Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Vi sitter på Café Hummusson, ett ekocafé på andra våningen i Triangelns köpcentrum. Köpcentret är ett nittiotalspalats av stål och glas, mitt i centrala Malmö. I dag är det tomt och tyst. Solen gassar in genom glastaket. Högsommarkänsla fast det bara är maj månad. Eyab Janzi, Sara Larsdotter och Cecilia Nkolina ses för att prata om värdet av att dela och bevara sina erfarenheter. Och om arkiv. 

Eyab är aktiv medlem i Maryam Sisters, en kvinnoorganisation på Lindängen med ett hundratal medlemmar, de flesta 40+ och med erfarenhet av migration. Medlemmarna kommer från hela Malmö, men de flesta från södra och östra delarna (Lindängen, Nydala, Hermodsdal, Rosengård). Kvinnorna träffas flera gånger i veckan på Framtidens Hus på Lindängen. 

Sara och Cecilia är konstnärliga ledare på Teater InterAkt, en communityteater som funnits i Malmö sedan 2005. Communityteater är teater där professionella och icke-professionella konstnärer samarbetar och skapar scenkonst tillsammans. Teater InterAkt arbetar främst tillsammans med personer som har erfarenhet av migration.

Maryam Sisters och Teater InterAkt arbetar tillsammans sedan hösten 2022. Hittills har de skapat ett gemensamt verk – ljud- och bildvandringen Fria kvinnor, som visades på Triangelns köpcentrum i mars 2023. Nu planeras nästa gemensamma projekt: MaryamArkiven.

Arkiv är en mamma

Eyab: Varför vill ni göra ett arkiv?

Sara: Vi har tänkt ganska länge på att vi skulle vilja kombinera vårt communityarbete med en arkivpraktik. För att allt det material som skapas i en konstnärlig process ska bli tillgängligt för alla som har deltagit i processen.

Cecilia: I arbetet med Fria kvinnor till exempel skapades massor av material. Jag har hur många timmar samtal och intervjuer som helst, och det finns massor av foton, videor och texter. Just nu finns allt det materialet hos Teater InterAkt, men det är ju Maryam Sisters material. Det material vi har skapat tillsammans i Fria kvinnor skulle till exempel kunna ses som en samling, en del av ett arkiv som ägs av Maryam Sisters. 

S: Vad är ett arkiv för dig?

E: Ett arkiv är min erfarenhet. Det är minnet från mitt liv. Det är värt mycket för mig. Jag lever ibland i arkivet. Om jag är ledsen eller vill någonting så tänker jag på vad jag gjort. Jag tänker på vad jag har gjort förut, och hur jag kan göra annorlunda än tidigare. Jag lär mig från arkiven.

S: Så ett arkiv är en samling av minnen?

E: Ja, det är minnen. Minnen som är värda något.

C: Tror du att ett arkiv skulle kunna vara värdefullt för vår grupp, Maryam Sisters? 

E:  Ja. Jag tror att arkivet skulle kunna bli som en mamma.

C: En mamma? Arkivet som mamma, så intressant! Hur då?

E: Min mamma, hon är inte härifrån, inte från den här kulturen. Hon kunde inte hjälpa mig att förstå det svenska samhället. Så jag har behövt lyssna på andra, få den kunskapen från kvinnor som visste hur det fungerar här. Så kan arkivet vara. 

Arkiv är öppet liv

C: Man kan tänka på arkiv lokalt, att vi skapar det själva här hos oss, men man kan också tänka sig att vara en del av ett större arkiv. Vad tänker du där, vill du helst ha något eget eller vara en del av något större?

E: Det är bra att vara del av något större. Arkivet ska vara som ett bibliotek. Biblioteket är som livet. Allt finns där. Och det är viktigt att svenskar också berättar, och hittar till våra berättelser. Vi kan alla förstå mer om livet. Vi behöver ha mer information om livet. Arkiv är som ett öppet liv. Det ska inte bara vara vi, och bara angå oss.

C: Där sätter du fingret på något som vi ofta möter i vårt arbete tänker jag. Spänningen mellan behovet av separatism för att vara trygg och faktiskt kunna dela, och lusten att bryta den isolering som följer av separatismen och vara del av något “offentligt”, något som är för alla.

S: Förstår jag dig rätt att du menar att på ett bibliotek är det fler som kan ta del av arkivet?

E: Ja, det blir lättare. Berättelserna aktiverar. Jag måste inte bara lyssna på musik. Jag kan lyssna på berättelser om andras liv. Det är också en slags musik känner jag. Det viktiga är att sprida historia. Inte bara om kriget, utan också om livet. Livets historia.

Arkiv för att äga sitt liv

S: Är det viktigt att dela sin historia, sin livsberättelse?

E: Det är mycket viktigt. Jag vill dela den.

S: Varför?

E: För att jag hade behövt att någon berättat för mig om livet, hur ska man göra med det. Jag hade ingen. Men nu vill jag dela min erfarenhet, för att jag vill att de som är yngre ska kunna förstå livet bättre. För att de ska äga sina liv.

C: Det är viktigt, verkligen! Vi ses på Triangeln nu, för det var här vi gjorde ljudverket Fria Kvinnor där din livsberättelse fanns med. Fina minnen på den här platsen! Idag är det rätt tomt här, men i mars/april då vi jobbade här stötte en alltid på någon från Maryam Sisters, ofta tillsammans med familjen.  Bjöd du in någon att se konstverket?

E: Jag bjöd mina döttrar och barnbarn. De kom många gånger. Min dotter kramade mig. Först var de bekymrade när jag var mycket hemifrån. Var är du? Vad gör du? De ville veta. Min son också. Jag sa: ”Jag mår bra. Varför oroar ni er?” De blev mycket glada när de såg utställningen. De sa: ”mamma, vi kan inte tro att det är du som pratar”. De lyssnade om och om igen på min röst på inspelningen och sa “mamma, är detta verkligen du?”

Eyabs berättelse

Förut var jag mycket rädd.

Tidigare i mitt liv kunde jag inte mycket. Jag hade inte fått lära mig. Jag var hela tiden med en man, den jag var gift med. När jag kom till Sverige … hela livet ändrades. Jag bytte land, jag bytte person. Det var svårt för mig att acceptera. Andra regler, traditionerna är inte de samma. Jag kände inga människor. Det var svårt faktiskt. Det tog lång tid. Och den svåraste saken var att jag inte hade någon vän. Jag hade ingen att dela med. Jag kunde bara gå ut och promenera i skogen, själv. Jag var nästan helt själv, eftersom jag hade en man som inte kunde förstå hur jag tänker och fungerar. För mig blev det som en blockering. Ingenting, jag ville ingenting. Jag ville tillbaka till min mamma. Sen fick jag asyl och flyttade till Fagersta. Först försökte jag fylla min tid med att läsa svenska. Jag blev klar med SFI på 6 månader. Jag tänkte att jag måste fortsätta läsa. Jag åkte långt varje dag, fram och tillbaka, för att kunna läsa. Och fortfarande hade jag inga vänner. Det var en svår period.

Jag hade studerat arkitektur hemma. Jag sökte jobb på en arkitektbyrå. Och jag fick jobbet. Jag var mycket glad. Men mannen ville inte att jag skulle jobba. Han sa nix! Om du jobbar så skiljer jag mig. I dag skulle jag säga – ok! Men då tänkte jag – om han lämnar mig har jag ingen. Nu tänker jag – jag borde ha blivit glad! Livet var svårt med honom. Varje gång jag ville göra något sa han nej. Jag försökte läsa. Om han såg att jag läste en bok hemma blev det katastrof. Han förstod inte. Han blev arg, han kastade böckerna. Och det jag gjorde fel, det var att stanna. Ingen berättade för mig att jag kunde gå. Ingen sa: Det är ditt liv!

Förut var jag mycket rädd. Min familj kunde inte hjälpa mig. Min man var hela tiden efter mig. Jag var rädd hela tiden. Jag kunde inte sova själv. Kvinnor ska inte behöva vara rädda. De unga måste få veta det. Unga kvinnor som är i min situation, och svenska kvinnor också. Alla kvinnor måste veta – att skilja sig är inte fel. Det står i Koranen till och med! Om någon inte passar kan man skilja sig – det är ingen katastrof. Men ingen säger det till kvinnorna. Det är ett problem som finns i alla kulturer.

MaryamArkivet

C: Om vi går tillbaka till arkivtanken och föreställer oss att vi skall skapa ett MaryamArkiv, hur ska det arkivet då vara? Vilken typ av historier ska det rymma? Ska det finnas bilder? Föremål? Ska det vara ett fysiskt arkiv? Ska det vara digitalt? Varska det ligga?

E: Det ska vara en bok. Och en digital bok. Då kan alla lyssna.

C: Är böcker viktiga för dig? I ditt liv?

E: Vet du, när jag var ung … När jag vaknade bad jag – vi ber på morgonen – och när jag hade bett mina böner i Koranen så tog jag min bok. Litteratur. Eller en poet som jag tycker om att läsa. Jag var väl 16 år då … Mitt liv är böcker faktiskt.

C: Förstår. En bok är ju ett slags miniarkiv. Och samtidigt inte. Ett arkiv är något större.

E: Ja, men vi kanske inte behöver något större! (Skratt.)

C: Så kan det vara (skratt). Om du skulle arkivera något – saker, erfarenheter, berättelser eller objekt – vad skulle det då vara?

E: Att ingen ska spilla sitt liv. Jag har gett mitt liv åt andra. Varför? Var och en måste leva sitt liv. Det är mycket viktigt för mig. Jag säger till mina döttrar, till mina barn, försök förstå vad ni behöver, vad som är bra för er, så kommer framtiden att bli bättre.

C: Alla har rätt att leva sitt liv, är det den erfarenheten du skulle vilja förmedla vidare?

E:  Ja.

Allt blev lätt

S:  Om du skulle berätta om Fria kvinnor – vad var det vi gjorde i det projektet?

E: Det var något som jag inte trodde att jag skulle få göra i mitt liv. Det var som om det inte längre var jag, när jag jobbade med det. Allt blev mycket lätt. Det kom flytande. Jag berättar och jag lyssnar på de andra. Det var en fantastisk sak faktiskt. Det var det bästa som har hänt i mitt liv. Jag har skaffat vänner och jag känner att jag blir starkare. Mycket starkare.

Förut kunde jag inte prata ett enda ord om mig själv, om mitt liv. Men nu spelar det ingen roll. Jag pratar, jag måste prata. Och om jag pratar är det inte bara för mig, jag pratar för mina barn också. För att de ska lära sig. För alla de som är yngre. Om de får några problem, att de ska tro på sig själv. Att de kan. De ska inte vara rädda. Jag känner att rättigheter finns här i Sverige, för oss. Och det har inte kommit ur ingenting, av sig själv. Nej, det beror på att de som kom före oss jobbade mycket. För att det ska bli bättre. De har sparat sina minnen och berättat.

Att vara i förening

S: Jag tycker det är intressant det du säger att du förut inte ville prata om ditt liv och dina erfarenheter …

E: Aldrig!

S: … och så plötsligt har du känslan av att du kan prata med lätthet!

E: Ja, plötsligt kommer det.

S: Vet du vad det var som gjorde att det plötsligt gick att prata?

E:  Att vara i en förening och prata. Om jag pratar hemma med en kompis om mina problem, så säger hon kanske “alla har sina problem”, det är samma för alla. Men att prata med andra i en förening, det är något annat. Vi har samma situation. Alla är äldre, alla har barn som är stora. Så vad är vi? Vad är vi nu? Det frågade jag mig. Vi frågar oss det tillsammans. Vi blir aktiva. Förut var jag ensam, jag ville inte beblanda mig med någon, men det vill jag nu. Och jag vill också hjälpa andra. Jag behöver andra. Men ni vet, Malmö, det är något annat. Det finns många starka kvinnor här. Det är lätt att vara social här, vara med folk, träffa andra.

Maryam Sisters, det är en grupp där vi får stöd och blir starka med hjälp av varandra. Vi hade många problem. Men Maryam Sisters ändrade mitt liv. Det är ett annat liv nu. Det är fint, och hur ska jag säga … Man förstår att man kan lära sig mycket av andra. Och man förstår vad det är att vara vänner. Så är det.

C:  Tycker du att Maryam Sisters ska skapa ett arkiv?

E:  Ja. Vi måste spara det arbete som har lagts ner. Det kan inte bara försvinna. Vi måste bevara det. Jag tror det kan bli något viktigt för framtiden. Något som många kan ha nytta av. De kan bygga vidare på våra erfarenheter. Vi bygger tillsammans, och det blir bara större och större. 

Texten utgår från flera samtal och intervjuer som ägde rum under maj och juni 2023. Transkriberat och bearbetat av Cecilia Nkolina och Sara Larsdotter. Läst och kommenterat av Eyab Janzi. Samtalen ingår i arbetet med MaryamArkivet, ett projekt finansierat av Region Skåne. Ljud- och bildverket Fria Kvinnor finansierades av Region Skåne, Kulturrådet, Malmö Kulturstöd och Konstnärsnämnden. 

Arkiv – En samtida antirasistisk strategi

I Sverige tittar antirasister nyfiket på egenskapade arkiv. Black Archives Sweden är ett omfattande projekt som med konstnärliga metoder och socialt mobiliserande arbetssätt syftar till att stärka afrosvenskars gemenskap i Sverige. Konstverket Arkiv S dokumenterar rasistiska våldsdåd. Under förberedelserna inför skapandet av ett antirasistiskt monument i Malmö satte den fria gruppen Amfi upp Glömskans arkiv, ett verk som belägger ett systematiskt bortträngande av rasism. Aktivister och konstnärer vänder blickarna till informella arkiv i många olika länder, där olika sociala rörelser har en längre tradition av att skapa sina egna arkiv – så kallade communityarkiv.

Communityarkiv är informella, demokratiska, gräsrotsbaserade och oberoende arkiv. I Storbritannien, där det finns en lång tradition av commmunityarkiv, anses fenomenet ha uppstått då den västindiska diasporan på 1960-talet slöt sig samman för att stärka gruppens gemenskap, motverka diskriminering och förändra dominerande historiska narrativ. Communityarkiv är en praktik som ger underordnade grupper kontroll över medlen som behövs för att producera historia. Det innebär att de antingen kan utmana etablerade institutioner, eller samverka med dem på mer jämlika sätt. Enligt Andrew Flinn, Mary Stevens och Elizabeth Shepherd står communityarkiv för “the active participation of a community in documenting and making accessible the history their particular group and/or locality on their own terms”.

Men vad betyder ett communitys aktiva deltagande? Community står för en upplevd gemenskap i tid och rum och kan användas för att tala om en historiskt underordnad grupp (så som det romska communityt), en mer eller mindre samordnad grupp (till exempel Malmös irakiska community) eller en lokalt baserad gemenskap (communityt i Lindängen eller i Husby). Ordet community kan stå för en grupp, men ordet kan också betyda ett kollektivt sätt att vara tillsammans som bygger på ömsesidigt omhändertagande och på att göra tillsammans. Vi har haft kontakt med communityarkiv som lägger olika tonvikt på att vara arkiv av, för eller om en viss gemenskap. Communityarkiv fokuserar på människors behov i nuet, vilket enligt Michelle Caswell gör att de skiljer sig från traditionella arkiv som är skapade för att kontrollera det förflutna och dominera framtiden.

Vad räknas då som arkiv? Historiskt sett har communityarkiv och arkivkonst stått i ett dynamiskt utvecklingsförhållande till varandra. Underordnade gruppers behov av att berätta sin historia på sitt sätt har inspirerat konstnärliga interventioner i arkiv och samlingar. Samtidigt har konstnärers kreativa undersökande av alternativa arkiv gjort att allt fler ser att de har tillgång till källor från historien. Under de senaste decennierna har forskare och filosofer kritiserat arkivet som en struktur som möjliggör företags, staters och imperiers dominans, med stöd av forskningens kategoriserande blick. De som väljer att göra communityarkiv vet att de riskerar dra upp gränser och etablerar regelsystem, men att de också skapar möjlighet att se hur den egna gruppens identitet förändras över tid. 

Vi som skriver i det här numret har blivit intresserade av arkiv som antirasistisk strategi av olika anledningar: vi är institutionsanställda som vill aktivera samlingar på nya sätt, vi har skapat communityarkiv så som Malmös samlade röster och arkivkonst i form av muraler. Numret är en möjlighet för oss att utforska arkivets möjligheter för antirasistisk kritik, för vidmakthållandet av alternativa offentligheter och stärkandet av våra gemenskaper – och att bjuda in fler till sådana samtal.