Fattigdomen är inte vacker

RECENSION

≈ [Ungefär lika med]
Regi: Farnaz Arbabi
Manus: Jonas Hassan Khemiri

≈ [Ungefär lika med] följer samma recept som Khemiris tidigare pjäser. Enkel men snygg scenografi, flera parallella historier som på ett eller annat sätt vävs samman, med komplexa karaktärer som är lätta att tycka om. Tempot är högt och det är ofta roligt på ett absurt sätt.

Pjäsen vill tala om det ekonomiska systemet, om ojämlikheten och om hur den gör pengar till en sådan central del i allas våra liv, oavsett om vi vill det eller inte. Vi får möta hemlöse Peter som tigger i tunnelbanan, Ivan som inte kan fatta att han får en helt ny oanvänd vinterjacka och Martina som börjar plocka pengar ur kassan på tobaksaffären där hon jobbar.

Efter pausen får alla vi som känner oss oroliga för vår ekonomiska situation räcka upp handen. Jag och min kompis gör det. Inte så många andra. Pjäsen vill visa, och den säger det rakt ut, att fattigdomen inte är vacker. Den är inte ädel och den gör ingen fri. Men allt är också så snyggt. Kulisserna, skådisarna, publiken. Kanske är det därför jag inte blir lika berörd som jag egentligen borde bli. Eller så handlar det om att jag helt enkelt inte varit så pank som de pratar om på scenen, eller om att jag försöker förtränga att jag mycket väl snart kan bli det.

Jag vill, men jag känner inte riktigt lika starkt för karaktärerna som jag gjort i Hassen Khemiris tidigare pjäser. Jag hade önskat att de vore färre och att var och en i stället hade fått mer utrymme. Vissa bikaraktärer hade kunnat skippas, allt behöver inte knytas ihop på slutet. Ett slut som i min smak dessutom blir kort och melodramatiskt.

Trots dessa invändningar är ≈ [Ungefär lika med], i regissören Farnaz Arabis tappning, modern teater på en helt egen nivå. Alla skådespelare lyser, ingen nämnd ingen glömd. Den starkaste scenen för mig är när Andrejs mamma inte kan njuta av champagnen han köpt för att fira sin examenförrän hon får veta att det egentligen bara är mousserande vin som kostade 65 kr. Strax efter får vi lära oss att det tar 32 000 år att betala av en skuld på en trillion dollar, förutsatt att man betalar en dollar i sekunden. Och att det runtom i världens skatteparadis finns ungefär 21 trillioner dollar undanstoppade.

Jag antar att pjäsen vill vara radikal ­- den ekonomiska ojämlikheten är ohållbar och fattigdomen skapar lidande och stress. Några lösningsförslag presenteras dock inte och kanske är det inte heller teaterns uppgift, men det gör att pjäsen inte blir lika besvärande. Och jag undrar hur pjäsen uppfattas av dem som inte ville krossa kapitalismen redan innan de såg den.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *