EU-valets danska vinnare

Vid sidan av framgångarna för brittiska Ukip och franska Front National i valet till Europaparlamentet i maj, var det Dansk folkeparti som utgjorde den tredje ”framgångssagan” för extremhögern. Med 26,6 procent av rösterna är de det extremhögerparti som fick högst andel av rösterna i sitt land och det enda i Skandinavien som fick flest av sitt lands mandat i EU-parlamentet (fyra av tretton).

Danmark, som traditionellt ses som ett frisinnat land, som alltid hamnar högt på rankningar över västvärldens lyckligaste länder, som får beröm för sin välfärd och jämställdhet och tidigare har setts som vänligt inställt till flyktingar, har uppenbarligen genomgått stora förändringar. Förr när jag berättade för folk att jag var uppvuxen i Danmark brukade de fråga mig om den offentliga sektorn och den kostnadsfria utbildningen. Numera frågar de mig om rasismen. En svart kollega berättade till och med för mig nyligen att han alltid har varit lite rädd för att besöka Danmark.

När mina föräldrar kom till Danmark på 1980-talet som politiska flyktingar, såg det sociala klimatet annorlunda ut. De fick boende, bidrag till möbler, gratis undervisning i danska och tillgång till vuxenutbildning. Även om samhället präglades av okunnighet kring utländska kulturer – min mor fick regelbundet höra kommentarer som ”du har bara två barn, jag trodde att sådana som ni hade massor av barn” – var inställningen gentemot invandrare definitivt mer välvillig än fientlig.

Men under de senaste decennierna har den danska extremhögern utvecklats snabbt och dess framgångar i EU-valet är inte helt oväntade. Det här är landet som stod för Muhammedteckningarna 2006 och nyligen skapade rubriker med sitt förbud mot halalkött, ett förbud som motiverades med argument om djurens välfärd, trots anklagelser om grymma förhållanden inom landets grisindustri.

År 2011 samarbetade jag med den Londonbaserade tankesmedjan Demos kring en studie av Dansk folkeparti. Vid det laget var partiet redan Europas mest framgångsrika högerextrema parti, stödparti till koalitionsregeringen i egenskap av Danmarks tredje största parti. I en enkätundersökning svarade 500 av deras Facebookvänner att motstånd mot invandring, anti-islamism och försvar av välfärdssystemet var de främsta orsakerna till att stödja partiet. Dansk folkeparti har inte bara gjort dessa frågor till sina utan dessutom bedrivit en mycket effektiv PR-kampanj. Trots anklagelser om att en del av partiets medlemmar också var medlemmar i våldsbejakande nazistiska grupper (vilket bekräftades i intervjuerna som vi genomförde), har Dansk folkeparti lyckats positionera sig som ett icke-rasistiskt parti, som endast kritiserar integrationspolitiken och EU:s dominans.

Under våra intervjuer med högerextrema grupperingar var följdverkningarna av Dansk folkepartis metoder uppenbara. Till och med de minsta extremistgrupperna var duktiga på PR. En av deras ledare, som ansåg att alla icke-danskar skulle utrotas (vilket jag antog innefattade mig själv), skickade ett sms till mig efter vår intervju för att säga att det hade varit ett nöje att träffa mig.

Och denna hållning av ”icke-rasistisk integration” har uppenbarligen påverkat den danska mentaliteten. En dansk kille sa nyligen till mig – vilket jag tolkade som ett försök till raggningsreplik – att jag var ”politikernas ideala, eftertraktade typ av invandrare”.

Förutom att framställa sitt anti-islamistiska budskap som liberalt, som ett försvar för yttrandefrihet och i synnerhet jämställdhet, har Dansk folkeparti positionerat sig som partiet som kämpar för ”vanliga” danskar. Den av partiets ledare som suttit längst, Pia Kjærsgaard, som tidigare arbetat inom vården, kallades “Mamma Pia”. Hon sågs som motsatsen till elitpolitiker från medelklassen. Landet tycks längta efter den romatiserade jämlika politik som det en gångs ansågs ha.

Till sist har Danmark, precis som resten av Europa, utsatts för stora nedskärningar på senare år och i egenskap av ett land som tidigare prisades för sin välfärd verkar befolkningen känna att de har mer att förlora än andra. Det lilla landets rädsla för globalisering verkar vara lika mycket en rädsla för nyliberalism som för mångkultur, men tyvärr utgör det senare en mycket enklare syndabock.

Men ingen av dessa förklaringar får avleda uppmärksamheten från vad partiets seger betyder. Under de år som partiet stödde koalitionsregeringen, var dess politiska genomslag enormt. Andelen asylansökningar som godkändes sjönk från 60 procent till miniminivån i FN:s flyktingkonvention; vistelsetiden som krävdes för medborgarskap höjdes från tre till sju år; “naturaliserade” medborgare tvingades att bo i Danmark i 28 år innan de fick återförenas med sin make/maka och det gjordes försök att återinföra gränskontroller mellan Danmark och Tyskland respektive Sverige, i vilket innebar ett brott mot Schengenavtalet. De extrema migrationslagarna anklagades till och med för att bryta mot de mänskliga rättigheterna av Danmarks institut för mänskliga rättigheter. Självklart har framgångarna också betydelse för det danska civilsamhället.

Bilden av Danmark som ett rasistiskt land saknar inte helt grund. Trots alla Dansk folkepartis försök att ompositionera sig, har partiet rasistiska och till och med nazistiska rötter. Dess inflytande i Danmark och EU är skrämmande och måste tas på allvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *