Under de senaste veckorna har den danska regeringen infört en rad nya lagar, hjälppaket och omställningar av vardagen, i syfte att hindra spridningen av covid-19 samt för att ”hålla igång ekonomin”. Bankerna har fått hjälp, företag (inklusive de som inte betalat skatt) har fått hjälp, till och med vissa anställda och bidragstagare har fått hjälp.

En av omställningarna i vardagslivet är ajourneringen av det som kallas ”grundlovsceremonier.” Att delta i en ”grundlovsceremoni” är det sista steget mot att få medborgarskap i Danmark. I denna ritual är du skyldig att a) underteckna ett dokument där du lovar att följa grundlagen, b) vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) visa respekt för danska värderingar. Hur visar man respekt för danska värderingar? Jo, genom att skaka hand med en regeringsanställd – naken handflata mot naken handflata, inga handskar är tillåtna, som noggrant beskrivs i förordningen. Men vad har en handskakning att göra med någonting? Svaret är, tyvärr, att idén om att vara ”dansk” definieras genom vem som är utesluten, alltså vem som inte är dansk. Efter decennier av ökad antimuslimsk rasism har ”respekt för danska värderingar” kommit att innebära att avstå från att utöva sin religion, om religionen är islam, eftersom vissa muslimer inte vill skaka hand med människor av annat kön än sitt eget. Att skaka regeringstjänstemäns eller någon annans hand har naturligtvis aldrig tidigare betraktats som en särskild del av Danmarks kultur.

”Handskakningslagen” antogs av parlamentet i december 2018. Vissa kommuner har försökt kringgå denna uteslutande praxis genom att ha både manliga och kvinnliga regeringstjänstemän närvarande, med sina nakna handflator redo. Men trots dessa kommuners praxis har motståndet mot lagen idag nästan totalt fallit i glömska inom den offentliga diskussionen. År 2018 antog parlamentet också det ökända ”maskeringsförbudet”, som i själva verket var ett burkaförbud – ytterligare ett bevis på den enorma ökningen av antimuslimsk rasism i Danmark. Förbudet kriminaliserar också antifascister och andra aktivister som täcker sina ansikten vid demonstrationer – två flugor i en smäll för danska regeringen. Dessutom lägger burkaförbudet ännu en icke-värdering till listan över danska värderingar: att en nyckeldel i att vara dansk är att blotta sitt ansikte.

Under tiden jag skriver den här texten ökar antalet personer med covid-19 för varje minut. Den danska regeringen har inte varit långsam med att reagera på pandemin. Men hur en regering reagerar i kristid, och vem som anses vara värd att skydda, blottar också vilka staten är mer än villig att offra. I sådana tider blir det avgörande vem som anses inneha danska värderingar och vem som inte gör det. Därför är ajourneringen av ”grundlovsceremonier” så avgörande. 

Den skenbarligen exceptionellt viktiga danska handskakningen betraktas nu som en hälsofara (hur kommer danskarna att överleva denna kris om de inte kan röra varandras händer?). Men i stället för att förkasta den groteskt absurda ritualen har regeringen valt att förneka människor deras rätt till medborgarskap under hela pandemin. I en tid då det är allt viktigare att ha medborgarskap, eftersom regeringen dessutom beslutat att stänga gränserna (av politiska skäl, inte för folkhälsans skull, vilket upprepade gånger har gjorts klart av den danska folkhälsomyndigheten). Den underliggande logiken är smärtsamt tydlig: vi, danskarna, skulle hellre vidstå antimuslimsk rasistisk lagstiftning än ge individer medborgarskap utan handskakning. 

En annan dansk kärnvärdering, ”värdet” att visa sitt ansikte, har också blivit en hälsorisk. Nu när alla täcker ansiktet med masker för att skydda sig själva är burkaförbudet oroväckande frånvarande i mainstreammedia i Danmark. Faktum är att alla vill täcka sina ansikten till den grad att det är brist på masker, som i många andra länder i EU. Det verkar som om danskarna, som bor i ett land där det är vinter upp till sex månader om året, och som under denna tid klär sig i halsdukar, hattar och cykelhjälmar, inte bryr sig om att barlägga sina ansikten trots allt. Det vill säga ända tills syftet med obligatorisk ansiktsexponering är att marginalisera muslimer. 

Sammanfattningsvis upprätthålls, under covid-19-pandemin, de stränga ”värderingarna” kring handskakning och att blotta sitt ansikte för vissa grupper av människor (de uteslutna), men inte för andra (medborgare och icke-muslimer). I slutändan avslöjar dessa två fall att det som räknas som danskt beror på vilken kropp man pratar om. Den enda slutsatsen som bör dras av detta är att nationen och nationalstaten i grunden är byggda för att utesluta – vilket diskrediterar berättelsen om den välvilliga välfärdsstaten.

Under den pågående pandemin är exempel som exponerar Danmarks uteslutande karaktär mer synliga. I flyktinglägren är människor instängda i förhållanden som strider mot rekommendationerna för att främja folkhälsan, eftersom social distansering är en omöjlighet. ”Goda danska företag” var några av de första som fick ekonomisk hjälp av staten, medan arbetare med osäkra villkor fortfarande väntar. Hur hanterar du att ha coronaviruset om du inte har papper? Uteslutning har alltid spelat en nyckelroll i hur nationen identifierar sig. Nu blev det än mer dödligt.

 

Fakta: Den 16 april beslutade danska regeringen att tillfälligt undanta handskakning som krav för medborgarskap. Det kommer att återupptas efter Covid-19 pandemins slut. 

Aphinya sitter på buss 4A. Vid en tidpunkt på sträckan mellan Valby och Frederiksberg sätter sig en kvinna på sätet bredvid henne. När kvinnan vänder sig om och ser upp på Aphinyas ansikte rycker hon med en arg min förskräckt tillbaka. Kvinnan drar demonstrativt upp sin halsduk för att täcka den nedre delen av ansiktet. Omedelbart ger Aphinya henne ett lugnande leende, med vad hjälper det, för i kvinnans ögon är skadan redan skedd – hon hade haft oturen att sätta sig bredvid en asiat. Så fort hon såg Aphinyas ansikte var det inte en medmänniska hon såg, utan en vandrande, tickande virusinfekterad bomb som när som helst kunde detonera. Aphinya är lättad över att hennes dotter inte var med. För hur skulle hon förklara för sitt barn att en kvinna i ren avsky och skräck vänder sig om för att hon anser att de är orena på grund av deras etniska härkomst. Och vad hade hänt om kvinnan inte bara nöjt sig med att reagera med avsky utan även med våld – något som Aphinya tidigare hade upplevt.

Aphinyas upplevelser är tyvärr något som vi med asiatisk härkomst känner till allt för väl.

Elisabeth blev inte förvånad över att det var hennes vita pojkvän som hämtade hennes mamma vid flygplatsen på Kastrup, eftersom hon själv kände sig osäker på hur människor skulle reagera på att en människa med östasiatiskt utseende reste in mot staden. Laura blev inte heller förvånad över att en kvinna med barnvagn undvek att stå bakom henne i kön på Netto. Vi kan fortsätta berätta om vita danskars kraftfulla reaktioner i det offentliga rummet, men vi vill använda dessa berättelser här för att peka på den mer grundläggande rasistiska dynamiken som händelserna bygger på, och som kommer att intensifieras under den pågående krisen. När vita danskar blir upprörda och förvånade över de reaktioner som asiater för närvarande tvingas möta i det offentliga rummet säger de något om den lyckliga blindheten de dagligen går runt med.

Det som beskrivs i nyheterna och de många fallen av verbala övergrepp som människor med asiatiskt ursprung möter är en del av en lång rasistisk historia. Så trots att historierna är upprörande och något som man inte trodde hände i Danmark blir vi med sydost- och östasiatiska utseenden inte förvånade över att människor inte vill vara i närheten av oss i tunnelbanan eller att de blir rädda av att se oss ute. Vi är alla tre konstant medvetna om hur vi uppfattas i världen, för vi påminns om det varje dag. Ofta på subtila sätt under rådande omständigheter, men ändå varje dag. Coronaviruset belyser helt enkelt en konstant, systematisk del av vårt samhälle: rasismen.

Anti-asiatisk rasism i historien och idag
Den irrationella och rasistiskt grundade rädsla som för närvarande möter asiater i Danmark blir särskilt tydlig när vi jämför vilka det är som identifieras som farliga smittbärare med vilka som faktiskt har fört infektionen till landet. Vi har ännu inte hört berättelserna om de fyrtioåriga vita medelklassmän med skidsolbränna och solglasögon som blir trakasserade för att de spridit corona. Eller italienarna, för den delen. Men att corona i väst framförallt spridits av vita, välmående turister spelar ingen roll när rasismens mekanismer är i gång.

Över hela västvärlden har människor av sydost- och östasiatisk härkomst attackerats och frysts ute, många har också av medpassagerare blivit utkastade från kollektivtrafiken. I USA har omständigheterna lett till att amerikaner av asiatisk härkomst börjat hamstra skjutvapen av rädsla för rasistiska övergrepp. När amerikanska asiater av rädsla tillskansar sig vapen sker det inte i ett historiskt vakuum. Under hundratals år har asiatiska människor framställts som orena, och de rasistiska bilderna som länkar oss till coronaviruset bygger på föreställningen om det som kallas för yellow peril – ”den gula faran”. Att färgen gul förknippas med människor av asiatisk härkomst kan härledas ända tillbaka till 1758, när den svenska naturforskaren Carl von Linné kategoriserade mänskligheten i tre grupper, var och en med sina distinkta färger, han tilldelade till slut asiaterna färgen luridus, som han också använde för att beskriva giftiga växter, och vars namn grovt kan översätta till ”obehagligt blekgul”.

Begreppet ”gul fara” har ständigt utvecklats och tagit sig nya former i takt med historien. Denna föreställning är i grunden sammankopplad med idén om den ”asiatiska massan” som kommer att utrota väst och den vita rasen. På 1800-talet användes rädslan för asiater av den tyske kejsaren Wilhelm II vid hans försök att kolonisera Kina. Idén om den gula faran dyker upp igen vid ett pestutbrott i San Francisco 1904. Här tvingades människor med asiatisk härkomst befinna sig inomhus, medan vita medborgare fritt kunde ströva på gatorna. sarsepidemins utbrott 2003 ledde till en massiv diskriminering av asiaterna såväl på gatorna som av hyresvärdar, på arbetsmarknaden och inom offentliga institutioner. Den litterära världen och filmvärlden är fulla av exempel på kulturella framställningar som skildrar asiater som orena.

Under den globala koronapandemin vi befinner oss mitt i har konsekvenserna av dessa rasistiska stereotyperna redan tagit sig många olika uttryck. Den 14 februari hamnade en sextonårig pojke på sjukhus efter att ha utsatts för ett våldsamt övergrepp på sin skola, då man anklagade honom för att ha corona. Den 24 februari utsattes den singaporianska Jonathan Mok för ett våldsamt övergrepp på en gata i London, då en grupp män skrek ”vi vill inte ha ditt coronavirus i vårt land”. Den 26 februari nekades en man av kinesisk härkomst tillträde till en bensinstation i Italien. Han attackerades med flaskor av människor som skrek att coronaviruset var hans fel. Den 12 mars slogs en man i huvudet med en spade medan han stod med sin tioårige son och väntade på bussen i New York. En amerikansk förening har skapat en webbplats för att samla in och ge en översikt över rasistiska incidenter, och på bara fem dagar lämnades 150 rapporter in.

TV 2 bidrar till stereotypiseringen av asiater
I Danmark har flera medier berättat om rasistiska attacker riktade mot asiater, men nu har de rasistiska stereotyperna som vi känner från historien hittat till de rikstäckande medierna.
Torsdagen den 19 mars publicerade den danska kreativa byrån Benjamin Creative en animationsvideo som förklarade corona för barn genom att berätta om dess ursprung och konsekvenser för särskilt äldre. I början av videon kan man se en karikerad asiatisk person som slickar på en fladdermus, medan en oskyldig barnberättarröst i bakgrunden nämner att corona kommer från Kina. Det är ett obestridligt faktum att coronaviruset började i Kina. Men Benjamin Creative lyckades inte förmedla detta sakligt. Benjamin Creative verkade helt enkelt behöva en rasistisk karaktär, ritad i bästa ”gula faran”-stil med onda ögon och giriga miner, för att förmedla information om corona till barn.

Informationen om sjukdomens ursprung är inte heller alltid relevant. När Trump kallade corona för ”det ”kinesiska viruset” är det värt att komma ihåg att svininfluensan spred sig till 1,4 miljarder människor och tog livet av cirka 280 000 människor, då var det ingen som hänvisade till det som ”den amerikanska svininfluensan” eller gjorde en poäng av sjukdomens ursprung i USA.

Videon från Benjamin Creative fick stort genomslag och nådde många hem när TV 2 Nyheder senare publicerade den i en artikel med rubriken ”Sju bra tips om hur du pratar med
dina barn om corona”. Videon och dess rasistiska innehåll ledde till många arga reaktioner och kommentarer från människor på sociala medier, många vände sig direkt till TV 2 för att få en förklaring. Svaret från Benjamin Creative och TV 2 var ganska lika: det var en informationsvideo som var avsedd att med humor sprida information om corona till barn. Här kan man fråga sig: Humoristiskt för vilka barn? De rikstäckande medierna var ovilliga att erkänna att de hade begått ett fel.

”Om fria eller oberoende medier skulle ta bort innehåll varje gång individer eller grupper av någon anledning känner sig kränkta, skulle samma medier inte längre vara fria eller oberoende. TV 2 tar inte bort denna tecknad film. Varken helt eller delvis”, skrev TV 2 Nyheder till flera läsare.

Enligt TV 2 är det inte deras ansvar att videon kan tolkas som rasistisk eller stötande när avsikten enligt dem var en annan. Därmed läggs ytterligare ett kapitel till den långa sagan om kränkthet vs yttrandefrihet.

Det vore klädsamt om medierna i denna kris skulle ta det sociala ansvaret och överväga att inte basera sina föreställningar om smitta på rasistiska stereotyper av asiater. Skulle man kunna föreställa sig en verklighet där media deltar i en dialog om blinda fläckar, och om hur man kan upplysa barn om corona utan rasistiska stereotyper? Medias frihet och oberoende borde inte bygga på att man anser sig ha rätten att publicera och producera rasistiska stereotyper.

Den pågående hälsokrisen har långtgående konsekvenser på samhällsnivå: det finns behov av nyanserad mediatäckning som riktar sig till hela befolkningen. Rom byggdes inte på en dag – detsamma gäller för ett samhälle där våldsamma rasistiska incidenter inte inträffar. De manifesterar sig inte ur det blå, de dyker upp för att de är rotade i rasistiska föreställningar om asiater som odlats och utvecklats genom historien. Men den historien måste få ett slut, om vi normaliserar rasistiska stereotyper accepterar vi också normaliseringen av det våld som asiater nu upplever i global skala.

De omständigheter vi befinner oss i sätter alla under våldsam press, och gör det än mer nödvändigt att vi alla möter varandra med empati, generositet och förståelse för hur denna akuta situation påverkar oss på olika sätt. Det så kallade sociala ansvaret, som staten ständigt vädjar till, vilket innebär att vi måste se längre än vår egen näsa räcker, måste också innebära att vi alla arbetar för att sprida information som inte bidrar till dehumanisering av minoriteter i samhället. Detta borde innebära att vi inte behandlar vissa medborgare som motbjudande, explosiva bärare av virus, och får dem att känna sig ännu mer ensamma i denna redan isolerade tid.

ILLUSTRATION: Lisa Wool-Rim Sjöblom