Är möten mellan människor ett motstånd mot rasism? Flyktingar, aktivism och landsbygd

På ett i övrigt tomt torg i en svensk småstad, en sådan som är centralort för en utspridd landsbygdskommun, står människor med plakat och protesterar mot en allt mer restriktiv migrationspolitik. Det är några ungdomar som lever under gymnasielagen och deras vänner: gamla och unga, svenskfödda och födda i Syrien, Iran och Marocko. De känner varandra från ett ideellt café som har arrangerats sedan den så kallade flyktingkrisen 2015. De engagerade är nya på orten, till exempel för att de har placerats på ett av Migrationsverkets anläggningsboenden, eller personer som vill att orten där de bor ska vara välkomnande och antirasistisk. Det liknar andra berättelser om hur civilsamhället kavlade upp ärmarna och det kontrasterar mot den rasism som landsbygden ofta får representera. Men kan engagemanget för flyktingar motverka rasismen?

Antirasism är svårt. Kritisk forskning har visat att även politiska och moraliska hållningar som kan betraktas som solidariska och antirasistiska ofta präglas av en vit oskyldighet, som den holländska forskaren Gloria Wekker uttrycker det. Rasismen skrivs bort från historien vilket gör att dess våldsamma uttryck i samtiden kan ses som undantag från en i övrigt oskyldig kultur. Liknande konsekvenser kan till exempel vara att alla andra framställs som fria från rasism när Sverigedemokraterna målas ut som de riktiga rasisterna, eller att den svenska rasismen framstår som obetydlig när vi förfäras över andra länders rasism. Ett annat exempel är hur människor som är emot rasism, ofta vita personer, har så bråttom att lägga skillnader mellan människor bakom sig att det blir omöjligt att peka ut de orättvisor som beror på att människor tilldelas olika platser i en hierarki baserad på ras.

Detta speglar också en melankolisk kultur, som den brittiske forskaren Paul Gilroy har beskrivit. Kulturen fastnar i nostalgiska idéer om att nationen brukade vara framgångsrik och storartad, vilket sammanfaller med att den inte heller föreställs ha varit en ”blandning” av till exempel kulturer och hudfärger på samma sätt som den är idag. Närvaron av ”andra”, av svarta, av muslimer och av flyktingar till exempel, framställs som nationens största problem. I ett svenskt sammanhang har Catrin Lundström och Tobias Hübinette beskrivit vit melankoli kopplad till en nostalgisk berättelse om folkhemmet och Sveriges historia som solidariskt land.

Det är genom den här kunskapen om den sköra antirasismen som vi kan förstå olika politiska uttryck i antirasismens marginaler. Genusvetarna Lena Martinsson och Diana Mulinari skriver att forskning om rörelser och aktivism är i behov av hoppfulla perspektiv som visar att förändring är möjlig. Så vilka är möjligheterna till en antirasism som inte tas över av det vita samhällets särskilda intressen att bevara status quo eller, vilket Paul Gilroy menade var den andra risken, stannar vid politiska projekt som fastställer avgränsade etniska grupper eller raser, det vill säga ungefär det som många i offentligheten idag avfärdar som identitetspolitik?

Om vi ska tro Gilroy går den hoppfullheten att finna i en icke-elitistisk praktik, det vill säga i det människor utan särskilt mycket politisk eller ekonomisk makt gör i sitt vardagliga liv när de utvecklar en gemensam kunskap och respekt för varandras skillnader genom att leva tillsammans. Gilroy kallar detta för ”konviviella kulturer” och hittar dem framförallt i Londons mångkulturella stadsdelar och urbana ungdomskultur. Konvivialitet som begrepp har inspirerat studier som visar hur mångkulturalism fungerar väl och dessa resultat utmanar den nationalistiska och högerpopulistiska berättelsen om att mångkulturalismen är ett haveri. Samtidigt, menar kritiker, missar studierna som hyllar mångkulturalism ofta att analysera hur den existerar parallellt med rasismen. Möten blir radikala först när rasismen erkänns och detta har Gilroy betonat i sina texter om melankolin och konvivialitetens dialektik. Så länge rasismen och kolonialismen präglar våra samhällen kommer våra interaktioner och politiska handlingar till viss del vara motstridiga. Att söka efter hopp är problematiskt om det döljer rasismen, på samma sätt som beskrivningar av rasism utan hopp kan vara politiskt tröstlöst och passiviserande. 

Att lokala engagemang över etniska och sociala gränser skapar ett antirasistiskt motstånd kanske känns igen från de större städernas förortsrörelser. Men finns det även i småstäder? De lokala aktivisterna jag följde beskrev att flyktingmottagandet hade skapat möjligheter för dem. Amena, som flyttat från Syrien till en liten bruksort i Mellansverige, beskrev hur gruppen försökte ha tolkar på olika språk. ”Det är inte hur mycket svenska du kan som avgör vad du är värd”, menade Amena och framhöll att det var radikalt att försöka praktisera det. Att från början samlas kring flyktingmottagandet öppnade för fler aktiviteter: grupperna skapade lokala delningsekonomier, de arrangerade läxhjälp för alla unga, pensionärsträffar, föräldraträffar och odling. Många beskrev också den lilla staden som den ideala platsen att skapa hållbara sammanhang. Där hade inte segregation slagit undan benen för de dagliga mötena mellan olika människor, menade de.

I grupperna tränade man bort de ganska fasta manus om kultur och ras som finns tillgängliga. I den offentliga kulturen behöver skillnaderna mellan folk och folk inte förklaras när ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, från SVT Agenda 2012, blir en helt vanlig frågeställning. I lokalgrupperna försökte man hitta det gemensamma. ”Det har gjort mig integrerad”, sa Eva, som bott på orten i mer än 30 år. Vissa menade att deras engagemang helt vände på idén om integration: i stället för att vara defensiv och bemöta argument om invandringens problem kunde de visa hur nya former av sammanhållning över kultur-, ålders- och klasskillnader skapade ett rikare lokalsamhälle.

Samtidigt speglar de lokala aktivistgrupperna ingen ren antirasistisk framgångssaga. Ideella språkcaféer, som blivit vanliga i Sverige, lyckas till viss del undvika en disciplinerande integration av migranter, men undviker inte den nyliberala ordningen där vägen till arbete alltid måste prioriteras och drömmar måste snävas in. I de fall där jämställdhet diskuterades, vilket det ibland gjordes i de grupper där studiefrämjande och politik var mer explicita inslag, cementerades ofta grupptillhörigheter. Den svenska kulturens inneboende jämställdhet blev värdemätaren, vilket antirasistiska feminister i Norden länge har pekat på. Det är inte specifikt för små orter, men i bejakandet av en lokal mångkulturalism är det intressant att påpeka att gränsen för den konviviella kulturen ofta verkar sluta när jämställdhet och nationell kultur blandas samman. På den mindre orten beskrev en del av deltagarna att det var svårare att hitta andra som var i samma situation när det gällde förväntningar på att ”bli någon annan” i mötet med svensk kultur. 

Den svarta feministiska tänkaren bell hooks beskrev de motstridiga känslorna inför hemmet på landsbygden när hon flyttade tillbaka till Kentucky. hooks hanterade detta genom att överlämna sig till ett ”rotat ansvar”, som hon kallade det, som stod emot samtidens mobila ideal genom ett engagemang i de materiella och sociala relationer som fanns på platsen. En del i antirasismen är att förstå den lokala och rotade mångkulturalismen på nya oväntade platser som en möjlighet till, men inte som en garant för, förändring. 

 

Faktaruta: Karin Krifors är biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet. Utöver forskningen om antirasism studerar hon hur ekonomi och digitalisering samverkar med migration och rasism. Hennes artikel Beyond Racism: Ethnographies of Antiracism and Conviviality som finansierats av Vetenskapsrådet finns att läsa på https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/01419870.2021.1998567.