EUs teknologiska murar

Om du saknar ett västerländskt pass eller visum och, m    ot förmodan, tagit dig igenom alla fysiska och geografiska hinder till Europa, väntar en mur av övervakningssystem och databaser, redo att förhindra och reglera din rörelsefrihet.

Eurosur (European Border Surveillance System) är namnet på ett övervakningssystem som funnits i EU sedan 2013, och som sedan 2019 är en integrerad del av Europeiska gräns- och kustbevakningen (Frontex). Eurosur använder sig av drönare, flygrekognosering, havssensorer och satellitfjärranalys. Syftet är att stoppa människor från att ta sig in i unionen ”irreguljärt” (utan visum). Tekniken som används för Eurosur möjliggör även produktion av kartor där migranters rörelser kan följas i realtid och där insamlade data kan användas för att förutse möjliga rörelsemönster och stoppa dem så tidigt som möjligt. Därför har sex länder i Nordafrika ändrat sina lagstiftningar sedan Eurosurs start för att kriminalisera ”irreguljär migration”.

Eurodac är en databas som registrerar alla asylsökande från 14 år som tagit sig till Europa. Syftet med den är att kontrollera vilket land inom EU personerna först kom till, eftersom det enligt Dublinförordningen är där de måste söka asyl. 2013 utökades databasens befogenheter till att även omfatta brottsbekämpning, och EU:s gemensamma polisstyrka Europol fick tillgång till databasen. Ett annat syfte är att förenkla deportationer genom att dela informationen med relevanta europeiska och internationella myndigheter.

Schengen Information System (SIS) är ett gemensamt informationssystem för medlemsstaterna i Schengenområdet med syftet att hindra migranter från att komma in i Schengenområdet samt att dela information mellan medlemsstater för annan typ av brottsbekämpning (vilket kan gälla alltifrån stulna pass till försvunna personer). Att ”stärka” Schengens yttre gränser sågs som en förutsättning för att möjliggöra ”fri rörlighet” inom Schengenområdet.

Visa Information System (VIS) är ännu ett gemensamt informationssystem. Det samlar personuppgifter och biometrisk data i samband med visumansökningar för alla kortare vistelser inom Schengenområdet. VIS innehöll 2017 data från 49 miljoner visumansökningar och 42 miljoner uppsättningar av fingeravtryck. Enligt EU själva är ett av databasens viktigaste syften att förhindra ”visumshopping”.

Dessa databaser är verksamma idag, men de håller för tillfället på att omförhandlas på EU-nivå, och ytterligare fem lagstiftningar (se faktaruta) antingen inväntar implementering eller är under förhandling – alla med syfte att hålla ute människor som anses oönskade. Parallellt med dessa lagstiftningsprocesser förhandlas det även om ”interoperabilitet”. Interoperabilitet handlar om att koppla ihop samtliga databaser som nämnts ovan – till en gigantisk gemensam databas. Ett av de främsta målen med förhandlingarna är att kunna sammankoppla EU:s polisbyrå Europols data med dessa migrationsdatabaser, och på så sätt befästa fokuset på migration som en säkerhetsfråga. Kopplingen mellan migration och brottsbekämpning behandlas som en så naturlig i EU:s lagstiftningsprocesser att det inte ens kommenteras.

En av grundstenarna i EU:s rättsliga ramverk är att inskränkningar av människors grundläggande rättigheter ska vara ”nödvändiga, motiverade och proportionerliga”. Privatliv och skydd av personuppgifter är mänskliga rättigheter, detta innebär att all insamling och hantering av personuppgifter noga måste utformas för att endast inskränka dessa rättigheter så mycket som är nödvändigt och proportionerligt. Exempelvis reflekteras det i den uppmärksammade EU-lagen GDPR, som omfattar europeiska medborgare. Men informationssystemen som nämnts ovan skulle vara helt otänkbara om de bedömdes enbart utifrån GDPR. Trots det är EU:s enda motivering till dessa inskränkningar ”generell effektivitet”.

Jag träffar Panayota Maniou, politisk rådgivare för vänstergruppen, Europeiska Förenade Vänstern, i Europaparlamentet. Hon har arbetat med frågor som rör teknik och migration i EU i över tio år.

”Det finns två uppenbara problem här. Det ena är kontrollen av migration. EU vill helt och hållet ta bort manöverutrymmet från medlemsstaterna, och helt och hållet ta bort den mänskliga kontakten, även med [europeiska] gränsvakter. När allt sker genom digital teknik eller i länder utanför EU blir det svårare att få insyn i hur människor behandlas i systemet.

Men det finns ett annat lager bakom detta också. Utöver kontroll av vem som kommer in och ut, handlar det om att veta så mycket som möjligt om så många som möjligt. Det här är gigantiska databaser.”

Panayota pratar med passionerad ilska om de olika kreativa och snirkliga metoder EU använder sig av för att få igenom långtgående inskränkningar i dataskyddet.

”Under förhandlingarna om dessa lagförslag hade vi en majoritet i parlamentet som efterfrågade undersökningar och en grundlig behovsanalys innan lagförslagen röstas igenom. Fundamentala frågor som data- och integritetsskydd var inte korrekt besvarade och lämnade många frågor öppna. Men svaret vi fick var att medlemsstaterna och EU-kommissionen hade bråttom och att det inte fanns tid för förundersökningar. Så de röstades igenom, men då började förhalandet av dem. Flera av databaserna har inte blivit implementerade, dels för att medlemsstater inte röstat igenom den nationella lagstiftning som krävs för att kunna implementera databaserna, dels för att [nationell] finansiering inte är på plats. Så det var inte så bråttom!”

Det innebär att den enda delen av lagstiftningsprocessen som kunde bli demokratiskt granskad skyndades på, på falska grunder. Nu behöver EU:s medlemsstater göra implementeringen möjlig genom nationella förändringar – och det är här det börjar gå långsamt. Samtidigt fortsätter strömmen av pengar in till företag och andra aktörer som arbetar med att utveckla övervakningssystem. It-företagen Indra, Advent och Atos är några av alla som kontrakterats för att utveckla system som identifierar och följer migranter. Totalt har EU:s sammanlagda budget för 2021–2027 höjt posten för ”förvaltningen av de yttre gränserna och migrations- och flyktingströmmarna” avsevärt, till nästan 33 miljarder euro, jämfört med 12,4 miljarder euro för föregående sexårsperiod. Bara att göra databaserna interoperabla kommer kosta 425 miljoner euro mellan 2019 och 2027.

Trots att implementering dröjer fortsätter alltså teknikerna att utvecklas, företagen att bli rika och EU:s demokratiska underskott att utvidgas. “Det är ett svart hål vi lägger pengar i”, menar Panayota.

Historisk överblick
Amin Parsa forskar om interaktionen mellan folkrätt och teknik i EU:s gränspolitik. När vi träffas har han precis hållit en presentation för E. Tendayi Achiume, FN:s specialrapportör för nutida former av rasism. Till sin rapport för 2020 avser Achiume att analysera hur ny informationsteknologi, såsom big data, maskininlärning och artificiell intelligens (AI), innebär akuta och strukturella hot mot mänskliga rättigheter och rätten till icke-diskriminering. Det är inom ramen för detta arbete Amin gett input om historien bakom den teknik som används för gränskontroll – och det är också här vårt samtal tar vid.

Amin menar att biometrisk data är kopplat till ett rasistiskt projekt från första början, och i stället för att titta på hur specifika teknologiska metoder är rasistiska måste vi titta på historien bakom den biometriska datan.

Biometrisk data som metod – fingeravtryck i detta fall – utvecklades i brittiskockuperade Indien under 1850-talet. Ett uppror skedde i Bengalprovinsen, och brittiska kolonialherrar beslöt sig för att det bästa sättet att stoppa upproret var att peka ut en viss grupp personer som centrala för upproret och förhindra deras rörelsefrihet. Den brittiska koloniala officeren William Hershal utvecklade de första fingeravtrycken, och på så sätt föddes biometrisk data som ett sätt att fastställa och fixera en identitet.

Denna idé utvecklades ytterligare i Sydafrika under slutet av 1800-talet. Francis Galton – Charles Darwins kusin – som också var en brittisk kolonial officer i Indien, reste till Sydafrika och tog med sig idén om fingeravtryck som politiskt verktyg. I Sydafrika utvecklades biometrisk data ursprungligen för att kontrollera svarta arbetare. Det användes som ett sätt att hitta dem som flytt dåvarande arbetsläger, eller dem som rörde sig mellan lägren och de närliggande bosättningarna. Om en svart person dök upp i en bosättning, kunde de snabbt kontrollera personens identitet och om den hade tillstånd att vara där.

Även innan tekniken med fingeravtryck utvecklades har dokument för att reglera gränsöverskridelser – det vill säga ”pass” – dokumenterats så långt tillbaka som på 1400-talet. Ett myntliknande ”dokument” producerades under feodaltiden av markägare eller feodalherrar för att kontrollera tiggare och arbetare. Om en arbetare ville röra sig från ett område till ett annat krävdes ett tillstånd, annars väntade arrestering.

Dessa politiska verktyg, påpekar Amin, handlade från första början om att kontrollera, och framförallt förhindra, arbetares, fattigas och koloniserades rörelsefrihet. Att bara titta på delar av detta system och deras exploaterande och rasistiska implikationer är bra, men inte tillräckligt, menar han. Själva ursprunget till tekniken är rasistiskt och handlar om att stabilisera makt och exploatering.

Det är detta som är grunden för den pass- och visumregim vi lever under nu. Idag har pass och visum – och följaktligen gränsregimer – blivit en normaliserad del av rörelsefriheten globalt. Att kontrollera migration, och således göra skillnad på medborgare och icke-medborgare, är en förutsättning för hela nationalstatens existens.

Amin menar att gränsregimer [border regimes] ”avhumaniserar människor och gör delar av deras kroppar till fiender mot dem själva. Självskadebeteende, till exempel att bränna bort sina fingeravtryck, har idag blivit en permanent del av gränsöverträdelser. Det här är en särskild form av styrning”.

Den rasistiska experimentverkstaden
Precis som det började historiskt, används kontrollapparaten runt rasifierade personers migrationer som experimentverkstad för ny teknologi. Med hjälp av migranter testas ansiktsigenkänning, irisskanning och andra övervakningsmetoder. Och på så sätt förskjuts ständigt gränsen för vad som accepteras för övervakning, kontroll och integritetskränkning – av migranter men även av medborgare.

Ett exempel på det är databaserna Ecris och Ecris-TCN. Ecris samlar EU-medborgares straffregister, och Ecris-TCN samlar straffregistret för tredjelandsmedborgare (personer som inte har europeiskt medborgarskap) som dömts för brott i EU. Syftet är att effektivisera brottsbekämpning, eftersom många brott är transnationella.

Det som skiljer Ecris och Ecris-TCN åt är rätten till privatliv och skydd av personuppgifter. Databasen Ecris är inte en centraliserad till EU. Informationen om personer som finns där är alltså skyddad och det krävs tillstånd för att få tillgång till informationen. I Ecris-TCN finns inte det här skyddet, utan datan är tillgänglig för hela rättsväsendet utan en ”mellanhand” som kan förhindra informationsutbytet. EU:s lagstiftning kräver nämligen inte samma nivå av skydd av personuppgifter.

Men Ecris-TCN går ännu längre än så. För första gången i EU:s lagstiftningshistoria gör man skillnad på medborgare i samma land. Förutom att databasen omfattar tredjelandsmedborgare, omfattar den även EU-medborgare med dubbla medborgarskap varav ett i ett land utanför EU. Detta innebär att om du har ett svenskt, och samtidigt ett marockanskt, medborgarskap, hamnar ditt brottsregister både i Ecris och i Ecris-TCN. Exempelvis ungersk polis har då direkt tillgång till ditt brottsregister, medan de inte har det till din vän som har ett svenskt och ett franskt medborgarskap. Dessutom kommer Ecris-TCN omfattas av interoperabilitet – det kommer inte Ecris. Det innebär att du inte har rätt till samma nivå av dataskydd som andra inom EU trots att du är medborgare. Den här lagstiftningen röstades igenom 2019 helt obemärkt.

Bristen på medial granskning är målande för det här området. Massiva investeringar som bygger ett övervakningssamhälle, och teknik som inte utvecklas för att hjälpa människan utan för att döda människor så långt borta från EU:s gränser som möjligt. Övervakningen legitimeras genom rasistisk retorik som tillåter systemen att utvecklas i det fördolda. Trots att det är så extremt når det aldrig det offentliga samtalet. Men det är uppenbart en topprioritering för EU, med långtgående konsekvenser.

”Vad är logiken här? Jo, det är att de börjar i bakgrunden med icke-medborgare och fyller databaserna. Men det finns ingen garanti att dessa saker inte kommer att användas för alla till slut”, avslutar Panayota.

Faktaruta 1:
De fem andra lagstiftningarna gäller: Databasen Entry-Exit System som ska digitalisera all in- och utreseinformation samt biometrisk data över alla tredjelandsmedborgare som har visumkrav eller innehar ett uppehållstillstånd, Schengen Borders Code som reglerar gränskontroll av personer som passerar EU:s yttre gränser, Integrated Border Management Fund som är en nyskapad fond för att finansiera EU:s medlemsstaters yttre gränskontroller. De sista två, som rör interoperabilitet samt Ecris-TCN, förklaras båda i den löpande texten. Mycket av det som omfattas i lagstiftningarna finns redan i nuvarande lagstiftningar, till exempel Schengen Information System.

Faktaruta 2:
Biometriska data är information som tillhör någon levande och är metriska (mätbara), till exempel: konturen av eller formen på hand eller fingrar, digitala fingeravtryck, vener, temperatur, ansiktsform, irisbild, hjärtslag eller hjärtrytm.

Kom inte hit om du inte har barn, pengar, eller man

1.
Det moderna straffsystemet fokuserar inte på vad individer gör utan på vilka de är. Hur en kontrolleras och straffas beror på vilken social grupp en tillhör. Genom att framställa vissa grupper som en belastning för välfärden och som ett hot mot samhällets välmående, dygder, värderingar och normer, legitimerar makten sin diskriminerande politik mot dessa grupper.

Detta kontroll- och straffsystem bygger inte bara på sekulära lagar utan är också i högsta grad färgat av gammalt rasistiskt och sexistiskt moraliserande. Individen som kategoriseras i dessa grupper gestaltas inte bara som lagbrytare, utan också som oförståndig, ansvarslös, och omoralisk. Hen är per definition olaglig i sin kropp, i själva sin existens. Hen är straffbar enbart på grund av vem hen är. Hur hen framställs som ett hot stimulerar en moralpanik i samhället, vilket legitimerar repressalier mot denna redan utsatta individ.

2.
För två år sedan ansökte Teheranbo Ziba om visum för att resa till Sverige. Hennes storasyster, som är svensk medborgare sedan 1990, skulle opereras och behövde systern vid sin sida. Ziba fick avslag på sin ansökan. Motiveringen var:

Du är ogift och har inga barn. Du saknar därmed anknytning till ditt hemland genom egen familj. Du har en viss anknytning till ditt hemland genom arbete. Du har visat att du erhåller inkomst från arbete men din ekonomi bedöms i övrigt inte vara stabil och tillförlitlig … Din ålder talar erfarenhetsmässigt för försiktighet i bedömningen av din ansökan. Det faktum att du inte visat att du tidigare besökt Schengenområdet försvårar bedömningen av din återvändandeavsikt.

Zibas ansökan avslås för att hon är en ung kvinna, är ogift, inte har barn, och inte heller tillräckligt med pengar. Hennes ålder, civilstånd, kön och klass blev orsaken till avslag på ansökan. Ziba får inte besöka sin syster – det är inte för att hon har gjort något fel eller kriminellt utan enbart för att hon är den hon är: en ung ogift kvinna utan barn och pengar.

3.
Ett välkänt kännetecken på kolonialismen har varit utövningen av former och grader av våld i koloniserade länder som inte skulle accepteras eller tolereras i Europa. Den koloniala rasismen gjorde en tydlig skillnad mellan kroppar som kunde utsättas för våld och kroppar som skulle skyddas från våld. De koloniserades kroppar avpolitiserades under samma tidsperiod som den politiserade livsformen förkroppsligades i den vita medborgaren.

År efter år prisas Sverige i globala undersökningar om jämställdhet. I år har affärstidningen CEO World Magazine rankat Sverige som världens bästa land för kvinnor. Dock gäller svensk jämställdhet inte alla kvinnor. Inga myndigheter, organisationer eller företag i Sverige skulle våga avslå en svensk kvinnas ansökan med samma motivering som Ziba fick. Även om kvinnor diskrimineras i detta land med, skulle diskrimineringen inte explicit kunna berättigas med hänvisning till kvinnans kön, ålder, klass eller civilstånd. Lagen och det civila samhället skulle inte låta det ske utan protest. Den svenska jämställdheten gäller inte alla kvinnor. Ziba, till exempel.

Den koloniala rasismen råder än idag. Våld och förtryck mot kvinnor som inte skulle tolereras här utövas varje dag av svenska myndigheter i länder i Afrika, Asien, och Latinamerika.

Visumkrav är den första gränsen

Sedan 2015 har EU försökt hitta en gemensam ”lösning” på de händelser som kallades ”flyktingkrisen”. Externalisering av gränserna och återvändande (det vill säga olika strategier för att övertyga eller tvinga folk att resa tillbaka) har blivit de ”minsta gemensamma nämnarna” för EU:s medlemsländer när det kommer till migrationspolitik.

Detta fokus har inneburit nya oroande innovationer på det här policyområdet:

  • Emergency Trust Fund for Africa lanserades i november 2015, en fond som finansierar biståndsprogram med det specifika syftet att kontrollera migrationen;
  • mandatet för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har utökats till att inkludera migrationskontroll;
  • ”frivilliga” återvändandeprogram och evakueringar till Niger blev, inom EU-IOM:s Emergency Transit Mechanism, alternativet till lagliga resvägar för människor som satt fast i Libyen eller Sahara;
  • genom att överge formella lagstiftningsprocesser till förmån för nya och informella ”överenskommelser” om migration (med till exempel Turkiet och Afghanistan) eliminerades den enda möjligheten till demokratisk granskning av internationella migrationsavtal.

Detta är bara några av alla de nytillkomna mekanismer EU investerat i sedan 2015.

I september 2020 antog EU åter en ny migrationspakt. Denna befäster strategin för styrning av migrationen genom tvångsdeportationer och avskräckande regelverk. Förslaget på ”nygammal” migrationspakt visar att externaliseringen är här för att stanna samtidigt som arbetet med deportationer förblir en central politisk fråga för medlemsländerna – utan någon större tanke på konsekvenserna för den enskildes säkerhet. Kravet på att öppna säkra och lagliga vägar för inresor verkar avlägset när det låses in i allt mer inhumana och militariserade sätt att kontrollera människors mobilitet.

Faktum är att flera av de grupper som idag beskrivs som “irreguljära” och “ekonomiska migranter” tidigare kunde resa in i europeiska länder utan några problem. Medborgare i flera västafrikanska länder hade fram till slutet av 1980-talet rätt att resa in i Frankrike utan visum. Senegaleser kunde till exempel resa utan visum till Frankrike fram till 1986. Italien introducerade visumkrav 1990 och Spanien 1991.

Migration formas av policyer, snarare än att policyer reagerar på migration. Innebörden av det blir tydlig i det här citatet av migrationsforskarna Anderson och Keens:
”[irreguljär] migration över haven existerade knappt i Europa innan 1990 när en säkerhetspolitisk modell för gränsbevakning likt den i USA uppstod. Skälet för skiftet mot en säkerhetsmodell var Schengenavtalet som resulterade i förstärkningen av de yttre gränserna” (2019).

Om EU på ett verkligt och hållbart sätt vill bekämpa situationen med att människor tvingas göra dessa livsfarliga resor över havet, måste de börja med att titta tillbaka och tänka om kring sin policy för inresor. “Irreguljära” vägar för migration kan bara begränsas när människors mobilitet slutar ramas in och kontrolleras genom visumkrav. Att titta tillbaka vore i det här läget mer konstruktivt än att titta framåt.

Melilla – en miniatyr av EU

Året är 2016. Jag befinner mig i Malaga tillsammans med en klasskamrat från en kurs i asylrätt på Färnebo folkhögskola. Vi tar en buss österut till hamnen i Motril där vi kliver på ett lyxigt kryssningsfartyg. Fartyget ska ta oss till Melilla. Ute på däck finns en pool, folk ligger i solstolar tills det börjar blåsa för mycket. En olustig känsla infinner sig. Beroende på vilken färg vi har på passen är Melilla ett turistparadis eller ett ointagligt fort. Den här sträckan tar bara 5 timmar och 45 minuter, sedan är vi framme. Melilla är en av två spanska enklaver: en del av Spanien utan landförbindelse, i nordligaste Marocko. Den andra heter Ceuta. Denna plats har tillhört Spanien ända sedan den koloniserades år 1497. När Marocko blev självständigt 1956 behöll Spanien Melilla som enklav.

Det första vi möts av när vi kliver av båten är en staty av Franco. En av få i hela Spanien som fortfarande står kvar. Statyn står rest framför den stenmur som ringar in den gamla delen av staden – den del av staden där främst spanjorer bor. Det är putsade fasader, städade gator och stora torg med uteserveringar och turistcentrum. Statyn av Franco är inte den enda statyn som står kvar för att hylla den fascistiska regimen. På en av huvudgatorna står en gigantisk staty av en soldat och ett lejon framför den fascistiska örnen med texten ”Un grande libre”, ”den stora friheten”, som markerar den 7 juli 1936 när Franco startade sin kupp mot regeringen i Madrid.

År 1992 blev Marocko pressat av Spanien att skriva på ett så kallat bilateralt avtal, där båda parter har ömsesidiga förpliktelser mot varandra. I detta fall innebär det att Marocko tar på sig ansvaret att repatriera alla människor som lyckats ta sig över gränsen från Marocko till Melilla – och i utbyte får de ekonomisk kompensation. Men realiteten ser annorlunda ut. I stället för att bli bussade till en plats för deportation blir människor ofta dumpade i Marockos ökenlandskap utan vare sig proviant eller pengar. Aktivister vi träffar i Tanger berättar fruktansvärda historier om det övervåld de möter av den marockanska och spanska gränspolisen. De berättar hur deras uppehållstillståndskort har klippts i bitar framför dem och de sedan blir avkastade i ökenstaden Tiznit, en vanlig plats att bli lämnad på. Därifrån får man försöka skramla ihop pengar för att kunna ta en buss upp till Tanger, men det kan ta lång tid. Detta är ett sätt för marockanska gränspolisen att reglera hur många människor som rör sig över gränserna – allt subventionerat av EU och Spanien.

Gränsbarriären mellan Marocko och de spanska enklaverna har inte alltid funnits. Innan mitten av 1990-talet var det fri rörlighet för alla. Men sedan startades det första bygget av två stängsel för att försvåra för personer på flykt att nå Melilla. 5 år och 48 miljoner euro senare stod stängslen färdiga. EU stod för en tredjedel av finansieringen, resten kom från Spanien. Detta kom att ses som otillräckligt efter 2005 när en stor grupp människor organiserade sig och gjorde ett gemensamt genombrytningsförsök. Trots att inga gränsvakter kom till skada blev händelsen beskriven som ”ett sällsynt våldsamt övergrepp” (“an assault of rare violence”) av Nadors guvernör (den marockanska staden som gränsar till Melilla). Däremot blev 6 personer av dem som försökte forcera stängslet mördade och 290 arresterade. I efterdyningarna blev 1 500 människor deporterade eller dumpade på spridda platser i öknen och lämnade till sitt öde. Efter denna händelse började konstruktionen av det tredje stängslet kring Melilla, som kom att kosta ytterligare 33 miljoner euro.

Vi möter fotografen och aktivisten José Palazón på ett fik. Här hänger alla aktivister, berättar han. Det vill säga alla de fem personer som då är aktiva kring migranters rättigheter. Han vinkar till en man som går förbi en bit bort och berättar att det är en av de civila poliser som alltid följer efter honom. Det är inte en lätt plats för den som tror på ett annat system. Vi bestämmer träff dagen efter, när han ska hämta oss med sin bil och köra runt oss i staden. Han kör oss till stängslet som omger Melilla. Högst upp på det tredje stängslet som byggdes kan man se att det går taggtråd som är klädd med rakblad. Dessa introducerades 2005 men togs bort två år senare efter att en senegalesisk man dött sedan ett av dessa rakblad skurit av en artär. 2013 återinfördes dock rakbladen igen av Spaniens dåvarande premiärminister Mariano Rajoy.

Pengarnas tydliga språk
Melillas ekonomi går delvis runt genom marknaden som Spanien och EU skapat kring migration, och delvis som militärbas. Men en annan viktig del för Melillas ekonomi är handeln. Melilla är en extremt segregerad stad och vilka som gynnas av den rådande politiken är tydligt. När man rört sig genom den gamla, putsade delen av Melilla kommer man till områden som ser radikalt annorlunda ut. Gatorna kantas nu i stället av låga hus och små kiosker och fruktstånd. Här prioriteras inte städning längre. Här och var syns ansamlingar av skräp och sopor. Sakta men säkert förändras språket från spanska till marockansk arabiska. Längst bort i utkanten hittar man Barrio Chino, en gränsövergång man endast får passera till fots. Denna plats är till för porteadoras som på engelska kallas mule women, kvinnor, men numera även en del män, som arbetar med att bära över varor från Melilla till Marocko för vidare försäljning. Så länge en människa kan bära sin packning på kroppen slipper hon nämligen att betala tull på de varor man för över gränsen. Detta får endast människor skrivna på en adress i Nador sysselsätta sig med eftersom de inte behöver visum – men de får bara stanna i Melilla en dag.

Enligt den spanska gränspolisen korsar dessa porteadoras gränsen dagligen omkring 30 000 till 40 000 gånger. Värdet av detta arbete uppskattas till 1,4 miljarder euro per år. De bär kartonginklädda paket fyllda med allt från kläder till städprodukter beroende på vilken återförsäljare som beställt varorna. Paketen väger omkring 70 kilo, som de bär på ryggen över gränsen till Marocko där det sedan säljs vidare till handlare runt om i Marocko och Nordafrika. För det arbetet tjänar de mellan 3,3 och 5,6 euro per paket de lyckas bära över. Tidningen Inside Over skriver om hur det även smugglas över alkohol och vapen genom dessa porteadoras eftersom det finns väldigt få sätt för gränspolisen att kontrollera alla paket. Det är smuggling sanktionerad av EU. Arbetsskador är väldigt vanligt och under åren 2017 till 2018 dog sex kvinnor. Detta beror dels på den stora trängseln vid gränskorsningen, dels på de förhållanden som de arbetar under. Samma handel finns även mellan Ceuta och Marocko.

2018 inträffade en händelse som vittnar om porteadoras arbetsförhållanden. En marockansk gränspolis brukade övervåld mot en kvinna och masspanik utbröt. Detta ledde till att de arbetande kvinnorna började springa och än fler gränspoliser använde övervåld. Två kvinnor trampades ihjäl under händelsen och flera skadas.

EU:s lekverkstad
Melilla är en plats med många ansikten. Det är turisternas paradis, ett militärfort, en chans till ett liv. Det är EU i miniatyr. Melilla har kommit att bli en plats för EU att testa strategier på och inspireras av när de utformar allt mer repressiva asyllagar.
Under flera år har EU försökt skapa sig en gemensam asylpolitik, Common European Asylum System (CEAS), där just ”samarbeten” med “tredjeland” varit centralt. Där har Melilla och Ceuta fått stå modell tillsammans med Australiens asylfängelser på öar utanför det egna territoriet. Out of sight, out of mind verkar vara EU:s strategi. Denna politik har bland annat öppnat vägen för behandlingen av svarta människor som spelbrickor i ett cyniskt politiskt spel. Marocko hotar att om de inte får tillräckligt betalt av EU, släpper de förbi människor in till Spanien. Vi har sett att även Turkiet anammat denna strategi eftersom EU gjort Erdogan till sin gränsvakt.

Det vi kan se så tydligt i Melilla är först hur handeln prioriteras över människoliv – och sedan hur människoliv blir en del av handeln. Det är inte en ovanlig företeelse inom EU eller på den liberala marknaden i stort, men få ställen utspelar det sig så naket framför ens ögon som i Melilla.

Illustration: Hayfaa Chalabi

Migrationskontrollens maskineri

Under de senaste sex åren har EU hållit en lång rad stort uppblåsta presskonferenser där de presenterat sina nya idéer på migrationsområdet. I september 2020 var det dags igen. Förslaget på ny migrationspakt innebär ännu en uppskruvning av den våldsamhet och paradoxala logik som länge präglat EU:s migrationspolitik. Förslagen presenteras närmast som opolitiska. Förmedlade med budskapet att ”ingen kommer bli nöjd” suggereras en bild av att det är en strategi som ligger i något slags neutral mitt. Det är det nyliberala mantrat och lögnen ”there is no alternative” som iscensätts här. Ett spektakel med kluven tunga som säger att det bara är extremhögern som på riktigt hotar migranters liv och trygghet, men samtidigt säger att “vi” måste “försvara våra gränser” och att tro något annat är ansvarslöst och naivt. Bakom just detta spektakel har högerregeringar, liberala regeringar och socialdemokratiska regeringar tillsammans byggt upp den sjuka maskin som idag verkar på, bortom och innanför EU:s gränser. 

I det här temat vänder vi därför blicken mot EU, och zoomar in några aspekter av den gränspolitik som formar unionen. Vi vill belysa hur systemen för gränspolitik och gränskontroll är uppbyggda. Hur allt fler regelverk och system – teknologiska, juridiska, militära och ekonomiska – kopplas samman och samspelar. Men vi vill också dröja kvar vid de där sakerna som ofta sägs, men som ändå behöver upprepas. Om våldet och rasismen i migrationskontrollens alla delar, även dem som förefaller vardagliga, som business as usual. Att vissa liv görs icke-sörjbara med hjälp av de redskap och tankebanor som gränskontrollen innebär. Att dagens gränsdynamik och migrationsmönster direkt speglar västs koloniala historia och globala krig. 

Temat börjar med ett reportage om EU:s teknologiska murar. I samtal med Panayota Maniou, politisk rådgivare i Europaparlamentet, och forskaren Amin Parsa beskriver Nazanin Sepehri bygget av EU:s övervakningssystem och hur migranter används som försökskaniner i utvecklingen av teknologiska kontrollmekanismer. Parallellt med denna utveckling har budgeten för EU:s gränspolis, Frontex, exploderat och på ett uppslag visar vi den utvecklingen visuellt. 

Vad innebär militariserad gränskontroll i praktiken? I aktivisten Anna Bartfais gripande text om Melilla, den spanska enklaven i Marocko, beskrivs gränsernas våldsamma verklighet, och vilken funktion de fyller för ekonomin. Det följs av en del ur ett tal av Mehdi Bendkia från SQI Syd om hur desperat läge det är i kampen för flyktingars, särskilt hbtqi-flyktingars, rättigheter. Om hur trötta vi är på likgiltigheten från resten av samhället inför allt det våld som flyktingar utsätts för i Sverige. 

Att förflytta gränser utanför det egna territoriet kallas att ”externalisera” gränser. Det är något EU är mycket förtjusta i. Forskaren Leonie Jegen påminner oss om att visumpolitiken är den första externaliseringen av gränserna och ger oss oss en inramning av EU:s ”nygamla” migrationspolitik och dess uppkomst i Schengenavtalet. Därefter ger forskaren Shahram Khosravi oss ett exempel från nutidens svenska visumpolitiska vardag: i en krönika om hur resonemangen bakom ett avslag på en visumansökan landar i att en kvinna straffas för att vara ogift, barnlös, och arbetslös. 

Men samtidigt som stora och historiska krafter gör så många berättelser om migration till berättelser om repression, finns också motstånd i olika former. Vi avslutar temadelen med två historier om att bygga alternativ. Först ut intervjuar forskarna Maria Persdotter och Andrea Iossa före detta borgmästaren och aktivisten Domenico ”Mimmo” Lucano. Vi får höra hur Lucano skapade en alternativ modell för mottagande som byggde på solidaritet och medmänsklighet. Trots det höga pris han fått betala för det skulle han göra om allt igen. Sist får vi i ett fotoreportage besöka ett jordbrukskooperativ. En berättelse om några människor som skapat ett alternativ till den logik av exploatering och prekaritet som migrationsvillkoren försöker pressa in dem i.

 

Illustration: Kollektivet Feministisk Tryk

Rasism som berör

När vi började arbeta med detta temanummer om beröring kunde vi inte föreställa oss att vi vid dess slutproduktion skulle befinna oss mitt i en pandemi, där frågan om beröring intar en central plats.

Idén till temat växte fram ur en diskussion kring rasismens paradoxala krav på att alltid få beröra rasifierade kroppar. Att få mäta, känna på, undersöka – och samtidigt beröringsskräcken (”invandrare, kom inte hit”, ”håll er på avstånd”, ”flytta inte till våra vita områden”). Beröring är också en central fråga i en analys av hur rasismen och kapitalismen utövas genom ständiga krav på rätten till andras kroppar för arbete och exploatering, samtidigt som de använder sig av affekter som skräck och äckel för att ta avstånd och legitimera rasistiska gränser och en rasistisk arbetsmarknad.

Relationen mellan beröring och rasism har blivit än tydligare under den pågående covid-19-pandemin. Pandemin blottlägger och förstärker globala imperialistiska ojämlikheter. Den blottlägger ett rasistiskt klassamhälle. Rasismen i att stänga sina gränser, och låta asylsökande dö i läger. Pandemin blottlägger också rasismens föränderlighet och godtycklighet. I Danmark var det tidigare lag på att ta i hand om man skulle få medborgarskap, idag är den lagen tillfälligt avskaffad. Ett annat exempel på beröringspolitikens paradox är oviljan att ge personalen på äldreboenden skyddsutrustning och att därmed utsätta de äldre och dem som arbetar för enorma risker. Anställda förväntas beröra, men inget politiskt ansvar tas för att de ska vara säkra.

Temat inleds med en text av poeten Felicia Mulinari som diskuterar hur coronakrisen riskerar att leda till fascism, ett samhälle där sjuka kriminaliseras och där kontrollen över de rikas rikedomar förstärks. Men krisen öppnar, skriver hon, också för en klasskamp som tar sin utgångspunkt i svagheten och i insikten att vi behöver varandra. Få personer har beskrivit rasismens vardaglighet och anatomi som poeten Audre Lorde. Få personer har som hon beskrivit vad det gör med kroppar att leva i rasistiska, heteronormativa, sexistiska och kapitalistiska samhällen. I detta nummer av Mana kan ni också läsa ett utdrag från boken Sister Outsider där Lorde beskriver hur hon som barn mötte en vit kvinnas blick som var fylld av avsky och skräck, och att hon där och då insåg att det var henne den vita kvinnan avskydde.

Synen på sjukdom, och samhällets beröringskäck inför de ”sjuka”, är temat för journalisten Anna-Maria Sörbergs text. Den 19 februari togs informationsplikten kring hiv bort i Sverige. Sörberg beskriver hur den svenska hivpolitiken formades av en såväl homofobisk som rasistisk praktik, där statlig kontroll och avstånd var centrala. Avstånd och blickar av avsky är också temat för danska journalisterna Aphinya Jatuparisakul, Laura Na Blankholm och Elisabeth Bruun Gullachs artikel om rasismen som människor med asiatiskt utseende möter under covid-19-pandemin. Texten diskuterar kontinuiteten som denna rasism bygger på.

Rasismens emotionella regim berörs också av forskaren Erik Hanson. I sin avhandling ”Det känns fel” beskriver han det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare och hur aversionen mot fattigdom och rasismen mot romer är sammanvävda. Poeten Fatuma Awils dikt, ”Linea Nigra”, är en ömmande dikt om graviditet och beröring. Den skildrar bland annat hur kroppen förändras av en graviditet, hur trauman och motstånd går i arv och hur kunskap om tidigare generationers kamp kommuniceras mellan kroppar, hud mot hud. Temat avslutas med en text av genusvetaren Marie Meyle som beskriver hur covid-19-pandemin förstärker redan rasistiska praktiker i Danmark. Hon visar hur pandemin avslöjar att vem som räknas som dansk beror på vilken kropp man har, och vilka krav som ställs på den.

Vi hoppas med detta nummer beröra och intervenera: låta texterna skildra rasismens konsekvenser inpå skinnet och avtäcka maktrelationerna i kroppspolitiken, men också genom kritiken av det rasistiska klassamhället peka på andra sätt att leva tillsammans, lyfta upp och sträcka ut solidaritetens händer.

 

ILLUSTRATION: SIXTEN SANDRA

Sverige knarkar tacksamma invandrare

Den största delen av civilisationens historia har människor levt i imperier. Idén med imperier är att de ska kunna konfiskera de koloniserade folkens arbete och resurser så att de kan fördelas till metropolernas eliter och medborgare. De senaste femhundra åren har de framgångsrikaste imperierna haft sina metropoler i Europa och de imperialistiska folken har legitimerat sin dominans över andra med idéer om raslig överlägsenhet. Vår tid beskrivs ibland som postkolonial eftersom mänskligheten nu är organiserad i formellt sett självständiga och jämlika stater, men postkolonialism är också beteckningen för ett vetenskapligt angreppssätt som blottlägger att vi fortfarande lever under ett rasligt imperium lett av en ensam supermakt, USA. Dagens ordning ger sken av att den koloniala eran avslutats, men sett med postkoloniala glasögon har kolonialismen bara fått en annan skepnad, där de europeiska eliterna slutat konkurrera med varandra och i stället samlats under Pax Americana som garanterar fred mellan vita nationer och fortsatt global militär, politisk, kulturell och ekonomisk dominans över de mörkare nationerna (se faktaruta). Sverige har en självklar plats i den ordningen som en integrerad del av de vita metropolnationerna vars befolkning njuter frukterna av imperiet.

Imperier har alltid hittat olika kreativa sätt att legitimera sin dominans. När romarna och andra medelhavsfolk hade övertaget var de övertygade om att deras mildare klimat gjort dem överlägsna och mer civiliserade än deras barbariska kusiner norrut. Men när övertaget hamnade i norra Europa var deras övertygelse att det bistra klimatet fostrat dem till en tåligare, hårdare arbetande nordisk ras vilket förklarade deras dominans på världsscenen. Olof Palme menade en gång, i en direkt lögn, att ”grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste” i Sverige, men det var en avslöjande lögn som signalerade en ny tid där idéer som öppet deklarerar europeisk vit raslig överlägsenhet fallit i vanrykte. I vår tid sker indelningen mellan människor i det globala rasliga imperiet på basis av medborgarskap där de som är medborgare i västeuropeiska länder, och deras utväxter i Nordamerika och Oceanien, per automatik har kvalificerat sig för frukterna av att tillhöra imperiets kärna. (Rasismen inom dessa nationer är en annan fråga, vilket jag återkommer till.) Detta medan medborgarna i de mörkare nationerna är dömda till liv i avsaknad av basala mänskliga rättigheter och deras desperata försök att ta sig till de vita nationerna konstrueras som kriminella handlingar och inte som helt naturliga följder av imperialismens logik. Den jämförelsevis lilla skara av asylsökande som tas emot i metropolerna – som annars skulle avfolkas – blir till ett alibi och ett bevis för den europeiska moraliska överlägsenheten. Det beskrivs gärna av befolkningarna i metropolerna som ”en generös flyktingpolitik”.

Det här legitimeras med allsköns ekonomiskt eller kulturellt orienterade teorier som alla gör en diskursiv indelning mellan flitiga, sparsamma och fredsälskande européer och slösaktiga, lata infödingar som inte kan sluta hamna i krig med varandra. Den högre ekonomiska produktiviteten i det globala nord skulle alltså vara en produkt av att de som individer arbetar hårdare och inte av strukturella förhållanden som i det väsentliga påtvingas övriga världen. Sanningen är att befolkningen i de mörkare nationerna subventionerar allt som finns i Europa – även välfärdssamhället – och det är en förbluffande övning i moralfilosofisk alkemi (se faktaruta) att tala om en mer eller mindre ”generös” flyktingpolitik. Idén att det skulle vara generöst av Sverige att ta emot ett visst antal flyktingar är en absurd idé ur moralisk synpunkt och djupt rasistisk i det att den bidrar till att upprätthålla tacksamhetskravet. Apartheidmotståndaren Steven Biko, som mördades av den sydafrikanska regimen, menade att förtryckarens främsta vapen är den förtrycktas medvetande och det är häpnadsväckande att se hur bruna och svarta människor förkastat rasbiologins hierarkier för att genast acceptera rashierarkins senaste version som är idén att medborgarna som härstammar från de mörkare nationerna ska vara tacksamma för sin plats i metropolen medan de vita medborgarna inte har något att vara tacksamma för.

Vi kan lära mycket av martyren Biko. Hade han fått leva hade han nog varit tydlig med att dekoloniseringen av svarta och bruna svenskars medvetande börjar i ett förkastande av idén om en tacksamhetsskuld mot Sverige. Om det går att tala om en tacksamhetsskuld gäller den i själva verket gentemot massorna vi lämnat bakom oss i de mörkare nationerna. För att parafrasera Malcolm X har vi klivit in i herrgården och upphöjts med varsitt lila pass så att vi nu skiljer oss från slavarna som är kvar på fälten. Men den oxfilé vi smakar vid mästarens bord kommer inte från mästaren själv utan är resultatet av de anonyma fältslavarnas arbete. De som enligt Malcolm X måste nöja sig med inälvor.

Även vita svenskar som aldrig skulle uttala en sådan tanke är djupt insocialiserade i att uppfatta det som normalt och rimligt att icke-vita svenskar uppvisar tacksamhet. Det visar sig inte minst i hur de instinktivt dras till icke-vita tacksägare och känner en aversion mot dem av oss som pratar och agerar på ett sätt som signalerar att vi inte härbärgerar några känslor av tacksamhet. Sverige knarkar tacksamma invandrare vare sig de kommer i skepnad av politiker, sommarpratare eller betalda föredragshållare och tacksamhetssyndromet har reducerat icke-vita svenskar till hukande tacksägare i bästa fall eller till medlöpare, som, ackompanjerade av ljudliga applåder, gör sig till megafoner för de mest vulgära ropen på hårdare tag mot invandrare, minskad flyktingmottagning och krav på konformism mot så kallade svenska värderingar. Vare sig det sker medvetet eller omedvetet är det här deras sätt att inlemma sig i den inhemska koloniala ordningen eftersom vita människor gynnas i en sådan ordning medan icke-vita människor kan gynnas ibland om de internaliserar rasism och agerar i enlighet med det.

Men även de av oss icke-vita som håller oss för bättre än att vara medlöpare i den inhemska koloniala ordningen måste inse att sann antirasism inte bara kan handla om att förbättra våra villkor i metropolerna utan måste ske i solidaritet med folken i de mörkare nationerna. Annars är den bara en kollektiv variant av individuella försök att inlemma sig i den koloniala ordningen. Precis som den svarta eller bruna medlöparen gynnar sig själv samtidigt som den legitimerar den inhemska koloniala ordningen gynnar den nationellt orienterade antirasismen svarta och bruna i metropolerna samtidigt som den globala koloniala ordningen vittvättas när ingen rasism längre kan skönjas i metropolerna. Frantz Fanon menade i Jordens fördömda att den centrala frågan som överskuggar alla andra är den om omfördelningen av välståndet i världen. Nästan sex decennier senare ringer hans ord med en profetisk klarhet eftersom lösningen ligger däri på alltifrån klimatkrisen till framtida fred och säkerhet i världen. Svenskar som härstammar från de mörkare nationerna är utmärkt placerade för att spela en central roll i det här projektet och samtidigt betala tillbaka på den skuld vi bär mot massorna i de mörkare nationerna. Men så länge vi är reducerade till hukande tacksägare, utan en känsla av ägandeskap över landet vi bor i, vågar vi inte yppa ens den mildaste kritik mot något annat i Sverige än oss själva. Vi gör oss därmed irrelevanta inför mänsklighetens angelägnaste utmaning.

FAKTA:
Min användning av begreppet ”mörkare nationer” ska förstås som en kontrast till ”vita nationer” och ett erkännande att de nationer det handlar om består av människor som rasifieras olika men som har det gemensamt att de inte är vita. ”De mörkare folken” är ett uttryck för att det finns ett spektrum bland dem. Jag har lånat benämningen av den indiske historikern Vijay Prashad som använder det i sin bok The Darker Nations. A People’s History of the Third World (2007). Jag har medvetet valt bort vanligare begreppspar som “Första-” och “Tredje-världen” för att understryka att ras fortfarande är en central legitimerande princip för koloniala maktrelationer.

Alkemi är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri mest känd för att ha inriktat sig på att skapa guld av bly. Jag använder det som en metafor eftersom det ur moralisk synvinkel är en form av falsk vetenskap eller kvacksalveri att landa i positionen att västländerna är ”generösa” när de tar emot flyktingar. Sättet som västvärlden kapitaliserar på det moraliska övertaget som följer med positionen är jämförbart med att skapa guld av bly.

Tills det är värt att leva

“Den största utmaningen för pedagogen är inte att diskutera om (ut)bildning kan eller inte kan, utan diskutera var den kan, hur den kan, med vem den kan; det är att erkänna de gränser som dess praxis inför. Utmaningen är att inse att pedagogens arbete inte är individuellt utan socialt och förekommer i den praktiken som hen är en del av. Det är att erkänna att (ut)bildning, även om den inte är nyckeln, är en oumbärlig spak för social förändring. Det är att erkänna att det finns möjliga politiska rum, institutionella rum som kan ockuperas av pedagoger vars dröm är att förändra den orättvisa verkligheten som de dagligen lever i, så att rättigheter kan erövras och inte fås som en gåva.”

– Paulo Freire

Det är ytterst angeläget och brådskande att idag komma ihåg vad Freires pedagogiska och samhällsförändrande arbete innebar. Giltigheten i Freires tankar är direkt kopplad till det faktum att ojämlikheterna och våldet han fördömde inte har försvunnit, i stället ser vi att ojämlikheterna och våldet intensifierats. Därför skulle jag här vilja göra en reflektion över hur viktigt det är att fortsätta kämpa för kritisk och frigörande (ut)bildning i det nuvarande chilenska sammanhanget.

Den feministiska folkbildaren Claudia Korol skriver att folkbildningen har fortsatt att vända upp och ner på sig själv och fortsatt att vara i dialog med feministiska idéer. Det är där man gjort det personliga politiskt och etablerat kritiska perspektiv på kapitalismen och hur den hänger samman med patriarkala och heteronormativa relationer i samhället.

Freire förminskade inte de olika former av maktojämlikheter han såg – och synliggjorde – när han formulerade De förtrycktas pedagogik. När marxister beskyllde honom för att inte erkänna klasskampen som historiens motor, besvarade han kritiken med att han ansåg att det även fanns andra motorer. Freire underströk vikten av att inte begränsa sig till enbart klasskampen.

Samtidigt fick Freire kritik från feministiskt håll efter De förtrycktas pedagogik. I sin uppföljande bok Hoppets pedagogik går Freire i dialog med kritiken. Han tar på sig skulden för att ha använt ett machospråk” i boken och för att han rättfärdigat användandet av mannen” som den universella människan – vilket han i Hoppets pedagogik anser vara ett kolonialt förhållningssätt och oförenligt med en progressiv ståndpunkt.

I Chile har den folkliga och kritiska pedagogiken aldrig upphört att vara levande, ändra form och återuppstå i de sociala rörelserna. Studentrörelsen har under de senaste 30 åren fördömt det nyliberala utbildningssystemet i Chile. Det är ett privatiserat system som tjänar marknaden och ett arv från Pinochets diktatur. Systemet har gjort tusentals chilenare skuldsatta i årtionden, ökat klassklyftorna och främjat individualism och meritokrati.

Från och med år 2011 växte kritiken av utbildningssystem som reproducerar sexistiska makthierarkier och som i stora delar saknar sex- och samlevnadsundervisning. Det är ett skolsystem som därmed förnekar och osynliggör icke-normativa sexualiteter. Kritiken av det rådande utbildningssystemet har utgjort en av de stora sociala konflikterna i Chile. Det var bland annat denna mobilisering som ledde fram till det som i maj 2018 växte till en feministisk flodvåg med genomslag i hela landet.

Mapucheurfolket, dekoloniala feminister och andra som i årtionden kämpat mot ett kolonialt, rasistiskt och antifeministiskt utbildningsystem protesterade nu tillsammans mot den eurocentriska logiken som tycktes återskapa fiktionen av ett chilenskt samhälle vars ”utveckling” åstadkommits ”tack vare” landets koloniala historia och den rådande nyliberala ordningen, en logik som fram till idag osynliggjort och systematiskt våldfört sig på ursprungsbefolkningarna.

Med den kortfattade och ofullständiga reflektionen ovan vill jag förmedla något av komplexiteten i våra sociala och politiska krav och våra anspråk i ett system vi inte vill ha. Vi vill återigen centrera frågan om vad som är målet och meningen med utbildning.

Studenter och feminister upprepar övertygelsen att målet med utbildning inte är att lyckas med att komma in på arbetsmarknaden. Istället är målet att forma kritiska subjekt som är socialt engagerade och vill vara med och skapa en social förändring med sikte på att kollektivt bygga upp ett mer rättvist och ”levbart” samhälle för alla grupper. Tills det är värt att leva” är ett slagord från de pågående sociala protesterna i Chile, och om detta är vårt mål är det dags att vi frågar oss vilken roll utbildning har i byggandet av en levbar värld.

När vi tänker på Freires idéer om folkbildning ser vi att betydelsen av (ut)bildning sträcker sig bortom och utanför de formella rummen där utbildning äger rum. [Med formell utbildning avses den som sker i klassrummet, som utgår ifrån läroplaner, ger meritvärden etc, medan informell utbildning är de kunskaper och erfarenheter som erövras utanför det etablerade skolväsendet, reds. anm.] Den kritiska och feministiska pedagogiken behöver finnas både innanför och utanför den formella utbildningen. Vi behöver vara kritiskt medvetna om hur det nuvarande utbildningssystemet konstruerar en motsättning mellan informell och formell utbildning. Vi får inte bortse från hur stor betydelse revolutionär kritisk pedagogik kan ha i praktiken inom den formella utbildningen, på universiteten, eftersom de som studerar där har stor påverkan andra människors liv och världen.

Frånvaron av kritisk pedagogik inom utbildningssystemet bidrar till att rasistiska, sexistiska och klassdiskriminerande tankemönster reproduceras och till och med inkorporeras i pedagogernas arbete inom den formella utbildningen. Detta har blivit särskilt tydligt under den feministiska flodvågen 2018, när universitetsstudenter protesterade mot sina lärares sexistiska, rasistiska och klasshatiska språkbruk. Att förändra den formella utbildningen är nyckeln om vi på allvar vill ta itu med ett system som återskapar ojämlikheter.

Om vi frågar oss varför det idag så sällan finns kritiska, feministiska, intersektionella och revolutionära idéer inne i klassrummet och varför dessa kritiska och feministiska idéer som syftar till frigörelse stött på hinder i det formella utbildningssystemet, ser vi att dessa idéer ersatts av liberala och avpolitiserade perspektiv på makt och genus.

Vilka är rädda för de förtrycktas pedagogik? Vilka är rädda för människors kritiska tänkande och för ett feministiskt (ut)bildningssystem?

Freires tankar utmanar den rådande makten. Vi har sett hur religiösa konservativa från högern höjt sina röster mot Freires tankar i Brasilien. Ultrahögerorganisationer som till exempel Escola sem Partido har försökt förbjuda att Paulo Freires texter läses i skolor i Brasilien. En del tar sin utgångspunkt i en felaktigt framställd idé av vad genusperspektiv” är. I många länder i Latinamerika finns grupper som vill bojkotta likabehandlingsplaner och sex- och samlevnadsundervisning i skolor. Till dessa grupper hör extremhögern, men de innefattar även evangelister och katoliker eller civila rörelser såsom Padres objetores som finns i Chile och Colombia.

Rädslan hos dessa grupper kastar samtidigt ljus över de möjligheter som en kritisk, feministisk folkbildning kommer fortsätta att ha. Hoppets pedagogik är kanske mer brådskande idag än någonsin och skulle kunna ge näring till de sociala protester som just nu pågår i olika delar av världen. Den skulle kunna omvandla det djupa missnöjet till handlingar som skapar förändring och utrymmen där konstruktiva kritiska dialoger pågår, där vi möts och låter en bättre värld ta form, en mer levbar plats för alla.

Vi som kritiserar det chilenska utbildningssystemet anser, precis som Paulo Freire före oss, att utbildning ska vara en frigörande praktik, en medvetandegörande reflektion, och möjliggöra för människor att förändra de sammanhang och det samhälle de är en del av. De förtrycktas reflektioner kring sina erfarenheter blir då inte bara en övning som man intellektualiserar kring, utan en reflektion som leder till handling: agerande som i sin tur aldrig upphör att vara föremål för kritisk reflektion.

”Motståndet handlar inte bara om att stå ut, utan om att bygga upp något nytt” står det i en muralmålning av zapatisterna. Just att bygga något nytt är en enorm utmaning som vi möter i protesterna som idag är mer massiva än någonsin och möts med en brutal repression.

Hur går vi vidare från dystopierna som vi lever i till att bygga de utopier som vi önskar leva i? De omfattande protesterna har inneburit ett uppvaknande för ett folk som aldrig förr har intresserat sig för att förstå konstitutionen från Pinochets tid, som fortfarande styr vårt land. Folk som nu vill veta på vilket sätt nyliberalismen inverkat på lagstiftningen och på institutionerna i landet.

Jag skulle vilja avsluta med två slagord som översvämmar våra gator: ”De som endast har individuella ambitioner kommer aldrig att förstå sig på en kollektiv kamp” och ”Nyliberalismen föddes och kommer att dö i Chile.”

Översättning: Paula Aracena

Illustration: Alexandra Falagara

Sápmis ärrade landskap

I Imperial Leather använder Anne McClintock bland annat psykoanalytiska teorier. Hon visar i sin analys att bilder och berättelser om kolonialismen ofta pekar på att det fanns ambivalenta känslor. Kolonialmakterna utgick ifrån en känsla av att ha rätt att utvidga sina territorier, besätta, stjäla och ”upptäcka” men samtidigt menar McClintock att bilder från den tiden visar att dessa känslor också väckte ett slags skräck i dem själva, en rädsla för gränslöshet, för att slukas av det nya. Idéer om befolkningen, särskilt kvinnor, i koloniserade områden som farliga, som kannibaler, kan tolkas som en spegling av kolonialmakternas egen våldsamhet och gränslöshet. McClintock skriver ju i sammanhanget av den brittiska kolonialismen men går det att se liknande mönster i Sveriges kolonisering av Sápmi? Mana har bett Elin Anna Labba, journalist och ledare av det samiska författarcentret Tjállegoahte, att tänka på hur dessa processer och bilder har sett – och ser – ut i Sverige.

Vad skulle vara motsvarigheten?

Sverige har för det första aldrig godtagit bilden av sig själv som en kolonialstat och jag tänker att det delvis handlar om just rädslan för att vara den som besätter och stjäl. Det Sverige har gjort i Sápmi och med det samiska folket stämmer inte överens med den svenska självbilden. För att upprätthålla sin egen självbild är det enklare att låta bli att tala om sin koloniala bakgrundsberättelse. Sverige har fjärmat sig från det samiska under så lång tid att det finns en väldig beröringsskräck och osäkerhet i hur man ska närma sig Sápmi.

Jag tänker att den samiska motsvarigheten till den farliga kannibalen är noaidin, eller schamanen, som var en symbol för den samiska tron. Hela den samiska religionen upplevdes ju som skräckinjagande. I vissa lokalsamhällen höll man sig ända in på 1900-talet på avstånd från samer på grund av rädslan för de främmande människornas andliga kraft. Det finns berättelser om hur fastboende kastade aska efter flyttande samer för att inte drabbas av trolldom. Det finns också olika historiska berättelser på samma tema, som Snöfrid, en samisk kvinna som gifte sig med den norske kungen. Enligt sägnerna var alla övertygade om att hon hade förtrollat honom. Hon framställdes som en gränslös, farlig kvinna som han borde ha hållit sig ifrån.

Den samiska musiken och poesin som fann uttryck genom jojken var ju också ett av de yttersta uttrycken för det farliga. Att förbjuda jojken var definitivt ett sätt att kontrollera och tämja något som upplevdes gränslöst. Jojken stämplades som djävulens sång. Över hela Sápmi har kyrkan har gått oerhört hårt åt allt som varit kopplat till religionen: trummor, jojk, språk. När människor inte längre har ett eget språk och uttryckssätt kan man tämja dem. I dag kämpar Sápmi för att återerövra jojken och för att få tillbaka sin egen berättelse och uttrycksförmåga.

Jag kan absolut känna igen de här ambivalenta bilderna och känslorna. Det samiska får ta plats i Sverige så länge det håller sig armlängds avstånd, är dekorativt och intressant – och inte utmanar den svenska självbilden.

I en annan text av McClintock, som vi delvis publicerar i det här numret, analyserar hon hur det som raderats ur den officiella historieskrivningen kommer tillbaka och hemsöker platser, bilder och berättelser. Hon analyserar en flygbild tagen av konstnären Fazal Sheikh över ett landområde varifrån israeliska staten tvångsförflyttat beduiner. I dag är den berättelsen officiellt bortträngd, och områdena är täckta av militära baser, men på flygbilderna syns spåren av beduinernas bosättningar vagt i form av bland annat rester av boningar och åkrar, och mörka ringar i marken där djurhagar upprättats en gång i tiden. McClintock talar om ”spöklandskap” när hon försöker beskriva det vi ser när beduinernas liv och närvaro, trots den officiella historieskrivningens försök att glömma, gör sig påminda i landskapet. Vilka spöklandskap har Sverige? Vilka liv och berättelser har trängts undan och hur fortsätter de ändå att hemsöka bilden av Sverige?

Sápmi är fullt av spöklandskap, eftersom koloniseringen av de samiska landområdena har varit så omfattande. Där jag bor om somrarna kan de äldre fortfarande peka på de uppdämda sjöarna och visa exakt var de gamla boplatserna låg. Vi har gruvor som skär av gamla flyttleder och betesmarker som försvinner in i skogsbrukets kalhyggen. Det som alltid varit de samiska spöklandskapens problem är att de är så tysta. En kultur som haft som största vision att inte lämna några spår efter sig får det svårt i ett samhälle där allt handlar om vilka avtryck man har lämnat. Har man inte lämnat spår har man inga rättigheter. I dag pågår rättsprocesser där en del är att vi ska visa våra spöklandskap som ett led i att bevisa samernas rättigheter.

Samer har också tvångsförflyttats över Sápmi, på grund av antingen gränsstängningar eller industrialisering. I Sverige tvingades en stor del av den renskötande befolkningen i de nordligaste samebyarna flytta söderut för exakt 100 år sedan. Deras gamla boplatser ute vid havet står fortfarande öde. Man kan hitta små delar av grytor, någon slipsten och de övergivna árranstenarna runt eldplatserna, men det finns ingen skyltning eller information om vad det är för slags lämningar. Rengärdena och vegetationsskillnaderna som blir när renar har betat syns på flygbilder, på samma sätt som beduinernas bosättningar. På ett ännu grymmare sätt har stora delar stängts för den samiska befolkningen på Kolahalvön. De kan inte ens besöka sina hemtrakter för att det har blivit militärområden. Älvarna är öppna för sportfiske men inte för dem som har levt där. Som same betraktar man inte den historien som mindre samisk bara för att den ligger i Ryssland. För oss är det ett land som har skurits sönder.

Tyvärr hemsöker nog berättelserna inte Sverige överhuvudtaget. De flesta i Sverige har ingen aning om de här landskapen och jag tror tyvärr att det kommer ta väldigt lång tid att nå fram till en medvetenhet om hur markerna skriker ut såren för ett helt folk som tvingats lämna dem.

Själva titeln för boken Imperial Leather hänvisar bland annat till ett tvålmärke, och McClintock lyfter upp vissa produkter såsom tvål, vitt bomullstyg och speglar, som ett slags fetischer i det koloniala projektet – så kallad varurasism. Ser du det slags varurasism, eller kommersiell rasism, i Sverige?

Jag tycker den varurasismen syns mycket i lokalsamhällena i Sverige. Ta Kiruna som exempel, där man har en omfattande turism och ett kommunalråd som satsat på att sälja Kiruna med hjälp av det samiska men delvis går till val på att arbeta mot samebyarna. Motståndet mot skoterförbud i renskötselområden var en viktig valfråga i de senaste lokalvalen i Kiruna. Samma sak sker i Jokkmokk där man använder det samiska i kommunens profilering men kommunledningen samtidigt vill ha en gruva i Gállok som skulle skära av samebyns marker totalt.

Jag tycker också att det här märks på nationell nivå. Det samiska är intressant så länge det rör sig om konst, litteratur, musik, dräkter, slöjd, så länge det håller sig på en estetiskt vacker nivå och inte blir för politiskt. I Sápmi är det många som upplever att det är okej att samerna finns så länge man inte kräver sin rätt. Man får finnas i egenskap av sin kolt, sin musik, men det får inte kosta för mycket för Sverige.

Hur har samiska samhällen och organisationer svarat på dessa fenomen och processer? Kan du ge exempel på några former av motstånd du ser i förhållande till de myter, bilder och berättelser (eller avsaknad av berättelser) som byggts kring Sveriges kolonisering av Sápmi?

Internt reagerar man i Sápmi oerhört hårt på all form av exploaterande turism och jag tror det finns en strävan mot att ta makten över berättelsen om sig själv. Det är därför det kan komma till synes hårda reaktioner på småsaker som att Måns Zelmerlöw har gjort ett tv-program i kolt. Det finns en trötthet över svenskar som inte har kunskap om det samiska och bara använder det som en attiralj eller plojig grej. Inte minst eftersom det inte sällan är enda gången det samiska figurerar i medierna överhuvudtaget. Det finns en otrolig smärta i den svenska koloniseringen av Sápmi som kommer till uttryck i dagens motstånd mot mytbilden av det samiska.

Många författare, konstnärer, artister och samiska kulturarbetare svarar genom att skapa nyanser av Sápmi och försöka ge en nutida berättelse. För inte så många veckor sedan läste jag till exempel en recension i Dagens Nyheter av konstnären Britta Marakatt Labbas sommarprat där recensenten skriver om den ”urgamla” samiska kulturen. Det är spännande, och rätt obegripligt, att det som är annorlunda än det svenska, vad det svenska nu än är, upplevs som urgammalt. Det visar inte på något annat än ett enormt avstånd till Sápmi och allt som sker i den samiska kulturen i dag.

Jag tror att många unga samer längtar efter ett Sverige där man inte hela tiden behöver påvisa kolonialism, eller rasism för den delen. Det tar mycket kraft från andra frågor som vi skulle behöva lägga all energi på. Som att få tillbaka språken som försvann i Sveriges kamp för att alla skulle bli svensktalande svenskar. I brist på politisk grogrund i Sverige hämtar man mycket kraft ur den urfolkrörelse som finns över hela världen. Det är en global rörelse och att den stärker Sápmi, det är jag helt övertygad om.

I januari 2020 debuterar Elin Anna Labba som författare med boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, som ges ut på Norstedts förlag.

Foto: Marja Helander

Rasism, heterosexism och kapitalism i en tvålask

Imperial Leather är ett välkänt brittiskt varumärke för tvål och parfym. På sin hemsida lyfter företaget upp sin flera hundra år långa historia och sin världsomspännande position. Men tvålmärket har också fått ge namn åt den feministiska litteraturvetaren Anne McClintocks bok Imperial Leather. Race, Gender and Sexuality in the Colonial Contest som kom ut 1995. Boken är ett viktigt bidrag till antikolonialt feministiskt tänkande. Den kastar sig ut i en storslagen ambition: att tänka samman psykoanalytiska teorier om sexualitet och familjerelationer med teorier om arbete, ekonomi och materiella historiska förhållanden i en analys av hur kön, ras, sexualitet och klass skapades av och genom varandra i det brittiska koloniala projektet.

McClintock gör det genom att analysera bilder, reklam, brev och texter som kanske skulle kunna uppfattas som marginella för den postkoloniala historieskrivningen. Hon tittar så att säga i utkanterna av de mer officiella berättelserna, i gränsområdena mellan det offentliga och det privata, mellan marknaden och politiken, i skönlitteratur, självbiografier och privatpersoners bildarkiv. Med hjälp av detta material får hon syn på hur djupt kolonialismen inte bara format – och formats av – ekonomiska och militära relationer utan också format – och formats av – uppfattningar, erfarenheter och gränsdragningar i förhållande till kroppar, arbete, klass, kön och sexualitet. Hon ser hur liknandet mellan koloniserade marker och kvinnokroppen skedde på en rad sätt: i kartografier, i bildspråk och i själva känslan av att ha rätt till dominans.

Centralt för McClintocks projekt är att lyfta fram de många uttryck hon ser för motstånd mot dessa processer och bilder. Utan att lyfta något ansvar från kolonisatörerna för exploateringen och det destruktiva våldet vill hon visa att kolonialismen var en yta där makt förhandlades, utövades och stötte på motstånd på komplexa vis. Att de folk som koloniserades inte var passiva mottagare av kolonialismen utan på olika sätt ifrågasatte, gjorde motstånd och förhandlade de bilder och gränsdragningar som skapades.

Ett av många centrala argument i boken är att det skedde ett skifte från vetenskaplig rasism till det hon kallar ”varurasism” eller ”varufierad rasism”: ett skifte från att förklara och motivera kolonialismen och rasismen genom vetenskapen till att bokstavligen börja sälja kolonialismens och imperialismens tankegods på marknaden i form av reklam, hushållsvaror, skönhetsprodukter, sötsaker och dekorationer. Det är här varumärket Imperial Leather kommer in, när McClintock visar hur deras och andra företags reklambilder för skönhets- och hushållsprodukter på olika sätt iscensätter koloniala fantasier om att sprida civilisation, renhet och en viss könad familjestruktur. McClintock pekar alltså på tvålreklamen och visar oss hur det imperialistiska och det privata genomsyrar varandra. De gör det dessutom på ett sätt som skapar bilden av den vite mannen som den som kan leverera de här värdena, och osynliggör samtidigt såväl resursstölden från koloniserade områden som kvinnors arbete med rengöring, skönhetsvård och omvårdnad av hem och människor.

McClintock beskriver också hur den logik och de uppdelningar som den här varurasismen skapade kring kolonialismen, och i koloniserade områden, så att säga togs hem till kolonisatörernas hemländer, och formade hur man såg på och hanterade gränsdragningar, klasskillnader och arbete även i det viktorianska Storbritannien. Bilderna, och den världsbild de representerar och sprider, gör den vite mannen till den som går i bräschen för utvecklingen av den mänskliga familjen och civilisationen, medan vita kvinnor, arbetare och de koloniserade platsernas befolkning beskrivs som beroende och passiva mottagare av denna rörelse.

Men boktiteln anspelar på fler bottnar i varumärkets namn: det handlar om det specifika företagets namn och dess reklambilder, men mer generellt om hud, intimitet och fetischism. I en avancerad manöver väver McClintock samman marxistiska och freudianska sätt att förstå varufetischism respektive sexuella fetischer. Marx teorier om ekonomi, arbete och varor brukar anses tillhöra den offentliga sfären, medan Freuds analyser av sexualitet, relationer, familj anses tillhöra den privata. Men McClintock visar att sfärerna och deras fenomen behöver analyseras i dialog med varandra. Hon skapar en feministisk psykoanalytisk förståelse av hur våldet, exploateringen och orättvisorna som är inneboende i det koloniala projektet på olika sätt tryckts undan och osynliggjorts, men likväl pyser ut i de konstnärliga och självbiografiska projekt hon analyserar.

I bokens sista del zoomar McClintock specifikt in på Sydafrika och utforskar hur psykoanalytiska perspektiv är relevanta för att förstå den könade symbolik som både boernas nationsbygge och ANC:s antikoloniala nationalism uttrycktes genom, och hur olika berättelser om nationen och kolonisatörernas känsla av rätt till mark, rikedomar och dominans uttrycktes i skönlitteratur och reseskildringar. McClintock lyfter här också fram att det är centralt att se hur kolonialismen skapat helt skilda villkor för kvinnor i kolonialstater och i koloniserade stater, även om processerna hon analyserar visar vissa likheter i synen på kvinnor. I analyser av texter av vita kvinnor ser hon hur beskrivningar av emancipatoriska och frigörande processer för dessa kvinnor möjliggjordes av föreställningarna om koloniernas expansiva, fria och tillgängliga marker och resurser.

 

ILLUSTRATION: KARIN SUNVISSON