Svag antirasistisk rörelse i Ungern

UTRIKESKRÖNIKA

Ungern med sina knappt tio miljoner invånare är ett litet land i mellersta Europa i ett väldigt utsatt områe. På grund av landets geografiska utsatthet och strategiska felberäkningar har ungrarna fåt utstå måga slag mot den nationella identiteten. Ett exempel är att Ungern blev av med över 70 procent av sitt landområde till grannländerna när Trianonfördraget slöts 1920 och spåren efter detta sitter fortfarande i.

I det senaste valet 2010 rönte det öppet fascistiska, antiromska och antisemitiska partiet Jobbik (rörelsen för ett bättre Ungern) enorma framgågar med sina 17 procent av rösterna. Det är detta parti som fram till dess man bröt mot landets grundlagar drev den paramilitära rörelsen Magyar Gárda (Ungerska gardet). Allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i samband med nästa val.

Fidesz, som innehar regeringsmakten, ser sig själv som ett nationalkonservativt parti, men bedriver i själva verket en nyliberal politik och har med sin stora majoritet i parlamentet drivit igenom en rad antidemokratiska förändringar. Även om Fidesz inte direkt driver någon hetskampanj mot landets minoriteter som Jobbik, har deras politik knappast bidragit till att skydda landets minoriteter eller motverka den växande rasismen mot dem. Snarare har deras politik gjort saker och ting värre.

Hur ser då den antirasistiska mobiliseringen ut och varför få vi i Sverige aldrig höra något om den?

Det enklaste svaret är att den knappt existerar, i alla fall inte på gräsrotsnivå. Förutom enstaka upprop och aktioner och några få undergrupperingar och marionettorganisationer till politiska partier på vänsterfalangen står rasismen obestridd. Detta gäller i det offentliga rummet såväl som i parlamentet, där oppositionen inte har kunnat formulera alternativa förklaringsmodeller eller föra en politik för att motverka de sociala orättvisorna.

Vad är då anledningen till att så få motståndsrörelser bildas och att de som finns knappast får något inflytande?

Bland intellektuella talas det framför allt om två anledningar. Den första är att Ungern nästan helt saknade en 68-rörelse och att det alltså inte finns något sådant politiskt arv. Den andra är att landets realsocialistiska förflutna gör det svårt för rörelser att enas kring en grundideologi. Marx är till exempel för både yngre och äldre ungrare kraftigt förknippad med det förtryck som Sovjet stod för. Självklart är en vänsterpolitisk hållning inte nödvändig för antirasistisk mobilisering. Men när rasismen och de högerpopulistiska rörelsernas framgångar så tydligt går hand i hand med de sociala orättvisorna blir det svårt att formulera motargument som inte bygger på något som helst klassperspektiv.

Den yngre generationen, där Jobbik har ett starkt väljarstöd, famlar efter förklaringar till landets dåliga ekonomi och sin generations allt sämre framtidsutsikter. När Ungern gick med i EU och upphörde att tillhöra östblocket, som man aldrig kände sig hemma i, förväntade sig många att ekonomin skulle ta fart och att man skulle få del av ett välstånd av västeuropeiskt snitt. När så inte blev fallet började många blicka bakåt, anamma en nationalistisk ideologi och göra landets minoriteter bli syndabockar. I Pécs, staden som jag läser i, följde jag i början av året med spänt intresse bildandet av vad som kunde ha blivit en framgångsrik antifascistisk rörelse med frihetligt socialistiska inslag. Men i skrivande stund är den under avveckling och gör inte annat än att måla graffiti och dela ut flygblad. Varken jag eller mina ungerska vänner kan se hur det här kommer att sluta, men det ser inte ljust ut och ingen ljusning är i sikte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *