Språket är sällan bara en samling ord som är ordnade för att återspegla verkligheten. Snarare är språket själva tankens infrastruktur, utformad antingen för att underlätta, eller omöjliggöra, specifika idéer.

När det gäller bosättarkoloniala projekt görs ordvalen mycket medvetet och med avsikt att konstruera ett språk som legitimerar och begripliggör etnisk rensning och bosättningar.

Den israeliska koloniseringen av Palestina går i linje med andra koloniala narrativ, som beskriver erövrade länder som obebodda vildmarker för hårt arbetande underdogs, fyllda av det romantiska språket, att man till exempel ska “få öknen att blomma”.

Skapandet av Israel fick en exceptionellt sentimental dimension i Väst, med tanke på att Israel föddes i svallvågorna av Europas folkmord på sina egna judiska medborgare.

Berättelsen om “ett land utan ett folk för ett folk utan ett land” var det perfekta avslutet på ett fruktansvärt kapitel i Europas historia. Det var deras lyckliga slut – ett som hjälpte till att lindra deras skuld.

Det var den enda historia som väst ville ha, eller var villig att höra.

Men det var en lögn.

Palestina hade redan en uråldrig historia som hade producerat ett omfattande samhälle, vars karaktär växte fram organiskt under tusentals år av dokumenterade bebyggelser, erövringar, pilgrimsfärder, religioners födelse, religiösa omvändelser, bosättningar, krig, korståg och naturliga migrationer.

Det var ett pluralistiskt samhälle, där människor med olika religiös, etnisk och rasmässig bakgrund levde tillsammans i relativ harmoni.

Sionister genomförde en extraordinär språklig omstrukturering som innefattade att döpa om nästan alla palestinska byar och landområden.

Det enda sättet som en exklusiv och exkluderande judisk stat kunde skapas var genom det påtvingade fysiska avlägsnandet av detta samhälle, vilket inleddes på allvar år 1947 av militärt tränade och välfinansierade väpnade terrorgrupper.

Hundreds of thousands of Palestinians were driven from their homes by the Israeli military during the 1948 Nakba [Getty]

Att döpa om plats och människor
Efter fördrivningen, förklarar professor Julie Peteet i Naming in The Palestine Israel Conflict, förnekar det bosättarkoloniala narrativet vanligtvis existensen av en inhemsk befolkning.

Den iver med vilken israeler förnekade detta fortsatte även efter att en inhemsk palestinsk berättelse hade börjat växa fram i det västerländska medvetandet. Det mest kända exemplet är Israels f.d. premiärminister Golda Meirs uttalande att “Det fanns inga palestinier. De fanns inte.”

Dessa ord uttalades i en intervju med Sunday Times 1969 inne i Villa Harun al-Rashid, ett stulet palestinskt hem som tillhör George Bisharats familj.

Den omfattande förstörelsen eller stölden av palestinskt kulturarv genomfördes både slumpmässigt och systematiskt.

Som Suad Amiry avslöjar i boken Golda Slept Here såg Meir till att sandblästra den damaskusarabiska skriften, Villa Harun al-Rashid, som var ingraverad på frisen på andra våningen för att dölja det faktum att hon bodde i ett arabiskt hem när FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld besökte henne.

Sionister genomförde en extraordinär språklig omstrukturering som innefattade att döpa om nästan alla palestinska byar och landformationer.

Och så var det omdöpningen av individer för att få dem att framstå som inhemska. Golda Mabovitch, Ariel Scheinerman och Moshe Smolansky blev Golda Meir, Ariel Sharon och Moshe Ya’alon. David Gruen blev David Ben-Gurion. Nathan Mileikowsky blev Nathan Netanyahu, farfar till Benjamin Netanyahu*.

Detta frenetiska byte av namn på platser och människor för att skapa en berättelse om tillhörighet och legitimitet var så utstuderat att sionisterna inrättade Namnkommittén för att övervaka en storslagen omskrivning av historien på ett sådant sätt som sammanblandade religion med rasmässig och etnisk identitet.

Bedrägeriets grammatik
Vad västerländska medier kallar en konflikt är i själva verket förstörelsen av ett helt folk; utplånandet av deras historia, avlägsnandet av ett distinkt och namngivet geografiskt och sociokulturellt utrymme som har funnits sedan tidiga antiken.

Judar med tusentals år av europeisk historia, europeiskt intellektuellt tänkande och konstnärliga prestationer, europeisk kultur och europeiskt arv skapade alltså en berättelse av bibliska proportioner för att kolonisera ett land som redan beboddes av en annan nation.

Det var en ofattbar saga om ett folk i exil, som inte hade påverkats av plats, tid, historia eller lokalt liv under mer än 3 000 år, och som äntligen “återvände” till ett avlägset land som de inte hade någon identifierbar familjär, kulturell, genetisk eller juridisk koppling till.

Och detta anspråk övertrumfade på något sätt det inhemska samhällets anspråk, de som hade bott, odlat och byggt upp Palestina under århundraden.

Det enda som kunde bädda in ett sådan förfalskat, fluktuerande och inkonsekvent narrativ i en annars väldokumenterad historisk tidslinje var det minutiösa, kallblodiga bedrägeriets grammatik som bara språket kan åstadkomma.

Ingen mängd vapen hade på samma sätt kunnat underlätta stölden av ett helt land, komplett med böcker, hem, villor, språk, religiösa traditioner, inhemsk mat, dans och seder. Tanken på detta åtagande är rätt hisnande.

I sin utmärkta forskning om omdöpandet av Palestina, anmärker professor Julie Peteet: “Det sionistiska projektet att skapa en länk mellan det samtida judiska samhället och landet Palestina var ett projekt som gick ut på extraordinärt omskapande: av språket, av platsen och förhållandet till den, av självet och identiteter.”

Flagga och banér från Biltmorekonferensen i maj 1942 där sionistiska krav om att Palestina skulle bli ett judiskt självstyre framfördes för första gången. Kraven, som framfördes under kuppartade former, markerade starten för en mer aggressiv sionism.
Bildkälla: Palestineposterproject.org

Om konflikter och lögner
Forskare har länge beskrivit ett mönster i den koloniala retoriken där de inhemska framställs som efterblivna, primitiva, vilda eller irrationellt och oförklarligt våldsamma – ett sätt för kolonisatörer att legitimera sitt eget våld. Denna legitimering behövs när den initiala berättelsen om obebodd mark faller samman inför responsen från den inhemska befolkningen, som till slut blir våldsam mot kolonisatörernas stöld av land och resurser.

Det var just för att palestinierna till slut tog till vapen mot sina plågoandar som förnekelsens språk inte längre var möjligt.

Därmed övergick narrativet till svadan om terrorister.

Denna berättelse levde kvar under en tid, fram till den första intifadan (upproret), som till stor del var icke-våldsam. Genomträngande bilder av små pojkar som konfronterade stridsvagnar med stenar underminerade Israels påståenden om ett existentiellt hot från terrorister.

Så föddes förhandlingarnas språk. Den kanske mest lömska, farliga och vilseledande termen i denna nya diskurs är ordet “konflikt”.

Konflikt frammanar en känsla av jämlikhet, av två jämbördiga parter som är oense.

I början av 1940-talet uppstod en konflikt mellan Tyskland och Ryssland. På samma sätt befann sig USA och Ryssland i en konflikt under större delen av 1980-talet. Den grova maktobalansen mellan Israel och den inhemska palestinska befolkningen borde omöjliggöra användningen av detta ord.

Israel är ett starkt militariserat samhälle med de mest avancerade vapen som någonsin funnits. De har ett enormt politiskt och ekonomiskt inflytande i USA, och därmed internationellt.

Palestinierna har ingen militär, inget flygvapen, ingen armé, ingen flotta. De är utarmade, bestulna på sina naturresurser och sitt levebröd.

De har ingen politisk makt, inget inflytande. De är ett belägrat, kontrollerat, förtryckt, landsförvisat och fängslat folk utan något verkligt försvar mot en rasistisk stat som har varit explicit i sin indignation och sitt förakt för den palestinska existensen.

Att tala om sionismen som en konflikt mellan israeler och palestinier är därför detsamma som att säga att apartheid var en konflikt mellan vita och svarta sydafrikaner, eller att nazismen var en konflikt mellan judiska och ariska tyskar, eller att segregation och Jim Crow var en konflikt mellan vita och svarta amerikaner.

Att använda ordet “konflikt” i den allmänna diskussionen om sionismen (och även undertecknad har gjort sig skyldig till det) har varit ett lömskt bedrägeri ur vilket alla möjliga falska ord har uppstått: “bostadsområde” för att beskriva olagliga kolonier; “sammandrabbningar” för att beskriva utländska israeliska militärattacker mot obeväpnade palestinier i deras egna byar; “självförsvar” för att beskriva omfattande bombningar av liv och livets infrastruktur; “säkerhetsstängsel” för att beskriva en separations- och markstjälande mur; “civila” för att beskriva paramilitära olagliga bosättare.

Vad västerländska medier kallar en konflikt är i själva verket förintelsen av ett helt folk, utplånandet av deras historia, avlägsnandet av ett distinkt och namngivet geografiskt och sociokulturellt område som har funnits sedan tidig forntid.

Sionism är rasism är apartheid är Jim Crow, och det är den fundamentala byggstenen för Israel.

Vi bör inte längre tolerera användningen av ordet “konflikt”.

Israelerna förde inte något självständighetskrig.

Det där är inte bostadsområden. Det är segregerade, exklusivt judiska och illegala kolonier byggda på stulen palestinsk mark.

Det är ingen lätt uppgift att frigöra sig från det koloniala språkbruket, dess sagor och myter, oavsett hur absurda eller ologiska de är. Med Steven Salaitas ord: “Kom ihåg att den normativa lögnaren alltid ges större auktoritet i koloniala samhällen än det upproriske subjektet.”

Men att fortsätta tillåta eller upprepa det maktspråk som föraktar kampen för social rättvisa kan inte vara ett alternativ. Granskandet av inbäddade koloniala begrepp och ett medvetet användande av ett inhemskt folks kampspråk måste åtfölja allt vi gör.

Publicerad i AlJazeera 27 Oct 2015:
https://www.aljazeera.com/features/2015/10/27/occupied-words-on-israels-colonial-narrative

* Det är viktigt att notera att europeiska judars icke-judiska namn kan vara ett resultat av antisemitisk assimileringspolitik.

I offentliga debatter om samtida antisemitism, inte minst i kölvattnet av det pågående folkmordet i Gaza, lyfts ibland idén om specifika ”definitioner” som slår fast vad antisemitism är. I förhärskande diskussioner framhålls sådana definitioner för att tysta kritik mot staten Israel och det systematiska våld som palestinier utsätts för. Det är därför viktigt att förstå att det inte finns några entydiga definitioner som en gång för alla fastlår vad antisemitism är och hur det uttrycks, även om det ibland kan låta så i debatten.

Under de senaste åren har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism fått stor spridning. IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance) grundades i samband med den så kallade Stockholmskonferensen år 2000 till åminnelse av Förintelsen, på initiativ av dåvarande statsminister Göran Persson. År 2016 presenterade IHRA sin så kallade ”Working Definition of Antisemitism”. Även om IHRA betonar att detta dokument är just en arbetsdefinition, det vill säga inte något hugget i sten, har den i praktiken inneburit en dogmatisk förståelse av antisemitism som liktydigt med det som IHRA-defintionen slår fast. Exempelvis har den politiska majoriteten i en del såväl stater (exempelvis Frankrike) som städer (exempelvis Stockholm) beslutat att ”anta” IHRA-definitionen, med vilket man gissningsvis menar att denna definition fastslår vad som utgör antisemitismens essens och att man som stat eller stad tar avstånd från antisemitismen förstådd på detta vis. Till exempel har det i Tyskland förts diskussioner om att kulturutövare och institutioner måste ställa sig bakom IHRA-definitionen för att få allmänna medel.

Ur ett postkolonialt perspektiv är IHRA-definitionen djupt problematisk, eftersom den fastslår att det är antisemitiskt att påstå att grundandet av staten Israel var en rasistisk händelse, med argumentet att detta skulle innebära att det judiska folket förnekas rätt till självbestämmande. Detta medför då att ett icke-eurocentriskt resonemang som sätter Nakban i centrum för en analys av det som hände i det historiska Palestina 1948 därmed blir ytterst svårt att göra utan att det riskerar att utpekas som antisemitiskt. Dessutom framstår IHRA-definitionen som motsägelsefull då den å ena sidan (riktigt) påpekar att sammanblandning av judar som grupp och staten Israel är antisemitiskt, å andra sidan pekar ut kritik mot grundandet av staten Israel som antisemitiskt, vilket ju framstår som just en sådan sammanblandning. Tydligt är också att IHRA-definitionen inte är en text som är öppen för ifrågasättande och bearbetning, utan har ställning av en dogmatisk och disciplinerande text, vilket medför vissa bestämda politiska konsekvenser. Kriminaliseringen av BDS-rörelsen är ett exempel.

I polemik mot IHRA-definitionen har ett antal progressiva judiska intellektuella skrivit under den så kallade Jerusalem-deklarationen, som innehåller en alternativ definition av antisemitism, utan den dogmatiska ton i relation till staten Israel som präglar IHRA-definitionen. Jerusalem-deklarationen menar istället att det är viktigt att öppna upp för en bred debatt om Israel-Palestina och att kritik mot sionismen, så som BDS-rörelsen, i sig inte är antisemitisk.

Även om Jerusalem-deklarationens definition erbjuder ett viktigt motnarrativ i öppen polemik mot IHRA-definitionen, så framstår även den som problematisk ur ett antirasistiskt perspektiv, eftersom den i grunden skiljer ut antisemitism från andra former av rasism, vilket gör det svårt att fånga hur antisemitismen hänger ihop och relaterar till andra rasismer. Därmed får man känslan av att antisemitism existerar i sig själv utan att vara en del av ett komplext och hierarkiskt system för rasmässigt kategoriserande av människor. Det är därför inspirerande att läsa om radikala judiska grupper som ifrågasätter själva idéen om definitioner av antisemitism.

På ett inlägg spritt på bland annat Jewish Voices for Peace Instagramkonto den 6 april 2021 kritiserades såväl IHRA-definitionen som Jerusalem-deklarationen för att isolera antisemitismen från andra former av förtryck. Istället förordades en förståelse av antisemitism som något som är inkapslat i en bredare vithetsstruktur, liksom att gemensam kamp bland olika grupper utsatta för rasism behövs för att kunna bekämpa antisemitism. Inlägget var underskrivet av progressiva judiska organisationer i en rad olika länder: förutom USA också Storbritannien, Frankrike, Kanada, Tyskland, Belgien, Australien och Nya Zeeland.

Ur ett forskarperspektiv förankrat i en bred tradition av kritisk teori och politiska rörelser framstår det inte som eftersträvansvärt att hitta ”rätt” definition av antisemitism. Precis som vi inte har några en gång för alla fastslagna definitioner av rasism, homofobi, sexism eller något annat, måste vi förstå även antisemitismen som ett socialt och historiskt fenomen som ständigt befinner sig i rörelse och är under omförhandling. Ett sådant öppet och odogmatiskt förhållningssätt innebär att ta antisemitismen, liksom andra förtryckande samhällsstrukturer, på största allvar. Detta kan i sin tur kanske också gynna breda antirasistiska allianser mot all form av rasism och för solidaritet med Palestina.

Den 17 oktober lades den första resolutionen med krav på ett permanent eldupphör fram i FN:s säkerhetsråd, som svar på Israels brutala attacker mot Gaza sedan den 7 oktober. USA lade in sitt veto mot denna och de två följande resolutionerna om permanent eldupphör. Vid dessa tre tillfällen var USA den enda nation som lade in sitt veto. Det är långt ifrån första gången som USA använder sitt veto för att stoppa resolutioner som är kritiska mot Israel, redan i september 1972 använde USA vetot för att stödja Israel när Israel uppmanades att upphöra med sina aggressioner i Libanon. Sedan dess har nästan hälften av alla gånger som USA har använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd varit för att försvara Israel.

Först efter månader av folkmord och påtryckningar från den växande solidaritetsrörelsen lade USA ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. Resolutionen som antogs innebar inte någon faktisk förändring för palestinierna i Gaza, och beslutet följdes omedelbart av amerikanska försök att tona ner den symboliska och politiska betydelsen av resolutionens krav på vapenvila.

Det amerikanska stödet för Israel är dock inte enbart politiskt. Washington ger årligen 3,8 miljarder dollar i militärt stöd till Israel. Sedan den 7 oktober har USA:s militära och ekonomiska stöd till Israel fortsatt att understödja Israels urskillningslösa angrepp på Gaza. Den 17 februari rapporterade Wall Street Journal att USA planerade en vapenleverans som omfattade cirka tusen MK82 227-kilosbomber och tusen KMU-572 Joint Direct Attack Munitions (JDAMs) vardera. Den 2 mars släpptes ynka 200 matpaket från amerikanska flygplan över Gaza – den första amerikanska humanitära hjälpen till Gaza sedan den israeliska attacken bröt ut, och sannolikt ett svar på det ökande hotet från Demokraternas väljarbas att inte rösta på Biden i ett omval, om inte en permanent vapenvila utlyses. Samtidigt som amerikanska stridsflygplan släpper “hjälppaket” och bomber över Gazas himmel, står 2,2 miljoner människor i Gaza inför katastrofala nivåer av osäker livsmedelsförsörjning – den högsta andelen av en befolkning som upplever svält i historien, enligt UNOCHA.

Den 27 mars förklarade FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena, Francesca Albanese, att det finns “rimliga skäl” att tro att Israel “begår folkmord mot palestinierna som grupp i Gaza”.

Bara tre dagar senare, den 29 mars, godkände president Joe Biden ett nytt vapenpaket, som inkluderade mer än 1800 stycken MK84 907-kilosbomber och 500 stycken MK82 227-kilosbomber, enligt Reuters, trots att en rad medlemmar i Demokratiska partiet krävde nedskärningar av det militära stödet till Israel. USA:s militära och ekonomiska stöd till Israel fortsätter trots FN:s varningar om att den israeliska militären sannolikt begår folkmord på palestinierna i Gaza.

Två dagar efter den 7 oktober tillkännagav Joe Biden USA:s otvetydiga militära stöd till Israel när han beskrev Hamas-attacken som ett ögonblick då “ren och skär ondska släpptes lös på denna värld”. Denna retorik är ett eko av evangeliska begrepp som himmel och helvete, och delar världen i två delar, vilket bekvämt skapar en binär situation där alla som inte är “en av oss” (västerländska, vita, och/eller USA-allierade) bara kan vara “en av dem”. Amerikansk diplomati har länge använt retoriken om “gott mot ont”, “ljus mot mörker”, “demokrati mot (kommunism, terrorism och så vidare)” som ett vapen. Denna typ av uppdelning innebär att det goda bara kan “segra” genom att det som är “ont” utplånas.

Därför är ett palestinskt barns död, sprängd i bitar i sitt hem i pyjamas bredvid sin mor och sina syskon, inte ett oskyldigt barns död, det är fiendens död. Enligt denna logik är barnet inte ett barn eftersom hon är ett hinder för “det goda”, “demokrati”, “ljus”. Hon är Hamas, hon är en “mänsklig sköld”, en sköld som måste slås sönder. Huset hon växte upp i är ett ogräs som måste rensas bort för att ge plats åt “det goda” (“frihet”, “demokrati i Mellanöstern”, förment “judisk säkerhet”) att slå rot och blomstra. Denna svepande logik, som används för att avhumanisera hela folkgrupper och skapa samtycke för krigsförbrytelser, har till exempel använts för att rättfärdiga krigen i Irak och Afghanistan. Till exempel, i sitt tal efter attackerna den 11 september 2001 förklarade president Bush att USA inte skulle “göra någon skillnad mellan de terrorister som begick dessa handlingar och de som skyddar dem”. “Kommunister”, “dominoeffekt”, “massförstörelsevapen”, “Hamas”. Detta är retoriska vapen som används för att objektifiera och mörda, i skrivande stund, mer än 30 000 palestinska civila i Gaza.

Om man är så angelägen om demokrati bör man väl utgå från att det inte ens är särskilt radikalt att kritisera en nationalstat, vare sig det är Israel eller USA. Det borde inte vara radikalt eller farligt att erkänna och förkasta de koloniala, imperialistiska grunder på vilka Israel grundades. Som amerikansk jude fördömer jag både Israel och USA för det pågående förtrycket och slakten av palestinier och Gazabor, som jag ser som ytterligare en aspekt av USA:s blodiga historia av imperialism. Judiskt trauma och amerikanska offentliga medel materialiseras som bomber och används retoriskt för att rättfärdiga ett folkmord och det pågående förtrycket av palestinier. Tusentals andra amerikanska judar, som jag själv, ser dock parallellerna i form av internationell medskyldighet (även från USA) från den tid då mitt eget folk nästan “utplånades från jordens yta” under förintelsen. Om man säger “aldrig mer”, då bör man mena “aldrig mer för någon”.

När vi säger att USA är mördare tittar vi inte bara på indicierna, utan också på de materiella bevisen. Bland de tio länder som spenderar mest på sin militär i världen, spenderar USA mer än de resterande nio tillsammans. År 2024 gick 56 procent av USA:s diskretionära budget till militären, totalt 886 miljarder dollar. 3,8 miljarder av dessa pengar går direkt till Israels militär varje år.

Ingen stat, ideologi eller person ska bestämma vem som är värd att leva. USA, som är det mest inflytelserika och mäktiga landet militärt i världen, har makten att avgöra vem som är en människa och vems död som är en nödvändig sidoeffekt. USA har makten att sätta stopp för det som av Internationella domstolen i Haag har bedömts vara ett troligt folkmord. Och ändå fortsätter de att direkt understödja folkmordet.

Åh ni Gazas rackarungar.
Ni som alltid störde mig
med era skrik under mitt fönster.
Ni som fyllde varje morgon med spring och kaos.
Ni som stal min vas
och den ensamma blomman på min balkong.
Kom tillbaka,
och skrik så mycket ni vill och ta sönder alla vaser.
Stjäl blommorna.
Kom tillbaka.
Bara ni kommer tillbaka.

Från Hiba Abu Nadas anteckningar på Facebook i oktober 2023

I tolkning av
Abdallah Alshaar, Merima Dizdarević och Motaz Dogheim

16. oktober 2023
I himlen, bortom belägringen
Finns ett nytt Gaza
Och det håller på att bildas i detta nu…

17 oktober 2023
Barn som inte hunnit använda sina namn än – dör!

18 oktober 2023
Tjejen som förlovade sig med killen hon älskade, när de äntligen fick varandra – gick hon bort.
Huset som gjordes i ordning för brudparet förvandlades till grus och sand.
Barnet som ett par fick efter år av väntan blev söndersmulat av en raket.
Mamman, som var hemmet, gick under med hemmet.

De unga eleverna som kämpade för att få sitta längst fram i klassrummet
läraren, läkaren och journalisten, dog! Men bilderna, skriken, blodet och kistorna finns kvar.

Gaza är fullt av kistor från norr till söder. Det blir svårare och svårare
att hitta kistbärare vid liv.
Vi är bedrövade, men jag svär på Gud och er alla – desillusionen är värre än väntan på missilerna.

18 oktober 2023
Familjefotografier i Gaza är annorlunda:
en påse med kroppsdelar
en askhög
fem svepningar i olika storlekar som ligger bredvid varandra

19 oktober 2023
Min lista över vänner krymper och förvandlas till små kistor utspridda här och där.
Jag kan inte hålla samman mina vänner när missilerna splittrat sönder dem.
Jag kan inte få tillbaka dem.
Jag kan inte sörja dem.
Jag kan inte gråta.
Jag vet inte vad jag ska göra!

För varje dag krymper min vänlista mer och mer.
De är inte bara siffror.
De är vi bakom andra namn och ansikten.

Herregud, vad ska vi göra inför denna enorma dödsbankett?
Det finns inga frälsare här för att återuppliva dem, nåt sånt finns ändå inte.

Många har uppmärksammat att svenska medier – till en början näst intill uteslutande – rapporterat kontextlöst och ensidigt från och med den sjunde oktober, till Israels fördel. Trots 75 år av blodig israelisk, kolonial bosättarpolitik och lika många år av diger dokumentation av Israels brott mot internationell lag, tog inget politiskt parti tydlig ställning för Palestina när Netanyahus folkmordsapparat i höstas drog i gång på en ny växel. Kristerssons regering har istället röstat nej till eldupphör och försvarat Israel. I svenska demonstrationer och manifestationer för Palestina har vita personer konsekvent varit i minoritet. Vem är Sverige i slagordet om att Sverige ska vakna och på vilket sätt sover Sverige? Mana har pratat med antropologen Nina Gren, som forskat om Palestina i mer än 20 år.

Nina Grens forskning om Palestina började med att hon skrev sin masteruppsats utifrån ett fältarbete på Västbanken. Hon var intresserad av muslimska kvinnors politiska deltagande och hamnade mer eller mindre slumpartat där.

Jag blev väldigt berörd. Orättvisorna var så uppenbara. Jag hade läst om Palestina men inte förstått hur det faktiskt var, med vägspärrar och olika nummerplåtar på bilar beroende på om ägaren är palestinier eller israel.

Som doktorand åkte hon sedan tillbaka för att göra fältarbetet som ligger till grund för avhandlingen Each Day Another Disaster: Politics and Everyday Life in a Palestinian Refugee Camp in the West Bank (2009). Man kan alltså säga att Nina Gren blev varse om något i Palestina som, för två decennier sedan, inte var allmän kunskap i Sverige. Och även då, när Sveriges utrikespolitiska hållning lutade sig mot en tradition av stöd för Palestina – vilket 2014 ledde till ett erkännande av Palestina som stat – var det som att Nina Gren vaknade till när hon förstod vad som pågår där.

Samma vecka som Mana intervjuar Nina Gren publicerar Jimmie Åkesson ett foto på sig själv när han skakar hand med Amichai Chikli i Israel. Chikli är medlem i Likudpartiet och diasporaminister. Hans livsverk är ett politiskt arbete för starkt homofoba och rasistiska värderingar. På sin Facebooksida skriver han, exempelvis, att Palestina är ”ett barbariskt samhälle som odlar barnamördare och [är] fans av martyrer som slaktar kvinnor och bebisar.” (17 juni 2019). Jimmie Åkesson kommenterar mötet med Chikli: ”Det är uppenbart att våra respektive partier, och även nationer, har många gemensamma grundläggande värden.”

Sverige, i rubrikens slagord, kan dels tolkas som regeringen, dels som medierna och dels som den svenska befolkningen. Huruvida dessa kategorier behöver vakna, som Nina Gren, eller om de tvärtom är klarvakna och vädrar morgonluft – skiljer sig åt, både mellan kategorierna och mellan mindre grupper inom dem.

Om vi börjar med regeringen så har statsminister Ulf Kristersson knappast missat en dag denna vinter utan att trumma in idén om att “Israel har rätt att försvara sig”, oavsett hur många som dödats i Palestina. På Pustervik i Göteborg den 21 november håller han på att säga att Israel har rätt till folkmord. Från hela högerblocket återkommer uttalanden om att Israel är “Mellanösterns enda demokrati”. Bland andra har Liberalernas Johan Pehrsson (X, 9 oktober), Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson (Facebook, 2 februari) och Kristdemokraternas Hans Eklind (Nerikes Allehanda, 11 februari) uttryckt sig så.

Såhär pro-israeliska har en svensk regering aldrig varit, säger Nina Gren. Att så förutsättningslöst stödja Israel har vi aldrig sett förut. Men Israel är ingen oproblematisk demokrati. Kan man vara en demokrati samtidigt som man använder undantagslagstiftning från den brittiska kolonialtiden mot vissa etniska grupper? Palestinska barn fängslas och torteras, det är så väldokumenterat att det är pinsamt.

Det är föga förvånande att Sverigedemokraterna argumenterar för en pro-israelisk hållning. Den chockerande rasismen som vi kan höra från de flesta israeliska politiker ligger i linje med sådant som SD uttryckte öppet i början av sin bana mot makten, och sådant som många sverigedemokrater sedermera blivit avstängda för. Men Nina Gren pekar inte på påtryckningar från SD när det gäller Sveriges folkmordsstöttande inställning, utan dels på Kristdemokraternas pro-israeliska hållning, och dels på att Sverige nu rättar sig efter politiska allianser i det globala nord.

Sverige har en utrikespolitik som är allt mer osjälvständig. Nu (i slutet av januari 2024) börjar EU kritisera Israel, och då följer den svenska regeringen efter. Men samtidigt är delar av Kristdemokraterna kristna sionister och väldigt nära Israel.

Hur går det ihop med Israels aggressioner mot kristna?

Israel bombar kyrkor och trakasserar kristna. Det går inte ihop och leder till en kognitiv dissonans. Svenska kyrkan är splittrad mellan olika fraktioner, men det finns både starka röster som utgår från en romantisk bild av Israel och ett starkt stöd för idén att judarna ska få ”komma tillbaka till hemlandet”, och kristna som visar solidaritet med de palestinska kyrkorna.

Kanske behöver Kristdemokraterna med andra ord vakna från en romantisk dröm som i själva verket inneburit fördrivning och fruktansvärda massakrer, även mot kristna. Men i ljuset av regeringens allianser såväl inrikes som utrikes, framstår ropen om att vakna som missriktade, om de är tänkta till regeringen. De ser ut att vara vakna, och dessutom som piggt agerande i linje med en fascistisk ideologi som går på tvärs mot Sveriges tidigare palestinavänliga hållning.

Men hur är det då med befolkningen och medierna? Sover de? Varför var det så tyst, så länge? Varför är det fortfarande relativt tyst?

Nina Gren menar att en rasistisk världsordning framstår som självklar för många svenskar efter alla år präglade av kolonialism.

Det verkar vara så att många i vårt land är inne i ett kolonialt tänkande. Den vite mannen ska ha världsherravälde. Men det globala syd håller på att resa sig. Indonesien, Chile och Mexico är exempel på länder som arbetar för att Israel, USA och resten av västländerna som stöttar och finansierar Israels krigsmaskin ska ställas till svars. Vi ser en geopolitisk förändring, och världsordningen behöver förändras. Sverige behöver vakna upp till det.

Men Nina Gren pekar också på att många har vaknat. Bland sina studenter ser hon ett stort intresse och en kunskapstörst om Palestina.

Många unga människor har vaknat, det är hoppfullt. Sedan i oktober har jag ofta fått frågor om Palestina av mina studenter: ”Vi måste prata om det här med Palestina”, säger de.

Som antropolog förväntas hon presentera ett inifrånperspektiv från sina intervjupersoner, och känner därför inte lika stor press att vara ”neutral”, som till exempel statsvetare kan göra. Hon kan ta exempel från sin egen forskning och diskutera dem. Det är sällan hon möter motstånd, berättar hon. Tvärtom visar studenter med palestinsk eller muslimsk bakgrund ofta stor tacksamhet.

De är tacksamma att det inte är tyst om det. Men unga människor i Sverige har överlag en ganska nyanserad inblick i vad som händer. De följer andra medier än vad vi gamlingar gör. Mycket är ofiltrerat direkt från palestinska journalister i Gaza. Vad DN skriver bryr de sig inte så mycket om.

När gruppen Lund University Academics for Palestine anordnade en paneldebatt med inbjudna forskare i slutet av förra året var många av de unga i publiken upprörda.

De har inte sett några nyanser i den svenska mediarapporteringen och var kritiska för det, säger Nina Gren. Hon citerar en självkritisk replik från Cecilia Uddén, som också besökt Lunds Universitet, ur minnet: ”Vi tror gärna att journalister är modiga, men ofta följer vi den svenska offentliga hållningen”.

Att journalister skulle arbeta med ambitionen att stå upp för de underordnade är därför en föreställning som bara stämmer ibland, menar Nina Gren. I verkligheten rapporterar journalister huvudsakligen i den riktning som de politiska och ideologiska vindarna blåser.

Utifrån Nina Grens resonemang, behöver journalister kanske vakna upp till en sådan självinsikt, och ta ett beslut om man verkligen vill spela en central roll i möjliggörandet av folkmord. Det verkar osannolikt att alla journalister som rapporterat ensidigt skulle sakna kunskaper om vad som pågår i Israel och Palestina. Det är enkelt att få en bild av vad det koloniala projektet Israel har åstadkommit sedan grundandet 1948. Många forskare och journalister, varav en stor del har judisk eller till och med israelisk bakgrund, har publicerat ingående studier av Israels maktfullkomlighet i relation till Palestina, som inte lämnar något utrymme för romantiska fantasier om Israel som ett fredligt, demokratiskt land. Exempel är de israeliska historikerna Ilan Pappe, Avi Shlaim och Raz Segal, de palestinska forskarna Edward Said och Rashid Khalidi, och de judiska forskarna Naomi Klein, Norman Finkelstein, Noam Chomsky och Haim Bresheeth. FN, Amnesty, Human Rights Watch, B’tselem och Breaking the silence är bara några av de organisationer som dokumenterat, rapporterat och kartlagt Israels människorättsbrott. Det är organisationer som i andra sammanhang betraktas som säkra källor, men som under hösten, vintern och våren 2023-2024 inte haft en central plats i den konventionella medierapporteringen. Istället har den israeliska försvarsmakten citerats flitigt, vid sidan om pro-israeliska röster från hela västvärlden.

Man förutsätter att man kan lita på Israel, trots att lögn efter lögn avslöjas som propaganda, år ut och år in, säger Nina Gren.

Hon menar alltså att journalisterna behöver vakna, tillsammans med Sveriges befolkning överlag. Insikter om läget i Israel och Palestina, de geopolitiska förändringarna i världen och rasismen som kommer med ett kolonialt synsätt på världen är några av de delfrågor om Israel och Palestina som borde ruska om och väcka svenskar, inklusive journalister, från en icke-agerande eller pro-israelisk dvala.

Man måste börja ställa krav på Israel, säger Nina Gren. Mest akut är givetvis eldupphör, men Israel måste också börja leva upp till internationella, rättsliga åtaganden och det måste leda till ockupationen slut.

Men även om vissa i regeringen alltså också behöver vakna, såsom Kristdemokrater med romantiska föreställningar om Israel som en liberal demokrati, som Nina Gren påpekat, så är det tydligt att andra regeringsföreträdare är klarvakna. Alla som vurmar för en allt tydligare fascistisk ideologi har just nu stort politiskt spelrum som inte minst syns i understödjandet av Israels folkmord. De, precis som Israel, måste bromsas och ställas till svars. När vi ropar för att väcka Sverige är det inte dem vi menar, alla andra måste vakna – och agera.

Gaza, som har skapat en ny relation med Malmö, med staden, med livet här. Engagemanget för Gaza har byggt upp en gemenskap för oss i vår exil.

Under de senaste dagarna har jag promenerat på Malmös gator och känt att jag har en ny relation till platsen. Den relationen handlar om Gaza-protester och Palestina-protester. Nu har gatorna fått betydelse för mig – en betydelse kopplad till frihet, värdighet och Gaza. Gatorna i Malmö har blivit minnen.

Det ger en känsla som skiljer sig från den som följt mig under de senaste åren. Under alla dessa år har jag levt på en plats som jag inte har någon koppling till. Nu har platsen blivit min plats, vår plats. Den är platsen för våra röster och våra protestaktioner. Gaza finns här, inom oss, i hela vår diaspora.

För första gången sedan protesterna mot folkmordet i Gaza började promenerade jag längs gatorna, Malmös gator, men en känsla av att dessa gator fått en djupare betydelse för mig.

Det är en fråga som alltid kommer upp, det är en fråga och en förtvivlan jag nu delar här med andra och som alltid kommer att återkomma. Vad sägs om allt blod i Gaza?
 Och vad skriver vi om det som pågår?

“I Gaza kan en matkö förvandlas till en mordplats, utan några konsekvenser” skriver författaren Nora Khalil.

Medan jag skriver den här texten får jag ännu en nyhet i flödet om ett barn vars arm har ryckts av israeliska bomber, mot det belägrade Gaza.

Barnet springer skrikande mot kameran.

Fragment av minnet
Ett jordskalv drabbade Syrien och Turkiet den sjätte februari 2023. Alla visade i handling vad som var möjligt att åstadkomma tillsammans, både syrier och icke-syrier, från olika platser, både individuellt och kollektivt. Det var många aktivister som började kommunicera på nytt efter det avbrott som varit, och det var i den politiska situation som uppstått som man agerade, i solidaritet med varandra. Avbrottet hade uppkommit av flera anledningar och under omständigheter som hängde samman med den politiska situationen. Vi som organiserat oss hade fått erfara hur omständigheterna i Syrien hela tiden påverkats av både yttre och inre faktorer och hur vi alla påverkas av de speciella livsvillkor som uppkommer i kriser.
Vi hade alla upplevt dessa omständigheter, flykten och de individuella livsförhållanden som råder för var och en av oss.

Alla arbetar, alla tar ett steg ut ur sig själva mot gemenskapen, alla vaknar från sin egen dvala.

När jordbävningen avstannade, fortsatte teamen arbetet på plats. Alla agerade för något större än dem själva, tänjde gränserna för vad solidaritet kan möjliggöra, men efter en tid försvann det som tagit oss utanför de tidigare gränserna återigen utom räckhåll. Allt sjönk åter ner i en sorts dvala.

Jordbävningarna förstörde mångas liv, de drabbade ropade efter sina kära, åskådarna grät. Vad svaret från FN skulle bli visste man ännu inte, och svar från de länder som ännu inte hade enats hängde i luften. De som hade möjlighet att göra någonting, att agera, väntade för länge, som vanligt. Många väntade förgäves på räddning. De som dog, dog, och de som krossades, krossades. Vita hjälmarna försökte arbeta, räddade så många de kunde. Det var många som fick känna av den vånda som uppstod och som fick fortsätta att känna denna vånda ända tills det inte längre hördes några röster. Inga röster som kunde uttrycka det som många kände, och många fortsatte att vara plågade.

I dag har kampen återvänt. Återigen arbetar alla, både individuellt och i grupper. Men denna gång är det för Gaza och de belägrade gazaborna som har varit under israelisk blockad i sexton år, från 2008 fram till denna stund. Kampen är en fortsättning på en kamp för Gaza och de belägrade civila i Gaza som har varit under israelisk blockad i sexton år, från 2008 fram till denna stund. Kampen för det ockuperade Palestina som pågått i 76 år. En kamp för befrielse som har kommit tillbaka och återtagit sin plats som en av de främsta politiska frågorna i världen.

Den har kommit att bli frågan vars ärende läggs på alla bord, på vänners bord, på fienders bord och till och med hos de som inte vill att någon ska hållas ansvarig. Palestina har blivit en symbol för de som försvarar, de som rättfärdigar och de som attackerar, och även för de som inte vill ingripa för att inte förlora något.

Minnen har väckts, de gräver sig upp och de är våra, våra gemensamma

Skildringarna av förödelsen påminner mig (precis som de påminner alla syrier) om Douma, Daraya och Aleppo. Den förstörande kraftens intensitet påminner mig också om Douma, Daraya och Aleppo, och antalet döda påminner mig om Syriens alla döda. Det är ett uppvaknande för samvetet. Alla påminns på nytt om att vi lever i en hycklande värld med dubbla måttstockar. Alla påminns om att länder drivs av sina egna intressen. Allt tal om utveckling och om vikten av professionalism var bara tomma ord. Neutraliteten var bara en politisk strategi, och det som i efterhand framstår som det mest uppenbara av allt är att utsagorna om mänskliga rättigheter är kopplade till gränser och hudfärg.

Låt scenen återvända, låt oss gräva fram detta minne av Syrien. Vi får se denna scen på nytt med varje massaker och varje slag, från belägringen av städerna till de kemiska attackerna i Ghouta i Damaskus, till vit fosfor och de ryska stridsflygplanens attacker, till de Iran-stödda och USA-stödda miliserna och alla grupperingar med sina olika lojaliteter, här och där. Alla minnen kommer tillbaka. De har åter väckts.

De spridda klippen av de palestinska arbetare som återfördes av ockupationsarmén efter att ha blivit häktade utan anledning påminde mig exakt om frisläppandet av alla de fångar som kom ut från Assads fängelser. Arbetarna kom tillbaka med svullna händer, röda och inflammerade ansikten. Dörrarna öppnades och hundratals män och kvinnor sprang ut på gatorna, med spår av handklovar och sargade kroppar. Ett mycket stort antal av dem var liksom avmagrade, eller som vi säger: ”bara skinn och ben”.
Många av bilderna från Gaza, de som vi ser på fotografernas sidor, visar kroppsdelar. Armar här och fötter där, halva huvuden slängda på trottoaren och fingrar som krossas under fötterna på de flyende. De som flyr från raketerna som föll för bara några sekunder sedan, väcker minnesbilder av Caesar-fotona som smugglades ut från ett fängelse med numrerade lik.

Tiotals eller till och med hundratals nedbrutna kroppar som kastats på marken, var alla märkta med ett nummer. Mödrar, barn, bröder och älskade började leta bland bilderna. Var och en sökte efter en älskad tills bilderna blev våra, allas våra bilder, bilder av det sårade Syrien och bilder av en revolution som hade dödat oss, bilder av en revolution som vi alla hade dödat, ja kanske även vi.

Ett barn skriker och gråter över sina döda bröder. Barnet talar till kamerorna och delar med sig av detaljerna, om allting. De pratar om sin skola och sin rädsla för att deras lärare kanske har dödats i bombningen. De pratar om sin längtan efter skolan, om sin önskan att återvända till skolan och om ockupationens grymhet som dödar alla älskade. Jag föreställde mig bilden av ett barn från Kafranbel. Fotografen hade frågat: “Vad tänker du på? Varför sitter du där?” Barnet svarade med ögon fyllda av tårar och hjärtskärande gråt: “Bashar al-Assad dödar oss, han stal våra hem, vad har vi gjort mot honom? Vi är här! Vad har vi gjort mot honom? Vi skulle fylla på vatten och är här i säkerhet! Vad har vi gjort mot honom? Vi har inte gjort något alls.” Fotografen frågade igen: “Varför gråter du?” “Bashar har dödat oss, han har stulit våra hem, förstört dem.” Tårarna strömmade ur hans ögon.
Förvirringen hos de som lever i exil. Förvirringen, smärtan och beslutsamheten. Förvirringen och smärtan inför döden, och beslutsamheten i kampen för befrielse.

Jag upplever utropen på sociala medier. Förnimmer tårarna bakom vad som uttrycks och publiceras på Instagram. Förnimmer ilskan mot vem som helst som delar något som inte har med folkmordet som pågår i Gaza att göra. Och jag återkallar i mitt minne alla våra tårar för allt som har hänt i Syrien, från landsbygden i Damaskus och Homs till Aleppo. Jag återkallar våra inlägg som med stor intensitet uttryckte sorgen bakom skärmarna.

Bilder i flödet visar brödbitar som bärs i handflatorna. De är fläckade av blod, precis som händerna på barn i Gaza och barnen i Idlib, deras leksaker, deras kläder och till och med deras sängar. Staden Jeriko i Syrien står med staden Jeriko i Palestina och med Gaza i Palestina, och Gaza i Palestina står med Idlib i Syrien. Och de fria människorna i världen står tillsammans.
Diskussioner uppstår, både allmänna och om sidospår, om händelsen som utlöste det vi alla ser, diskussioner om Hamas och de islamiska och icke-islamiska grupperna. Det är diskussioner om Palestina och palestiniernas rätt till befrielse och våra ställningstaganden i allt detta. De påminner mig om de samtal vi hade med våra palestinska partners både i avskildhet och i offentligheten om Bashar al-Assads regim.
Vissa talade i Palestinas namn och dödade sedan palestinska söner och döttrar i Yarmouk-lägret, i Nairab-lägret, i lägren i Homs och Latakia och tidigare i lägren i Libanon, särskilt Tel al-Zaatar. Den syriska regimen stödde kriget i de palestinska flyktinglägren i Libanon och bombade Yarmouk-lägret med Scud-missiler.
Bilderna kommer tillbaka, de framträder inför mig, mina ögon, jag föreställer mig dem som om allt var idag, eller just nu.

Demonstrationerna som fyller gatorna runt om i världen, våra rop till stöd för Gaza, våra rop för liv för dem i Gaza, liknar på många sätt de skrik och demonstrationer som går att återkalla i minnet. Jag tänker på demonstrationerna på de förstörda gatorna i Syrien som ägde rum för att stödja de upproriska syriska städerna och för att sätta i gång revolutionen.

Kanske är det inte rätt att jämföra händelserna eller detaljerna i dessa frågor, jag vet inte, men hittills kan jag inte i mina tankar sluta närma mig de två katastroferna. Jag närmar mig sorgen och sammanför drömmarna eller drömmen, och låter tanken få liv att de två kamperna går in i varandra. Jag kom att tänka på demonstrationerna i Gaza och Jerusalem till stöd för revolutionen, demonstrationerna i Sweida och Idlib till stöd för Gaza. Ja, vi alla gjorde det inför oss själva och andra. Sammanförandet innebär absolut inte att förminska det som händer i Gaza eller att förvränga det som har hänt i Syrien, inte alls. Det är en spontan känsla som skapar den beslutsamhet som kan uppstå inom oss alla. Det är kampen för vår värdighet och vår rätt till liv, till stabilitet, självständighet, politiska handlingar och rätten till att leva, rätten till en bättre framtid för våra barn och alla världens barn, och för världen. Gaza har varit och kommer att förbli vårt levande samvete, precis som Palestina är och Syrien kommer att förbli, och precis som alla våra rop på frihet och värdighet var som helst och överallt i världen.

Situationen är bortom det vi kan föreställa oss och ändå gräver minnet upp liknande händelser, namn, platser, bilder, massakrer och räknar de döda. Gaza påminner oss om allt som redan finns i våra minnen, med allt vi förgäves försöker att glömma och det vi aldrig kommer att glömma.