Afrofobi för nybörjare

Foto: Rebecca Martyn

Foto: Rebecca Martyn

En negers uppväxt innehåller främst två typer av material. Det ena är skämt om rasifierade personer – afrohår, brytning, svart hud på solariet – och det andra är allvarliga berättelser om rasism. Vi får både höra om Marika Carlssons egna upplevelser av diskriminering och kränkningar, och se filmer av och med Sverigedemokrater. Hon är en mästare på att härma andras dialekter och minspel men skrattet fastnar i halsen när hon driver med personer med utländsk brytning, och jag får en klump i magen när publiken skrattar sig fördärvad åt att en person med ett stort afro försöker ta på sig en cykelhjälm. Det är så uppenbart att hon riktar sig till en vit publik.

Syftet är naturligtvis gott. Jag utgår ifrån att Marika Carlsson har tänkt igenom sin strategi noga och förhoppningsvis ger den också önskat resultat. Men jag tycker att det är problematiskt, och sorgligt, att en antirasist som dessutom själv är rasifierad lägger så stor andel av sin tid i rampljuset på att driva med andra rasifierade personer i stället för att driva med rasisterna. Marika Carlsson skulle säkert säga att hennes skämt är kärleksfullt menade, men i slutänden handlar det ändå om flera hundra vita människor som har roligt på bekostnad av taxichaufförer från Mellanöstern och kvinnor i Etiopien. Det är ett vågspel, och det kan vara kontraproduktivt. Marika Carlssons egna fördomar är inte roligare eller mindre kränkande än någon annans bara för att hon också är rasifierad och hon riskerar att själv bidra till att cementera fördomar. Även om publiken ger rungande applåder när Marika Carlsson formulerar uttalat antirasistiska budskap.

Visst har hon en poäng när hon under föreställningen förklarar sitt användande av n-ordet i titeln. ”Det är inte mitt syfte att uppmuntra folk att använda ordet. Men jag har kallats det hela livet och nu har jag tagit mig rätten att använda det när jag berättar om mitt liv.” Hon frågar retoriskt om romer blir bättre behandlade när vi inte längre kallar dem ”zigenare” och skojar om polisens registrering av romer. ”Det står ju ‘romer’ längst upp, det tycker jag är respektfullt.” Och visst, har någon rätt att återerövra ordet så är det väl hon. Men risken är att vita personer som bara ser föreställningens titel, utan att höra hela hennes resonemang, tar hennes användande av ordet som ett frikort för att själva göra det. Och jag är benägen att hålla med alla de antirasister som menar att nidbilder av rasifierade personer är grunden för förtrycket, att rasismen hämtar sin näring från bilder av ”den andre” som någon som de med makt avhumaniserar och ser ner på. Därför är vårt ordval viktigt.

Och därför är det Marika Carlssons personliga och hjärtskärande berättelser om rasism som jag kommer att minnas bäst från showen. Som den gången som skolbarn i Lund sa ”vi vill inte leka med dig för du är född i bajs” och tillfället då två vita kvinnor reste sig när hon och hennes bror satte sig vid deras bord med kommentaren ”jag kan inte sitta vid samma bord som två apor”. Men också den gången då ombordpersonalen på färjan till Köpenhamn vände båten för att kasta av en passagerare som sagt till henne att ”jag får gå före dig i kön för jag är svensk medborgare och det är inte du”. Det är för de här berättelserna som jag trots allt kan tänka mig att rekommendera föreställningen till andra. Den ger mig ändå en inblick i en värld som jag inte själv har upplevt, den som afrosvenskt adoptivbarn under det svenska 1970-talet. Så väldigt många skratt blir det inte för min del, men showen kan förhoppningsvis fungera som en introduktion till afrofobi för nybörjare. Och slutet, där hon säger att hon ser positivt på framtiden, är både kul och upplyftande. Om fördomar om afrosvenskar är en fobi, då går det att bota, säger hon, och jämför med ormfobi. ”Du går till en terapeut och får prata om ormar, sedan får du se bilder, sedan hålla en och till sist går du hem med en orm.”

FAKTA
I samband med att föreställningen hade premiär 2010 anmäldes den av Afrosvenskarnas riksförbund till både justitie- och pressombudsmannen. Förbundet menade att titeln var kränkande men fick inget gehör hos någon av instanserna. Under föreställningen kallar Marika Carlsson anmälan ”tragikomisk”. Till Expressen har hon kommenterat anmälan så här: ”I Sverige gör vi ju gärna om ord för att ställa saker och ting i bättre dager, och det här n-ordet vill afrosvenskarna ta bort. Okej, men man har inte tagit bort problemet i och med detta. När jag var liten och kallades ”neger” var det tvärtom mycket som var mindre problematiskt. Det fanns en naiv nyfikenhet som ofta fick ett klumpigt uttryck, men i botten fanns också snällhet. Nu, i ett klimat som präglas av SD, är det hårdare att vara svart.”

 

Migranter inlåsta på obestämd tid

”Om jag blev tillsagd: Åk till ett land! Du får sitta inne i tre månader och efter det blir du fri att snatta, att göra vad som helst, allt går bra… Det är vad vi har ‘uppnått’ med förvaren. Sedan förlängde vi det till 18 månader. Varför då? För att vi måste göra deras liv outhärdliga. Så att andra vet att när de kommer till det här landet får de sitta inne, de kommer inte att släppas ut. Om vi inte gör någonting blir vi det mest lockande området för illegala migranter.”

Ovanstående citat tillskrivs Nikos Papagianopoulos, chef för den grekiska polisen, och riktades till övriga högt uppsatta chefer inom polisen under ett av deras möten för några månader sedan. Det avslöjades senare med hjälp av ljudinspelningar, vilket ledde till att allmänheten reagerade och att Amnesty international krävde en offentlig utredning. På grund av skandalen fick Nikos Papagianopoulos lämna sin tjänst. Men erfarenheterna från senare år tyder på att uttalandet speglar central politik och praxis.

Men uttalandet är inte bara relevant för att visa på de överträdelser mot mänskliga rättigheter som förekommit i Grekland på senare år, utan även för hur den nya lagen om förvar av migranter har tagits i bruk sedan början av detta år.

Enligt Läkare utan gränsers senaste rapport försummas fortfarande de förvarstagnas välmående, trots att Grekland förra året mottog omkring 35 miljoner euro från EU:s återvändandefond. Pengarna var tänkta att användas för att stödja frivilligt återvändande samt återintegreringsprogram, men merparten av pengarna sägs ha gått till gränskontroll och migrantförvar (totalt 16 stycken). Enligt Ioanna Kotsioni på Läkare utan gränser i Grekland gör EU-kommissionen inga uppföljningar eller självständiga kontroller. Istället rapporterar de grekiska myndigheterna till kommissionen med kvitton som bevis på utlägg.

Fylakio är ett tydligt exempel. De grekiska myndigheterna erhöll EU-bidrag för att rusta upp och renovera Fylakio Oresteiadas, ett förvar för migranter som ska utvisas. Förvaret ligger avsides, i närheten av den turkiska gränsen, och har bland annat förekommit i Läkare utan gränsers rapporter på senare år på grund av oacceptabla levnadsförhållanden för de förvarstagna, vilket ofta leder till sjukdom. EU är med och finansierar förvarets driftskostnader såsom mat, städning, varmvatten, kläder, medicinsk utrustning och uppvärmning. Trots dessa extrapengar från Bryssel har förvaret fortfarande betydande problem.

EU-medel ska endast betalas ut om medlemsstaternas myndigheter uppfyller alla relevanta villkor och skyldigheter, enligt EU:s talesperson i inrikesfrågor Michael Cercone. Han har också poängterat att medlemsstaterna har ansvar för att pengarna används korrekt, och hävdat att kommissionen inte varit medveten om att EU-bidrag skulle ha öronmärkts för grekiska säkerhetstjänster.

Nu vill dock Grekland lägga ut bevakningen av Fylakiocentret, och två andra förvar för migranter som ska utvisas i Korint och Paranesti Dramas, på en privat säkerhetsfirma för 14 miljoner euro om året. Privata säkerhetsföretag lägger alltså anbud för att bevaka EU-finansierade asylförvar i Grekland. Michael Flynn vid schweiziska Graduate institute of international studies, uppger att det blir allt vanligare att förvar läggs ut på entreprenad, vilket kommer att leda till att politikens fokus förflyttas från migranters välmående till ett företags ekonomiska resultat.

Mångmiljonupphandlingen hade lockat anbud från ett flertal företag när anbudstiden gick ut i mitten av januari. Bland dem som lagt anbud finns G4S, Mega Sprint Guard, JCB Security och Swedish Systems Security. I kontraktet ingår specialutbildning för företagets anställda på den grekiska polishögskolan.

Enligt aktivister kommer världens största privata bevakningsföretag G4S troligen att vinna upphandlingen. Några av de ”tjänster” som G4S tillhandahåller är drift av förvar samt transporter av förvarstagna mellan domstolar, poliskontor och förvar. Företaget har fått kritik för behandlingen av förvarstagna på sina tre brittiska asylförvar, men även i andra länder. Efter att en förvarstagen dött avslöjade till exempel den brittiska dagstidningen The Guardian i februari 2011 en rad fall där överdrivet våld använts mot förvarstagna och asylsökande. Året därpå anklagades företaget återigen för verbala attacker och hot mot migranter i form av våldsamma och rasistiska uttalanden. Med tanke på Michael Flynns ord finns det all anledning att oroas när driften av migrant- och asylförvar förflyttas från staten till en vinstdrivande entreprenör.

När det gäller de grekiska förvaren, har landets högsta förvaltningsdomstol nyligen gjort en ny tolkning av hur länge migranter eller asylsökande får hållas i förvar. Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter i Aten innebar den tidigare lagstiftningen att en migrant som skulle utvisas kunde hållas i förvar i maximalt sex månader, för att utvisningen skulle kunna genomföras. I undantagsfall kunde tiden i förvar förlängas med ytterligare tolv månader, ett undantag som blivit regel. Ett frihetsberövande på upp till arton månader bröt dock mot internationella överenskommelser (Europakonventionen, artikel ) som Grekland redan undertecknat. Exempelvis hade Europadomstolen i en rad beslut slagit fast att det var olagligt med till och med några veckor i förvar om beslutet om utvisning inte var tänkt att förverkligas inom rimlig tid. I februari 2014 tillbringade 300 personer som inte kunde utvisas sin artonde månad i förvar, medan 7 500 personer satt i förvar i diverse polisceller av samma skäl. Den nya lagtolkningen tycks vara ett sätt för Greklands högsta förvaltningsdomstol att komma runt kritiken från människorättsorganisationer, eftersom det är olagligt att förlänga tiden i förvar i upp till arton månader i syfte att genomföra en utvisning, om utvisningen inte är praktiskt möjlig.

Utlåtandet från februari 2014 förlänger förvarstiden ytterligare, bortom gränsen på 18 månader, genom att lägga till möjligheten till en obegränsad period i förvar. Det förlängda förvaret döps om till “undantag för tvångsvistelse vid ett center inför utvisning” och kan därmed endast avslutas genom samarbete kring ett frivilligt återvändande. Förvarstagandet kallas i det här fallet inte för förvarstagande men det är fortfarande det som avses, och det handlar om frihetsberövande på anläggningar som Europadomstolen upprepade gånger bedömt som omänskliga och förnedrande. I enlighet med denna linje kallas förvar för ”center i väntan på utvisning” och obegränsad tid i förvar kallas ”skydd från frihetens fattigdom”. Greklands högsta förvaltningsdomstol har formulerat det så här: ”Att släppa migranterna efter 18 månader skulle fungera som en legalisering av deras vistelse och skulle leda till ett ökat antal illegala migranter med konsekvenser för den allmänna säkerheten.” Domstolen går ännu längre genom att, ironiskt nog, betona att åtgärden är för migrantens bästa: ”… eftersom de är utlämnade personer utan permanenta bostäder, papperslösa och utan möjlighet att arbeta, och därmed löper stor risk att hamna i djup fattigdom eller utnyttjas av kriminella nätverk…”.

Enligt Förenade advokater för flyktingars och migranters rättigheter är både frihetsberövandets längd och de förnedrande förhållandena på förvaren, som upprepade gånger lett till uppror, tänkta att tvinga migranter till ”frivilliga återvändanden”. Detta gäller även migranter vars enda brott varit administrativa, till exempel orsakade av att en arbetsgivare anställt migranten i fråga “svart” och därmed gjort det omöjligt för denne att förnya sitt tillfälliga uppehållstillstånd.

Det tycks finnas ett tydligt samband mellan lagstiftningens utformning och regeringens mål, alltid på bekostnad av de människor vars enda ”fel” är att de kommit ifrån förstörda länder med syfte att bygga en ny framtid för sig själva och sina familjer i Europa. Trots EU-bidrag och kritik förblir förhållandena i förvaren omänskliga, medan förlängningen av tiden i förvar underminerar både mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Privata säkerhetsföretag på förvaren började att diskuteras efter det stora upproret i lägret Amigdaleza sommaren 2013. Hungerstrejker och upplopp koordinerades mellan olika läger som ett sätt att protestera mot förnedrande förhållanden och nyheten om att tiden i förvar “i undantagsfall” skulle kunna förlängas i upp till 18 månader. Trots kampens styrka och stödet från lokala aktivister och internationella organisationer, tycks situationen snarare ha förvärrats under 2014. Privata säkerhetsföretag kan hindra kritik mot polisen, eftersom ingen kommer att kunna ställas till svars. Parallellt med omänskliga förhållanden under ett oändligt frihetsberövande främjas också negativa uppfattningar kring migranter. Ironiskt nog fortsätter regeringen samtidigt, både i uttalanden och genom symboliska fängslanden av nazister, att hävda att den bekämpar fascism.

Modern kolonialism och kampen om staden

Det är slutet av 2013 i en av Brasiliens största städer, Belo Horizonte. Jag har mött några vänner i centrala stadsdelen Santa Efigênia, där vi ansluter oss till ett karnevalsliknande tåg som dansande rör sig mot Espaço Comum Luiz Estrela, en övergiven byggnad som sedan oktober ockuperats av en rörelse som vill göra om den till ett kulturhus drivet av folket för folket. Det är lite som Belo Horizontes svar på Stockholms Cyklopen; en mötesplats som föds ur behovet av en icke-institutionell kulturmiljö öppen för alla. Byggnaden, använd av militären under diktaturen men sedan 30 år övergiven, överläts nyligen till ockupanterna efter flera månaders diskussioner. En lyckad crowdfunding-kampanj möjliggör nu också en nödvändig renovering av det fallfärdiga huset.

När jag kom till Brasilien i juli 2013 var flera viktiga torg ockuperade i de stora städerna. Jag hade hört om demonstrationerna genom medierna och trott att de växt fram som ett motstånd mot att fotbolls-VM skulle hållas i Brasilien 2014. Sommarens protester var dock snarare kulmen på ett sedan några år tillbaka växande anspråk på det offentliga rummet och ett ifrågasättande av landets resursfördelning. Till en början var demonstrationerna i huvudsak arrangerade av specifika rörelser som exempelvis Tarifa Zero (Nolltaxa) som verkar för billigare och bättre kollektivtrafik. I takt med att demonstrationerna spred sig, och började handla om andra frågor såsom polisvåld och användandet av statliga medel, samlade de även människor som inte är knutna till specifika grupper. I Belo Horizonte kan man se att de politiska rörelserna arbetar för att inkludera allmänheten i aktionerna, med exempelvis picknickar, byteshandel eller dans på offentliga platser och Espaço Comum Luiz Estrela är ett exempel på det.

Människotåget kommer efter en promenad runt kvarteret fram till Espaço Comum Luiz Estrela där vi samlas på gatan. Den fallfärdiga byggnadens fönster är fortfarande igenbommade och istället för att gå in stannar vi utanför, en del stående medan andra sätter sig ner på gatan och trottoaren där man lagt ut kuddar och lastpallar. Det färgpulver som används vid demonstrationer och karnevaler kastas upp i luften och färgar gatan och människorna. Några barn blir sittandes och stryker grönt pulver på varandra. En man säljer öl från bagageluckan på sin bil. Någon håller ett tal och när skymningen kommer spelas det live-musik. (Detta stycke kan tas bort om behövs)

Att Espaço Comum Luiz Estrela lyckats få stöd från såväl ”svarta blocket” som konservativa medier visar att stödet är bredare än bara från radikala grupper. Espaço Comum Luiz Estrela är också bara en av många kamper om stadsrummet som just nu pågår i Belo Horizonte. I december 2009 förbjöd borgmästaren demonstrationer och folksamlingar på Praça da Estação (stationstorget), ett av stadens största torg och en viktig politisk mötespunkt. Som en reaktion mot detta startades Praia da Estação (Stationsstranden), en på lördagarna återkommande ockupation där folk iklädda baddräkter intar torget, solandes på stenläggningen och badandes i utplacerade uppblåsbara bassänger.

Trots att motståndet mot VM inte var det som startade de urbana rörelserna i Brasilien enade det många av de redan befintliga. Förberedelserna inför VM synliggjorde en svikande regerings benägenhet att prioritera en kapitalistisk, västerländsk, tillväxtmodell på bekostnad av sin befolkning. Planeringen inför fotbolls-VM och de olympiska spelen belyser inte bara den sneda resursfördelningen inom landet utan även det som den brasilianske geografen Milton Santos kallar en modern kolonialism: länder norr om ekvatorn förtrycker invånarna söder om ekvatorn ekonomiskt. Vad gäller fotbolls-VM så är vinnarna inte Brasilien utan Fifa och de multinationella företagen med fäste norr om ekvatorn. Sociologen Saskia Sassen talar om hur städer idag förvandlats till investeringsobjekt som fungerar som centrum för ett globalt ekonomiskt nätverk där pengarna sällan når utanför vad hon kallar glamourzonerna. São Paulo är just ett sådant centrum där skillnaderna i inkomstfördelning och investeringar synliggörs i relationen mellan de muromgärdade, vaktade, monolitiska höghusområdena och de eftersatta favelorna – inofficiella, illegalt uppbyggda stadsdelar.

I Brasilien domineras stadsutveckling av utbyggnad som gynnar de redan välbärgade samtidigt som familjer tvångsförflyttas från sina hem i Rio de Janeiros favelor för att ge plats åt ny infrastruktur inför de internationella sportevenemangen. Användandet av det offentliga rummet, såsom parker och torg, begränsas, vilket vi inte minst kunnat se nu inför öppnandet av VM då det rapporterats om upprensning på gator och hur polisen med våldsamma medel försökt hindra demonstrationer i stadscentrum. Samtidigt som staten aggressivt försöker att slå ner demonstrationer så vinns också offentligt rum, såsom exempelvis Espaço Comum Luiz Estrela, och jag lämnade Brasilien med hopp om att i framtiden återvända till ett mer jämlikt, mindre marknadsorienterat, Brasilien

Rapport från motståndet – Vårdpersonal mot rasism

Jag jobbar inte på akutmottagningen i Malmö, där idén om en pin med texten ”#Vårdpersonal mot rasism” föddes. Men jag är likväl en vårdanställd mot rasism. Jag vill kunna bära en pin med detta budskap. Men får inte. Mina chefer hotar med en varning då. Det har de varit väldigt tydliga med. ”En som sympatiserar med rasistiska åsikter ska också kunna känna sig trygg i vården” säger de.

Jag heter Pinar och får ofta frågan: var kommer du ifrån då? Inte av mina kollegor utan av mina patienter. Jag ser dem rynka på näsan när de försöker läsa mitt namn på min namnskylt. Om jag har patienter som är rasister så känner de sig otrygga så fort jag presenterar mig. En pin mer eller mindre spelar inte så stor roll. Hela jag provocerar ju en sådan individ. Men varför då låta denna lilla klick patienter få lov att bestämma vad jag får eller inte får bära på jobbet? Varför ska vi som institution låta en minoritet vinna mark i våra korridorer när hela vår värdegrund baseras på allas lika värde?

Jag läste i Jönköpings Posten om kampanjen #Alla får plats. Det har tryckts upp pins med denna text som vårdpersonal har burit eller bär nu. Givetvis har Sverigedemokraterna kritiserat detta. Samuel Grodén, kommunfullmäktigeledamot i Nässjö kommun och gruppledare för Sverigedemokraterna i regionfullmäktige, menar att budskapet är politiskt och känner sig (självklart) träffad eftersom de har en politik som är för en mer ”restriktiv invandringspolitik och i det hänseendet får inte alla plats”. Men visst är det politiskt! Vi som är vårdanställda är skyldiga att jobba enligt hälso- och sjukvårdslagen. Lagar uppkommer, ändras, tas bort och läggs till utifrån politiska diskussioner och det klimat som råder i landet. Det är politik som har skapat vården och det är politik som fortfarande formar och styr den. Omorganiseringar, nedskärningar, privatiseringar, sammanslagningar – allt detta är resultatet av politiska beslut och ideologier.

Och vi som jobbar där då? Vårt arbete regleras och styrs av lagar, etiska riktlinjer och styrdokument. Men vad står det egentligen i dessa? Innan ni höjer rösten om att vårdpersonal ska vara neutral och inte driva politik lyssna då på detta.

Hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf säger: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”

Jag älskar den paragrafen. Hade jag kunnat hade jag burit denna text som ett pin. För att den är så klockren. Alla behandlas lika oavsett kön, etnicitet, religion eller politisk åsikt. Det är sjukdomen vi vårdar. Basta!

Jag är sjuksköterska och har ICN:s, International Council of Nurses, etiska koder för sjuksköterskor som etiska riktlinjer i mitt arbete. Kärnan i dessa koder är att ”omvårdnad ska ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro, kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska åsikter eller social ställning”. Dessa koder är universella och alla sjuksköterskor i hela världen känner till dem. De enda som inte gör det är de som är mest emot dem.

Egentligen handlar inte denna debatt om rätten att få lov att bära en pin eller inte, utan snarare om att vi som vårdpersonal aldrig ska tillåta rasismen att sätta dagordningen för hur vården ska bedrivas.

 

Abortmotståndare på frammarsch i krisens Spanien

En ung kvinna kommer fram till mig i folkmassan.
– Vill du donera lite pengar till vår kampanj? frågar hon samtidigt som hon sträcker fram en liten plastbebis.
Det är ”Ja till livet”-demonstration på Puerta del Sol, torget som utgör hjärtat i den spanska huvudstaden, och tusentals abortmotståndare har samlats. Den fem centimeter långa dockan ser ut precis som ett spädbarn och är enligt henne en exakt kopia av ett tolv veckor gammalt foster. Nu samlar organisationen hon är aktiv i in pengar för att kunna trycka upp tvålar i samma format. Tanken är att tvålarna ska skickas till alla Spaniens parlamentariker.

– De tror att de kan tvätta sina händer rena, men de är ansvariga för alla aborter som sker i det här landet, säger hon upprört.
Den spanska antiabortrörelsen har vind i seglen. I december förra året presenterade det konservativa regeringspartiet Partido Popular ett lagförslag som kraftigt inskränker aborträtten. Den nuvarande lagen instiftades så sent som 2010 när det socialdemokratiska partiet, PSOE, satt vid makten och innebär att Spaniens kvinnor har rätt till fri abort fram till graviditetsvecka fjorton. Om den nya lagen röstas igenom i parlamentet betyder det att abort endast kommer att vara tillåtet när graviditeten utgör en allvarlig risk för kvinnans hälsa eller om hon blivit våldtagen och polisanmält brottet. För att få göra abort av hälsoskäl kommer det dessutom krävas godkännande av två oberoende läkare som helt saknar koppling till abortkliniker. Det ska dessutom bli olagligt för abortkliniker att göra reklam för sin verksamhet.
Partido Popular kom till makten 2011 och eftersom de har egen majoritet i parlamentet kan de få igenom lagförslaget utan stöd från andra partier. Anledningen till att de dragit ut på processen och ännu inte antagit lagen var vårens EU-parlamentsval. Nu när det valet är över verkar det däremot dra ihop sig. Nästa år hålls både regionala och nationella val i Spanien och om regeringen vill vara säker på att få igenom sin lagförändring så gäller det att få det gjort innan valkampanjen drar igång.

19-åringarna Álvaro Ortega och Duarte Falcó startade för ett år sedan organisationen Más Vida, ”Mer liv”, Spaniens första ungdomsorganisation mot abort, eller ”för livet och moderskapet” som de själva säger. Jag passerar två portvakter i den marmorblänkande lobbyn innan jag hittar rätt hiss upp till familjen Falcós lägenhet.
– Förra året genomfördes 120 000 aborter i Spanien, det betyder att ett barn mördas var femte minut, säger Álvaro Ortega bekymrat.
Duarte Falcó förklarar att Más Vida stöder lagförslaget, men poängterar att de inte är helt nöjda eftersom de anser att abort aldrig borde vara tillåtet. Det positiva menar han är att lagen erkänner att det finns en konflikt mellan den oföddes rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. På soffbordet mellan oss ligger samma plastdocka som jag såg på manifestationen.
– Livet börjar vid befruktningen och kvinnans frihet att bestämma över sin egen kropp upphör när den går ut över någon annan, säger Duarte Falcó med raspig målbrottsstämma.

Álvaro Ortega menar att det finns en stor folklig opinion mot den nuvarande abortlagen och Duarte Falcó ser dagens lagstiftning som ett ideologiskt projekt som röstades igenom helt utan folklig förankring. Men gallupundersökningar visar snarare på motsatsen. I slutet på juni publicerade Spaniens största dagstidning El País en opinionsundersökning som visade att 60 procent av spanjorerna vill behålla nuvarande lagstiftning, samtidigt som bara 10 procent stödjer det nya lagförslaget.
Det kan alltså inte sägas vara av populistiska skäl som regeringspartiet Partido Popular försöker få till en förändring av abortlagstiftningen. Däremot är det möjligt att abortfrågan, i krisens Spanien, passerar under radarn för många väljare, samtidigt som abortmotståndarna är en välorganiserad, inflytelserik och högljudd väljargrupp. Más Vida är en del av den rörelsen och varje fredag åker Duarte Falcó och Álvaro Ortega till olika abortkliniker för att försöka övertala kvinnor att inte göra abort.

– Du har bara en minut på dig att övertyga kvinnorna om att det är fel, förklarar Álvaro Ortega.
Más Vidas utgångspunkt är att en kvinna alltid vill föda sitt barn och om hon väljer att genomgå en abort beror det på yttre förutsättningar, som bristande ekonomiska resurser eller press från partner och samhället.

– Vi ser på kvinnorna som kommer ut från klinikerna att de är ledsna. De tror att aborten ska få graviditeten ogjord, men det fungerar inte så. Efteråt känner de ett stort tomrum, medan kvinnor som i stället föder sina barn får ett motiv att fortsätta kämpa och vara glada. För alla vill ju ge sina barn värdiga liv, säger Duarte Falcó.

Den feministiska rörelsen har mobiliserat stort mot regeringens planer och ända sedan förslaget presenterades har det demonstrerats och genomförts aktioner runt om i landet. Även traditionellt konservativa institutioner som läkarkåren har slutit upp i försvaret av aborträtten. Tvärtemot Más Vidas syn menar man att det som får kvinnor att må dåligt efter en abort är det stigma som finns kring ingreppet. Man tror inte heller att lagen i sig kommer att minska antalet aborter nämnvärt, det som kommer att hända är i stället att de kvinnor som har råd reser utomlands för att avbryta sina graviditeter och de som saknar pengar hänvisas till inhemska illegala aborter.
Mercedes Rodríguez kom till Spanien som politisk flykting för 16 år sen. Hon skämtar om att den nyliberalism hon flydde från i Colombia nu har förföljt henne till Europa. Hon har nyligen blivit spansk medborgare, men nätverket Red de Mujeres Latinoamericanas y del Caribe, som hon är aktiv i, jobbar främst med migrantkvinnor som har uppehållstillstånd eller lever som papperslösa. Mercedes Rodríguez berättar att de troliga konsekvenser som målas upp med det nya lagförslaget, med osäkra illegala aborter, redan är verklighet för många av de kvinnor hon möter.

– Det finns mycket okunskap och felaktig information om abort, som bland annat gör att kvinnorna väntar för länge och går över gränsen för när legala aborter får göras, berättar hon bekymrat.

De senaste förändringarna i sjukvårdspolitiken har också lett till att migranters rätt till vård begränsats. 2012 tog den sittande regeringen bort papperslösas rätt till gratis sjukvård, med undantag för akut vård och mödravård. Nu är det upp till varje region att bestämma vilken tillgång papperslösa ska ha till den offentliga vården. De officiella förklaringarna till reformen var att det skulle spara den krisdrabbade spanska staten pengar, samt försvåra för medicinsk turism från fattiga länder. Men kritiker menar att de här argumenten inte håller. Flera studier har slagit hål på myten om medicinsk turism och sjukvården för papperslösa riskerar snarare att bli dyrare eftersom människor tvingas vänta med att söka vård tills deras tillstånd har blivit livshotande och därmed dyrare att behandla. Snarare verkar det handla om att försvåra livet för papperslösa invånare.
Mercedes Rodríguez menar att en ändring av abortlagen skulle slå extra hårt mot migrantkvinnor eftersom de oftast har det sämre ekonomiskt ställt och sällan har samma nätverk kring sig som spanska kvinnor.

– Det finns en så tydlig klassaspekt på förslaget. De som har råd kommer att kunna åka utomlands, medan vi som saknar medel tvingas till osäkra illegala aborter, som inte bara hotar vår hälsa utan också våra liv.
Det nya förslaget ger kvinnor som blivit gravida efter sexuella övergrepp rätten till abort, men bara om de polisanmäler händelsen. Enligt Amnesty International kan det leda till att papperslösa kvinnor förvägras även den rätten, eftersom de av rädsla för att bli utvisade inte vågar anmäla övergrepp till polisen.

– Det här lagförslaget osynliggör verkligheten. Aborter kommer alltid att ske, det som händer med ett förbud är att de blir farligare, säger Mercedes Rodríguez.

På frågan varifrån lagförslaget kommer svarar alla abortförespråkare jag träffar den katolska kyrkan. De nära banden mellan stat och kyrka knöts redan på 1400-talet när nationen Spanien bildades, och det var katolicismen som var den enande faktorn när de självständiga regionerna slogs samman. Under 1930-talet gjordes försök att bryta den katolska kyrkans särställning, men i och med den fascistiske diktatorn Fransisco Francos maktövertagande återtog den sin position. Under den 36 år långa diktaturen verkade staten och kyrkan i symbios, bland annat gavs kyrkan stor kontroll över utbildningsväsendet. Flera ministrar i den sittande regeringen sägs ha nära band till den katolska extremkonservativa ordern Opus Dei och det är också viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan besitter en enorm ekonomisk makt: de äger mark, fastigheter, banker och företag.

Brigida Ridruejo är 28 år gammal och jobbar på den antirasistiska organisationen SOS Racismo i Bilbao som verkar för papperslösas rättigheter i Baskien. Den spanska polisen är ökänd för att vara brutal och allra mest utsatta är migranter. Samtidigt saknar Spanien, till skillnad från Grekland med Gyllene gryning och Frankrike med Nationella fronten, ett stort öppet rasistiskt parti. Men snarare än att det beror på att landet är mindre rasistiskt menar de jag träffar att det handlar om att regeringspartiet Partido Popular är så stort att dessa strömningar får plats där, allt ifrån liberaler till ultrakatoliker till den yttersta fascistiska högerkanten. Och när det kommer till den nya abortlagen menar alltså de flesta att det är kyrkan som fått diktera.

– Så som de ser det är vår uppgift som kvinnor att föda och uppfostra barn. I och med det här lagförslaget så försöker staten återigen ta kontroll över våra kroppar. Och det här att kyrkan och regeringen inte är emot abort utan för livet är bara skitsnack. De bryr sig fram till att barnet är fött, men sedan kan folk få leva under hur dåliga förhållanden som helst, säger hon upprört.

Samma dag som jag träffar Brigida Ridruejo släpper organisationen Caritas en rapport som placerar Spanien på andra plats över länder i Europa med högst barnfattigdom. Bara i Rumänien finns fler fattiga barn. Det kan tyckas märkligt att regeringen i ett sådant läge vill frånta familjer rätten att bestämma över hur många barn de vill ha och känner att de kan ta hand om, att de i den situationen ändå låter kyrkan få så stort inflytande över lagstiftningen. Flera personer jag träffar säger att det därför är nödvändigt att se längre än till katolicismen för att hitta en förklaring till varför detta sker just nu. De menar att det är nödvändigt att koppla ihop de patriarkala strukturerna bakom lagförslaget med det ekonomiska systemet. Säger att det ligger i kapitalismens intresse att kontrollera kvinnors kroppar, eftersom marknaden behöver foglig arbetskraft. Att vinna kontrollen över reproduktionen har varit ett av de enskilt viktigaste stegen för kvinnlig frigörelse, och frigörelsen hotar den rådande ordningen.

Lagändringen kan också ses som ett desperat svar på den negativa befolkningsutveckling som präglat Spanien sedan den ekonomiska krisen slog till 2008. Utvandringen ökar samtidigt som födelsetalen sjunker. Många tycks resonera på samma sätt som Brigida Ridruejo.
– Om jag inte kan erbjuda mina barn ett värdigt liv så tänker jag inte skaffa några. Hur förväntar de sig att jag ska föda barn när jag vet hur mycket de skulle behöva kämpa?

Kämpa Malmö!

Det är snart ett halvår sedan det hände; sedan fyra aktivister blev knivskurna och grovt misshandlade av nazister i stadsdelen Möllan i Malmö. Aktivisterna var på väg från en feministisk demonstration under namnet Ta natten tillbaka som hålls årligen på Internationella kvinnodagen, den 8 mars. Showan, namnet på den aktivist som blivit symbol för händelsen i efterhand, skadades så allvarligt att han hamnade i koma och brottet rubricerades som mordförsök. I en vecka låg han nedsövd och kämpade för sitt liv.

Malmö generellt och Möllan specifikt har präglats av en stark antifascistisk rörelse. Länge har våra gator varit en fredad zon, där många organisationer och grupperingar har bedrivit politisk verksamhet utan att behöva oroa sig för fascistiskt våld. Malmö har setts som något av ett undantag i Skåne. Städer som Helsingborg och Lund har lidit av en betydligt större närvaro av organiserade fascister och nazister under 90- och 00-talet, men motståndet på vänsterorienterade Möllan har varit i det närmaste ogenomträngligt för extremhögerns organisering.

Många ledarskribenter, såväl som poliser, valde att lägga fokus på huruvida antifascism kunde ses som självförsvar eller inte, istället för att peka på allvaret i att nazister bär kniv på våra gator. Men reaktionerna från vänsterhåll lät inte vänta på sig, utan flera debattinlägg som kritiserade den liberala bilden av ”lika goda kålsupare” dök upp i det offentliga samtalet. En ilska över att unga feminister utmålas som extremister och likställs med nazister spred sig.

En vecka efter attacken får vi veta att Showan har väckts ur sin koma, uppvisar tecken på att hämta sig mentalt och motoriskt. De andra aktivisterna har vid det här laget blivit utskrivna och stämningen får en stor energiinjektion. Under veckan har Skåne mot rasism, ett fristående nätverk av framför allt autonoma grupper, organiserat en demonstration mot fascistiskt våld under namnet Kämpa Malmö! Detta initiativ följs av ett imponerande antal andra städer i och utanför Sverige; hela vägen från Luleå i norr till tyska staden Hamburg i söder dyker liknande arrangemang upp. Flera stora artister ställer solidariskt upp som dragplåster och i sociala medier är spridningen enorm.

Även om många av de demonstrationer som arrangerades runt om i landet drog mycket folk var det Malmö som tog priset. Kanske var det närheten till händelserna, kanske var det den starka rörelse som byggts på Möllan i årtionden eller den radikalisering som många genomgått efter attacken. Oavsett orsak så samlades över 10 000 människor för att tillsammans demonstrera under parollen ”Antifascism är självförsvar”. Även om många visat sin solidaritet efter händelserna så var 10 000 långt fler än vad man initialt trott. Den enorma uppslutningen och de positiva budskapen stärkte en rörelse som redan fått tillbaka sin kampvilja och sin förmåga till organisering och sammanhållning.

Händelserna natten den 8 mars var fruktansvärda och tragiska. Men det som följde var en uppvisning av styrka och radikalitet som enade och flyttade fram rörelsen. Vi mobiliserade genom sorgen och kom ut starkare på andra sidan och på vägen knöt vi starkare band mellan varandra. Kämpa Malmö var uppmaningen och kämpa var precis det vi gjorde. Varken liberala medieuttalanden, polisiär inkompetens eller ens fascistiskt våld kunde stoppa den massrörelse som växte fram den veckan.

Om en faller, reser sig tusen. Kämpa Showan, din kamp är vår.

Mamma och hennes niqab

Jag känner inte mig trygg, inte längre. Känslan av oro finns alltid i mitt hjärta. Jag tänker hela tiden på allt som skulle kunna hända och hur jag ska rädda mig själv ifall det skulle behövas. Men dessa tankar är inget i jämförelse med de tankar min svarta, beslöjade, mamma har. Min underbara, godhjärtade, omtänksamma mamma. Gud vad jag älskar henne, och vad mycket jag oroar mig för henne. För exakt två veckor sedan blev en ung kvinna knivhuggen sexton gånger i London och man misstänker att det var på grund av att hon bar slöja. För inte så länge sedan utsattes flera beslöjade kvinnor här i Sverige för misshandel av samma anledning, att de täcker sig. Det känns som att man var och varannan dag läser om liknande fall. Hijabuppropet för något år sedan var en reaktion på att en höggravid kvinna misshandlades på grund av sin slöja. En tid senare blev hon misshandlad igen. Utredningen lades ned. Så hur ska kunna jag känna mig trygg, när sådant här händer utan konsekvenser? Hur ska min mamma kunna känna sig trygg?

Jag går ner till köket. Där sitter mamma i kökssoffan med några svenska läroböcker. På köksbordet framför henne står jabna, eritreanskt kaffe, och två små koppar. Jag hade tidigare under dagen frågat om jag fick göra en intervju med henne, så när hon får syn på mig stänger hon böckerna och lägger de åt sidan. Jag ler mot henne och hon tar ett sipp av sitt kaffe. Jag frågar hur folk bemöter henne i allmänheten, och hur det känns att se hur folk behandlar henne. Hon funderar en stund innan hon svarar, och jag kan se att detta är svårt för henne.

Hon berättar för mig att det finns de som behandlar henne bra och de som behandlar henne dåligt. ”I de flesta fall är det så att folk tittar på mig, vissa av ren nyfikenhet medan andra himlar med ögonen och ger mig elaka blickar”, säger hon.

Det finns även de som viskar till varandra när de får syn på henne. Det har hänt flera gånger att vissa pratar eller skriker på henne men eftersom min mamma inte kan svenska och inte förstår språket så kan hon inte svara. Men hon ser på deras ansiktsuttryck och kroppsspråk att de inte vill henne väl. ”Det behöver man inte kunna språket för att förstå”, säger hon.

Det finns vissa händelser som mamma minns tydligare än andra, till exempel en gång då hon var ute på stan med några vänner och en man kom fram och började skrika åt henne. Som tur var hade hon med sig sina vänner som sa åt honom att lämna henne ifred. En annan gång hände samma sak då hon stod vid busshållplatsen. Även den gången ingrep en kvinna och sa till mannen att lämna henne ifred. Mamma säger att hon så klart blir ledsen när sådant händer henne. Hon tycker att det är sjukt att någon stör sig så mycket på det hon har på sig att den personen går över gränsen och skriker. Att hennes klädsel kan uppröra människor så mycket.

Jag kan relatera väldigt mycket till det mamma berättar för mig, för jag har ju upplevt det, både tillsammans med henne och själv. Jag bär slöja och täcker endast huvudet men min mamma bär både slöja och niqab, så det är värre för henne. Jag minns en gång då jag var i stan med mamma, jag tror jag var elva år då, vi hade shoppat kläder och var glada och nöjda. Då vi stod och väntade på bussen såg jag att en man kollade på samtidigt som han närmade sig, när han var nära oss låtsades han spotta på oss, hånlog och gick vidare. Jag blev chockad, för jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag frågade mamma varför han gjorde det han gjorde, hon sa till mig att bara ignorera det som hade hänt. Men jag kunde inte. Jag minns den händelsen så tydligt, för det var första gången jag på riktigt fick se och förstå det mamma upplever och går igenom, och ju äldre jag blir desto mer undrar jag. Varför var det ingen som stod upp och gjorde något åt saken? Det stod minst fem andra personer bredvid oss men inte en enda kom fram och frågade mamma om hon var okej.

Jag frågar henne om det värsta som har hänt henne just på grund av att hon bär niqab.

”För inte så länge sen så hade jag tid hos vårdcentralen, jag åkte dit och det var första gången jag åkte till vårdcentralen ensam. Jag satte mig i väntsalen, då kommer en man fram till mig och börjar prata. Jag förstod inte vad han sa, så han började höja rösten och visa med händerna att jag ska ta av mig niqaben. Han närmade sig och sträckte ut handen för att dra niqaben från mitt ansikte, så jag försökte backa undan. Samtidigt kom en sjuksköterska som hade sett det som hänt och försökte säga till mannen att gå därifrån, men han vägrade, så hon fick ropa på andra som drog honom därifrån. Jag kände mig så rädd och förnedrad, jag visste inte hur jag skulle reagera på något av detta.”

Mamma har aldrig berättat för mig om detta tidigare. Jag frågar henne varför. ”Jag vill inte oroa er eller få er att bli rädda, jag borde ha berättat nu när jag tänker efter. Eftersom detta är något som ni borde veta, det är inget som man ska dölja.”

Mamma tar en paus för att dricka klart sitt kaffe och jag kan se tårarna i hennes ögon. Det gör ont i mitt hjärta att höra och det får mig att känna mig maktlös. Min mamma berättade inget av detta för att skydda mig och mina syskon. Våra rasifierade mödrar går igenom svårigheter varje dag men de biter ihop för oss, för att vi ska ha det bra. För att vi ska slippa det som blivit deras vardag. Att se min mamma så ledsen väcker massor av känslor inom mig. Ilska, skuldkänslor, besvikelse, hopplöshet. Alla dessa gånger jag har undvikit att gå ut med mamma för att jag inte orkade med att folk tittade på oss som om vi var två varelser från främmande planeter. Jag tänkte på vad människor skulle tycka om oss, vad de skulle tänka om henne. Hur kunde jag vara så självisk?

Folk här är väldigt bra på att snacka om de förtryck som kvinnor utsätts för utanför Europa. Det pratas om internationellt systerskap, solidaritet med förtryckta systrar i mellanöstern; kvinnor klär av sig nakna i moskéer för att protestera mot … ja, vadå? De är så upptagna med att rädda rasifierade på andra sidan jorden, att de glömmer förtrycken de utsätter oss för här.