Stölder, kamp och identitet. Ledare TEMA Mark #2-3/2015

För att begränsa detta enorma fält har vi den här gången inte tittat på mellanstatliga konflikter om mark och territorier, och inte heller på de många självständighetskamper som pågår världen över. Fokus är i stället begränsat till processer av intern kolonialism och olika former av stöld av – och konflikt om – mark inom statsgränser. Texterna visar hur rasismen mobiliseras för att möjliggöra exploatering av naturresurser, eller de värden som genereras av markens geografiska läge. Några av texterna handlar också om kampen för marken – och mot naturförstörande exploatering – som en plattform för återuppbyggnad av de kollektiva identiteter och gemenskaper som under generationer brutits ner av intern kolonialism och förstörelse av land.

I temats inledande artikel beskriver aktivisten och ”urfolksinternationalisten” Carmen Blanco Valer de idéer och världsbilder hon ser som grunden för de kamper mot gruvor som urfolkskvinnor utkämpat och utkämpar runt om i den andinska regionen. I en översättning från webbtidningen Grist intervjuar journalisten Brentin Mock en forskare som skrivit fram historien om det han kallar ”kustkapitalism”, en politik som i samspel mellan utbredningen av vita amerikaners strandturism och naturförstörande exploatering av kusterna lett till att forna svarta markägare i dag fördrivits till marginaliserade och förorenade delar av kustområdena.

Manas Sara Saleh har tittat på kampen i Australien mot statens beslut att dra in all samhällsservice till en rad aboriginska samhällen: statens argument är att urfolkens boende på glesbygden är ”ett livsstilsval”, men den egentliga anledningen tycks vara att marken under de hotade samhällena bär på naturrikedomar. Frilansjournalisten Abigail Sykes rapporterar också från olika pågående kampanjer runt om i världen. På ett uppslag ger hon en överblick över några av de konflikter där lokalsamhällen ser sina marker hotade av företag som vill bryta produkter som olja, metaller och andra råvaror.

I frilansjournalisten Emma Lundströms reportage från Sápmi vittnar samiska röster om den dagsaktuella kampen mot gruvprojektet i Gállok och hur denna kamp påverkat den samiska rörelsen. Texten lyfter också fram historiska minnen av koloniseringen av Sápmi, som oftast osynliggörs i berättelsen om den svenska välfärden.

Sist i temat flyttar vi in till stadens mark. I en analys av kampen om de romska EU-medborgarnas läger i Sorgenfri i Malmö visar aktivisten Matilda Renkvist Quisbert hur ägandet och användandet av marken blivit centralt i konflikten. Tomten som lägret befunnit sig på har kommit att bli en juridisk, social och geografisk plats, där frågor om rasism och rättigheter ställts på sin spets.

 

Moder jord och annan feminism

Jag har rötter i quechuakulturen som fått näring från indiankulturerna som utvecklats under mer än 000 år längs Andernas bergskedjor i Sydamerika. De flesta av dessa kulturer kretsade kring jorden, genom att ha jordbruket som basnäring. Detta uttrycktes också i deras kosmovision, sättet att förstå och förklara relationerna mellan alla varelser i kosmos, inklusive relationerna människor emellan. En filosofi som kretsade kring Moder jord, Pachamama, den gudomliga helheten som omfattar allt och alla. En inkluderande och livgivande moder som i sin tur har viktiga döttrar som också är mödrar. Men förutom dessa gudomliga mödrar, hade inkafolket – staten som quechuafolket byggde upp – en ursprungsberättelse där urmödrar som Mama Ocllo och Mama Wako ingår.

Dessa modersgestalter hade tydliga samhälleliga uppgifter och ett värde i sig även utan att relateras till sina barn, till skillnad från till exempel kristendomens modersgestalt Maria, som finns i berättelsen främst för sonens skull.

Ännu idag förekommer i Anderna bland ursprungsfolk att man kallar kvinnor som man respekterar och älskar för ”mödrar”. Även om de inte är ens egen mor eller biologiska mödrar alls. Detta gör man även i organisationssammanhang inom ursprungsfolksrörelsen. Därför har jag undrat om inte de mäktiga urmödrarna och ledare kallades ”mödrar” främst av respekt. Det är alltså denna moderskapsorienterade kultur jag formats av. Därför, var det svårt för mig att ta till mig feminismens kritiska syn på moderskapet då jag som 16-åring på 70-talet kom i kontakt med feminismen, en ideologi som utgick från moderskapet som en av de huvudsakliga grunderna för kvinnors underordning i samhället.

Men om man inser att feminismen som ideologi växte fram inom ramen för modernitetens tanketradition blir det lättare att förstå dess komplicerade relation till moderskapet. Moderniteten som samhällsordning bygger på bland annat filosofen Descartes uppdelning av världen i oförenliga och hierarkiska motsatspar. Enligt denna ordning sattes kultur över natur, tanke över kropp, logik över känslor och mannen över kvinnan. Upplysningsfilosoferna byggde vidare på detta så att även individen kom att hamna överlägsen kollektivet, något som sedan blev grunden till de individbaserade rättigheter vi har idag.

Men förutom modernitetens ideologiska bagage betungades den västerländska tanketraditionen av kristendomen. Enligt denna är mannen avbild av gud, skapelsens krona och planetens centrum med rätt att kuva och exploatera naturen bortom alla gränser. Feminismen kritiserade visserligen att kvinnan hamnade i en underordnad plats i förhållande till mannen och så småningom även de patriarkala religiösa grunderna men ifrågasatte inte alltid uppdelningen eller krävde upprättelse för andra diskriminerade delar, bland dem naturen.

När den moderna industriella kapitalismen växte fram stärktes idealet om den autonoma rationellt tänkande individen som står över det kroppsliga och naturen samt över kollektivet. Denna produktions- och målinriktade individ tog avstånd från känslomässiga band och kroppsliga naturdrifter som skulle kunna riskera att hämma produktionen och konsumtionen. Samtidigt likställdes personliga framgångar och självförverkligande med produktions- och konsumtionsrelaterade framgångar.

Därför är det kanske inte konstigt att även feminismen som föddes i denna kulturella och historiska kontext klassificerade moderskapet som något som hör till den underordnade naturen och därför tog avstånd även från det. Själva Simone de Beauvoir lär ha sagt att moderskapet kunde utgöra ett hinder för den personliga och intellektuella utvecklingen. Detta underlättades nog av att feminismen som ideologisk strömning växte fram främst bland de kvinnor som kunde avstå från både moderskap och kroppsarbete eftersom det var andra kvinnor som fick producera och tillaga deras mat, tillverka deras kläder och utföra tjänster åt dem. Inklusive amma och ta hand om deras barn.

Detta förklarar också delvis varför feminismen under lång tid sågs som något som främst tilltalade kvinnorna från de övre klasserna. Småbrukarkvinnorna på landsbygden och arbetarkvinnorna i städerna kunde inte undgå sin kroppslighet eftersom de arbetade med kroppen och de kunde inte, eller ville inte, heller avstå från ett ofta mångfaldigt moderskap. Hos de indianska mödrarna och mödrarna till afroättlingar handlade det också om att de såg både på moderskapet och kroppsligheten utifrån andra kulturella perspektiv än de hegemoniska ideologierna har. Till exempel kunde försvaret av en egen tolkning av moderskap vara ett sätt att uttrycka kulturellt motstånd och återupprätta en del av rasifierade kvinnors värde i en verklighet och kultur som annars berövade dem allt värde.

Den koloniala invasionen innebar förutom folkmord, förslavning och plundring en total omställning av den sociala ordningen hos urfolkssamhällena, inklusive de aspekter av kosmovisionen som beskrivits tidigare. Andligt utövande ansågs vara ”hedniska riter” eller ”djävulsdyrkan” och allt som varit heligt, inklusive Moder jord och andra heliga mödrar blev nedklassade. De europeiska inkräktarna var påverkade av en extremt kvinnohatande kultur uttryckt i bland annat häxbränning. Därför innebar invasionen även införandet av en patriarkal och kvinnofientlig kultur. Moderskapsidealet som tvingades på kolonierna var den kristna Maria, kvinnan som blev gravid utan att ”befläckas” och blev sedan den självuppoffrande och sörjande modern. Detta vid sidan av urmodern, synderskan Eva som bestraffades med ett smärtsamt moderskap, skam över sina kroppsdelar samt att behöva arbeta i sitt anletes svett.

I samma veva skapades rasismen för att rättfärdiga övergreppen mot urfolkssamhällena och de förslavade afrikanska människor som forslades dit. De koloniserade och förslavade kvinnorna och männen kategoriserades som lägre stående då de var ”närmare” naturen, mindre logiska, mer känslosamma, och så vidare. Den globala koloniala plundringen började, och kapitalismen växte fram och gynnade så småningom Europas industrialisering.

Men våra mormödrar var inte bara offer utan gjorde motstånd, något som det inte talas högt om. Några flydde upp i bergen och blev andliga motståndsledare som ville återupprätta de förlorade världarna. Andra utförde massiva abortkampanjer för att undvika föda barn till tvångsgruvarbete.

Ytterligare andra ledde väpnade uppror i kvinnoarméer eller blandade trupper, ibland tillsammans med sina män och ibland trots männens förbud. De såg till att även barn och gamla deltog i försvaret av territorier och levnadsformer. Dessa kvinnoarméer blev kända bland annat för att de kastrerade tillfångatagna koloniala soldater som hämnd för alla sexuella övergrepp som kvinnor utsatts för, samt belägrade städer där kolonisatörerna bodde. Även de förslavade afroättlingkvinnorna var ihärdiga motståndskämpar och de som lyckades fly från slaveriet var med och byggde fristäder. Idag är det deras döttrar som för deras kamp vidare.

Med en alltmer utarmad och feminiserad landsbygd – eftersom männen migrerar till lönearbeten – vars produktion osynliggörs av nationalekonomin som sällan räknar med den i ländernas bruttonationalprodukt, organiserar sig kvinnor för sina rättigheter och i försvar av sin jord. De hävdar till exempel att reproduktion och produktion är sammanflätade i deras verklighet. Dessa feminister kritiserar och problematiserar den västerländska feminismens grunder som ofta även är normerande för feminister i Syd, i städernas eurocentriska feministorganisationer, eftersom dessa inte brytt sig om att lära av de koloniserade kulturernas perspektiv. Enligt dessa avkoloniserade perspektiv är vissa typer av feminism alltför nära besläktade med antropocentrism (människan i centrum) och etnocentrism/eurocentrism (den egna kulturen i centrum). De kämpar för en uppvärdering av de förfördelade sidorna vid uppdelningen mellan människa och värld. Det vill säga en uppvärdering av naturen, kroppen, känslor, själ, inklusive de koloniserade kulturerna och de rasifierade kropparna.

De vill återupprätta kvinnovärdet, men inte utifrån det borgerliga västerländska kvinnoidealet synonymt med utseendefixering, svaghet, sysslolöshet och konsumtionsfixering. De vill inte heller anamma det västerländska moderskapsidealet, med individualiserade självuppoffrande mödrar, utan försvarar kvinnor och mödrar från de kapitalistiska aggressioner som offrar dem på girighetens och patriarkatets altare. Dessa nya feminismer eftersträvar att återupprätta den starka kollektivistiska traditionen. De skapar ofta även andliga band till Pachamama/Moder jord och ser kvinnonaturen som mer besläktad med henne, men fyller även kvinnonatur med innehåll som innebär en större förpliktelse i kampen för Moder jords försvar.

Därför använder de ibland sina kroppar som sköld för att hindra de nykoloniala invasionerna i form av regnskogsskövling, oljeborrningar, gruvprospekteringar, dammbyggen, med mera. Några exempel på detta är Sarayakukvinnorna i Ecuadors Amazonas som stått emot oljexploatering i mer än tolv år, eller systrarna Quintreman som tillsammans med andra kvinnor spjärnade emot kraftverksdammsbyggen i Bio-Bio-floden i Chile. Eller kvinnorna i Kimsacocha och Intag i Ecuador som övermannat både paramilitärer och poliser trots att kvinnor anses vara ”bräckliga”. Men inte minst kvinnorna i Cajamarca, Peru, och bland dem Maxima Acuña som trots misshandel, hot och rättsliga åtgärder lyckats sätta stopp för gruvkomplexet Conga.

Dessa kvinnorörelser försvarar de kollektiva territorierna som de ser som kroppar. Kroppar där vattnet, jorden, skogen, fröna, heliga platser och väsen hotas av företagens markföroreningar och jakt efter mineraler, olja eller biologisk mångfald att patentera. Därför hörs allt oftare parollen: Försvara våra kroppar som våra territorier, försvara våra territorier som våra kroppar”. Aktivisterna har erfarenhet av att intrången i territorierna slår hårdast mot dem som kvinnor, ansvariga för familjens hälsa, matförsörjning, etc. Men även av att det är kvinnorna som blir utsatta för olje- eller gruvarbetarnas machokultur när dessa kommer utan sina familjer, tjänar mycket pengar och banar väg för prostitution.

Men många av dessa kvinnorörelser och avkoloniserade feminismer kämpar även för rätten att bestämma över sina kroppar, antigen för att låta bli att bli mödrar eller för att bli mödrar. Att inse detta är viktigt då den västerländska feminismen oftast fokuserat enbart på rätten att inte få barn. Utan att tänka på att stater parallellt med att de förvägrar vita kvinnor och mestizkvinnor från medel- eller överklassen rätten till abort ibland satsar på att tvångssterilisera svarta eller indianer. Den västerländska feminismen har också missat att det är en feministisk fråga att kämpa mot att lantarbetarkvinnor inom jordbruksexportföretag steriliseras när de utsätts för gifter. Därför bör moderskap i denna kontext ses som en rättighetsfråga och ett politiskt kampverktyg.

Dessa kvinnors kamp har på sistone fått stöd från en del av städernas feministrörelser men även stöd av miljörörelsen. Ur dessa möten av ömsesidig inspiration och lärdom har även reflektioner kring nya typer av samhällen växt fram. Samhällen som inser att det är ohållbart att se Moder jords gåvor endast som oändliga ”resurser”. Man är överens om att detta inte kan ske inom ramarna för kapitalismen men är även tveksam till socialismen som visserligen förespråkar social jämlikhet men är likväl antropocentrisk och svag i sin tillväxtkritik. Därför har samtalen ibland kallats för reflektioner kring Det goda livets paradigm. Det vill säga samhällsmodeller som ser det värdefulla i livet i andra termer än materiellt välstånd, som hushåller med jordens gåvor och ser denna som ett gemensamt hem. Inte det borgerliga individbaserade ”hemmet” utan kollektiva samhälleliga hem där ekonomi används i sin ursprungliga betydelse: ”hushållning av hemmets resurser”. I dessa samhällen vill man uppmuntra en omvårdnadens kultur, där inte bara mödrarna vårdar utan vi alla vårdar allt liv. Antingen det handlar om att vårda vattnet, grödorna, den bördiga marken, djuren, barnen, de funktionsnedsatta, gamla, män och kvinnor eller de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män.

”Våra sinnen är fortfarande kolonialiserade”

– Jag kommer att få se ett självständigt Grönland under min livstid. Jag ger det 20 år. Det finns folk i Nuuk som kallar det en omöjlig dröm, men det beror på att de inte är i dialog med befolkningen, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon står i solen utanför familjens bostad i Ilulissat. Staden, som har mindre än 5 000 invånare, är Grönlands tredje största och ligger norr om Polcirkeln. Här är hundslädar fortfarande ett viktigt transportmedel och i fjorden flyter isberg från en kalvande glaciär.

Julia Edel Hardenberg är klädd i sälskinnskamiker, stickad tröja och en blå anorak. Håret är mörkt och ögonen bruna.

På Konstakademin i Köpenhamn uppfattades hon som exotisk och typiskt grönländsk.

Men här, på hemmaplan, avslöjar längden hennes danska gener och när hon reste runt i landet blev hon tagen för amerikan på grund av sin dyra jacka.

Identitet är komplext. Ingen vet det bättre än grönländarna. Den koloniala historien har satt spår överallt. I arkitekturen, i samhällsstrukturen, i matkulturen och, inte minst, i befolkningen. Julie Edel Hardenberg är själv ett resultat av sitt lands historia.

– Min far är dansk. Det var många unga män som kom hit och arbetade på 70-talet. Han var lång och blond. Min mamma var liten och mörk. Det uppstod romantik och jag blev till, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon växte upp med sin grönländska familj, men den biologiska faderns bakgrund har bidragit till intresset för Grönlands koloniala arv. Som konstnär har hon vänt och vridit på frågan om identitet.

– Vi är ju ingen koloni längre, men våra sinnen är fortfarande kolonialiserade. Det största hindret för att vi ska komma vidare är oss själva. Vi måste dekolonialiseras och börja tänka självständigt, säger Julie Edel Hardenberg.

Själv sökte hon sig till konsten för att hon kände en stark hunger efter kunskap. I skolan var hon understimulerad och uppfattades ofta som besvärlig. Hon spanade i smyg på de äldre konsteleverna och tyckte att de mest intressanta tankarna kom från stadens musiker och konstnärer.

– Konstskolan i Nuuk blev en språngbräda för mig. Jag var intresserad av filosofi och estetik och fortsatte mina studier i Finland och i Köpenhamn, säger hon.

I den akademiska världen fick hon upp ögonen för postkoloniala teorier. Tankegångar, som inte bara berörda avlägsna länder i Afrika, utan även de strukturer som hon själv vuxit upp under.

2005 deltog hon i en utställning på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet med verket ”Rigsfællesskabspause”.

Julie Edel Hardenberg hade låtit sy upp tvångströjor av grönländska och danska flaggor som en kommentar till det danska begreppet ”riksgemenskapen”, som beskriver relationen mellan Danmark och de nu delvis självstyrande regionerna Färöarna och Grönland.

– Riksgemenskapen är något man blir strypt i. Det är ju ingen riktig gemenskap, säger hon.

I senare konstverk har hon fokuserat på den egna kulturen. I fotoboken ”Den stille mangfoldighed” visar hon ett modernt Grönland, präglat av globaliseringen. Bilderna kommer från olika delar av landet och visar mångfalden i den grönländska befolkningen. Där finns invånare med inuitdrag, men också rödhåriga, mörkhyade och blonda grönländare.

För Julie Edel Hardenberg är språket avgörande för den grönländska identiteten. Sedan självstyret infördes på Grönland 2009 är grönländskan det officiella språket och en rad initiativ har tagits för att stärka språkets ställning.

Ändå är danskan fortfarande ett viktigt, om inte nödvändigt, språk för alla som vill ta sig fram i samhället. Den dansktalande minoriteten utgör cirka tio procent av befolkningen, men den är överrepresenterad på maktposter.

2008 gav Julie Edel Hardenberg sig i kast med ett konstprojekt som kom att gå ut över hennes privatliv. Under sex månader vägrade hon att prata annat än grönländska. Familjen bodde då i huvudstaden Nuuk, där en stor del av den danskspråkiga minoriteten är bosatt. Reaktionerna från omgivningen blev starka. Många blev upprörda och flera vänner tog illa vid sig.

– Det finns en grupp som känner sig utsatt. De kräver tvåspråkighet, att grönländare också ska förstå danska. Men i så fall måste den tvåspråkigheten även gå åt andra hållet och så är det inte idag. Vi har en dansktalande elit som styr utvecklingen.

Många grönländare har förlorat sitt modersmål till förmån för danskan. Samma sak var nära att hända Julies dotter, trots föräldrarnas medvetenhet.

I den tvåspråkiga familjen talade Julie grönländska och pappan danska, men eftersom majoriteten av barnen på förskolan, och stora delar av föräldrarnas umgänge, talade danska blev resultatet ändå att flickan stegvis övergick till att tala danska.

– När vi märkte vad som höll på att hända bestämde vi oss för att gå över till grönländska i hela familjen. Nu är hennes grönländska till 90 procent korrekt. Jag är den enda i familjen som talar det fullständigt, så jag rättar och rättar.

Julie Edel Hardenberg har ofta fått höra att hon ”går för långt” eller ”är för mycket”. Kanske är det för att omgivningen har svårt att skilja mellan konstnären Julie och privatpersonen Julie. Eller så är frågan om nationalism, språk och identitet bara mycket känslig.

Själv är hon inte ens säker på att hon hanterar frågan rätt. Kanske är hon precis lika präglad av kolonialismen som alla andra. Kanske går hon också i andras spår i stället för att trampa upp egna.

Klart är att hennes konst framför allt har visats och diskuterats utanför Grönland. De utställningar hon har gjort på Grönland har hon själv tagit initiativ till. Och vad är då meningen?

– Jag är ju egentligen inte en provokatör. Jag är det äldsta barnet. Jag vill skapa ordning, ta ansvar. Jag har försökt sluta med postkolonialism, eftersom det är alldeles för jobbigt. Samtidigt kan jag åtminstone säga till mig själv att jag har handlat.

FAKTA/Julie Edel Hardenberg
Född:  1971
Uppväxt: Med sin grönländska mamma i Nuuk.
Bor: Med sin familj i Ilulissat, Grönland.
Utbildning: Konststudier Finland, Norge och Danmark.
Viktiga verk: ”Rigsfællesskabspause”, tvångströjor sydda av grönländska och danska flaggor.
Böcker: Fem stycken, bland annat fotoboken ”Den stille mangfoldighed” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

 

Gruvexploatering sätter pris på samernas huvud

Stora maskiner gör sår i marken och tårar trillar ner för mina kinder. Polisen har röjt undan lokalbefolkningen, samer och aktivister.

Mina tårar rinner av ilska, sorg och förtvivlan, men känslan av hopplöshet finns inte, inte det minsta. Kampen för Gállok och Sápmi är långt ifrån över, den har bara börjat.

Samerna är Europas enda urfolk. Ett folk med eget språk, egen kultur, egen historia och egna folkvalda organ. Ett folk som kan tyckas ha det ganska bra här i västvärlden. Vi får gå i skola, har samma sjukvård som resten av befolkningen, samma rättssystem och samma medborgerliga rättigheter. Men har vi det egentligen så bra? I skolan får vi inte lära oss om vår egen historia och kultur. Vi läser svensk samhällskunskap under flera år men kunskapen i samiska och samisk samhällskunskap är marginell. Våra äldre har svårt att göra sig förstådda på sitt modersmål i sjukvården. Det finns ingen kulturkunskap i sjukvården om psykosocial ohälsa, ingen förståelse hos skolan för kulturutövande som renflytt, slakt och fiske. Det är svårt för oss att vara just samer: ur statens perspektiv har assimileringen av oss varit en lyckosam politik.

Mina förfäder fick leva i sina traditionella marker i lugn och ro till dess de länder som nu utgör Norden insåg att de borde beskatta samerna för att de levde här. Under vissa perioder betalade samer skatt till tre olika stater. Detta var början på en kolonisering som pågår än idag. Att samer betalat skatt och ägt mark bryr sig staten inte om.

Har staten funnit något att roffa åt sig, så har den gjort det. Samisk mark full av naturtillgångar har gång på gång sålts ut till skogsbolag, privatpersoner och utländska bolag. Men vad vi menar med tillgångar finns det delade meningar om. Frågar du mig är det frisk mark och rent vatten som djur och människor kan leva av i all framtid. Frågar du staten är det något som kan grävas upp, dämmas, upp och exploateras. Detta sker idag i rasande takt och utan att samer har något att säga till om. Järnvägar, rovdjur, vindkraftverk och uppdämda vattendrag riskerar att leda till vår kulturs undergång. Vi kan inte upprätthålla en kultur genom att bo på museum, vi måste få leva.

Sametinget har i dag ingen makt. När Sametinget kom till för 20 år sedan var det tänkt att det skulle fungera som rådgivande organ i frågor som berörde oss.

Men när det gäller den fortsatta koloniseringen av vår mark har varken Sametinget eller lokalbefolkningen något att säga till om. När staten med frikostiga villkor låtit bolag exploatera vår mark har vi inget annat val än att utöva civil olydnad för att få upp detta till diskussion och i det kritiska skedet hindra bolagen från att tömma marken på järn, koppar, gas och annat som moder jord rymmer.

Det glädjande är att Sametinget har uttalat sig enhälligt mot alla prospekteringar, nya gruvprojekt och återöppningar av gruvor i Sápmi. Detta för att vi ska ha en chans att överleva, utvecklas och vara det folk vi vill vara, inte bara ett exotiskt inslag som kan användas i pr-syfte för landet. Det måste väl staten lyssna på. För inte kan det väl vara så att staten inte vill att vi ska vara här och störa deras utförsäljning av vårt land?

Nyligen gav Annie Lööf Tillväxtverket i uppdrag att utforma en handbok så att bolagen snabbare ska kunna börja bryta malmen. Samtidigt gav hon också Länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att leda arbetet med att ta fram en mall för hur samarbetet mellan rennäringen och gruvnäringen ska ske. Det är ett stort hån mot rennäringen. Dessa näringar kan inte samarbeta och tyvärr har redan Annie Lööf ställt dessa två riksintressen mot varandra och visat att gruvnäringen är viktigare. Det betyder att det finns ett pris på samerna.

En gruva är aldrig bara en gruva. Infrastrukturer som planeras skulle skära genom landet och järnvägar är som levande köttkvarnar. Hela hjordar av renar kan bli överkörda och tyvärr får många ligga länge skadade innan de antingen självdör eller får hjälp av någon renägare som kommer till platsen. Där står jag i mitt eget land och ser på när polisen med våld hjälper det utländska prospekteringsbolaget att förstöra vår mark. Mark som blir gruvor går aldrig att återställa, restprodukter ligger kvar för alltid och fortsätter att släppa ifrån sig gifter. Vattnet och marken som vi alla ska leva av kommer inte att finnas kvar. Det enda vi kan göra är att fortsätta kämpa.