City Plaza var ett av många hotell i Aten som hade stängts och övergivits på grund av effekterna av 2008 års finanskris när ett dussin grekiska aktivister i april 2016 bestämde sig för att ockupera området för att inhysa migranter. Hotellet blev Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza.

Aktivisterna tillhörde till stor del vänstergrupperna i DIKTYO (Nätverk för sociala och politiska rättigheter) och Syrizas ungdomsförbund, och hade sedan länge arbetat med social rättvisa. Sida vid sida med dem deltog ett hundratal migranter som på grund av att de saknade stöd från samhällets institutioner hade slagit läger i månader på Viktoriatorget, en av de huvudsakliga samlingsplatserna och provisoriska tältlägren för nyanlända migranter i Aten. Under de kommande tre och ett halvt åren skulle sjuvåningsbyggnaden på Acharnongatan i hjärtat av den grekiska huvudstaden komma att bli hem och tillflyktsort för mer än 2 000 människor på genomresa som väntade på att fortsätta sin resa från Aten till andra europeiska länder.

Grekland är ankomstland för migranter från Asien (framförallt från Syrien, Palestina, Afghanistan, Iran, Irak, Kurdistan och Pakistan) som kommer till de grekiska öarna i nordöstra delen av Egeiska havet genom att korsa den smala kanalen som skiljer Turkiet från Grekland. Efter att ha blivit omplacerade till fastlandet brukade de fortsätta sin resa till Central- och Nordeuropa längs den så kallade Balkanrutten. I och med stängningen av gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien i mars 2016 har dock mer än 60 000 människor förblivit strandade i Grekland och fått hitta tillfälliga boplatser på gatorna och torgen i storstäderna. 

City Plaza föddes ur det akuta behovet att tillhandahålla säkra boenden till människor som bodde på gatan och visa motstånd mot migrationspolitiken, och det var inte det enda initiativet. I det atenska kvarteret Exarcheia – huvudkvarter för anarkister och andra vänsterpersoner, och en no-go zone för fascister och polisen – fanns det 2017 runt tjugo migrantboenden.

I sina 126 rum kunde City Plaza härbärgera runt 400 människor, mest familjer. Sårbara personer prioriterades, liksom personer som hade möjlighet att bidra logistiskt till projektet (till exempel tolkar, översättare och kockar). Sängar och rum tilldelades på ett sätt som skulle upprätthålla mångfald och undvika intern splittring och konflikter.

City Plaza var ett självdrivet projekt där beslut fattades kollektivt genom tre nivåer av sammanträden som var öppna för alla som var involverade i projektet. Funktionsområden och väsentliga aktiviteter i boendet (bar, kök, reception, säkerhet och städning) organiserades i skift. 

Utan något stöd från institutionerna lyckades City Plaza med att förändra betydelsen av ”migrantmottagande” genom att röra sig bort från det avhumaniserande ramverket hos de institutionella flyktinglägren och hotspotsen. City Plazas invånare samarbetade och deltog i ett experiment med samboende mellan människor av olika ursprung och bakgrunder.

Genom fler än 800 000 serverade måltider, 100 000 timmar av aktiv tjänstgöring och 5 100 timmar av utbildningsaktiviteter representerade City Plaza ett experiment av samexistens som gick bortom att möta behovet av tillfälliga boenden. City Plazas invånare möttes som en familj som underifrån och inte utan svårigheter utmanade statens och institutionernas makt samtidigt som de försökte överbrygga avståndet mellan vi och dem.

Vi var också en del av denna familj, då vi under mer än ett år bodde på City Plaza, för att göra fältarbete till en doktorsavhandling och genomföra ett fotografiskt projekt om livet på det ockuperade hotellet, men framförallt med avsikten att stödja ett politiskt projekt vi uppfattade som oerhört viktigt. Under den tid vi tillbringade på City Plaza hade vi privilegiet att lära känna dess invånare, dela tankar och livshistorier, och i vissa fall genomföra intervjuer, från vilka utdrag av det som rapporterats presenteras här. 

På City Plaza vävdes orden ”hem” och ”familj” samman och kom ibland att nästan betyda samma sak. Vi hörde ofta boende på det ockuperade hotellet säga ”City Plaza är mitt hem, min familj”. Medan detta kan verka som en överdrift för en utomstående, åt människorna på City Plaza, lagade mat, städade och skötte det gemensamma utrymmet, tillsammans, som en stor familj. Trots den avancerade organiseringen saknades dock väsentligheter såsom värme och varmt vatten, och menyn bestod till stor del av samma saker trots ansträngningarna och kreativiteten hos de många internationella kockarna från Syrien, Chile, Grekland, Palestina och Iran … Därmed väcks frågan: Hur kan en sådan plats kallas för ett ”hem”?

Svaret antyds av en av City Plazas invånare, som hävdade i en intervju i maj 2018 att ”även om flyktingar är fast i Grekland, har människor värdighet här. City Plaza är en speciell plats. Det är viktigt att den finns och förblir öppen. Varför? Därför att människor här har självständighet och privatliv. Det är så viktigt för familjer. Och det är mer som finns här som du inte hittar i [flykting]lägren … Det känns som hemma. Hemma är inte en plats, utan en känsla. City Plaza är hemma”.

I sin artikel om boendeutrymmen som politiska i marginaliserade och segregerade kontexter, definierar bell hooks, Julie Eizenberg och Hank Koning hemmet som en ”tillflyktsort av samhörighet där det dagliga livet som utspelar sig i husen binder oss samman – trots politik och maktstrukturer förenas vi i våra olikheter”.

På samma sätt var skapandet av ett gemensamt hem som en politisk nödvändighet, som transcenderar ras, klass, kön och nationalitet en vision i skapandet av City Plazas konstitutionerande slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (”vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans”). Därmed representerade City Plaza inte bara en tillflyktsort och en säker plats för asylsökande, utan också ett utrymme där de fick sina rättigheter tillvaratagna och blev stärkta.

Det var verkligen en stark känsla av tillhörighet som band City Plazas invånare till projektet. Detta är lättare att förstå när det ockuperade utrymmet jämförs med dem ”utanför”. Å ena sidan finns där en ”fientlig” miljö: stadens, som kännetecknas av stillaståendet hos en till synes ändlös väntan. Detta tillstånd kännetecknar den dagliga tillvaron för migranter, tillsammans med den begränsning som utgörs av policyer vars syfte är att hålla dem inlåsta i flyktingläger avsiktligt byggda långt ifrån stadskärnan, som bara medborgare har rätt till. Å andra sidan fanns City Plaza: beläget i centrala Aten, som stod emot de utegångsförbud och identifikationskrav som vanligtvis påtvingas i de officiella lägren, och där varje familj hade sitt eget rum. Med ett säkert och privat boende, och konstant stöd från aktivisterna, kunde människor finna värdighet. De kunde äta anständiga mål mat tre gånger om dagen, ha ett jobb, och få medicinsk behandling ifall de skulle bli sjuka. Men framförallt kunde människorna på City Plaza samarbeta på olika nivåer i styrandet och utvecklandet av projektet och därmed bli aktiva subjekt som överskred statliga och kulturella gränser samtidigt som de trotsade migrationspolicyer som ålagts dem uppifrån.

Idén om City Plaza som ett hem lyckades lindra oron och osäkerheten som orsakats av de avvisningar och den exkludering som präglar många migranters dagliga liv i Aten. Hotellets arkitektur med sina gemensamma utrymmen och hundra privata rum, spelade en avgörande roll i processen att göra sig hemmastadda i exil. Baren, köket, matsalen, gården, takterrassen och utrymmena för kvinnor och barn bidrog alla till att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.

Till exempel samlades folk i baren för att prata, dricka kaffe, spela kort, såväl som att delta i veckosammanträdena och ta beslut gällande organiseringen av platsen. Invånare möttes i köket för att laga mat och förbereda måltider, och spenderade där mellan tre och fyra timmar i skift medan de lärde känns varandra och skapade band. Korridorerna var inte bara passager utan också platser där City Plazas invånare kunde mötas, tack vare det faktum att dörrarna till rummen ofta lämnades öppna.

Slutligen hade barnen, som utgjort 40 procent av City Plazas invånare, hela hotellets utrymme till sitt förfogande att leka i under de vuxnas vaksamma blick, som också tog hand om andras barn. Till exempel hade Karima, en mamma som bodde på City Plaza med sina två söner Ifran och Iman, tio och fem år, ett arbete som tolk för en NGO (en icke-statlig internationell organisation) och kunde gå iväg till jobbet i vetskap om att hennes barn var säkra och deltog i fritids- och utbildningsaktiviteter i Barnutrymmet. 

City Plazas rum var utrymmen med många funktioner som kunde tjäna många olika syften: klassrum, lekrum för barn, mötesplatser enbart för kvinnor och förråd. I synnerhet var de ”hem” för invånarna på hotellet – en intim plats som tillät människor att ha privatliv. I en jämförelse mellan livet i flyktinglägren och på City Plaza sade en invånare: ”Nyligen besökte jag en vän och hennes familj i ett läger och påmindes om kontrasten mellan här och där. Det är så sorgligt att se barnen som bor i lägren, utan bra mat, i kylan, utan säkra och rena platser att leka på. Här kan min familj leva självständigt. Att ha vårt eget rum gör en sådan skillnad i det vardagliga livet. Jag kan sova om natten i vårt rum och veta att vi alla är säkra.”

Rummen var särskilt viktiga för att skapa en känsla av integritet och säkerhet. Detta hjälpte att skapa en miljö som liknade en hemmiljö, i motsats till de sterila utrymmen som präglar de dominansstrukturer som hooks, Eizenberg och Koning skriver om, såsom flyktingläger och hotspots. 

Särskilt i fallet med invånare som bodde på City Plaza under en lång tid, var rummen möblerade och dekorerade som små lägenheter, dit det till exempel var trivsamt att bjuda in gäster. En motståndshandling och kulturell praktik formad av det unika hos varje invånare kunskap och kulturella arv. En invånare berättar: ”Jag tycker om att bjuda in folk till mitt rum här … Det påminner mig om när jag var i [hemstaden] … Vi sitter ner, vi pratar, vi berättar historier från förr. Ibland lagar vi mat, men berätta inte det!” Hon skrattar; matlagning är inte tillåtet i rummen av säkerhetsskäl. ”Jag trivs här på Plaza, men resten … Det är för svårt. Ibland tänker jag att jag vill stanna på Plaza för alltid. Efter allt som hänt, resan … Jag vet att detta inte är mitt hem, men ibland känner jag att det är det … och jag vet inte vad som väntar mig efteråt.” Många gånger har det diskuterats om det fanns en risk att husockupationen skulle börja likna den humanitära inriktning som är typisk för NGO:er och statligt finansierade organisationer, som är toppstyrda och mer välgörenhetsliknande former av ”hjälp” där asylsökande ofta tilldelas rollen av passiva mottagare längst ner i stödkedjan. Till skillnad från dessa var ockupationen i första hand en plats för kamp. Sammanboendet var dock inte undantaget motsättningar och interna spänningar, till stor del knutna till den dagliga skötseln av utrymmen, invånarnas interaktioner, och könskonflikter.

I vissa fall adresserades dessa motsättningar aktivt i workshops och på möten, medan de i andra fall ansågs som oundvikliga interna hierarkier. I början av ockupationen var till exempel de grekiska aktivisterna innehavare av den sanna befogenheten att fatta beslut, liksom de mest väsentliga uppgifterna och ansvarsområdena – som att sköta byggnaden, hålla i donationer av saker och pengar och upprätthålla nätverket för politiskt stöd för projektet i Grekland och Europa. Men också kunskapen om området och den generella sociala och politiska kontexten. Situationen ändrades långsamt över tid: allteftersom månaderna gick visade en del av de invånare som bott i ockupationen under en längre tid villighet att delta i de centrala sammanträdena, vilket också innebar att fatta politiska och strategiska beslut för boendet. 

När de mottog vräkningsbrevet från byggnadens ägare efter nästan två år av ockupation, arbetade invånarna på City Plaza tillsammans fram en motståndsplan för att skydda sitt hem. Genom att göra det mobiliserade de för att aktivt skydda utrymmet och därmed sin rätt att stanna – på City Plaza, i Aten, i Grekland, i Europa 1 – och att skapa sig ett liv utan fruktan för repatriering eller ”omflyttning” till andra länder som skulle krossa de band de kämpat så hårt för att väva samman i en så svår tid i deras liv. Att dessa band fanns berodde på ihärdigheten hos City Plazas invånare, liksom deras beslutsamhet i kampen mot systemet, vars hegemoni de motsatte sig ända till slutet.

I och med valet av mitten – högerpartiet Ny Demokrati i både Aten och Grekland och ytterligare åtstramning av migrationspolitiken valde City Plaza i början av juli 2019 att avsluta ockupationen. Beslutet togs för att förhindra att de som fortfarande bodde i hotellet skulle bli vräkta med tvång och fängslade (såsom skedde med majoriteten av migranter i andra husockupationer i staden). Men de band som hade knutits mellan invånarna genom åren har visat sig starka. Ett dussin familjer bestämde sig för att fortsätta leva tillsammans och hyrde ett hus som sedan dess har blivit en mittpunkt för deras kamp. På samma sätt har andra invånare på City Plaza fortsatt sin kamp i andra delar av Europa. Precis som trädet växer ur de frön som burits av vinden, fortsätter City Plazas invånare idag sin kamp och lägger till nya saker i skapandet av sitt ”hem”. För ”hemma är inte en plats, det är en känsla” och för att citera bell hooks är det också en arena för motstånd.

Litteratur 

hooks, b. ”Homeplace (a site of resistance)”. Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics. 1990.

hooks, b., Eizenberg, J. och Koning, H. ”House, 20 June 1994”. Assemblage, nr 24, 1994.

 

Texten på engelska: http://tidskriftenmana.se/tema/hem/#post-1480

Jag kommer från den lilla byn Årosjokk fem mil utanför Kiruna som ligger i Laevas Sameby. Jag växte upp i en traditionell renskötande samisk familj. När jag var ung tänkte jag inte så mycket på var min familj kom ifrån. Jag kände jag mig trygg i min uppväxtmiljö, där en stor del av min släkt på fars sida också bor.

Det stora hotet var och är LKAB, den statliga gruvjätten som slukade mer och mer av våra renskötselmarker. Och konsekvensen är att det blir svårare att arbeta och leva på renskötsel i Laevas sameby och de intilliggande samebyarna i Kirunaområdet. Staden och Järngruvan växer hela tiden och vi förlorar ständigt flyttleder och betesmarker runt gruvan och Kiruna stad. När jag började studera konst i tjugoårsåldern fick jag ett album med gamla familjebilder av min mormor. Det var en av anledningarna till att jag började söka efter fler fotografier för att förstå min familjs historia. 

Bilderna bara bekräftade hur stark kolonialismen varit i århundraden i de samiska bosättningarna. Både på min mammas och pappas sida har jag rötter från familjer som tvångsförflyttades från Karesuando–Tromsö-området. Jag har följt spåren från min familj genom gamla foton och dokument. Deras rötter i landområdena i nationerna Finland och Norge blev avskurna för alltid. Kontakten med de gamla boplatserna och flyttlederna blev brutna och de var tvungen att flytta för alltid. Det är en berättelse om min familj och förfäder som jag vill förmedla. Hur hårt livet var för nomadiserande samer. Hur staten trängde undan samerna från deras betesmarker och flyttade dem vart de ville. Som pjäser på ett schackbräde.

Mitt första arbete med samiskt tema gjorde jag som examensarbete 1990. Där har jag samlat gamla fotografier tillsammans med modernare bilder till ett tredimensionellt bildcollage som skildrar min familjs historia på 1900-talet. Mitt examensarbete från Konstfack heter därför 1900. För många av de nomadiserande samerna förändrades livet drastiskt på 1900-talet. Många av fotografierna är tagna ur min mormors fotoalbum. Bilderna beskriver deras nya liv i Arjeplog efter tvångsförflyttningarna 1919.

Min mors familj drabbades hårt av tvångsförflyttningar. Familjen  och släkten blev splittrade. Den rotlöshet som följde av flera flyttningar blev en del av min mors uppväxt. Min mor har aldrig känt att hon har ett barndomshem att längta till. Familjen flyttade  många gånger och en stor del av sin uppväxt bodde hon på internat och inte hemma. Nomadskolan upprättades för att renskötande samers barn skulle få en utbildning som svenska staten tyckte passade dem. Hennes far förolyckades när hon var barn. Hon växte upp med sin mormor, som levde tillsammans med min mors familj. Min mor har berättat att min mormors mor Margareta varje dag talade om Tromsdalen, det förlorade landet där hon växte upp och levde större delen av sitt liv. Hon var sextio när hon lämnade sitt sommarland 1930. Hon kunde aldrig riktigt acceptera de nya boplatserna och jämförde dem alltid med de marker hon kom ifrån. Min mormor Ella berättade inte så mycket. Hon ville nog helst bara glömma. Men ibland hände det. Hon har berättat om vissa händelser som fastnat i hennes minne. Bara några meningar som ibland poppade upp. Jag har i min tur lagt varje ord hon sagt på minnet.

Projektet Gränser

Sommaren 2019 var jag i Lásságammi på ett art residence i Skibothen. Jag var där för att försöka förstå och knyta ihop min släkts historia, se flyttningsleder och de boplatser som de var tvungna att lämna. Jag ville vara där fysiskt och avsluta ett tidigare projekt, Nomad, som är kopplat till kolonialismen och tvångsförflyttningarna. Men i stället blev det att jag började arbeta med ett nytt projekt, Gränser. Oväntat hittade jag mer fotomaterial från min släkts liv i Tromsö, Tromsdalen, mellan 1860 och 1930. Då förstod jag att det fanns mycket mer fotografier än vad jag trott och att det var möjligt att identifiera dem med hjälp av antropologiska fotoarkiv och privata släktbilder. Det var som att hitta en kikare bakåt i tiden i vilken jag kunde se mina förfäder och deras liv för över hundra år sedan. Det blev uppstarten till mitt projekt Gränser. Jag har gått igenom massor av fotografier det senaste åren och börjat nätverka med andra samer i Tromsöområdet och med släktforskare som är intresserade av samernas historia i det området.

Det kändes fantastiskt att jag hittade så mycket fotografier från mina förfäders liv som visar och hur de levde på sina traditionella marker före tvångsförflyttningarna i Sverige. Innan de blev bortträngda från sitt sommarbete i Tromsöområdet och hamnade på helt främmande marker längre söderut i Norrbotten och Västerbotten.

Min mor fick se sin mormors ungdomstid, och andra personer och släktingar som hon sett när hon var ung. Många fotografier är på min mormors mors Margareta Persson Nuttis familj och hennes mans familj, mormors far Per Henriksson Omma – Heiggas. Heiggasfamiljen är fotograferade vid  olika tidsepoker, så det finns ett stort material för mig att arbeta med. Även deras släktingar och många andra familjer som levde i Tromsdalen är väldokumenterade, genom alla fotografer som uppehöll sig där i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Stora turistbåtar började lägga till i Tromsdalen då och samerna levde ett väldigt socialt och utåtriktat liv. Turistnäring och försäljning av slöjd blev en binäring och en del av deras vardag. Fotograferna har naturligtvis arrangerat många fotografier. Ställt upp familjer och barn till motiv som de tyckte var intressanta och exotiska. En del ville nog inte bli fotograferade. Även många antropologer var där. Men det känns förvånande hur avslappnade många av fotografierna ändå är. Intressanta som dokumentation över hur man levde runt förra sekelskiftet i Tromsöområdet. Jag har omarbetat och förstorat fotografier av mina förfäder och deras släktingar. Jag har identifierat mina släktingar och personerna på bilderna. Projektet innehåller även tredimensionella arbeten.

Jag har försökt hitta och känna igen platser från de historiska fotografierna på boplatser och andra ställen i omgivningarna. Även utflykterna till Tromsö stad var många. Det var populärt att ta båtarna över sundet. Jag har funnit en stadsbild från Tromsö där Per Persson Nutti, som är min mor Anna-Maria Stenbergs mormors far, blev fotograferad på Storgatan för runt 150 år sedan. Jag har fotograferat min mor på samma plats på sommaren 2022. Jag arbetar med en svartvit bildserie i projektet Gränser, där jag fotograferat hur igenvuxet det är på deras boplatser och i det fjällandskapet de vistades i. Hur det ser ut idag. Platsernas förändring och tomhet. Vi vet väldigt lite om personerna på fotografierna förutom att många var mina förfäder och deras släktingar. Deras namn finns inte med på fotografierna. De har i stället titlar som ”lappkone” eller ”lappfamilj”. Men nu har flera personer börjat samarbeta med att identifiera personerna på fotografierna. Ett av projektets syften är att förmedla släkternas namn och synliggöra deras historia.

Kolonialismens färger

I ett tidigare projekt, Kolonialismens färger – Colors of colonialism, har jag arbetat med en serie grafiska bilder för att synliggöra koloniseringen av hela Sáapmi.  Det nordiska ländernas kolonisering och hur Ryssland har koloniserat Kolahalvön.

Det blev väldigt tydligt för mig vad kolonialismen har gjort med oss. Gjort oss landlösa, kapat renbetesmarker. Exploaterat de marker vi bor på. Gjort att det blivit nästan omöjligt att bedriva renskötsel. Förnorskat, försvenskat, förfinskat, förryskat och förtryckt oss. Helt enkelt förminskat oss som människor. Kolonialismen har försökt göra allt för att utplåna ett folkslag, en stark kultur och ett språk.

Man ville åt marken redan på 1800-talet. Först till jordbruksland och sedan för utvinning av råvarutillgångar.

I Kolonialismens färger vill jag visa samernas situation och den koloniala agenda vi haft och har i Skandinavien. Hur rennäringen och det samiska kulturlandskapet blev undanträngt och utraderat av profithungriga nationalister och kapitalister.

Jag har gjort serigrafier på papper och plexiglas. Har även tryckt upp flaggor i fullskala.

Här är de nordiska flaggorna. Ett konstverk som tillhör projektet Kolonialismens färger. I mitt konstnärliga verk Kolonialismens färger – Gränser vill jag med bilder på min släkt uttrycka hur det nordiska nationerna stängde gränserna för nomadiserande samer. De blev tvungna att lämna sina renbetesmarker i Norge och Finland, när de nordiska länderna förstärkte sina nationella gränser. Sen blev familjerna splittrade och tvångsförflyttade av svenska staten till främmande bosättningar längre söderut i Sverige. Till områden med annan renskötsel, kultur och språk. Ett stort övergrepp som påverkar den samiska samtiden än idag.

Faktaruta: Tvångsförflyttningar 

Under 1900-talets första decennier tvångsförflyttade svenska staten nordsamer söderut. Du kan läsa mer om detta på bland annat Institutet för Språk och Folkminnens hemsida under kapitlet Bággojohtin – tvångsförflyttningarna, https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/i-rorelse/samiska-forflyttningar/baggojohtin—tvangsforflyttningarna

Belongings är namnet på ett projekt mellan det samiska litteraturhuset Tjállegoahte och det kurdiska litteraturhuset Wêjegeh Amed. Genom en open call valdes tio samiska och kurdiska deltagare ut. De tio deltagarna är Anna Wuolab, Anne Marja Guttorm Graven, Lis Mari Hjortfors, Nils-Henrik Sikku och Anna Mämmi samt Hatice Kamer, Dilawer Zeraq, H. Kovan Baqi, Sami Hezil och Zeynep Yas. Såväl litteraturhusen som skribenterna är väletablerade kulturutövare inom sina respektive geografiska områden.

Under två års tid samarbetar skribenterna över och genom skillnader samt likheter folken emellan. Projektets gränsöverskridande natur rimmar väl för både samer och kurder, som korsar landsgränser snarare än följer dem. Sàpmi sträcker sig över delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland. För kurderna spänner Kurdistan över områden i Turkiet, Iran, Syrien och Armenien. 

Projektet går mot sitt avslut när jag träffar Alev Karaduman. Hon är projektledare samt koordinator för Belongings, och har en bakgrund där hon fokuserat på bland annat minoritetsfrågor.

Det är tidig Malmövinter när vi ses, under ett år som har burit med sig allt annat än progressiva förändringar från maktens korridorer. I somras meddelade svenska regeringen tillstånd för gruvbrytning i Gallók trots samiskt motstånd, medan Turkiet i skrivande stund återigen fäller bomber över det kurdiska folket.

Den politiska kampen för självständighet och självbestämmanderätt, mot kolonialism och imperialism, är en historisk och samtida verklighet för samer och kurder. Kopplingen mellan grupperna är därför inte ny, men tar genom projektet Belongings form genom att använda språket som ett centralt tema. Namnet på projektet, likt dess innehåll, är mångbottnat. Belongings kan å ena sidan översättas till ”tillhörigheter” eller ”ägodelar”, men kan också förstås som att tillhöra i pluralform. Karaduman motiverar titeln: 

”När vi pratar om minoritetsspråk och kultur är det viktigt att förstå att det finns många olika sätt som individer kan tillhöra [engelska: belong to] en plats, kultur, fråga eller kamp. Samtidigt är belongings på engelska synonymt med någonting du äger. Det syftar till att identiteten är en viktig del av dig, någonting som bara är, men som också är en tillgång.” 

Förutom att vara ett litterärt samarbetsprojekt berör Belongings den sociopolitiska kontexten för både kurder och samer. Det rör sig om allt från tvångsförflyttningar till separation av familjer – men också språket. Karaduman förklarar språkets roll inom samisk och kurdisk kamp, och vad som sker när det fråntas en.

”Språk befinner sig i hjärtat av projektet. Vi hade workshops där vi bland annat lyfte utmaningarna med att skriva och läsa på ens modersmål, att ge ut böcker på ens modersmål samt erfarenheterna av assimileringspolitik. I gruppen fanns en gemensam förståelse av hur skrivandet på samiska respektive kurdiska når en relativt liten målgrupp, men att detta är också drivkraften. Läsarna är få, men längtar desto mer.” 

Karaduman sätter fingret på en annan viktig aspekt. Samisk och kurdisk kultur är inte enhetlig, varken kulturellt eller språkligt – men skildras många gånger så. Hon fortsätter:

”Det är viktigt att förstå varför många samer och kurder inte har tillgång till sitt modersmål. Det är sällan ett val, utan en konsekvens av förtryckande politik som förs. Detta är ett perspektiv som projektets deltagare kunde samtala med varandra om. Språk är viktigt, men det är i sig självt inte den avgörande faktorn för att bedöma någons tillhörighet. Vi borde fråga oss varför vi anser språk vara en sådan viktig indikator för tillhörighet.”

Att förvägra en grupp dess språk är en metod som har använts under lång tid. I samisk kontext innebär århundranden av svensk assimileringspolitik att samtliga samiska språk numera klassas som hotade, och vissa är på gränsen till utdöda. 

Men där det finns förtryck, finns det alltid motstånd. Ett exempel är kurdernas respons på turkisk assimileringspolitik, ofta påtvingad med straff och våld. Under perioder av ökat förtryck förvandlade kurder sitt språk till en form av viskningslek. Språket färdades från mun till mun, i viskningar. Amningsvisor spelades in i hemlighet, spreds och tog sig in vardagsrummen på låg volym. Den dagliga användningen av ens modersmål kunde inte utraderas.

Projektet Belongings använder sig av flera olika av språk, både i skrivandet och i interaktionen mellan deltagarna. Språkbarriärerna var en utmaning, men de centrala budskapen kunde till slut ändå kommuniceras via gemensam ansträngning, appar för översättning och ad hoc-tolkning.

”Det var svårast i början och missförstånd kunde ske. Hur skapar vi ett utrymme med förståelse för varandras sårbarheter och styrkor, och upphoven till dem? Språk, eller avsaknad av ett gemensamt språk eller tillgång till ditt modersmål, var och är ofta en barriär. Projektet försökte möta utmaningen genom att inte göra detta faktum till en sårbarhet eller en svaghet, utan snarare en omständighet.” 

Hon fortsätter:

”Nyckeln till att överbrygga språkförbistringen var deltagarnas villighet att kommunicera – att försöka – och hur de hoppade rakt in i uppgifterna och hjälpte varandra även när det föll utanför deras officiella ansvarsområde.” 

En annan viktig komponent i Belongings bestod av fysiska resor som förde deltagarna till bland annat Jokkmokk, Sápmi och Diyarkibar i Kurdistan, östra Turkiet. Karaduman berättar om komplexiteten med att vara värd på territorium som förnekas sin legitimitet och status av omvärlden: 

”Hemmet är en politisk plats, där din förtryckare alltid är nära eller närvarande, eller försöker att definiera vad som är ditt hem och inte. Besöken blev därför en visualisering av hur exploatering och förtryck kan se ut. Dessutom finns det olika uttryck för tillhörighet och förankring – genom namn, byggnader, natur. Resorna var centrala eftersom vi inte längre var beroende av det talade eller skrivna ordet. Man kunde visa och berätta på andra sätt. Att berätta, att kunna berätta, var väldigt speciellt – särskilt så för förtryckta grupper.”

Att förstå hemmet som en politisk plats är någonting som bland annat författaren och aktivisten bell hooks har skrivit om. bell hooks menar att den samtida förståelsen av hemmet syftar till att rama in det som en politiskt neutral plats, i enlighet med den verklighetsbild som vitheten och överklassen lever i. Men bell hooks vägrar denna omförpackning, och menar att hemmet alltid har varit en plats för motstånd och revolution. Det är i hemmet som vi kan undgå avhumanisering, och i stället vara komplexa individer. En effektiv metod för att underordna andra grupper har därför varit just att skapa sociala och ekonomiska strukturer som fråntar människor möjligheten att skapa och behålla ett hem.  

Avslutningen för Belongings blir publiceringen av en antologi på samiska, kurdiska och engelska. Svenska och turkiska har medvetet valts bort. Antologin består av texter som deltagarna har författat under projektets gång. Karaduman pratar om framtiden och vad hon ser framför sig: 

”Jag är väldigt glad för antologin och deltagarna som verkligen har tagit till sig projektet. I antologin används många perspektiv och medium: poesi, dagboksinlägg, journalistik. Alla som läser kommer verkligen att få en bild av hur deltagarna kände under projektet. Det möjliggör även för samer att bli publicerade på kurdiska, och kurder på samiska, vilket innebär att skribenterna kommer att nå helt andra målgrupper. Jag hoppas att litteraturhusen och ekosystemen runt dem kommer att utveckla fler projekt tillsammans, nu när de har gemensamma erfarenheter och relationer sinsemellan. Kanalen är öppen.”

Jag avslutar med att fråga Alev Karaduman vad hon personligen fick med sig från projektet, och hur hon numera ser på tillhörighet, på belongings. 

”Jag känner mig mycket mer självsäker och bekräftad. Jag är en av dem i gruppen som såg mig själv som otillräcklig, eftersom jag är kurd men inte pratar språket. För mig var det väldigt viktigt att se reaktionerna från de kurdiska deltagarna, hur de sa att även om jag inte pratar språket, inte har getts språket, så är jag här nu och möjliggör projektet. Jag känner en mycket starkare tillhörighet till min tillhörighet. Vi har alla våra egna sätt att medverka till en bättre och mer rättvis värld där fler röster kan höras, i stället för att exkluderas. Genom projektet har jag kunnat hitta min roll i detta.” 

1. Tjállegoahte verkar för samisk litteratur i hela Sápmi.

2. Wêjegeh Amed är ett öppet litterärt rum som arbetar med kurdisk litteratur och mångfald av kulturella uttryckssätt.

”Hem” är något som ibland förknippas med konservatism och isolering. Inte minst inom den vita mainstreamfeminismen där en stor del av kampen har handlat om att befria kvinnan från hemmets fångenskap. Och av konservativa krafter används hemmet mycket riktigt som en symbol för det konstanta, för kärnfamiljen, för skyddet mot en ”depraverad” och hotfull omvärld, och för det privata ägandet. Samtidigt lever vi i ett samhälle där ett hem de facto inte är en rättighet såsom det fastslås i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan något som är förunnat vissa. Det ser vi i bostadspolitiken där hemmet har blivit en vara för de som har råd. Och i de brunblåa partiernas tal om att inte ens permanenta uppehållstillstånd ska vara en garant för att få stanna i Sverige.

Och vad gäller de hem och de områden som arbetarklassen faktiskt kan kalla sina, pågår i samma politiska anda en demonisering med öppet rasistiska förtecken. Vissa människors hem beskrivs ständigt som problemområden, som no go zones. Vad gör det med människor att deras hem, och i förlängningen de själva beskrivs som faror och problem som behöver punktmarkeras av polis (och om vissa politiker fick välja, militär)? Hur kan frizoner och motstånd i en rasistisk värld byggas med hemmet och communityt som bas under de förutsättningarna?

Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks essä Homeplace: A Site of Resistance känns med andra ord mer relevant än någonsin. I denna skriver hooks, som gick bort 2021, om hur hemmet varit en fristad, i många fall den enda, för svarta i USA i ett samhälle där de annars varit omgivna av rasism och fientlighet och exploaterats i de hårdaste och sämst betalda arbetena. Att skapa och upprätthålla ett hem, något som historiskt gjorts av svarta kvinnor, blir sålunda en motståndshandling.

En organisation som arbetar för att förbättra livsvillkoren i socioekonomiskt utsatta områden är Helamalmö vilken, som de skriver i stadgarna ”har som ändamål att verka för ett socialt hållbart samhälle, med särskilt fokus på unga människor i socioekonomiskt utsatta områden.” Utifrån ett så kallat rättighetsperspektiv, det vill säga att som de skriver på sin hemsida ”alla människor har rätt till likvärdiga förutsättningar och livsvillkor, och det är samhällets uppgift att skapa dessa för att individen ska kunna leva ett gott och värdigt liv”, vill de bygga en social infrastruktur i lokalsamhället. Mana kontaktade Helamalmö för att ställa några frågor om deras arbete utifrån bell hooks tankar om hemmet som en frizon och en arena för motstånd.

Den amerikanska feministen och antirasisten bell hooks skriver i texten Homeplace: A site of resistance att hemmet för svarta kvinnor i USA har varit en fristad från det omgivande samhället där de utsatts för rasism och sexism både på sina arbeten och i det offentliga rummet. Hon skriver också att själva handlingen i att “skapa” ett hem och vårda nära relationer är en motståndshandling i ett rasistiskt samhälle. 

Går detta resonemang också att tillämpa på hemmet i bredare bemärkelse, nämligen lokalsamhället som ni jobbar med? 

”Definitivt. Internt pratar vi ofta om vår kollektiva strävan att skapa ett ’andra hem’ för besökarna på våra mötesplatser. Mycket av det som vanligen sker inom hemmets fyra väggar vill vi erbjuda hos oss: mat, vuxen vägledning, kramar, gratis mensskydd, rum att plugga i, med mera.

Samma gäller närområdet, i vilket vi, genom olika insatser – som exempelvis att på ett konstruktivt sätt arbeta bort droghandeln, kvällsvandra, skapa aktiviteter där generationer möts, arrangera festivaler, med mera  – vill öka tryggheten och den lokala känslan av solidaritet.

Det har vi också i hög utsträckning lyckats med. Den upplevda tryggheten har ökat markant sedan vi började arbeta med ’sociala infrastrukturer’.

Vi behöver dock problematisera termer som ’hem’ och ’familj’ och vara medvetna om hur de kan tolkas.

Hemmet/familjen kan vara en förtryckande institution. Relationerna familjemedlemmar emellan kan vara destruktiva och präglade av våld och övergrepp, och rummen som egentligen ska inge en känsla av frihet istället vara ens fängelse (något som sker inom alla samhällsklasser). Tillvaron i hemmet kan vara besvärlig också i rumslig bemärkelse. Många av människorna i de politiskt försummade områdena lever trångbott, vilket på olika sätt hämmar deras personliga utveckling.”

Vilken typ av “hem” (i bred, överförd bemärkelse) och tillhörighet försöker ni skapa med ert arbete? 

”’Hemmet’ vi vill skapa är platsen där du kan vara dig själv, en plats befolkad av människor som vill dig väl, som ser och bekräftar dig, hjälper dig om du har det tufft, och är din språngbräda i livet. Hemmet är platsen dit du alltid kan återvända, där allt är som det ska, där du alltid är välkommen.”

Hur påverkar det människor att det som är deras hem av media och politiker ständigt beskrivs som problem och som en farlig plats? 

”Negativt. Enkelt kan man väl säga att människor riskerar att internalisera det rasistiska klassamhällets föreställningar om dem. Men apropå ’rummet’ som metafor så kan man beskriva de olika faktorer som påverkar särskilt unga människor negativt – fattigdomen, våldet, segregation, den urholkade välfärden, repressiv myndighetsutövning, med mera – som väggar som sluter sig, begränsar en fysiskt, mentalt, socialt och ekonomiskt, och skymmer sikten för deras möjligheter i livet. I värsta fall blir de så förmörkade känslomässigt att de dras in i destruktiva grupperingar där konflikter och sammandrabbningar leder till dödligt våld. Unga människor från de så kallade utsatta områdena – i synnerhet unga män, visar en del studier – rör sig inte gärna utanför sitt område. I männens fall handlar det bland annat om rädslan för att inte kunna leva upp till den bild och självbild de har av hur män ska vara, helt enkelt att de är rädda för att rånas, misshandlas och så vidare. Men oaktat kön fjättrar omständigheterna de unga till sina områden. Psykologin fungerar så här: Om jag är otrygg på den enda plats jag känner till, i mitt område, hur är det då där ute, bortom det kända?”

Kommer hemmet bli ännu viktigare som arena för motstånd nu när samhället blir alltmer rasistiskt?

”Absolut. Hemmet så väl som de ’hem’, den sociala infrastruktur – eller ännu hellre: parallella samhällsstrukturer – vi ska tvingas etablera blir livsavgörande för oss. När möjligheterna att vara solidarisk minskar blir alla utrymmen vi kan erövra viktiga.”

”Alla märker när du kommer in i ett rum. Samtidigt så är du osynlig och inte inkluderad i kunskapsproduktionen eller perspektiven. Ingenting utgår från din position, ingen tar ditt perspektiv seriöst. Du är i en konstant minoritetsstress. Du är alltid i en minoritet i klassrummet, på universitetet, och på hela universitetsområdet.”

Amaras upplevelse är ingen ovanlighet för svarta kvinnor i akademin. Men att prata om sin svarthet i ett rum där ens tankar, kropp och praktiker konstant ifrågasätts eller osynliggörs gör en inte bara till en främling utan kan också vara dränerande.

Amara är en av de sex svarta kvinnor som jag har haft dialoger med. De har olika bakgrunder men studerar eller arbetar alla på Lunds universitet. Våra samtal är grunden för min masteruppsats Black in the Ivory Tower, där vi får följa tankarna och upplevelserna hos Amara, Hannah, Miranda, Rebecca, Sade och Zola. Genom att berätta deras historier låter vi svarta kvinnor få vara i centrum av kunskapsproduktionen samt bli erkända och förstärkta. På så sätt ville jag också belysa vikten av att vara representerad, bli erkänd och befriad från de villkor som ställs på oss som svarta kvinnor. För att förstå deras historier behöver vi börja med att utforska frågan, vad innebär det att vara svart?

På frågan om vad svarthet och att vara svart är för henne tittade deltagaren Miranda på mig en stund innan hon svarade. Tillslut sa hon att det är svårt att beskriva det – nästan omöjligt. Svartheten är något som känns och behövs ibland förhandlas i möten med andra. Hennes svarthet, likt Amaras, skapas i mötet mellan kroppar – ”det finns alltid ett frågetecken när det gäller hur folk reagerar på mig, för svenskar är ganska reserverade. De håller sig för sig själva och ibland undrar jag, du vet, är det bara med mig eller är det med alla?”. 

Enligt den svenska självbilden, som Ylva Habel beskriver som svensk exceptionalism, ses Sverige som en moralisk stormakt i världen och detta reflekteras både utåt mot omvärlden men också inåt mot det svenska samhället. Så när svarta personer och aktivister har påtalat den strukturella rasismen och diskrimineringen i Sverige har det ofta viftats bort eftersom deras röster blir ett hot mot den svenska självbilden. Men Sverige är inget undantag från den strukturella och institutionella rasism och diskriminering som genomsyrar västerländska samhällen. Trots det har den här självbilden blivit en fundamental attityd i samhället, och som en konsekvens upprätthålls ett förnekande av Sveriges koloniala historia. Dessutom blir det svårt att prata om ras och rasism i ett svenskt kontext då självbilden blir som en form av motstånd mot svarta praktiker, tankar och kroppar eftersom dessa röster kan synliggöra den institutionaliserade vitheten som annars kan röra sig fritt i de flesta rum.

Sade berättade hur hon numera undvek att vara i lunchrummet samtidigt som sina kollegor eftersom hon i det rummet blev överväldigad av all uppmärksamhet hon fick för sitt hår och hur hon klädde sig. Det var en typ av uppmärksamhet som gjorde henne obekväm, för vad var det egentligen som gjorde att personer var tvungna att prata om hennes hår varje gång men ingen annans? I de rummen blev hennes svarthet påtaglig och att prata om henne som ett objekt blev något vardagligt medan den dominerande vitheten i rummet förblev osynlig och opratbar.

I Sverige har forskningen om svartas upplevelser i akademin varit begränsad, delvis på grund av den färgblinda självbilden som förhindrar erkännandet av svartas existens (praktik, tanke, kroppar). I samtal med Zola, som hade flyttat till Sverige på grund av studier, berättade hon att hennes upplevelse var att svenskar verkade rädda för ordet svart och genom att inte ta i ordet så accepteras heller inte svartas erfarenheter. Istället klumpas alla rasifierade grupper ihop vilket förminskar och osynliggör gruppens komplexitet. På så sätt blir färgblindheten ett sätt att (in)direkt kontrollera rasifierade personer.

När svarta kvinnor för närvarande tvingas möta det här motståndet i akademiska rum så lever samtidigt den lyckliga blindheten i samma rum och frodas och förstärks. Den svarta kvinnan som befinner sig inom akademin skapar en form av motverklighet eftersom hennes position när det gäller kön och ras skiljer sig från den förväntade bilden av vem som kan och ska göra anspråk på den akademiska platsen – vilken i många fall brukar förkroppsligas av den vita mannen. De vita akademiska rummen blir som en påminnelse för svarta och andra rasifierade kvinnor att den här platsen inte är gjord för dem. Istället är den blotta existensen av svarta kvinnor inom akademin subversiv, då de bryter mot den institutionaliserade vitheten. Vissa har till och med blivit ifrågasatta gällande hur de ens kom in på Lunds universitet, som om en svart kvinna på den platsen vore en omöjlighet. Detta gör oss konstant medvetna om hur vi uppfattas i vissa akademiska rum då vi befinner oss i en vithetsnorm.

Människor befinner sig i ett nät av relationer, intimiteter och förbindelser som kopplar ihop oss på olika sätt. Forskaren Sara Ahmed menar att institutioner som akademin är konstruerade av ett nät av tidigare relationer/intimiteter mellan olika kroppar. Detta påverkar hur människor beter sig och rör sig i det akademiska rummet och hur vi förhåller oss till det som blivit normaliserat i platsen. Det här nätet blir som en påminnelse om vilka som tillhör det akademiska rummet och vilka som inte tillhör. De som tillhör det akademiska nätet innehar på så sätt en privilegierad position, eftersom de uppfattas som självklara i rummet.

 

När jag pratade med andra svarta kvinnor om deras upplevelser på Lunds universitet så fanns det flera saker där våra erfarenheter både skiljde sig åt och stämde överens. Vi är inte en homogen grupp men samtidigt finns det ett band mellan oss som gör att vi ser, hör och känner varandras berättelser. Vi förstår hur det känns att vara den enda eller en av två svarta personer i nästan varje akademiskt rum vi går in i. Vi har känt den där ensamheten och motståndet mot svart existens. Samtidigt har vi upplevt när ensamheten bryts och en känsla av tillhörighet istället infinner sig. Amara berättade med värme om ett tillfälle då hon och en nigeriansk utbytesstudent såg varandra på väldigt långt håll och började gå mot varandra. När de möttes kramades de och sen gick de åt olika håll igen. I det ögonblicket blev de sedda, och var inte längre ensamma, och utan ord skapades ett nät av framtida intimiteter.

Rebecca kände att Lunds universitet var så vitt att det nästan blev en konstig känsla att vara där. Den här känslan blev som ett extra lager av press för svarta kvinnor då deras existens i en sådan plats blir subversiv, som att arbeta i motström. Därför kan svartas kvinnors välbefinnande påverkas extra mycket på en plats som Lunds universitet, då flera upplever att de behöver prestera mer för att bevisa att de också tillhör platsen.

De sex kvinnorna som jag pratade med hade olika strategier för att hantera pressen, motståndet och osynlighetsgörandet på Lunds universitet. Hannahs strategi hade nästan förkroppsligats som en knapp som automatiskt sätts på. Varje gång hon gick in i ett rum försökte hon få vita personer att känna sig bekväma genom att alltid närma sig dem först och blev överdrivet vänlig och glad. Detta var ett sätt för henne att försöka bli accepterad och kanske få dem att inte tänka negativa eller stereotypa tankar om henne. Rebecca ändrade sin stil, då hennes vanliga stil skulle kunna uppfattas som oprofessionell eftersom den inte överensstämde med hennes idé om Lund som personifierad som en välklädd vit man. Så genom att ändra sin stil försökte hon känna gemenskap med andra på universitetet. Andra hade en motsatt strategi, och klädde sig och betedde som vanligt för att normalisera svarthet samt göra anspråk på platsen. Amara beskrev att denna strategin hade stärkt henne som person och hennes svarthet: “[…] jag har blommat ut tror jag. Vad kan vara bättre än att vara dig själv? Det är 100%. Däremot uppskattar inte alla det. Jag hörde genom folk att vissa inte gillade mig, men surprise surprise var de flesta vita män. Men ja, jag är ett hot mot dem så det är inte så konstigt”.

Det djuprotade motstånd som har illustrerats genom dessa svarta kvinnors berättelser synliggör hur de tvingas ut i periferin eftersom deras kroppar kan uppfattas som ett hot mot den samhällsordning som råder inom den svenska akademin. Däremot är detta ingen isolerad upplevelse på Lunds universitet utan något som flera universitet behöver uppmärksamma. För att förändra den här situationen har svarta kvinnor fortsatt befinna sig i akademiska rum för att visa på att vi har funnits här, vi befinner oss här och vi kommer fortsätta vara här. Å andra sidan har detta, såsom beskrivits, inte alltid varit enkelt. Tvärtom har det varit fysiskt, psykiskt och emotionellt påfrestande för svarta kvinnor, och det har varit en börda vi har fått bära själva många gånger. Genom att faktiskt erkänna att dessa strukturer lever och påverkar oss olika i de akademiska rummen så behöver vi börja dela på den här bördan – alltså att inte bara tala om marginaliserade grupper i akademin utan också tala om institutionaliserad vithet i rummet. Detta påminner mig om vad en svart kvinna sa under ett panelsamtal om afrosvenskars livsvillkor i Sverige – ”en brun kropp kan aldrig assimileras”. Kanske är det så om vi aldrig kan lyckas dela på den här bördan och kanske förblir därför svarta kvinnor på Lunds universitet subversiva genom sin blotta existens.

*Alla namn i den här artikeln är fabricerade för deras anonymitet och integritet.

City Plaza was one of many hotels in Athens that had been closed and left abandoned due to the effects of the 2008 financial crisis when, in April 2016, a dozen Greek activists decided to occupy its premises to host migrants, turning it into the “Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza”. The activists mostly belonged to the leftist groups DIKTYO (Network for Social and Political Rights) and Syriza’s Youth, and they had a long time social justice commitment. Alongside them participated a hundred migrants who, due to the lack of institutional support, had been camping for months in Viktoria square, one of the main gathering spots and makeshift tent settlements for newly arrived migrants in Athens. For the next three and a half years, the seven-storey building on Acharnon Street, in the heart of the Greek capital, became home and refuge for more than 2,000 people in transit while waiting to continue their journey from Athens to other European countries.

Greece is a country of first arrival for migrants from Asia (mainly from Syria, Palestine, Afghanistan, Iran, Iraq, Kurdistan, and Pakistan), who get to the Greek islands of the north-eastern Aegean Sea through crossing the narrow channel dividing Turkey from Greece. After being relocated to the mainland, they used to continue their journey to central and northern Europe along the so-called Balkan route. However, with the closure of the border between Greece and North Macedonia in March 2016, and the implementation of the EU-Turkey agreements, more than 60,000 people remained stranded in Greece, finding temporary shelters in the streets and squares in the main cities.

City Plaza was born out of the urgency to provide safe housing to people living in the streets and to express dissent towards migration policies, and it was not alone. In the Athenian neighbourhood of Exarcheia – headquarter of anarchists and leftists, and a no-go zone for fascists and police – there were in 2017 around 20 migrant squats.

In its 126 rooms, City Plaza was able to accommodate about 400 people, mostly families. The priority was given to vulnerable people, as well as to people who were able to give a logistical contribution to the project (for example, interpreters, translators, and cooks). Beds and rooms were allocated in order to maintain heterogeneity and avoid internal fragmentation and conflict. City Plaza was a self-managed project, in which decisions were made in a collegial way through three levels of assemblies, open to everyone involved in the project. Functional areas and vital activities of the squat (bar, kitchen, main desk, security, cleaning) were organised through shifts.

Without any institutional support, City Plaza managed to transform the meaning of “migrants reception”, going beyond the framework of dehumanisation imposed in institutional refugee camps and hotspots. City Plaza’s residents collaborated and took part in an experiment of cohabitation between people of different origins and backgrounds. Through more than 800,.000 meals served, 100,000 hours of active duty, and 5,.100 hours of educational activities, City Plaza represented an experiment of coexistence that went beyond meeting the need for temporary accommodation. City Plaza’s residents came together as a family that, from below and not without difficulty, challenged the powers of the state and institutions while also trying to overcome the divide between us and them. We too were part of that family, living for more than a year at City Plaza, to do field research for a doctoral thesis and to carry out a photographic project on life inside the squatted hotel, but above all with the intention of supporting a political project we understood as profoundly important. During the time we spent at City Plaza we had the privilege of getting to know its residents, sharing thoughts and life stories, and in some cases conducting interviews, from which the extracts reported here come.

At City Plaza the words “home” and “family” intertwined, at times almost taking on the same meaning. We often heard residents of the squatted hotel saying “City Plaza is my home, my family”. While this might seem like an overstatement to an outsider, people in City Plaza ate, cooked, cleaned, and managed the space together, like a big family. In spite of the advanced organisation, however, some basics such as heating or hot water still lacked, and the menu was mostly the same despite the efforts and creativity of the many international cooks, from Syria, Chile, Greece, Palestine, Iran… Thus, it begs the question: how can such a place be called “home”? The answer is suggested by one of City Plaza’s residents, who stated in an interview in May 2018 that “while refugees are trapped in Greece, people have dignity here. City Plaza is a special place. It’s important that it exists and stays open. Why? Because people here have independence and privacy. This is so important for families. And there is more that exists here that you won’t find in the [refugee] camps… It feels like home. Home is not a place, it’s a feeling. City Plaza is home”.

In their article concerning habitative spaces regarded as political in marginalised and segregated contexts, hooks, Eizenberg and Koning define the homeplace as a “shelter of sameness where the everyday life that takes place in houses binds us – in spite of politics and domination we are joined in our separateness” (1994, p. 22). Similarly, the construction of a common home as a political imperative transcending race, class, gender or nationality was envisioned in City Plaza’s constitutive slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (we live together, we struggle together). Therefore, City Plaza not only represented a shelter and safe harbour for asylum seekers, but also a space for entitlement and empowerment.

Indeed, a strong sense of belonging bound City Plaza’s inhabitants to the project. This is more easily understood if the space of the squat is compared with the “outside” space. On the one hand there is a “hostile” environment: that of the city, characterised by the stillness of a seemingly endless waiting. This condition marks the daily routine of migrants alongside a spatiality governed by policies that want them locked up in refugee camps, intentionally built far from the city centre which is only a prerogative of citizens. On the other hand there was City Plaza: located in central Athens, subverting curfews and identification policies typically imposed in official camps, and where each family had its own room. With a safe and private living space, and the constant support of the activists, people could finally find dignity, they could eat decently three times per day, have a job, and get medical treatment in case of illness. But above all, in City Plaza people could collaborate at different levels in the management and development of the project, therefore becoming active subjects transcending state and cultural borders while defeating top-down-imposed migration policies.

The idea of City Plaza as a home managed to relieve concerns and insecurities caused by the rejection and exclusion that accompany many migrants’ everyday life in Athens. The architecture of the hotel with its common areas and a hundred private rooms, played a fundamental role in the process of home-making in displacement. The bar, kitchen, dining room, courtyard, rooftop, Women and Kids Spaces all contributed to create a sense of togetherness and community. For instance, people gathered in the bar to chat, drink coffee, play cards, as well as to participate in the weekly assemblies and take decisions regarding the squat’s management. Residents met in the kitchen to cook and prepare meals, spending between three and four hours per shift while getting to know each other and creating bonds. The corridors were not just passageways but also places where City Plaza’s residents could meet, thanks to the fact that the doors of the rooms were often left open. Finally, children, who represented 40 percent of the residents of City Plaza, had all the space in the hotel at their disposal to play under watchful gaze of the adults, who also took care of other people’s children. For example, Karima, a mother who lived at City Plaza with her two sons, Irfan and Iman, ten and five years old, had a job as an interpreter for an international NGO and could leave for work knowing that her children were safe and were attending recreational and educational activities in the Kids Space.

City Plaza’s rooms were multifaceted spaces, able to serve a variety of purposes: classrooms, playrooms for children, exclusive meeting places for women, and warehouses. Above all, they were “homes” for the residents of the squat – an intimate place that allowed people to have privacy. Comparing life in the camps to that in City Plaza a resident commented: “Recently, I visited a friend and her family in a camp and I was reminded of the contrast between here and there. It’s so sad to see children living in the camps, without good food, in the cold, with no safe or clean place to play. Here my family and I can live independently. Having our own room makes such a difference in our day to day life. I can sleep at night in our room knowing that we are all safe.” (Resident, February 2017).

The rooms had a specific importance in the production of personal privacy and safety. This helped to recreate an environment which came close to the domestic one, as opposed to the imposition of blueprint and sterile spaces enforced in the shape of domination structures (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 25) such as refugee camps and hotspots. Especially in the case of residents who lived in City Plaza for a long time, the rooms were furnished and decorated as tiny flats, where for instance it was pleasant to invite guests. An act of resistance and cultural practice shaped by the uniqueness of each of the residents’ knowledge and cultural heritage (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 24). “I like to invite friends here in my room… It reminds me of when I was in [her hometown] … We sit, we chat, we tell each other stories of before. Sometimes we cook, but don’t say it! [she laughs. Cooking is not allowed in the rooms for safety reasons] I like it here in Plaza, but the rest… It’s too difficult. Sometimes I think I want to stay in Plaza forever. After all that happened, the journey… I know it’s not my home here, but in some moments I feel like it [is]… and I don’t know what’s expecting me after.” (Resident, interview, May 2018).

Many times it had been discussed whether there was a risk that the migrant squat would shift towards the humanitarianism typical of NGOs and state-funded associations, that is a top-down and more charity-like kind of “help” where asylum seekers usually fill the role of passive recipients at the bottom of the support line. Unlike the former, the squat was first of all a space of struggle. However, the cohabitation was not exempt from contradictions and internal tensions, mostly related to the daily management of space, residents’ interactions, and gender issues. In some cases, these contrasts were actively addressed in workshops and assemblies, while in others they were acknowledged as inevitable internal hierarchies. For instance, in the beginning of the squats existence, Greek activists were the holders of the true decision-making power as well as the most relevant tasks and responsibilities – such as the maintenance of the building, raising donations of goods and money and keeping the network of political support for the project, in Greece and Europe – but also of knowledge of the territory and of the general social and political context. This situation slowly changed over time: as the months went by, some residents who had lived in the occupation for a longer period of time showed their willingness to participate in the core assembly, which meant also taking political and strategic decisions regarding the squat.

Upon receipt of the letter of eviction from the owner of the building, after almost two years of occupation, the inhabitants of City Plaza collaborated in the definition of a plan of resistance to protect their home. In doing so, they mobilised to actively protect the space of the former hotel and thus their affirmation of their right to stay – in City Plaza, in Athens, in Greece, in Europe – and to build a life without fearing repatriation or “relocation” to other countries, breaking up the bonds they struggled so much to weave in such a difficult moment in their lives. The existence of these ties was based on the tenacity of City Plaza’s residents as well as their determination in the struggle against the system, whose hegemony was opposed until the very end.

With the election of the centre-right party “New Democracy” in both Athens and Greece and a further tightening of migration policies, at the beginning of July 2019 City Plaza opted to end the squatting project. The decision was made in order to prevent people who still lived in the hotel from being forcibly evicted and imprisoned (as it happened to the majority of migrants residing in other squats in the city). But the bonds that had been established between the residents over the years have proven strong. A dozen families decided to continue living together and rented a house which has since then become a reference point for their struggle. Similarly, other City Plaza residents continue to this day with their struggle in other parts of Europe. Just like the tree grows from the seed carried by the wind, today City Plaza’s residents continue with their struggle while adding to the creation of their “home”. Because “home is not a place, it’s a feeling” and, putting it in bell hooks’ words, it is also a site of resistance (hooks, 1990).

References

hooks, b. (1990). Homeplace (a site of resistance). Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics.

hooks, b., Eizenberg, J. and Koning, H. (1994). House, 20 June 1994. Assemblage, (24).