Rapport från Trieste – om migration, gränsvåld och solidaritet

ARTIKLAR Journalisten Alessia Manzi rapporterar från Trieste i Italien dit migranter kommer efter långa och svåra resor kantade av umbäranden och våld.

TEXT: Alessia Manzi, Översättning: Anna Remmets

”I Grekland bröt polisen armarna och benen på kvinnor och barn. Jag såg män återvända nakna till den turkiska gränsen.”, säger Mohammed, 27, som kom till Europa från Pakistan för en och en halv månad sedan. ”Min resa varade åtta i månader. Jag svalt i tio dagar i den iranska öknen. Sedan spenderade jag vintern i Turkiet eftersom det var omöjligt att korsa gränsen. Visste du att tjugo människor dog när de försökte korsa gränsen?” säger han medan han vandrar bland de höga träden som växer bland hyddorna som kring scouthostelet Alpe Adria i Campo Sacro, i närheten av Trieste, där migranterna väntar på att bli skickade till andra delar av Italien. ”I Pakistan var jag professionell cricketspelare. Jag försökte även i Brescia, men utan papper är det svårt att göra någonting”, fortsätter Mohammed och hälsar på en grupp pojkar som är sysselsatta med en fotbollsmatch framför hostelets kök.

”Jag brukade fundera på att åka till Tyskland, men sedan bestämde jag mig för att stanna i Italien. Jag önskar bara att det fanns mer respekt för människor”, säger Mohammed på väg till lunchen. Från vägen ner mot Campo Sacro-berget till Triestes centrum ser man havet. Vädret är klart och det känns som om vi redan är i Koper i Slovenien. Man tänker knappt på att det finns en gräns. ”Det finns människor som har väntat på gatan på att få en sängplats i mer än en månad. Situationen har redan rapporterats åtta gånger till prefekturen och till UNHCR”, berättar Davide P., medarbetare på ICS (Consorzio Italiano di Solidarietà) medan han öppnar mottagningscentret som ligger ett stenkast från Triestes järnvägsstation och Piazza Libertà. Numera är det en mötesplats för migranter som anländer från Balkanrutten.

Centret återöppnades förra augusti efter att ha varit stängt under två år och erbjuder en sängplats för tre nätter på roterande basis, dusch, en måltid och juridisk och social information. ”Den här platsen stängdes på grund av ett uppenbart politiskt beslut. Vid den här tiden började migranter olagligt skickas tillbaka till Slovenien, vilket också påverkade asylsökande i Italien”, förklarar Gianfranco Schiavone, ICS:s ordförande.

När de når den slovenska gränsen avvisas migranterna och trängs ut ur Europeiska Unionen. ”Sedan bröts kedjan i januari 2021 när ett beslut i Roms domstol förklarade den praktiken olaglig, även om den fortfarande är aktiv i Frankrike”, säger Schiavone. ”Centret återöppnades, och de böter borgmästaren ville ge migranterna för att hålla dem borta från gatan har också upphört”, tillägger han. ”Böter till dem som inte är registrerade i Italien, familjer som separeras av gränspolisen. Detta är vad som händer längs gränsen”, säger Maddalena Avon, jurist. ”Vi försöker bygga en mer human atmosfär. Vi har kulturella tolkar med oss, och vi har ett vackert utbyte med dem som kommer hit. Men vi vet att sådana här situationer inte borde uppstå”, avslutar Davide.

I århundraden har Trieste varit en vägkorsning för människor och kulturer som har kommit till staden med de vita byggnaderna och sin något stränga framtoning. De senaste tre åren har dock Trieste blivit en samlingsplats för migranter som anländer framförallt från Balkanrutten. Det är denna väg kantad av hinder som migranterna kallar ”spelet” eftersom de om de blir avvisade blir tvungna att vända tillbaka och försöka korsa gränsen på nytt. Trieste är den första staden efter rutten där migranter finner ett välkomnande sammanhang långt ifrån våldet de utsatts i Kroatien eller vid den grekiskturkiska gränsen. Migranterna kommer i huvudsak från Afghanistan, Kurdistan, Iran och Irak. Här finns också migranter från Indien, Pakistan och Medelhavsrutten. De från Mellanöstern är ofta transitmigranter som stannar i Trieste bara en eller två nätter och sedan fortsätter sin resa mot franskitalienska gränsen.

Därifrån fortsätter resan till skandinaviska länder eller Tyskland, eller så förblir migranterna fast i norra Frankrike, i slumkvarteren mellan Calais och Dunkirk där de väntar på att nå Storbritannien. Enligt den senaste ICS-rapporten från 2021 anlände 6 489 människor till Trieste under 2021. Den senaste datan från ICS visar närvaron av 2 009 under sommaren, 1 500 under månaderna innan. ”Dessa siffror är alltid underskattade”, lägger Davide P. till, ”för alla människor spåras inte.”

I jämförelse med 2021 har migranterna ökat med åtminstone 400 eftersom fler anländer under sommarmånaderna. I den här staden, som vetter mot Adriatiska havet och svalkas av sjöbrisen, föddes dessutom 2002 ett system av vitt spridd gästvänlighet som Italien fortfarande excellerar i idag. ”Att vi är där vi är idag beror på en blandning av saker, såsom politiskt ointresse och en politisk strategi för att skapa oro kring dessa människors ankomst. Inrikesministern säger offentligt att det inte finns tillräckligt med plats för att rymma alla”, förklarar ICS:s ordförande Gianfranco Schiavone. ”Om folk skulle omplaceras över det italienska territoriet skulle servicen räcka åt dem som befinner sig i transit eller ännu inte kommit till mottagningen. Självklart behöver vi överväga att dagcentret kan övertas av institutionerna och inte längre drivas av föreningar”, säger Schiavone. ”Temperaturerna kommer att sjunka, och om inte prefekturen hittar en lösning kommer människor att uppleva stora svårigheter”, avslutar han.

Solen har nästan gått ner över Piazza Della Libertà och en lång kö med människor väntar på sin tur att äta bröd och kyckling medan kvällstrafiken väller in över gatorna. ”Jag minns inte hur länge jag blev kvar mitt i skogen, liggandes med ansiktet mot marken. Den kroatiska polisen stoppade mig nära den slovenska gränsen under kanske tre eller fyra timmar. Jag var väldigt rädd.” Hejar är trettiofem år och lämnade för en månad sedan sin by i Bakur i den turkiska delen av norra Kurdistan för att fly Erdogans förföljelse av det kurdiska folket.

”Polisen sa att jag kunde gå, men några meter från dem hörde jag ett pistolskott och kände smärta i ansiktet. En kula snuddade vid mig och bröt näsbenet”, säger Hejar och fortsätter med ett förfärat ansiktsuttryck: ”Jag ropade på hjälp i en by i närheten och någon ringde en ambulans. När jag kom till sjukhuset tog läkaren emot mitt vittnesmål och sydde ihop mitt sår utan bedövning. Jag bad om smärtstillande men han svarade att det inte fanns någon medicin.”

På bänken på torget vid Triestes centralstation där han sitter suckar mannen djupt och rör vid ögonbindeln som en av volontärerna som hjälper migranterna där varje kväll har gett honom tidigare. ”Jag vet inte om jag vill till Belgien eller om jag vill stanna i Italien, men för närvarande vill jag inte fördöma något. Min familj stannade kvar i Kurdistan. Jag vill inte att något ska hända med dem”, säger Hejar. Kring stationen vimlar det av människor, men inga korsar Piazza dell’Unità. Det finns en organisation, Linea D’’Ombra, grundad av Lorena Fornasir och hennes man Gian Andrea Franchi, som hjälper migranter som anländer till Trieste från Balkanrutten. De fortsätter lägga om sår på människor som stannar där efter månader och ibland år på resande fot. ”Vi är här eftersom det är viktigt att vi hanterar migrationen från Mellanöstern, Bangladesh, Pakistan och Nepal. Länder där stormakternas intressen skapat förödelse,”, säger Gian Andrea Franchi som står bredvid sin fru som är upptagen med att desinfektera skärsåret på en pakistansk pojkes arm. ”Vi blev också anmälda för att ha hjälpt och bidragit till olaglig invandring förra året”, fortsätter Franchi, ”men kort efter lades anklagelsen ner eftersom det inte fanns någon grund. Självklart var det inte trevligt att ha polisen i huset klockan fem på morgonen. Jag ville nästan att det skulle bli rättegång. Då skulle det åtminstone ha blivit debatt”, säger han.

”Det var gränsvåldet som drev mig hit. Om någon inte berättar deras historier fortsätter de att vara icke-människor. Att vårda fötter är en politisk gest, inte en uppoffring eller något feminint. Det är en politisk praktik som går ut på omsorg om den andra. Det är ett liv av motstånd.” säger Lorena och ler. ”För oss är det här mitt i världen, där människor från hela världen möts”, lägger hon till och ger en sötsak till en liten flicka som reser med sin familj från Rojhilat i iranska Kurdistan. ”Vi har varit här varje dag i nästan tre år. Vi har tagit hand om tusentals människor. Vi tror att situationen för oss i framtiden, med tanke på läget i Italien, inte kommer vara bra, men skickar de i väg oss kommer vi göra motstånd.

Vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans – ockupationen av City Plaza i Aten

Hem Valeria Raimondi och Mattia Alunni Cardinali berättar om husockupationen av det tidigare hotellet City Plaza i Aten, där migranter som kommit till Grekland fick ett hem och ett sammanhang där de kunde föra en kamp för värdighet och för sina rättigheter

TEXT: Valeria Raimondi och Mattia Alunni Cardinali Översättning: Anna Remmets

City Plaza var ett av många hotell i Aten som hade stängts och övergivits på grund av effekterna av 2008 års finanskris när ett dussin grekiska aktivister i april 2016 bestämde sig för att ockupera området för att inhysa migranter. Hotellet blev Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza.

Aktivisterna tillhörde till stor del vänstergrupperna i DIKTYO (Nätverk för sociala och politiska rättigheter) och Syrizas ungdomsförbund, och hade sedan länge arbetat med social rättvisa. Sida vid sida med dem deltog ett hundratal migranter som på grund av att de saknade stöd från samhällets institutioner hade slagit läger i månader på Viktoriatorget, en av de huvudsakliga samlingsplatserna och provisoriska tältlägren för nyanlända migranter i Aten. Under de kommande tre och ett halvt åren skulle sjuvåningsbyggnaden på Acharnongatan i hjärtat av den grekiska huvudstaden komma att bli hem och tillflyktsort för mer än 2 000 människor på genomresa som väntade på att fortsätta sin resa från Aten till andra europeiska länder.

Grekland är ankomstland för migranter från Asien (framförallt från Syrien, Palestina, Afghanistan, Iran, Irak, Kurdistan och Pakistan) som kommer till de grekiska öarna i nordöstra delen av Egeiska havet genom att korsa den smala kanalen som skiljer Turkiet från Grekland. Efter att ha blivit omplacerade till fastlandet brukade de fortsätta sin resa till Central- och Nordeuropa längs den så kallade Balkanrutten. I och med stängningen av gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien i mars 2016 har dock mer än 60 000 människor förblivit strandade i Grekland och fått hitta tillfälliga boplatser på gatorna och torgen i storstäderna.

City Plaza föddes ur det akuta behovet att tillhandahålla säkra boenden till människor som bodde på gatan och visa motstånd mot migrationspolitiken, och det var inte det enda initiativet. I det atenska kvarteret Exarcheia – huvudkvarter för anarkister och andra vänsterpersoner, och en no-go zone för fascister och polisen – fanns det 2017 runt tjugo migrantboenden.

I sina 126 rum kunde City Plaza härbärgera runt 400 människor, mest familjer. Sårbara personer prioriterades, liksom personer som hade möjlighet att bidra logistiskt till projektet (till exempel tolkar, översättare och kockar). Sängar och rum tilldelades på ett sätt som skulle upprätthålla mångfald och undvika intern splittring och konflikter.

City Plaza var ett självdrivet projekt där beslut fattades kollektivt genom tre nivåer av sammanträden som var öppna för alla som var involverade i projektet. Funktionsområden och väsentliga aktiviteter i boendet (bar, kök, reception, säkerhet och städning) organiserades i skift.

Utan något stöd från institutionerna lyckades City Plaza med att förändra betydelsen av ”migrantmottagande” genom att röra sig bort från det avhumaniserande ramverket hos de institutionella flyktinglägren och hotspotsen. City Plazas invånare samarbetade och deltog i ett experiment med samboende mellan människor av olika ursprung och bakgrunder.

Genom fler än 800 000 serverade måltider, 100 000 timmar av aktiv tjänstgöring och 5 100 timmar av utbildningsaktiviteter representerade City Plaza ett experiment av samexistens som gick bortom att möta behovet av tillfälliga boenden. City Plazas invånare möttes som en familj som underifrån och inte utan svårigheter utmanade statens och institutionernas makt samtidigt som de försökte överbrygga avståndet mellan vi och dem.

Vi var också en del av denna familj, då vi under mer än ett år bodde på City Plaza, för att göra fältarbete till en doktorsavhandling och genomföra ett fotografiskt projekt om livet på det ockuperade hotellet, men framförallt med avsikten att stödja ett politiskt projekt vi uppfattade som oerhört viktigt. Under den tid vi tillbringade på City Plaza hade vi privilegiet att lära känna dess invånare, dela tankar och livshistorier, och i vissa fall genomföra intervjuer, från vilka utdrag av det som rapporterats presenteras här.

På City Plaza vävdes orden ”hem” och ”familj” samman och kom ibland att nästan betyda samma sak. Vi hörde ofta boende på det ockuperade hotellet säga ”City Plaza är mitt hem, min familj”. Medan detta kan verka som en överdrift för en utomstående, åt människorna på City Plaza, lagade mat, städade och skötte det gemensamma utrymmet, tillsammans, som en stor familj. Trots den avancerade organiseringen saknades dock väsentligheter såsom värme och varmt vatten, och menyn bestod till stor del av samma saker trots ansträngningarna och kreativiteten hos de många internationella kockarna från Syrien, Chile, Grekland, Palestina och Iran … Därmed väcks frågan: Hur kan en sådan plats kallas för ett ”hem”?

Svaret antyds av en av City Plazas invånare, som hävdade i en intervju i maj 2018 att ”även om flyktingar är fast i Grekland, har människor värdighet här. City Plaza är en speciell plats. Det är viktigt att den finns och förblir öppen. Varför? Därför att människor här har självständighet och privatliv. Det är så viktigt för familjer. Och det är mer som finns här som du inte hittar i [flykting]lägren … Det känns som hemma. Hemma är inte en plats, utan en känsla. City Plaza är hemma”.

I sin artikel om boendeutrymmen som politiska i marginaliserade och segregerade kontexter, definierar bell hooks, Julie Eizenberg och Hank Koning hemmet som en ”tillflyktsort av samhörighet där det dagliga livet som utspelar sig i husen binder oss samman – trots politik och maktstrukturer förenas vi i våra olikheter”.

På samma sätt var skapandet av ett gemensamt hem som en politisk nödvändighet, som transcenderar ras, klass, kön och nationalitet en vision i skapandet av City Plazas konstitutionerande slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (”vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans”). Därmed representerade City Plaza inte bara en tillflyktsort och en säker plats för asylsökande, utan också ett utrymme där de fick sina rättigheter tillvaratagna och blev stärkta.

Det var verkligen en stark känsla av tillhörighet som band City Plazas invånare till projektet. Detta är lättare att förstå när det ockuperade utrymmet jämförs med dem ”utanför”. Å ena sidan finns där en ”fientlig” miljö: stadens, som kännetecknas av stillaståendet hos en till synes ändlös väntan. Detta tillstånd kännetecknar den dagliga tillvaron för migranter, tillsammans med den begränsning som utgörs av policyer vars syfte är att hålla dem inlåsta i flyktingläger avsiktligt byggda långt ifrån stadskärnan, som bara medborgare har rätt till. Å andra sidan fanns City Plaza: beläget i centrala Aten, som stod emot de utegångsförbud och identifikationskrav som vanligtvis påtvingas i de officiella lägren, och där varje familj hade sitt eget rum. Med ett säkert och privat boende, och konstant stöd från aktivisterna, kunde människor finna värdighet. De kunde äta anständiga mål mat tre gånger om dagen, ha ett jobb, och få medicinsk behandling ifall de skulle bli sjuka. Men framförallt kunde människorna på City Plaza samarbeta på olika nivåer i styrandet och utvecklandet av projektet och därmed bli aktiva subjekt som överskred statliga och kulturella gränser samtidigt som de trotsade migrationspolicyer som ålagts dem uppifrån.

Idén om City Plaza som ett hem lyckades lindra oron och osäkerheten som orsakats av de avvisningar och den exkludering som präglar många migranters dagliga liv i Aten. Hotellets arkitektur med sina gemensamma utrymmen och hundra privata rum, spelade en avgörande roll i processen att göra sig hemmastadda i exil. Baren, köket, matsalen, gården, takterrassen och utrymmena för kvinnor och barn bidrog alla till att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.

Till exempel samlades folk i baren för att prata, dricka kaffe, spela kort, såväl som att delta i veckosammanträdena och ta beslut gällande organiseringen av platsen. Invånare möttes i köket för att laga mat och förbereda måltider, och spenderade där mellan tre och fyra timmar i skift medan de lärde känns varandra och skapade band. Korridorerna var inte bara passager utan också platser där City Plazas invånare kunde mötas, tack vare det faktum att dörrarna till rummen ofta lämnades öppna.

Slutligen hade barnen, som utgjort 40 procent av City Plazas invånare, hela hotellets utrymme till sitt förfogande att leka i under de vuxnas vaksamma blick, som också tog hand om andras barn. Till exempel hade Karima, en mamma som bodde på City Plaza med sina två söner Ifran och Iman, tio och fem år, ett arbete som tolk för en NGO (en icke-statlig internationell organisation) och kunde gå iväg till jobbet i vetskap om att hennes barn var säkra och deltog i fritids- och utbildningsaktiviteter i Barnutrymmet.

City Plazas rum var utrymmen med många funktioner som kunde tjäna många olika syften: klassrum, lekrum för barn, mötesplatser enbart för kvinnor och förråd. I synnerhet var de ”hem” för invånarna på hotellet – en intim plats som tillät människor att ha privatliv. I en jämförelse mellan livet i flyktinglägren och på City Plaza sade en invånare: ”Nyligen besökte jag en vän och hennes familj i ett läger och påmindes om kontrasten mellan här och där. Det är så sorgligt att se barnen som bor i lägren, utan bra mat, i kylan, utan säkra och rena platser att leka på. Här kan min familj leva självständigt. Att ha vårt eget rum gör en sådan skillnad i det vardagliga livet. Jag kan sova om natten i vårt rum och veta att vi alla är säkra.”

Rummen var särskilt viktiga för att skapa en känsla av integritet och säkerhet. Detta hjälpte att skapa en miljö som liknade en hemmiljö, i motsats till de sterila utrymmen som präglar de dominansstrukturer som hooks, Eizenberg och Koning skriver om, såsom flyktingläger och hotspots.

Särskilt i fallet med invånare som bodde på City Plaza under en lång tid, var rummen möblerade och dekorerade som små lägenheter, dit det till exempel var trivsamt att bjuda in gäster. En motståndshandling och kulturell praktik formad av det unika hos varje invånare kunskap och kulturella arv. En invånare berättar: ”Jag tycker om att bjuda in folk till mitt rum här … Det påminner mig om när jag var i [hemstaden] … Vi sitter ner, vi pratar, vi berättar historier från förr. Ibland lagar vi mat, men berätta inte det!” Hon skrattar; matlagning är inte tillåtet i rummen av säkerhetsskäl. ”Jag trivs här på Plaza, men resten … Det är för svårt. Ibland tänker jag att jag vill stanna på Plaza för alltid. Efter allt som hänt, resan … Jag vet att detta inte är mitt hem, men ibland känner jag att det är det … och jag vet inte vad som väntar mig efteråt.” Många gånger har det diskuterats om det fanns en risk att husockupationen skulle börja likna den humanitära inriktning som är typisk för NGO:er och statligt finansierade organisationer, som är toppstyrda och mer välgörenhetsliknande former av ”hjälp” där asylsökande ofta tilldelas rollen av passiva mottagare längst ner i stödkedjan. Till skillnad från dessa var ockupationen i första hand en plats för kamp. Sammanboendet var dock inte undantaget motsättningar och interna spänningar, till stor del knutna till den dagliga skötseln av utrymmen, invånarnas interaktioner, och könskonflikter.

I vissa fall adresserades dessa motsättningar aktivt i workshops och på möten, medan de i andra fall ansågs som oundvikliga interna hierarkier. I början av ockupationen var till exempel de grekiska aktivisterna innehavare av den sanna befogenheten att fatta beslut, liksom de mest väsentliga uppgifterna och ansvarsområdena – som att sköta byggnaden, hålla i donationer av saker och pengar och upprätthålla nätverket för politiskt stöd för projektet i Grekland och Europa. Men också kunskapen om området och den generella sociala och politiska kontexten. Situationen ändrades långsamt över tid: allteftersom månaderna gick visade en del av de invånare som bott i ockupationen under en längre tid villighet att delta i de centrala sammanträdena, vilket också innebar att fatta politiska och strategiska beslut för boendet.

När de mottog vräkningsbrevet från byggnadens ägare efter nästan två år av ockupation, arbetade invånarna på City Plaza tillsammans fram en motståndsplan för att skydda sitt hem. Genom att göra det mobiliserade de för att aktivt skydda utrymmet och därmed sin rätt att stanna – på City Plaza, i Aten, i Grekland, i Europa 1 – och att skapa sig ett liv utan fruktan för repatriering eller ”omflyttning” till andra länder som skulle krossa de band de kämpat så hårt för att väva samman i en så svår tid i deras liv. Att dessa band fanns berodde på ihärdigheten hos City Plazas invånare, liksom deras beslutsamhet i kampen mot systemet, vars hegemoni de motsatte sig ända till slutet.

I och med valet av mitten – högerpartiet Ny Demokrati i både Aten och Grekland och ytterligare åtstramning av migrationspolitiken valde City Plaza i början av juli 2019 att avsluta ockupationen. Beslutet togs för att förhindra att de som fortfarande bodde i hotellet skulle bli vräkta med tvång och fängslade (såsom skedde med majoriteten av migranter i andra husockupationer i staden). Men de band som hade knutits mellan invånarna genom åren har visat sig starka. Ett dussin familjer bestämde sig för att fortsätta leva tillsammans och hyrde ett hus som sedan dess har blivit en mittpunkt för deras kamp. På samma sätt har andra invånare på City Plaza fortsatt sin kamp i andra delar av Europa. Precis som trädet växer ur de frön som burits av vinden, fortsätter City Plazas invånare idag sin kamp och lägger till nya saker i skapandet av sitt ”hem”. För ”hemma är inte en plats, det är en känsla” och för att citera bell hooks är det också en arena för motstånd.

Litteratur

hooks, b. ”Homeplace (a site of resistance)”. Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics. 1990.

hooks, b., Eizenberg, J. och Koning, H. ”House, 20 June 1994”. Assemblage, nr 24, 1994.

Texten på engelska: http://tidskriftenmana.se/tema/hem/#post-1480

Kolonialiseringen av ett hem -– en fotoessä om Sápmi

Hem Lena Stenberg har i sin fotokonst undersökt sin samiska släkts historia och kolonialismens våld. För Mana presenterar hon ett urval.

TEXT: Lena Stenberg

Jag kommer från den lilla byn Årosjokk fem mil utanför Kiruna som ligger i Laevas Sameby. Jag växte upp i en traditionell renskötande samisk familj. När jag var ung tänkte jag inte så mycket på var min familj kom ifrån. Jag kände jag mig trygg i min uppväxtmiljö, där en stor del av min släkt på fars sida också bor.

Det stora hotet var och är LKAB, den statliga gruvjätten som slukade mer och mer av våra renskötselmarker. Och konsekvensen är att det blir svårare att arbeta och leva på renskötsel i Laevas sameby och de intilliggande samebyarna i Kirunaområdet. Staden och Järngruvan växer hela tiden och vi förlorar ständigt flyttleder och betesmarker runt gruvan och Kiruna stad. När jag började studera konst i tjugoårsåldern fick jag ett album med gamla familjebilder av min mormor. Det var en av anledningarna till att jag började söka efter fler fotografier för att förstå min familjs historia.

Bilderna bara bekräftade hur stark kolonialismen varit i århundraden i de samiska bosättningarna. Både på min mammas och pappas sida har jag rötter från familjer som tvångsförflyttades från Karesuando–Tromsö-området. Jag har följt spåren från min familj genom gamla foton och dokument. Deras rötter i landområdena i nationerna Finland och Norge blev avskurna för alltid. Kontakten med de gamla boplatserna och flyttlederna blev brutna och de var tvungen att flytta för alltid. Det är en berättelse om min familj och förfäder som jag vill förmedla. Hur hårt livet var för nomadiserande samer. Hur staten trängde undan samerna från deras betesmarker och flyttade dem vart de ville. Som pjäser på ett schackbräde.

Mitt första arbete med samiskt tema gjorde jag som examensarbete 1990. Där har jag samlat gamla fotografier tillsammans med modernare bilder till ett tredimensionellt bildcollage som skildrar min familjs historia på 1900-talet. Mitt examensarbete från Konstfack heter därför 1900. För många av de nomadiserande samerna förändrades livet drastiskt på 1900-talet. Många av fotografierna är tagna ur min mormors fotoalbum. Bilderna beskriver deras nya liv i Arjeplog efter tvångsförflyttningarna 1919.

Min mors familj drabbades hårt av tvångsförflyttningar. Familjen och släkten blev splittrade. Den rotlöshet som följde av flera flyttningar blev en del av min mors uppväxt. Min mor har aldrig känt att hon har ett barndomshem att längta till. Familjen flyttade många gånger och en stor del av sin uppväxt bodde hon på internat och inte hemma. Nomadskolan upprättades för att renskötande samers barn skulle få en utbildning som svenska staten tyckte passade dem. Hennes far förolyckades när hon var barn. Hon växte upp med sin mormor, som levde tillsammans med min mors familj. Min mor har berättat att min mormors mor Margareta varje dag talade om Tromsdalen, det förlorade landet där hon växte upp och levde större delen av sitt liv. Hon var sextio när hon lämnade sitt sommarland 1930. Hon kunde aldrig riktigt acceptera de nya boplatserna och jämförde dem alltid med de marker hon kom ifrån. Min mormor Ella berättade inte så mycket. Hon ville nog helst bara glömma. Men ibland hände det. Hon har berättat om vissa händelser som fastnat i hennes minne. Bara några meningar som ibland poppade upp. Jag har i min tur lagt varje ord hon sagt på minnet.

Projektet Gränser

Sommaren 2019 var jag i Lásságammi på ett art residence i Skibothen. Jag var där för att försöka förstå och knyta ihop min släkts historia, se flyttningsleder och de boplatser som de var tvungna att lämna. Jag ville vara där fysiskt och avsluta ett tidigare projekt, Nomad, som är kopplat till kolonialismen och tvångsförflyttningarna. Men i stället blev det att jag började arbeta med ett nytt projekt, Gränser. Oväntat hittade jag mer fotomaterial från min släkts liv i Tromsö, Tromsdalen, mellan 1860 och 1930. Då förstod jag att det fanns mycket mer fotografier än vad jag trott och att det var möjligt att identifiera dem med hjälp av antropologiska fotoarkiv och privata släktbilder. Det var som att hitta en kikare bakåt i tiden i vilken jag kunde se mina förfäder och deras liv för över hundra år sedan. Det blev uppstarten till mitt projekt Gränser. Jag har gått igenom massor av fotografier det senaste åren och börjat nätverka med andra samer i Tromsöområdet och med släktforskare som är intresserade av samernas historia i det området.

Det kändes fantastiskt att jag hittade så mycket fotografier från mina förfäders liv som visar och hur de levde på sina traditionella marker före tvångsförflyttningarna i Sverige. Innan de blev bortträngda från sitt sommarbete i Tromsöområdet och hamnade på helt främmande marker längre söderut i Norrbotten och Västerbotten.

Min mor fick se sin mormors ungdomstid, och andra personer och släktingar som hon sett när hon var ung. Många fotografier är på min mormors mors Margareta Persson Nuttis familj och hennes mans familj, mormors far Per Henriksson Omma – Heiggas. Heiggasfamiljen är fotograferade vid olika tidsepoker, så det finns ett stort material för mig att arbeta med. Även deras släktingar och många andra familjer som levde i Tromsdalen är väldokumenterade, genom alla fotografer som uppehöll sig där i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Stora turistbåtar började lägga till i Tromsdalen då och samerna levde ett väldigt socialt och utåtriktat liv. Turistnäring och försäljning av slöjd blev en binäring och en del av deras vardag. Fotograferna har naturligtvis arrangerat många fotografier. Ställt upp familjer och barn till motiv som de tyckte var intressanta och exotiska. En del ville nog inte bli fotograferade. Även många antropologer var där. Men det känns förvånande hur avslappnade många av fotografierna ändå är. Intressanta som dokumentation över hur man levde runt förra sekelskiftet i Tromsöområdet. Jag har omarbetat och förstorat fotografier av mina förfäder och deras släktingar. Jag har identifierat mina släktingar och personerna på bilderna. Projektet innehåller även tredimensionella arbeten.

Jag har försökt hitta och känna igen platser från de historiska fotografierna på boplatser och andra ställen i omgivningarna. Även utflykterna till Tromsö stad var många. Det var populärt att ta båtarna över sundet. Jag har funnit en stadsbild från Tromsö där Per Persson Nutti, som är min mor Anna-Maria Stenbergs mormors far, blev fotograferad på Storgatan för runt 150 år sedan. Jag har fotograferat min mor på samma plats på sommaren 2022. Jag arbetar med en svartvit bildserie i projektet Gränser, där jag fotograferat hur igenvuxet det är på deras boplatser och i det fjällandskapet de vistades i. Hur det ser ut idag. Platsernas förändring och tomhet. Vi vet väldigt lite om personerna på fotografierna förutom att många var mina förfäder och deras släktingar. Deras namn finns inte med på fotografierna. De har i stället titlar som ”lappkone” eller ”lappfamilj”. Men nu har flera personer börjat samarbeta med att identifiera personerna på fotografierna. Ett av projektets syften är att förmedla släkternas namn och synliggöra deras historia.

Kolonialismens färger

I ett tidigare projekt, Kolonialismens färger – Colors of colonialism, har jag arbetat med en serie grafiska bilder för att synliggöra koloniseringen av hela Sáapmi. Det nordiska ländernas kolonisering och hur Ryssland har koloniserat Kolahalvön.

Det blev väldigt tydligt för mig vad kolonialismen har gjort med oss. Gjort oss landlösa, kapat renbetesmarker. Exploaterat de marker vi bor på. Gjort att det blivit nästan omöjligt att bedriva renskötsel. Förnorskat, försvenskat, förfinskat, förryskat och förtryckt oss. Helt enkelt förminskat oss som människor. Kolonialismen har försökt göra allt för att utplåna ett folkslag, en stark kultur och ett språk.

Man ville åt marken redan på 1800-talet. Först till jordbruksland och sedan för utvinning av råvarutillgångar.

I Kolonialismens färger vill jag visa samernas situation och den koloniala agenda vi haft och har i Skandinavien. Hur rennäringen och det samiska kulturlandskapet blev undanträngt och utraderat av profithungriga nationalister och kapitalister.

Jag har gjort serigrafier på papper och plexiglas. Har även tryckt upp flaggor i fullskala.

Här är de nordiska flaggorna. Ett konstverk som tillhör projektet Kolonialismens färger. I mitt konstnärliga verk Kolonialismens färger – Gränser vill jag med bilder på min släkt uttrycka hur det nordiska nationerna stängde gränserna för nomadiserande samer. De blev tvungna att lämna sina renbetesmarker i Norge och Finland, när de nordiska länderna förstärkte sina nationella gränser. Sen blev familjerna splittrade och tvångsförflyttade av svenska staten till främmande bosättningar längre söderut i Sverige. Till områden med annan renskötsel, kultur och språk. Ett stort övergrepp som påverkar den samiska samtiden än idag.

Faktaruta: Tvångsförflyttningar

Under 1900-talets första decennier tvångsförflyttade svenska staten nordsamer söderut. Du kan läsa mer om detta på bland annat Institutet för Språk och Folkminnens hemsida under kapitlet Bággojohtin – tvångsförflyttningarna, https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/i-rorelse/samiska-forflyttningar/baggojohtin—tvangsforflyttningarna

Försoningskommittéerna i Rojava – ett alternativ till fängelse

Abolition De som kritiserar fängelsesystemet får ofta höra att de är naiva och saknar svar på hur det bör se ut istället. Men faktum är att alternativa system för rättvisa redan existerar. Miran Kakaee skriver om försoningskommittéerna i Rojava.

TEXT: Miran Kakaee

Under sommaren 2020 skedde en enorm organisering under namnet Black Lives Matter. Tusentals demonstrationer och aktioner arrangerades över hela världen, bland annat i Sverige. I samband med denna explosionsartade massmobilisering populariserades även den så kallade Prison abolition-rörelsen (eller Police abolition-rörelsen).

I grund och botten kräver rörelsen ett avskaffande av fängelsesystemet samt det rådande systemet för polisiär verksamhet. Inga fängelser, inga poliser – att låsa in en människa i en cell är alltid omänskligt, och polisen förstås som statens våldsapparat. Detta krav på avskaffande i stället för reform, bottnar i sin tur i en förståelse av det rådande fängelse- och polissystemet som klasspolitik och rasism, oumbärliga delar av det kapitalistiska och hierarkiska samhället vi lever i.

Den som förespråkar fängelse- och polissystemet som ett nödvändigt ont för att hantera brottsliga gärningar eller farliga individer har mycket att bevisa – så sent som i början av oktober 2021 släpptes en av de mest robusta metastudierna någonsin om nyttan av fängelser. Metastudien, som har granskat och sammanställt 116 vetenskapliga studier, konstaterar att det är ett ”kriminologiskt faktum” att fängelser inte påverkar risken för återfall i brott, eller ökar risken för återfall något (Petrich, Pratt, Jonson & Cullen 2021). Bortsett från den regelrätta tortyr som fängelser utgör, bidrar de inte ens till säkerhet – studien visar att det är möjligt att de snarare bidrar till större osäkerhet genom ökad risk för återfall.

Vilka alternativ till fängelser finns då? Hur kan ett alternativt rättssystem se ut, som inte i sig är våldsamt och inte låser in människor i burar? Hur kan ett sådant system se ut och tillämpas i Sverige? Frågorna besvaras enklast genom att studera de exempel som har funnits historiskt, men även de som existerar idag.

I norra och östra Syrien (Rojava) har det regionala självstyret implementerat ett omfattande system för rättsskipning som bygger på frivillighet och konsensus. Självstyret har upprättat försoningskommittéer som alternativ till det mer traditionella och hierarkiska domstolssystem som vi förknippar med staten. Detta på grund av domstolarnas oförmåga eller ovilja att lösa konflikter. Försoningskommittéerna institutionaliserades först i samband med den syriska revolutionen 2011 och Assad-regimens faktiska abdikering i norra Syrien, men försoningskommittéer har existerat sedan 1990-talet och konkurrerat med statens rättsväsende, som alltid har betraktat kommittéerna som ett hot mot statens monopol på rättsskipning (Knapp, Flach & Ayboğa 2016).

Försoningskommittéerna är självorganiserade kommittéer som har upprättats i hela Rojava. De existerar på bostadsnivå, kvartersnivå samt distriktsnivå, och de utgör grundbulten i rättssystemet i Rojava. Medlemmarna i kommittéerna väljs i regel av invånarna i respektive bostadsområde, kvarter och distrikt, med en könskvotering på 40 procent. Vid sidan av detta system av försoningskommittéer existerar det ett parallellt system av försoningskommittéer som har organiserats av kvinnor och för kvinnor. De hanterar ärenden där det förekommer patriarkalt våld och kommittéernas medlemmar utgörs av enbart kvinnor (Kakaee 2020b).

Processen i försoningskommittéerna är inte nedskriva i lag eller annan författning, men det finns vissa vägledande principer och regler som har bestämts verbalt och genom praktik över tid. När en konflikt uppstår eller ett brott har begåtts brukar försoningskommittéerna vanligtvis bjuda in båda parterna för dialog. Kommittéerna genomför även hembesök för att prata enskilt med parterna, och de hör även eventuella vittnen. Enligt Xelid Ehme, en av medlemmarna i försoningskommittén i staden Dêrîk, är det kommittéernas ansvar att:

medla i personliga eller civila konflikter mellan två eller fler parter. För att vi ska kunna nå en lösning som accepteras av alla inblandade måste kommittémedlemmarna höra alla sidorna i en konflikt och försöka hitta en lösning. I stället för att bestämma och vidta en viss åtgärd föreslår kommittén en lösning. Om lösningen accepteras skrivs den vanligen ner och undertecknas av alla parter. (Rojava Information Center 2019)

Enligt Aytan Dayika Medya, en tidigare medlem i försoningskommittén i Turkiet-ockuperade staden Serê Kaniyê, sysslar inte kommittéerna enbart med medling eller konfliktlösning, utan även lokalt säkerhetsarbete, med mera:

Vi började vårt arbete i början av revolutionen, år 2012–2013. Vi arbetade väldigt mycket i början. Kommittén arbetar inte bara med försoning – vi arbetade med försvar, lokal säkerhet, vi skyddade vårt folk och vår stad. Alla de som inte var överens med varandra förde vi samman. Vi vill bygga en anda av brödraskap och fred i samhället. Om det uppstår ett problem, så tar vi hänsyn till båda sidorna i konflikten – inte bara i stora ärenden som detta [40-årig konflikt mellan två klaner innefattande blodshämnd, övers. anm.] utan vanligare ärenden också. Till exempel, om det finns en konflikt angående att bygga ett hus, eller en konflikt om pengar. (Rojava Information Center 2019)

Syftet är alltså inte att döma den ena sidan i en konflikt, utan att uppnå försoning mellan parterna genom dialog och konsensus, vilket endast är möjligt genom att höra parterna och förstå deras klagomål, behov och krav. Om ett brott har begåtts mot en annan person syftar processen till att få den som har begått gärningen att förstå skadan och orättvisan som den har orsakat en person, genom dialog i stället för bestraffning. Försoningskommittéerna är inte behöriga att döma en person till fängelse, och de kan inte påtvinga en person någon annan bestraffning eller åtgärd. I ärenden där det förekommer patriarkalt våld är utbildning en vanlig åtgärd. Utbildningen kan pågå tills utbildaren bedömer att personen i fråga har utvecklats. Parallellt vidtas andra nödvändiga åtgärder av de lokala kvinnoorganisationerna – den våldsutsatta får stöd av andra kvinnor, hon får en plats att bo på i de lokala kvinnohusen, samtidigt som hon skyddas av de lokala kvinnostyrkorna (Kakaee 2020a).

En försoningsprocess hos försoningskommittéerna kan ta olika lång tid beroende på ärendet, men det är inte ovanligt att försoning i större ärenden pågår i ett par år. Om ett ärende inte löses på bostadsnivån, som är den första nivån, går ärendet till försoningskommittén på kvartersnivå. Om ärendet inte löses på kvartersnivå kan ärendet skickas till försoningskommittén på distriktsnivå, som är den högsta nivån. Enligt statistik från 2016 från Mesopotamia Law School i Qamişlo, Rojava, löstes 90 procent av alla ärenden som skickades till försoningskommittéerna. De vanligaste typerna av ärenden som skickas till kommittéerna är skuldärenden, köp och försäljning av egendom, arvsfrågor och våld i nära relation (Duman 2017). Det är väldigt ovanligt att ett ärende inte löses inom systemet av försoningskommittéer men det förekommer att parterna i en konflikt inte försonas. I sådana fall kan ärendet skickas till domstolssystemet, som kan bestämma en viss åtgärd eller sanktion. Att ta ett ärende till domstol betraktas däremot inte som en optimal lösning:

Eftersom den formella lagen inte alltid är rätt, den kan inte täcka allt … Vi interagerar med vårt lokalsamhälle, och vi känner att vår närvaro genom försoningskommittén har ett värde. Inte bara i Serê Kaniyê, utan även utanför Serê Kaniyê, vi åker ut i samhället och arbetar med folk. Vi är inte nöjda med bara lagen. (Rojava Information Center 2019)

Som vi kan se är det alltså fullt möjligt att implementera ett alternativt rättssystem som inte tar fängelser och bestraffning som sin utgångspunkt, och som i stället bygger på konsensus och dialog. Kan ett alternativt rättssystem som liknar systemet i Rojava införas i Sverige? De lokala förutsättningarna ser olika ut i olika delar av Sverige, men även om revolutionen skulle utlysas idag och det svenska rättssystem så som vi känner det skulle avskaffas imorgon, så är det generella svaret på frågan sannolikt nej. Idén om ett alternativt rättssystem tar sin utgångspunkt i mellanmänskliga relationer och interaktioner. Det kan därför inte utan vidare införas i en kapitalistisk kontext där vi lever som atomiserade individer, helt frånkopplade våra grannar, våra bostadsområden och det lokala sociala livet. I ett sådant samhälle är det snarare fullt logiskt med ett straffsystem som enbart syftar till att straffa – utan sociala hänsyn till den som straffas, den som har blivit utsatt för ett brott, parternas familjer, eller samhället vi lever i.

Ett alternativt rättssystem har potential att behandla personer som faktiska människor. Det kan bara uppstå i den lokala kontexten och i det lokala sociala livet. Försoningskommittéer, eller alternativa system för rättsskipning, måste precis som alla andra sociala och politiska institutioner vi vill skapa byggas lokalt och parallellt till statens institutioner – de måste utmana statens monopol på alla områden. Vi behöver lokala politiska råd där vi fattar våra egna beslut. Lokala matkooperativ där vi producerar och distribuerar mat enligt ekologiska principer. Lokal förnybar energiproduktion anpassad efter lokala behov. Lokala bibliotek där du exempelvis kan låna verktyg, i stället för att köpa en borrmaskin som du använder en gång om året. Lokala kvinnohus där kvinnor kan stötta och skydda varandra, i stället för att riskera att stänga ned sin verksamhet om kommun eller stat drar in sitt bidrag. I denna lokala kontext kan även lokala försoningskommittéer byggas. Ett alternativt system för rättsskipning som bygger på konsensus och som kan uppnå riktig rättvisa – skräddarsydd efter individerna och den lokala kontextens förutsättningar och behov. Lärdomen från Rojava är alltså inte enbart hur vi kan avskaffa och ersätta hierarkisk rättsskipning som enbart syftar till att straffa. Lärdomen är framförallt att revolutionen börjar med våra grannar, ett steg i taget.

Duman, Yasin, ”Peacebuilding in a conflict setting. Peace and reconciliation committees in de facto Rojava autonomy in Syria”, Journal of Peacebuilding & Development, vol. 12, nr 1, 2017.

Kakaee, Miran, ”Democratic confederalist approaches to addressing patriarchal violence within the justice system”, Capitalism Nature Socialism, vol. 31, nr 4, 2020 (a).

Kakaee, Miran, Imagining the Commune. Democratic Confederalist Approaches to Law and Conflict Resolution, GUPEA, Göteborg, 2020 (b).

Knapp, Michael; Flach, Anja och Ayboğa, Ercan, Revolution in Rojava. Democratic Autonomy and Women’s Liberation in Syrian Kurdistan, Pluto Press, London, 2016.

Petrich, Damon M.; Pratt, Travis C.; Jonson, Cheryl Lero och Cullen, Francis T., “Custodial sanctions and reoffending. A meta-analytic review’, Crime and Justice (före tryck), 2021.

Rojava Information Center. Intervjuer genomförda, transkriberade och översatta av Rojava Information Center, 2019.

Nederländernas pågående kolonialhistoria – eller sranan tongo i Mello

Abolition Eurovision Song Contest har alltid varit politiskt, på ett eller annat sätt. I den senaste upplagan blev till exempel Rysslands feministiska sångtext anmäld i hemlandet. Och så fanns där nederländska Jeangu Macrooys bidrag med ett uttalat antikolonialt budskap. Arvida Svenske tar avstamp i Macrooys låt för att skildra Nederländernas jämförelsevis bortglömda koloniala historia.

TEXT: Arvida Juni Svenske

”Yu no man broko mi, mi na afu sensi” (”Du kan inte knäcka mig, även om du tycker att jag är underlägsen”) löd refrängen i låten ”Birth of a new age”. Låten handlar både om hbtq-kampen och den antirasistiska kampen i Nederländerna, och om Surinams framtid: Jeangu Macrooy är en av de få öppet homosexuella offentliga personerna från Surinam.

Orden var de första i Eurovision som någonsin sjungits på sranan tongo, Surinams huvudspråk. Surinam har bara drygt 600 000 invånare och detta var överhuvudtaget första gången som språket sjöngs på inför en mångmiljonpublik. Jeangu Macrooy föddes i Paramaribo, och i en intervju med Wiwi blogs i april 2021 säger han att han inspirerats av både Black Lives Matter och hbtq-rörelser världen över. ”Vi förtjänar att vara här och vi förtjänar respekt.”

Låten gjorde stort avtryck: bland annat spelades videon in i salarna på Rijksmuseum, en plats som gjort sig känd för att hysa kolonialt stöldgods från andra delar av världen. Fram till augusti 2021 hade också museet utställningen ”Slavery”, som handlade om kolonialhistorien i Nederländerna. Välbehövligt, för medan den engelska, franska, spanska och i viss mån även den portugisiska och italienska kolonialismen har diskuteras alltmer under 2010-talet, har den nederländska koloniala historien inte alls fått lika stort utrymme. Trots att den på vissa sätt pågår än idag: inte minst då Nederländerna fortfarande har så kallade over sea territories, alltså öar utanför Nederländernas europeiska gräns (Aruba, Curaçao och Sint Maarten) som rent formellt tillhör Nederländerna och styrs av dem. Ett annat exempel är den ännu pågående problematiska jultraditionen Sinterklaas, där tomtens medhjälpare Zwarte Piet traditionellt utgörs av vita personer som poserar i blackface-sminkning. Zwarte Piet kommer från en barnbok på 1800-talet och figurens svarta hy förklaras med att det är sotet från alla skorstenar som tjänaren klättrar i för att dela ut presenter till barnen.

Nederländerna föddes ur ett krig och fortsatte att vara en konfliktfylld region. Efter att ha vunnit sin självständighet gentemot Spanien drogs Nederländerna in i flera stora krig under 1600- och 1700-talen. ”Det nederländska undret”, handelsimperiet som varade från cirka 1588 till 1672, blomstrade trots, eller på grund av krig med andra europeiska länder och koloniala framstötar. Framförallt hade Nederländerna sitt lukrativa läge mellan Baltikum och södra Europa att tacka för det. Nederländarna blev rika på att bygga upp stora reservlager, vilket gjorde att de kunde ”tjäna” på svält i grannländerna genom att sälja dessa lager till höga priser. Den nederländska kolonialismen var mycket expansiv, och Nederländerna skulle med tiden hamna nästan överallt: Oceanien, Asien, Afrika, nord- och sydamerikanska fastlandet, öar i Karibien.

De stred också länge och hårt för att behålla kolonierna: det finns åtskilliga exempel på hur ursinnigt de gjorde detta. På området som idag utgör Indonesien bildades till exempel specialstyrkan Koninklijk Nederlands-Indisch Leger specifikt och uttalat för att kunna exploatera öarna även utanför huvudön Java. Kolonialnärvaron upphörde först efter den japanska ockupationen under andra världskriget, ett mönster av exceptionellt lång kolonialnärvaro som följdes också på andra håll, fram till 1970-talet i Surinams fall. De ”gyllene åren”, det nederländska imperiet och alla vackra hus i Amsterdam byggde på just detta: att kolonialt berika sig på slavhandel. En av de mest lönsamma ”varorna” var svarta och bruna människor.

Med Japan författades ett uttalat europeiskt monopol på handel med kejsardömet från 1640, men oftast gjordes länderna de handlade med till rena slavkolonier: i Afrika bland annat delar av dagens Elfenbenskusten, Ghana, Sydafrika, Angola, Namibia och Senegal. I Asien Indonesien, i Oceanien bland annat Nya Zeeland.

I Nordamerika hade Nederländerna både New York (både Brooklyn och Harlem kommer från nederländskan) och ett antal mindre besättningar fram till ett krig med britterna 1665, då Surinam blev nederländskt genom krass byteshandel. Territoriet som idag utgör Surinam blev efter freden en brittisk eftergift mot att staden Nieuw-Amsterdam fick bli New York och tas över av britterna. Sockerplantagerna längs vad som kallades ”vilda kusten” styckades upp i tre delar: i stort sett tog Storbritannien dagens Guyana, Frankrike Franska Guyana, och Nederländerna dagens Surinam.

Programmet Förslavad, med bland annat Samuel L. Jackson, tar upp Nederländernas sydamerikanska utpost i avsnittet som heter ”Follow the money”. Hur kan det centrala Amsterdam ha så vackra hus? Svaret stavas delvis Surinam, dit teamet beger sig, och där ett antal hårda siffror och fakta kommer upp. Längden på den kanal som slavar fick gräva med sina bara händer från djungeln ut till havet: 16 mil. Den förväntade överlevnadstiden om du som slav överlevde båtresan över Atlanten: 8 år. Antalet timmar i sträck som sockerbruken där kunde tvinga slavarna att arbeta: 18. Om någon fastnade med händerna i kugghjulen var det mer lönsamt att kapa av händerna än att stanna maskineriet. Och på ett specifikt skepp, Leusden, som nu ligger vrak utanför Surinams kust, dog 664 människor. Kaptenen och det vita manskapet undkom i livbåtarna efter att under skeppsbrottsnatten ha spikat för luckan till nedre däck. Besättningen satt sedan på luckan hela natten, tills alla där nere, som överlevt resan från Afrika och nu bara var några kilometer från land, drunknade.

Först 1975 fick Surinam sin självständighet från Nederländerna, men med dåliga förutsättningar eftersom ekonomin drastiskt försämrades och en tredjedel av befolkningen emigrerade till Nederländerna. Jeangu Macrooy, född i Paramaribo år 1993, gjorde samma resa 2014 för att studera musik. Han skulle egentligen ha deltagit 2020 med låten ”Grow”, men eftersom det årets tävling ställdes in skrev han i stället ”Birth of a New Age”.

Jeangu Macrooy kom att sluta på 23:e plats, trots musikvideons (i skrivande stund) 1 590 433 visningar på Youtube och drygt 5 000 positiva kommentarer från hela världen, särskilt från surinameser och hbtq-personer. Men vann gjorde ändå status quo: Italiens och Måneskins låt ”Zitti e buoni”, enligt skribenten Marcus Larsson ”finesslöst bröt”, en rocklåt som handlar om att ”hålla käften och sitta still”. En annan av deras hitlåtar heter ”I want to be your slave”.

Men en annan röst börjar nu också spridas över världen, anförd av bland annat Jeangu Macrooy:

They spat on your crown and they poisoned your ground
Your rhythm is rebellion
They burned your heroes at the stake
But your voice will echo all their names
This ain’t the end, no
It’s the birth of a new age

Yu no man broko mi …

”Vi straffar fattigdom och nöd” – #BLM och polisabolitionism i Norge

Abolition Under 2020 växte Black Lives Matter- och Defund the Police-rörelserna i USA. Vad kan de ha för betydelse i en nordisk kontext, och hur hänger dessa kamper ihop med nordisk narkotikapolitik? Karl Nafstad rapporterar från debatten i Norge.

TEXT: Karl Nafstad Översättning: Emma Eleonorasdotter

I kölvattnet av mordet på George Floyd i USA 2020 sköljde vågen av Black Lives Matter och Defund the Police över Norge, liksom stora delar av resten av världen. Det offentliga samtalet dominerades dels av en lätt arrogant attityd om att ”ämnet visst är viktigt, men USA är inte Norge”, dels av en förskjutning mot diskussionen om så kallad vardagsrasism som identitetspolitiskt språkbruk och de svårigheter som utländska namn kan föra med sig på arbetsmarknaden. Samtidigt fylldes gatorna av de största, mest ungdomliga och mest blandade demonstrationer vi sett på många år. Avståndet mellan journalistisk-akademisk uppfattning och levd erfarenhet var synbart stort, eftersom ungdomarna vågade omfamna BLM som sin sak trots att medierapporteringen var skeptisk.

Så, kan BLM och Defund the Police ha en plats i Norge? Kriminologerna Tatanya Valland och Per Jørgen Ystehede hävdar att den amerikanska defund-debatten inte bara kan överföras till, utan faktiskt är mer relevant för, Norge. De skriver: ”Vi har en välfärdsstat att luta oss mot. Välfärdsstaten har resurser att ta tag i de uppgifter som handlar om sociala problem, som vi idag har satt samhällets våldsmakt till att hantera.” En nyckel till förståelse för problemet med polisiärt övervåld och rasism ligger i en annan av Norges mest omdiskuterade politiska frågor under det senaste året: regeringens föreslagna narkotikareform, som mötte ett nederlag i somras. Baserat på Portugalmodellen skulle reformen flytta narkotikaproblem från kriminalpolitiken till hälsopolitiken, genom att exempelvis avkriminalisera mindre användardoser.

Innan vi tittar närmare på sambanden mellan debatterna om narkotika respektive BLM och Defund the Police kan det vara värt att nämna strukturell rasism och vad socialantropologen Thomas Hylland Eriksen påpekade i Morgenbladet 2020: strukturell rasism är ”förankrad i praktiken, mentaliteten och institutionerna i det dagliga livet. Det är alltså inte en egenskap hos individer, utan ett förkroppsligat sätt att se världen på”. Det som är relevant här är inte att det finns rasister inom polisen i Norge. Visst gör det det, som i de flesta samhällsinstitutioner, men problemet är större än så.

Ett exempel på hur strukturell rasism tar sig uttryck i Norge är polisens arbete mot cannabis. Cannabis är den i särklass mest beslagtagna illegala drogen i Norge, främst genom beslag av små mängder som varit avsedda för eget bruk. Användare och småsäljare utsätts för omfattande kontroll, medan stora beslag och gripanden av dem i toppen endast sker i undantagsfall. Det är väl dokumenterat inom kriminologin att brottsstatistiken inom narkotikafältet nästan uteslutande speglar polisens egna prioriteringar. Så när rasifierade ungdomar på den östra sidan av ett klassdelat Oslo oftare kontrolleras och arresteras för cannabis medan användningen ökar mest på den välmående, företrädesvis vita, västra sidan, förklaras detta av Oslopolisens förebyggande enhet som att i väster ”[har vi] ett nära samarbete med ungdomar därifrån och med skolorna” samtidigt som fattigdom framhävs som en förklaring till överkontroll när det gäller den östra sidan (NRK 9 juli 2018).

Härifrån är inte hoppet långt till diskussioner om gäng och gängkriminalitet, där eufemismer och anspelningar – likt USA:s dogwhistle-politik – ersätter mer explicit rasistiska uttalanden. Huvudpoängen är den samma: ”Vi” är otrygga på grund av (fattiga) invandrarungdomar, och de måste kontrolleras. Inte bara på grund av gängkriminalitet; unga svarta och bruna män är också potentiellt illegala invandrare eller radikaliserade islamister och motståndare till yttrandefriheten. De är redan alltid skyldiga.

Varför ser polisen ungdomarnas cannabisanvändning med ögon som kräver helt olika insatser beroende på vilken grupp de tillhör, och hur kan det jämföras med polisens rasism i USA? Trots en brokig och delvis underberättad historia – norsk rasism, såsom inblandning i såväl slavhandel som förtryck mot judar, hålls vanligtvis nedtystad – delar Norge inte USA:s historiska segregation och förtryck baserad på etnicitet och hudfärg. Ändå är strukturella förutsättningar i form av institutioner och maktrelationer i stort sett lika mellan länderna, och i både Norge och USA är polisens funktion att upprätthålla klassmässig status quo. Rasismen inom polisen bygger således på ett fundament av klasskonflikt. Hudfärg och etnicitet blir en synlig form av klasstillhörighet och kontrollskadorna – som diskriminering, marginalisering, stigmatisering och kriminalisering – som följer av polisens verkställande av narkotikalagstiftningen förstärker degraderingen av dem som utsätts, och underbygger på så vis den systematiska rasismen i det norska polisväsendet.

Samma tankesätt och mekanismer ligger till grund för kategoriseringen av varje ansamling av rasifierade ungdomar som ”gäng”. Kontrollen av de här ”gängen” grundas i misstankar om användning eller förvaring av illegala droger. Senterpartiets ledare kallade med sin egen tydliga dogwhistle-signal den föreslagna narkotikareformen för ”en present till gängen” (VG 15 februari 2021). Om droger avkriminaliseras för egen användning i linje med drogreformen undergrävs nämligen även denna del av polisens stigmatiserande och marginaliserande ”verktygslåda”.

Andra är också bekymrade över ”mörkhyade gäng”. Danmark har Paludans Stram Kurs och Norge har Stopp islamiseringen av Norge (Sian). De senare bränner också Koranen, använder en rasistisk retorik och besöker minoritetstäta områden i sällskap av massivt polisbeskydd. Yttrandefriheten är stark i Norge. Likväl har Sians rasistiska provokationer, i kombination med polisens aktiva repression av meningsmotståndare, lite att göra med legitim kritik av religion eller en önskan att delta i den offentliga debatten. Det är heller inte svårt att förstå hur de som utsätts för överkontrollering och trakasserier kan koppla dessa upplevelser till rasistiska organisationers trakasserier och polisens beskyddande av dem.

Polisdirektören Benedicte Bjørnland beskriver minoritetsungdomars reaktioner på rasistiska och antimuslimska organisationers provokationer som baserade på bristande förståelse för både yttrandefriheten och polisens roll, och insinuerar att BLM-rörelsen leder till våld mot polisen (NRK 11 september 2020). Ett sådant uttalande är inte bara en klassisk förstärkning av en vi-mot-dem-världsbild, utan härstammar också från gamla rasistiska bilder av ociviliserade svarta och bruna horder. White man’s burden.

Poliskontroll baserad på misstänkt bruk och innehav av droger har blivit det enklaste sättet att hålla ”problemet” med invandrarungdomar i schack. Dock har riksåklagaren nyligen begärt en fullständig genomgång av rannsakningspraxis i narkotikafall, efter att en video av en ung pojke som klätts av på gatan av polisen blivit viral. Poliskontrollen har således inte nödvändigtvis följt juridiska former i sin önskan om en viss samhällsordning. Ständigt upplevd kontroll befäster och förstärker utanförskap, stigmatisering och, i extremfallet, radikalisering. Utmaningar relaterade till ”invandrarungdomar”, ”gängproblem” och ”integration” är politiska, sociala och ekonomiska och måste lösas med sådana verktyg snarare än polisiära.

Avkriminalisering skulle kunna kväva det nära sambandet mellan cannabisanvändning och brottslighet. Istället för ytterligare kriminalisering av utsatta miljöer, skulle problematisk droganvändning fångas upp av hjälpapparaten. Polisen är i vilket fall inte en instans som kan hantera vare sig problematisk eller icke-problematisk användning. Kriminologen Hedda Giertsen påpekar att ”narkotikapolitik baserad på kontroll, leder till att stora resurser går till polis och fängelser, på bekostnad av hälso- och sociala tjänster. Kontrollpolitiken undergräver sitt ursprungliga mål om att förbättra människors hälsa”.

Utöver de direkta konsekvenserna av narkotikabekämpningen ser vi att polisens urvalsfunktion – vem som kontrolleras, vad som blir reaktionerna – fortplantar sig vidare genom rättsväsendet och fängelserna. Domstolarna ser oftare narkotikatilltalade från den etniska majoritetsbefolkningen som i behov av hjälp, medan minoriteter betraktas som organiserade brottslingar. Även inom fängelsets murar ser vi att unga, marginaliserade män är överrepresenterade. Redan för ett decennium sedan drog Giertsen slutsatsen att ”vi straffar fattigdom och nöd”.

Sedan dess har det blivit allt tydligare att vi även straffar minoritetsursprung i sig. De sociala och yrkesmässiga konsekvenserna av ett brottsregister reproducerar socioekonomiska utmaningar och kriminalisering i en självförstärkande cirkel som ”bekräftar” underliggande fördomar och ”rättfärdigar” en systematisk rasism. ”Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter”, skriver rättssociologerna Ida Nafstad och Amin Parsa i fjolårets brandfackla i den svenska debatten (Sydsvenskan 18 juli 2020).

”Så länge kriminaliseringen och nuvarande straffram upprätthålls kommer polisen fortfarande att kunna kontrollera, gripa, genomsöka och beslagta narkotika, arrestera och åtala. Oavsett hur mycket hjälpinsatser man skapar omkring den, kommer kontrollapparaten att använda det här alternativet”, hävdar Giertsen. Att tillåta polisen att behålla dessa möjligheter cementerar en systematisk klassbaserad rasism. Som välfärdsstat har vi inget att vinna på detta. Allt fler argumenterar för legalisering och strikt reglering av illegala droger för att ta bort grunden för den illegala marknaden, men även den avkriminalisering som Narkotikareformkommittén föreslår skulle kunna råda bot på situationen genom att ta bort ett av de mest trubbiga – och rasistiska – verktygen från polisens verktygslåda. Ett verktyg de, enligt riksåklagaren, kanske egentligen aldrig har haft lov att använda.

Narkotikareformen dödades dels av Arbeiderpartiets strategiska flirt med Senterpartiet inför höstens riksdagsval, dels av den privata organisationen Norsk narkotikapolitiforenings beblandning med polismyndigheten. Bland annat genom läckor från Narkotikareformkommitténs arbete fick polisen sätta premissen för debatten som följde, och när denna samhällsaktör som ansvarar för att bevara status quo blir en politisk aktör som får eller tar definitionsmakten, får vi varken reform eller revolution. Det politiska efterspelet tar nu formen av Justitiedepartementets aviserade utredning av ovan nämnda beblandning, civilsamhällets krav på motverkande av profilering, och en aviserad om-match om reformen. Under tiden lämnas den institutionaliserade systematiska rasismen orörd.

Själva begreppet defund the police har missuppfattats som både irrationellt och utopiskt. Narkotikareformdebatten pekar dock på verkliga utmaningar med systematisk rasism i det norska samhället, samtidigt som vi kan föreställa oss de möjligheter en minskning av polisens handlingsutrymme och ansvar skulle kunna medföra. Detta är varken utopiskt att föreställa sig eller orealistiskt att uppnå.

Tjuvriksdagen slog det första hålet i fängelsemuren

Abolition 1966 arrangerades den så kallade tjuvriksdagen som var ett viktigt steg mot ökad organisering av fångar och kritik mot fängelsesystemet i hela Norden. Idag ser vi dock ökad cynism och en retorik med hårda tag längs hela den politiska skalan. Stein Lillevolden tecknar den nordiska fängelseabolitionismens historia.

TEXT: Text: Stein Lillevolden Översättning: Niklas Selberg

Jag vet inte var Strömsund ligger, mer än att det är i Sverige. Inte desto mindre har tanken på Strömsund varit en viktig del av mitt liv sedan första gången jag blev frihetsberövad i kriminalpolitikens mörkaste rum under mina mest formativa år. Under långa nätter i fängelset har mina tankar kretsat kring hur vi fångar skulle kunna få dem utanför murarna att förstå hur absurt det är att låsa in människor för att få dem att fungera bättre ute i samhället! ”Tjuvriksdagen” arrangerades i augusti 1966 i Strömsund, mot bakgrund av växande kritik mot fängelsets skadeverkningar och meningslöshet, och skapade momentum för organisering – något som förändrade kriminalpolitiken i Norden under trettio år, tills dagens cyniska kriminalpolitik träffade oss i nacken. Tjuvriksdagen lyckades slå det första hålet i den informationsmur som löper runt fängelset – och därifrån skapa organisering runt krav på både humanistiska reformer och mer revolutionära krav om att lägga ner de destruktiva bestraffningsinstitutionerna: Riv murarna!

I tjuvarnas riksdag klev för första gången fångar fram i offentligheten och berättade om villkoren på de slutna anstalterna, om den orimliga kriminalpolitiken – särskilt om de allt strängare straffen för narkotikabrott –, om fattigdom, förnedring, isolering, om att berövas nära relationer och familj, om ett liv i ovärdig och stigmatiserande förvaring utan annat mål än att under beteckningen ”rehabilitering” hålla en borta från samhället. Vittnesmålen i Strömsund ledde till stora rubriker i de största tidningarna och medierna i Norden – men också i Europa och USA. Tjuvriksdagen kom att ge upphov till den svenska organisationen Krum (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering), som i sin tur utgjorde inspirationen för två andra nordiska organisationer (och förkortningar): den danska KRIM (Foreningen for human kriminalpolitik, bildad 1967) och den norska KROM (Norsk forening for kriminalreform, 1968). Jag har haft förmånen att få arbeta i norska KROM under ett antal år, och har periodvis haft kontakt med danska KRIM i mitt nuvarande hemland – men svenska KRUM har jag inte haft kontakt med, eftersom organisationen upplöstes i början av 1980-talet.

Vanmaktens korridorer

Under en kort tid lyckades tjuvriksdagen sprida information om fängelset utanför murarna – och den utlöste mycket viktig energi och skapade mycket förståelse. KRUM, KRIM och KROM har, och har alltid haft, ett tydligt långsiktigt mål – som ges ett kraftfullt uttryck i parollen ”Riv fängelserna”. Samtidigt har organisationerna dagligen kämpat för reformer av fängelserna och stöttat fångarnas kamp inne i fängelserna med särskilt fokus på fängelsesystemets avhumaniserande sidor, inhumana strafformer och minskande rättigheter för fångarna. Men det är inte tillräckligt att riva de fysiska byggnaderna – det gäller att avskaffa de disciplineringsmetoder som ersatte de gamla bestraffningskolosserna, och för det krävs att maktförhållandena i samhället ändras.

Men idag– i cynismens tidevarv – är vi dessvärre i ett så mycket sämre läge, med ökande användning av fängelse och strängare straff. Dagens politiker vet allt om fängelsets skadeverkningar, men vill ändå att det ska vara som det är, eftersom de strävar efter kortsiktiga politiska vinster genom att vara tough–on–crime. Användningen av isolering som ett fängelseinternt straff ökar dramatiskt här i Danmark. Utifrån mina egna erfarenheter av isolering vet jag hur snabbt detta leder till nedsatt fysisk och psykisk hälsa genom kognitiv funktionsnedsättning, minnesproblem och synrubbningar som gör det svårare att koncentrera sig för att läsa, fysiskt obehag och smärtor, depression och ytterligare begränsningar i en redan pressad situation. För att förstå dagens syn på fängelse och straff behövs en historisk tillbakablick.

Riv Bastiljen

Då straffen under 1800-talet gradvis förändrades från fysisk bestraffning i avskräckningssyfte till tidsbestämd inspärrning på särskilda institutioner för isolering lyckades makthavarna dölja en del av den brutalitet och gammaltestamentliga vedergällningstanke som den nya humanistiska och demokratiska andan reagerat mot. Reformerna av straffsystemet drevs fram av demokratiska revolutioner och tankar om frihet som uppstod i anslutning till de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det är inte av en slump som den franska revolutionen 1789 utlöstes av stormningen av tortyrfängelset Bastiljen – och att upprorsmakare för första gången lyckades riva både muren och fängelset. Tyvärr präglades den följande revolutionen av ett straffsystem med giljotin och terror – och vi fick en första illustration av att det inte räcker att riva fängelset – utan att det krävs samhällsförändringar som avskaffar straffet

Reformer i riktning mot något som liknar ett sammanhållet straffsystem kan vi hitta i den starkt humanistiskt präglade religiösa rörelsen Kväkarna (Vännernas samfund) och deras förslag på fängelsereformer under 1800-talet. Kväkarna reagerade mot bestraffande våld som har sin grund i det brutala Gamla testamentet, och förespråkade ett fängelsesystem med annan religiös grund: de så kallade Pennsylvaniafängelserna. Det var i den här typen av fängelser som bruket av isolering infördes i straffsystemet. Deras välmenande reform kom endast att skapa ett nytt monster!

Den nyligen avlidne professorn i rättssociologi, aktionsforskaren och KROM-aktivisten Thomas Mathiesen, har utvecklat teorin och metoden bakom fängelseabolitionismen och utgjort en inspirationskälla för viktiga abolitionistiska aktivister såsom Angela Y. Davies, men också för fängelseorganisering och -motstånd i Storbritannien, Italien och Tyskland. Mathiesen var under hela sitt värv noggrann med att framhålla att kampen för avskaffande av fängelset också kräver en kamp för ett annat samhälle. I en rad böcker har Mathiesen formulerat de erfarenheter KrumKromKrim gjort genom att skapa samarbete mellan fångar, aktivister och samhällsengagerade forskare. Solidaritet med fångkampen och arbetet för fängelsereformer är ett viktigt steg i kampen för ett annat samhälle, annars riskerar man att endast bana väg för nya disciplineringsmetoder när man river Bastiljen.

Mathiesens bok Det ofärdiga från 1971 och The Politics of Abolition från 1974 innehåller några av grundtankarna som möjliggjort att KROM:s fängelseabolitionism överlevt under mer än femtio års kamp. En social rörelse måste alltid ha både kortsiktiga reformistiska målsättningar och det långsiktiga revolutionära målet för ögonen, annars blir den fångad i systemet: repressivt tolererad eller utdefinierad som irrelevant. Grundtanken i Det ofärdiga – att alternativet ligger i själva processen i att utveckla det nya, och inte i dess förverkligande – innebär att den revolutionära vänsterns intresse för ändlösa diskussioner om vem som sitter på den mest korrekta teorin kan övervinnas och vi kan se att många problem och oenigheter kan lösas genom vardaglig praxis och politisk handling.

Fångkamp och solidaritet

Fångaktioner och fångstrejker är en hörnsten i KrumKromKrims verksamhet. Svenska Krum blev en viktig politisk kraft genom sitt samarbete med fångarnas organisering och motstånd – men detta gjorde samtidigt organisationen sårbar när myndigheterna bjöd hårt motstånd och subtila metoder för att splittra fångarnas organisering och motstånd. I Norge var KROM både en fångorganisation och en organisation med kopplingar till universiteten – och detta gjorde den på gott och ont mindre sårbar för myndigheternas motdrag mot fångorganisering. Samtidigt har en del av fångorganisationen burits av den samarbetande organisationen SON – Straffades organisation i Norge. Många goda krafter bidrog till att bilda KROM 1968 och professor Thomas Mathiesens fängelse- och aktionsforskning har bidragit till att organisationen fortfarande är verksam 53 år senare. Mathiesen utvecklade aktionsforskningen till högsta internationella nivå och uppmärksammade alltid vad som hände med de utstötta på gatan och i institutionerna: under KROM:s arbete mot lösdriverilagstiftningen på 1960- och 1970-talen, under de sammandrabbningar och den sociala oron som på 1980- och 1990-talen slogs ner med polisvåld och samtida rasprofilering och nya fiendebilder i kriminalpolitiken.

Kriminaliserad självmedicinering

Första gången KROM lyckades i sin kamp mot straffet var 1970 när man i samarbete med narkotikapolitiska aktionsgrupper bidrog till avskaffandet av lösdriverilagens kriminalisering av offentlig alkoholberusning. Detta var Norges tydligaste klasslagstiftning i vilken samhällets utstötta, de med alkoholproblem, utan bostad och arbete blev internerade i tvångsarbetsfängelser upp till två år för ”behandling”. Och nästa gång de påträffades berusade skickades de tillbaka för ny ”behandling”.

Under många år har det förts en kamp för avkriminalisering av liknande klasslagstiftning om andra former av berusning. Statens insatser mot den demoniserade ”narkotikan” har sprängt alla gränser för användningen av straff och skapat en enorm polisinsats och strafförföljelse av de svagaste och mest utslagna grupperna i Norge. 2021 var det nära att man fick igenom avkriminalisering av eget bruk av narkotika i Norge, på samma sätt som med avskaffandet av lösdriverilagen, men socialdemokraterna svek till slut sin samhälleliga uppgift och stöttade i stället de mest reaktionära straffivrande politikerna. Kampen för avskaffande av bestraffning för användning av berusningsmedel visar därför hur viktigt det är för abolitionismens framgångar att försöka avskaffa straffet i dess helhet.

Den allomfattande narkotikakontrollen har försett fängelserna med ett nytt medel för att kontrollera fångarna, nämligen den mest primitiva tekniken för att identifiera de ”orena”. Urinprovet har blivit fängelsets grundläggande kontrollteknologi: att få fången att pissa ”rent” utgör ett fördummande och perverterat test av fångens moral och vilja att bli rehabiliterad.

På ett teoretiskt och ideologiskt plan innebär den så kallade differentieringsprincipen att fångbefolkningen ska behandlas som individer och att de som försöker lämna kriminaliteten ges belöningar, men i praktiken sker en mekaniskt implementerad diskriminering av de svagaste och mest sårbara fångarna – helt parallellt med ingripandepolisens förföljelse av de svagaste på gatan. Droganvändande fångar bestraffas och sätts i isolering på särskilda avdelningar för att ”skydda sig själva och omgivningen från spridande av narkotikan”. Med goda föresatser kan man alltid flytta gränserna för vilka ingrepp i människors liv och tillvaro som är möjliga. Narkotikapolitiken har skapat en renässans för straffapparatens kraftigaste medel – kontroll och isolering – och den så kallade drogbehandlingen har flyttat in i fängelserna. Differentieringsprincipen föreskriver den smala drogfria vägen tillbaka till friheten, men tar inte hänsyn till den skadliga effekt i form av intensifierad kontroll den för in i fängelset. De som kan anpassa sig till kraven får lättnader i straffet – alltså något som tidigare var en rättighet för alla. Men de som tvingas självmedicinera med illegala droger bestraffas internt i fängelset – utan rättssäkerhet.

Cynismens renässans i kriminalpolitiken

KrumKromKrim har varit ett upplysningsprojekt och har dokumenterat revorna i de skandinaviska ländernas så kallade välfärdsstater – som alltså visat sig innehålla en fördold kontrollstat med udden riktad mot samhällets utstötta och sårbara. Eftersom politikerna idag tagit steget in i den kriminalpolitiska cynismen är denna kontrollstat inte längre dold – mot bättre vetande om fängelsets skadeverkningar väljer de ändå att höja straffen, eftersom ökande repressalier är systembevarande och ger politiska fördelar i form av fler röster. Men: kravet på vedergällning kräver stöd i den allmänna opinionen – och nordisk kriminologisk forskning har visat att när folk får reda på vilka som straffas och varför är de inte så blodtörstiga och straffivrande som politikerna tror att de är. Att upprätthålla skrämselbilder är därför en förutsättning för cynismens kriminalpolitik, medan abolitionismen i stället måste använda motmakten i dokumentation och upplysning.

Fängelseabolitionisternas imponerande insats på 1960- och 1970-talen innebar att det spreds ett visst tvivel om huruvida fängelset och straffskärpningar verkligen hade den påstådda effekten. Men, strafftanken var bara tillfälligtvis misskrediterad. Myndigheterna växlade snart spår och slog in på dagens väg med dramatisk utveckling av fängelsesystemet – där inget straff är för högt. Dessutom har idén om terapeutiska fängelser snabbt fått fotfäste i Norden, och från USA hämtas kognitiva program och kvasipsykologiska metoder som fångvaktarna får lära sig på dyra kurser. Programverksamhet i fängelset har blivit en lukrativ business, som sällan utsätts för någon kvalitetskontroll. Föreställningen att drogberoende människor kan återuppbyggas genom att tvingas in i isolering blev en gåva till fängelsesystemet. Moderna socialvetenskapliga tekniker inkluderades i fångvaktarnas vidareutbildning, och mycket av den kantiga och konfrontativa yrkesrollen kom att försvinna. Maktanvändningen kamouflerades i stället bakom inlärd empati och psykologiserande från fångvaktarnas sida – vilka saknar gränser för hur ingripande och manipulerande de kan vara i relation till människor i en utsatt och maktlös situation.

Fängelseabolitionism genom reform och revolution

För politiker har kriminalpolitiken den fina fördelen att den framförallt drabbar människor som deras kärnväljare inte tycker om och känner sig otrygga av. Detta skapar utrymme för förenklande utspel som bara migrationspolitiken kan konkurrera med. Och om man lyckas koppla samman utlänningar med kriminalitet blir det politisk bingo. Historien ger otaliga exempel på hur politiker kan öka sin popularitet genom skarpa utspel mot de föraktade och utropa oss till samhällets fiender. Nordiska politiker, även på vissa delar av vänstersidan, har kommit att ansluta sig till en internationell utveckling mot en allt mer högerpopulistisk kriminalpolitik. Det handlar numera inte om att presentera lösningsförslag för verkliga problem, utan i stället om att ta fram förslag som kan få genomslag i den medieburna konkurrensen. Därför måste vi stärka fängelseabolitionismen, inte bara för fångarnas skull, utan för hela samhällets, genom att verka både för fängelsereformer och för den nödvändiga sociala revolutionen.