När det finska blir främmande

Finnarna har gått från att vara en fara för ”den svenska rasens renhet” till att bli en del av en nordisk vithet tillsammans med svenskar. Men hur gick detta egentligen till?

Fram till 1809 var Sverige och Finland en enda stormakt. Man sökte erövra både nära angränsande kungariken i Europa och grunda kolonier likt andra kolonialmakter. När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 ledde det till vad som kan tolkas som en kollektiv sorg över Sveriges forna stormaktstid. Det svenska samhället försökte skriva om den egna historien så att den bättre passade den nya politiska och geografiska verkligheten. Arkeologer, etnologer, språkvetare och historiker började nysta fram en historia om Sverige där Finland inte existerade.

Enligt idéhistoriken Lina Spjut, som undersökt hur finnar och finskhet representerats i svenska skolböcker fram till vår tid, används begreppet ”ras” om finnar redan under 1860-talet. Det framgår dock  av sökningar bland digitaliserade svenska tidningar att det fram till 1860-talet var näst intill obefintligt att beskriva finnarna som en främmande ras i svenska nyheter. Enligt idéhistorikern Pia Laskar, som fokuserar på rasbiologen Gustaf Retzius resa till Finland under 1870-talets senare hälft, gjorde han sin resa i syfte att svara på den tyske anatomen Rudolf Virchow. Enligt Virchow var finnarna blonda och blåögda, något som Retzius inte kunde gå med på.

Sverige kom att under 1800-talets senare hälft alltmer fokusera på vad som kommit att kallas för en ”’försvenskningsprocess” där finsktalande och samer var ett återkommande fokus. Särskilt under 1880-talet och framåt blev retoriken kring den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen alltmer hätsk. Vid den här tiden skilde man inte på tornedalingar och andra finsktalande utan klumpade ihop dem i folkräkningar.

Bland annat inrättas de första helsvenska skolorna i Tornedalen 1888. År 1899 grundades Tornedalens folkhögskola i Matarengi som hade till syfte att stärka det svenska språket och den svenska kulturens ställning i Tornedalen.

När Finlands sak plötsligt blev Sveriges

1900-talets första årtionde inleds med fortsatta satsningar på att försvenska den finsktalande befolkningen i Tornedalen. Vad som skiljer arbetsstugorna i Tornedalen från övriga är att de aktivt var en del i försvenskningsprocessen. Enbart svenska fick talas i skolan.

En viktig aktör i utformningen av denna försvenskningsprocess var biskop Olof Bergqvist. För honom var finsktalande en ”bildbar ras” och kunde därmed civiliseras. Liknande tankegångar fanns hos Albert Carlgren. Han var verkställande ledamot i Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor 1906–1933 och menade att även om de finsktalande i Norrbotten levde i fattigdom på grund av sin ras kunde de räddas genom att lära sig det svenska språket. 

Andra delar av det svenska samhället hyste negativa tankar om finnarna. Journalisten Christian Catomeris har exempelvis visat hur den svenska polisens attityder gentemot finnarna såg ut under 1900-talets början. Man ansåg att de finnar som kommit till Stockholm vid den här tiden utgjorde det ”sämsta element, som från främmande land tillföres till Sverige”. Herman Lundborg gick i de rasbiologiska spåren som redan stakats ut av hans föregångare Gustaf Retzius och hävdade även att äktenskap mellan finnar och svenskar var en rasblandning.

1917 hände något väldigt viktigt i en tid när större delen av det svenska samhället såg finnarna som en främmande ras – Finland blev självständigt. Ännu större betydelse fick dock andra världskriget. Parollen om att ”Finlands sak är vår” kommer från den frivilligrörelse som grundades i Sverige när Sovjet invaderade Finland 1939. En känd del från denna historia är de 70 000 finska krigsbarn som kom från Finland till Sverige under vinterkriget (1939–1940) och fortsättningskriget (1941–1944) i olika omgångar. Vid den här tiden var plötsligt svenska familjer redo att släppa in finska barn i sina hem. Detta kan ses som en del i en större förskjutning av svenskarnas syn på finnarna och finskhet, även om beskrivningen av finnar som en främmande ras levde kvar i svenska skolböcker till sent 1960-tal.

Från rasfrämling till invandrare

Det är allmänt känt att många kom från Finland till Sverige för att arbeta under efterkrigstiden men direkt efter 1945 var det fortfarande krav på att den som reste in till Sverige redan skulle ha arbetstillstånd för att få inträde i landet. Först efter 1954, då den nordiska gemenskapen bildades så som vi känner den idag, blev det möjligt att resa mellan Finland och Sverige oavsett ärende. Den nordiska gemenskapen var grundad i tanken om en gemensam passunion och en gemensam arbetsmarknad. På så vis gjorde man direkt skillnad på så kallad inomnordisk och utomnordisk invandring.

Bland de icke-nordiska länder som svensk industri tog emot arbetskraft från fanns Turkiet, Grekland och Italien. Oftast beskrivs invandringen från dessa länder och från Finland som likartad då många arbetsplatser hade anställda från flera av dessa länder samtidigt. Samtidigt finns det mycket som tyder på att Sverige värderade arbetskraft från Finland något högre. Till detta hör behandlingen vid gränsen, där turkiska, grekiska och italienska arbetare fick genomgå en avlusningsprocess. Processen innebar att de fick sina kläder brända, passerade en hälsokontroll och blev påtvingade en dusch av gränspersonalen. 

En liknande behandling finns inte att hitta i det sverigefinska kollektiva minnet. Fram till den här perioden var avlusning en vanlig process vid de svenska gränserna oavsett varifrån du kom. Att alla invandrare vid den här tiden inte behövde genomgå samma process kan tolkas som att gränsdragningarna kring vad som ansågs vara främmande och orent började skifta. 

Dessutom finns inledningen till ett erkännande av det finska språket i en del svenska dokument från riksdagsnivå på 1980-talet. Men då handlar det främst om att det är ett nordiskt språk som borde få en helt annan status än andra minoriteters språk. I övrigt skedde det inskränkningar i språkfrågorna. Från 1985 skulle enbart de barn som växte upp med språket i hemmet få rätt till modersmålsundervisning. För samer, romer och tornedalingar återfick man de gamla bestämmelserna kring modersmålsundervisning 1987.

1980-talet var även en period då den gemensamma svenska och finska historien plötsligt fick större plats i det allmänna medvetandet. Detta skedde bland annat via seminarier som senare publicerades i bokform. Även mer populärvetenskapliga verk kom att lyfta fram den gemensamma historien på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt var det mycket svårare att bara se finskan som ett minoritetsspråk bland andra och den finska minoriteten som främlingar.

Invandrare blir ett kodord för icke-vit

Om 1980-talet bjöd på några mindre erkännanden av den sverigefinska minoriteten så är det under 1990-talet som ett skifte i dess position i samhället verkligen blir synligt. Nu etableras den definition av invandraren som icke-vit vi idag tar för givet. Kulturgeografen Alen Pred och etnologen Åke Daun har på var sitt håll noterat detta skifte under 1990-talet. 

Extra tydligt blir detta skifte om vi ser till att den högerextrema vit makt-miljön vid den här tiden har Sverigefinnar i sina led. Från mer extrema grupper som Nationalsocialistisk Front till högerpopulistiska partier som Ny demokrati återfinns en viss sverigefinsk representation. Att en finsk bakgrund inte ledde till några kontroverser i dessa miljöer kan tolkas som att rasgränserna flyttat på sig. 

År 2000 blev Sverigefinnar erkända som en nationell minoritet. Även om det betytt mycket för minoritetens status i det svenska samhället är det osäkert om det är den största orsaken till att vi nu inkluderas i den svenska vitheten. 1990-talet hade redan sett ett skifte i var gränsdragningen mellan ”svensk” och ”invandrare” skulle gå. Sedan år 2000 har den gränsdragningen blivit allt mer självklar i offentliga diskurser. 

Antologin Finnjävlar från 2017 är intressant i det här sammanhanget. Flera antologier som publicerats om Sverigefinnar tenderar att fokusera på språkfrågor och etnicitet. I Finnjävlar finns bidrag som lyfter frågor som rör vita privilegier och hur den sverigefinska minoriteten kommit att ingå i den svenska vitheten. Maziar Farzin beskriver i sitt bidrag till antologin att Sverigefinnar numera har möjligheten att ingå i den vita gemenskapen. 

Denna text skrapar bara på ytan av vad som påverkat skiftet från 1800-talets början till vår tid. Men att undersöka hur vi Sverigefinnar fått en plats i den svenska vitheten är också att synliggöra samhällets strukturer kring vem som får vara en del av Sverige och vilka som inte får det.

Andrea: Kan du berätta om din forskning?

Erik: Forskningsprojektet handlade om det svenska majoritetssamhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare med huvudfokus på tidsperioden 2014 till 2016.

Själva projektet utgick ifrån huvudsakligen två utgångspunkter: 1) Det skulle inte handla om människorna som tiggde, utan om människorna som reagerar på mötet med människor som tigger, och tiggandet som socialt och geografiskt fenomen. 2) Det skulle inte handla om ”romer”; det var inte romer, romsk kultur eller rasism mot romer som skulle studeras i huvudsak – det var tiggandet som skulle vara utgångspunkten. Syftet med de här utgångspunkterna var att diskursen om ”tiggeriet” i Sverige, redan när jag började med det här arbetet 2014, hade börjat etableras som en stridsfråga om ”romer” framför om ”utfattiga människor som också är romer”. Jag hade en misstanke om att själva frågan hade börjat rasifieras till att båda sidor var besatta av frågan om etnicitet, och på det sättet inte fann några konstruktiva lösningar på de aktuella människornas fattigdom och bidrog till att reproducera den strukturella rasismen som gruppen är utsatt för.

Redan från början var jag intresserad av både den subjektiva rasismen (som ”vardagsrasism”, privata uppfattningar, individuella hatiska handlingar) och den strukturella (hur rasism också är en materiell struktur med vissa historiska och geografiska villkor som [re]producerar människor i sociala hierarkier beroende på härkomst, påbrå och hudfärg), och hur de två dimensionerna syntes mig komma samman i den svenska ”tiggerifrågan”. Det historiska perspektivet visade att det som nu drabbar tiggande rumänska och bulgariska romer i Sverige har uppenbara likheter med tidigare historisk behandling av människor som tigger, oavsett identifierad etnicitet och land. Det gällde såväl politiken som diskursen om människorna som tigger. Med andra ord räcker det inte att förstå den historiska och paneuropeiska rasismen mot romer för att förstå vad det är som nu händer: vi måste förstå samhällens historiska behandling av utfattiga människor, och hur den behandlingen hänger ihop med rasistiska strukturer.

Två perspektiv blev väldigt viktiga för mig: det historiska och det psykoanalytiska.

I korthet kan man säga att tiggandet historiskt sett alltid verkar ha varit belagt med moralisk ambivalens, med en slagsida mot aversion och förakt. Under kapitalismen blev det en tydlig slagsida mot fördömande och repression, men det fanns redan spår av det i medeltiden och mot antikens dagar. Det finns en grundläggande konflikt kring rätten till egendom som tiggandet alltid aktualiserar. Samtidigt måste klassamhällen försöka harmonisera existensen av ekonomisk ojämlikhet genom att förmana till social sammanhållning.

Gällande psykoanalysen utgick jag främst från den slovenske filosofen Slavoj Žižeks läsning av psykoanalytikern Jacques Lacan. Varför psykoanalys? En anledning var min avsikt att komma närmare orsakerna till det brutala och sadistiska våld tiggande EU-medborgare blir utsatta för sedan flera år tillbaka av människor över hela landet, orsaker som sträcker sig längre än en intetsägande hänvisning till ”rasism” som såväl orsak som verkan. Det rasistiska hatet måste ju få sin näring någonstans ifrån, för att kunna mobiliseras till en energi som leder till handling. Det var också påtagligt att själva fenomenet tiggande väckte starka känslor i alla befolkningslager. Känslor som var starkt kopplade till ångest och i sin tur kunde transformeras till avsky, förakt, hat, skuldkänslor, skamkänslor, rädsla, medlidande, medkännande, solidaritet och kärlek.

De känslorna menar jag har en gemensam nämnare och utgångspunkt i den ångest som ett typiskt möte med en tiggande gest tenderar att framkalla. Ångest kan förvandlas till både hat och medkänsla, beroende på hur man lyckas göra den tiggande människan begriplig som ett objekt för antingen antipati (avsky) eller sympati. Dimensionen att den tiggande människan inte bara är en tiggande främling på stan, utan dessutom en utländsk tiggande främling på stan, gör att aversionen mot en tiggande person här också blir rasistiskt laddad med förstärkta känslor.

För att återknyta till det som är kontextuellt specifikt med Sverige på 2010-talet: Jag har identifierat en övergripande ideologi i talet och politiken kring ”tiggarna”. Den ideologin handlar om Sverige som en plats som har utrotat fattigdom, där jämlikhet och solidaritet råder, och där tiggande inte hör hemma. Samtidigt, givet denna identitet av moralisk exceptionalism, hör inte heller explicita tiggeriförbud hemma i denna föreställning om Sverige.

Själva förbudet har därför blivit en symbol som människor i Sverige engagerar sig otroligt mycket i, på grund av dess symbolvärde i sig själv, men också för att det är lätt att vara ”för” eller ”emot” och lätt att skapa en konfliktlinje mellan ”goda” och ”onda”, alternativt ”realister” och ”godhetsknarkare”. Att frågan har stannat där reducerar också politiken till symbolpolitik om huruvida man ska vara snäll eller dum mot romer i stället för att handla om hur det svenska välfärdssamhället idag fungerar utestängande mot dem som har det sämst ställt inte bara i EU utan också i Sverige. Och det bromsar in diskussionen om hur det svenska offentliga skulle kunna bekämpa fattigdomen som EU-medborgarna befinner sig i. I stället hänvisas nu bara till Lagen med stor L, utan att det påpekas hur Lagen i sig inte ger heller svenska medborgare ovillkorlig rätt till tak över huvudet eller att svenska medborgare idag kan bli utförsäkrade och förlora rätten till försörjningsstöd, vilket leder till en social position inte allt för långt bort från ”tiggarens”.

A: Du skriver hur du ville undvika att din avhandling skulle handla om rasismen mot romer, samtidigt som det är en faktor som påverkar den enskildas reaktion och den samhälleliga diskursen. Kan du utveckla det?

Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur rasismen fungerar strukturellt i de materiella förhållanden och sociala hierarkier som reproducerar ojämlikhet och hur rasismen fungerar som en laddad föreställningsvärld som uppfattas av den enskildas (o)medvetande. De två dimensionerna av rasism får näring av, förstärker och reproducerar varandra. Exemplet med tiggande ”romer” (alla som tigger är inte romer och alla som är romer tigger inte) i Sverige är en bra fallstudie för att se hur rasismens olika sidor kan fungera. Det gäller att inte tänka ”vad kom först, hönan eller ägget?” utan att se hönan och ägget som beståndsdelar av samma fenomen.

Romer har varit förföljda, diskriminerade, negligerade, trakasserade och mördade i Europa (och Sverige) i över ett halvt årtusende. I ett klassamhälle där resurser fördelas ojämlikt måste några hamna underst, och där kommer rasismen in, i hur romers ”annorlundaskap” i förhållande till majoritetsbefolkningen historiskt förstärktes av att bli konstant utstötta. Så när det sker politisk-ekonomiska och sociala omvälvningar, när människor slås ut från tidigare försörjningssystem (vilket är pushfaktorn till att börja tigga), brukar det vara de människor som står längst ned i den sociala hierarkin som slås ut först. Därför borde det finnas en tendens till att olika typer av minoriteter i samhällen är överrepresenterade i att tigga.

A: Hur resonerar du kring motstånd och politiska krav?
”Motståndet” kommer mycket av empatins andra mynt: sympatin i stället för antipatin. Det går ju att betrakta motståndet mot det symboliska ”tiggeriförbudet” från olika befolkningsskikt och aktörer som en viktig ”sista utpost”. Även om jag menar att själva förbudet varken gör från eller till i det långa loppet (det är fattigdomsbekämpning som gör att människor får pengar och slutar vara fattiga, inte ”acceptans” eller ”tolerans” för utfattigas praktiker), gör förbudet en fruktansvärd situation än mer helvetisk. På samma sätt tycker jag att det går att säga att det ”inte löser någonting” att till exempel skänka en tjuga någon gång, och att det samtidigt är en del av en motståndshandling. Det gäller ju ändå att hålla ställningarna för föreställningarna om människovärdet och det finns något utopiskt i mikroögonblicket av att tillfälligt hjälpa sin nästa, oavsett handlingens fortsatta konsekvenser.

I övrigt står den påtagliga solidariteten att finna hos församlingarna, volontärnätverk och vissa sociala rörelser. Privata insamlingar, gruppinsamlingar, motstånd vid avhysningar, framskaffande av nya sovplatser, att hjälpa människor med tolkhjälp, polisanmälningar och besök på myndighetskontor, och så vidare. Privatpersoner över hela landet har öppnat sina hem för enskilda individer och familjer. Även de kommunala representanter som försöker göra sitt bästa för att läsa lagarna välvilligt med målet att etablera någon typ av provisoriska lösningar får lov att räknas med här. Emellertid har civilsamhället fått dra ett enormt lass, eftersom staten och det offentliga har instruerats att sluta sig för gruppen. Det är obehagligt att se en utveckling mot att det ses som positivt att civilsamhället tar ansvar för att finna härbärgeslösningar som sedan kommunerna sponsrar, på villkoret att de inte kostar för mycket och att de inte är för generösa. Därför finns en risk att civilsamhället dras in i det nyliberala statsmaskineriet till att bli något slags pervers blandning av socialnyliberal ordning, där mer och mer av välfärden ska bedrivas av ideella krafter med visst statligt stöd.

Jag tror det kan vara fruktbart att i stället för att peka på ”EU-migranternas” olikhet peka på deras likhet med andra människor i majoritetssamhället. Det är ju faktiskt så, att det svenska välfärdssamhället och statsapparaten reproducerar de tiggandes stora fattigdom och marginalisering genom att behandla dem ”likvärdigt”. Det finns såklart totala skillnader i att svenska medborgarskapet garanterar avgiftsfri grundutbildning och viss subventionerad vård, likväl ser vi nu den stadigt växande andelen hemlösa, fattigpensionärer och långtidssjukskrivna som blir utestängda från den sociala omsorgen. Välfärdsstaten byggdes inte bara av arbetarrörelsens solidaritet utan också av egenintresset: att gemensamt forma en moralisk ekonomi där alla skulle ha samma-lika sociala trygghet. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att fungera, men jag tror att det kan vara värt att pröva att formulera ett politiskt krav på en ny moralisk ekonomi av rättigheter och skyldigheter, där de tiggande EU-medborgarna, fattigpensionärerna, gig-arbetarna, svart- och slavarbetarna, de hemlösa och de sjukskrivna utgör ett gemensamt politiskt subjekt, tillsammans med allierade.

ILLUSTRATION: Amanda Casanellas

Aphinya sitter på buss 4A. Vid en tidpunkt på sträckan mellan Valby och Frederiksberg sätter sig en kvinna på sätet bredvid henne. När kvinnan vänder sig om och ser upp på Aphinyas ansikte rycker hon med en arg min förskräckt tillbaka. Kvinnan drar demonstrativt upp sin halsduk för att täcka den nedre delen av ansiktet. Omedelbart ger Aphinya henne ett lugnande leende, med vad hjälper det, för i kvinnans ögon är skadan redan skedd – hon hade haft oturen att sätta sig bredvid en asiat. Så fort hon såg Aphinyas ansikte var det inte en medmänniska hon såg, utan en vandrande, tickande virusinfekterad bomb som när som helst kunde detonera. Aphinya är lättad över att hennes dotter inte var med. För hur skulle hon förklara för sitt barn att en kvinna i ren avsky och skräck vänder sig om för att hon anser att de är orena på grund av deras etniska härkomst. Och vad hade hänt om kvinnan inte bara nöjt sig med att reagera med avsky utan även med våld – något som Aphinya tidigare hade upplevt.

Aphinyas upplevelser är tyvärr något som vi med asiatisk härkomst känner till allt för väl.

Elisabeth blev inte förvånad över att det var hennes vita pojkvän som hämtade hennes mamma vid flygplatsen på Kastrup, eftersom hon själv kände sig osäker på hur människor skulle reagera på att en människa med östasiatiskt utseende reste in mot staden. Laura blev inte heller förvånad över att en kvinna med barnvagn undvek att stå bakom henne i kön på Netto. Vi kan fortsätta berätta om vita danskars kraftfulla reaktioner i det offentliga rummet, men vi vill använda dessa berättelser här för att peka på den mer grundläggande rasistiska dynamiken som händelserna bygger på, och som kommer att intensifieras under den pågående krisen. När vita danskar blir upprörda och förvånade över de reaktioner som asiater för närvarande tvingas möta i det offentliga rummet säger de något om den lyckliga blindheten de dagligen går runt med.

Det som beskrivs i nyheterna och de många fallen av verbala övergrepp som människor med asiatiskt ursprung möter är en del av en lång rasistisk historia. Så trots att historierna är upprörande och något som man inte trodde hände i Danmark blir vi med sydost- och östasiatiska utseenden inte förvånade över att människor inte vill vara i närheten av oss i tunnelbanan eller att de blir rädda av att se oss ute. Vi är alla tre konstant medvetna om hur vi uppfattas i världen, för vi påminns om det varje dag. Ofta på subtila sätt under rådande omständigheter, men ändå varje dag. Coronaviruset belyser helt enkelt en konstant, systematisk del av vårt samhälle: rasismen.

Anti-asiatisk rasism i historien och idag
Den irrationella och rasistiskt grundade rädsla som för närvarande möter asiater i Danmark blir särskilt tydlig när vi jämför vilka det är som identifieras som farliga smittbärare med vilka som faktiskt har fört infektionen till landet. Vi har ännu inte hört berättelserna om de fyrtioåriga vita medelklassmän med skidsolbränna och solglasögon som blir trakasserade för att de spridit corona. Eller italienarna, för den delen. Men att corona i väst framförallt spridits av vita, välmående turister spelar ingen roll när rasismens mekanismer är i gång.

Över hela västvärlden har människor av sydost- och östasiatisk härkomst attackerats och frysts ute, många har också av medpassagerare blivit utkastade från kollektivtrafiken. I USA har omständigheterna lett till att amerikaner av asiatisk härkomst börjat hamstra skjutvapen av rädsla för rasistiska övergrepp. När amerikanska asiater av rädsla tillskansar sig vapen sker det inte i ett historiskt vakuum. Under hundratals år har asiatiska människor framställts som orena, och de rasistiska bilderna som länkar oss till coronaviruset bygger på föreställningen om det som kallas för yellow peril – ”den gula faran”. Att färgen gul förknippas med människor av asiatisk härkomst kan härledas ända tillbaka till 1758, när den svenska naturforskaren Carl von Linné kategoriserade mänskligheten i tre grupper, var och en med sina distinkta färger, han tilldelade till slut asiaterna färgen luridus, som han också använde för att beskriva giftiga växter, och vars namn grovt kan översätta till ”obehagligt blekgul”.

Begreppet ”gul fara” har ständigt utvecklats och tagit sig nya former i takt med historien. Denna föreställning är i grunden sammankopplad med idén om den ”asiatiska massan” som kommer att utrota väst och den vita rasen. På 1800-talet användes rädslan för asiater av den tyske kejsaren Wilhelm II vid hans försök att kolonisera Kina. Idén om den gula faran dyker upp igen vid ett pestutbrott i San Francisco 1904. Här tvingades människor med asiatisk härkomst befinna sig inomhus, medan vita medborgare fritt kunde ströva på gatorna. sarsepidemins utbrott 2003 ledde till en massiv diskriminering av asiaterna såväl på gatorna som av hyresvärdar, på arbetsmarknaden och inom offentliga institutioner. Den litterära världen och filmvärlden är fulla av exempel på kulturella framställningar som skildrar asiater som orena.

Under den globala koronapandemin vi befinner oss mitt i har konsekvenserna av dessa rasistiska stereotyperna redan tagit sig många olika uttryck. Den 14 februari hamnade en sextonårig pojke på sjukhus efter att ha utsatts för ett våldsamt övergrepp på sin skola, då man anklagade honom för att ha corona. Den 24 februari utsattes den singaporianska Jonathan Mok för ett våldsamt övergrepp på en gata i London, då en grupp män skrek ”vi vill inte ha ditt coronavirus i vårt land”. Den 26 februari nekades en man av kinesisk härkomst tillträde till en bensinstation i Italien. Han attackerades med flaskor av människor som skrek att coronaviruset var hans fel. Den 12 mars slogs en man i huvudet med en spade medan han stod med sin tioårige son och väntade på bussen i New York. En amerikansk förening har skapat en webbplats för att samla in och ge en översikt över rasistiska incidenter, och på bara fem dagar lämnades 150 rapporter in.

TV 2 bidrar till stereotypiseringen av asiater
I Danmark har flera medier berättat om rasistiska attacker riktade mot asiater, men nu har de rasistiska stereotyperna som vi känner från historien hittat till de rikstäckande medierna.
Torsdagen den 19 mars publicerade den danska kreativa byrån Benjamin Creative en animationsvideo som förklarade corona för barn genom att berätta om dess ursprung och konsekvenser för särskilt äldre. I början av videon kan man se en karikerad asiatisk person som slickar på en fladdermus, medan en oskyldig barnberättarröst i bakgrunden nämner att corona kommer från Kina. Det är ett obestridligt faktum att coronaviruset började i Kina. Men Benjamin Creative lyckades inte förmedla detta sakligt. Benjamin Creative verkade helt enkelt behöva en rasistisk karaktär, ritad i bästa ”gula faran”-stil med onda ögon och giriga miner, för att förmedla information om corona till barn.

Informationen om sjukdomens ursprung är inte heller alltid relevant. När Trump kallade corona för ”det ”kinesiska viruset” är det värt att komma ihåg att svininfluensan spred sig till 1,4 miljarder människor och tog livet av cirka 280 000 människor, då var det ingen som hänvisade till det som ”den amerikanska svininfluensan” eller gjorde en poäng av sjukdomens ursprung i USA.

Videon från Benjamin Creative fick stort genomslag och nådde många hem när TV 2 Nyheder senare publicerade den i en artikel med rubriken ”Sju bra tips om hur du pratar med
dina barn om corona”. Videon och dess rasistiska innehåll ledde till många arga reaktioner och kommentarer från människor på sociala medier, många vände sig direkt till TV 2 för att få en förklaring. Svaret från Benjamin Creative och TV 2 var ganska lika: det var en informationsvideo som var avsedd att med humor sprida information om corona till barn. Här kan man fråga sig: Humoristiskt för vilka barn? De rikstäckande medierna var ovilliga att erkänna att de hade begått ett fel.

”Om fria eller oberoende medier skulle ta bort innehåll varje gång individer eller grupper av någon anledning känner sig kränkta, skulle samma medier inte längre vara fria eller oberoende. TV 2 tar inte bort denna tecknad film. Varken helt eller delvis”, skrev TV 2 Nyheder till flera läsare.

Enligt TV 2 är det inte deras ansvar att videon kan tolkas som rasistisk eller stötande när avsikten enligt dem var en annan. Därmed läggs ytterligare ett kapitel till den långa sagan om kränkthet vs yttrandefrihet.

Det vore klädsamt om medierna i denna kris skulle ta det sociala ansvaret och överväga att inte basera sina föreställningar om smitta på rasistiska stereotyper av asiater. Skulle man kunna föreställa sig en verklighet där media deltar i en dialog om blinda fläckar, och om hur man kan upplysa barn om corona utan rasistiska stereotyper? Medias frihet och oberoende borde inte bygga på att man anser sig ha rätten att publicera och producera rasistiska stereotyper.

Den pågående hälsokrisen har långtgående konsekvenser på samhällsnivå: det finns behov av nyanserad mediatäckning som riktar sig till hela befolkningen. Rom byggdes inte på en dag – detsamma gäller för ett samhälle där våldsamma rasistiska incidenter inte inträffar. De manifesterar sig inte ur det blå, de dyker upp för att de är rotade i rasistiska föreställningar om asiater som odlats och utvecklats genom historien. Men den historien måste få ett slut, om vi normaliserar rasistiska stereotyper accepterar vi också normaliseringen av det våld som asiater nu upplever i global skala.

De omständigheter vi befinner oss i sätter alla under våldsam press, och gör det än mer nödvändigt att vi alla möter varandra med empati, generositet och förståelse för hur denna akuta situation påverkar oss på olika sätt. Det så kallade sociala ansvaret, som staten ständigt vädjar till, vilket innebär att vi måste se längre än vår egen näsa räcker, måste också innebära att vi alla arbetar för att sprida information som inte bidrar till dehumanisering av minoriteter i samhället. Detta borde innebära att vi inte behandlar vissa medborgare som motbjudande, explosiva bärare av virus, och får dem att känna sig ännu mer ensamma i denna redan isolerade tid.

ILLUSTRATION: Lisa Wool-Rim Sjöblom

När orättvisor blir otydliga
Postkoloniala feminister har visat att kompetens och utbildning historiskt sett har varit reserverad för den vita manliga eliten. Det är inte bara kvinnor och flickor som har stått utanför. Under kolonialtiden tog de europeiska kolonisatörerna på sig rollen att ”civilisera” de koloniserade och lära dem moral.

Kolonisatörerna ville framställa sig själva som upplysta och fulländade människor. Därför skapade de representationer av de koloniserade folken som motsatsen till detta: som ociviliserade och inkompetenta. Skillnaden mellan de idiotförklarade och dem som historiskt har ansetts vara vetande och moraliskt överlägsna är med andra ord en skillnad i makt mer än något annat.

I linje med denna tankemodell har även relationen mellan barn och vuxna återspeglats kritiskt. Barn anses ofta vara i underläge vad gäller kunskap och moraliskt tänkande. Därför ses ojämlika relationer mellan barn och vuxna som naturgivna snarare än som orättvisa. Barn ska ju uppfostras, läxas upp, läras ut, socialiseras in. Att kunskap och moral förknippas med vuxna gynnar knappast de unga i deras rättvisekamp. Särskilt inte när det gäller rättvis betygsättning där frågor om kunskap och moral ställs på sin spets.

Detta syns i mediernas beskrivningar av Mimmis, Emilios och Felicias experiment genom att de fokuserar på annat än rättvisefrågor. En avledande strategi har varit att tona ner diskrimineringen i bedömningen av elevernas kompetens och i stället förklara det inträffade med lärarnas bristande kompetens. Och inte handlar det om det vanliga kunskapsargumentet som ursäktar dem som ”inte visste bättre” för att de var dåligt pålästa om makt och fördomar. Här är det i stället ett svårnavigerat betygssystem och oklara bedömningskriterier som klandras.

Betygssystem och bedömningskriterier kan sällan ses som orättvisa, bara odugliga. De tystar eleven Emilios förklaring om att de olika betygen kan bero på hans ”hudfärg”, ”utländsk härkomst” eller ”kön”. Så svänger diskussionen från diskriminering till frågor om effektivitet och tydlighet.

Men vad har själva betygssystemet att göra med att Mimmi Lifvendahl, Emilios Kuosis och Felicia Pålsson Magnusson betygsätts så olika? Hade samma diskussion förts om det i stället hade rört vuxna studerande? Någonting i det här fallet gör det svårt att öppna för diskussionen om sociala orättvisor och rasism – kanske för att det är just barn som har blivit utsatta.

Vuxna i centrum
När samhällsdebatten lyfter fram rasism och orättvisor är det lätt hänt att det ändå blir de vuxna som hamnar i blickpunkten. I jämställdhets- och jämlikhetsdebatten som övervägande handlar om kvinnor och män, svenskar och invandrare står barn i de vuxnas skugga. I dessa debatter som främst rör lönsamhet och den så kallade produktiva sfären – lika lön, arbetsmiljö, tillgång till arbetsmarknaden – framträder barn och unga i bästa fall som framtida vuxna arbetstagare, föräldrar, (o)jämställda partners.

Ett vanligt perspektiv i samhällsdebatten är att det egentligen är föräldrarna som blir rasifierade men deras biologiska barn får lida av konsekvenserna: fattigdom, socialt utanförskap med mera. Adoptivbarn glöms bort och barn med utlandsfödda föräldrar anses vara utsatta för ett slags indirekt rasism. I samhällsdebatten blir det därför lättare att tala om att det är vuxna som utsätts för förtryck och diskriminering. Barn utsätts för kränkande behandling och mobbning. Eller odugliga betygssystem. Inte rasism. I den offentliga debatten är vuxenvärlden rättvisefrågornas grindvakt. De omyndiga fråntas sina (an)språk.

Ett viktigt inslag i samhällsdebatten om orättvisor och rasism är samhällsvetenskaplig forskning. Samtidigt som kritisk samhällsvetenskaplig forskning fokuserar på vuxna pågår forskning i andra discipliner där både barn och barndomen får stor uppmärksamhet. En sådan är exempelvis utvecklingspsykologin som har en etablerad ställning inom dagens barndomsforskning. Inom utvecklingspsykologin, till skillnad från kritiska samhällsvetenskapliga perspektiv, lyser rättvisefrågor, maktfrågor och jämlikhetsfrågor med sin frånvaro.

Denna frånvaro går att se även i hur den orättvisa betygssättningen diskuteras. Skolverkets enhetschef för nationella prov uppger i Aftonbladet Morgon att lärarna behöver tydligare kriterier. Det är lärarna som ska ges stöd, inte de drabbade eleverna. Det står inte klart hur kriterier och betygssystem kan förebygga diskriminering och rasism. Men diskriminering och rasism blir det här aldrig heller någon uttalad fråga om. Att vissa elever inte kan få högt betyg i svenska för att deras namn inte klingar tillräckligt svenska verkar inte vara något större bekymmer för vare sig skolan eller den från Skolverket som kommenterar frågan.

Alla barn är inte Barn
Enligt kritiska psykologen och feministen Erica Burman är utvecklingspsykologins barn ett generellt Barn med stort B. Utåt sett är detta universella Barn en individ som saknar ett sociopolitiskt sammanhang. Det universella Barnet saknar därför även etnicitet/”ras”, genus, klass och sexualitet. När det sociopolitiska suddas ut blir också orättvisor kopplade till diskrimineringsgrunderna och barns olika sociala ställning osynliga. Barn med stort B drabbas inte av rasism.

Rasismens förklaringsvärde till den orättvisa betygssättningen tonas ner av Skolverkets enhetschef genom att fallet görs till en fråga om ofrånkomlig ”subjektivitet” i bedömningar. Eleverna själva lyfter i stället fram lärarnas favoriseringar av vissa elever framför andra.

Det som minst diskuteras är vad denna subjektivitet och dessa favoriseringar skulle kunna grunda sig på. När frågan lyfts om det skulle kunna röra sig om fördomar och namn ger enhetschefen på Skolverket en försiktig, spekulativ, respons. Man kan ”få det intrycket”, sägs det i P4 Stockholm. I Aftonbladet Morgon menas det: ”Ja, om det skulle vara så, så är det allvarligt.” Ändå rekommenderas skolan att jobba vidare med bedömningen av texter. Aldrig blir det en fråga om att synen på människor behöver rättas till. Rektorn talar om ”det här specifika fallet” och om elevernas ”lilla betygstest”. Situationen framstår som en bagatell, enstaka subjektiva missbedömningar snarare än ett strukturellt problem som drabbar andra elever på samma skola eller elever på andra skolor.

Debatten om betygsättningen sker i en tid full av paradoxer. Barnkonventionen ska inrättas som svensk lag samtidigt som dagens asyllagar kompromissar bort barns rättigheter. De på flykt – de ”andra” barnen – räknas inte till de universella Barnen, de som står närmare det allmänmänskliga. Det är det universella Barnet som får ta del av de universella rättigheterna. Med detta blir det tydligt att alla barn inte är Barn med stort B. Det står klart i dag efter de omdebatterade åldersmätningarna som uppstått med liknande syften – för att pröva om ensamkommande är, eller inte är, barn. Debatten engagerar bland andra läkare och forskare i protest mot åldersmätningarna. Den verkar huvudsakligen kretsa kring om metoderna är pålitliga för att säga något om barns ålder.

Oavsett om svaret är ja eller nej tycks lösningen vara densamma: det gäller att hitta metoder som är mer pålitliga än vad barnen själva är. Barnet med stort B gör det möjligt att på samma gång utesluta som att tysta de uteslutningar det skapar.

I exemplet med betygsättningen rör det sig om andra mätmetoder: de som mäter kompetens. Men argumentet är snarlikt och jakten på fungerande pålitliga metoder fortsätter även i denna debatt. Gemensamma kriterier löser knappast problemet med att eleverna, trots inlämning av identiska texter, inte bedöms likvärdigt, utan som barnen med stort B. Eleven fråntas sina tolkningsföreträden, tystas, förminskas och idiotförklaras för andra gången.

Osynliggörande eller skydd?
Barndomsforskare brukar tala om att barn ofta återges som oskuldsfulla och skyddsbehövande. Frågan blir om detta ”skydd” går så långt att det uppstår svårigheter med att prata om att barn utsätts för rasism. Av vuxna eller av andra barn.

Orättvisor skär sig med föreställningen om en oskuldsfull barndom fylld av lek – hur lite den föreställningen än har att göra med barns verklighet. För att få orättvisor att upphöra är det viktigt att först finna orden och erkänna de orättvisor som barn, i deras olika positioner, utsätts för. Då blir det möjligt att bättre förstå inte bara Emilios Kuosis situation utan även varför Mimmi Lifvendahl och Felicia Pålsson Magnusson bedöms olika. Osynliggörande av frågorna kan inte leda till annat än en fortsatt orättvis behandling och rasism.

I betygsskandalen uteblev erkännandet och eleverna fick inte stöd av rektorn. Det är helheten och arbetsprocessen, menar rektorn, inte den enskilda uppsatsen, som bedöms. Rektorns ord står mot elevernas. Och bibliotekspersonalen menar att eleverna agerat på ett oschysst sätt. Återigen är det vuxna som gör anspråk på rättvisan och moralen. Barn och unga vågar ifrågasätta just det. Mimmi, Emilios och Felicia pratar om orättvisor och rasism när vuxenvärlden vänder dövörat till och visar ovilja att förstå.