Den koloniala ockupationen av Palestinas land har länge varit en hjärtefråga för vänstern i stort. Det förtryck som palestinier utsätts för i sitt eget land är svårt att begripa, och den solidaritet som västvärldens regeringar visar ockupationsmakten Israel synliggör det hyckleri och våld med vilket våra samhällen styrs. Israels blockad av Gaza – det vill säga den totala kontrollen över allt inflöde in och ut ur Gaza – började 2007 och är enligt den tidigare chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, Luis Moreno Ocampo, ett folkmord i sig självt.

Under parollen självförsvar (endast förbehållen Israel) genomför Israel nu ännu mer mördande, mer fördrivning, mer bombande, mer apartheid. Vi har sett sådan intensifiering av våldet tidigare, men vi kan ändå inte förstå att denna nivå av mördande och förstörelse kan ske framför ögonen på hela världen, utan att det stoppas – trots det enorma globala motståndet.

Samtidigt som vi ser detta som en kontinuitet av det israeliska samhällets antipalestinska politik, ser vi ängslighet och kontextlösa reaktioner i delar av vänstern här i Sverige, en vänster vars solidaritet verkar vara villkorad. Som kan förstå Israels anspråk på självförsvar efter 7 oktober, men inte det palestinska självförsvaret som är en reaktion på allt som har skett sedan 1948. Vi ville därför göra detta nummer i syfte att ge en kontext till ockupationen, förtrycket och den palestinska motståndsrörelsen. Vi vill bidra till folkbildning, i förhoppning om att bidra till en förståelse som gör att solidaritetsrörelsen inte stannar upp vid krav på ett eldupphör, utan kräver långsiktig frihet och rättvisa.

Den här samlingen texter är i huvudsak strukturerade utifrån slagorden från hösten och vinterns demonstrationer. Vi vill lyfta motståndet och den palestinska kampen med utgångspunkt i dess slagord.

Den första texten i samlingen utgår ifrån slagordet 1,2,3,4 occupation no more som är en översatt text skriven av författaren och människorättsaktivisten Susan Abdulhawa. Texten belyser hur språket formar förståelsen av den politiska situationen i Palestina och Israel, vilket i sin förlängning både legitimerar och möjliggör Israels ockupation. Slagordet som följer är naturligtvis 5,6,7,8 israel is an apartheid state där forskaren Julia Willén ger en djupgående beskrivning av Israel som apartheidstat, med utgångspunkt i FNs konvention mot apartheid. Tillsammans med den, ger Samir Saifs personliga berättelse från Västbanken, under slagordet Hey hey ho ho, the occupation has got to go, en inblick i hur apartheidstatens ockupation påverkar människors vardagsliv.

För att fortsätta synliggörandet av vardagen i Palestina, publicerar vi under slagordet Alla ser och alla hör, hur barnen i Gaza dör, Karin Z. Sunvissons översättning av Khaled Jumas dikt om de barn som brukade leka utanför hans fönster. I texten USA är mördare! skriver doktoranden Emma Shachat om den avgörande roll USAs politiska och militära uppbackning spelar för Israels möjlighet att mörda och fördriva palestinier. Det politiska stödet till Israel är långt ifrån begränsat till USA, även vår regering har i likhet med många andra länder, intagit en pro-israelisk position. I texten Vakna Sverige! intervjuar Emma Eleonorasdotter forskaren Nina Gren om Sveriges hållning. Texten problematiserar vad vi menar med “Sverige”, där media och de politiska partiernas agerande står i centrum och jämförs med stödet till Palestina som går att se hos stora delar av befolkningen.

Anklagelser om antisemitism är Israelvänners första go-to när kritik mot Israel framförs. Vi publicerar därför en text som diskuterar hur olika förståelser av antisemitism antingen kriminaliserar eller möjliggör en bred solidaritetsrörelse. Texten är skriven av forskaren Hansalbin Sältenberg, under slagordet Israel shame shame, you don’t speak in the jewish name. Just motståndet mot Palestinarörelsen vill vi ge extra utrymme till. Under slagordet Bojkotta Israel! har vi därför översatt en artikel av Revan Oluklu som belyser de många icke-väpnade försöken att göra motstånd på – och hur Israel har hanterat dessa.

Under de senaste månaderna har vi sett hur sociala medier har varit ett viktigt redskap för människor i Gaza att kommunicera ut sin vardag. Vi publicerar därför poeten, romanförfattaren, bloggaren och läraren Hiba Abu Nadas anteckningar från Facebook  i tolkning av Abdallah Alshaar, Merima Dizdarević och Motaz Dogheim. Anteckningarna skrevs under oktober 2023 innan hon dödades i sitt hem under de israeliska bombningarna av Gazaremsan 20 oktober 2023. Numret avslutas med texten Gaza, som har väckt oss och vårt minne! från poeten och aktivisten Abdallah Alshaar om hur folkmordet i Gaza väcker smärtsamma minnen från Syrien samtidigt som den solidaritetsrörelse han är en del av har förändrat hans relation till staden Malmö.

Detta är de texter vi släpper i första omgången. Men vi kommer löpande att släppa fler texter, under följande slagord:

From the river to the sea, Palestine will be free – En historisk artikel om staten Israels våldsamma början och utveckling.

Israel, Israel you shall learn! By the millions we’ll return! – En förklarande artikel om när och varför UNWRA skapades och hur det förhåller sig till palestiniernas rätt att återvända.

Sluta mörda våra barn – En artikel om hur Israel riktar in sig på reproduktion för att radera en framtida palestinsk generation.

Krossa sionismen! – Emma Eleonorasdotter diskuterar Judith Butlers bok Parting Ways: Jewishness and the Critique of Zionism.

Resistance is justified, when people are occupied! – En text om antikolonialt väpnat motstånd.

Denna samling texter är långt ifrån uttömmande. När man skriver om Palestinas historia och Israels våld finns det alltid mer att säga, men detta är vårt bidrag till det växande motståndet.

Länge leve intifadan!

Språket är sällan bara en samling ord som är ordnade för att återspegla verkligheten. Snarare är språket själva tankens infrastruktur, utformad antingen för att underlätta, eller omöjliggöra, specifika idéer.

När det gäller bosättarkoloniala projekt görs ordvalen mycket medvetet och med avsikt att konstruera ett språk som legitimerar och begripliggör etnisk rensning och bosättningar.

Den israeliska koloniseringen av Palestina går i linje med andra koloniala narrativ, som beskriver erövrade länder som obebodda vildmarker för hårt arbetande underdogs, fyllda av det romantiska språket, att man till exempel ska “få öknen att blomma”.

Skapandet av Israel fick en exceptionellt sentimental dimension i Väst, med tanke på att Israel föddes i svallvågorna av Europas folkmord på sina egna judiska medborgare.

Berättelsen om “ett land utan ett folk för ett folk utan ett land” var det perfekta avslutet på ett fruktansvärt kapitel i Europas historia. Det var deras lyckliga slut – ett som hjälpte till att lindra deras skuld.

Det var den enda historia som väst ville ha, eller var villig att höra.

Men det var en lögn.

Palestina hade redan en uråldrig historia som hade producerat ett omfattande samhälle, vars karaktär växte fram organiskt under tusentals år av dokumenterade bebyggelser, erövringar, pilgrimsfärder, religioners födelse, religiösa omvändelser, bosättningar, krig, korståg och naturliga migrationer.

Det var ett pluralistiskt samhälle, där människor med olika religiös, etnisk och rasmässig bakgrund levde tillsammans i relativ harmoni.

Sionister genomförde en extraordinär språklig omstrukturering som innefattade att döpa om nästan alla palestinska byar och landområden.

Det enda sättet som en exklusiv och exkluderande judisk stat kunde skapas var genom det påtvingade fysiska avlägsnandet av detta samhälle, vilket inleddes på allvar år 1947 av militärt tränade och välfinansierade väpnade terrorgrupper.

 

Att döpa om plats och människor
Efter fördrivningen, förklarar professor Julie Peteet i Naming in The Palestine Israel Conflict, förnekar det bosättarkoloniala narrativet vanligtvis existensen av en inhemsk befolkning.

Den iver med vilken israeler förnekade detta fortsatte även efter att en inhemsk palestinsk berättelse hade börjat växa fram i det västerländska medvetandet. Det mest kända exemplet är Israels f.d. premiärminister Golda Meirs uttalande att “Det fanns inga palestinier. De fanns inte.”

Dessa ord uttalades i en intervju med Sunday Times 1969 inne i Villa Harun al-Rashid, ett stulet palestinskt hem som tillhör George Bisharats familj.

Den omfattande förstörelsen eller stölden av palestinskt kulturarv genomfördes både slumpmässigt och systematiskt.

Som Suad Amiry avslöjar i boken Golda Slept Here såg Meir till att sandblästra den damaskusarabiska skriften, Villa Harun al-Rashid, som var ingraverad på frisen på andra våningen för att dölja det faktum att hon bodde i ett arabiskt hem när FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld besökte henne.

Sionister genomförde en extraordinär språklig omstrukturering som innefattade att döpa om nästan alla palestinska byar och landformationer.

Och så var det omdöpningen av individer för att få dem att framstå som inhemska. Golda Mabovitch, Ariel Scheinerman och Moshe Smolansky blev Golda Meir, Ariel Sharon och Moshe Ya’alon. David Gruen blev David Ben-Gurion. Nathan Mileikowsky blev Nathan Netanyahu, farfar till Benjamin Netanyahu*.

Detta frenetiska byte av namn på platser och människor för att skapa en berättelse om tillhörighet och legitimitet var så utstuderat att sionisterna inrättade Namnkommittén för att övervaka en storslagen omskrivning av historien på ett sådant sätt som sammanblandade religion med rasmässig och etnisk identitet.

Bedrägeriets grammatik
Vad västerländska medier kallar en konflikt är i själva verket förstörelsen av ett helt folk; utplånandet av deras historia, avlägsnandet av ett distinkt och namngivet geografiskt och sociokulturellt utrymme som har funnits sedan tidiga antiken.

Judar med tusentals år av europeisk historia, europeiskt intellektuellt tänkande och konstnärliga prestationer, europeisk kultur och europeiskt arv skapade alltså en berättelse av bibliska proportioner för att kolonisera ett land som redan beboddes av en annan nation.

Det var en ofattbar saga om ett folk i exil, som inte hade påverkats av plats, tid, historia eller lokalt liv under mer än 3 000 år, och som äntligen “återvände” till ett avlägset land som de inte hade någon identifierbar familjär, kulturell, genetisk eller juridisk koppling till.

Och detta anspråk övertrumfade på något sätt det inhemska samhällets anspråk, de som hade bott, odlat och byggt upp Palestina under århundraden.

Det enda som kunde bädda in ett sådan förfalskat, fluktuerande och inkonsekvent narrativ i en annars väldokumenterad historisk tidslinje var det minutiösa, kallblodiga bedrägeriets grammatik som bara språket kan åstadkomma.

Ingen mängd vapen hade på samma sätt kunnat underlätta stölden av ett helt land, komplett med böcker, hem, villor, språk, religiösa traditioner, inhemsk mat, dans och seder. Tanken på detta åtagande är rätt hisnande.

I sin utmärkta forskning om omdöpandet av Palestina, anmärker professor Julie Peteet: “Det sionistiska projektet att skapa en länk mellan det samtida judiska samhället och landet Palestina var ett projekt som gick ut på extraordinärt omskapande: av språket, av platsen och förhållandet till den, av självet och identiteter.”

Om konflikter och lögner
Forskare har länge beskrivit ett mönster i den koloniala retoriken där de inhemska framställs som efterblivna, primitiva, vilda eller irrationellt och oförklarligt våldsamma – ett sätt för kolonisatörer att legitimera sitt eget våld. Denna legitimering behövs när den initiala berättelsen om obebodd mark faller samman inför responsen från den inhemska befolkningen, som till slut blir våldsam mot kolonisatörernas stöld av land och resurser.

Det var just för att palestinierna till slut tog till vapen mot sina plågoandar som förnekelsens språk inte längre var möjligt.

Därmed övergick narrativet till svadan om terrorister.

Denna berättelse levde kvar under en tid, fram till den första intifadan (upproret), som till stor del var icke-våldsam. Genomträngande bilder av små pojkar som konfronterade stridsvagnar med stenar underminerade Israels påståenden om ett existentiellt hot från terrorister.

Så föddes förhandlingarnas språk. Den kanske mest lömska, farliga och vilseledande termen i denna nya diskurs är ordet “konflikt”.

Konflikt frammanar en känsla av jämlikhet, av två jämbördiga parter som är oense.

I början av 1940-talet uppstod en konflikt mellan Tyskland och Ryssland. På samma sätt befann sig USA och Ryssland i en konflikt under större delen av 1980-talet. Den grova maktobalansen mellan Israel och den inhemska palestinska befolkningen borde omöjliggöra användningen av detta ord.

Israel är ett starkt militariserat samhälle med de mest avancerade vapen som någonsin funnits. De har ett enormt politiskt och ekonomiskt inflytande i USA, och därmed internationellt.

Palestinierna har ingen militär, inget flygvapen, ingen armé, ingen flotta. De är utarmade, bestulna på sina naturresurser och sitt levebröd.

De har ingen politisk makt, inget inflytande. De är ett belägrat, kontrollerat, förtryckt, landsförvisat och fängslat folk utan något verkligt försvar mot en rasistisk stat som har varit explicit i sin indignation och sitt förakt för den palestinska existensen.

Att tala om sionismen som en konflikt mellan israeler och palestinier är därför detsamma som att säga att apartheid var en konflikt mellan vita och svarta sydafrikaner, eller att nazismen var en konflikt mellan judiska och ariska tyskar, eller att segregation och Jim Crow var en konflikt mellan vita och svarta amerikaner.

Att använda ordet “konflikt” i den allmänna diskussionen om sionismen (och även undertecknad har gjort sig skyldig till det) har varit ett lömskt bedrägeri ur vilket alla möjliga falska ord har uppstått: “bostadsområde” för att beskriva olagliga kolonier; “sammandrabbningar” för att beskriva utländska israeliska militärattacker mot obeväpnade palestinier i deras egna byar; “självförsvar” för att beskriva omfattande bombningar av liv och livets infrastruktur; “säkerhetsstängsel” för att beskriva en separations- och markstjälande mur; “civila” för att beskriva paramilitära olagliga bosättare.

Vad västerländska medier kallar en konflikt är i själva verket förintelsen av ett helt folk, utplånandet av deras historia, avlägsnandet av ett distinkt och namngivet geografiskt och sociokulturellt område som har funnits sedan tidig forntid.

Sionism är rasism är apartheid är Jim Crow, och det är den fundamentala byggstenen för Israel.

Vi bör inte längre tolerera användningen av ordet “konflikt”.

Israelerna förde inte något självständighetskrig.

Det där är inte bostadsområden. Det är segregerade, exklusivt judiska och illegala kolonier byggda på stulen palestinsk mark.

Det är ingen lätt uppgift att frigöra sig från det koloniala språkbruket, dess sagor och myter, oavsett hur absurda eller ologiska de är. Med Steven Salaitas ord: “Kom ihåg att den normativa lögnaren alltid ges större auktoritet i koloniala samhällen än det upproriske subjektet.”

Men att fortsätta tillåta eller upprepa det maktspråk som föraktar kampen för social rättvisa kan inte vara ett alternativ. Granskandet av inbäddade koloniala begrepp och ett medvetet användande av ett inhemskt folks kampspråk måste åtfölja allt vi gör.

Publicerad i AlJazeera 27 Oct 2015:
https://www.aljazeera.com/features/2015/10/27/occupied-words-on-israels-colonial-narrative

* Det är viktigt att notera att europeiska judars icke-judiska namn kan vara ett resultat av antisemitisk assimileringspolitik.

Sedan den 7 oktober har Israel pekats ut som en apartheidstat på bredare front i Sverige. I dess följd finns också en rad missförstånd om exakt vad som åsyftas. Denna artikel är ett försök att reda ut begreppets applicerbarhet på Israel, och redogöra apartheidsystemets anatomi.

Själva begreppet apartheid betyder åtskillnadskap på afrikaans och lanserades brett i det sydafrikanska Nationalistpartiets valkampanj 1948 som ett åtskillnadsprogram som fullt skulle separera vita från så kallade ”icke-vita” (afrikaner, indier, coloureds osv.). Men begreppet apartheid åsyftar inte bara det specifika system som rådde i Sydafrika, utan betecknar liknande politiska system. 1973 antogs den FN-konvention som fördömer apartheid som ett folkrättsbrott, och som sedan 1998 är upptaget som brott mot mänskligheten i Artikel 7 i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Här definieras apartheid som ”omänskliga gärningar, vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning.”

När beteckningen apartheid idag används för att beskriva den rådande situationen i Israel-Palestina handlar det inte om en jämförelse som till punkt och pricka efterliknar den sydafrikanska förlagan. Men jämförelserna har gjorts sedan 60-talet och framåt. 2022 fastslog FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter att Israel på samtliga punkter uppfyller kritierierna för apartheid: ”inför öppen ridå har Israel påtvingat palestinierna en verklighet av apartheid i en postapartheid-värld” där palestinier lever ”utan rättigheter, utan jämlikhet, utan värdighet och utan frihet.” Liknande rapporter har kommit från Amnesty, Human Rights Watch, B’Tselem, och Yash Din.

Nedan sammanfattas den centrala kritiken, med utgångspunkt i konventionen mot apartheid.

Artikel II.d. Expropriering av jordegendom, upprättandet av ghettos eller reservat

När fanns det ett självständigt palestinskt folk med en palestinsk stat?… Det var inte så att det fanns ett palestinskt folk i Palestina som betraktade sig som ett palestinskt folk och vi kom och kastade ut dem och tog deras land ifrån dem. De fanns inte. – Golda Meir, 1967, blivande premiärminister.

Enligt FN:s delningsplan från 1947 reserverades 42% av Palestina under brittiskt mandat för den palestinska befolkningen som då utgjorde två tredjedelar av befolkningen, och 56% för den judiska befolkningen. Resterande 2% inkluderade Östra Jerusalem, som skulle ligga under FN-mandat. När Israel utropade sig som självständig stat 1948, intensifierades den etniska rensningen av territoriet som redan inletts med hjäp av olika paramilitära grupper. 750 000 palestinier fördrevs när över femhundra byar tömdes på sin befolkning i vad som kallas Nakba, katastrofen. I det påföljande kriget annekterade Israel ytterligare palestinsk mark och utökade därmed sitt territorium till 78% av landområdet. 1949 års nya gränsdragningar är de internationellt erkända och brukar kallas den gröna linjen, eller ”1967 års gränser” eftersom de gällde fram till kriget år 1967.

Mellan 1948 och 1966 styrdes fördrivna palestinier i Israel av militärlagar i ett permanent undantagstillstånd med en status utanför lagen som ”frånvarande närvarande individer”. Detta möjliggjorde ytterligare expropriering av mark för nya bosättningar, utan kompensation. Författaren Göran Rosenberg menar att under varje sten i Israel ligger rester av en palestinsk by. Efter 1966 upphävdes de militärlagar som styrde den palestinska befolkningen, men deras status som andra klassens medborgare fastställdes likväl i den åtskillnad som gjordes mellan judiska och övriga nationaliteters medborgerliga rättigheter.

Efter sexdagarskriget 1967 ockuperades Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem, det vill säga hela det kvarvarande palestinska territoriet, och sju illegala bosättarområden byggdes. För att undgå internationell kritik, har bosättningarna gjorts genom privata organisationer, men med regimens stöd och under israelisk lag. Genom Israels förnekande av palestinsk existens beslagtogs ytterliggare land genom nya bosättningar och ytterligare 300 000 palestinier fördrevs från sina byar. När ockupationen inleddes 1967 hade de palestinska familjer som tvångsförflyttats 1948 från Västra till Östra Jerusalem ännu inte fått äganderätt till sina nya hem.

De senaste åren har hot om vräkningar under beskydd av domstol och polis eskalerat. Stadsdelen Sheikh Jarrah har blivit en symbol för motståndet mot fördrivningen av palestinier från Östra Jerusalem och protesterna 2021 inledde det palestinska uppror som kommit att kallas en Tredje intifada.

Kontinuerliga trakasserier, arresteringar, våld och exploatering av arbete ledde fram till den Första intifadan (uppror) 1987-1991. Detta ledde i sin tur fram till de fredsförhandlingar som ofta kallas Osloavtalen, 1993 och 1995 (Oslo I och II). Osloavtalen 1993-1995 innebar att den palestinska parten, organisationen PLO, erkände den gröna linjens gränser, bildandet av den Palestinska Myndigheten (PA) samt indelandet av Västbanken i tre områden: A, B och C vilket befäste det redan uppstyckade palestinska territoriet. Dessa enklaver brukar kallas bantustans, efter de reservat dit apartheidregimen tvångsförflyttade den afrikanska majoritetsbefolkningen efter godtyckligt uppdelade etniska grupper i Sydafrika. Område A (18% av Västbanken) administreras civilt och militärt av den nybildade PA, men saknar reellt självbestämmande och förutsätter Israels godkännande. Område B (22%) administreras civilt av PA men styrs av israeliska militärlagar. Område C (60%) är det enda sammanhängande landområdet och styrs fullt ut av Israel, civilt och militärt. A och B är sönderdelat i 166 enklaver åtskilda av checkpoints och barriärer. Inberäknat Gaza, är 92% av territoriet mellan floden och havet därmed annekterat av Israel, men 100% av området står under israelisk kontroll. Avtalen saknar skrivning om en palestinsk stat, och garanterar bara administrativt självstyre av PA. Avtalen ger också Israel ensamrätt att kontrollera gränsövergången till Egypten och Jordanien, liksom den marina gränsen och luftrummet.

Artikel II.c. Rätten att återvända till sitt land och rätten till nationalitet

Rätten att återvända
Samtidigt som fördrivna palestinier och deras ättlingar förvägras rätten att återvända av Israel, har den judiska diasporan sedan 1950 laglig rätt att bosätta sig i “det heliga landet”. Sedan 1970 omfattar lagen även icke-judiska barn, barnbarn, samt konvertiter. Det finns idag över 60 palestinska flyktingläger och majoriteten av Gazas befolkning är palestinska flyktingar som fördrevs 1948. Vi är nu inne på den femte generationen statslösa palestinier som föds och dör i flyktingläger. Dessa uppgår till 5,5 miljoner och saknar möjlighet att återvända hem. Israels försök att förhandla bort palestiniernas rätt till återvändande mot kompensation ledde till att den Andra intifadan bröt ut, mellan år 2000 och 2005.

Israels nationalitetslag, som infördes 1952 garanterade bara medborgarskap till de palestinier som befunnit sig i landet mellan 1948 och 1952. Palestinier som hade flytt under kriget, och de oroligheter som uppstod efter 1947 års FN-beslut, berövades sitt medborgarskap från det brittiska mandatet och blev statslösa när de återvände till Israel. Efter vapenstilleståndet 1949 hade den palestinska befolkningen inom den gröna linjen minskat till en femtedel.

Rätten till nationalitet
Den officiella hållningen i Israel är att det inte finns palestinier, eftersom Palestina – i likhet med över hundra andra länder under kolonialt mandat eller kolonialstyre som sedan blivit självständiga stater – aldrig hade varit en suverän palestinsk stat.

I den israeliska självständighetsdeklarationen från 1948 utropades Israel som en judisk stat, men som skulle garantera alla invånare samma sociala och politiska rättigheter oavsett religion, ras eller kön. Först 2018 fastslog en grundlagsändring att ”rätten att utöva nationellt självbestämmande i staten Israel är unik för det judiska folket”, hebreiska som Israels officiella språk, med särskild status för arabiska. Detta innebar en nedgradering av arabiskan, som fram tills dess varit officiell tillsammans med hebreiskan. Förändringarna i grundlagen saknar helt paragrafer som skyddar minoriteters rättigheter.

I Israel skiljs medborgarskap från nationalitet, och regleras av Återvändandelagen (1950) och Medborgarskapslagen (1952) som särställer den judiska befolkningen från den övriga. Återvändandelagen ger alla judar rätt att bosätta sig i Israel och erhålla medborgarskap, samtidigt som Medborgarskapslagen gav medborgarskap till kvarvarande palestinier efter 1948, så förvägras de fördrivna 750 000 palestinier och deras ättlingar rätt att någonsin återvända. Palestinska medborgare får heller inte föra in släktingar i exil, och den enda möjligheten att få medborgarskap – genom äktenskap med en israelisk medborgare – hävdes tillfälligt 2003 och blev lag 2022.

Lagarna innebär att israeliska medborgare delas in i över 130 olika nationaliteter såsom judisk, arabisk, rysk o.s.v. men inte palestinsk eller israelisk. Judisk särställning från övriga nationaliteter säkrar Israels definition som ”en judisk stat”, inte israelisk. En lagstiftning där alla medborgare gavs samma rättigheter, skulle upplösa den judiska ensamrätten till återvändande och därmed göra den judiska befolkningen till en minoritet. Runt 300 000 palestinier i Israel är interna flyktingar och saknar rätt återfå land och egendom som övergick i statlig ägo 1948. Fram till 1966 styrdes palestinska israeliska medborgare av israelisk militärlag som begränsade deras politiska rättigheter. På de ockuperade områdena lever palestinier fortfarande under militärlagar och lagförs i militärdomstol samtidigt som illegala bosättare lever under civil israelisk jurisdiktion.

Redan i slutet av 1800-talet identifierade sig människor i området som palestinier, och den palestinska nationalismen växte, i synnerhet i ljuset av Balfour-deklarationen 1917 då britterna utlovade en judisk stat i Palestina som då låg under brittiskt mandat. I samma veva skapades den första palestinska flaggan. Flaggans nuvarande design är från 1948 och står för enhet i det tudelade Palestina. 1967 förbjöds den palestinska flaggan och dess färgkombinationer, vilket hävdes 1993. 1981 förbjöds konstverk bestående av flaggans fyra färger på de ockuperade territorierna. Sedan 2014 får israelisk polis konfiskera flaggor om de används i samband med ”terrorism” och sedan januari 2023 har polisen rätt att konfiskera flaggor. 2023 inleddes försök att kriminalisera flaggan offentligt med upp till ett års fängelse.

Andra hinder för att förhindra en palestinsk nationalitet har varit förbudet att undervisa om Nakba i skolan (en lärobok som nämnde Nakba tilläts 2007, men förbjöds 2009). 2011 förbjöds alla statliga institutioner, inklusive skolor, att hålla minnesceremonier för Nakba. Det finns också en skarp åtskillnad i det israeliska utbildningssystemet, där fyra till tolv gånger mer pengar satsas på judiska skolor jämfört med arabiska där det saknas klassrum, material och tillräckligt med förskoleplatser. Den israeliska läroplanen för arabiska skolor förbjuder centrala verk från den arabiska och palestinska litteraturen, inklusive poeten Mahmoud Darwish.

Artikel II.c. Rätten till fri rörlighet
Idag är palestiniernas rörelsefrihet på Västbanken fullt ut kontrollerad av Israel. Detta gäller dels gränsövergångarna genom den 712 kilometer långa mur som Israel kallar ”säkerhetsbarriären” och palestinier kallar “apartheidmuren”. Men även hela Västbanken är penetrerad av israeliska checkpoints och fysiska barriärer (här uppmanar jag läsaren att genast söka på orden ”map checkpoints West Bank”). På Västbanken samt Östra Jerusalem finns 188 checkpoints, varav 49 är permanent bemannade samt fyra flygande checkpoints som övervakar området. I det ockuperade Hebron finns 28 bemannade checkpoints, fullt utrustade med metalldetektorer, övervakningskameror och ansiktsigenkänning. Totalt 645 fysiska hinder begränsar palestiniernas rörelsefrihet, vilket inkluderar fysiska barriärer såsom vägspärrar, jordvallar, väghinder och skyttegravar. “Säkerhetsbarriären” ligger innanför den gröna linjen på Västbanken. För att komma åt sina olivlundar måste palestinier passera 69 portar som oftast hålls stängda av israelisk militär, och för att komma åt odlingar i byar som ockuperats av bosättare krävs ett särskilt tillståndfrån den Civila administrationen. Palestinier på Västbanken lagförs under israelsk militärjurisdiktion, och den israeliska militären (IDF) går regelbundet in även i de områden som på papper kontrolleras av den palestinska myndigheten. Gränsen är obefintlig för illegala judiska bosättare på Västbanken vars rörelsefrihet står under IDF:s beskydd. Inte ens Mahmoud Abbas har fri rörlighet mellan olika palestinska städer, utan måste få tillstånd av den israeliska militären.

2005 drog sig Israel formellt och militärt tillbaka från Gaza som de ockuperat sedan 1967. De 21 illegala bosättningarna upplöstes och kontrollen överfördes till den palestinska myndigheten. Hamas valvinst 2006 använde Israel som skäl för att året därpå upprätta en blockad som kontrollerar och blockerar gränsövergångarna, tillförsel av el och vatten och in- och utförsel av varor inklusive mat och medicin. De flesta palestinier på Gazaremsan saknar pass, och möjlighet att resa in eller ut ur området. Gazas marina territorium kontrolleras av den israeliska kustbevakningen, och den flygplats som invigdes 1998 förstördes av Israel under den Andra intifadan liksom det nyss inledda bygget av en hamn. För att lämna Gaza är palestinier hänvisade till Rafahs gräns mot Egypten som oftast hålls stängd och ett tillstånd som kan ta månader. Även om Egypten kontrollerar gränsövergången är den under ständig israelisk övervakning från militärbasen Kerem Shalom.

Sammanlagt 101 olika tillstånd reglerar palestiniernas rörelsefrihet både på de ockuperade områdena, på israeliskt territorium, samt utrikesresor. Fram till den Första intifadan pendlade över 100 000 palestinier dagligen till sina arbetsplatser i Israel, därefter infördes särskilda arbetstillstånd för att arbeta och vistas i Israel. Den palestinska arbetskraften har alltmer ersatts av migrantarbetare utan rätt till permanent uppehållstillstånd som idag beräknas uppgå till 10% av arbetskraften.

II.c. Lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som hindrar politiskt deltagande och II.f. Politisk förföljelse och personer som motsätter sig apartheid

I Israel
De 1,7 miljoner palestinier som har israeliskt medborgarskap har rätt att ställa upp i val och att rösta, men deras politiska deltagande har sedan statens början sett som illegitimt, och deras rätt till politisk representation förhindras och begränsas. Israeliska arbetarpartiet, som hade politisk majoritet och kontroll över politiska institutioner under Israels första tid, tillät inte palestinska kandidater förrän 1980. Valslogans som betonar att partiers politik främjar judar, signalerar också att palestinier ses som politiska fiender snarare än medborgare. Samtidigt förbjuds kandidater att ställa upp i val till knesset om deras politik eller agerande ”negerar Israels existens som judisk och demokratisk stat” enligt en lagparagraf från 2002. Paragrafen används regelmässigt för att diskvalificera palestinska kandidater från att ställa upp i val, med hänvisning till att krav på jämlikhet mellan palestinier och judar underminerar Israel som en judisk stat.

2007 förbjöds Azmi Bishara, dåvarande ledare för Balad-partiet, att kandidera, grundat i anklagelser om att han stödde Hizbollah. Själv hävdade han envist att det var för att han krävde lika rättigheter för palestinska medborgare. Haneen Zoabi förbjöds att kandidera för Balad 2012 eftersom hon deltagit i Gaza Freedom Flotillas fartygsaktion som försökte bryta Israels blockad 2010. Fartyget bordades av israelisk militär på internationellt vatten och nio av passagerarna avrättades. 2019 förbjöds Balad helt från att ställa upp i valet med hänvisning till att partiet vill upplösa Israel som judisk stat. Beslutet revs senare upp av Högsta domstolen.

Inför Knesset-debatten om grundlagsändringen 2018 (se ovan) lade Balad-partiet en motion om att grundlagen skulle innebära ”ett land för alla sina medborgare”, som skulle garantera lika medborgerliga rättigheter och erkänna såväl arabisk som judisk nationalitet. Motionen blockerades från att alls debatteras. Chefen för Högsta domstolen menade att motionen utgjorde ett politiskt program och åskådning som förnekade Israels existens som judisk stat, följt av kravet att Balad skulle upplösas.

2022 sa dåvarande premiärministern Yair Lapid att de arabiska 20% av befolkningen ska ha medborgerlig men inte nationell jämlikhet, eftersom Israel är den enda stat judar har. Följden är att politiska partier och kandidater inte kan utmana det politiska systemet och kräva full jämlikhet för alla medborgare, eller ändra de system och lagar som förtrycker dem.

På Västbanken
Den militära ockupationen hindrar palestinier på Västbanken från att rösta eller ställa upp i val i de israeliska institutioner som de facto kontrollerar deras liv. Den israeliska militärlagen har i princip upphävt politiska rättigheter för palestinier, inklusive föreningsfrihet och rätten att protestera.

Palestinier har dock rätt att rösta och ställa upp i val för den Palestinska myndigheten, men eftersom PA saknar egen suveränitet, avgörs politiken i slutändan av Israel. Myndigheten saknar inflytande över de lagstiftande och beslutsfattande institutioner som de i sin tur styrs av, och saknar helt inflytande över luftrum, utrikesförbindelser, yttre säkerhet samt över Jerusalem och israeliska bosättningar på Västbanken. Dessutom saknar myndigheten helt inflytande över område C som utgör det största och enda sammanhängande området.

Under 70-, 80-, och 90-talet deporterades tusentals palestinska aktivister från Västbanken till Libanon eller Jordanien. Lagen mot uppvigling och fientlig propaganda från 1967 förbjuder massmöten, processioner och sammankomster med över tio personer om syftet kan tolkas som politiskt. Förordningen har enbart använts mot palestinier och överträdelser kan ge upp till tio års fängelse. Lagen förbjuder tryck och spridning av flygblad och pamfletter med politisk innebörd utan särskilt tillstånd, liksom att öppet visa sympati med en så kallad ”fientlig organisation” genom symboler, slogans och sånger. Tusentals palestinier har dömts som terrorister för sådana handlingar.

II.a.iii Godtyckliga arresteringar och illegalt fängslande av medlemmar av en eller flera folkgrupper
Israel har kriminaliserat varje form av palestinskt motstånd, från fredliga massdemonstrationer till väpnad kamp. Varje palestinsk familj, by eller arbetsplats har en familjemedlem, granne eller kollega i förvar eller fängelse – kvinnor, män och barn. Israeliska militärfängelser bryter dagligen mot internationell rätt och begår krigsbrott genom tortyr, isolering, förhör under tvång av fångar som också förvägras besök av familj och försvarsadvokater.

Majoriteten av de palestinska fångarna sitter i ”administrativt förvar” i sex månader som kan förlängas på obestämd tid utan åtal, på hemliga anklagelser. Dessa godtyckliga arresteringar
används för att förfölja palestinier, och inte i förbyggande syfte som det påstås. Här finns en direkt parallell till apartheidsystemet i Sydafrika där personer kunde arresteras i 90 dagar utan åtal, för att anhållas på nytt i samma stund som de frigavs. Sedan 2020 har antalet administrativa arresteringar ökat lavinartat, och efter den 7 oktober har det redan höga antalet fördubblats. Av de 300 fångar som frigavs i gisslanutbytet i november 2023, satt 233 i administrativt förvar utan rättegång – och majoriteten av dessa var barn under 18 år.

Palestinier som döms i militärdomstol fråntas ofta rätten till försvarsadvokat eller en rättsäker juridisk process: 99,7% åtal leder till fällande dom. Åtalen rör oftast anklagelser om ”terrorism” vilket inkluderar handlingar riktade mot israelisk militär och bosättare samt uppvigling dit alla politiska kampanjer räknas. Övriga åtal handlar om avsaknad av arbetstillstånd och trafikförseelser. Barn från 12 år kan dömas i militärdomstol, och barn från 14 år kan dömas som vuxna om straffvärdet överstiger 5 år. Straffvärdet för stenkastning är mellan 10 och 20 år, boeroende på skada, men majoriteten åtalade barn får mellan sex och tolv månaders fängelse. Föräldrar får inte närvara under förhör, och man får heller inte tala med en advokat inför förhör. Förhör med barn videodokumenteras inte. Allvarligare förseelser överlämnas till Shin Bet, den israeliska säkerhetspolisen och palestinska fångar placeras i särskilda fängelser för palestinska fångar (IPS), varav 19 ligger i Israel och ett på Västbanken, vilket ytterligare försvårar besök. Tre av dessa fängelser används för barn.

Sedan den 7 oktober har administrativa arresteringar, som redan befann sig på en rekordhög nivå, fördubblats. Vittnesmål om tortyr, förnedring och sexuellt våld har ökat markant, och minst fyra palestinier har avlidit under oklara omständigheter i förvar. Tusentals palestinier från Gaza med arbetstillstånd i Israel, befann sig plöstligt ”illegalt” i Israel när tillstånden drogs in efter den 7 oktober. Arbetare tillfångatogs vid gränsövergångarna och placerades i militärt förvar i Israel och Västbanken. Frisläppta arbetare har vittnat om att de placerades nakna i burliknande utrymmen, med handfängsel och ögonbindel, och förvägrades att träffa advokater eller representanter från Röda Korset. 3000 arbetare har släppts och deporterats till Gaza, men inga siffror finns på hur många som ännu sitter i förvar.
Lästips
– Erakat, Noura (2019). Justice for some: law and the question of Palestine. Stanford, California: Stanford University Press
– Pappé, Ilan (2020). Tio myter om Israel. Stockholm: Karneval förlag
– Pappe, Ilan (2017). Den etniska rensningen av Palestina. Stockholm: Karneval förlag
– Pappé, Ilan (red.) (2015). Israel and South Africa: the many faces of Apartheid. London, UK: Zed Books
– Noura Erakat & John Reynolds, ”Understanding apartheid. Embracing a radical critique of Israeli apartheid is a precondition for bringing it to a just end”, Jewish Currents, Summer 2022.
– B’Tselem (2022). ”Not a ’vibrant democracy’. This is apartheid”, rapport, 2022.
– Michael Sfard, ”The Occupation of the West Bank and the Crime of Apartheid: Legal Opinion”, rapport, Yash Din, 2020.
– Order No. 101, Order Regarding Prohibition of Incitement and Hostile Propaganda Actions, IDF, översatt till engelska av av B’Tselem. https://www.btselem.org/download/19670827_order_regarding_prohibition_of_incitement_and_hostile_propaganda.pdf

I år kunde vi inte nå vår mark öster om Ramallah för att skörda oliverna, eftersom området kontrolleras av bosättarbönder. Därför förlorade vi, liksom många bönder på Västbanken, säsongens skörd. Förra säsongen kunde vi nå familjens mark efter att ha mobiliserat cirka 30 frivilliga, men till vår förvåning stal bosättarna skörden, förstörde träden och rev ner stängslet. Vi lämnade in ett klagomål till den israeliska polisen, som inte vidtog några åtgärder mot bosättarna, vilket är vad som händer över hela Västbanken.

Detta är en form av stöld av privat mark, som ägt rum sedan ockupationens början 1948. Ett antal bosättarherdar arbetar med att kontrollera tusentals dunam mark och hindra palestinier från att få tillgång till dem genom våld, tillsammans med ockupationsarméns stöd. Under mer än 8 månader har jag inte kunnat besöka mina familjemedlemmar som fortfarande bor i byn Burqa där jag föddes. Byn ligger norr om staden Nablus och är ungefär en timmes bilresa bort under normala omständigheter. Men med den israeliska ockupationens policyer att stänga huvudvägarna för palestinier tvingas vi ta gropiga vägar fyllda med faror vilket gör färden svår, nästan omöjlig, och tar 4 till 8 timmar, om vi har tur.

Vägarna är stängda för palestiniernas rörlighet, men med ockupationsarméns skydd är de öppna för bosättarna. De israeliska ockupationsstyrkorna stängde alla butiker i staden Huwwara, söder om Nablus, som utsattes för flera attacker av bosättare – inklusive nedbränning av butiker, hem och fordon – bara för att säkerställa fri rörlighet för bosättare.

USA och EU:s roll
Nyligen började USA och EU tala om bosättarvåld och terroristhandlingar – utan att detta följts upp av verkliga åtgärder på plats. De talar om vissa terroristhandlingar utan att sätta bosättargäng på terroristlistor.

EU deltar faktiskt i att upprätthålla apartheidsystemet på Västbanken och behandlar de palestinska invånarna på Västbanken och de olagliga israeliska bosättarna med dubbla måttstockar. Bosättare, och alla israeliska medborgare, kan besöka EU:s medlemsländer utan visum, medan visumkravet finns för palestinier.

Förvånande, men otillräckligt, meddelade USA:s utrikesdepartement nyligen att man kommer sluta bevilja inresetillstånd till USA till israeliska bosättare som är involverade i våld mot palestinier på Västbanken. Men det måste påpekas att många bosättare som är involverade i våld har amerikanskt medborgarskap, och behöver därför inte dessa visum. Dessutom inkluderar inte det amerikanska beslutet bosättare i östra Jerusalem.

Bosättare är terrorister
Om vi återgår till legitimitet i internationella beslut – som betraktar bosättningar som olagliga – så bryter alla israeliska bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, mot internationell lag genom att ta över palestinsk mark och fördriva palestinier från deras mark. Bosättningar är en form av våld, och därför måste alla bosättare placeras på terroristlistor då de bryter mot internationell lag.

Rasdiskriminering är inte nytt för Israel. Sedan dess tillkomst har Israel etablerat ett apartheidsystem genom att öppna vägen för alla judar i världen att komma till Israel och bevilja dem medborgarskap, samtidigt som de har förhindrat hundratusentals palestinska flyktingar som förvisades från sina byar 1948 från att återvända. Det är värt att påpeka att Israels högsta domstol under en period på cirka 70 år har utfärdat beslut om att återföra invånare av de palestinska byarna Iqret och Bir’am, som idag endast bor några kilometer bort, men de israeliska regeringarna avstod från att genomföra domstolens beslut.

Apartheidmuren
Den mest uppenbara formen av fysisk apartheid är den så kallade ‘separationsbarriären’ som vi palestinier kallar apartheidmuren. År 2002 beslutade den israeliska regeringen att konstruera muren med avsikt att hindra palestinier utan tillstånd från att komma in i det ockuperade palestinska territoriet. De bestämde även murens rutt, platsen för bosättningar och deras framtida expansion. Muren ockuperar upp till 10% av Västbanken.

85% av murens slingrande rutt går genom Västbanken; Israel bröt upp palestinska bostadsområden i städer och landsbygd. Det är en plötslig, påtvingad, godtycklig omkonfiguration av Västbanken, baserad på olagliga israeliska bosättargränser. Murens rutt är 712 km lång, dubbelt så lång som den gröna linjen som är 320 km lång. Apartheidmurens inkräktande rutt isolerar och fragmenterar gårdar, skogar och betesmarker i Västbanken. Apartheidmurens tillhörande system med grindar och tillstånd hindrar jordbrukarna från att bevattna sina marker. Muren begränsar deras tillgång till det vatten som kan utvinnas ur brunnarna. Jordbrukarna har varit tvungna att anpassa sina jordbruksmetoder därefter. Till exempel odlar jordbrukarna olivträd och träd som behöver mindre vattning och underhåll, snarare än att plantera grönsaker. Detta leder till en förlust av en värdefull inkomstkälla och ökar därmed beroendet av bistånd. Förlusten av tillgång till mark på grund av muren har också lett till överexploatering av den återstående marken.

Uppförandet av apartheidmuren skapade många slutna områden (öar). I Jerusalem har muren till exempel helt avskärmat staden från Västbanken genom att lägga beslag på så mycket mark med så få palestinier som möjligt. Dessutom har muren skapat en nordlig inhägnad som sträcker sig från Jenin till Qalqilya fram till Salfit, där 13 byar annekterades av Israel, 50 byar separerades från sin mark, 36 grundvattenbrunnar annekterades och ytterligare 14 brunnar hotas av annektering. Salfit förlorade 50 procent av sin mark. Skapandet av den södra inhängnaden i Betlehem och Hebron innebar att endast 13 procent av Betlehemsdistriktet är tillgängligt för palestinier. En viktig form av apartheid är Israels produktion av kartor som tenderar att betona de israeliska områdena och sudda ut den palestinska topografin och ändra namnen på områden. Det israeliska apartheidsystemet påverkar alla aspekter av det palestinska livet, inte bara på Västbanken, utan i hela det historiska Palestina. Det påverkar politiken, ekonomin, människors val och känslor genom att splittra familjer.

Åh ni Gazas rackarungar.
Ni som alltid störde mig
med era skrik under mitt fönster.
Ni som fyllde varje morgon med spring och kaos.
Ni som stal min vas
och den ensamma blomman på min balkong.
Kom tillbaka,
och skrik så mycket ni vill och ta sönder alla vaser.
Stjäl blommorna.
Kom tillbaka.
Bara ni kommer tillbaka.

Den 17 oktober lades den första resolutionen med krav på ett permanent eldupphör fram i FN:s säkerhetsråd, som svar på Israels brutala attacker mot Gaza sedan den 7 oktober. USA lade in sitt veto mot denna och de två följande resolutionerna om permanent eldupphör. Vid dessa tre tillfällen var USA den enda nation som lade in sitt veto. Det är långt ifrån första gången som USA använder sitt veto för att stoppa resolutioner som är kritiska mot Israel, redan i september 1972 använde USA vetot för att stödja Israel när Israel uppmanades att upphöra med sina aggressioner i Libanon. Sedan dess har nästan hälften av alla gånger som USA har använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd varit för att försvara Israel.

Först efter månader av folkmord och påtryckningar från den växande solidaritetsrörelsen lade USA ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. Resolutionen som antogs innebar inte någon faktisk förändring för palestinierna i Gaza, och beslutet följdes omedelbart av amerikanska försök att tona ner den symboliska och politiska betydelsen av resolutionens krav på vapenvila.

Det amerikanska stödet för Israel är dock inte enbart politiskt. Washington ger årligen 3,8 miljarder dollar i militärt stöd till Israel. Sedan den 7 oktober har USA:s militära och ekonomiska stöd till Israel fortsatt att understödja Israels urskillningslösa angrepp på Gaza. Den 17 februari rapporterade Wall Street Journal att USA planerade en vapenleverans som omfattade cirka tusen MK82 227-kilosbomber och tusen KMU-572 Joint Direct Attack Munitions (JDAMs) vardera. Den 2 mars släpptes ynka 200 matpaket från amerikanska flygplan över Gaza – den första amerikanska humanitära hjälpen till Gaza sedan den israeliska attacken bröt ut, och sannolikt ett svar på det ökande hotet från Demokraternas väljarbas att inte rösta på Biden i ett omval, om inte en permanent vapenvila utlyses. Samtidigt som amerikanska stridsflygplan släpper “hjälppaket” och bomber över Gazas himmel, står 2,2 miljoner människor i Gaza inför katastrofala nivåer av osäker livsmedelsförsörjning – den högsta andelen av en befolkning som upplever svält i historien, enligt UNOCHA.

Den 27 mars förklarade FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena, Francesca Albanese, att det finns “rimliga skäl” att tro att Israel “begår folkmord mot palestinierna som grupp i Gaza”.

Bara tre dagar senare, den 29 mars, godkände president Joe Biden ett nytt vapenpaket, som inkluderade mer än 1800 stycken MK84 907-kilosbomber och 500 stycken MK82 227-kilosbomber, enligt Reuters, trots att en rad medlemmar i Demokratiska partiet krävde nedskärningar av det militära stödet till Israel. USA:s militära och ekonomiska stöd till Israel fortsätter trots FN:s varningar om att den israeliska militären sannolikt begår folkmord på palestinierna i Gaza.

Två dagar efter den 7 oktober tillkännagav Joe Biden USA:s otvetydiga militära stöd till Israel när han beskrev Hamas-attacken som ett ögonblick då “ren och skär ondska släpptes lös på denna värld”. Denna retorik är ett eko av evangeliska begrepp som himmel och helvete, och delar världen i två delar, vilket bekvämt skapar en binär situation där alla som inte är “en av oss” (västerländska, vita, och/eller USA-allierade) bara kan vara “en av dem”. Amerikansk diplomati har länge använt retoriken om “gott mot ont”, “ljus mot mörker”, “demokrati mot (kommunism, terrorism och så vidare)” som ett vapen. Denna typ av uppdelning innebär att det goda bara kan “segra” genom att det som är “ont” utplånas.

Därför är ett palestinskt barns död, sprängd i bitar i sitt hem i pyjamas bredvid sin mor och sina syskon, inte ett oskyldigt barns död, det är fiendens död. Enligt denna logik är barnet inte ett barn eftersom hon är ett hinder för “det goda”, “demokrati”, “ljus”. Hon är Hamas, hon är en “mänsklig sköld”, en sköld som måste slås sönder. Huset hon växte upp i är ett ogräs som måste rensas bort för att ge plats åt “det goda” (“frihet”, “demokrati i Mellanöstern”, förment “judisk säkerhet”) att slå rot och blomstra. Denna svepande logik, som används för att avhumanisera hela folkgrupper och skapa samtycke för krigsförbrytelser, har till exempel använts för att rättfärdiga krigen i Irak och Afghanistan. Till exempel, i sitt tal efter attackerna den 11 september 2001 förklarade president Bush att USA inte skulle “göra någon skillnad mellan de terrorister som begick dessa handlingar och de som skyddar dem”. “Kommunister”, “dominoeffekt”, “massförstörelsevapen”, “Hamas”. Detta är retoriska vapen som används för att objektifiera och mörda, i skrivande stund, mer än 30 000 palestinska civila i Gaza.

Om man är så angelägen om demokrati bör man väl utgå från att det inte ens är särskilt radikalt att kritisera en nationalstat, vare sig det är Israel eller USA. Det borde inte vara radikalt eller farligt att erkänna och förkasta de koloniala, imperialistiska grunder på vilka Israel grundades. Som amerikansk jude fördömer jag både Israel och USA för det pågående förtrycket och slakten av palestinier och Gazabor, som jag ser som ytterligare en aspekt av USA:s blodiga historia av imperialism. Judiskt trauma och amerikanska offentliga medel materialiseras som bomber och används retoriskt för att rättfärdiga ett folkmord och det pågående förtrycket av palestinier. Tusentals andra amerikanska judar, som jag själv, ser dock parallellerna i form av internationell medskyldighet (även från USA) från den tid då mitt eget folk nästan “utplånades från jordens yta” under förintelsen. Om man säger “aldrig mer”, då bör man mena “aldrig mer för någon”.

När vi säger att USA är mördare tittar vi inte bara på indicierna, utan också på de materiella bevisen. Bland de tio länder som spenderar mest på sin militär i världen, spenderar USA mer än de resterande nio tillsammans. År 2024 gick 56 procent av USA:s diskretionära budget till militären, totalt 886 miljarder dollar. 3,8 miljarder av dessa pengar går direkt till Israels militär varje år.

Ingen stat, ideologi eller person ska bestämma vem som är värd att leva. USA, som är det mest inflytelserika och mäktiga landet militärt i världen, har makten att avgöra vem som är en människa och vems död som är en nödvändig sidoeffekt. USA har makten att sätta stopp för det som av Internationella domstolen i Haag har bedömts vara ett troligt folkmord. Och ändå fortsätter de att direkt understödja folkmordet.

Många har uppmärksammat att svenska medier – till en början näst intill uteslutande – rapporterat kontextlöst och ensidigt från och med den sjunde oktober, till Israels fördel. Trots 75 år av blodig israelisk, kolonial bosättarpolitik och lika många år av diger dokumentation av Israels brott mot internationell lag, tog inget politiskt parti tydlig ställning för Palestina när Netanyahus folkmordsapparat i höstas drog i gång på en ny växel. Kristerssons regering har istället röstat nej till eldupphör och försvarat Israel. I svenska demonstrationer och manifestationer för Palestina har vita personer konsekvent varit i minoritet. Vem är Sverige i slagordet om att Sverige ska vakna och på vilket sätt sover Sverige? Mana har pratat med antropologen Nina Gren, som forskat om Palestina i mer än 20 år.

Nina Grens forskning om Palestina började med att hon skrev sin masteruppsats utifrån ett fältarbete på Västbanken. Hon var intresserad av muslimska kvinnors politiska deltagande och hamnade mer eller mindre slumpartat där.

Jag blev väldigt berörd. Orättvisorna var så uppenbara. Jag hade läst om Palestina men inte förstått hur det faktiskt var, med vägspärrar och olika nummerplåtar på bilar beroende på om ägaren är palestinier eller israel.

Som doktorand åkte hon sedan tillbaka för att göra fältarbetet som ligger till grund för avhandlingen Each Day Another Disaster: Politics and Everyday Life in a Palestinian Refugee Camp in the West Bank (2009). Man kan alltså säga att Nina Gren blev varse om något i Palestina som, för två decennier sedan, inte var allmän kunskap i Sverige. Och även då, när Sveriges utrikespolitiska hållning lutade sig mot en tradition av stöd för Palestina – vilket 2014 ledde till ett erkännande av Palestina som stat – var det som att Nina Gren vaknade till när hon förstod vad som pågår där.

Samma vecka som Mana intervjuar Nina Gren publicerar Jimmie Åkesson ett foto på sig själv när han skakar hand med Amichai Chikli i Israel. Chikli är medlem i Likudpartiet och diasporaminister. Hans livsverk är ett politiskt arbete för starkt homofoba och rasistiska värderingar. På sin Facebooksida skriver han, exempelvis, att Palestina är ”ett barbariskt samhälle som odlar barnamördare och [är] fans av martyrer som slaktar kvinnor och bebisar.” (17 juni 2019). Jimmie Åkesson kommenterar mötet med Chikli: ”Det är uppenbart att våra respektive partier, och även nationer, har många gemensamma grundläggande värden.”

Sverige, i rubrikens slagord, kan dels tolkas som regeringen, dels som medierna och dels som den svenska befolkningen. Huruvida dessa kategorier behöver vakna, som Nina Gren, eller om de tvärtom är klarvakna och vädrar morgonluft – skiljer sig åt, både mellan kategorierna och mellan mindre grupper inom dem.

Om vi börjar med regeringen så har statsminister Ulf Kristersson knappast missat en dag denna vinter utan att trumma in idén om att “Israel har rätt att försvara sig”, oavsett hur många som dödats i Palestina. På Pustervik i Göteborg den 21 november håller han på att säga att Israel har rätt till folkmord. Från hela högerblocket återkommer uttalanden om att Israel är “Mellanösterns enda demokrati”. Bland andra har Liberalernas Johan Pehrsson (X, 9 oktober), Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson (Facebook, 2 februari) och Kristdemokraternas Hans Eklind (Nerikes Allehanda, 11 februari) uttryckt sig så.

Såhär pro-israeliska har en svensk regering aldrig varit, säger Nina Gren. Att så förutsättningslöst stödja Israel har vi aldrig sett förut. Men Israel är ingen oproblematisk demokrati. Kan man vara en demokrati samtidigt som man använder undantagslagstiftning från den brittiska kolonialtiden mot vissa etniska grupper? Palestinska barn fängslas och torteras, det är så väldokumenterat att det är pinsamt.

Det är föga förvånande att Sverigedemokraterna argumenterar för en pro-israelisk hållning. Den chockerande rasismen som vi kan höra från de flesta israeliska politiker ligger i linje med sådant som SD uttryckte öppet i början av sin bana mot makten, och sådant som många sverigedemokrater sedermera blivit avstängda för. Men Nina Gren pekar inte på påtryckningar från SD när det gäller Sveriges folkmordsstöttande inställning, utan dels på Kristdemokraternas pro-israeliska hållning, och dels på att Sverige nu rättar sig efter politiska allianser i det globala nord.

Sverige har en utrikespolitik som är allt mer osjälvständig. Nu (i slutet av januari 2024) börjar EU kritisera Israel, och då följer den svenska regeringen efter. Men samtidigt är delar av Kristdemokraterna kristna sionister och väldigt nära Israel.

Hur går det ihop med Israels aggressioner mot kristna?

Israel bombar kyrkor och trakasserar kristna. Det går inte ihop och leder till en kognitiv dissonans. Svenska kyrkan är splittrad mellan olika fraktioner, men det finns både starka röster som utgår från en romantisk bild av Israel och ett starkt stöd för idén att judarna ska få ”komma tillbaka till hemlandet”, och kristna som visar solidaritet med de palestinska kyrkorna.

Kanske behöver Kristdemokraterna med andra ord vakna från en romantisk dröm som i själva verket inneburit fördrivning och fruktansvärda massakrer, även mot kristna. Men i ljuset av regeringens allianser såväl inrikes som utrikes, framstår ropen om att vakna som missriktade, om de är tänkta till regeringen. De ser ut att vara vakna, och dessutom som piggt agerande i linje med en fascistisk ideologi som går på tvärs mot Sveriges tidigare palestinavänliga hållning.

Men hur är det då med befolkningen och medierna? Sover de? Varför var det så tyst, så länge? Varför är det fortfarande relativt tyst?

Nina Gren menar att en rasistisk världsordning framstår som självklar för många svenskar efter alla år präglade av kolonialism.

Det verkar vara så att många i vårt land är inne i ett kolonialt tänkande. Den vite mannen ska ha världsherravälde. Men det globala syd håller på att resa sig. Indonesien, Chile och Mexico är exempel på länder som arbetar för att Israel, USA och resten av västländerna som stöttar och finansierar Israels krigsmaskin ska ställas till svars. Vi ser en geopolitisk förändring, och världsordningen behöver förändras. Sverige behöver vakna upp till det.

Men Nina Gren pekar också på att många har vaknat. Bland sina studenter ser hon ett stort intresse och en kunskapstörst om Palestina.

Många unga människor har vaknat, det är hoppfullt. Sedan i oktober har jag ofta fått frågor om Palestina av mina studenter: ”Vi måste prata om det här med Palestina”, säger de.

Som antropolog förväntas hon presentera ett inifrånperspektiv från sina intervjupersoner, och känner därför inte lika stor press att vara ”neutral”, som till exempel statsvetare kan göra. Hon kan ta exempel från sin egen forskning och diskutera dem. Det är sällan hon möter motstånd, berättar hon. Tvärtom visar studenter med palestinsk eller muslimsk bakgrund ofta stor tacksamhet.

De är tacksamma att det inte är tyst om det. Men unga människor i Sverige har överlag en ganska nyanserad inblick i vad som händer. De följer andra medier än vad vi gamlingar gör. Mycket är ofiltrerat direkt från palestinska journalister i Gaza. Vad DN skriver bryr de sig inte så mycket om.

När gruppen Lund University Academics for Palestine anordnade en paneldebatt med inbjudna forskare i slutet av förra året var många av de unga i publiken upprörda.

De har inte sett några nyanser i den svenska mediarapporteringen och var kritiska för det, säger Nina Gren. Hon citerar en självkritisk replik från Cecilia Uddén, som också besökt Lunds Universitet, ur minnet: ”Vi tror gärna att journalister är modiga, men ofta följer vi den svenska offentliga hållningen”.

Att journalister skulle arbeta med ambitionen att stå upp för de underordnade är därför en föreställning som bara stämmer ibland, menar Nina Gren. I verkligheten rapporterar journalister huvudsakligen i den riktning som de politiska och ideologiska vindarna blåser.

Utifrån Nina Grens resonemang, behöver journalister kanske vakna upp till en sådan självinsikt, och ta ett beslut om man verkligen vill spela en central roll i möjliggörandet av folkmord. Det verkar osannolikt att alla journalister som rapporterat ensidigt skulle sakna kunskaper om vad som pågår i Israel och Palestina. Det är enkelt att få en bild av vad det koloniala projektet Israel har åstadkommit sedan grundandet 1948. Många forskare och journalister, varav en stor del har judisk eller till och med israelisk bakgrund, har publicerat ingående studier av Israels maktfullkomlighet i relation till Palestina, som inte lämnar något utrymme för romantiska fantasier om Israel som ett fredligt, demokratiskt land. Exempel är de israeliska historikerna Ilan Pappe, Avi Shlaim och Raz Segal, de palestinska forskarna Edward Said och Rashid Khalidi, och de judiska forskarna Naomi Klein, Norman Finkelstein, Noam Chomsky och Haim Bresheeth. FN, Amnesty, Human Rights Watch, B’tselem och Breaking the silence är bara några av de organisationer som dokumenterat, rapporterat och kartlagt Israels människorättsbrott. Det är organisationer som i andra sammanhang betraktas som säkra källor, men som under hösten, vintern och våren 2023-2024 inte haft en central plats i den konventionella medierapporteringen. Istället har den israeliska försvarsmakten citerats flitigt, vid sidan om pro-israeliska röster från hela västvärlden.

Man förutsätter att man kan lita på Israel, trots att lögn efter lögn avslöjas som propaganda, år ut och år in, säger Nina Gren.

Hon menar alltså att journalisterna behöver vakna, tillsammans med Sveriges befolkning överlag. Insikter om läget i Israel och Palestina, de geopolitiska förändringarna i världen och rasismen som kommer med ett kolonialt synsätt på världen är några av de delfrågor om Israel och Palestina som borde ruska om och väcka svenskar, inklusive journalister, från en icke-agerande eller pro-israelisk dvala.

Man måste börja ställa krav på Israel, säger Nina Gren. Mest akut är givetvis eldupphör, men Israel måste också börja leva upp till internationella, rättsliga åtaganden och det måste leda till ockupationen slut.

Men även om vissa i regeringen alltså också behöver vakna, såsom Kristdemokrater med romantiska föreställningar om Israel som en liberal demokrati, som Nina Gren påpekat, så är det tydligt att andra regeringsföreträdare är klarvakna. Alla som vurmar för en allt tydligare fascistisk ideologi har just nu stort politiskt spelrum som inte minst syns i understödjandet av Israels folkmord. De, precis som Israel, måste bromsas och ställas till svars. När vi ropar för att väcka Sverige är det inte dem vi menar, alla andra måste vakna – och agera.

I offentliga debatter om samtida antisemitism, inte minst i kölvattnet av det pågående folkmordet i Gaza, lyfts ibland idén om specifika ”definitioner” som slår fast vad antisemitism är. I förhärskande diskussioner framhålls sådana definitioner för att tysta kritik mot staten Israel och det systematiska våld som palestinier utsätts för. Det är därför viktigt att förstå att det inte finns några entydiga definitioner som en gång för alla fastlår vad antisemitism är och hur det uttrycks, även om det ibland kan låta så i debatten.

Under de senaste åren har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism fått stor spridning. IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance) grundades i samband med den så kallade Stockholmskonferensen år 2000 till åminnelse av Förintelsen, på initiativ av dåvarande statsminister Göran Persson. År 2016 presenterade IHRA sin så kallade ”Working Definition of Antisemitism”. Även om IHRA betonar att detta dokument är just en arbetsdefinition, det vill säga inte något hugget i sten, har den i praktiken inneburit en dogmatisk förståelse av antisemitism som liktydigt med det som IHRA-defintionen slår fast. Exempelvis har den politiska majoriteten i en del såväl stater (exempelvis Frankrike) som städer (exempelvis Stockholm) beslutat att ”anta” IHRA-definitionen, med vilket man gissningsvis menar att denna definition fastslår vad som utgör antisemitismens essens och att man som stat eller stad tar avstånd från antisemitismen förstådd på detta vis. Till exempel har det i Tyskland förts diskussioner om att kulturutövare och institutioner måste ställa sig bakom IHRA-definitionen för att få allmänna medel.

Ur ett postkolonialt perspektiv är IHRA-definitionen djupt problematisk, eftersom den fastslår att det är antisemitiskt att påstå att grundandet av staten Israel var en rasistisk händelse, med argumentet att detta skulle innebära att det judiska folket förnekas rätt till självbestämmande. Detta medför då att ett icke-eurocentriskt resonemang som sätter Nakban i centrum för en analys av det som hände i det historiska Palestina 1948 därmed blir ytterst svårt att göra utan att det riskerar att utpekas som antisemitiskt. Dessutom framstår IHRA-definitionen som motsägelsefull då den å ena sidan (riktigt) påpekar att sammanblandning av judar som grupp och staten Israel är antisemitiskt, å andra sidan pekar ut kritik mot grundandet av staten Israel som antisemitiskt, vilket ju framstår som just en sådan sammanblandning. Tydligt är också att IHRA-definitionen inte är en text som är öppen för ifrågasättande och bearbetning, utan har ställning av en dogmatisk och disciplinerande text, vilket medför vissa bestämda politiska konsekvenser. Kriminaliseringen av BDS-rörelsen är ett exempel.

I polemik mot IHRA-definitionen har ett antal progressiva judiska intellektuella skrivit under den så kallade Jerusalem-deklarationen, som innehåller en alternativ definition av antisemitism, utan den dogmatiska ton i relation till staten Israel som präglar IHRA-definitionen. Jerusalem-deklarationen menar istället att det är viktigt att öppna upp för en bred debatt om Israel-Palestina och att kritik mot sionismen, så som BDS-rörelsen, i sig inte är antisemitisk.

Även om Jerusalem-deklarationens definition erbjuder ett viktigt motnarrativ i öppen polemik mot IHRA-definitionen, så framstår även den som problematisk ur ett antirasistiskt perspektiv, eftersom den i grunden skiljer ut antisemitism från andra former av rasism, vilket gör det svårt att fånga hur antisemitismen hänger ihop och relaterar till andra rasismer. Därmed får man känslan av att antisemitism existerar i sig själv utan att vara en del av ett komplext och hierarkiskt system för rasmässigt kategoriserande av människor. Det är därför inspirerande att läsa om radikala judiska grupper som ifrågasätter själva idéen om definitioner av antisemitism.

På ett inlägg spritt på bland annat Jewish Voices for Peace Instagramkonto den 6 april 2021 kritiserades såväl IHRA-definitionen som Jerusalem-deklarationen för att isolera antisemitismen från andra former av förtryck. Istället förordades en förståelse av antisemitism som något som är inkapslat i en bredare vithetsstruktur, liksom att gemensam kamp bland olika grupper utsatta för rasism behövs för att kunna bekämpa antisemitism. Inlägget var underskrivet av progressiva judiska organisationer i en rad olika länder: förutom USA också Storbritannien, Frankrike, Kanada, Tyskland, Belgien, Australien och Nya Zeeland.

Ur ett forskarperspektiv förankrat i en bred tradition av kritisk teori och politiska rörelser framstår det inte som eftersträvansvärt att hitta ”rätt” definition av antisemitism. Precis som vi inte har några en gång för alla fastslagna definitioner av rasism, homofobi, sexism eller något annat, måste vi förstå även antisemitismen som ett socialt och historiskt fenomen som ständigt befinner sig i rörelse och är under omförhandling. Ett sådant öppet och odogmatiskt förhållningssätt innebär att ta antisemitismen, liksom andra förtryckande samhällsstrukturer, på största allvar. Detta kan i sin tur kanske också gynna breda antirasistiska allianser mot all form av rasism och för solidaritet med Palestina.

För några år sedan uppmanade Noah Feldman, juridikprofessorn vid Harvard som utarbetade den nya irakiska konstitutionen efter den amerikanska invasionen, läsarna av Bloomberg Opinion att “föreställa sig en palestinsk rörelse ledd av Gandhi”. Han beklagade sig över att palestinierna svarade på årtionden av förtryck med “raseri”. Feldman – vars karriär kulminerade som konsult till en västerländsk militärockupation av ett arabland – rådde palestinierna att svara på israelisk apartheid med “sit-ins, tysta marscher och civil olydnad”.

“Ganska snabbt,” hävdade Feldman, “skulle amerikaner börja se palestinier som goda människor… Palestinier som anammade icke-våld i stil med Martin Luther King skulle gradvis upphöra att ses som blivande terrorister”.

Det finns bara ett problem med detta lysande förslag. Palestinierna och deras anhängare ägnar sig ständigt åt icke-våldsam, kreativ och fredlig civil olydnad. Och när de gör det utsätts de för förtal, förföljelse, fängelse, tortyr och mord. Nästan varje betydande icke-våldsaktion som genomförs av palestinier och deras anhängare bemöts med groteskt israeliskt våld.

Ta till exempel “Frihetsflottan” till Gaza 2010. Palestinierna i Gaza utsattes för en monstruös israelisk blockad som hindrade mat och mediciner från att komma in i den lilla, överbefolkade landremsan som upprepade gånger hade utsatts för förödande bombningar av den israeliska militären. En liten grupp fartyg med humanitärt bistånd försökte leverera hjälp till palestinierna i Gaza. I lasten fanns bland annat mediciner, byggmaterial och leksaker till barn. Det var en fredlig handling i form av civil olydnad som påminde om medborgarrättsrörelsens sittstrejker på lunchrestauranger eller en småskalig version av Gandhis saltmarsch år 1930.

Vad var Israels svar? Mord. Israeliska styrkor gick ombord på fartygen och massakrerade nio aktivister för att stoppa fartygen från att komma i hamn. En utredning visade att minst sex av dessa mord var “summariska avrättningar”: de israeliska soldaterna stod inte inför något hot från de människor de dödade.

Hur är det med större aktioner som lett till massmobilisering? Bara några månader efter att Feldman uppmanat palestinierna att anamma icke-våld, den 30 mars 2018, inledde palestinierna faktiskt den kampanj som kallas den stora marschen för återvändande (the Great March of Return). Då mobiliserade tiotusentals palestinier fredligt i en ny gräsrotsrörelse och organiserade marscher varje vecka till de militariserade murarna i Gaza. Detta var ett svar på den tvångsfördrivning som skedde 1948 där över 750.000 palestinier fördrevs från regionen av sionistiska miliser i en kampanj av etnisk rensning för att möjliggöra upprättandet av Israel. Vad var svaret från deras ockupanter? Den israeliska militären sköt in i folkmassorna. Palestinierna, med deras karaktäristiska mod, fortsatte sina veckomarscher: efter ett år av veckoprotester hade den israeliska militären dödat 266 palestinier, däribland 50 barn, och skadat över 30 000.

Pro-palestinska aktivister som förespråkar icke-våld och civil olydnad är inte svåra att hitta. Många av dem sitter i israeliska fängelser. Issa Amro, förespråkare för palestinska mänskliga rättigheter och grundare av gräsrotsgruppen Youth Against Settlements, arresterades godtyckligt av Israel för att ha dokumenterat övergrepp som begåtts av den israeliska militären och bosättare i Hebron. Mubarak Awad, palestinsk förespråkare av Gandhis icke-våldsmotstånd mot israelisk kolonialism som bokstavligen har kallats “den palestinske Gandhi”, arresterades och deporterades 1988. Detta skedde bara fem år efter det att han grundat Palestinian Center for the Study of Nonviolence med det uttalade målet att främja fredlig civil olydnad bland palestinier. Den funktionshindrade palestinske aktivisten Ibrahim Abu Thuraya sköts ihjäl av israeliska trupper för att han hade mage att protestera mot Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Abu Thuraya, som förlorade sina ben efter en israelisk flygattack 2008, demonstrerade fredligt, obeväpnat och sittande i sin rullstol när han dödades.

Du behöver inte ens vara palestinier för att möta en för tidig död om du fredligt förespråkar palestinska rättigheter. År 2003 dödades den 23-åriga amerikanska medborgaren Rachel Corrie av en israelisk militärbulldozer när hon tillsammans med palestinier försökte stoppa rivningen av deras hem. Ögonvittnen rapporterar att Corrie inte utgjorde något hot vid tidpunkten för sin död, och att hon avsiktligt krossades av den israeliska soldat som körde den bepansrade bulldozern.

Och hur är det med den globala rörelsen för icke-våldssolidaritet med palestinierna? Ta bara Israels svar på kampanjen Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS). BDS är en global, palestinskt ledd ickevåldsrörelse som uttryckligen är utformad efter den hyllade sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. BDS förespråkar bojkotter, desinvesteringar och sanktioner mot Israel som en fredlig metod för att pressa den israeliska staten att upphöra med sitt förtryck av palestinierna.

Som svar på detta har Israel och dess sionistiska försvarare blivit mästare på att smutskasta och förfölja BDS-förespråkare. En rörelse som bygger på en av historiens största segrar för ras- och medborgerliga rättigheter, avskaffandet av Sydafrikas apartheid, har stämplats som antisemitisk. Israel och dess förespråkare har bedrivit en obeveklig motkampanj med förtal, hot och rättslig krigföring för att kväva rörelsens momentum. Akademiker riskerar att svartlistas. Lagstiftande församlingar runt om i världen överväger och antar anti-BDS-lagar och resolutioner. BDS-aktivister riskerar att utvisas från Israel, och vissa har hotats med mord.

Palestinierna och deras förespråkare har rätt att diskutera taktik och strategi, och de relativa fördelarna med militär kamp, massaktioner och civil olydnad. Men de hycklande kraven från västerländska liberaler om en “palestinsk Gandhi” är bara ännu en version av det klassiska sionistiska klagomålet om att de inte har “någon partner för fred” medan de bedriver en systematisk kampanj av ockupation, expansion och förföljelse. Det är ett sätt att beskylla offren för deras eget förtryck. Palestinierna har haft gott om Gandhis. Det är inte deras fel att Israel fortsätter att döda dem.

Publicerad: Måndagen den 9 oktober 2023 på den här hemsidan: https://redflag.org.au/article/there-are-plenty-palestinian-gandhis-israel-keeps-killing-them

Från Hiba Abu Nadas anteckningar på Facebook i oktober 2023

I tolkning av
Abdallah Alshaar, Merima Dizdarević och Motaz Dogheim

16. oktober 2023
I himlen, bortom belägringen
Finns ett nytt Gaza
Och det håller på att bildas i detta nu…

17 oktober 2023
Barn som inte hunnit använda sina namn än – dör!

18 oktober 2023
Tjejen som förlovade sig med killen hon älskade, när de äntligen fick varandra – gick hon bort.
Huset som gjordes i ordning för brudparet förvandlades till grus och sand.
Barnet som ett par fick efter år av väntan blev söndersmulat av en raket.
Mamman, som var hemmet, gick under med hemmet.

De unga eleverna som kämpade för att få sitta längst fram i klassrummet
läraren, läkaren och journalisten, dog! Men bilderna, skriken, blodet och kistorna finns kvar.

Gaza är fullt av kistor från norr till söder. Det blir svårare och svårare
att hitta kistbärare vid liv.
Vi är bedrövade, men jag svär på Gud och er alla – desillusionen är värre än väntan på missilerna.

18 oktober 2023
Familjefotografier i Gaza är annorlunda:
en påse med kroppsdelar
en askhög
fem svepningar i olika storlekar som ligger bredvid varandra

19 oktober 2023
Min lista över vänner krymper och förvandlas till små kistor utspridda här och där.
Jag kan inte hålla samman mina vänner när missilerna splittrat sönder dem.
Jag kan inte få tillbaka dem.
Jag kan inte sörja dem.
Jag kan inte gråta.
Jag vet inte vad jag ska göra!

För varje dag krymper min vänlista mer och mer.
De är inte bara siffror.
De är vi bakom andra namn och ansikten.

Herregud, vad ska vi göra inför denna enorma dödsbankett?
Det finns inga frälsare här för att återuppliva dem, nåt sånt finns ändå inte.