Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik, forskare vid Mångkulturellt centrum och lärare vid Södertörns högskola:
De viktigaste antirasistiska frågorna i Sverige just nu och inför framtiden handlar om att än mer (fortsätta att) börja tala om ras och vithet på ett både explicit och konstruktivt sätt och därmed flytta fokus från migrationsaspekten och besattheten vid “invandrarna” till frågor som rör dagens och framtidens svenskhet. Om att utveckla indikatorer för att mäta hur rassegregationen och rassegmenteringen ser ut i Sverige efter förebild från hur vi redan gör statistik utifrån kön och klass, samt att med inspiration från den engelsktalande världen försöka utveckla svenska ras- och vithetsstudier som ett eget forskningsområde. Det handlar med andra ord om att både börja använda nya begrepp och att byta perspektiv samt att skapa ny kunskap. Just nu står nämligen den antirasistiska rörelsen i Sverige och stampar på samma plats på grund av arvet efter 1900-talet: det handlar i praktiken mer om antifascism än om antirasism, det handlar alltför ofta egentligen om en vänster-högerkonflikt av det gamla slaget än om frågor som rör rasdiskriminering. Och den svenska antirasismen bygger framför allt på en färgblind och utopisk vithet som går tillbaka till 68-rörelsen, och som helt enkelt inte längre är gångbar.
Baharan Kazemi,styrelseledamot i Flyktinggruppernas riksråd, FARR:
– Jag engagerar mig i asylrätten, eftersom det är ett område där man kan ställa konkreta krav, juridiskt och politiskt. Det är ett sammanhang där de som drabbas mest av politiken också själva gör motstånd, där vi antirasister känner oss enade, oavsett ursprung.
Nivån på rasism i ett samhälle kan kanske mätas genom bemötandet av dem som inte anses höra till. Om de tillåts drunkna på havet som utgör gränsen mellan samhället och icke-samhället, om de deporteras drogade och med handfängsel till ett land där de riskerar dödsstraff, då är de inte så mycket värda för samhället. Den antirasistiska kampen är inte vunnen bara för att man skapar ett värdigt flyktingmottagande. Men jag skulle säga att flyktingpolitiken är som en barometer över nivån av rasism i samhället och därför är den viktig.
Hanna Thomé, antidiskrimineringskommunalråd i Malmö (V):
Rasism påverkar hela människans liv. Kampen mot rasism handlar om erkännande och synlighet men också om omfördelning av resurser. En antirasism utan klassperspektiv blir mest fina ord.
Anders Neergaard, universitetslektor och docent i sociologi vid Linköpings universitet:
Den myriad av former av exkludering och underordning som rasifierade människor utsätts för i arbetslivet. Jag tror att en antirasistisk kamp samtidigt måste jobba med representation (att rasifierade finns företrädda i organisationer), erkännande (att vi tydliggör hur språkbruk, bilder och lagstiftning osynliggör eller förnedrar) och omfördelning (att resurser omfördelas till rasifierade grupper). Det är ett nödvändigt men svårt projekt, speciellt om det utvecklas parallellt med en kamp mot klass- och kvinnoförtryck.
Shora Esmailian, journalist och författare aktuell med boken Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld:
32,8 miljoner människor tvingades fly från sina hem 2012, 98 procent på grund av klimat- eller väderrelaterade händelser – och problemen kommer bara öka. Men trots att väst är skyldig till en majoritet av utsläppen erkänns dessa människor inte som flyktingar.
På 1990-talet låg den genomsnittliga utsläppstillväxten på en procent om året; sedan millennieskiftet ligger den på drygt tre. De tio varmaste åren som har uppmätts ligger alla efter 1998 – och det blir bara värre. 2011 års första sex månader genererade fler naturkatastrofer och extrema väderhändelser än de flesta hela år före 2006.
Den rika delen av världen släpper ut mest fossila bränslen per capita och har gjort det historiskt. De som drabbas är människor i världens periferi – just de som har minst skuld till den globala uppvärmningen. Den för närvarande viktigaste antirasistiska frågan tycker jag är den om klimatet, eftersom den globala uppvärmningen ställer alla ojämlikheter på sin spets och förstärker dem: klassklyftor, ojämställdhet mellan könen, rasism.
Vår tids nya flyktingar – klimatflyktingar – är överrepresenterade i de senaste årens statistik. 30 miljoner som tvingats på flykt förra året – vare sig de flytt katastrofer i den rika delen av världen eller i den fattiga, oavsett om de har korsat en nationsgräns eller ej – är de facto klimatflyktingar. Utan juridiskt erkännande och med de allt högre murar västvärlden reser måste de hamna i fokus i den antirasistiska kampen.
Mattias Gardell är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Han forskar i spänningsfältet religion–politik–rasism:
Som forskare ser jag vikten av att etablera ett Centrum för rasismstudier. Det finns en ny generation duktiga forskare från olika discipliner men ingen mötesplats som möjliggör en bas för rejäla studier av frågor som hatbrottslighet, diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden och i migrationspolitiken, som på allvar kan samla kunskaper kring antisemitism, antiziganism, afrofobi och islamofobi och som också förmår ta sig an teoretiskt viktiga frågor som exempelvis reproduktionen av rasistiska ordningar som inte bygger på föreställningar kring biologisk ras, det vill säga det fenomen vi kan kalla en “rasism utan raser”.
Britta Abotsi, journalist:
Jag vill inte peka ut en antirasistisk fråga som viktigare än någon annan. Jag tror att det kan vara farligt att jämföra rasismens olika ansikten. Det är nödvändigt att vi arbetar mot den rasism som får fruktansvärda konsekvenser som död och misshandel, men också att vi arbetar mot den rasism som bara genom det som kan tyckas vara ett oskyldigt språkbruk spär på en ordning och struktur som främjar rasism. Allt hänger på något vis samman och det hoppas och vill jag att Mana ska vara en hjälp för oss alla att se.
Jesper Klemedsson – bildjournalist:
De landvinningar som ursprungsrörelserna gjort på den latinamerikanska kontinenten – framförallt i den andinska regionen – är inte bara den viktigaste antirasistiska frågan för mig utan också bland det mest underrapporterade här hemma. Det är en rörelse som tillsammans med gräsrötter och andra sektorer av samhället inte bara lyft frågan om rasism högt upp på dagordningen utan också på allvar lyckats utmana den privata makten i sina respektive länder. Det är människor som sällan syns och få hör talas om, men vilkas drömmar och kamp inspirerar till handling.
Despina Tzimoula, universitetslektor vid Malmö högskola:
Jag tycker egentligen att alla antirasistiska frågor är otroligt viktiga. Det jag ser som en stor utmaning är att antirasismen inte blir för bekväm av sig utan att frågorna hela tiden omdefinieras och omformuleras i takt med att nya utmaningar visar sig. Små eller stora vinster får inte innebära en tillbakalutad tillfredsställelse utan en tillfredsställelse som ger kraft till vidare aktivism.
Jallow Momodou, Afrosvenskarnas riksförbund:
Den viktigaste antirasistisk frågan för mig idag är hur det har skapats en samhällsstruktur som möjliggör, normaliserar och legitimerar afrofobiska yttranden i vardagen. Yttranden som möts med en bred tystnad och ett osynliggörande i samhället.
Stefan Jonsson.
Paulina de los Reyes.