Tillbakablick på REVA

ARTIKLAR REVA-debatten tog fart när ”oskyldiga” drabbades. Men målet är inte att att få de ”skyldiga” att stanna, målet är en öppen asylpolitik, skriver Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd.

TEXT: Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd

De första nödropen kom förra året på sommaren. Asylgruppen i Malmö larmade om att något höll på att hända. Tillvaron hade blivit osäker för deras utvisningshotade kamrater. Polisen verkade ha span på tonåringar. Det viskades om angivare. Antalet till synes meningslösa cykel- och biljettkontroller drog iväg. Följden blev fler gripanden, mer rädsla och större isolering.

Några månader senare kopplade en uppmärksam journalist på tidskriften RePublic ihop det som hände i Malmö med REVA, gränspolisens och Migrationsverkets projekt för att få fart på verkställandet av utvisningar. REVA hade kommit till på regeringens uppdrag och handlade egentligen inte så mycket om att jaga utlänningar på måfå som att förbättra rutinerna för att ”verkställa”, det vill säga deportera personer som blivit kvar i Sverige i åratal efter utvisningsbeslut.

REVA spred sig till fler delar av landet, och den stora rädslan följde med.

Vi i flyktingrörelsen märkte att folk uteblev från rådgivningsträffarna och ungdomar höll sig hemma från skolan. Människor med psykiska problem till följd av sina upplevelser i hemlandet eller under flykten var ännu stirrigare än vanligt. Men de vågade inte ta sig till doktorn.

Ändå var det inte medkänsla med utvisningshotade flyktingar som väckte den stora opinionen. Det var att polisen gick efter utseende och gav sig på vissa kategorier. ”Nio av tio som grips är oskyldiga”, ropade en tidningsrubrik.

Jag gladde mig åt alla reaktioner mot REVA. Det var stort att tusentals människor upprördes av polisens rasprofilering. Samtidigt retade jag mig på talet om oskyldiga. Var i så fall de papperslösa skyldiga?

Är Farroukh skyldig? Ja, till att ha rymt från sin man som misshandlade henne. Hon är skyldig till att ha gift om sig och fått ett barn. Hon borde ta sitt rättmätiga straff, 30 piskrapp. Eller borde hon kanske stenas? Farroukhs grabb är född i Sverige. Han har fyllt sju och går i ettan. Han är skyldig till att vara oäkting.

Är Ali skyldig? Ja, till att hans pappa dödades när beväpnade män intog deras by. Mamma och Ali kom undan men sedan började de nya befälhavarna tvångsrekrytera grabbarna. Ali rymde. Han är skyldig till att ha jobbat svart i Iran. Han har rest in illegalt i Italien och sedan Frankrike. Nu är han skyldig att resa tillbaka till Italien, fast han redan fått så mycket stryk där. Själv känner sig Ali mest skyldig för att han lämnade mamma. Det är därför han skär sig.

Är Merete skyldig? Ja, hon är journalist och skrev om korruption i Etiopien, det ska man inte göra. Merete var inte hjältemodig. Hon väntade inte tills polisen grep henne. Nu är hon skyldig att resa tillbaka till Etiopien.

Ramos är verkligen skyldig. Han är lastbilschaufför och vägrade ta med en del grejer i bilen som andra ville pracka på honom. Han ville inte ha problem så han lånade pengar för att sticka till Europa. Här blev han lurad på lönen. Ramos är skyldig jättemycket. De säger att han kan gå till polisen i hemlandet. Men där är polisen detsamma som ligorna. Ramos kör lastbil här istället.

Där har ni dem, de skyldiga som polisen borde ha tagit istället för att ge sig på oskyldiga i tunnelbanan.

Men vi som har papper är skyldiga dem en del vi också. Vi köper vår billiga vardagsmat som Ramos fixat fram. Vi låter Merete städa svart istället för att vara journalist, vi låter Farroukh diska för 30 kronor i timmen.

I våras, när protesterna pågick som bäst, tänkte jag surt att de där som är upprörda över att oskyldiga stoppas i tunnelbanan, de är väl nöjda om bara de skyldiga drabbas! De är väl nöjda om Ramos inte vågar ta strid för att få ut sin lön! Då kan vi andra fortsätta att leva på dem.

Jag hade fel. Visserligen blåste REVA-debatten över när gränspolisen lovat sluta härja i tunnelbanan. Men något hade hänt, folk var inte nöjda. Många verkade ha fått upp ögonen för att det faktiskt finns marginaliserade grupper även i Sverige, och att deras situation inte kan lösas bara genom att de kastas ut så att andra slipper se dem.

Nu kräver den ena organisationen efter den andra frizoner för papperslösa. Skatteverket kritiseras för att ha lämnat ut uppgifter om papperslösa. Jag minns rubrikerna för några år sedan när det avslöjades att Skatteverket normalt inte lämnar ut uppgifter. Nu är perspektivet det motsatta. Insikten att papperslösa har mänskliga rättigheter har slagit rot. Tiggare får ansikten och papperslösa demonstrerar. Det blir allt mindre självklart att papperslös måste vara lika med fredlös.

Det är inte ens självklart att reglerad invandring måste skötas med tvångsdeportationer.

Så, var står vi nu? REVA finns kvar, bortglömt av de flesta, men desto mer påtagligt för de papperslösa. Kampen för att stoppa tvångsdeportationer och skapa frizoner för papperslösa har kommit igång och kommer att fortsätta.

Men det räcker inte. Målet för flyktingaktivister och antirasister kan inte vara att de ”skyldiga” får stanna i Sverige – som en papperslös underklass. Det är nödvändigt att också fortsätta kampen för asylrätt och en öppen invandringspolitik.

Ledare TEMA Orten slår tillbaka

Orten slår tillbaka Parallellt med ökade klyftor i Sverige har en kraftfull antirasistisk rörelse växt fram i storstädernas periferier. Förortsrörelsen har varit radikal, kreativ och framgångsrik i ett läge där de politiska segrarna annars är lätträknade. I detta nummer av Mana lyfter vi fram olika perspektiv på förorten som plats för politik och motstånd. Med bas i ”orten” driver ungdomsorganisationer som Pantrarna för upprustningen av förorten och Megafonen frågor om rättvisa och fördjupad demokrati. I ett läge där många andra rörelser och politiska grupperingar saknar förankring har de på kort tid vunnit en plats och röst i vår samtid.

TEXT: Nazem Tahvilzadeh och Leandro Schclarek Mulinari

Medan förortsrörelsens budskap efter Husbyupploppen reducerades till dess förmenta stöd till våldshandlingar, vill MANA undvika att bara tala om och för dem. Vi är stolta över att publicera en analys av Emma Dominguez, aktiv i Megafonen och drivande i kampanjen Alby är inte till salu. De aktiva i förortsrörelsen består huvudsakligen av unga män men det finns undantag, inte minst i Megafonens lokalförening i Botkyrka. Dominguez skriver en personlig betraktelse om hur det kommer sig att dessa lyckats organisera unga kvinnor i Botkyrka utifrån en förståelse av förortens genusrelationer.

I detta nummer av Mana är vi också glada över att kunna publicera en dikt av Murat Solmaz, en av förgrundsgestalterna i de Göteborgsbaserade Pantrarna. I intervjun med Egzon Muslijaj, en av drivkrafterna bakom Pantrarna i Malmöstadsdelen Lindängen, porträtteras personerna bakom rörelserna: Vilka är förutsättningarna och utmaningarna för organiseringen?

Vi har velat sätta in temat i en internationell kontext. Emory Douglas, Svarta Pantrarnas före detta kulturminister i USA, berättar om konsten, våldets roll och potentialen hos dagens motståndsrörelser från förorterna. Dagens förortsrörelser inspireras inte enbart av vad de själva uppfattar som historiska föregångare, utan också av samtida rörelser världen över. Många lärdomar kan dras från händelser bortom Sveriges gränser. Precis som i den franska debatten om les banlieues (förorterna) uppfattas de svenska miljonprogrammen inte bara som platser med särskilda ekonomiska, sociala, demografiska och arkitektoniska särdrag, utan också som platser som hotar den nationella identiteten. I artikeln ”Förortspolitik” beskriver kulturgeografen Mustafa Dikeç förorternas roll i den nationella politiken, framför allt utifrån de upplopp som har varit betydligt mer frekventa och explosiva i Frankrike än i Sverige. Med utgångspunkt i David Harveys diskussioner om urbana sociala rörelser och revolutioner ger Nazem Tahvilzadeh ett perspektiv på förortsrörelsen som en antirasistisk klasskamp genom platskamp. Frågan är vilken betydelse denna platsbaserade kamp kan ha för motståndet mot den nyliberala stadsutvecklingen och kapitalismen generellt.

Förhoppningsvis inspirerar detta nummer till vidare diskussioner inom och utanför förortsrörelsen, även om vi möjligen väcker fler frågor än svar. Utanför temat kan du läsa om Angola, dit arbetslösa portugiser söker sig i spåren av den ekonomiska krisen – för angolanerna handlar det om nykolonialism. Och är fotbollen verkligen så öppen för olika kulturer som vi tror? Rasmus Jeppsson har intervjuat Elias Bergstrand om hur en stereotyp bild lever kvar av afrikaner och latinamerikaner som irrationella och vita européer som rationella.

Medan statsminister Reinfeldts anmärkning om ”arga unga män” ligger kvar som ett sammanfattande bokslut av etablissemangets syn på Husby-upploppen 2013, visar förortsrörelsen att de har trätt fram i det offentliga rummet som företrädare för förortens perspektiv och intressen.