Försoningskommittéerna i Rojava – ett alternativ till fängelse

Under sommaren 2020 skedde en enorm organisering under namnet Black Lives Matter. Tusentals demonstrationer och aktioner arrangerades över hela världen, bland annat i Sverige. I samband med denna explosionsartade massmobilisering populariserades även den så kallade Prison abolition-rörelsen (eller Police abolition-rörelsen). 

I grund och botten kräver rörelsen ett avskaffande av fängelsesystemet samt det rådande systemet för polisiär verksamhet. Inga fängelser, inga poliser – att låsa in en människa i en cell är alltid omänskligt, och polisen förstås som statens våldsapparat. Detta krav på avskaffande i stället för reform, bottnar i sin tur i en förståelse av det rådande fängelse- och polissystemet som klasspolitik och rasism, oumbärliga delar av det kapitalistiska och hierarkiska samhället vi lever i. 

Den som förespråkar fängelse- och polissystemet som ett nödvändigt ont för att hantera brottsliga gärningar eller farliga individer har mycket att bevisa – så sent som i början av oktober 2021 släpptes en av de mest robusta metastudierna någonsin om nyttan av fängelser. Metastudien, som har granskat och sammanställt 116 vetenskapliga studier, konstaterar att det är ett ”kriminologiskt faktum” att fängelser inte påverkar risken för återfall i brott, eller ökar risken för återfall något (Petrich, Pratt, Jonson & Cullen 2021). Bortsett från den regelrätta tortyr som fängelser utgör, bidrar de inte ens till säkerhet – studien visar att det är möjligt att de snarare bidrar till större osäkerhet genom ökad risk för återfall.

Vilka alternativ till fängelser finns då? Hur kan ett alternativt rättssystem se ut, som inte i sig är våldsamt och inte låser in människor i burar? Hur kan ett sådant system se ut och tillämpas i Sverige? Frågorna besvaras enklast genom att studera de exempel som har funnits historiskt, men även de som existerar idag.  

I norra och östra Syrien (Rojava) har det regionala självstyret implementerat ett omfattande system för rättsskipning som bygger på frivillighet och konsensus. Självstyret har upprättat försoningskommittéer som alternativ till det mer traditionella och hierarkiska domstolssystem som vi förknippar med staten. Detta på grund av domstolarnas oförmåga eller ovilja att lösa konflikter. Försoningskommittéerna institutionaliserades först i samband med den syriska revolutionen 2011 och Assad-regimens faktiska abdikering i norra Syrien, men försoningskommittéer har existerat sedan 1990-talet och konkurrerat med statens rättsväsende, som alltid har betraktat kommittéerna som ett hot mot statens monopol på rättsskipning (Knapp, Flach & Ayboğa 2016).

Försoningskommittéerna är självorganiserade kommittéer som har upprättats i hela Rojava. De existerar på bostadsnivå, kvartersnivå samt distriktsnivå, och de utgör grundbulten i rättssystemet i Rojava. Medlemmarna i kommittéerna väljs i regel av invånarna i respektive bostadsområde, kvarter och distrikt, med en könskvotering på 40 procent. Vid sidan av detta system av försoningskommittéer existerar det ett parallellt system av försoningskommittéer som har organiserats av kvinnor och för kvinnor. De hanterar ärenden där det förekommer patriarkalt våld och kommittéernas medlemmar utgörs av enbart kvinnor (Kakaee 2020b).

Processen i försoningskommittéerna är inte nedskriva i lag eller annan författning, men det finns vissa vägledande principer och regler som har bestämts verbalt och genom praktik över tid. När en konflikt uppstår eller ett brott har begåtts brukar försoningskommittéerna vanligtvis bjuda in båda parterna för dialog. Kommittéerna genomför även hembesök för att prata enskilt med parterna, och de hör även eventuella vittnen. Enligt Xelid Ehme, en av medlemmarna i försoningskommittén i staden Dêrîk, är det kommittéernas ansvar att:

medla i personliga eller civila konflikter mellan två eller fler parter. För att vi ska kunna nå en lösning som accepteras av alla inblandade måste kommittémedlemmarna höra alla sidorna i en konflikt och försöka hitta en lösning. I stället för att bestämma och vidta en viss åtgärd föreslår kommittén en lösning. Om lösningen accepteras skrivs den vanligen ner och undertecknas av alla parter. (Rojava Information Center 2019)

Enligt Aytan Dayika Medya, en tidigare medlem i försoningskommittén i Turkiet-ockuperade staden Serê Kaniyê, sysslar inte kommittéerna enbart med medling eller konfliktlösning, utan även lokalt säkerhetsarbete, med mera:

Vi började vårt arbete i början av revolutionen, år 2012–2013. Vi arbetade väldigt mycket i början. Kommittén arbetar inte bara med försoning – vi arbetade med försvar, lokal säkerhet, vi skyddade vårt folk och vår stad. Alla de som inte var överens med varandra förde vi samman. Vi vill bygga en anda av brödraskap och fred i samhället. Om det uppstår ett problem, så tar vi hänsyn till båda sidorna i konflikten – inte bara i stora ärenden som detta [40-årig konflikt mellan två klaner innefattande blodshämnd, övers. anm.] utan vanligare ärenden också. Till exempel, om det finns en konflikt angående att bygga ett hus, eller en konflikt om pengar. (Rojava Information Center 2019)

Syftet är alltså inte att döma den ena sidan i en konflikt, utan att uppnå försoning mellan parterna genom dialog och konsensus, vilket endast är möjligt genom att höra parterna och förstå deras klagomål, behov och krav. Om ett brott har begåtts mot en annan person syftar processen till att få den som har begått gärningen att förstå skadan och orättvisan som den har orsakat en person, genom dialog i stället för bestraffning. Försoningskommittéerna är inte behöriga att döma en person till fängelse, och de kan inte påtvinga en person någon annan bestraffning eller åtgärd. I ärenden där det förekommer patriarkalt våld är utbildning en vanlig åtgärd. Utbildningen kan pågå tills utbildaren bedömer att personen i fråga har utvecklats. Parallellt vidtas andra nödvändiga åtgärder av de lokala kvinnoorganisationerna – den våldsutsatta får stöd av andra kvinnor, hon får en plats att bo på i de lokala kvinnohusen, samtidigt som hon skyddas av de lokala kvinnostyrkorna (Kakaee 2020a). 

En försoningsprocess hos försoningskommittéerna kan ta olika lång tid beroende på ärendet, men det är inte ovanligt att försoning i större ärenden pågår i ett par år. Om ett ärende inte löses på bostadsnivån, som är den första nivån, går ärendet till försoningskommittén på kvartersnivå. Om ärendet inte löses på kvartersnivå kan ärendet skickas till försoningskommittén på distriktsnivå, som är den högsta nivån. Enligt statistik från 2016 från Mesopotamia Law School i Qamişlo, Rojava, löstes 90 procent av alla ärenden som skickades till försoningskommittéerna. De vanligaste typerna av ärenden som skickas till kommittéerna är skuldärenden, köp och försäljning av egendom, arvsfrågor och våld i nära relation (Duman 2017). Det är väldigt ovanligt att ett ärende inte löses inom systemet av försoningskommittéer men det förekommer att parterna i en konflikt inte försonas. I sådana fall kan ärendet skickas till domstolssystemet, som kan bestämma en viss åtgärd eller sanktion. Att ta ett ärende till domstol betraktas däremot inte som en optimal lösning: 

Eftersom den formella lagen inte alltid är rätt, den kan inte täcka allt … Vi interagerar med vårt lokalsamhälle, och vi känner att vår närvaro genom försoningskommittén har ett värde. Inte bara i Serê Kaniyê, utan även utanför Serê Kaniyê, vi åker ut i samhället och arbetar med folk. Vi är inte nöjda med bara lagen. (Rojava Information Center 2019)

Som vi kan se är det alltså fullt möjligt att implementera ett alternativt rättssystem som inte tar fängelser och bestraffning som sin utgångspunkt, och som i stället bygger på konsensus och dialog. Kan ett alternativt rättssystem som liknar systemet i Rojava införas i Sverige? De lokala förutsättningarna ser olika ut i olika delar av Sverige, men även om revolutionen skulle utlysas idag och det svenska rättssystem så som vi känner det skulle avskaffas imorgon, så är det generella svaret på frågan sannolikt nej. Idén om ett alternativt rättssystem tar sin utgångspunkt i mellanmänskliga relationer och interaktioner. Det kan därför inte utan vidare införas i en kapitalistisk kontext där vi lever som atomiserade individer, helt frånkopplade våra grannar, våra bostadsområden och det lokala sociala livet. I ett sådant samhälle är det snarare fullt logiskt med ett straffsystem som enbart syftar till att straffa – utan sociala hänsyn till den som straffas, den som har blivit utsatt för ett brott, parternas familjer, eller samhället vi lever i.

Ett alternativt rättssystem har potential att behandla personer som faktiska människor. Det kan bara uppstå i den lokala kontexten och i det lokala sociala livet. Försoningskommittéer, eller alternativa system för rättsskipning, måste precis som alla andra sociala och politiska institutioner vi vill skapa byggas lokalt och parallellt till statens institutioner – de måste utmana statens monopol på alla områden. Vi behöver lokala politiska råd där vi fattar våra egna beslut. Lokala matkooperativ där vi producerar och distribuerar mat enligt ekologiska principer. Lokal förnybar energiproduktion anpassad efter lokala behov. Lokala bibliotek där du exempelvis kan låna verktyg, i stället för att köpa en borrmaskin som du använder en gång om året. Lokala kvinnohus där kvinnor kan stötta och skydda varandra, i stället för att riskera att stänga ned sin verksamhet om kommun eller stat drar in sitt bidrag. I denna lokala kontext kan även lokala försoningskommittéer byggas. Ett alternativt system för rättsskipning som bygger på konsensus och som kan uppnå riktig rättvisa – skräddarsydd efter individerna och den lokala kontextens förutsättningar och behov. Lärdomen från Rojava är alltså inte enbart hur vi kan avskaffa och ersätta hierarkisk rättsskipning som enbart syftar till att straffa. Lärdomen är framförallt att revolutionen börjar med våra grannar, ett steg i taget. 

Duman, Yasin, ”Peacebuilding in a conflict setting. Peace and reconciliation committees in de facto Rojava autonomy in Syria”, Journal of Peacebuilding & Development, vol. 12, nr 1, 2017.

Kakaee, Miran, ”Democratic confederalist approaches to addressing patriarchal violence within the justice system”, Capitalism Nature Socialism, vol. 31, nr 4, 2020 (a).

Kakaee, Miran, Imagining the Commune. Democratic Confederalist Approaches to Law and Conflict Resolution, GUPEA, Göteborg, 2020 (b).

Knapp, Michael; Flach, Anja och Ayboğa, Ercan, Revolution in Rojava. Democratic Autonomy and Women’s Liberation in Syrian Kurdistan, Pluto Press, London, 2016.

Petrich, Damon M.; Pratt, Travis C.; Jonson, Cheryl Lero och Cullen, Francis T., “Custodial sanctions and reoffending. A meta-analytic review’, Crime and Justice (före tryck), 2021. 

Rojava Information Center. Intervjuer genomförda, transkriberade och översatta av Rojava Information Center, 2019. 

Nederländernas pågående kolonialhistoria – eller sranan tongo i Mello

”Yu no man broko mi, mi na afu sensi” (”Du kan inte knäcka mig, även om du tycker att jag är underlägsen”) löd refrängen i låten ”Birth of a new age”. Låten handlar både om hbtq-kampen och den antirasistiska kampen i Nederländerna, och om Surinams framtid: Jeangu Macrooy är en av de få öppet homosexuella offentliga personerna från Surinam.

Orden var de första i Eurovision som någonsin sjungits på sranan tongo, Surinams huvudspråk. Surinam har bara drygt 600 000 invånare och detta var överhuvudtaget första gången som språket sjöngs på inför en mångmiljonpublik. Jeangu Macrooy föddes i Paramaribo, och i en intervju med Wiwi blogs i april 2021 säger han att han inspirerats av både Black Lives Matter och hbtq-rörelser världen över. ”Vi förtjänar att vara här och vi förtjänar respekt.”

Låten gjorde stort avtryck: bland annat spelades videon in i salarna på Rijksmuseum, en plats som gjort sig känd för att hysa kolonialt stöldgods från andra delar av världen. Fram till augusti 2021 hade också museet utställningen ”Slavery”, som handlade om kolonialhistorien i Nederländerna. Välbehövligt, för medan den engelska, franska, spanska och i viss mån även den portugisiska och italienska kolonialismen har diskuteras alltmer under 2010-talet, har den nederländska koloniala historien inte alls fått lika stort utrymme. Trots att den på vissa sätt pågår än idag: inte minst då Nederländerna fortfarande har så kallade over sea territories, alltså öar utanför Nederländernas europeiska gräns (Aruba, Curaçao och Sint Maarten) som rent formellt tillhör Nederländerna och styrs av dem. Ett annat exempel är den ännu pågående problematiska jultraditionen Sinterklaas, där tomtens medhjälpare Zwarte Piet traditionellt utgörs av vita personer som poserar i blackface-sminkning. Zwarte Piet kommer från en barnbok på 1800-talet och figurens svarta hy förklaras med att det är sotet från alla skorstenar som tjänaren klättrar i för att dela ut presenter till barnen.

Nederländerna föddes ur ett krig och fortsatte att vara en konfliktfylld region. Efter att ha vunnit sin självständighet gentemot Spanien drogs Nederländerna in i flera stora krig under 1600- och 1700-talen. ”Det nederländska undret”, handelsimperiet som varade från cirka 1588 till 1672, blomstrade trots, eller på grund av krig med andra europeiska länder och koloniala framstötar.  Framförallt hade Nederländerna sitt lukrativa läge mellan Baltikum och södra Europa att tacka för det. Nederländarna blev rika på att bygga upp stora reservlager, vilket gjorde att de kunde ”tjäna” på svält i grannländerna genom att sälja dessa lager till höga priser. Den nederländska kolonialismen var mycket expansiv, och Nederländerna skulle med tiden hamna nästan överallt: Oceanien, Asien, Afrika, nord- och sydamerikanska fastlandet, öar i Karibien.

De stred också länge och hårt för att behålla kolonierna: det finns åtskilliga exempel på hur ursinnigt de gjorde detta. På området som idag utgör Indonesien bildades till exempel specialstyrkan Koninklijk Nederlands-Indisch Leger specifikt och uttalat för att kunna exploatera öarna även utanför huvudön Java. Kolonialnärvaron upphörde först efter den japanska ockupationen under andra världskriget, ett mönster av exceptionellt lång kolonialnärvaro som följdes också på andra håll, fram till 1970-talet i Surinams fall. De ”gyllene åren”, det nederländska imperiet och alla vackra hus i Amsterdam byggde på just detta: att kolonialt berika sig på slavhandel. En av de mest lönsamma ”varorna” var svarta och bruna människor.

Med Japan författades ett uttalat europeiskt monopol på handel med kejsardömet från 1640, men oftast gjordes länderna de handlade med till rena slavkolonier: i Afrika bland annat delar av dagens Elfenbenskusten, Ghana, Sydafrika, Angola, Namibia och Senegal. I Asien Indonesien, i Oceanien bland annat Nya Zeeland.

I Nordamerika hade Nederländerna både New York (både Brooklyn och Harlem kommer från nederländskan) och ett antal mindre besättningar fram till ett krig med britterna 1665, då Surinam blev nederländskt genom krass byteshandel. Territoriet som idag utgör Surinam blev efter freden en brittisk eftergift mot att staden Nieuw-Amsterdam fick bli New York och tas över av britterna. Sockerplantagerna längs vad som kallades ”vilda kusten” styckades upp i tre delar: i stort sett tog Storbritannien dagens Guyana, Frankrike Franska Guyana, och Nederländerna dagens Surinam.

Programmet Förslavad, med bland annat Samuel L. Jackson, tar upp Nederländernas sydamerikanska utpost i avsnittet som heter ”Follow the money”. Hur kan det centrala Amsterdam ha så vackra hus? Svaret stavas delvis Surinam, dit teamet beger sig, och där ett antal hårda siffror och fakta kommer upp. Längden på den kanal som slavar fick gräva med sina bara händer från djungeln ut till havet: 16 mil. Den förväntade överlevnadstiden om du som slav överlevde båtresan över Atlanten: 8 år. Antalet timmar i sträck som sockerbruken där kunde tvinga slavarna att arbeta: 18. Om någon fastnade med händerna i kugghjulen var det mer lönsamt att kapa av händerna än att stanna maskineriet. Och på ett specifikt skepp, Leusden, som nu ligger vrak utanför Surinams kust, dog 664 människor. Kaptenen och det vita manskapet undkom i livbåtarna efter att under skeppsbrottsnatten ha spikat för luckan till nedre däck. Besättningen satt sedan på luckan hela natten, tills alla där nere, som överlevt resan från Afrika och nu bara var några kilometer från land, drunknade.

Först 1975 fick Surinam sin självständighet från Nederländerna, men med dåliga förutsättningar eftersom ekonomin drastiskt försämrades och en tredjedel av befolkningen emigrerade till Nederländerna. Jeangu Macrooy, född i Paramaribo år 1993, gjorde samma resa 2014 för att studera musik. Han skulle egentligen ha deltagit 2020 med låten ”Grow”, men eftersom det årets tävling ställdes in skrev han i stället ”Birth of a New Age”.

 

Jeangu Macrooy kom att sluta på 23:e plats, trots musikvideons (i skrivande stund) 1 590 433 visningar på Youtube och drygt 5 000 positiva kommentarer från hela världen, särskilt från surinameser och hbtq-personer. Men vann gjorde ändå status quo: Italiens och Måneskins låt ”Zitti e buoni”, enligt skribenten Marcus Larsson ”finesslöst bröt”, en rocklåt som handlar om att ”hålla käften och sitta still”. En annan av deras hitlåtar heter ”I want to be your slave”.

Men en annan röst börjar nu också spridas över världen, anförd av bland annat Jeangu Macrooy:

They spat on your crown and they poisoned your ground
Your rhythm is rebellion
They burned your heroes at the stake
But your voice will echo all their names
This ain’t the end, no
It’s the birth of a new age

Yu no man broko mi …

 

”Vi straffar fattigdom och nöd” – #BLM och polisabolitionism i Norge

I kölvattnet av mordet på George Floyd i USA 2020 sköljde vågen av Black Lives Matter och Defund the Police över Norge, liksom stora delar av resten av världen. Det offentliga samtalet dominerades dels av en lätt arrogant attityd om att ”ämnet visst är viktigt, men USA är inte Norge”, dels av en förskjutning mot diskussionen om så kallad vardagsrasism som identitetspolitiskt språkbruk och de svårigheter som utländska namn kan föra med sig på arbetsmarknaden. Samtidigt fylldes gatorna av de största, mest ungdomliga och mest blandade demonstrationer vi sett på många år. Avståndet mellan journalistisk-akademisk uppfattning och levd erfarenhet var synbart stort, eftersom ungdomarna vågade omfamna BLM som sin sak trots att medierapporteringen var skeptisk. 

Så, kan BLM och Defund the Police ha en plats i Norge? Kriminologerna Tatanya Valland och Per Jørgen Ystehede hävdar att den amerikanska defund-debatten inte bara kan överföras till, utan faktiskt är mer relevant för, Norge. De skriver: ”Vi har en välfärdsstat att luta oss mot. Välfärdsstaten har resurser att ta tag i de uppgifter som handlar om sociala problem, som vi idag har satt samhällets våldsmakt till att hantera.” En nyckel till förståelse för problemet med polisiärt övervåld och rasism ligger i en annan av Norges mest omdiskuterade politiska frågor under det senaste året: regeringens föreslagna narkotikareform, som mötte ett nederlag i somras. Baserat på Portugalmodellen skulle reformen flytta narkotikaproblem från kriminalpolitiken till hälsopolitiken, genom att exempelvis avkriminalisera mindre användardoser.

Innan vi tittar närmare på sambanden mellan debatterna om narkotika respektive BLM och Defund the Police kan det vara värt att nämna strukturell rasism och vad socialantropologen Thomas Hylland Eriksen påpekade i Morgenbladet 2020: strukturell rasism är ”förankrad i praktiken, mentaliteten och institutionerna i det dagliga livet. Det är alltså inte en egenskap hos individer, utan ett förkroppsligat sätt att se världen på”. Det som är relevant här är inte att det finns rasister inom polisen i Norge. Visst gör det det, som i de flesta samhällsinstitutioner, men problemet är större än så.

Ett exempel på hur strukturell rasism tar sig uttryck i Norge är polisens arbete mot cannabis. Cannabis är den i särklass mest beslagtagna illegala drogen i Norge, främst genom beslag av små mängder som varit avsedda för eget bruk. Användare och småsäljare utsätts för omfattande kontroll, medan stora beslag och gripanden av dem i toppen endast sker i undantagsfall. Det är väl dokumenterat inom kriminologin att brottsstatistiken inom narkotikafältet nästan uteslutande speglar polisens egna prioriteringar. Så när rasifierade ungdomar på den östra sidan av ett klassdelat Oslo oftare kontrolleras och arresteras för cannabis medan användningen ökar mest på den välmående, företrädesvis vita, västra sidan, förklaras detta av Oslopolisens förebyggande enhet som att i väster ”[har vi] ett nära samarbete med ungdomar därifrån och med skolorna” samtidigt som fattigdom framhävs som en förklaring till överkontroll när det gäller den östra sidan (NRK 9 juli 2018).

Härifrån är inte hoppet långt till diskussioner om gäng och gängkriminalitet, där eufemismer och anspelningar – likt USA:s dogwhistle-politik – ersätter mer explicit rasistiska uttalanden. Huvudpoängen är den samma: ”Vi” är otrygga på grund av (fattiga) invandrarungdomar, och de måste kontrolleras. Inte bara på grund av gängkriminalitet; unga svarta och bruna män är också potentiellt illegala invandrare eller radikaliserade islamister och motståndare till yttrandefriheten. De är redan alltid skyldiga.

Varför ser polisen ungdomarnas cannabisanvändning med ögon som kräver helt olika insatser beroende på vilken grupp de tillhör, och hur kan det jämföras med polisens rasism i USA? Trots en brokig och delvis underberättad historia – norsk rasism, såsom inblandning i såväl slavhandel som förtryck mot judar, hålls vanligtvis nedtystad – delar Norge inte USA:s historiska segregation och förtryck baserad på etnicitet och hudfärg. Ändå är strukturella förutsättningar i form av institutioner och maktrelationer i stort sett lika mellan länderna, och i både Norge och USA är polisens funktion att upprätthålla klassmässig status quo. Rasismen inom polisen bygger således på ett fundament av klasskonflikt. Hudfärg och etnicitet blir en synlig form av klasstillhörighet och kontrollskadorna – som diskriminering, marginalisering, stigmatisering och kriminalisering – som följer av polisens verkställande av narkotikalagstiftningen förstärker degraderingen av dem som utsätts, och underbygger på så vis den systematiska rasismen i det norska polisväsendet.

Samma tankesätt och mekanismer ligger till grund för kategoriseringen av varje ansamling av rasifierade ungdomar som ”gäng”. Kontrollen av de här ”gängen” grundas i misstankar om användning eller förvaring av illegala droger. Senterpartiets ledare kallade med sin egen tydliga dogwhistle-signal den föreslagna narkotikareformen för ”en present till gängen” (VG 15 februari 2021). Om droger avkriminaliseras för egen användning i linje med drogreformen undergrävs nämligen även denna del av polisens stigmatiserande och marginaliserande ”verktygslåda”.

Andra är också bekymrade över ”mörkhyade gäng”. Danmark har Paludans Stram Kurs och Norge har Stopp islamiseringen av Norge (Sian). De senare bränner också Koranen, använder en rasistisk retorik och besöker minoritetstäta områden i sällskap av massivt polisbeskydd. Yttrandefriheten är stark i Norge. Likväl har Sians rasistiska provokationer, i kombination med polisens aktiva repression av meningsmotståndare, lite att göra med legitim kritik av religion eller en önskan att delta i den offentliga debatten. Det är heller inte svårt att förstå hur de som utsätts för överkontrollering och trakasserier kan koppla dessa upplevelser till rasistiska organisationers trakasserier och polisens beskyddande av dem.

Polisdirektören Benedicte Bjørnland beskriver minoritetsungdomars reaktioner på rasistiska och antimuslimska organisationers provokationer som baserade på bristande förståelse för både yttrandefriheten och polisens roll, och insinuerar att BLM-rörelsen leder till våld mot polisen (NRK 11 september 2020). Ett sådant uttalande är inte bara en klassisk förstärkning av en vi-mot-dem-världsbild, utan härstammar också från gamla rasistiska bilder av ociviliserade svarta och bruna horder. White man’s burden.

Poliskontroll baserad på misstänkt bruk och innehav av droger har blivit det enklaste sättet att hålla ”problemet” med invandrarungdomar i schack. Dock har riksåklagaren nyligen begärt en fullständig genomgång av rannsakningspraxis i narkotikafall, efter att en video av en ung pojke som klätts av på gatan av polisen blivit viral. Poliskontrollen har således inte nödvändigtvis följt juridiska former i sin önskan om en viss samhällsordning. Ständigt upplevd kontroll befäster och förstärker utanförskap, stigmatisering och, i extremfallet, radikalisering. Utmaningar relaterade till ”invandrarungdomar”, ”gängproblem” och ”integration” är politiska, sociala och ekonomiska och måste lösas med sådana verktyg snarare än polisiära.

Avkriminalisering skulle kunna kväva det nära sambandet mellan cannabisanvändning och brottslighet. Istället för ytterligare kriminalisering av utsatta miljöer, skulle problematisk droganvändning fångas upp av hjälpapparaten. Polisen är i vilket fall inte en instans som kan hantera vare sig problematisk eller icke-problematisk användning. Kriminologen Hedda Giertsen påpekar att ”narkotikapolitik baserad på kontroll, leder till att stora resurser går till polis och fängelser, på bekostnad av hälso- och sociala tjänster. Kontrollpolitiken undergräver sitt ursprungliga mål om att förbättra människors hälsa”.

Utöver de direkta konsekvenserna av narkotikabekämpningen ser vi att polisens urvalsfunktion – vem som kontrolleras, vad som blir reaktionerna – fortplantar sig vidare genom rättsväsendet och fängelserna. Domstolarna ser oftare narkotikatilltalade från den etniska majoritetsbefolkningen som i behov av hjälp, medan minoriteter betraktas som organiserade brottslingar. Även inom fängelsets murar ser vi att unga, marginaliserade män är överrepresenterade. Redan för ett decennium sedan drog Giertsen slutsatsen att ”vi straffar fattigdom och nöd”.

Sedan dess har det blivit allt tydligare att vi även straffar minoritetsursprung i sig. De sociala och yrkesmässiga konsekvenserna av ett brottsregister reproducerar socioekonomiska utmaningar och kriminalisering i en självförstärkande cirkel som ”bekräftar” underliggande fördomar och ”rättfärdigar” en systematisk rasism. ”Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter”, skriver rättssociologerna Ida Nafstad och Amin Parsa i fjolårets brandfackla i den svenska debatten (Sydsvenskan 18 juli 2020).

”Så länge kriminaliseringen och nuvarande straffram upprätthålls kommer polisen fortfarande att kunna kontrollera, gripa, genomsöka och beslagta narkotika, arrestera och åtala. Oavsett hur mycket hjälpinsatser man skapar omkring den, kommer kontrollapparaten att använda det här alternativet”, hävdar Giertsen. Att tillåta polisen att behålla dessa möjligheter cementerar en systematisk klassbaserad rasism. Som välfärdsstat har vi inget att vinna på detta. Allt fler argumenterar för legalisering och strikt reglering av illegala droger för att ta bort grunden för den illegala marknaden, men även den avkriminalisering som Narkotikareformkommittén föreslår skulle kunna råda bot på situationen genom att ta bort ett av de mest trubbiga – och rasistiska – verktygen från polisens verktygslåda. Ett verktyg de, enligt riksåklagaren, kanske egentligen aldrig har haft lov att använda.

Narkotikareformen dödades dels av Arbeiderpartiets strategiska flirt med Senterpartiet inför höstens riksdagsval, dels av den privata organisationen Norsk narkotikapolitiforenings beblandning med polismyndigheten. Bland annat genom läckor från Narkotikareformkommitténs arbete fick polisen sätta premissen för debatten som följde, och när denna samhällsaktör som ansvarar för att bevara status quo blir en politisk aktör som får eller tar definitionsmakten, får vi varken reform eller revolution. Det politiska efterspelet tar nu formen av Justitiedepartementets aviserade utredning av ovan nämnda beblandning, civilsamhällets krav på motverkande av profilering, och en aviserad om-match om reformen. Under tiden lämnas den institutionaliserade systematiska rasismen orörd.

Själva begreppet defund the police har missuppfattats som både irrationellt och utopiskt. Narkotikareformdebatten pekar dock på verkliga utmaningar med systematisk rasism i det norska samhället, samtidigt som vi kan föreställa oss de möjligheter en minskning av polisens handlingsutrymme och ansvar skulle kunna medföra. Detta är varken utopiskt att föreställa sig eller orealistiskt att uppnå.

Tjuvriksdagen slog det första hålet i fängelsemuren

 

Jag vet inte var Strömsund ligger, mer än att det är i Sverige. Inte desto mindre har tanken på Strömsund varit en viktig del av mitt liv sedan första gången jag blev frihetsberövad i kriminalpolitikens mörkaste rum under mina mest formativa år. Under långa nätter i fängelset har mina tankar kretsat kring hur vi fångar skulle kunna få dem utanför murarna att förstå hur absurt det är att låsa in människor för att få dem att fungera bättre ute i samhället! ”Tjuvriksdagen” arrangerades i augusti 1966 i Strömsund, mot bakgrund av växande kritik mot fängelsets skadeverkningar och meningslöshet, och skapade momentum för organisering – något som förändrade kriminalpolitiken i Norden under trettio år, tills dagens cyniska kriminalpolitik träffade oss i nacken. Tjuvriksdagen lyckades slå det första hålet i den informationsmur som löper runt fängelset – och därifrån skapa organisering runt krav på både humanistiska reformer och mer revolutionära krav om att lägga ner de destruktiva bestraffningsinstitutionerna: Riv murarna!

I tjuvarnas riksdag klev för första gången fångar fram i offentligheten och berättade om villkoren på de slutna anstalterna, om den orimliga kriminalpolitiken – särskilt om de allt strängare straffen för narkotikabrott –, om fattigdom, förnedring, isolering, om att berövas nära relationer och familj, om ett liv i ovärdig och stigmatiserande förvaring utan annat mål än att under beteckningen ”rehabilitering” hålla en borta från samhället. Vittnesmålen i Strömsund ledde till stora rubriker i de största tidningarna och medierna i Norden – men också i Europa och USA. Tjuvriksdagen kom att ge upphov till den svenska organisationen Krum (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering), som i sin tur utgjorde inspirationen för två andra nordiska organisationer (och förkortningar): den danska KRIM (Foreningen for human kriminalpolitik, bildad 1967) och den norska KROM (Norsk forening for kriminalreform, 1968). Jag har haft förmånen att få arbeta i norska KROM under ett antal år, och har periodvis haft kontakt med danska KRIM i mitt nuvarande hemland – men svenska KRUM har jag inte haft kontakt med, eftersom organisationen upplöstes i början av 1980-talet.

Vanmaktens korridorer

Under en kort tid lyckades tjuvriksdagen sprida information om fängelset utanför murarna – och den utlöste mycket viktig energi och skapade mycket förståelse. KRUM, KRIM och KROM har, och har alltid haft, ett tydligt långsiktigt mål – som ges ett kraftfullt uttryck i parollen ”Riv fängelserna”. Samtidigt har organisationerna dagligen kämpat för reformer av fängelserna och stöttat fångarnas kamp inne i fängelserna med särskilt fokus på fängelsesystemets avhumaniserande sidor, inhumana strafformer och minskande rättigheter för fångarna. Men det är inte tillräckligt att riva de fysiska byggnaderna – det gäller att avskaffa de disciplineringsmetoder som ersatte de gamla bestraffningskolosserna, och för det krävs att maktförhållandena i samhället ändras.

Men idag– i cynismens tidevarv – är vi dessvärre i ett så mycket sämre läge, med ökande användning av fängelse och strängare straff. Dagens politiker vet allt om fängelsets skadeverkningar, men vill ändå att det ska vara som det är, eftersom de strävar efter kortsiktiga politiska vinster genom att vara toughoncrime. Användningen av isolering som ett fängelseinternt straff ökar dramatiskt här i Danmark. Utifrån mina egna erfarenheter av isolering vet jag hur snabbt detta leder till nedsatt fysisk och psykisk hälsa genom kognitiv funktionsnedsättning, minnesproblem och synrubbningar som gör det svårare att koncentrera sig för att läsa, fysiskt obehag och smärtor, depression och ytterligare begränsningar i en redan pressad situation. För att förstå dagens syn på fängelse och straff behövs en historisk tillbakablick.

Riv Bastiljen

Då straffen under 1800-talet gradvis förändrades från fysisk bestraffning i avskräckningssyfte till tidsbestämd inspärrning på särskilda institutioner för isolering lyckades makthavarna dölja en del av den brutalitet och gammaltestamentliga vedergällningstanke som den nya humanistiska och demokratiska andan reagerat mot. Reformerna av straffsystemet drevs fram av demokratiska revolutioner och tankar om frihet som uppstod i anslutning till de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det är inte av en slump som den franska revolutionen 1789 utlöstes av stormningen av tortyrfängelset Bastiljen – och att upprorsmakare för första gången lyckades riva både muren och fängelset. Tyvärr präglades den följande revolutionen av ett straffsystem med giljotin och terror – och vi fick en första illustration av att det inte räcker att riva fängelset – utan att det krävs samhällsförändringar som avskaffar straffet

Reformer i riktning mot något som liknar ett sammanhållet straffsystem kan vi hitta i den starkt humanistiskt präglade religiösa rörelsen Kväkarna (Vännernas samfund) och deras förslag på fängelsereformer under 1800-talet. Kväkarna reagerade mot bestraffande våld som har sin grund i det brutala Gamla testamentet, och förespråkade ett fängelsesystem med annan religiös grund: de så kallade Pennsylvaniafängelserna. Det var i den här typen av fängelser som bruket av isolering infördes i straffsystemet. Deras välmenande reform kom endast att skapa ett nytt monster!

Den nyligen avlidne professorn i rättssociologi, aktionsforskaren och KROM-aktivisten Thomas Mathiesen, har utvecklat teorin och metoden bakom fängelseabolitionismen och utgjort en inspirationskälla för viktiga abolitionistiska aktivister såsom Angela Y. Davies, men också för fängelseorganisering och -motstånd i Storbritannien, Italien och Tyskland. Mathiesen var under hela sitt värv noggrann med att framhålla att kampen för avskaffande av fängelset också kräver en kamp för ett annat samhälle. I en rad böcker har Mathiesen formulerat de erfarenheter KrumKromKrim gjort genom att skapa samarbete mellan fångar, aktivister och samhällsengagerade forskare. Solidaritet med fångkampen och arbetet för fängelsereformer är ett viktigt steg i kampen för ett annat samhälle, annars riskerar man att endast bana väg för nya disciplineringsmetoder när man river Bastiljen.

Mathiesens bok Det ofärdiga från 1971 och The Politics of Abolition från 1974 innehåller några av grundtankarna som möjliggjort att KROM:s fängelseabolitionism överlevt under mer än femtio års kamp. En social rörelse måste alltid ha både kortsiktiga reformistiska målsättningar och det långsiktiga revolutionära målet för ögonen, annars blir den fångad i systemet: repressivt tolererad eller utdefinierad som irrelevant. Grundtanken i Det ofärdiga – att alternativet ligger i själva processen i att utveckla det nya, och inte i dess förverkligande – innebär att den revolutionära vänsterns intresse för ändlösa diskussioner om vem som sitter på den mest korrekta teorin kan övervinnas och vi kan se att många problem och oenigheter kan lösas genom vardaglig praxis och politisk handling.

Fångkamp och solidaritet

Fångaktioner och fångstrejker är en hörnsten i KrumKromKrims verksamhet. Svenska Krum blev en viktig politisk kraft genom sitt samarbete med fångarnas organisering och motstånd – men detta gjorde samtidigt organisationen sårbar när myndigheterna bjöd hårt motstånd och subtila metoder för att splittra fångarnas organisering och motstånd. I Norge var KROM både en fångorganisation och en organisation med kopplingar till universiteten – och detta gjorde den på gott och ont mindre sårbar för myndigheternas motdrag mot fångorganisering. Samtidigt har en del av fångorganisationen burits av den samarbetande organisationen SON – Straffades organisation i Norge. Många goda krafter bidrog till att bilda KROM 1968 och professor Thomas Mathiesens fängelse- och aktionsforskning har bidragit till att organisationen fortfarande är verksam 53 år senare. Mathiesen utvecklade aktionsforskningen till högsta internationella nivå och uppmärksammade alltid vad som hände med de utstötta på gatan och i institutionerna: under KROM:s arbete mot lösdriverilagstiftningen på 1960- och 1970-talen, under de sammandrabbningar och den sociala oron som på 1980- och 1990-talen slogs ner med polisvåld och samtida rasprofilering och nya fiendebilder i kriminalpolitiken.

Kriminaliserad självmedicinering

Första gången KROM lyckades i sin kamp mot straffet var 1970 när man i samarbete med narkotikapolitiska aktionsgrupper bidrog till avskaffandet av lösdriverilagens kriminalisering av offentlig alkoholberusning. Detta var Norges tydligaste klasslagstiftning i vilken samhällets utstötta, de med alkoholproblem, utan bostad och arbete blev internerade i tvångsarbetsfängelser upp till två år för ”behandling”. Och nästa gång de påträffades berusade skickades de tillbaka för ny ”behandling”.

Under många år har det förts en kamp för avkriminalisering av liknande klasslagstiftning om andra former av berusning. Statens insatser mot den demoniserade ”narkotikan” har sprängt alla gränser för användningen av straff och skapat en enorm polisinsats och strafförföljelse av de svagaste och mest utslagna grupperna i Norge. 2021 var det nära att man fick igenom avkriminalisering av eget bruk av narkotika i Norge, på samma sätt som med avskaffandet av lösdriverilagen, men socialdemokraterna svek till slut sin samhälleliga uppgift och stöttade i stället de mest reaktionära straffivrande politikerna. Kampen för avskaffande av bestraffning för användning av berusningsmedel visar därför hur viktigt det är för abolitionismens framgångar att försöka avskaffa straffet i dess helhet.

Den allomfattande narkotikakontrollen har försett fängelserna med ett nytt medel för att kontrollera fångarna, nämligen den mest primitiva tekniken för att identifiera de ”orena”. Urinprovet har blivit fängelsets grundläggande kontrollteknologi: att få fången att pissa ”rent” utgör ett fördummande och perverterat test av fångens moral och vilja att bli rehabiliterad.

På ett teoretiskt och ideologiskt plan innebär den så kallade differentieringsprincipen att fångbefolkningen ska behandlas som individer och att de som försöker lämna kriminaliteten ges belöningar, men i praktiken sker en mekaniskt implementerad diskriminering av de svagaste och mest sårbara fångarna – helt parallellt med ingripandepolisens förföljelse av de svagaste på gatan. Droganvändande fångar bestraffas och sätts i isolering på särskilda avdelningar för att ”skydda sig själva och omgivningen från spridande av narkotikan”. Med goda föresatser kan man alltid flytta gränserna för vilka ingrepp i människors liv och tillvaro som är möjliga. Narkotikapolitiken har skapat en renässans för straffapparatens kraftigaste medel – kontroll och isolering – och den så kallade drogbehandlingen har flyttat in i fängelserna. Differentieringsprincipen föreskriver den smala drogfria vägen tillbaka till friheten, men tar inte hänsyn till den skadliga effekt i form av intensifierad kontroll den för in i fängelset. De som kan anpassa sig till kraven får lättnader i straffet – alltså något som tidigare var en rättighet för alla. Men de som tvingas självmedicinera med illegala droger bestraffas internt i fängelset – utan rättssäkerhet.

Cynismens renässans i kriminalpolitiken

KrumKromKrim har varit ett upplysningsprojekt och har dokumenterat revorna i de skandinaviska ländernas så kallade välfärdsstater – som alltså visat sig innehålla en fördold kontrollstat med udden riktad mot samhällets utstötta och sårbara. Eftersom politikerna idag tagit steget in i den kriminalpolitiska cynismen är denna kontrollstat inte längre dold – mot bättre vetande om fängelsets skadeverkningar väljer de ändå att höja straffen, eftersom ökande repressalier är systembevarande och ger politiska fördelar i form av fler röster. Men: kravet på vedergällning kräver stöd i den allmänna opinionen – och nordisk kriminologisk forskning har visat att när folk får reda på vilka som straffas och varför är de inte så blodtörstiga och straffivrande som politikerna tror att de är. Att upprätthålla skrämselbilder är därför en förutsättning för cynismens kriminalpolitik, medan abolitionismen i stället måste använda motmakten i dokumentation och upplysning. 

Fängelseabolitionisternas imponerande insats på 1960- och 1970-talen innebar att det spreds ett visst tvivel om huruvida fängelset och straffskärpningar verkligen hade den påstådda effekten. Men, strafftanken var bara tillfälligtvis misskrediterad. Myndigheterna växlade snart spår och slog in på dagens väg med dramatisk utveckling av fängelsesystemet – där inget straff är för högt. Dessutom har idén om terapeutiska fängelser snabbt fått fotfäste i Norden, och från USA hämtas kognitiva program och kvasipsykologiska metoder som fångvaktarna får lära sig på dyra kurser. Programverksamhet i fängelset har blivit en lukrativ business, som sällan utsätts för någon kvalitetskontroll. Föreställningen att drogberoende människor kan återuppbyggas genom att tvingas in i isolering blev en gåva till fängelsesystemet. Moderna socialvetenskapliga tekniker inkluderades i fångvaktarnas vidareutbildning, och mycket av den kantiga och konfrontativa yrkesrollen kom att försvinna. Maktanvändningen kamouflerades i stället bakom inlärd empati och psykologiserande från fångvaktarnas sida – vilka saknar gränser för hur ingripande och manipulerande de kan vara i relation till människor i en utsatt och maktlös situation.

Fängelseabolitionism genom reform och revolution

För politiker har kriminalpolitiken den fina fördelen att den framförallt drabbar människor som deras kärnväljare inte tycker om och känner sig otrygga av. Detta skapar utrymme för förenklande utspel som bara migrationspolitiken kan konkurrera med. Och om man lyckas koppla samman utlänningar med kriminalitet blir det politisk bingo. Historien ger otaliga exempel på hur politiker kan öka sin popularitet genom skarpa utspel mot de föraktade och utropa oss till samhällets fiender. Nordiska politiker, även på vissa delar av vänstersidan, har kommit att ansluta sig till en internationell utveckling mot en allt mer högerpopulistisk kriminalpolitik. Det handlar numera inte om att presentera lösningsförslag för verkliga problem, utan i stället om att ta fram förslag som kan få genomslag i den medieburna konkurrensen. Därför måste vi stärka fängelseabolitionismen, inte bara för fångarnas skull, utan för hela samhällets, genom att verka både för fängelsereformer och för den nödvändiga sociala revolutionen.