När det finska blir främmande
Finnarna har gått från att vara en fara för ”den svenska rasens renhet” till att bli en del av en nordisk vithet tillsammans med svenskar. Men hur gick detta egentligen till?
Fram till 1809 var Sverige och Finland en enda stormakt. Man sökte erövra både nära angränsande kungariken i Europa och grunda kolonier likt andra kolonialmakter. När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 ledde det till vad som kan tolkas som en kollektiv sorg över Sveriges forna stormaktstid. Det svenska samhället försökte skriva om den egna historien så att den bättre passade den nya politiska och geografiska verkligheten. Arkeologer, etnologer, språkvetare och historiker började nysta fram en historia om Sverige där Finland inte existerade.
Enligt idéhistoriken Lina Spjut, som undersökt hur finnar och finskhet representerats i svenska skolböcker fram till vår tid, används begreppet ”ras” om finnar redan under 1860-talet. Det framgår dock av sökningar bland digitaliserade svenska tidningar att det fram till 1860-talet var näst intill obefintligt att beskriva finnarna som en främmande ras i svenska nyheter. Enligt idéhistorikern Pia Laskar, som fokuserar på rasbiologen Gustaf Retzius resa till Finland under 1870-talets senare hälft, gjorde han sin resa i syfte att svara på den tyske anatomen Rudolf Virchow. Enligt Virchow var finnarna blonda och blåögda, något som Retzius inte kunde gå med på.
Sverige kom att under 1800-talets senare hälft alltmer fokusera på vad som kommit att kallas för en ”’försvenskningsprocess” där finsktalande och samer var ett återkommande fokus. Särskilt under 1880-talet och framåt blev retoriken kring den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen alltmer hätsk. Vid den här tiden skilde man inte på tornedalingar och andra finsktalande utan klumpade ihop dem i folkräkningar.
Bland annat inrättas de första helsvenska skolorna i Tornedalen 1888. År 1899 grundades Tornedalens folkhögskola i Matarengi som hade till syfte att stärka det svenska språket och den svenska kulturens ställning i Tornedalen.
När Finlands sak plötsligt blev Sveriges
1900-talets första årtionde inleds med fortsatta satsningar på att försvenska den finsktalande befolkningen i Tornedalen. Vad som skiljer arbetsstugorna i Tornedalen från övriga är att de aktivt var en del i försvenskningsprocessen. Enbart svenska fick talas i skolan.
En viktig aktör i utformningen av denna försvenskningsprocess var biskop Olof Bergqvist. För honom var finsktalande en ”bildbar ras” och kunde därmed civiliseras. Liknande tankegångar fanns hos Albert Carlgren. Han var verkställande ledamot i Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor 1906–1933 och menade att även om de finsktalande i Norrbotten levde i fattigdom på grund av sin ras kunde de räddas genom att lära sig det svenska språket.
Andra delar av det svenska samhället hyste negativa tankar om finnarna. Journalisten Christian Catomeris har exempelvis visat hur den svenska polisens attityder gentemot finnarna såg ut under 1900-talets början. Man ansåg att de finnar som kommit till Stockholm vid den här tiden utgjorde det ”sämsta element, som från främmande land tillföres till Sverige”. Herman Lundborg gick i de rasbiologiska spåren som redan stakats ut av hans föregångare Gustaf Retzius och hävdade även att äktenskap mellan finnar och svenskar var en rasblandning.
1917 hände något väldigt viktigt i en tid när större delen av det svenska samhället såg finnarna som en främmande ras – Finland blev självständigt. Ännu större betydelse fick dock andra världskriget. Parollen om att ”Finlands sak är vår” kommer från den frivilligrörelse som grundades i Sverige när Sovjet invaderade Finland 1939. En känd del från denna historia är de 70 000 finska krigsbarn som kom från Finland till Sverige under vinterkriget (1939–1940) och fortsättningskriget (1941–1944) i olika omgångar. Vid den här tiden var plötsligt svenska familjer redo att släppa in finska barn i sina hem. Detta kan ses som en del i en större förskjutning av svenskarnas syn på finnarna och finskhet, även om beskrivningen av finnar som en främmande ras levde kvar i svenska skolböcker till sent 1960-tal.
Från rasfrämling till invandrare
Det är allmänt känt att många kom från Finland till Sverige för att arbeta under efterkrigstiden men direkt efter 1945 var det fortfarande krav på att den som reste in till Sverige redan skulle ha arbetstillstånd för att få inträde i landet. Först efter 1954, då den nordiska gemenskapen bildades så som vi känner den idag, blev det möjligt att resa mellan Finland och Sverige oavsett ärende. Den nordiska gemenskapen var grundad i tanken om en gemensam passunion och en gemensam arbetsmarknad. På så vis gjorde man direkt skillnad på så kallad inomnordisk och utomnordisk invandring.
Bland de icke-nordiska länder som svensk industri tog emot arbetskraft från fanns Turkiet, Grekland och Italien. Oftast beskrivs invandringen från dessa länder och från Finland som likartad då många arbetsplatser hade anställda från flera av dessa länder samtidigt. Samtidigt finns det mycket som tyder på att Sverige värderade arbetskraft från Finland något högre. Till detta hör behandlingen vid gränsen, där turkiska, grekiska och italienska arbetare fick genomgå en avlusningsprocess. Processen innebar att de fick sina kläder brända, passerade en hälsokontroll och blev påtvingade en dusch av gränspersonalen.
En liknande behandling finns inte att hitta i det sverigefinska kollektiva minnet. Fram till den här perioden var avlusning en vanlig process vid de svenska gränserna oavsett varifrån du kom. Att alla invandrare vid den här tiden inte behövde genomgå samma process kan tolkas som att gränsdragningarna kring vad som ansågs vara främmande och orent började skifta.
Dessutom finns inledningen till ett erkännande av det finska språket i en del svenska dokument från riksdagsnivå på 1980-talet. Men då handlar det främst om att det är ett nordiskt språk som borde få en helt annan status än andra minoriteters språk. I övrigt skedde det inskränkningar i språkfrågorna. Från 1985 skulle enbart de barn som växte upp med språket i hemmet få rätt till modersmålsundervisning. För samer, romer och tornedalingar återfick man de gamla bestämmelserna kring modersmålsundervisning 1987.
1980-talet var även en period då den gemensamma svenska och finska historien plötsligt fick större plats i det allmänna medvetandet. Detta skedde bland annat via seminarier som senare publicerades i bokform. Även mer populärvetenskapliga verk kom att lyfta fram den gemensamma historien på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt var det mycket svårare att bara se finskan som ett minoritetsspråk bland andra och den finska minoriteten som främlingar.
Invandrare blir ett kodord för icke-vit
Om 1980-talet bjöd på några mindre erkännanden av den sverigefinska minoriteten så är det under 1990-talet som ett skifte i dess position i samhället verkligen blir synligt. Nu etableras den definition av invandraren som icke-vit vi idag tar för givet. Kulturgeografen Alen Pred och etnologen Åke Daun har på var sitt håll noterat detta skifte under 1990-talet.
Extra tydligt blir detta skifte om vi ser till att den högerextrema vit makt-miljön vid den här tiden har Sverigefinnar i sina led. Från mer extrema grupper som Nationalsocialistisk Front till högerpopulistiska partier som Ny demokrati återfinns en viss sverigefinsk representation. Att en finsk bakgrund inte ledde till några kontroverser i dessa miljöer kan tolkas som att rasgränserna flyttat på sig.
År 2000 blev Sverigefinnar erkända som en nationell minoritet. Även om det betytt mycket för minoritetens status i det svenska samhället är det osäkert om det är den största orsaken till att vi nu inkluderas i den svenska vitheten. 1990-talet hade redan sett ett skifte i var gränsdragningen mellan ”svensk” och ”invandrare” skulle gå. Sedan år 2000 har den gränsdragningen blivit allt mer självklar i offentliga diskurser.
Antologin Finnjävlar från 2017 är intressant i det här sammanhanget. Flera antologier som publicerats om Sverigefinnar tenderar att fokusera på språkfrågor och etnicitet. I Finnjävlar finns bidrag som lyfter frågor som rör vita privilegier och hur den sverigefinska minoriteten kommit att ingå i den svenska vitheten. Maziar Farzin beskriver i sitt bidrag till antologin att Sverigefinnar numera har möjligheten att ingå i den vita gemenskapen.
Denna text skrapar bara på ytan av vad som påverkat skiftet från 1800-talets början till vår tid. Men att undersöka hur vi Sverigefinnar fått en plats i den svenska vitheten är också att synliggöra samhällets strukturer kring vem som får vara en del av Sverige och vilka som inte får det.