Hur huden spelar roll när jag handlar

Jag? Kanske är det jag. Men jag som rasifierad. Som afrosvensk. Det är egentligen vid dessa möten som man tydligast kan se hur djupt rotade de rasistiska föreställningarna är i vårt samhälle.

Det är vanligt, allt för vanligt, att man som afrosvensk eller rasifierad misstänkliggörs och får ett kränkande bemötande av ett butiksbiträde eller en väktare. Personligen kan jag inte längre räkna alla gånger jag har blivit kränkt i sådana sammanhang. Känslan förklaras enklast med att det är som att ha en stämpel i pannan där det står skrivet ”tjuv” eller ”inga pengar”. Det ligger på mig att visa att jag inte är en tjuv och att jag har för avsikt att betala för de varor jag har i min korg. Det är utmattande. Man kan aldrig helt slappna av vid dessa möten. Man känner sig skyldig bara för att man är den man är.

Genom åren har jag utvecklat en del strategier för att hantera sådana möten. Jag överdriver mina gester och är övertydlig med var jag har mina händer. Jag hänger noggrant tillbaka kläder jag provat. Allt för att visa jag är civiliserad och integrerad. För att personalen ska förstå att vi inte är så olika, de och jag. Som om det var så att vi alla där jag kommer ifrån är både fattiga och tjuvar. Problemet med strategin är att det är uttröttande att tänka så, för om det är någonstans som jag är väldigt medveten om min hudfärg så är det just i miljöer man måste vara i hela tiden, som där man handlar: mjölk, kläder eller smink, det är alltid samma.

Det är provocerande att behandlas som om man är underlägsen. Och detta bemötande är normaliserat på ett oerhört frustrerande sätt.

Lika frustrerad blir jag över att själv vara med och upprätthålla orättvisan genom att vara så tillmötesgående, med ett leende där jag spelar charader. Charader för att visa att jag är en anständig person som har råd. Jag är trött på hur det råkar vara jag som blir slumpmässigt utvald vid självutcheckningen i matbutiker. Även när jag är med mina barn. Trött på att låtsas som om jag inte ser blickarna på mig. Det sorgliga är mest av allt hur jag redan som barn var medveten om detta. Jag och mina fem syskon hade en tyst överenskommelse sinsemellan om att aldrig tillsammans gå in i en affär. Det var egentligen inget vi talade om, eller kom fram till, det bara blev så. Det blev för jobbigt, helt enkelt.

Det är viktigt när man diskuterar bemötande och konsumtion att förstå hur djupt rotade dessa beteenden är. Att de är en direkt konsekvens av rasbiologi som visar sig i utsattheten hos och i bemötandet av rasifierade och afrosvenskar. Konsekvenser som tar avstamp i stereotypa föreställningar om vem man är.

Känslan och behovet av att undvika vissa affärer, där man rör sig med vaksamhet och försiktighet. Oron och medvetenheten som bottnar i en rädsla för att bli misstänkliggjord hänger över en var man än rör sig i det offentliga rummet.

Bemötandet som upprätthåller samhällets rasistiska strukturer, där vi fortsätter att misstänkliggöra människor som inte passar in i vithetsnormen. Butiksbiträdets eller väktarens ord och handlingar – som i många fall sker omedvetet – visar att dessa är rotade i det som tas för givet: kategoriseringar av individer med tilldelade egenskaper utifrån hudfärg. Man kan inte negligera eller fortsätta se kränkningar eller bristande bemötande som isolerade händelser. Just den gången man blev förföljd i affären var ingen isolerad händelse. Detta är ett problem bortom individen, där de individuella handlingarna som är bemötande handlar mer om den rådande rasistiska strukturen än just den personens rasistiska fördomar.

Följderna av att vara misstänkliggjord i det offentliga rummet ter sig på flera olika sätt. En stark känsla av utanförskap, där det är ”vi” mot majoritetssamhället. En känsla av att konstant behöva motbevisa individers rasistiska fördomar hänger över en. Man känner ständigt att man representerar en hel folkgrupp, även när man bara handlar mjölk till frukosten.

En fråga om utbud blir till en provokation när afrosvenskar exkluderas. Samhället signalerar att mina pengar inte är lika mycket värda, jag som afrosvensk kund missgynnas. Det handlar om en struktur som jag inte tillåts vara med och skapa eller forma eftersom de rådande spelreglerna sätts av den som har makten. I det spelet blir min verklighet normbrytande medan den vitas verklighet både blir till en norm och en sanning.

Vi lever i ett samhälle där härskartekniker används gentemot dem som känner sig kränkta och utsatta för rasism. Det är sällan någon som borde ha tolkningsföreträde får ha just tolkningsföreträde.

När rasifierade eller afrosvenskar säger ifrån uppfattas de i stället som otrevliga, överdrivna eller känsliga. Så i stället för att ryta ifrån när man blir kränkt eller diskriminerad väljer man att må dåligt i det tysta. Vi måste skapa ett mer tillåtande samhälle, där de som blir kränkta kan utrycka just det.

Vi kan inte upprätthålla ett samhälle där man osynliggör rasifierades och afrosvenskars erfarenheter.

Ledare TEMA Svarta Röster & rörelser

Vi får läsa om den nyskrivna antologin Afro-Nordic Landscape, där Judith Kiros möter både redaktören Michael McEachrane och docenten Lena Sawyer för att reflektera kring den afrosvenska identiteten, och dess potential liksom dens problematik i identitetsskapande och som politisk position.

Mahmoud Abdalla möter den hyllade skådisen Francine Agbodjalou, för att prata om teater, möjligheterna till att göra politisk konst, mångfaldens gräns och drömmen om att bara få flumma.

I kölvattnet av Afrofobirapporten redogör rapportens medförfattare Samson Beshir, vad som hänt, eller kanske snarare vad som inte hänt, sen rapporten publicerades i februari 2014.

Men det ges också utrymme för vemod, sorg och frustration. Föreställningen om att svarta, och särskilt kvinnor, ska vara starka och tåla, tåls att utmanas. En rörelse som inte ger utrymme för andra känslor än kamp, som inte kan rymma och ta hand om sårbarhet eller till och med hopplöshet kommer inte frigöra oss. Att leva i en rasistisk värld tär, och vi måste få prata om det också. I ett förtroligt samtal mellan Ylva Habel och Mariam Carlsson Kanyama vecklas diskussionen ut, som egentligen skulle handla om organisering, till just det. En liten sorgesång. Men också något annat, något mer hoppfullt.

För trots allt finns det ju även det, hopp alltså. Efter afrofobirapporten, initiativ såsom Baker Karim’s Black is the new Black på Svenska Filminstitutet, lösa fikaträffar för svarta i Stockholm liksom Malmö och Umeå, börjar det ändå hända saker. Det rör på sig. Inte för att en fikaträff är en revolution, inte för att det egentligen förändrar våra allra mest skriande behov som grupp: bostäder, arbete, resursfördelning. Men för att det är en möjligheter för svarta att träffas, att umgås, att börja se och formulera sig som delar av en grupp, en grupp som måste organisera sig och kräva förändring. Det kan låta löjligt, men Sverige är inte USA. De flesta av oss svarta som bor i Sverige kommer ifrån Afrika, eller har föräldrar ifrån kontinenten. Vi har inte vant oss att se oss som Svarta, som gruppen Svarta; vi identifierar oss mer med diverse hemland, klaner, stammar. Vi ser oftare skillnaderna oss emellan, för de är stora, kontinenten är stor, det enda som förenar oss är kanske den sits vi befinner oss i här: halva medborgare, ihopklumpade, med en gemensam förnimmelse av något.

Därför är jag allra gladast över Afrosvenska Akademin, ett initiativ startat av Afrosvenskarna i Stockholm, som låter unga svarta svenskar träffas, utbilda sig och lära sig om allt; om historia, om organisering, om rasism, om motstånd. Flera dagar i veckan träffas dem, efter skola och jobb, tillbringar otaliga timmar ihop, helt frivilligt för att lyssna, läsa, diskutera. Och göra.

Det är just görandet vi måste fortsätta med.

Afrofobirapporten – vad hände sen?

Två månader senare kom ett besked som länge efterfrågats av det afrosvenska civilsamhället: Ullenhag beställde en kartläggning och kunskapsöversikt över afrofobin i Sverige. I samband med beställningen tillkännagav han att det saknas en samlad kunskap i ämnet och att genom en ökad kunskap skapas möjligheter att bekämpa den rasism som drabbar afrosvenskar. Att det ska krävas skarp kritik från ett FN-organ för att Sveriges regering ska komma till en så grundläggande insikt säger en del om hur antirasism har bedrivits i våra politiska instanser.

Då kommer vi till frågan, vad hände med Afrofobirapporten? Hur har möjligheten den skulle utgöra för att bekämpa den rasism som drabbar afrosvenskar förvaltats?

Svaret på den frågan är dessvärre, inte alls, åtminstone inte av departementet och regeringen som beställde den. Under de sju månader som varade mellan det att rapporten överlämnades och regeringen avträdde togs inga beslut till åtgärder utifrån rapporten. Detta trots att den redogör för distinkta skillnader i levnadsvillkor, som att män födda i Afrikas horn har 19 procent lägre lön än män födda i Sverige trots samma utbildningsnivå. Siffran kan jämföras med det standardiserade lönegapet mellan kvinnor och män som ligger strax under 10 procent till männens fördel. Mönstret återkommer genomgående i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och andra välfärds- och jämlikhets indikatorer.

För en regering som tar rasdiskriminering på allvar skulle dessa siffror väcka en insikt av frågans akuta tillstånd. Dessvärre har så inte varit fallet, de uppenbara skillnaderna i levnadsvillkor som går längs rasmässiga linjer har inte ens varit ett ämne som ingått i den offentliga debatten. Det är ett talande exempel på hur åsidosättandet av ras som en betydelsefull faktor i bland annat diskrimineringslagstiftningen är en kontraproduktiv inställning.

I den offentliga debatten som har följt efter rapporten har rubrikerna och fokusen istället i princip uteslutande varit på de ökande hatbrotten. Dessa brott förtjänar uppmärksamhet och är också ett utfall av hur föreställningar om ras fortfarande är gångbara i dagens Sverige. Det problematiska är orsaken till varför frågan om hatbrotten har fått ett visst genomslag medan de strukturella och ökande skillnaderna i levnadsvillkor inte har fått det.

Vid en översyn av det offentliga samtalet i såväl liberala som vänstermedier är det svårt att dra en annan slutsats än att fokus på hatbrott, till skillnad mot de ökande skillnaderna i levnadsvillkor som går längs rasmässiga linjer, ryms inom narrativet av ett antirasistiskt Sverige. Det upprätthåller en självbild av Sverige där rasism enbart kommer till uttryck i isolerade händelser och rasismens agenter kan begränsas till Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och andra mer eller mindre perifera delar av befolkningen. Det kräver inget bortom ett avståndstagande av hatbrott och de som begår dem. Allra minst kräver det en genomgående granskning av rasmässiga maktstrukturer.

För att se det absurda i det förhållningssättet kan ett tankeexperiment göras. Föreställ er en verklighet där jämställdhetspolitik inte funnits. En verklighet där politiker och massmedier begränsar könsmaktsordningens agenter till män som misshandlar kvinnor och bär på uttalat kvinnofientliga åsikter. Vilka samhällsåtgärder skulle en sådan förhållning motivera? Toleranskampanjer där män lägger upp ”rör inte min kompis”-dekaler, släpper ballonger mot kvinnovåld, startar upp kvinnliga bandylag för att integrera kvinnor in i manssamhället och uppmanar oss till att prata om kvinnofientlighet i fikarummen? Kan dylika åtgärder betraktas som goda insatser för att komma till bukt med patriarkala maktstrukturer?

Ungefär så har bekämpandet av rasmaktordningen sett ut. Den styvmoderliga behandlingen av Afrofobirapporten är inte unik. Statliga offentliga utredningar har också behandlats på liknande sätt, även av en socialdemokratiskt ledd regering. Jag tänker på Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige, (SOU 2005:56), och den omfattande utredningen om makt och strukturell diskriminering som sammanfattades med Integrationens svarta bok, (SOU 2006:79). Detta är alltså inte uteslutande ett borgerligt fenomen.

En förklaring till den styvmoderliga behandlingen kan sammanfattas med två ord; politisk (o)vilja. Våra makthavares agerande hittills visar en påfallande otillräcklig beslutsamhet att komma till bukt med rasdiskriminering. Frederick Douglass ord gör sig påminda här; makt avträds inte för annat än makt. Bristen på politisk vilja speglar alltså maktrelationerna i samhället och vilken maktposition afrosvenskar har.

Samtidigt ska det sägas att det finns en motkraft som gradvis håller på att bli starkare. I dessa kretsar har Afrofobirapporten använts flitigt. Till exempel hade Rummet en veckas tema om rapporten, afrosvenska radio- och tv-journalister uppmärksammade den, ett flertal organisationer hade den som underlag när de utformade projekt och riksdagsledamöter dito när de utformade motioner.

I Malmö har det afrosvenska civilsamhället, genom att referera till Afrofobirapporten, verkat för att Malmö stad ska påbörja en förstudie om att bland annat inrätta ett kunskapscenter om afrofobi. Likaså har rekommendationen om en omfattande kunskapsinsats mot rasism från Afrosvenskarnas Riksförbunds alternativrapport till CERD letat sig fram hela vägen till regeringsförklaringen.

Att den nya regeringen har deklarerat att den ska arbeta mot afrofobi är välkommet. Det är för tidigt att bedöma om det är en läpparnas bekännelse eller om effektiva riktade åtgärder kommer att vidtas. Något som dock är säkert är att vi som vill se riktade åtgärder förverkligas, inte kan luta oss tillbaks och förlita oss på regeringens goda vilja. Tvärtom måste vi fortsätta vårt arbete med en oförminskad takt och påminna oss om den enkla men ack så sanna devisen; utan kamp finns det inga framsteg.

Afrofobi för nybörjare

Foto: Rebecca Martyn

Foto: Rebecca Martyn

En negers uppväxt innehåller främst två typer av material. Det ena är skämt om rasifierade personer – afrohår, brytning, svart hud på solariet – och det andra är allvarliga berättelser om rasism. Vi får både höra om Marika Carlssons egna upplevelser av diskriminering och kränkningar, och se filmer av och med Sverigedemokrater. Hon är en mästare på att härma andras dialekter och minspel men skrattet fastnar i halsen när hon driver med personer med utländsk brytning, och jag får en klump i magen när publiken skrattar sig fördärvad åt att en person med ett stort afro försöker ta på sig en cykelhjälm. Det är så uppenbart att hon riktar sig till en vit publik.

Syftet är naturligtvis gott. Jag utgår ifrån att Marika Carlsson har tänkt igenom sin strategi noga och förhoppningsvis ger den också önskat resultat. Men jag tycker att det är problematiskt, och sorgligt, att en antirasist som dessutom själv är rasifierad lägger så stor andel av sin tid i rampljuset på att driva med andra rasifierade personer i stället för att driva med rasisterna. Marika Carlsson skulle säkert säga att hennes skämt är kärleksfullt menade, men i slutänden handlar det ändå om flera hundra vita människor som har roligt på bekostnad av taxichaufförer från Mellanöstern och kvinnor i Etiopien. Det är ett vågspel, och det kan vara kontraproduktivt. Marika Carlssons egna fördomar är inte roligare eller mindre kränkande än någon annans bara för att hon också är rasifierad och hon riskerar att själv bidra till att cementera fördomar. Även om publiken ger rungande applåder när Marika Carlsson formulerar uttalat antirasistiska budskap.

Visst har hon en poäng när hon under föreställningen förklarar sitt användande av n-ordet i titeln. ”Det är inte mitt syfte att uppmuntra folk att använda ordet. Men jag har kallats det hela livet och nu har jag tagit mig rätten att använda det när jag berättar om mitt liv.” Hon frågar retoriskt om romer blir bättre behandlade när vi inte längre kallar dem ”zigenare” och skojar om polisens registrering av romer. ”Det står ju ‘romer’ längst upp, det tycker jag är respektfullt.” Och visst, har någon rätt att återerövra ordet så är det väl hon. Men risken är att vita personer som bara ser föreställningens titel, utan att höra hela hennes resonemang, tar hennes användande av ordet som ett frikort för att själva göra det. Och jag är benägen att hålla med alla de antirasister som menar att nidbilder av rasifierade personer är grunden för förtrycket, att rasismen hämtar sin näring från bilder av ”den andre” som någon som de med makt avhumaniserar och ser ner på. Därför är vårt ordval viktigt.

Och därför är det Marika Carlssons personliga och hjärtskärande berättelser om rasism som jag kommer att minnas bäst från showen. Som den gången som skolbarn i Lund sa ”vi vill inte leka med dig för du är född i bajs” och tillfället då två vita kvinnor reste sig när hon och hennes bror satte sig vid deras bord med kommentaren ”jag kan inte sitta vid samma bord som två apor”. Men också den gången då ombordpersonalen på färjan till Köpenhamn vände båten för att kasta av en passagerare som sagt till henne att ”jag får gå före dig i kön för jag är svensk medborgare och det är inte du”. Det är för de här berättelserna som jag trots allt kan tänka mig att rekommendera föreställningen till andra. Den ger mig ändå en inblick i en värld som jag inte själv har upplevt, den som afrosvenskt adoptivbarn under det svenska 1970-talet. Så väldigt många skratt blir det inte för min del, men showen kan förhoppningsvis fungera som en introduktion till afrofobi för nybörjare. Och slutet, där hon säger att hon ser positivt på framtiden, är både kul och upplyftande. Om fördomar om afrosvenskar är en fobi, då går det att bota, säger hon, och jämför med ormfobi. ”Du går till en terapeut och får prata om ormar, sedan får du se bilder, sedan hålla en och till sist går du hem med en orm.”

FAKTA
I samband med att föreställningen hade premiär 2010 anmäldes den av Afrosvenskarnas riksförbund till både justitie- och pressombudsmannen. Förbundet menade att titeln var kränkande men fick inget gehör hos någon av instanserna. Under föreställningen kallar Marika Carlsson anmälan ”tragikomisk”. Till Expressen har hon kommenterat anmälan så här: ”I Sverige gör vi ju gärna om ord för att ställa saker och ting i bättre dager, och det här n-ordet vill afrosvenskarna ta bort. Okej, men man har inte tagit bort problemet i och med detta. När jag var liten och kallades ”neger” var det tvärtom mycket som var mindre problematiskt. Det fanns en naiv nyfikenhet som ofta fick ett klumpigt uttryck, men i botten fanns också snällhet. Nu, i ett klimat som präglas av SD, är det hårdare att vara svart.”

 

Håll huvudet högt, mitt framtida barn

DIKT

Till mitt framtida barn, vem du nu än är, var du nu än väntar,

vill jag bara säga: håll huvudet högt.

Motstå lusten att huka dig, att vända bort ansiktet, att sänka blicken.

Tvätta inte bort din svärta, släta inte ut det som de inte vill ha, sök inte skuggan. Håll dig i solen.

Låt ditt hår växa.

Låt ditt hår växa tills någon säger ifrån. Låt det växa tills du en dag kommer hem bestört och skamfylld, låt det växa tills den dag du kommer hem och för första gången fått lära dig att skämmas för dig själv och de afrikanska rötter som spirar i dina hårsäckar.

Och när du svalt deras normer, när du skäms över ditt hår som trotsar tyngdlagen, som lever sitt eget liv bortanför deras regler om vad som räknas som acceptabelt självfall, när du förbannar det ursprung som besjälar dig och ger ditt svall dess omfång ska jag svara: ditt hår är så här stort för det tvingar dig att ta upp den fysiska plats som egentligen är din, det tvingar dig att kräva tillbaka det rum andra vill ta ifrån dig.

Kamma det försiktigt. Kamma det ömt. Linda håret varsamt om huvudet om natten. Låt det påminna dig om din rätt till utrymme, låt det påminna dig om vad de vill förvägra dig, låt det påminna dig om vad du har. Ta det i besittning.

Finns så många som vill göra dig liten. Motstå det.

Var stolt. Var stolt över ditt hår som växer som en gloria runt dig, som svävar bortanför deras förväntningar på konformism, som står emot deras koloniseringsiver.

Håll huvudet högt. Låt ditt hår vara fritt, låt det växa fritt och ohämmat, obehindrat såsom din svarta kropp, din brinnande själ. Låt dig inte tuktas. Var stolt.