Ordets makt

Säg vad ni vill när vi säger att ni får

Yttrandefriheten är 2015 ett självklart emblem som varje politisk rörelse och inriktning håller – måste hålla – som ett honnörsord, även om det definieras helt olika av olika aktörer. Som en central del i det demokratiska paradigm som kommit att omfatta all politik har respekt för yttrandefriheten blivit en samling ritualer som varje aktör med maktanspråk måste hålla sig till för att kunna hävda sin legitimitet. Ingripanden mot politiska motståndares möjligheter att yttra sig i Ryssland, Zimbabwe eller Kina fördöms därför enhälligt av det politiska etablissemanget då dessa länders regimer inte respekterar ritualerna. När samma repressiva innehåll uttrycks genom våld mot demonstranter, oproportionerliga straff för ”uppviglande” eller omfattande ingripanden i vilka platser man får uttrycka åsikter på i Spanien, Sydafrika eller USA leder det istället i bästa fall till undfallande formuleringar om att känna sig ”bekymrad”. Dessa länders regeringar har nämligen genomgått ritualerna och förklarat att det handlar om undantag för att garantera ordningen.

Just dessa ritualer har paradoxalt eller självklart kommit att bli formen för den samtida avdemokratiseringen i demokratins självutnämnda kärnländer. Att kategorisera motdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas torgmöten under fjolårets valrörelse som ”störande av allmän sammankomst” framstår i linje med detta som demokratiskt. Samtidigt går det inte att ta miste på det faktum att protesterna som förklarats olagliga är exempel på just sådana allmänna sammankomster som lagen i fråga ska försvara. Att turnerande representanter för den mest rasistiska delen av politikerklassen ska kunna verka så ostört som möjligt garanteras alltså i yttrandefrihetens namn. Men för att göra det möjligt förnekas istället platsens invånare rätten att gemensamt uttrycka sig politiskt om vad som sker på den.

Att på detta sätt villkora yttrandefriheten rumsligt och tidsmässigt kan framstå som motsägelsefullt men är i själva verket en central del av att ge den en liberal form. Redan den liberale 1800-talsikonen John Stuart Mill (som fick sin inkomst från Ostindiska kompaniets koloniala våld) ansåg att demokrati var lämpligt endast för ”civiliserade” folk, och på samma sätt var han noga med att poängtera hur åsiktsyttringar i strid med samhällets rådande maktordningar bara borde tillåtas när de inte kunde förväntas påverka de förtryckta massornas beteenden. Som exempel i Om friheten gav Mill kritik av egendomsrätten, som han menade borde accepteras i (den borgerliga) pressen men inte i tal eller flygblad till arga arbetare.

Det finns en lång tradition i liberala stater som Sverige av att i samma anda garantera yttrandefrihet i princip men med begränsningar i tid och rum. Därför blir statens val att garantera yttrandefriheten för ledare för en rasistisk organisation vid en viss tid och plats genom att begränsa den antirasistiska rörelsens yttrandefrihet inte egentligen en yttrandefrihetens självmotsägelse. Det är snarare ett uttryck för en specifik, liberal form av yttrandefrihet. Exemplet med antirasistiska motdemonstrationer är talande men bara ett i mängden. Det kan handla om hur fackföreningars blockader begränsas rumsligt av polis som anger specifika zoner vid ingångar till nattklubbar där flygbladsutdelning tillfälligt förbjuds. Eller om privatisering av det offentliga rummet, som innebär att ägare kan förbjuda politiska uttryck i de utrymmen som är mest lämpliga för dem. I sin mest extrema form gäller det ”röda zoner” bakom kravallstaket i samband med toppmötesprotester, där krypskyttar på taken håller demonstranter borta från de politiska processer de försöker intervenera i.

För att uttrycka sig som den kanadensiske filosofen Peter Hallward kan en säga att den liberala yttrandefriheten lämnar obegränsat utrymme för politiska önskningar, men istället begränsar politisk vilja. Hallward menar att det som utmärker viljan som politiskt begrepp är dess relation till sitt eget genomförande – viljan kännetecknas av att den överskrider de hinder som står i dess väg. ”Inga rasister på våra gator” kan tolereras som en önskan, när det är en åsikt som ”cirkuleras i pressen” som Mill uttryckte saken. Men när ”inga rasister på våra gator” blir en politisk vilja, framförd av en kollektiv rörelse i omedelbar konfrontation med rasisterna i fråga, tar den liberala yttrandefriheten slut. Skillnaden mellan Putins och Löfvens regimers repression av sina politiska motståndare är alltså att medan den förra urskiljningslöst förtrycker all avvikelse, förtrycker den senare inte politiska önskningar som står i motsättning till dess egna intressen, utan träder in först när dessa intressen inte bara uttrycks utan även börjar genomföras och på så sätt konstitueras som vilja. Resultatet blir i båda fallen dock detsamma: att rådande makt bevaras.

Under våren har en debatt om yttrandefrihet förts i Sverige. Islamofoba högerskribenter har i kölvattnet av terrordåd i Paris och Köpenhamn krävt hårdare tag mot muslimer som kan misstänkas vara på väg att begå liknande attentat. Mot detta står vänsterskribenter som helt riktigt påpekar att de grupper högern angriper är de som idag har allra minst möjlighet att uttrycka sig politiskt och att den yttrandefrihet de vill försvara därför knappt är värd namnet.

Denna nog så viktiga invändning kan kompletteras med en annan, mer fundamental fråga, nämligen den om vilka politiska projekt som tillåts genomföras. Högerns tomma buller om försvar av yttrandefrihet kan lätt avslöjas som i grunden aristokratiskt och rasistiskt, i Mills anda ett åtskiljande av de ”civiliserade” som kan styra över sig själva och de ”barbariska” skikt som på en gång både är demokratins negativa definition – icke-demokraterna – och de som försörjer den materiellt.Vad som kanske är mindre uppenbart är hur det så kallade demokratiska systemet i fråga begränsar vilken politik som ska vara möjlig. Hur yttrandefriheten som så ivrigt försvaras också ständigt villkoras av en överordnad prioritering av att försvara den rådande samhällsordningen och dess koncentration av makt och tillgångar.

Ordningen

Det här betyder omänniska det här betyder lydnad det här betyder straffhållning. En kropp byttes.

Det här är ett avtal om företeelse.
Det här är översättning av hud och ljud i allas vätskeomlopp.

En hudyta där hudens artspecifika mönster sprids och degenererar. Fläckar.
Transplanterar. Byter ut oss.
Överför.

Sötebröd är alltid sötebröd.

Orena.
Smittar men tvättas.
*
inte mer våld än vad lagboken kräver inte mer våld än vad agboken kväver inte mer våld än slagboken av näver inte mer våld än vad magboken häver inte mer våld än vad dagboken blöder inte mer död än vad gråtboken väver inte mer våld än vad blodboken behöver

(de bad om vatten, men polisen skrattade)

*
Översätt nu den här hållningen.

Översätt nu det här fyllda skrovet som kramar hjärtat blodlöst. Översätt nu det här viskande vädrandet till din melodi av korpskrik.

Översätt nu det här visslandet. *
Ber om nåd eller nit.

Mitt hjärta av vildsvin blir en yxa i din hand.

Gör de yviga rörelserna till bundna.
Gör den ansträngda rösten till ett stilla väsande. Gör gången vaggande och ödmjuk.
Gör ansiktet osynligt.
Gömslen.

Tukt.
Transformerar oss till en bäck ett bäcken och ett vårdavtal vi aldrig kommer att sakna. Transformerar mig till den där. En likriktning och en puppa som kläcks om morgonen. Selektiv avel.

Räven smyger ur sin lya och tråcklar en människodräkt. Gläfser och rabblar människomeningar. 

*
Sörlänning blir smålänning. Norrlänning blir upplänning.
Drar med linjal och krita runt.
Alla egenskaper som blandas.
Vi sorterar och rensar. Mätinstrumenten.
Det klingande ljudet av metall mot sten.

Mäter skallar omformar dem till andra skallar. Händer söker över kranier, en nordisk vana. Här är det klang och jubel.

Fostran.

Det är i övergångarna vi finner.

I mellanrummet sitter vi och väntar. En ytspänning av ord som sen brister.

Dödvatten.

*
det är inte den fysiken det är deportation
befolkning register och nu skrivs en
vitbok det skälver i anleten inte den
konstitutionen i lekamen lyte skadedjur
i tabellerna kroppskulturen rister och
vränger byggnaden är trasig det är revor rapporter
avstånden som förs in mellan hand och mun
det är maskstungna mantalsskrivningar
beräknar smutsiga skalbaggar som kravlande kryper
utbredning och vandringsvägarna det är årsgamla barnhänder
i din hand det är vingbruten skevhet vi
sorterar och sorterar rätt hållning fel avstånd
så mycket muskler rör sig värker ut svulster
förteckningen förvar kartläggning vi står i vrån
det läcker det besmittar vi mäter och väger samlar
skallar lämningar och ben inventering
nu är det slukhål som ropar nu är det duggregn
nu är det varmt nu är det gryning
nu är det repression
*
Det här är hemvård vid våra fötter du brakar ut och blommar över du är inte dig och du viskar om en stillnad kamp och frusna fötter du är ett dagligt bröd och vi ger dig en ny cirkulation och nya strategier ditt ljud är umbärligt i din mun men du spottar i hinkar det flyter iväg och du ropar efter.

Lemmar som utväxlas.
Tyngden från kroppen när den fylls av lera och vatten. Syr ihop.

Stammar en maning om räfst och rättarting. Kontrollerar över vår hudyta. Varje centimeter ögnas.
Som en päls att fördra.
Att förlänga med krakar och en
fjäderskrud att plockas.

Ersätter med hala glaskroppar och groende pupiller. 

Varnagel; som en mistlur i ditt öra.

*
VILL DU HA DET SOM LIGGER OCH RYCKER?

*
Omvandlingen till nya lätet går bra.

Letar efter en kräva.
Här finns mycket att hämta.
Rotar med händer under furans grenverk.

Sprider förna i vinden. Som tistelfjun bort över åkern.

Är saprofyt.
Tränger in sporer i dina veck.

Ett ökande.

Översätt nu det här muskelminnet.

*
Alla kroppar alla dina varma munnar alla som skrek lika för lika men fortsatte räkna och skriva i dokumenten.

Alla kartläggningar.
Sida efter sida med anlag och mellanmänskliga band. Salta och buckliga.

Nu råmar du över bygden. Alla allmänningar som rister.

En språkdräkt att ikläda sig. Den rinner och trilskas. Snattrar och piper.
Ett pickande.

Översätt nu en hand mot en ryggtavla. Fastnar i skägglaven.

Vanart. Ett samlingsnamn

*
Ett revben och en sten.

Frustande veckades skalet ut. En könslig glans. Skörlevnad i dungen. Metarmorfosen har avstannat. Griporganet fladdrar ryckigt.

Upprepningar.
Grävling infrusen i bäcken. Grävling.

Ur ryggen min värker en rottråd fram.
De uteslutna står i skogsbrynet. Elden prasslar genom
fjorårsgräset. Lägg ut åtel och ropa. 

Om poeten:

Petra Mölstad kom ut med diktsamlingen Införsel 2013 på förlaget Glas. Petra Mölstad skriver på grund av politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna. Ibland som dagsverser efter vaktövervåld och register. Petra Mölstad har tidigare publicerats i antologier och tidskrifter, exempelvis Ord & Bild, Ordkonst, Floret och Ett lysande namn, samt forum som tex Queers Mot Kapitalism, Riksteaterns Ny text och Kultwatch.

Dikten är tidigare publicerad på Kultwatch.