Koloniala bulldozers

I början av 1970-talet reser författaren Salman Rushdie runt i Indien. I Delhi bor han en period i det som kallas ”Kathputli-kvarteren” (Kathputli colony). I denna informellt byggda stadsdel, av myndigheterna benämnd ”jhuggi-jhompri” (”slum”), slås Rushdie av magin i den politiska motpol som platsen utgör i staden. Några år senare ges boken Midnattsbarnen ut, i vilken stadsdelen blir en viktig del. Boken vinner Booker-priset och blir känd världen över. Få utanför Delhi vet nog att den plats, och de händelser, som beskrivs i boken, faktiskt fanns och har hänt på riktigt.

Den plats som Rushdie beskriver fanns fortfarande kvar när jag nästan ett halvt sekel senare, i oktober 2017, besökte Delhi. Området där Kathputli-kvarteren låg, i östra New Delhi, började ockuperas redan på 1950- och 1960-talet, och somliga av de ursprungliga ockupanterna bodde fortfarande kvar, med barn och barnbarn, när jag först kom dit. Ockupanterna var kringresande cirkusartister, dockmakare, magiker, ormtjusare och akrobater, majoriteten med ursprung i Rajasthan, vilket senare gav platsen sitt namn. ”Kathputli” är hindi för en typ av marionettdockor från just Rajasthan.

Jag gick in i området via huvudgatan Shadipur Road: basaren. Basaren var områdets affärsgata och halspulsåder. Människor stod och satt utanför och inne i affärerna som låg ett par steg upp från gatan för att skyddas vid de årliga monsunregnen. Området påminde mer om en by än en stadsdel i en megastad som Delhi. Privat och offentligt tycktes glida ihop. Den västerländska åtskillnaden mellan stad och landsbygd delvis upplöst. Getter stod på en upphöjd veranda, en man grillade kött framför sin affär, det såldes marionettdockor och allehanda vardagsföremål från de små affärsfönstren i folks hem. Föga anade jag att området bara några dagar senare skulle vara totalt utsuddat.

Illustration: Tove Grönroos.

När artisterna började ockupera området var det bara våtmarker i utkanten av dåvarande Delhi, en stad som sedan dess vuxit till en av världens största. Vid ockupationens början bodde artisterna i temporära tygstrukturer vilka senare ersattes av mer permanenta byggnader i plåt och tegel. Byggnaderna i stadsdelen byggdes upp gradvis, som ett lapptäcke, och skapade en tätt bebyggd stadsdel mer lik Old Delhi (Shahjahanabad) än kolonisatörernas modernistiskt planerade områden, med sin tydliga separering mellan privat och offentligt, arbete och fritid. Denna typ av informella stadsdelar har alltid varit svåra att kontrollera, vilket har drivit myndigheterna att på olika sätt försöka få dem att försvinna. På grund av en stor bostadsbrist för låginkomsttagare, i kombination med kraftig inflyttning av flyktingar och människor från landsbygden, har informell bebyggelse ändå alltid vuxit fram i glappen.

I och med britternas kolonisering av landet importerades en, för Indien, ny form av stadsplanering, som tydligast manifesteras i New Delhi eller till exempel Chandigarh. Denna modernistiska stadsplanering är tydligt präglad av europeiska och nordamerikanska ideal i sin uppdelning mellan bostad, arbete och offentlighet. Bostäder i ett kvarter, affärer i ett annat och mellan dessa skulle man ta sig med bil eller flanera i vidsträckta parker. I den förkoloniala staden, däremot, finns inte denna uppdelning. Snarare levde, arbetade och socialiserade människorna, och gör det fortfarande, i stadsdelar som Old Delhi, i och omkring samma byggnader. Denna idé om separering lever vidare även sedan Indien blivit självständigt. På så vis kan vi, genom stadsplaneringen, se att de västerländska idealen fortsätter att diktera landets utveckling även efter dess självständighet 1947.

Den världskände marionettspelaren Puran Bhatt bodde i Kathputli-kvarteren och kämpade mot rivningen. Här illustrerad med den klassiska marionettdocka som gav området dess namn: Kathputli. Illustration: Tove Grönroos.

Under nödåren (1975–1977) rivs Kathputli-kvarteren för första gången. Detta är under en tid när myndigheterna genomför en försköningsräd och tvångsförflyttar männi skor i informellt byggda stadsdelar till områden utanför staden för att på så sätt kunna transformera staden utifrån västerländska ideal. Det genomförs också tvångssteriliseringar på invånarna, vilka rättfärdigas med att dessa fattiga människor inte har råd att få fler barn och i utbyte mot steriliseringar får de rätten till någonstans att bo. De bytte sina kroppar mot ett hem. Efter nödåren flyttade artisterna tillbaka till den då rivna stadsdelen. De satte upp tält där och etablerade återigen det som vid mitt besök var Kathputlikvarteren. De skapade ett industrikooperativ och kallade sig Bhole Bisre Kalakar (vilket betyder ungefär ”de sedan länge glömda artisternas kommitté”). Kommittén hade storartade planer och anlitade arkitekter för att utforma sin stadsdel som de kallade Andandgram, ”konstnärsby”. Flera gånger var de nära att få rättigheterna till marken och att de inte fick dem kan antagligen förklaras med att denna arkitektur helt enkelt inte passade in i den postkoloniala idén om hur en stad ska se ut.

I den senaste planen från 2007; ”Master Plan for Delhi 2021”, en översiktsplan som bestämmer vilken typ av bebyggelse och infrastruktur som får finnas i en stad, lever de modernistiska idealen kvar. Alla områden benämnda ”slum” ska rivas och ersättas med höghus. 2009 bestäms att Kathputli-kvarteren ska bli det första området att rivas. I dokumentären Tomorrow We Disappear från 2014 beskrivs den kamp som invånarna i området fört mot myndigheterna, för att kunna behålla marken och sina bostäder, för att kunna fortsätta att utöva sina traditionella hantverk och kulturella praktiker. Majoriteten av invånarna, cirka 2 800 familjer (runt 14 000 av de 15 000 personer som bodde i området), har visserligen blivit lovade bostäder i de nya husen men motsatte sig trots det bygget eftersom de ville etablera sin konstnärsby och eftersom de nya bostäderna inte är anpassade efter deras behov.

När jag kom dit åtta år efter att beslutet tagits, att stadsdelen ska rivas, stod husen ändå kvar. Att de ännu inte rivits berodde på den kamp som invånarna fört mot myndig­ heterna, och som erhållit mycket medial uppmärksamhet, vilket gjort att de fått stort stöd av allmänheten. På så sätt hade det varit svårt för myndigheterna, både att få med sig invånarna i processen och att gå in och riva utan att utmålas som skurkar. Myndigheterna hade nämligen velat få proces-sen att framstå som demokratisk och inkluderande.

Tre dagar efter mitt besök i kolonin skickade en indisk bekant en nyhetsartikel till mig där det framgick att myndigheterna just gått in och med hjälp av bulldozrar demolerat hela området. Hela ingreppet krävde polisiära insatser och media förbjöds att närvara. Nio år efter att beslutet om demoleringen tagits bestämde sig alltså myndigheterna plötsligt för att genomföra rivningen.

Jag åkte tillbaka en vecka senare. Det hade varit flera dagar med intensiv smog och vi var avrådda från att gå ut, eller i alla fall bära munskydd om vi gjorde det. En tung, rödgul dimma låg över Delhi och doften av eld var mer intensiv än vanligt, vilket förstärkte domedagskänslan som följde mig på väg dit. Jag tog metron en extra station för att från ovan kunna se hur mycket skada som gjorts; metron går precis bredvid området.

Hela området hade rivits, kvar fanns nu bara ett hav av tegelstenar och ett fåtal motståndskraftiga rester av väggar. Människor gick runt i tegelhavet och samlade stenar till nya bosättningar och tjänstemän cirkulerade i gula bygghjälmar. De hårt kämpande invånarna i Kathputli-kvarteren hade slutligen fått ge vika för auktoriteterna. Det hela påminde mig om en scen i Midnattsbarnen där Rushdie beskriver den förra demoleringen som skedde under de fasansfulla nödåren: ”Vid dagens slut hade slummen… raderats från jordens yta.”

Jag gick in där, bara tio dagar tidigare, basaren ledde en in bland de tätt placerade två- och trevåningshusen. Ett litet fuchsiafärgat hindutempel hade blottats på sitt innehåll och lämnats kvar. Tre unga män kom fram till mig och ville prata. En magiker, en student och Arjun, en trumtillverkare, som var den som var bäst på engelska. De hade alla tvingats till de temporära bostäderna, fem kilometer bort i Anand Parbat och tre mil bort i Narela, och var tillbaka för att titta och prata med de människor som inte fått temporära bostäder utan tvingats bosätta sig på gatan utanför den rivna stadsdelen. Arjun berättade att det varit tufft för många för att rivningen skedde oväntat, även om myndigheterna hävdat att de gick ut med information några dagar innan, mitt under högsäsong vilket påverkar invånarnas ekonomi. Han sa att han själv klarade sig men hans vänner hade det väldigt tufft. Stadsdelen var nämligen en viktig plats för kunder att ta kontakt med invånarna inför till exempel bröllop och fester när de brukar anställas. Det var också en viktig plats för kollektiva minnen och en gemensam identitet.

Nu kommer områdets småskaliga struktur med intima alléer, halvoffentliga innergårdar, takterrasser för sommarsömn och verkstäder och affärer, ersättas med cirka sjutton våningar höga, modernistiska byggnadsblock. Myndigheterna kallar processen en ”in situ-rehabilitering”. ”Rehabilitering” innebär i detta fallet att de kommer få bostäder i de nya byggnaderna som ska byggas på tomten i stället för att flytta ockupanterna till stadens utkanter, som man gjorde förr.

Ett exemplar av marionettdockan som området Kathputli namngetts efter. Foto: Tove Grönroos.

Problemet är att de nya bostäderna inte är anpassade till mer än brukarnas basala behov, såsom välisolerade lägenheter, badrum och elektricitet. Alla som bott i kolonin kommer tilldelas lika stora lägenheter, trots att familjekonstellationerna är oerhört varierade. I kolonin bodde familjemedlemmar ofta nära varandra i små kluster med gemensamma ytor för matlagning, hantverksarbete, barnpassning och socialisering mellan husen, vilket skapade semipublika ytor, ofta i angränsning till de smala alléer (galis) som sling­ rade förbi husen. Basaren var en viktig mötesplats där människor från olika delar av området, och således från olika kaster, stammar och grupper, möttes. I det nya höghus­ området med modernistisk separering mellan privat och offentligt kommer viktiga nätverk att lösas upp, vilket kommer påverka de boendes möjligheter att fortsätta sina hantverk. Det kommer också att innebära en upplösning av människors­ levnadsmönster. I Kathputli-kvarteren har man levt nära släktingar, kunnat bygga ut sitt hus vid behov, haft verkstäder att dela med andra och haft plats att förvara de ibland över två meter höga marionettdockorna. I de små lägenheterna i höghusen finns inte dessa möjligheter. Dess­utom kommer familjer splittras upp och bo i olika byggnader.

Staden har i utbyte mot bostäder för låginkomsttagare, det vill säga Kathputli-kvarterens invånare, gett byggherren marken. Det är dock oklart hur dessa kontrakt ser ut och om stadsdelens invånare i längden kommer ha råd att bo där och samtidigt kunna utöva sina nuvarande yrken. Kanske kommer de tvingas från sina yrken, som magiker, dockmakare och akrobater, för att kunna ha råd. Kanske kommer de tvingas flytta från sina lägenheter och på nytt hitta en plats att försöka skapa det konstnärssamhälle de drömt om på.

Ett alternativt scenario hade kunnat vara att utforma byggnaderna utifrån inhemska traditioner och levnadsmönster i stället för att tvinga in invånarna i västerländska ideal. Det höghusen gör blir här inget annat än en fortsättning på kolonialismens assimileringsförsök. Auktoriteterna ställer här västerländska praktiker, konstnärliga uttryck och arkitektur, över invånarnas behov. Detta sker genom processer som ska framstå som inkluderande men som, vid en närmare iakttagelse, inte kan tolkas som något annat än svepskäl för att få genomföra en stadsomvandling som bygger mer på marknadslogik och global kapitalism, än på att tillhandahålla väl utformade bostäder till några av stadens mest utsatta invånare.

Tove Grönroos är arkitekt och konstvetare. Läs hela hennes uppsats om Kathputli-kvarteren här.

 

Var är min skugga nu?

Jag börjar skriva den här krönikan på tåget från Abisko mot Stockholm. I fem dagar och fyra nätter har vi varit ute bland fjällen. Kämpat oss upp för branta backar på våra skidor, druckit termoskaffe i snögropar med ansiktena vända mot solen, badat bastu under norrskenet och sovit i våningssängar i fjällstugor. Allt detta är något av det bästa jag vet.

När vi ska åka hem är tåget försenat, en lavin har gått över spåret. Medan vi väntar går vi in på Naturum, där en utställning berättar om klimatförändringarnas effekter i området. Krympande glaciärer, förändringar i växtlighet och ekosystem när temperaturen höjs och metanutsläppen ökar. Det gör ont i mig när jag läser skyltarna och ser de korta filmerna. De här bergen har varit min tillflykt sen jag var liten och kom hit för första gången. Jag har tänkt på dem som eviga. Om några decennier kommer de förmodligen att se helt annorlunda ut.

Naturen kring Abisko är lätt att älska. Det är en storslagen och karismatisk plats, och just därför också en passande ikon för klimatförändringar. Här finns en naturvetenskaplig station där forskare observerar förändringarna i detalj, och rapporter därifrån figurerar ofta i media. Det är viktigt. För de flesta av oss som lever i Sverige är klimatförändringar fortfarande något abstrakt och avlägset i tid och rum.

Ett framtida hot, men just nu svårt att få grepp om. Att älska och bry oss om en plats kan hjälpa oss att inse vad som står på spel och att ta del av den sorg och oro som är en rimlig reaktion på klimatförändringar.

Och samtidigt – vad händer med de mindre karismatiska platserna? De småslagna, tilltufsade, som är hem för andra människor och andra hotade ekosystem?

Filosofen och ekofeministen Val Plumwood varnade för klyftorna som skapas mellan de älskade platserna och de oälskade. Hon skrev att vi som ägnar oss åt kritisk miljöforskning och aktivism behöver göra mer än att lyfta fram vår hänförelse över de vackra platserna. Vi behöver ägna oss åt det som hon kallar skuggplatser: de som förblir osynliga, men som förser resten av världen med energi, råvaror och andra resurser. Vi måste reflektera över relationen mellan de vackra platserna och skuggplatserna. Hur varje vacker plats har en skuggplats, hur det är just skuggplatserna som möjliggör de vackra platserna, och våra bekväma liv på dem.

Plumwood förespråkar en platsbaserad kritik, som utgår från specifika platser och sätter fokus på ekologiska beroendeförhållanden och miljörättvisa. Vems älskade platser görs vackrare och rikare genom dagens globala resursflöden? Vems platser och liv förstörs?

Hennes tankar om skuggplatser ekar i Naomi Kleins resonemang om den fossila ekonomins offerzoner, sacrifice zones – Nigerdeltat som förgiftats av oljeutvinning, oljesandens ödsliga landskap i Kleins hemland Kanada – offer som legitimeras genom rasistiska, kapitalistiska eller universaliserande logiker, där en viss idé om utveckling står över allt annat.

Samtidigt som Abisko är en älskad plats, har det länge hört till Sveriges skuggplatser. Koloniseringen av naturresurserna och den samiska ursprungsbefolkningen i den norra halvan av landet har pågått under hundratals år. ”I Norrland hava vi ett Indien”, sägs rikskanslern Axel Oxenstierna ha skrivit på 1600-talet, medan den europeiska koloniseringen sträckte sig över världen.

Skogen och gruvorna har försett staten med naturresurser som varit av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. En kolonial dynamik som fortfarande i hög grad lever kvar, och vars avtryck jag ser i utställningen på Naturum i Abisko. Hit reser folk från hela världen för att uppleva vildmarken, samtidigt som de bidrar till att förstöra den, genom utsläpp från flygresor och konsumtion av varor som tillverkats långt härifrån och transporterats över hela världen.

Jag är själv en del av problemet. Även om jag tog tåget till Abisko, har jag flugit och konsumerat mer i mitt liv än vad som borde vara lagligt. Detta samtidigt som jag är mycket medveten om att 80 % av jordens befolkning – ofta samma personer som kallar skuggplatserna för sina hem – aldrig satt sig i ett flygplan. Abisko är alltså både attraktivt och hotat. Det gäller många av de platser som drabbas först och hårdast av klimatförändringarnas effekter: stränderna på Fiji och Maldiverna som är paradis för turister men sakta äts upp av havshöjningen, Amazonas myllrande regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odling av biobränsle när marknaden skriker efter alternativ till fossil energi.

Om vi dröjer oss vid en plats kan vi börja förstå något av hur den hänger ihop med andra platser. Medan det skimrande vårvinterljuset faller över Abisko, ligger det i skuggan av många, överlappande berättelser om resursexploatering och klimatimperialism, i historien och i nuet. Om vi står stilla tillräckligt länge kan vi se hur skuggorna av dessa berättelser, och skuggorna av de liv som vi själva lever i dem, flyttar sig mellan platserna. Var är min skugga nu? Och nu?