1. Två män diskuterar på Snälltåget mot Malmö om flyktingar som kommer till Sverige och inte jobbar för att bli en del av samhället. Min migrän dunkar, jag ska framträda om några timmar, skriver på en uppsats på laptoppen och försöker lära mig vilka strider som är värda att ta. Jag säger inget men vill säga till de att det tagit mig hela mitt liv att integrera i Sverige fastän jag är född här. Att det inte spelar roll vart du kommer ifrån när den plats du bor på inte låter dig höra till. Vilket också gör mig till en flykting? Eller i alla fall sökande.
2. Tiden har kommit för evakueringsboendet att tömmas, de flesta skickas i bussar till kallare platser i Sverige. Arbetarna och de boende står vid dörrarna och tar farväl av varandra på svenska, på arabiska, på engelska, på ryska, på farsi, på somaliska, på tigrinja, på språk vi inte förstår men inte behöver förstå. Alla förstår sig på desperation. Efter att vi har gett föräldrarna instruktioner för avfärden (och till de utan några föräldrar) står det klart för de alla att man inte får ta med sig bagage som tar upp för mycket plats. Men hur ber man en pappa att lämna kvar en rosa liten cykel med stödhjul som han burit runt på i flera månader för sin dotter. Så jag kliver på bussen efter att ha sagt hejdå, packar om bland väskorna, trycker in cykeln, ber chauffören att vänta fast jag vet att han har ett pressat schema. Cykelns plinga plingar till, alla skrattar, alla gråter, alla vinkar när bussen åker iväg. Flyktingvågen i Sverige tar mig nästan under vatten. Med knutna nävar säger vi Assalamu alaikum till varandra, må frid vara med dig. Men migration allt är förutom fridfullt i en värld full av gränser, hav och passkontroller.
3. Alla fåglar måste vila vingarna. Även silvertärnan, som flyger mellan 15 000 och 20 000 kilometer under en resa som tar två till tre månader, kommer ned på jorden. Människor, fåglar, vi behöver alla ett uppehåll(stillstånd).
4. Människor flyr från diktaturer till demokratier. Sedan visar det sig att demokratierna säljer vapen till diktaturerna de flytt från. Ingen plats är säker.
5. 2016, flyktingboenden i hela Sverige brinner, nazisterna härjar, polissirener, ambulanser och brandbilar kör mellan olika adresser under flera månaders tid. De boende frågar mig om det är tryggt här, jag tittar ned i golvet, säger ja, ja Sverige är tryggt. Men min näsa växer ut, som en trädocka som inte får lov att ljuga. Det är förvisso en vit lögn, men det spelar roll eftersom vi är bruna och svarta kroppar i ett vitt Sverige som inte vill veta av oss.
6. Ett hav av paraplyn reser sig på medborgarplatsen i Stockholm, statsministern talar om öppna armar och ett öppet Sverige. Skyltar där det står welcome refugees står emot regnet i folks händer. Kort efter sittstrejkar asylsökande barnfamiljer från Afghanistan vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm som inte vill eller kan återvända. Olika namninsamlingar skapas på Facebook varje dag, vart fjärde år röstar vi, men de som inte har en röst i Sverige, de får inget mandat i riksdagen. Sedan migrerar SD mot en vågmästarroll och mänskliga rättigheter i Sverige blir ingenting mer än en tolkningsfråga.
7. Alan Kurdi hittas på en strand i Turkiet 2015. Han ligger på mage, ansiktet vänt ifrån kameran. Och hela världen vänder kinden. Han blir tre år. Det tar runt tre veckor innan människor slutar bry sig och återgår till det vanliga igen.
8. Gambia kallas för den leende kusten, känt för sina så kallade paradisstränder (och sexturism) samt det vibrerande folk som alltid förmår att le. Mitt lands leende vänds upp och ned varje gång dess unga bestämmer sig för att ta bakvägen till Europa. De migrerar till väst och integreras till Medelhavets botten, eller maffior i Libyen, eller slavläger, eller flyktingläger, eller Italien, eller Grekland, eller Tyskland, eller ända upp till Sverige. Men de flesta dör på vägen, i jakt på den europeiska drömmen, åh de dör i sömnen. Och du undrar varför jag alltid bär svart?
9. Ordet papperslösa får mig att vilja vrida min hy ut och in. Det får mig att vilja radera mitt personnummer. Det får mig att vilja klippa mitt pass i små pappersbitar. Det är bara papper. Trots det betyder papper så ofattbart mycket.
10. Under min tid som anställd på ett evakueringsboende sätter jag mig ned i ett av de stora köken, plockar fram mitt ritblock, pennor, kritor och målarfärg. Vid spisen lagar de pitabröd, hummus, ris och sånt som påminner de om hemma. En av de boende sätter sig bredvid mig och ritar en prinsessa, någon annan ritar det hus som de behövde överge, den tredje ritar träd och den fjärde ritar solar. På en kort stund fylls köket utav människor som saknar papper, timme efter timme river jag av bladen från mitt anteckningsblock och ger de till någon som vill rita. Vi ritar på bägge sidorna av pappret och tar pauser när teet är färdigt. Ett andrum. Vi andas in, vi andas ut, vi går ut och in i köket, vi migrerar och emigrerar. Sådan är människans natur, hon var aldrig menad att förbli kvar på ett enda ställe, därför fick hon ben, hon är ständigt i rörelse, från en plats till en annan.