En mörk bild av folkhemsidyllen

På sin 85-årsdag öppnar den välbärgade, förmodat judiska, tandläkarfrun Miriam en dörr till det förflutna som tidigare varit stängd för alla utom henne själv. Hon heter inte Miriam och hon är inte judinna. Miriam är rom men hon har under hela sitt vuxna liv dolt sitt ursprung, både för sin familj i Nässjö och för det trångsynta samhälle dit hon anlände efter krigsslutet 1945. Malika, som hon egentligen heter, överlevde den så kallade Zigenarnatten 1944 i Auschwitz då minst 3 000 romer mördades, genom att anta en redan död judisk flickas identitet. I Ravensbrück börjar hon sedan ljuga om sina romska rötter när de andra fångarnas hånfulla kommentarer om ”zigenare” får henne att förstå att hon alltid kommer att stå längst ner i hierarkin var hon än befinner sig. Minsta lilla misstag kan kosta henne livet.

Hemligheten byggs på då Malika anländer till Jönköping. Hennes framtid hänger på att hon lyckas utrota sitt sanna jag och bli den värdiga judiska flicka som en vänlig, men i grunden fördomsfull medelklassfamilj, tror att de tagit hand om. På ytan blir Malikas liv en framgångssaga. Hon gifter sig med tandläkaren Olof och tillsammans med honom och hans son bildar hon en ny familj. Lyckan borde vara total men Malikas rädsla skapar sår som aldrig läker. De djupaste såren som ständigt öppnas upp är saknaden efter Didi, lillebrodern som mördades i ett av Doktor Mengeles experiment, och efter kusinen Anoschka som slogs ihjäl för att hon vägrade klä av sig vid ankomsten till Auschwitz. Malikas liv blir till sist bara ett tomt skal där hennes egen starka personlighet ofta skaver under den konventionella ytan. Hon vågar aldrig ventilera sin sorg och tystnaden har sitt pris.

Samhället som Malika så desperat försöker anpassa sig till genom att släta ut sig själv, lider också av en önskan att uppvisa en fläckfri fasad. Den felfria kuliss som femtiotalets Sverige visade upp för omvärlden, dolde i själva verket både kraftiga klasskillnader och rasism, ofta riktad mot den grupp i samhället som kallades ”tattare”, nu på egen begäran omdöpt till resandefolket. Många resande fanns med bland dem som fick skallarna mätta av rasbiologer och ett stort antal tvångssteriliserades. År 1948 utbröt våldsamma förföljelser, de så kallade tattarkravallerna, i Jönköping. Kravallerna ledde till att stadens resandefolk attackerades i sina hem av rasister som fick medhåll i lokala tidningar. Det ansågs allmänt att ”tattarna” fick skylla sig själva eftersom de påstods ägna sig åt kriminell verksamhet. Flera familjer blev dömda till fängelsestraff eller böter för att de försökt försvara sina hem mot inkräktare. Malika, som råkar befinna sig på fel plats under kravallerna, angrips av en grupp unga män och hon förstår genast signalerna. Inte ens i Sverige kunde hon någonsin avslöja sitt ursprung. Hennes liv i det svenska ”paradiset” hänger på en mycket skör tråd.

Maj-Gull Axelsson bygger upp och plockar efter hand hål i en välkonstruerad fasad som döljer skrämmande många brister, genom de revor som uppstår skymtar ett Folkhemssverige som långt ifrån är någon nostalgisk dröm. Framför de välskötta hemmen står bilar och arbetarnas semestrar blir längre, men bakom ytan döljer sig klasskillnader, rasism och kvinnoförakt.  Skildringen av Malikas liv som flykting i Jönköping och Nässjö varvas med bilder från koncentrationslägren och den rangordning som även där placerade romerna längst ner på skalan. Speciellt starka är de avsnitt som berör Didis öde som försökskanin hos tyska nazistdoktorn Mengele och Malikas livslånga längtan efter honom. Jag heter inte Miriam är en skickligt uppbyggd roman som ger en god insikt i romernas situation och i det hyckleri som låg inbäddat i den svenska femtiotalsidyllen. En nyttig historielektion som också tydligt speglar vår egen tid där polisen fortfarande upprättar etniskt grundade register över romer och så kallade ”kringresande”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *