Den allvarliga trivialiteten . Ledare TEMA Konsumtion #1/2016

Konsumtion

TEXT: Paula Mulinari

Räck upp handen, den som varit med om dessa två olika bemötanden i diskussioner om rasism:

Du pratar om rasism som en struktur som formar samhällets institutioner, organisationer, och relationer och beskriver hur det påverkar ojämlikheten i landet.

Svar: ”Så illa är det väl inte här, det är ju värre i XX” eller ”Men, är det inte kapitalism vi talar om?”

Du berättar för någon om en vardaglig upplevelse av rasism. Välj vilket ämne som helst: barnböcker, reklam, krogköer, dejting.

Svar: ”Är det verkligen så viktigt, är det inte ett lyxproblem, finns det inte viktigare saker att prata om? Till exempel arbetsmarknaden.”

Rasism hamnar ofta mellan stolarna – ibland är det så allvarligt att det förstås som något annat (kapitalism, imperialism, psykisk sjukdom, informationsbrist), eller så är det för trivialt. Denna binära uppdelning är gjord för att förlöjliga, förminska och förskjuta rasismen och den antirasistiska rörelsen i all dess bråkighet. Den är gjord för att tysta och skapa tystnad kring den variation av utryck som rasismen materialiseras i. Jag väljer att inte välja, för rasismen väljer inte bort, den finns såväl i ICA-kön som i den globala ojämlikheten. De som kräver att det ska väljas gör det ofta för att de inte själva upplever rasismens olika sidor som ett problem, utan vill att vi alla ska samlas kring deras problem.

Detta nummer handlar om konsumtion. Den antirasistiska teoretikern Stuart Hall menade att konsumtion ofta beskrivs som något trivialt för att det är vardagligt, och att det endast ges intresse när det kan abstraheras från det vardagliga. Samtidigt har konsumtionen – och kampen om den – varit central i den antirasistiska kampen: från medborgarrättsrörelsens bojkott av till exempel Montgomerybussarna till kampen mot apartheid, som professor Håkan Thörn skriver om i detta nummer, har konsumtionen använts av den antirasistiska rörelsen som ett verktyg. Problemet är som Thörn skriver att konsumtion som politiskt vapen är inomkapitalistiskt. Kravet är att alla ska behandlas lika – så länge du har lika mycket pengar, och det har aldrig alla i detta samhällssystem.

Ojämlikheten i konsumtionen blir kanske som mest tydlig när produktionen blir synlig. Konsumtion är inskrivet i en imperialistisk ojämlikhet, där konsumtionsmönstret i norr formar produktionen i syd. Francisco Contreras, ordförande för Solidaritetens hus, beskriver hur västvärldens ökade konsumtion av kött inneburit en ökad produktion av sojabönor i Latinamerika med konsekvenser för människor och natur, och en allt större makt över marken för storföretagen.

Makten över konsumtionen och hur den i sig själv reproducerar rasism och rasstereotyper är en fråga som mobiliserat många politiska samtal och mycket politisk kamp i Sverige de senaste tio åren, bland annat i form av kritiken mot rasistisk reklam. I boken Imperial Leather utvecklar den feministiska och postkoloniala författaren Anne McClintock begreppet commodity racism för att kunna utforska hur rasismen är en integrerad och säljande del av kapitalismen. Med utgångspunkt i detta begrepp beskriver Tobias Hübinette hur rasism mot asiater fortfarande kan vara legitim i Sverige, som i Bauhausreklamen. Enligt Hübinette beror detta på att få personer i landet ser dessa rasstereotyper som stereotyper överhuvudtaget.

Frågan om konsumtionen av rasism utforskas också av Maria Eriksson, som diskuterar konsumtionen av rasistiskt våld. Eriksson tar upp hur böckerna som beskriver Breviks massaker på Utøya ofta tiger om det rasistiska inslaget i våldet, men väljer att beskriva våldet i sig mycket ingående.

Tystnaden kring rasism finns också i relation till erfaren heter av rasism som konsument. Att vara konsument kan vara en position med makt, men också en med sårbarhet. I sin text beskriver Rukiya Ismail, ordförande för Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i Malmö, sina erfarenheter av rasism när hon handlar och de olika strategier hon utvecklat för att de anställda inte ska behandla henne som en tjuv, eller som en som inte har pengar.

Paul Gilroy, som i detta nummer av Mana intervjuas av Majsa Allelin, menar att ”ju mer du skriver om ras, desto mindre seriös uppfattas du”. Så låt oss fortsätta vara oseriösa, vår samtid behöver det.

Hur huden spelar roll när jag handlar

Konsumtion Frustration över att vara misstänkliggjord bara för att jag är jag. Att jag per automatik på grund av min bruna färg inte bara känner mig uttittad utan även förföljd av både väktare och butiks- personal. Känslan av skam och orättvisa summerar tillsammans känslorna som bottnar i den förnedring jag utsätts för när jag konsumerar.

TEXT: Rukiya Ismail

Jag? Kanske är det jag. Men jag som rasifierad. Som afrosvensk. Det är egentligen vid dessa möten som man tydligast kan se hur djupt rotade de rasistiska föreställningarna är i vårt samhälle.

Det är vanligt, allt för vanligt, att man som afrosvensk eller rasifierad misstänkliggörs och får ett kränkande bemötande av ett butiksbiträde eller en väktare. Personligen kan jag inte längre räkna alla gånger jag har blivit kränkt i sådana sammanhang. Känslan förklaras enklast med att det är som att ha en stämpel i pannan där det står skrivet ”tjuv” eller ”inga pengar”. Det ligger på mig att visa att jag inte är en tjuv och att jag har för avsikt att betala för de varor jag har i min korg. Det är utmattande. Man kan aldrig helt slappna av vid dessa möten. Man känner sig skyldig bara för att man är den man är.

Genom åren har jag utvecklat en del strategier för att hantera sådana möten. Jag överdriver mina gester och är övertydlig med var jag har mina händer. Jag hänger noggrant tillbaka kläder jag provat. Allt för att visa jag är civiliserad och integrerad. För att personalen ska förstå att vi inte är så olika, de och jag. Som om det var så att vi alla där jag kommer ifrån är både fattiga och tjuvar. Problemet med strategin är att det är uttröttande att tänka så, för om det är någonstans som jag är väldigt medveten om min hudfärg så är det just i miljöer man måste vara i hela tiden, som där man handlar: mjölk, kläder eller smink, det är alltid samma.

Det är provocerande att behandlas som om man är underlägsen. Och detta bemötande är normaliserat på ett oerhört frustrerande sätt.

Lika frustrerad blir jag över att själv vara med och upprätthålla orättvisan genom att vara så tillmötesgående, med ett leende där jag spelar charader. Charader för att visa att jag är en anständig person som har råd. Jag är trött på hur det råkar vara jag som blir slumpmässigt utvald vid självutcheckningen i matbutiker. Även när jag är med mina barn. Trött på att låtsas som om jag inte ser blickarna på mig. Det sorgliga är mest av allt hur jag redan som barn var medveten om detta. Jag och mina fem syskon hade en tyst överenskommelse sinsemellan om att aldrig tillsammans gå in i en affär. Det var egentligen inget vi talade om, eller kom fram till, det bara blev så. Det blev för jobbigt, helt enkelt.

Det är viktigt när man diskuterar bemötande och konsumtion att förstå hur djupt rotade dessa beteenden är. Att de är en direkt konsekvens av rasbiologi som visar sig i utsattheten hos och i bemötandet av rasifierade och afrosvenskar. Konsekvenser som tar avstamp i stereotypa föreställningar om vem man är.

Känslan och behovet av att undvika vissa affärer, där man rör sig med vaksamhet och försiktighet. Oron och medvetenheten som bottnar i en rädsla för att bli misstänkliggjord hänger över en var man än rör sig i det offentliga rummet.

Bemötandet som upprätthåller samhällets rasistiska strukturer, där vi fortsätter att misstänkliggöra människor som inte passar in i vithetsnormen. Butiksbiträdets eller väktarens ord och handlingar – som i många fall sker omedvetet – visar att dessa är rotade i det som tas för givet: kategoriseringar av individer med tilldelade egenskaper utifrån hudfärg. Man kan inte negligera eller fortsätta se kränkningar eller bristande bemötande som isolerade händelser. Just den gången man blev förföljd i affären var ingen isolerad händelse. Detta är ett problem bortom individen, där de individuella handlingarna som är bemötande handlar mer om den rådande rasistiska strukturen än just den personens rasistiska fördomar.

Följderna av att vara misstänkliggjord i det offentliga rummet ter sig på flera olika sätt. En stark känsla av utanförskap, där det är ”vi” mot majoritetssamhället. En känsla av att konstant behöva motbevisa individers rasistiska fördomar hänger över en. Man känner ständigt att man representerar en hel folkgrupp, även när man bara handlar mjölk till frukosten.

En fråga om utbud blir till en provokation när afrosvenskar exkluderas. Samhället signalerar att mina pengar inte är lika mycket värda, jag som afrosvensk kund missgynnas. Det handlar om en struktur som jag inte tillåts vara med och skapa eller forma eftersom de rådande spelreglerna sätts av den som har makten. I det spelet blir min verklighet normbrytande medan den vitas verklighet både blir till en norm och en sanning.

Vi lever i ett samhälle där härskartekniker används gentemot dem som känner sig kränkta och utsatta för rasism. Det är sällan någon som borde ha tolkningsföreträde får ha just tolkningsföreträde.

När rasifierade eller afrosvenskar säger ifrån uppfattas de i stället som otrevliga, överdrivna eller känsliga. Så i stället för att ryta ifrån när man blir kränkt eller diskriminerad väljer man att må dåligt i det tysta. Vi måste skapa ett mer tillåtande samhälle, där de som blir kränkta kan utrycka just det.

Vi kan inte upprätthålla ett samhälle där man osynliggör rasifierades och afrosvenskars erfarenheter.

Besinningslöst våld: dramatik och etik

Konsumtion I mars 2016 disputerade jag på en avhandling i genusvetenskap om hur ett antal författare och journalister skrev om Anders Behring Breivik och terrordådet i Norge den 22 juli 2011. Bland annat tittade jag på hur de berättade om våldet som skedde på Utøya. Det ledde till funderingar om hur våld kan, eller snarare bör, beskrivas.

TEXT: Maria Eriksson

I lite mer än fyra år levde jag tätt inpå en massmördare – eller rättare sagt en terrorist. Jag träffade honom aldrig men jag drömde om honom. Bilden av hans ansikte flöt runt som en badboll i mina tankar, försvann emellanåt, dök upp i tid och otid. På mitt slutseminarium, den sista stora bedömningen av avhandlingens manus innan slutspurten sätter in, sa läsaren att hon inte ens kunde ta hans namn i sin mun utan att må illa. Att hon inte förstod hur jag stod ut med det namnet, att jag måste må skit som mötte det varje dag.

Jag nickade, ”ja, jo, det är ju ganska jobbigt”, men samtidigt skämdes jag. Egentligen bekom det mig inte särskilt mycket längre. I början var namnet som en konstant klump i magen. Men nu hade jag vant mig. Det hade blivit ett namn som vilket som helst. Precis som våldet hade blivit forskningsmaterial och de döda kropparna teoretiska resonemang.

Anders Behring Breivik. Jo, visst ryser jag litegrann, fortfarande. Eller kanske snarare igen. Nu när forskningen är över, avhandlingen tryckt och klar och disputationen är avklarad. Fram- förallt när han omnämns i media eller när jag ser hans ansikte i tidningen eller på tv – då blir han verklig på ett helt annat sätt än han var under doktorandtiden.

Dock handlar min avhandling inte så mycket om Breivik själv som om en viss diskurs som växte fram omkring honom åren efter terrordådet. Böcker och artiklar – av bland andra Åsne Seierstad, Aage Borchgrevink, Karl Ove Knausgård och Toril Moi – som med en närgångenhet som gränsar till psykoanalytisk försöker klarlägga hur och varför Breivik blev den terrorist han blev. Den handlar om hur Breivik berättas om: om hur hela hans liv, från fosterstadiet till det misslyckade vuxenlivet, blir till sammanhängande och begripliga berättelser, som försöker förklara varför han blev som han blev och gjorde som han gjorde. Och någonstans längs med forskarvägen började jag se både Breivik och terrordådet som just det: en berättelse.

Ju mer jag sögs in i beskrivningarna – eller snarare konstruktionerna – av denna konstiga, avvikande och missanpassade individ och av våldet i Oslo och på Utøya, desto mer distanserad blev jag.

Det blev alltihop något som skulle hanteras och omförhandlas, via mina tankar, min kropp och mina händer mot tangentbordet, till en annan sorts text, en annan berättelse: min avhandling.

Åsne Seierstads bok En av oss inleds med fyra sidor våld. Det handlar om Utøya och det är mer närgånget än någon som inte var där kan vara. Läsaren får följa med in i döende människors tankar. Höra deras hjärtan sluta slå. Följa kulans väg genom ben, brosk och halspulsådror. Se en droppe blod falla från ljungens blad ner i leran. Denna inledning känns. Den är fängslande, gråt- framkallande, går inte att värja sig mot.

Framförallt är den dramatisk, på gränsen till underhållande. Den känslomässiga upplevelsen liknar snarare något jag brukar få av en riktigt bra roman än något jag förknippar med en fakta- baserad beskrivning av ett högerextremistiskt terrordåd. Den här typen av våldsbeskrivning chockerar och berör men den erbjuder varken analys eller kritik av det våld som beskrivs. Det är som att beskrivningen i sig, genom att vara så avskyvärd som möjligt, ska räcka för att få läsaren att fördöma våldet och terrorn. Men gör den det? Eller handlar det om att framkalla en effektfull läsupplevelse? Är en sådan våldsbeskrivning etiskt försvarbar?

Författaren och etikforskaren Elisabeth Hjorth menar att etik bör förstås just som ett bör, det vill säga att begreppet inbegriper en uppmaning: ”Det borde inte få gå till så här!” ”Världen borde vara en bättre plats!” Etikens bör är lika mycket ett begär efter rättvisa som en kritik av sakernas tillstånd. Ett erkännande av att allt inte står rätt till och en vilja att förändra.

Det är detta bör som får mig att undra över den dramatiska och detaljerade våldsbeskrivningens etiska tillstånd. För även om en sådan beskrivning ämnar chockera läsaren till fördömande så är jag inte säker på att den uppmanar till handling och förändring. Den tycks nöja sig med att återge våldets fruktansvärda skådespel. Kanske är det också därför jag på en och samma gång blir känslomässigt berörd och distanserad. Beskrivningen kräver inget av mig, eller i varje fall inget som består. Den känslomässiga reaktionen av sorg och ilska tycks tillräcklig. Jag kan gråta och sedan släppa det.

“Mannen på upphöjningen började till höger. Det första skottet gick in i huvudet på pojken som låg ytterst. Sedan siktade han mot hennes bakhu- vud. Det vågiga kastanjebruna håret lyste vått i regnet. Skottet gick rakt genom huvudet och in i hjärnan. Han sköt igen. Nu mot hjässan. Också den kulan gick genom hjärnan. Den fortsatte ned genom halsen mot bröstkorgen och stannade vid hjärtat. Blodet pumpade ut. Det rann ned längs den unga kroppen, droppade ner på stigen, fukt- ade barren och samlades i små gropar på marken.”

De som dör under Seierstads inledande sidor bär inga namn. Det är anonyma kroppar som skjuts ihjäl i en naturskön omgivning. Den här anonymiteten gör något med våldet och döden. Den gör kropparna utbytbara; det skulle kunna vara vem som helst som låg där i leran, som krampaktigt kramade sin mobiltelefon, som gömde sig på klipphällen. Genom anonymiseringen görs våldet till en allmängiltig upplevelse, vilket det inte är, och aldrig kan vara. Att framkalla föreställningen att det kunde varit vem som helst generaliserar våldet och de faktiska köttsliga sår som det skapar. Våldet dramatiseras snarare än politiseras. När jag läser blir jag upprörd, äcklad och ledsen. Men jag blir inte utmanad eller uppmanad att finna ett bör, en riktning bort från den värld i vilken Breivik och våldet möjliggjordes. I stället upplever jag en indignation gentemot Breivik, en hopplöshet inför individens förmåga att skada och förstöra. Här blir våldet också naturaliserat, som ett mänskligt, och naturligt mer än samhälleligt, fenomen. Detta syns tydligt i en krönika av Thomas Hylland Eriksen (2011) där Breivik beskrivs som en naturkatastrof. Lika meningslös och omöjlig att stoppa som en tsunami.

I sin avhandling När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid talar Mara Lee om ”revans ögonblick” som det ögonblick då verkligheten verkligen gör sig påmind.

I detta ögonblick bildas en reva i den välbekanta omgivningen (en omgivning där exempelvis dramatiska berättelser om våld är vardagsmat) och något annat tar sig in, något oförblommerat och obearbetat, naket och sårbart. Revan blottlägger det som den dramatiserade berättelsen försöker täcka över, och visar upp det faktiska såret. I detta ögonblick blir jag inte chockerad eller känslomässigt berörd, så som jag blev av inledningen i En av oss. Snarare konfronteras jag med den verklighet som jag lever i, och med den odramatiska och vardagliga våldsamhet och smärta som finns där. Lee funderar vidare på hur författaren, poeten eller forskaren kan – eller bör – hantera våldsamma händelser. Hur berättar jag om våld, detta tillstånd av kroppslig sårbarhet, för att inte säga hjälplöshet, på ett sätt som inte går att svälja? Hur berättar jag så att våldet stannar i halsen och fortsätter att göra sig påmint tills en inte bara bör utan måste göra något åt det?

Jag har inte svaret på den frågan. Men jag vill påstå att generaliserade, anonymiserade och dramatiska beskrivningar av våld inte framkallar ett sådant måste. Något annat krävs, som förankrar våldet i den levda kroppsliga upplevelsen. För jag anser inte att berättelser om våld inte bör skrivas, eller att detaljerade beskrivningar bör undvikas. Det är inte ett sådant bör jag är ute efter. I stället handlar det om att skriva in kritiken och begäret i den språkliga framställningen av våldsamma händelser, ungefär så som Svetlana Aleksijevitj gör i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Utan att dramatisera, moralisera eller generalisera skriver hon om våldets och krigets vardag. Hon låter de sovjetiska kvinnor som hon har intervjuat själva berätta om det våld de utförde, och utsattes för, under andra världskriget. Att läsa en sådan skildring är som att stirra rakt ner i revan.

Ett annat exempel är det planerade minnesmonumentet över dem som dog på Utøya. Detta Memory Wound – minnessår, såriga minne eller minnande sår – ämnar skapa ett ”sår eller en skåra genom naturen själv [som] reproducerar den fysiska upplevelsen av att ta bort och speglar den abrupta och permanenta förlusten av dem som dog”. Ett sådant sår förvägrar själva naturen att gå vidare. Det skär in tiden, i de geologiska lagren, men inte som en evolutionär rörelse framåt utan som en tidlös upprepning.

Till skillnad från våldsbeskrivningen i En av oss är detta sår inte dramatiskt. Det framkallar inte bilder av kulor som går genom hud och kött, pulsådror som slits av och blod som sprutar, för att därigenom få mig att känna något. I stället får det tiden att stanna upp, och jag kan gå in i den tomhet som förlusten och döden lämnar efter sig utan att behöva ta vägen genom ett våld som naglar fast mig vid avskyns, äcklets, skammens och fördömandets moral.

Ett sådant sår reproducerar den tomhet och sårbarhet som varje kropp och varje relation är utlämnad åt i stället för att göra våldet till en sensationell händelse

Stölder, kamp och identitet. Ledare TEMA Mark #2-3/2015

Mark I det här numret av Mana, med temat Mark, samlar vi texter som utforskar skärningspunkter mellan rasism, markägande och exploatering av naturresurser som gömmer sig under jordskorpan. Olja, metaller och gaser som uppfattas som skatter av stater och företag blir ofta en förbannelse för urfolk som bor och verkar i markerna. Förändrade markvärden har genom historien lett till stöld av marker och till fördrivning av fattiga och grupper som rasifieras eller ses som ”de andra” i nationen. Men marken är även en ytterst konkret startpunkt för gemenskap och motstånd, och temat ska också läsas som en rapport från några av de många kamper kring ägande och exploatering av mark som pågår just nu.

TEXT: Maja Sager

För att begränsa detta enorma fält har vi den här gången inte tittat på mellanstatliga konflikter om mark och territorier, och inte heller på de många självständighetskamper som pågår världen över. Fokus är i stället begränsat till processer av intern kolonialism och olika former av stöld av – och konflikt om – mark inom statsgränser. Texterna visar hur rasismen mobiliseras för att möjliggöra exploatering av naturresurser, eller de värden som genereras av markens geografiska läge. Några av texterna handlar också om kampen för marken – och mot naturförstörande exploatering – som en plattform för återuppbyggnad av de kollektiva identiteter och gemenskaper som under generationer brutits ner av intern kolonialism och förstörelse av land.

I temats inledande artikel beskriver aktivisten och ”urfolksinternationalisten” Carmen Blanco Valer de idéer och världsbilder hon ser som grunden för de kamper mot gruvor som urfolkskvinnor utkämpat och utkämpar runt om i den andinska regionen. I en översättning från webbtidningen Grist intervjuar journalisten Brentin Mock en forskare som skrivit fram historien om det han kallar ”kustkapitalism”, en politik som i samspel mellan utbredningen av vita amerikaners strandturism och naturförstörande exploatering av kusterna lett till att forna svarta markägare i dag fördrivits till marginaliserade och förorenade delar av kustområdena.

Manas Sara Saleh har tittat på kampen i Australien mot statens beslut att dra in all samhällsservice till en rad aboriginska samhällen: statens argument är att urfolkens boende på glesbygden är ”ett livsstilsval”, men den egentliga anledningen tycks vara att marken under de hotade samhällena bär på naturrikedomar. Frilansjournalisten Abigail Sykes rapporterar också från olika pågående kampanjer runt om i världen. På ett uppslag ger hon en överblick över några av de konflikter där lokalsamhällen ser sina marker hotade av företag som vill bryta produkter som olja, metaller och andra råvaror.

I frilansjournalisten Emma Lundströms reportage från Sápmi vittnar samiska röster om den dagsaktuella kampen mot gruvprojektet i Gállok och hur denna kamp påverkat den samiska rörelsen. Texten lyfter också fram historiska minnen av koloniseringen av Sápmi, som oftast osynliggörs i berättelsen om den svenska välfärden.

Sist i temat flyttar vi in till stadens mark. I en analys av kampen om de romska EU-medborgarnas läger i Sorgenfri i Malmö visar aktivisten Matilda Renkvist Quisbert hur ägandet och användandet av marken blivit centralt i konflikten. Tomten som lägret befunnit sig på har kommit att bli en juridisk, social och geografisk plats, där frågor om rasism och rättigheter ställts på sin spets.

Hbtq-Sverige är inte en fristad för alla

Queer Sverige är en fristad för många hbtq-personer, men att söka asyl innebär också en risk. För den som inte lyckas passera Migrationsverkets system, som lämnat fingeravtryck i ett annat land eller som inte vågar vara helt öppen av rädsla för sitt liv, är dörrarna stängda.

TEXT: KATARINA LIND

– Det finns en förväntan hos Migrationsverket att en asylsökande ska berätta om sina känslor eller om hur det var att ”komma ut”, men det är ett väldigt västerländskt synsätt på hur det går till när någon är gay. Att ”komma ut” kan förstöra ens liv för alltid eller betyda döden, säger Cihan Arikan.

Han jobbar med RFSL:s grupp Newcomers för nyanlända och asylsökande hbtq-personer i Malmö tillsammans med bland annat Monica Collins. Han kom själv hit från Turkiet för att kunna leva ett friare liv och vara sig själv. Monica Collins skulle aldrig kunna leva så fritt i USA som här i Sverige och är fortfarande inte säker på att det var rätt att ”komma ut” för hennes föräldrar. Ayebare är i tjugoårsåldern och från Uganda. Hon tänkte aldrig fly, trots att hon är lesbisk. De flesta kvinnor som är lesbiska gifter sig med en man ändå. Dels för att undvika att den egna läggningen ifrågasätts och dels för att upprätthålla traditionen, berättar Ayebare. Men även om föräldrarna skulle acceptera sitt barns läggning måste det förbli hemligt för alla andra.

– Om någon får reda på att jag är lesbisk har jag inte en chans till någonting, inte jobb, inte utbildning, och jag får inte ens handla mat i vissa butiker, säger hon.

I Uganda är homosexualitet olagligt och det finns inget skydd mot hatbrott eller diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Ett lagförslag röstades igenom i parlamentet 2013 som innebar att straffen mot homosexuella skulle skärpas avsevärt, men det godkändes inte av ugandisk domstol. Däremot har förslaget gjort hatet och våldet mot homosexuella mer öppet än tidigare och polisen blundar, berättar Ayebare.

– Man kastar sten, bränner folk och dödar dem som upptäcks. Det var i tonåren som Ayebare började förstå att hon inte var lika attraherad av killar som hennes kamrater och sakta insåg hon att känslorna för hennes bästa vän var starkare än bara vänskap. Till att börja med försökte hon kämpa mot känslorna, men det gick inte. De blev ett par, men aldrig öppet.

På en examensfest gjorde alkoholen dem oförsiktiga och de kysstes. När några personer på festen upptäckte deras relation blev de attackerade. Ayebare sprang för sitt liv längs en trång gata och lyckades hitta en motorcykel som hon hoppade på. Vad som hände med hennes flickvän vet hon fortfarande inte, hon var för berusad för att springa. Under några dagar gömde hon sig hos en vän, men det var inte säkert att stanna där. Ayebares vän hittade några per soner som kunde hjälpa henne att lämna landet och efter en

vecka stod hon på flygplatsen och träffade ”madame” för första gången, en medelålders kvinna från ett annat land. Hon fick reda på varför Ayebare tvingades fly och lovade att hjälpa henne till Italien. Där skulle hon jobba av sin skuld till kvinnan på ett hotell eller en restaurang. Eftersom Ayebare lämnade allt när hon flydde hade hon varken pass eller pengar.

Men Italien blev en sex månader lång mardröm.

– Jag måste berätta om hur kvinnor som måste fly utnyttjas och ingen gör något, de flesta blundar för det här.

Framme i Italien var det inte ett jobb på en restaurang hon fick, istället blev hon inlåst i en lägenhet med sju andra unga kvinnor och tvingades sälja sex.

– Männen kom in i rummet och fick välja en av tjejerna och sedan göra vad han ville med henne, det var förbjudet för oss att prata med kunderna.

Men Ayebare gjorde det ändå. En man från Danmark valde henne flera gånger och efter tag berättade hon om sin situation. Först trodde han henne inte, men efter ett tag lyckades hon övertyga honom och bad om hjälp. En sorts vänskap utvecklades och en dag hade han planerat hennes flykt. Med bil, buss och tåg kom de slutligen fram till Sverige.

De stannade i Skövde och den danske mannen sa åt henne att gå ut från tåget och rakt fram.

– Du kommer att hitta ett litet hus med bokstäver, där kommer det att komma en buss. Fråga då om chauffören kan hjälpa dig att hitta till Migrationsverkets kontor. Hade Ayebare vetat någonting om asylprocessen och Dublinförordningen hade hon kanske försökt undvika att lämna sina fingeravtryck i Italien. Men hon planerade aldrig att lämna sitt land och söka asyl för sin sexuella läggning i ett annat.

– Det som har sårat mig mest är att Migrationsverket inte ens ville lyssna på mig, de sa bara att jag inte kunde söka asyl här.

Att resa tillbaka till Italien där hon blivit utsatt för trafficking var ett omöjligt alternativ. Med hjälp av kontakter fick Ayebare hjälp att gömma sig i en annan stad. På det sättet kan hon använda kryphålet i Dublinförordningen. Efter 18 månader upphör kravet på att det första landet du kommer till ska pröva din asylansökan. Migrationsverket har uppmärksammats för att utvisa hbtq-personer trots fara för deras liv. Amnesty International och RFSL krävde 2007 att Sverige inte skulle skicka hbtq-personer till Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexualitet. Amnesty påpekade bland annat att Migrationsverket hämtade alltför ensidig information om hur det är för hbtq-personer i Iran. 2010 gjorde myndigheten en intern granskning och fick skarp kritik av de konsulter som gjorde rapporterna. Det gällde bland annat normer, missuppfattningar och fördomar som fanns inom myndigheten. Ibland fanns det inte ens någonting skrivet om hbtq-personers situation i de landrapporter som Migrationsverket använder i sina utredningar. I dag har Migrationsverket 45 ”hbt-specialister” som ska kopplas in i varje fall där en person söker asyl på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Myndighetens egen uppföljning visar en förbättring när det gäller intervjuer och handläggning av ärenden som rör hbtq-frågor. Men det finns fortfarande brister, berättar Sofia Sjöö som är koordinator för genus- och hbtq-frågor på Migrationsverket.

– I intervjuer hos Migrationsverket finns det ofta en outtalad förväntan om att höra hur det gick när en person kom ut eller berättade för sin omgivning om sin sexuella läggning, säger Cihan Arikan.

Den outtalade förväntan och det traumatiska i att försöka bevisa sin läggning eller könsidentitet skapar lätt missförstånd, berättar Cihan Arikan och Monica Collins som varit med som stöd åt hbtq-personer. Många som söker asyl kanske aldrig har berättat för någon tidigare och inte ens använder något ord för att vara homosexuell till exempel, berättar Monica Collins. En handläggare kan fråga om personen identifierar sig som gay, men hen kanske inte känner sig som gay utan till exempel i stället säger sig ha sex med män, om det är en man. Okunskap kan lätt skapa missförstånd och misstro mot myndigheter kan göra att det är svårt att säga emot en handläggare. I själva situationen som asylsökande kan det finnas en motsägelse. Erkänner du din sexuella läggning eller könsidentitet och är öppen i Sverige men får avslag kan det förstöra ditt liv för alltid. Därför finns det de som söker politisk asyl i första hand av rädsla för att deras sexuella läggning ska bli känd om de skickas tillbaka.

– Ibland hör de sedan av sig till oss för att få hjälp att överklaga och då försöker vi stötta dem att berätta för Migrationsverket om sitt ursprungliga skäl, säger Cihan Arikan.

På varje asylmottagningsenhet ska det finnas minst en hbt-specialist som ska se till att frågor, svar och utredningen hanteras rätt. Mellan januari och september kopplades hbt-specialister in i 223 ärenden.

– Vi inom Migrationsverket har en oerhörd makt under en intervju. Om en handläggare frågar en kvinna om hon har en man är det en hög tröskel att säga emot och rätta den som intervjuar på grund av maktpositionen handläggaren har, säger Sofia Sjöö.

Däremot träffar hbt-specialister inte själva den asylsökande. Det är en handläggare och en beslutsfattare som ansvarar för bedömningen, precis som i alla ärenden, och till stöd för den asylsökande finns ett biträde.

– Förbättringar sker ständigt inom Migrationsverket, berättar Sofia Sjöö.

Grundutbildningen för nyanställd personal uppdateras ständigt i frågor kring normer, genus och hbtq. Hbt-specialister får förutom grundutbildningen ytterligare en utbildning i samarbete med EASO, European Asylum Support Office. Utbildningarna utgår från internationella riktlinjer för intervjuer med hbtq-personer som UNHCR tagit fram.

Eftersom ens sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck kan vara något väldigt känsligt ställs det relativt låga krav på bevisningen av ens tillhörighet till den samhällsgruppen, berättar Sofia Sjöö. Det räcker att en person sannolikt tillhör den gruppen, men samtidigt är även ett hbtq-ärende alltid en individuell prövning. Ett annat problem som Cihan Arikan och Monica Collins har märkt under intervjuer på Migrationsverket är att tolkar kan lägga in sina egna fördomar i översättningar. Eller så känner tolkarna inte till olika begrepp eller ord vilket leder till felöversättningar. Sofia Sjöö känner till hur svår kommunikationen genom en tolk kan vara och särskilt i personliga och känsliga frågor. Därför avbryts alltid en intervju om tolken och den asylsökande inte förstår varandra, vilket inte bara gäller i hbtq-personers ärenden, berättar hon.

En sista kontrollfunktion är att den asylsökande får gå igenom hela protokollet med sitt biträde för att korrigera eventuella fel. Migrationsverket har inte egna tolkar utan Upphandlar tjänsten och i upphandlingen ställs det inget krav på specifik kunskap i hbtq-frågor. Det är sant att en sökande alltid har rätt att avbryta sin intervju, men verkligheten ser ofta annorlunda ut. För det första är det just översättningen till svenska som den sökande inte förstår. Därför blir den asylsökande beroende av att advokaten eller någon annan som följer med ska reagera. Cihan Arikan har själv varit med när en intervju fick avbrytas, men det var för att advokaten talade samma språk som den sökande och hörde att översättningen blev fel.

– En kollega till mig på RFSL newcomers var med på en intervju med en asylsökande och fick avbryta för att berätta om olika transfrågor för Migrationsverkets handläggare, säger Cihan Arikan.

Risken med att avbryta en intervju är också förlorad tid, det kan dröja månader innan nästa intervju. Det kan även vara svårt att hitta en tolk som kan just den sökandes språk, berättar Cihan Arikan.

Trots att Ayebare lever som gömd med ett ständig hot om att bli upptäckt känner hon sig fri i Sverige, här kan hon vara sig själv. Men minnena hemsöker henne ofta. Hon är glad över att kunna gå till en psykolog och det hjälper att berätta om sin historia. Minnet från flykten i Uganda, från examensfesten, har etsat sig fast i hennes minne.

– Jag bara sprang längs den smala gatan, hade ingenting och visste inte om jag skulle klara mig.

Det andra minnet sitter inte bara i huvudet, utan är rent kroppsligt. Den trånga lägenheten i Italien och alla män.

– Jag lyckades fly men kvinnan som sålde mig gör likadant med många tjejer och det bara fortsätter.

I Sverige bor hon hos en kärleksfull familj, har goda vänner och får läsa svenska trots att hon är gömd. Hon försöker att hålla sig sysselsatt i väntan på nästa år då hon kan söka asyl. Den här gången hoppas hon att Migrationsverket verkligen ska lyssna på henne.

Fotnot: Ayebare är inte hennes riktiga.

Transfeminism & våld i fängelser

Queer Kopplingen mellan rasism och transpersoners utsatthet blir knivskarpt
tydlig genom en titt på fängelser i USA. 67 procent av alla hbtq-identifierade
interner i Kalifornien
har våldtagits i fängelset, och nästan hälften
av alla afroamerikanska transpersoner har någon gång varit
fängslade. I
Sverige finns ingen statistik. Alex Alvina Chamberland beskriver en
osynliggjord utsatthets- och våldsproblematik.

TEXT: Alex Alvina Chamberland

Under våren 2015 skrev jag min masteruppsats i New York om transfeminint systerskap och intersektionalitet. Valet av New York som plats, i stället för en stad i Sverige, berodde på att jag lagt märke till att New York har en stolt historia av intersektionell transfeminin aktivism. Från Stonewallkravallerna 1969, som leddes främst av rasifierade transfeminina ur arbetarklassen, via Street Transvestite Action Revolutionaries, som grundades av den latinamerikanska transkvinnan Sylvia Rivera och den svarta transkvinnan Marsha P. Johnson, till dagens radikala organisationer och nätverk som Sylvia Rivera Law Project, Black & Pink

och Audre Lorde Project. I dessa sammanhang förs en radikal, antikapitalistisk, antirasistisk politik, där polisen och fängelsesystemet kritiseras, och där kriminaliseringar sällan ses som

lösningar på problem. I den här artikeln kommer jag att fokusera främst på kritiken mot fängelsesystemet, ett område där akuta och brännande frågor om rasism och trans dras till sin spets. Detta lyfts sällan i transkampen – för den delen även i den antirasistiska kampen – i Sverige. Varför är det så? Det enkla svaret skulle kunna vara att läget inte är lika svårt i Sverige som i USA. Visst, USA har 5 procent av världens befolkning men 25 procent av världens fängelsebefolkning. Andelen fängslade individer i Sverige är betydligt lägre än i USA.Men betyder det att fängelse- och rättssystemet i Sverige inte behöver kritiseras?

Böckerna Are Prisons Obsolete? av den intersektionella marxistiska och feministiska teoretikern Angela Davis och Övervakning och straff av filosofen och idéhistorikern Michel Foucault tillhör de viktigaste verken om fängelsesystemets problem. De ifrågasätter fängelsets brottsförebyggande syfte. Foucault liknar synen på fängelsesystemet som en brottsbekämpande åtgärd vid att använda samma medicin mot alla typer av sjukdomar. Davis påpekar att fler fängelsedomar lett till fler inlåsta brottslingar, men inte till minskad brottslighet. Båda förklarar hur fängelsesystemet fungerar som ett träningscentrum för kriminalitet, eftersom det ökar brottsdömdas utanförskap och skapar en miljö där andra brottslingar utgör det främsta kontaktnätet.

Davis och Foucault menar också att vi inte är lika inför lagen, utan pekar i stället ut straffsystemet som en institution för en överordnad social kategori att döma underordnade sociala kategorier. I Are Prisons Obsolete? beskriver Davis situationen på följande sätt: ”[Svarta, latinamerikaner, vietnameser, ursprungsamerikaner eller fattiga oavsett bakgrund] är de som skickas till fängelset, inte så mycket på grund av brotten som de mycket väl kan ha begått, som att deras befolkningsgrupp blivit kriminaliserad.” Det är djupt grundat i intersektionen mellan klass och rasism, då de som främst profileras av polisen tillhör den rasifierade arbetarklassen. De flesta människor har någon gång brutit mot en lag, till exempel snattat, rökt marijuana, brutit mot trafiklagar eller fildelat, men det är framförallt de som tillhör de grupper som kriminaliserats som åker fast – inte personer som är vita och tillhör medelklassen. Juristen Naiti del Sante gjorde en undersökning av Uppsalapolisens hantering av anmälda inomhusvåldtäkter från 1999 till 2002, som en del i den större undersökning som resulterade i boken Likhet inför lagen. Hon fann ett tydligt mönster: om förövaren hade utländsk bakgrund och brottsoffret var ”svenskt” blev polisens undersökning som mest noggrant genomförd, medan förundersökningen blev som minst noggrant utförd när brottsoffret hade utländsk bakgrund och förövaren var ”svensk Amerikansk forskning pekar åt samma håll. I antologin Feminists Theorize the Political skriver teoretikern Sharon Marcus om hur våldtagna afroamerikanska kvinnor sällan lyckas få en fällande dom mot sina förövare. Liknande förhållanden gäller för vita kvinnor som våldtagits av vita förövare. När förövaren däremot är afroamerikan och offret är vitt är fällande domar betydligt vanligare. Dessa exempel visar en partiskhet, där rasifierade våldtäktsmän görs till syndabockar medan exploateringen av rasifierade kvinnor accepteras. Transfemininas och andra könsöverskridande femininiteters utsatthet i fängelser Kopplingen mellan kritiken av rätts- och fängelsesystemet och den antirasistiska och antikapitalistiska kampen är mycket tydlig. Men den hänger också ihop med queerkampen i allmänhet och transkampen i synnerhet. I den nyutkomna boken Allt som är mitt. Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse argumenterar jag och Anna Svensson emot synen på att fängelsesystemet skulle leda till färre våldtäkter. Bland annat lyfter vi fram den starka våldtäktskulturen inom fängelset, som drabbar transfeminina och andra könsöverskridande femininiteter extra hårt. För att hitta undersökningar om de här frågorna måste en återigen titta främst på USA. En undersökning på mansfängelser i Kalifornien visade exempelvis att 67 procent av de hbtq-identifierade internerna hade blivit våldtagna under sin tid i fängelset. Enligt The National Transgender Discrimination Survey (2011) har 41 procent av alla afroamerikanska transpersoner i USA arresterats enbart på grund av profilering. 47 procent av alla afroamerikanska transpersoner och 17 procent av alla transpersoner har blivit inspärrade i fängelse någon gång i livet. De högsta siffrorna återfinns bland transkvinnor, följt av gruppen gender-nonconforming (könsöverskridare) och därefter transmän. I många fall handlar profileringen om misstankar om att personen sålt sex. En transfeminin informant i studien berättar: Jag arresterades för något litet. Eftersom mitt kön betecknas som man, placerades jag bland männen. Inom femton minuter hade jag våldtagits av tre olika män. Min mamma hade till och med ringt och varnat polisen för att de inte skulle placera mig där eftersom jag skulle bli en måltavla. När jag försökte söka hjälp blev jag nekad. De försökte också övertala mig att inte anmäla männen. Citatet sammanfattar mycket av transfemininas utsatthet i amerikanska fängelser, där ”lösningen” ofta blir att placera dem i isolering, där de utesluts från utbildningar, jobbträningsprogram och möjligheten att träffa andra fångar. En metod som brukar användas som bestraffning. Kunskapsluckan i Sverige Exemplen här handlar om USA. Det beror på den oerhörda kunskapsluckan när det gäller situationen i Sverige. Det finns knappt någon forskning om transpersoners och andra queeras situation i svenska fängelser. I stället får vi leta med ljus och lykta efter enskilda exempel som kan säga oss något om hur det ser ut. I Allt som är mitt inkluderades en mejlväxling om transpersoner i fängelset mellan Anna Siverskog, doktorand på Linköpings universitet, och representanter för kriminalvården. Kriminalvården började med att svara att ingen transperson någonsin suttit i fängelset. Därefter slussades Siverskog vidare till Lars Håkan Nilsson, medicinskt ansvarig på kriminalvården och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd för könskorrigeringar, som berättade att det förekommit några fall. Bland annat ett, där en transperson placerats på isoleringen precis som i USA. Frågan vidarebefordrades sedan till placeringssamordnaren Tatjana Johansen, som skrev ett svar där hon kallade en transkvinna för ”han” och tydliggjorde att kriminalvården placerar klienter utifrån ett rent biologiskt/juridiskt perspektiv. Med andra ord placeras transkvinnor och andra transfeminina som inte har kvinnliga personnummer på mansfängelser oavsett om de inte identifierar sig som män och oavsett om de utsätts för stora risker att bli grovt trakasserade. Resonemanget verkar luta sig mot att om könsöverskridande femininiteter behandlas illa finns alltid isoleringen att tillgå. Våldtäktsförsöket mot en transkvinna i Örebro 2012 är ett annat exempel på fördomar och kunskapsluckor i behandlingen av transpersoner inom det svenska rättssystemet. Tingsrätten friade gärningsmannen med motiveringen att ”han var ute efter att våldta en kvinna”. Han fälldes senare i hovrätten, men beskrivningen kvarstod: om mannen upptäckt att transkvinnan inte hade vagina skulle våldtäkten troligen inte genomförts. Uppenbarligen var tingsrätten och hovrätten okunniga inför det faktum att våld ofta trappas upp när heterosexuella cismän upptäcker att transfeminina som de är sexuellt intresserade av inte är ciskvinnor. Inte sällan leder det till mord, framförallt på rasifierade transkvinnor ur arbetarklassen. I Allt som är mitt lyfter vi fram en undersökning som genomfördes i San Francisco 1998. Den visar att transpersoner är extra utsatta för våldtäkt – 55 procent av transmännen och 68 procent av transkvinnorna som deltog i studien har utsatts för sexuella övergrepp. Allra mest utsatta var afroamerikanska transkvinnor. Aktivistiska vägar framåt För att knyta ihop säcken vill jag återgå till min uppsats om transfeminina aktivister i New York. Flera av dem jag intervjuade talade om vikten av ett intersektionellt transsysterskap. De var aktiva i kampen för sexarbetares rättigheter och mot polisens profilering av transsexarbetare. De skrev brev till transkvinnor i fängelset och ägnade sig åt skarp kritik av fängelsesystemet, även när det talades om högre straff för dem som varit våldsamma mot transfeminina. Transteoretiker som Dean Spade, Sarah Lamble, Morgan Bassichi, Cece McDonald och Alex Lee gör en liknande intersektionell, antikapitalistisk och systemkritisk transpolitisk analys. I antologin The Transgender Studies Reader 2 gör Lamble en intersektionell analys av Transgender Day of Remembrance och menar att vi prioriterar de mest privilegierade transpersonerna när vi talar om hatbrottslagstiftningar eller kriminaliseringar i stället för kampanjer för transpersoner i fängelset, avkriminaliserat sexarbete eller sjukförsäkring för alla. Den amerikanska kontexten är inte densamma som den svenska, men nog finns det skäl att inspireras av den radikala intersektionella amerikanska transkampen, en kamp som Angela Davis påpekat utför något av det viktigaste aktivistiska arbetet i USA just nu. I Sverige rör sig debatten inom såväl transkampen som den vänsterfeministiska kampen åt andra håll. På Stockholm Pride 2014 höjdes flera röster för att transpersoner skulle inkluderas i hatbrottslagstiftningen. Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna argumenterar för högre straff inom vissa områden som rör kvinnofrid. Men borde vägen till ett rättvist samhälle främst gå genom andra åtgärder än kriminaliseringar och fängelsestraff? Intersektionella transfeministiska rörelser i New York verkar åtminstone tycka det – och jag är beredd att hålla med.

Konstruktionen av afrikanskt homohat

Queer Västerländska medier är sedan en tid fyllda av en självklar homovänlighet. Ledarskribenter, idrottare och politiker tävlar om att vara minst skeptiska och mest toleranta. Storstilat görs amerikanska homobröllop lagliga och vita journalister åker i stället till andra delar av världen för att beskriva det vidriga homohatet. Och berättelserna blir att det är där det bor, i det forna Sovjet eller i mörkrets hjärta. Mana synar konstruktionen av afrikansk homofobi.

TEXT: Emma Eleonorasdotter

Varför hatar en stor majoritet av alla ugandier homosexualitet? Frågan är befogad, många ugandier har drivits på flykt. Mordet på David Kato 2011 talade sitt tydliga språk och 93 procent av landets befolkning säger att homosexualitet är moraliskt oacceptabelt enligt en undersökning gjord av Pew Research Center 2013. Siffran är hög i alla undersökta afrikanska länder och i stora delar av den övriga världen; den kan jämföras med 72 procent i Ryssland, 37 procent i USA, 45 procent i Grekland och 19 procent i Italien. Att inte ställa frågan, och försöka förstå det komplicerade nätverket av svar, gör att bilderna på rasande svarta homosexualitetshatare som kablats ut de senaste åren förstärker den koloniala konstruktionen av afrikaner som västerlänningarnas motsats.

Som Gail Lewis skriver i sin kritik mot hur vita forskare i Europa inte vågar tala om ”ras”: det är som om vita västerlänningar faktiskt tror att ras existerar och är biologisk. När en inte vågar ta upp ämnen som befaras vara kopplade till konstruktionen av ras, blir ras en föreställd verklighet. Som att det fanns en naturgiven orsak till varför hat mot homosexuella är så utbrett i Afrika. Om det nu inte handlar om något som skulle ha varit annorlunda om ett västerländskt folk placerats i ugandiernas skor, varför är hatet så starkt och mer utbrett där än här? Den ugandiska forskaren och kriminologen Sylvia Tamale har med hjälp av den amerikanske prästen och teologen John Kapya Kaoma, ursprungligen från Zambia, och ett stort antal andra, främst feministiska, forskare skrivit flera artiklar och boken African Sexualities (2011) med syftet att reda ut föreställningar och bortglömda processer som lett till dagens situation. En situation där väst framstår som homosexualitetens civiliserade frizon och Afrika och andra världsdelar, som sedan länge konstruerats som motpoler till upplysning och demokrati, uppvisar en stark, folkligt förankrad och ofta aggressiv motvilja. Både Tamale och Kaoma talar om Afrika, i breda drag, men syftar i första hand på de länder söder om Saharaöknen som tidigare var ockuperade av britter, och vars lagar härstammar från kolonialtiden. Detta sista är naturligtvis väldigt viktigt att känna till, även om det inte förklarar de starka känslor som kablas ut i världen från afrikanska demonstrationer mot homosexuella, och mord och förföljelse som får människor att fly. Men lagarna som fortfarande gäller i Uganda, Nigeria, Malawi och en rad andra länder som förekommit i västerländska reportage om homofobi är ursprungligen skrivna av den brittiska kolonialmakten. Och de är likadant formulerade överallt, även i Indien. ”Köttslig bekantskap med en annan person mot naturens ordning” ska tolkas som ”homosexuell aktivitet” och är belagt med långa fängelsestraff. I Uganda är straffen numera på livstid. Tamales budskap är komplext, men kan förenklat sammanfattas i några huvudpunkter som handlar om hur sexualitet blir ett redskap för att föra fram politik och religion. Om koloniala strukturer och motståndet mot det. Och om hur alltihop tolkas ur afrikansk respektive västerländsk synvinkel.

En ståndpunkt som hon lägger stor vikt vid är att det finns politiska anledningar till att makthavare i Afrika riktar fokus mot homosexualitet och utmålar just den som den största moraliska frågan. Här är hon oense med Kaoma, som menar att afrikanska politiker används av starka religiösa lobbygrupper med sina fästen i USA. Kaomas rapporter Colonizing African Values. How the U.S. Christian Right is Transforming Sexual Politics in Africa (2012) och American Culture Warriors in Africa. A Guide to Exporters of Homophobia and Sexism (2014) visar grundligt hur frikyrkor som den romersk-katolska Human Life International och den konservativa American Family Association strategiskt och målinriktat arbetat för att föra ut sitt antihomosexuella budskap på bred front och påverka politiskt. En av förgrundsgestalterna för den senare, Scott Lively, står just nu inför rätta i USA för sin inblandning i lagförslaget The Anti-Homosexuality Bill från 2009, där dödsstraff för homosexuella handlingar ingick. Tamale ifrågasätter inte Kaomas forskning som sådan. Tvärtom är både hon och en rad andra forskare och aktivister mycket tacksamma för hans detaljerade kartläggning av de religiösa rörelsernas framfart i Afrika. Däremot menar hon att afrikanska politiker knappast lurats in i ett populistiskt spel på homosexuellas bekostnad. Kristendomens popularitet har eskalerat i södra Afrika på ett par decennier samtidigt som den tappat mark i västerländerna. Både västerländska religiösa grupper och afrikanska politiker har mycket att vinna på ökad popularitet, som får ytterligare skjuts när ofarliga sakfrågor pumpas upp. Folk som ser sexualitet som ett viktigt problem i samhällen sargade av politisk korruption, fattigdom och dåliga utbildningsmöjligheter, gynnar dess ledare. Ledarna kan rida på den medvind som skapas i propagandan för konservativa religiösa tolkningar och vinna val trots svikna vallöften och fortsatta ekonomiska haverier.

Hon använder uttrycket ”chance favors a prepared mind” för att beskriva hur västerländsk konservatism fått fäste i de ledande skikten i Afrika och skriver:

– Med andra ord tror jag att intressen från alla grupper på båda sidor av Atlanten profiterar på utvecklingen i Uganda: homofobi har helt enkelt blivit ett politiskt redskap som används av konservativa i arbetet med deras egna agendor.

Hon påminner också om den laddning som homosexualitet har i hela världen och hur heteronormativitet fortfarande står sig som ett vinnande koncept, även i väst:

– En mycket viktig sak att komma ihåg är att antihomosexuell retorik används för att stärka förespråkarnas egna positioner i traditionella sammanhang och det behåller sin sociala relevans – både i väst och i Afrika.

Politik och religion vävs samman av starka röster i afrikanska samhällen till en verklighetsbeskrivning som väcker sympati hos en majoritet av de afrikanska medborgarna. Det gör den eftersom den presenteras som ett uttryck mot imperialistiskt förtryck. Det argument som mest envetet förts fram av konservativa under de senaste årens sexualpolitiska utveckling i Afrika, och som vunnit enorm folklig spridning, är att homosexualitet inte är afrikanskt. Retoriker som Robert Mugabe i Zimbabwe, tidigare malawiske presidenten Bingu Mutharika och nuvarande statsministern i Uganda Yoweri Museveni säger alla samma sak: homosexualitet är en perverterad sedvänja som de imperialistiska kolonialmakterna försöker tvinga på Afrika för att förstöra kontinenten inifrån. Resonemanget gestaltar, enligt Tamale, en paradox, eftersom de västerländska religionerna och lagarna snarare än homosexualitet är importerade koloniala maktmedel.

– Är det inte alla ironiers moder att en bibelläsande afrikansk politiker med namnet David [Ugandas finansminister David Bahati, som la fram lagförslaget om dödsstraff för homosexualitet], klädd i tredelad kostym, på ett kolonialt språk fördömer något för att det är oafrikanskt samtidigt som han smeker sin Iphone? dundrar hon. Tamale ser samtidigt hur västerländska insatser och hbtq-rörelser, oftast helt omedvetna om sin funktion, kommit att bekräfta budskapet om homosexualitet som ett led i västerländsk imperialism. Sanktioner mot regeringar som vill skärpa straffen mot homosexuella, pengar som plötsligt regnar över hbtq-organisationer som får svårt att förklara varför just denna rättighet överträffar andra mänskliga rättigheter som lämnas därhän, och vita hjälparbetare som samlas för att kämpa mot den afrikanska homofobin – alla är exempel på svårmanövrerade och ofrånkomligen koloniala bevis på maktfördelningen mellan Afrika och västerlandet.

Men dessa spelar inte huvudrollen i den positiva utveckling som Tamale sätter sitt hopp till. De politiska rörelser som enligt Tamale inte bara kan, utan sedan länge är i full färd med att, revolutionera religiösa och politiska föreställningar om sexualitet är i stället de inomafrikanska. Med stor tillförsikt beskriver hon de kamper som pågår och som parallellt med den religiösa nytändningen skapat en helt annan förändring. Hon beskriver hur hon förvånas av Scott Mills BBC-serie The Worst Place to be Gay:

– Kan man alltså fylla 60 minuters sändningstid med bilden av ugandier som hjälplösa, passiva offer? Var är det frenetiska och otroligt modiga arbete som hela tiden görs av ugandiska hbtq-organisationer? frågar hon och radar upp exempel på det massiva arbete som görs inom sexualitetsforskning och sexualitetspolitik i hela Afrika. Hon pekar på aktivism som prideparader och andra demonstrationer som hållits under de senaste åren, trots hot om fängelsestraff och lynchning och politikers och religiösa representanters ständiga hatiska utspel.

Hon lyfter också fram hur den feministiska rörelsen har vunnit mark och drivit fram lagändringar för till exempel våldtäkt i flera länder, som Kenya, Tanzania och Uganda, där övergreppet tidigare måste vara bevittnat för att vara straffbart. Ändringar av lagar som tidigare gjorde skillnad på manlig och kvinnlig otrohet är ett annat exempel på områden där jämställdhetsarbete haft framgångar. Just feminismens landvinningar ser hon som en förutsättning för att andra världsbilder än den konservativa, uppbyggd på patriarkala och därigenom heteronormativa föreställningar, ska kunna få fäste. En aktivistisk metod som ofta använts av afrikanska kvinnor är olika former av nakenprotester, som Tamale ser som ett starkt redskap i striden mot den hegemoniska konservatism som frammanar de starka negativa känslor som präglar hela det sexualpolitiska fältet.

– I 2008 marscherade hundratals sydafrikanska kvinnor till en väntplats för taxibilar iklädda minikjolar för att protestera mot sexuella ofredanden. Demonstrationen föranleddes av att en tjugofemårig kvinna i minikjol hade klätts av naken och blivit sexuellt utnyttjad av ett antal taxiförare i Johannesburg.

Liknande protester har rapporterats från Malawi, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Sierra Leone och en mängd andra Afrikanska länder. Tamale beskriver ett sådant sätt att vända på maktförhållanden, genom att medvetet använda rollen som erotiskt objekt

som protest, som ett synliggörande av myter kopplade till sexualitet och kön.

– Det kan inte förnekas att det har en antihegemonisk effekt på samhället att ta den här typen av utrymme för protest i anspråk, säger hon och sätter med andra ord sitt hopp till en radikal, feministisk, uppfinningsrik och stridbar afrikanskrörelse, som bara i den mån det är relevant tar hjälp av mycket lyhörda västerländska organisationer.

Ledare TEMA Ordets makt #4 2014

Ordets makt Hur kan vi tala om ord när vi gång på gång slås ner, utnyttjas, mördas, registreras, avskedas? När våra materiella förutsättningar begränsas systematiskt, när vi stängs ute från bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, och tvingas gå i sämre skolor där vi, våra barn och våra vänner lämnar grundskolan med ofullständiga betyg?

TEXT: Sara Saleh

Utformningen av detta tema började i samband med vändorna kring nyvalet, med alla de skolbesök SD gjorde, där polisen och till och med SÄPO deltog i att tvinga elever att lyssna på ord som attackerade deras kroppar och deras liv. Det gångna året har den politiska debatten sedan präglats av kampen om ordet, om rätten – och vilkas rätt det är – att yttra sig fritt, om språket, om rätt till sin åsikt och aktivism utan risk för registrering. Det kan tyckas vara en bifråga när rasismen väller fram och aggressivt sorterar kroppar i vilka som passerar och vilka som inte gör det. När rasismen innebär sämre materiella förutsättningar, lägre löner, övertid, arbetslöshet, sämre vård, sämre boendemiljöer och den internaliserade vita blicken som vis á vis allt annat bidrar till en sämre psykisk hälsa för de som utsätts för rasism.

Men när makten över ordet är så tätt sammanbundet med ett försvar av fascister, rasister samt försvaras på bekostnad av icke-vita, blir frågan ofrånkomlig. Detta tema handlar inte om språk, yttrandefrihet eller ord. Det handlar om vad villkorandet av ord döljer, och om vad makten över ordet upprätthåller för ideologi.

Varför är vissa ord så farliga att de som använder dem, använder språket de är en del av, måste utstå repressalier? Vilken makt har språket för att utgöra ett så stort hot mot status quo? Joakim Medin skriver i sitt reportage om den väpnade konflikten i nordöstra Syrien, och om varför ett språk är så tätt sammanflätat med ett folks frigörelse, med den kurdiska självständighetskampen.

I sin analys undersöker Viktor Mauritz yttrandefrihetsbegreppets paradox och hur detta demokratins kännetecken används som ett verktyg i en avdemokratiseringsprocess. Han tittar på hur polis och stat behandlar den antirasistiska rörelsen och kopplar samman detta med liberalismens inbyggda motsägelse i frågan om yttrandefrihet, och vilka ideologiska medel detta samhälle använder sig av för att bevara sig självt.

Poeten Petra Mölstad behandlar intersektionen mellan fascism och ord, och så mycket mer, i sin dikt Ordningen. Samtidigt öppnar hon även för ett motstånd med ordet som verktyg, som inspiration och som uppmaning.

Parti des Indigénes de la Rèpublique är en antirasistisk röst, organisation och rörelse baserad i Frankrike.
I texten Charlie Hebdo – den nationella enhetens fälla skriver medlemmarna Malik Tahar-Chaouch och Houria Bouteldja om efterdyningarna av attentatet mot tidningen Charlie Hebdo, och hur strategin kring den nationella enheten spär på rasistiska strukturer i denna forna kolonialmakt. Även om läget i Sverige skiljer sig finns det en hel del som är allmängiltigt i en europeisk kontext.

Valdemar Möller skriver i sin text om polisregistreringen av asylaktivister i Västra Götaland.Att en sådan kartläggning hämmar aktivisters yttrandefrihet och påverkar deras organisering, och vilka som organiserar sig, är inte svårt att tänka sig. Faktum är dock att det är många som inte längre förvånas av polisens register av åsikter, trostillhörighet och analyser som rasifierar identiteter. Hur ska vi organisera oss när vår yttrandefrihet är ett minne blott, när villkorandet av ord och språk är aggressivt i sin vidd och metod? I detta nummer av Mana tittar vi på hur vi kan använda ordet, och gå bortom det, i vårt motstånd.

Ordets makt

Ordets makt Det här temat handlar om vad som döljer sig bakom villkorandet av ord, språk och yttrandefrihet. Det handlar om hur makten över ordet upprätthåller rådande ideologi och om hur vi kan använda ordet, och gå bortom det, i vårt motstånd.

TEXT: Redaktionen

Säg vad ni vill när vi säger att ni får

ARTIKLAR Under våren har en rad domar fallit mot demonstranter som gjort motstånd mot rasistiska organisationer genom att bua åt deras talare på offentlig plats. Brottsrubriceringen har genomgående varit störande av offentlig sammankomst eller ohörsamhet mot ordningsmakt. I de senare fallen har ohörsamheten påståtts ske då poliser sagt åt demonstranter att inte väsnas under talen, för att sedan gripa dem då de ändå gjort det.

TEXT: Viktor Mauritz

Yttrandefriheten är 2015 ett självklart emblem som varje politisk rörelse och inriktning håller – måste hålla – som ett honnörsord, även om det definieras helt olika av olika aktörer. Som en central del i det demokratiska paradigm som kommit att omfatta all politik har respekt för yttrandefriheten blivit en samling ritualer som varje aktör med maktanspråk måste hålla sig till för att kunna hävda sin legitimitet. Ingripanden mot politiska motståndares möjligheter att yttra sig i Ryssland, Zimbabwe eller Kina fördöms därför enhälligt av det politiska etablissemanget då dessa länders regimer inte respekterar ritualerna. När samma repressiva innehåll uttrycks genom våld mot demonstranter, oproportionerliga straff för ”uppviglande” eller omfattande ingripanden i vilka platser man får uttrycka åsikter på i Spanien, Sydafrika eller USA leder det istället i bästa fall till undfallande formuleringar om att känna sig ”bekymrad”. Dessa länders regeringar har nämligen genomgått ritualerna och förklarat att det handlar om undantag för att garantera ordningen.

Just dessa ritualer har paradoxalt eller självklart kommit att bli formen för den samtida avdemokratiseringen i demokratins självutnämnda kärnländer. Att kategorisera motdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas torgmöten under fjolårets valrörelse som ”störande av allmän sammankomst” framstår i linje med detta som demokratiskt. Samtidigt går det inte att ta miste på det faktum att protesterna som förklarats olagliga är exempel på just sådana allmänna sammankomster som lagen i fråga ska försvara. Att turnerande representanter för den mest rasistiska delen av politikerklassen ska kunna verka så ostört som möjligt garanteras alltså i yttrandefrihetens namn. Men för att göra det möjligt förnekas istället platsens invånare rätten att gemensamt uttrycka sig politiskt om vad som sker på den.

Att på detta sätt villkora yttrandefriheten rumsligt och tidsmässigt kan framstå som motsägelsefullt men är i själva verket en central del av att ge den en liberal form. Redan den liberale 1800-talsikonen John Stuart Mill (som fick sin inkomst från Ostindiska kompaniets koloniala våld) ansåg att demokrati var lämpligt endast för ”civiliserade” folk, och på samma sätt var han noga med att poängtera hur åsiktsyttringar i strid med samhällets rådande maktordningar bara borde tillåtas när de inte kunde förväntas påverka de förtryckta massornas beteenden. Som exempel i Om friheten gav Mill kritik av egendomsrätten, som han menade borde accepteras i (den borgerliga) pressen men inte i tal eller flygblad till arga arbetare.

Det finns en lång tradition i liberala stater som Sverige av att i samma anda garantera yttrandefrihet i princip men med begränsningar i tid och rum. Därför blir statens val att garantera yttrandefriheten för ledare för en rasistisk organisation vid en viss tid och plats genom att begränsa den antirasistiska rörelsens yttrandefrihet inte egentligen en yttrandefrihetens självmotsägelse. Det är snarare ett uttryck för en specifik, liberal form av yttrandefrihet. Exemplet med antirasistiska motdemonstrationer är talande men bara ett i mängden. Det kan handla om hur fackföreningars blockader begränsas rumsligt av polis som anger specifika zoner vid ingångar till nattklubbar där flygbladsutdelning tillfälligt förbjuds. Eller om privatisering av det offentliga rummet, som innebär att ägare kan förbjuda politiska uttryck i de utrymmen som är mest lämpliga för dem. I sin mest extrema form gäller det ”röda zoner” bakom kravallstaket i samband med toppmötesprotester, där krypskyttar på taken håller demonstranter borta från de politiska processer de försöker intervenera i.

För att uttrycka sig som den kanadensiske filosofen Peter Hallward kan en säga att den liberala yttrandefriheten lämnar obegränsat utrymme för politiska önskningar, men istället begränsar politisk vilja. Hallward menar att det som utmärker viljan som politiskt begrepp är dess relation till sitt eget genomförande – viljan kännetecknas av att den överskrider de hinder som står i dess väg. ”Inga rasister på våra gator” kan tolereras som en önskan, när det är en åsikt som ”cirkuleras i pressen” som Mill uttryckte saken. Men när ”inga rasister på våra gator” blir en politisk vilja, framförd av en kollektiv rörelse i omedelbar konfrontation med rasisterna i fråga, tar den liberala yttrandefriheten slut. Skillnaden mellan Putins och Löfvens regimers repression av sina politiska motståndare är alltså att medan den förra urskiljningslöst förtrycker all avvikelse, förtrycker den senare inte politiska önskningar som står i motsättning till dess egna intressen, utan träder in först när dessa intressen inte bara uttrycks utan även börjar genomföras och på så sätt konstitueras som vilja. Resultatet blir i båda fallen dock detsamma: att rådande makt bevaras.

Under våren har en debatt om yttrandefrihet förts i Sverige. Islamofoba högerskribenter har i kölvattnet av terrordåd i Paris och Köpenhamn krävt hårdare tag mot muslimer som kan misstänkas vara på väg att begå liknande attentat. Mot detta står vänsterskribenter som helt riktigt påpekar att de grupper högern angriper är de som idag har allra minst möjlighet att uttrycka sig politiskt och att den yttrandefrihet de vill försvara därför knappt är värd namnet.

Denna nog så viktiga invändning kan kompletteras med en annan, mer fundamental fråga, nämligen den om vilka politiska projekt som tillåts genomföras. Högerns tomma buller om försvar av yttrandefrihet kan lätt avslöjas som i grunden aristokratiskt och rasistiskt, i Mills anda ett åtskiljande av de ”civiliserade” som kan styra över sig själva och de ”barbariska” skikt som på en gång både är demokratins negativa definition – icke-demokraterna – och de som försörjer den materiellt.Vad som kanske är mindre uppenbart är hur det så kallade demokratiska systemet i fråga begränsar vilken politik som ska vara möjlig. Hur yttrandefriheten som så ivrigt försvaras också ständigt villkoras av en överordnad prioritering av att försvara den rådande samhällsordningen och dess koncentration av makt och tillgångar.