Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Arkiv Ingress: Cecilia Nkolina, Sara Larsdotter och Eyab Janzi samtalar om arbetet med MaryamArkivet och varför arkiv och minnen är så viktigt. Kanske, funderar de, kan ett arkiv vara som en mamma.

TEXT: Cecilia Nkolina och Sara Larsdotter

Fria kvinnor – från ljudverk till arkiv

Vi sitter på Café Hummusson, ett ekocafé på andra våningen i Triangelns köpcentrum. Köpcentret är ett nittiotalspalats av stål och glas, mitt i centrala Malmö. I dag är det tomt och tyst. Solen gassar in genom glastaket. Högsommarkänsla fast det bara är maj månad. Eyab Janzi, Sara Larsdotter och Cecilia Nkolina ses för att prata om värdet av att dela och bevara sina erfarenheter. Och om arkiv. 

Eyab är aktiv medlem i Maryam Sisters, en kvinnoorganisation på Lindängen med ett hundratal medlemmar, de flesta 40+ och med erfarenhet av migration. Medlemmarna kommer från hela Malmö, men de flesta från södra och östra delarna (Lindängen, Nydala, Hermodsdal, Rosengård). Kvinnorna träffas flera gånger i veckan på Framtidens Hus på Lindängen. 

Sara och Cecilia är konstnärliga ledare på Teater InterAkt, en communityteater som funnits i Malmö sedan 2005. Communityteater är teater där professionella och icke-professionella konstnärer samarbetar och skapar scenkonst tillsammans. Teater InterAkt arbetar främst tillsammans med personer som har erfarenhet av migration.

Maryam Sisters och Teater InterAkt arbetar tillsammans sedan hösten 2022. Hittills har de skapat ett gemensamt verk – ljud- och bildvandringen Fria kvinnor, som visades på Triangelns köpcentrum i mars 2023. Nu planeras nästa gemensamma projekt: MaryamArkiven.

Arkiv är en mamma

Eyab: Varför vill ni göra ett arkiv?

Sara: Vi har tänkt ganska länge på att vi skulle vilja kombinera vårt communityarbete med en arkivpraktik. För att allt det material som skapas i en konstnärlig process ska bli tillgängligt för alla som har deltagit i processen.

Cecilia: I arbetet med Fria kvinnor till exempel skapades massor av material. Jag har hur många timmar samtal och intervjuer som helst, och det finns massor av foton, videor och texter. Just nu finns allt det materialet hos Teater InterAkt, men det är ju Maryam Sisters material. Det material vi har skapat tillsammans i Fria kvinnor skulle till exempel kunna ses som en samling, en del av ett arkiv som ägs av Maryam Sisters. 

S: Vad är ett arkiv för dig?

E: Ett arkiv är min erfarenhet. Det är minnet från mitt liv. Det är värt mycket för mig. Jag lever ibland i arkivet. Om jag är ledsen eller vill någonting så tänker jag på vad jag gjort. Jag tänker på vad jag har gjort förut, och hur jag kan göra annorlunda än tidigare. Jag lär mig från arkiven.

S: Så ett arkiv är en samling av minnen?

E: Ja, det är minnen. Minnen som är värda något.

C: Tror du att ett arkiv skulle kunna vara värdefullt för vår grupp, Maryam Sisters? 

E:  Ja. Jag tror att arkivet skulle kunna bli som en mamma.

C: En mamma? Arkivet som mamma, så intressant! Hur då?

E: Min mamma, hon är inte härifrån, inte från den här kulturen. Hon kunde inte hjälpa mig att förstå det svenska samhället. Så jag har behövt lyssna på andra, få den kunskapen från kvinnor som visste hur det fungerar här. Så kan arkivet vara. 

Arkiv är öppet liv

C: Man kan tänka på arkiv lokalt, att vi skapar det själva här hos oss, men man kan också tänka sig att vara en del av ett större arkiv. Vad tänker du där, vill du helst ha något eget eller vara en del av något större?

E: Det är bra att vara del av något större. Arkivet ska vara som ett bibliotek. Biblioteket är som livet. Allt finns där. Och det är viktigt att svenskar också berättar, och hittar till våra berättelser. Vi kan alla förstå mer om livet. Vi behöver ha mer information om livet. Arkiv är som ett öppet liv. Det ska inte bara vara vi, och bara angå oss.

C: Där sätter du fingret på något som vi ofta möter i vårt arbete tänker jag. Spänningen mellan behovet av separatism för att vara trygg och faktiskt kunna dela, och lusten att bryta den isolering som följer av separatismen och vara del av något “offentligt”, något som är för alla.

S: Förstår jag dig rätt att du menar att på ett bibliotek är det fler som kan ta del av arkivet?

E: Ja, det blir lättare. Berättelserna aktiverar. Jag måste inte bara lyssna på musik. Jag kan lyssna på berättelser om andras liv. Det är också en slags musik känner jag. Det viktiga är att sprida historia. Inte bara om kriget, utan också om livet. Livets historia.

Arkiv för att äga sitt liv

S: Är det viktigt att dela sin historia, sin livsberättelse?

E: Det är mycket viktigt. Jag vill dela den.

S: Varför?

E: För att jag hade behövt att någon berättat för mig om livet, hur ska man göra med det. Jag hade ingen. Men nu vill jag dela min erfarenhet, för att jag vill att de som är yngre ska kunna förstå livet bättre. För att de ska äga sina liv.

C: Det är viktigt, verkligen! Vi ses på Triangeln nu, för det var här vi gjorde ljudverket Fria Kvinnor där din livsberättelse fanns med. Fina minnen på den här platsen! Idag är det rätt tomt här, men i mars/april då vi jobbade här stötte en alltid på någon från Maryam Sisters, ofta tillsammans med familjen.  Bjöd du in någon att se konstverket?

E: Jag bjöd mina döttrar och barnbarn. De kom många gånger. Min dotter kramade mig. Först var de bekymrade när jag var mycket hemifrån. Var är du? Vad gör du? De ville veta. Min son också. Jag sa: ”Jag mår bra. Varför oroar ni er?” De blev mycket glada när de såg utställningen. De sa: ”mamma, vi kan inte tro att det är du som pratar”. De lyssnade om och om igen på min röst på inspelningen och sa “mamma, är detta verkligen du?”

Eyabs berättelse

Förut var jag mycket rädd.

Tidigare i mitt liv kunde jag inte mycket. Jag hade inte fått lära mig. Jag var hela tiden med en man, den jag var gift med. När jag kom till Sverige … hela livet ändrades. Jag bytte land, jag bytte person. Det var svårt för mig att acceptera. Andra regler, traditionerna är inte de samma. Jag kände inga människor. Det var svårt faktiskt. Det tog lång tid. Och den svåraste saken var att jag inte hade någon vän. Jag hade ingen att dela med. Jag kunde bara gå ut och promenera i skogen, själv. Jag var nästan helt själv, eftersom jag hade en man som inte kunde förstå hur jag tänker och fungerar. För mig blev det som en blockering. Ingenting, jag ville ingenting. Jag ville tillbaka till min mamma. Sen fick jag asyl och flyttade till Fagersta. Först försökte jag fylla min tid med att läsa svenska. Jag blev klar med SFI på 6 månader. Jag tänkte att jag måste fortsätta läsa. Jag åkte långt varje dag, fram och tillbaka, för att kunna läsa. Och fortfarande hade jag inga vänner. Det var en svår period.

Jag hade studerat arkitektur hemma. Jag sökte jobb på en arkitektbyrå. Och jag fick jobbet. Jag var mycket glad. Men mannen ville inte att jag skulle jobba. Han sa nix! Om du jobbar så skiljer jag mig. I dag skulle jag säga – ok! Men då tänkte jag – om han lämnar mig har jag ingen. Nu tänker jag – jag borde ha blivit glad! Livet var svårt med honom. Varje gång jag ville göra något sa han nej. Jag försökte läsa. Om han såg att jag läste en bok hemma blev det katastrof. Han förstod inte. Han blev arg, han kastade böckerna. Och det jag gjorde fel, det var att stanna. Ingen berättade för mig att jag kunde gå. Ingen sa: Det är ditt liv!

Förut var jag mycket rädd. Min familj kunde inte hjälpa mig. Min man var hela tiden efter mig. Jag var rädd hela tiden. Jag kunde inte sova själv. Kvinnor ska inte behöva vara rädda. De unga måste få veta det. Unga kvinnor som är i min situation, och svenska kvinnor också. Alla kvinnor måste veta – att skilja sig är inte fel. Det står i Koranen till och med! Om någon inte passar kan man skilja sig – det är ingen katastrof. Men ingen säger det till kvinnorna. Det är ett problem som finns i alla kulturer.

MaryamArkivet

C: Om vi går tillbaka till arkivtanken och föreställer oss att vi skall skapa ett MaryamArkiv, hur ska det arkivet då vara? Vilken typ av historier ska det rymma? Ska det finnas bilder? Föremål? Ska det vara ett fysiskt arkiv? Ska det vara digitalt? Varska det ligga?

E: Det ska vara en bok. Och en digital bok. Då kan alla lyssna.

C: Är böcker viktiga för dig? I ditt liv?

E: Vet du, när jag var ung … När jag vaknade bad jag – vi ber på morgonen – och när jag hade bett mina böner i Koranen så tog jag min bok. Litteratur. Eller en poet som jag tycker om att läsa. Jag var väl 16 år då … Mitt liv är böcker faktiskt.

C: Förstår. En bok är ju ett slags miniarkiv. Och samtidigt inte. Ett arkiv är något större.

E: Ja, men vi kanske inte behöver något större! (Skratt.)

C: Så kan det vara (skratt). Om du skulle arkivera något – saker, erfarenheter, berättelser eller objekt – vad skulle det då vara?

E: Att ingen ska spilla sitt liv. Jag har gett mitt liv åt andra. Varför? Var och en måste leva sitt liv. Det är mycket viktigt för mig. Jag säger till mina döttrar, till mina barn, försök förstå vad ni behöver, vad som är bra för er, så kommer framtiden att bli bättre.

C: Alla har rätt att leva sitt liv, är det den erfarenheten du skulle vilja förmedla vidare?

E:  Ja.

Allt blev lätt

S:  Om du skulle berätta om Fria kvinnor – vad var det vi gjorde i det projektet?

E: Det var något som jag inte trodde att jag skulle få göra i mitt liv. Det var som om det inte längre var jag, när jag jobbade med det. Allt blev mycket lätt. Det kom flytande. Jag berättar och jag lyssnar på de andra. Det var en fantastisk sak faktiskt. Det var det bästa som har hänt i mitt liv. Jag har skaffat vänner och jag känner att jag blir starkare. Mycket starkare.

Förut kunde jag inte prata ett enda ord om mig själv, om mitt liv. Men nu spelar det ingen roll. Jag pratar, jag måste prata. Och om jag pratar är det inte bara för mig, jag pratar för mina barn också. För att de ska lära sig. För alla de som är yngre. Om de får några problem, att de ska tro på sig själv. Att de kan. De ska inte vara rädda. Jag känner att rättigheter finns här i Sverige, för oss. Och det har inte kommit ur ingenting, av sig själv. Nej, det beror på att de som kom före oss jobbade mycket. För att det ska bli bättre. De har sparat sina minnen och berättat.

Att vara i förening

S: Jag tycker det är intressant det du säger att du förut inte ville prata om ditt liv och dina erfarenheter …

E: Aldrig!

S: … och så plötsligt har du känslan av att du kan prata med lätthet!

E: Ja, plötsligt kommer det.

S: Vet du vad det var som gjorde att det plötsligt gick att prata?

E:  Att vara i en förening och prata. Om jag pratar hemma med en kompis om mina problem, så säger hon kanske “alla har sina problem”, det är samma för alla. Men att prata med andra i en förening, det är något annat. Vi har samma situation. Alla är äldre, alla har barn som är stora. Så vad är vi? Vad är vi nu? Det frågade jag mig. Vi frågar oss det tillsammans. Vi blir aktiva. Förut var jag ensam, jag ville inte beblanda mig med någon, men det vill jag nu. Och jag vill också hjälpa andra. Jag behöver andra. Men ni vet, Malmö, det är något annat. Det finns många starka kvinnor här. Det är lätt att vara social här, vara med folk, träffa andra.

Maryam Sisters, det är en grupp där vi får stöd och blir starka med hjälp av varandra. Vi hade många problem. Men Maryam Sisters ändrade mitt liv. Det är ett annat liv nu. Det är fint, och hur ska jag säga … Man förstår att man kan lära sig mycket av andra. Och man förstår vad det är att vara vänner. Så är det.

C:  Tycker du att Maryam Sisters ska skapa ett arkiv?

E:  Ja. Vi måste spara det arbete som har lagts ner. Det kan inte bara försvinna. Vi måste bevara det. Jag tror det kan bli något viktigt för framtiden. Något som många kan ha nytta av. De kan bygga vidare på våra erfarenheter. Vi bygger tillsammans, och det blir bara större och större. 

Texten utgår från flera samtal och intervjuer som ägde rum under maj och juni 2023. Transkriberat och bearbetat av Cecilia Nkolina och Sara Larsdotter. Läst och kommenterat av Eyab Janzi. Samtalen ingår i arbetet med MaryamArkivet, ett projekt finansierat av Region Skåne. Ljud- och bildverket Fria Kvinnor finansierades av Region Skåne, Kulturrådet, Malmö Kulturstöd och Konstnärsnämnden. 

Gemensam sorg och individuella öden

ARTIKLAR Anna Remmets har sett utställningen Vad händer när vi inte längre kan gråta? i Botkyrka konsthall i Stockholm och skriver om kampanjen Kollektiv Sorg.

TEXT: Anna Remmets

Loggan till utställningen  Vad händer när vi inte längre kan gråta? som pågår i Botkyrka konsthall i Stockholm fram till 23 februari 2023 föreställer en tår. Det gör också Kollektiv Sorgs, som anordnar utställningen, logga. Kollektiv Sorg är en fristående kampanj som drivs inom det globala Amnestyprojektet Digital Disruptors. De beskriver sig själva med följande ord: ”Kampanjen ’Kollektiv Sorg’ lyfter problemet med gatuvåld och skjutningar -– och förmänskligar människorna bakom rubrikerna. Genom konst, poesi och personliga berättelser kommer kampanjen humanisera människor i orten som påverkas av våldet, samt belysa tragedin med mängden unga som dör. Att människor dör får inte begränsas till en rubrik eller ett Iinstagraminlägg, allas liv är lika mycket värda och våldet i förorten måste tas på allvar och inte avskrivas som ’problem i utsatta områden’ Det är också en mänsklig rättighet att inte utsättas för våld och få skydd om en riskerar att utsättas. ”

 

Just sorgen är något som knappt har fått plats i den offentliga debatten om skjutningarna. Antagligen eftersom de politiker som använt våldet som slagträ inte har haft något intresse av att väcka empati och identifikation med dem som på olika sätt lever med det, utan tvärtom har försökt plocka politiska poäng genom demonisering och avhumanisering. 

 

Det är detta Kollektiv Sorg alltså försöker ändra på. På sitt konto på Instagram och i utställningar som den i Botkyrka konsthall men också tidigare, hösten 2022, på Sergels torg. Nyligen tilldelades de utmärkelsen Årets dörröppnare av en stiftelse som författaren och advokaten Evin Cetin tillsammans med organisation Humanium Metal har tagit initiativ till. 

 

Utställningen Vad händer när vi inte längre kan gråta? är curerad av konstnären Mini Davarasl och poeten Alexander Zadruzny och utgår från Kollektiv Sorgs arbete med att humanisera de människor som på olika sätt drabbas av skjutningar och annat våld bortom rubrikerna och debatterna om hårdare tag. ”Vi vill lyfta mammorna, papporna, bröderna, systrarna, kusinerna, vännerna och barnen som alla har drabbats. […] Denna gång är det vi som sätter agendan där vår verklighetsbild och våra erfarenheter står i centrum och där vi får möjligheten att höja våra röster och berätta om vår sorg”, skriver de i beskrivningen av utställningen på konsthallens hemsida. 

 

Jag besöker utställningen en vacker höstdag när det är vernissage. Höstens klara färger kontrasteras direkt när man kommer in av den sobra färgsättningen där vitt dominerar. Verken består av ordkonst, foto och film. Det är enkla, korta och rättframma berättelser som tar form. Några av de medverkande är Nicolas Lunabba
, Ramatoulie Gabbidon, Faysa Idle, Diana Sinisalo, Alejandro Sinisalo, Alexander Zadruzny, Sakariya Hirsi, Saly Abdulwahid och 
Pim Kwampaiboon. Här finns en poetisk återgivning av ett samtal med en orolig mamma, ljudkonstverk om sorg och saknad och ett ljudkonstverk där en förtvivlad person ringer till 112. Här finns videoverk och svartvita. Vi får höra människors röster och möta deras blickar i närbild. 

 

Utställningsytan är relativt liten och det är många människor i lokalen. Ändå lyckas verken skapa ett slags skal av stillhet omkring sig som gör att en intim känsla infinner sig mitt i flödet av besökare. Individerna och människoödena får ta plats på sina egna premisser och med sina egna ord samtidigt som utställningen bjuder in oss att känna just kollektiv sorg över alla liv som har tagit slut i förtid och föräldrar, syskon och vänner som blivit kvar. Allt medan unga människors död cyniskt används för att marknadsföra en rasistisk och repressiv politik. 

Kollektiv Sorg skriver om sitt arbete på Instagram: kollektivsorg

Rapport från Trieste – om migration, gränsvåld och solidaritet

ARTIKLAR Journalisten Alessia Manzi rapporterar från Trieste i Italien dit migranter kommer efter långa och svåra resor kantade av umbäranden och våld.

TEXT: Alessia Manzi, Översättning: Anna Remmets

”I Grekland bröt polisen armarna och benen på kvinnor och barn. Jag såg män återvända nakna till den turkiska gränsen.”, säger Mohammed, 27, som kom till Europa från Pakistan för en och en halv månad sedan. ”Min resa varade åtta i månader. Jag svalt i tio dagar i den iranska öknen. Sedan spenderade jag vintern i Turkiet eftersom det var omöjligt att korsa gränsen. Visste du att tjugo människor dog när de försökte korsa gränsen?” säger han medan han vandrar bland de höga träden som växer bland hyddorna som kring scouthostelet Alpe Adria i Campo Sacro, i närheten av Trieste, där migranterna väntar på att bli skickade till andra delar av Italien. ”I Pakistan var jag professionell cricketspelare. Jag försökte även i Brescia, men utan papper är det svårt att göra någonting”, fortsätter Mohammed och hälsar på en grupp pojkar som är sysselsatta med en fotbollsmatch framför hostelets kök.

”Jag brukade fundera på att åka till Tyskland, men sedan bestämde jag mig för att stanna i Italien. Jag önskar bara att det fanns mer respekt för människor”, säger Mohammed på väg till lunchen. Från vägen ner mot Campo Sacro-berget till Triestes centrum ser man havet. Vädret är klart och det känns som om vi redan är i Koper i Slovenien. Man tänker knappt på att det finns en gräns. ”Det finns människor som har väntat på gatan på att få en sängplats i mer än en månad. Situationen har redan rapporterats åtta gånger till prefekturen och till UNHCR”, berättar Davide P., medarbetare på ICS (Consorzio Italiano di Solidarietà) medan han öppnar mottagningscentret som ligger ett stenkast från Triestes järnvägsstation och Piazza Libertà. Numera är det en mötesplats för migranter som anländer från Balkanrutten.

Centret återöppnades förra augusti efter att ha varit stängt under två år och erbjuder en sängplats för tre nätter på roterande basis, dusch, en måltid och juridisk och social information. ”Den här platsen stängdes på grund av ett uppenbart politiskt beslut. Vid den här tiden började migranter olagligt skickas tillbaka till Slovenien, vilket också påverkade asylsökande i Italien”, förklarar Gianfranco Schiavone, ICS:s ordförande. 

När de når den slovenska gränsen avvisas migranterna och trängs ut ur Europeiska Unionen. ”Sedan bröts kedjan i januari 2021 när ett beslut i Roms domstol förklarade den praktiken olaglig, även om den fortfarande är aktiv i Frankrike”, säger Schiavone. ”Centret återöppnades, och de böter borgmästaren ville ge migranterna för att hålla dem borta från gatan har också upphört”, tillägger han. ”Böter till dem som inte är registrerade i Italien, familjer som separeras av gränspolisen. Detta är vad som händer längs gränsen”, säger Maddalena Avon, jurist. ”Vi försöker bygga en mer human atmosfär. Vi har kulturella tolkar med oss, och vi har ett vackert utbyte med dem som kommer hit. Men vi vet att sådana här situationer inte borde uppstå”, avslutar Davide.

I århundraden har Trieste varit en vägkorsning för människor och kulturer som har kommit till staden med de vita byggnaderna och sin något stränga framtoning. De senaste tre åren har dock Trieste blivit en samlingsplats för migranter som anländer framförallt från Balkanrutten. Det är denna väg kantad av hinder som migranterna kallar ”spelet” eftersom de om de blir avvisade blir tvungna att vända tillbaka och försöka korsa gränsen på nytt. Trieste är den första staden efter rutten där migranter finner ett välkomnande sammanhang långt ifrån våldet de utsatts i Kroatien eller vid den grekiskturkiska gränsen. Migranterna kommer i huvudsak från Afghanistan, Kurdistan, Iran och Irak. Här finns också migranter från Indien, Pakistan och Medelhavsrutten. De från Mellanöstern är ofta transitmigranter som stannar i Trieste bara en eller två nätter och sedan fortsätter sin resa mot franskitalienska gränsen.

Därifrån fortsätter resan till skandinaviska länder eller Tyskland, eller så förblir migranterna fast i norra Frankrike, i slumkvarteren mellan Calais och Dunkirk där de väntar på att nå Storbritannien. Enligt den senaste ICS-rapporten från 2021 anlände 6 489 människor till Trieste under 2021. Den senaste datan från ICS visar närvaron av 2 009 under sommaren, 1 500 under månaderna innan. ”Dessa siffror är alltid underskattade”, lägger Davide P. till, ”för alla människor spåras inte.” 

I jämförelse med 2021 har migranterna ökat med åtminstone 400 eftersom fler anländer under sommarmånaderna. I den här staden, som vetter mot Adriatiska havet och svalkas av sjöbrisen, föddes dessutom 2002 ett system av vitt spridd gästvänlighet som Italien fortfarande excellerar i idag. ”Att vi är där vi är idag beror på en blandning av saker, såsom politiskt ointresse och en politisk strategi för att skapa oro kring dessa människors ankomst. Inrikesministern säger offentligt att det inte finns tillräckligt med plats för att rymma alla”, förklarar ICS:s ordförande Gianfranco Schiavone. ”Om folk skulle omplaceras över det italienska territoriet skulle servicen räcka åt dem som befinner sig i transit eller ännu inte kommit till mottagningen. Självklart behöver vi överväga att dagcentret kan övertas av institutionerna och inte längre drivas av föreningar”, säger Schiavone. ”Temperaturerna kommer att sjunka, och om inte prefekturen hittar en lösning kommer människor att uppleva stora svårigheter”, avslutar han.

Solen har nästan gått ner över Piazza Della Libertà och en lång kö med människor väntar på sin tur att äta bröd och kyckling medan kvällstrafiken väller in över gatorna. ”Jag minns inte hur länge jag blev kvar mitt i skogen, liggandes med ansiktet mot marken. Den kroatiska polisen stoppade mig nära den slovenska gränsen under kanske tre eller fyra timmar. Jag var väldigt rädd.” Hejar är trettiofem år och lämnade för en månad sedan sin by i Bakur i den turkiska delen av norra Kurdistan för att fly Erdogans förföljelse av det kurdiska folket. 

”Polisen sa att jag kunde gå, men några meter från dem hörde jag ett pistolskott och kände smärta i ansiktet. En kula snuddade vid mig och bröt näsbenet”, säger Hejar och fortsätter med ett förfärat ansiktsuttryck: ”Jag ropade på hjälp i en by i närheten och någon ringde en ambulans. När jag kom till sjukhuset tog läkaren emot mitt vittnesmål och sydde ihop mitt sår utan bedövning. Jag bad om smärtstillande men han svarade att det inte fanns någon medicin.”

På bänken på torget vid Triestes centralstation där han sitter suckar mannen djupt och rör vid ögonbindeln som en av volontärerna som hjälper migranterna där varje kväll har gett honom tidigare. ”Jag vet inte om jag vill till Belgien eller om jag vill stanna i Italien, men för närvarande vill jag inte fördöma något. Min familj stannade kvar i Kurdistan. Jag vill inte att något ska hända med dem”, säger Hejar. Kring stationen vimlar det av människor, men inga korsar Piazza dell’Unità. Det finns en organisation, Linea D’’Ombra, grundad av Lorena Fornasir och hennes man Gian Andrea Franchi, som hjälper migranter som anländer till Trieste från Balkanrutten. De fortsätter lägga om sår på människor som stannar där efter månader och ibland år på resande fot. ”Vi är här eftersom det är viktigt att vi hanterar migrationen från Mellanöstern, Bangladesh, Pakistan och Nepal. Länder där stormakternas intressen skapat förödelse,”, säger Gian Andrea Franchi som står bredvid sin fru som är upptagen med att desinfektera skärsåret på en pakistansk pojkes arm. ”Vi blev också anmälda för att ha hjälpt och bidragit till olaglig invandring förra året”, fortsätter Franchi, ”men kort efter lades anklagelsen ner eftersom det inte fanns någon grund. Självklart var det inte trevligt att ha polisen i huset klockan fem på morgonen. Jag ville nästan att det skulle bli rättegång. Då skulle det åtminstone ha blivit debatt”, säger han.

”Det var gränsvåldet som drev mig hit. Om någon inte berättar deras historier fortsätter de att vara icke-människor. Att vårda fötter är en politisk gest, inte en uppoffring eller något feminint. Det är en politisk praktik som går ut på omsorg om den andra. Det är ett liv av motstånd.” säger Lorena och ler. ”För oss är det här mitt i världen, där människor från hela världen möts”, lägger hon till och ger en sötsak till en liten flicka som reser med sin familj från Rojhilat i iranska Kurdistan. ”Vi har varit här varje dag i nästan tre år. Vi har tagit hand om tusentals människor. Vi tror att situationen för oss i framtiden, med tanke på läget i Italien, inte kommer vara bra, men skickar de i väg oss kommer vi göra motstånd.

Antirasisten: Shireen Abu Akleh

ARTIKLAR

TEXT: Nazanin Sepehri

Shireen Abu Akleh sköts till döds av israelisk militär den 11 maj 2022, 51 år gammal. Hon var en palestinsk tv-journalist som arbetade för Al Jazeera. Född i Jerusalem, och dödad i Jenin, var Abu Akleh en viktig röst för många palestinier världen över och en förebild för än fler.

 

Hennes död kom som en stor chock världen över. Trots tydlig pressväst blev hon och en av hennes kollegor beskjutna under en räd i ett palestinskt flyktingläger. Två dagar senare, den 13 maj, attackerade israelisk polis även sörjande på Abu Aklehs begravningsmarsch, inklusive de män som bar kistan så att den nästan föll. Israels brutalitet saknar gränser och äger rum framför allas ögon.

 

Trots Israels försök att beskylla palestinier för skottet som dödade Abu Akleh, pekar både ögonvittnen och oberoende utredningar på Israel – och så småningom har till och med Israels försvarsmakt gått med på att det troligen var en israelisk kula som dödade henne. FN:s säkerhetsråd har begärt utredning av händelsen. USA (FBI) har sagt att de ska utreda hennes död. Journalistförbundet har anmält Israel för krigsbrott till Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och Abu Aklehs familj har lämnat in klagomål till densamma. Vad dessa utredningar och anmälningar leder till, kommer vara frukten av politisk strid.

 

Shireen Abu Akleh utbildade sig till journalist i Jordanien, och arbetade sedan som journalist på olika arbetsplatser innan hon började på Al Jazeera 1997. Hon var en av Al Jazeeras första fältjournalister. Betydelsen av hennes arbete är svår att beskriva i ord, men den palestinska forskaren och skribenten Rana Baker gjorde det väl med dessa ord:

 

”Shireens död är en av de mest smärtsamma förlusterna jag någonsin upplevt. Och det är inte bara jag. Det är så många av oss – en hel generation – som fick sin första aning om innebörden av att stå stadigt inför orättvisan genom henne. Vi såg upp till och beundrade henne, lärde oss av henne att formulera oss politiskt och för första gången diskutera vår svåra situation. Vi efterliknade henne, kopierade till och med hennes ton. Under åren av den andra intifadan – den första stora politiska händelsen som min generation upplevde – var det Shireen som hjälpte oss att förstå den och förstå den på ett sätt som var nyanserat och sofistikerat, men ändå empatiskt och kompromisslöst.

 

Vi minns intifadan genom Shireen. Orden hon använde var skarpa men ändå nära våra hjärtan. Hon berättade utan tillåtelse. Hon behövde det inte. Hon visste att vi alla gav det till henne. Hur kunde vi inte. Hon visste att inget annat tillstånd spelade någon roll. Hon använde språket, orden och inramningen av de människor hon älskade och som avgudade henne, de människor vars liv och berättelser hon berättade. Under den israeliska invasionen av Jenin 2002 hjälpte Shireen en kvinna att hitta sina barn i spillrorna. Kvinnan sa att även om Shireen var törstig så fortsatte hon. Det är inte bara Shireens empati och skarpa rapportering som vi kommer att sakna, utan också hur stora hon fick oss alla att känna oss när hon inte pratade med bosättarna – inklusive soldater – som aggressivt försökte avbryta hennes rapportering, men alltid om dem – och alltid med den nedlåtande tonen de väl förtjänade.”

 

Shireen Abu Akleh var en inspiration i livet, och hon kommer fortsätta vara en inspiration i döden. För varje skott ockupationsmakten skjuter, för varje människa som går förlorad, föds än mer ilska och kampvilja för rättvisa och frihet för det palestinska folket.

När blev finnarna vita?

ARTIKLAR Under en period i svensk historia såg svenskarna finnarna som en främmande ras. Idag är inte så fallet. Det är vanligare att tala om Finland som ett nordiskt land, finnarna som nordiska bröder och Sverigefinnar i Sverige som en nationell minoritet eller välintegrerade invandrare. Stellan Beckman undersöker hur den finländska minoriteten gick från att vara ”främmande andra” till att bli assimilerade vita svenskar.

TEXT: Stellan Beckman

När det finska blir främmande

Finnarna har gått från att vara en fara för ”den svenska rasens renhet” till att bli en del av en nordisk vithet tillsammans med svenskar. Men hur gick detta egentligen till?

Fram till 1809 var Sverige och Finland en enda stormakt. Man sökte erövra både nära angränsande kungariken i Europa och grunda kolonier likt andra kolonialmakter. När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 ledde det till vad som kan tolkas som en kollektiv sorg över Sveriges forna stormaktstid. Det svenska samhället försökte skriva om den egna historien så att den bättre passade den nya politiska och geografiska verkligheten. Arkeologer, etnologer, språkvetare och historiker började nysta fram en historia om Sverige där Finland inte existerade.

Enligt idéhistoriken Lina Spjut, som undersökt hur finnar och finskhet representerats i svenska skolböcker fram till vår tid, används begreppet ”ras” om finnar redan under 1860-talet. Det framgår dock  av sökningar bland digitaliserade svenska tidningar att det fram till 1860-talet var näst intill obefintligt att beskriva finnarna som en främmande ras i svenska nyheter. Enligt idéhistorikern Pia Laskar, som fokuserar på rasbiologen Gustaf Retzius resa till Finland under 1870-talets senare hälft, gjorde han sin resa i syfte att svara på den tyske anatomen Rudolf Virchow. Enligt Virchow var finnarna blonda och blåögda, något som Retzius inte kunde gå med på.

Sverige kom att under 1800-talets senare hälft alltmer fokusera på vad som kommit att kallas för en ”’försvenskningsprocess” där finsktalande och samer var ett återkommande fokus. Särskilt under 1880-talet och framåt blev retoriken kring den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen alltmer hätsk. Vid den här tiden skilde man inte på tornedalingar och andra finsktalande utan klumpade ihop dem i folkräkningar.

Bland annat inrättas de första helsvenska skolorna i Tornedalen 1888. År 1899 grundades Tornedalens folkhögskola i Matarengi som hade till syfte att stärka det svenska språket och den svenska kulturens ställning i Tornedalen.

När Finlands sak plötsligt blev Sveriges

1900-talets första årtionde inleds med fortsatta satsningar på att försvenska den finsktalande befolkningen i Tornedalen. Vad som skiljer arbetsstugorna i Tornedalen från övriga är att de aktivt var en del i försvenskningsprocessen. Enbart svenska fick talas i skolan.

En viktig aktör i utformningen av denna försvenskningsprocess var biskop Olof Bergqvist. För honom var finsktalande en ”bildbar ras” och kunde därmed civiliseras. Liknande tankegångar fanns hos Albert Carlgren. Han var verkställande ledamot i Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor 1906–1933 och menade att även om de finsktalande i Norrbotten levde i fattigdom på grund av sin ras kunde de räddas genom att lära sig det svenska språket. 

Andra delar av det svenska samhället hyste negativa tankar om finnarna. Journalisten Christian Catomeris har exempelvis visat hur den svenska polisens attityder gentemot finnarna såg ut under 1900-talets början. Man ansåg att de finnar som kommit till Stockholm vid den här tiden utgjorde det ”sämsta element, som från främmande land tillföres till Sverige”. Herman Lundborg gick i de rasbiologiska spåren som redan stakats ut av hans föregångare Gustaf Retzius och hävdade även att äktenskap mellan finnar och svenskar var en rasblandning.

1917 hände något väldigt viktigt i en tid när större delen av det svenska samhället såg finnarna som en främmande ras – Finland blev självständigt. Ännu större betydelse fick dock andra världskriget. Parollen om att ”Finlands sak är vår” kommer från den frivilligrörelse som grundades i Sverige när Sovjet invaderade Finland 1939. En känd del från denna historia är de 70 000 finska krigsbarn som kom från Finland till Sverige under vinterkriget (1939–1940) och fortsättningskriget (1941–1944) i olika omgångar. Vid den här tiden var plötsligt svenska familjer redo att släppa in finska barn i sina hem. Detta kan ses som en del i en större förskjutning av svenskarnas syn på finnarna och finskhet, även om beskrivningen av finnar som en främmande ras levde kvar i svenska skolböcker till sent 1960-tal.

 

Från rasfrämling till invandrare

Det är allmänt känt att många kom från Finland till Sverige för att arbeta under efterkrigstiden men direkt efter 1945 var det fortfarande krav på att den som reste in till Sverige redan skulle ha arbetstillstånd för att få inträde i landet. Först efter 1954, då den nordiska gemenskapen bildades så som vi känner den idag, blev det möjligt att resa mellan Finland och Sverige oavsett ärende. Den nordiska gemenskapen var grundad i tanken om en gemensam passunion och en gemensam arbetsmarknad. På så vis gjorde man direkt skillnad på så kallad inomnordisk och utomnordisk invandring.

Bland de icke-nordiska länder som svensk industri tog emot arbetskraft från fanns Turkiet, Grekland och Italien. Oftast beskrivs invandringen från dessa länder och från Finland som likartad då många arbetsplatser hade anställda från flera av dessa länder samtidigt. Samtidigt finns det mycket som tyder på att Sverige värderade arbetskraft från Finland något högre. Till detta hör behandlingen vid gränsen, där turkiska, grekiska och italienska arbetare fick genomgå en avlusningsprocess. Processen innebar att de fick sina kläder brända, passerade en hälsokontroll och blev påtvingade en dusch av gränspersonalen. 

En liknande behandling finns inte att hitta i det sverigefinska kollektiva minnet. Fram till den här perioden var avlusning en vanlig process vid de svenska gränserna oavsett varifrån du kom. Att alla invandrare vid den här tiden inte behövde genomgå samma process kan tolkas som att gränsdragningarna kring vad som ansågs vara främmande och orent började skifta. 

Dessutom finns inledningen till ett erkännande av det finska språket i en del svenska dokument från riksdagsnivå på 1980-talet. Men då handlar det främst om att det är ett nordiskt språk som borde få en helt annan status än andra minoriteters språk. I övrigt skedde det inskränkningar i språkfrågorna. Från 1985 skulle enbart de barn som växte upp med språket i hemmet få rätt till modersmålsundervisning. För samer, romer och tornedalingar återfick man de gamla bestämmelserna kring modersmålsundervisning 1987.

1980-talet var även en period då den gemensamma svenska och finska historien plötsligt fick större plats i det allmänna medvetandet. Detta skedde bland annat via seminarier som senare publicerades i bokform. Även mer populärvetenskapliga verk kom att lyfta fram den gemensamma historien på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt var det mycket svårare att bara se finskan som ett minoritetsspråk bland andra och den finska minoriteten som främlingar.

 

Invandrare blir ett kodord för icke-vit

Om 1980-talet bjöd på några mindre erkännanden av den sverigefinska minoriteten så är det under 1990-talet som ett skifte i dess position i samhället verkligen blir synligt. Nu etableras den definition av invandraren som icke-vit vi idag tar för givet. Kulturgeografen Alen Pred och etnologen Åke Daun har på var sitt håll noterat detta skifte under 1990-talet. 

Extra tydligt blir detta skifte om vi ser till att den högerextrema vit makt-miljön vid den här tiden har Sverigefinnar i sina led. Från mer extrema grupper som Nationalsocialistisk Front till högerpopulistiska partier som Ny demokrati återfinns en viss sverigefinsk representation. Att en finsk bakgrund inte ledde till några kontroverser i dessa miljöer kan tolkas som att rasgränserna flyttat på sig. 

År 2000 blev Sverigefinnar erkända som en nationell minoritet. Även om det betytt mycket för minoritetens status i det svenska samhället är det osäkert om det är den största orsaken till att vi nu inkluderas i den svenska vitheten. 1990-talet hade redan sett ett skifte i var gränsdragningen mellan ”svensk” och ”invandrare” skulle gå. Sedan år 2000 har den gränsdragningen blivit allt mer självklar i offentliga diskurser. 

Antologin Finnjävlar från 2017 är intressant i det här sammanhanget. Flera antologier som publicerats om Sverigefinnar tenderar att fokusera på språkfrågor och etnicitet. I Finnjävlar finns bidrag som lyfter frågor som rör vita privilegier och hur den sverigefinska minoriteten kommit att ingå i den svenska vitheten. Maziar Farzin beskriver i sitt bidrag till antologin att Sverigefinnar numera har möjligheten att ingå i den vita gemenskapen. 

Denna text skrapar bara på ytan av vad som påverkat skiftet från 1800-talets början till vår tid. Men att undersöka hur vi Sverigefinnar fått en plats i den svenska vitheten är också att synliggöra samhällets strukturer kring vem som får vara en del av Sverige och vilka som inte får det.

Att tillämpa en abolitionistisk politik på klimatkrisen

Abolition Klimatkrisen är akut, inte minst för urfolk och människor i det globala syd som redan känner av den inpå bara skinnet. Men för verklig förändring behöver klimatrörelsen reflektera över hur även den genomsyras av rasistiska och koloniala strukturer, skriver Vasna Ramasar.

TEXT: Vasna Ramasar Översättning: Anna Remmets

Inledning

Klimatet förändras och över hela världen ser vi bevis på detta – från torkor och skogsbränder i Sverige och USA, till översvämningar i Bangladesh och Tyskland. Forskare som talat med i princip en enda röst har gjort studier och bekräftar att de extrema förändringarna vi ser är framkallade av människan. Behovet av att uppmärksamma klimatförändringarna har blivit en av de enande frågorna i världen – oavsett om det är inom ramen för FN:s Framework Convention for Climate Change (UNFCCC) som nationalstater har skrivit på eller klimatstrejker och protester från vanliga medborgare. 

Ett försök att avskaffa användningen av fossila bränslen, vilka är huvudkällan till klimatförändringar, pågår. Det innebär att förändra våra transportsystem, reducera förflyttningen av varor över världen, konsumera mindre och annorlunda och bryta vårt beroende av produkter från fossila bränslen som plast.

Fokus ligger därmed på att minska vårt utsläpp av koldioxid så att vi kan bibehålla ett klimat som gör att det går att leva på jorden. Ett snävt fokus på utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar är dock otillräckligt. Våra ansträngningar att adressera klimatförändringarna måste ske i en kontext av historiska, nutida och framtida sociala och ekologiska relationer. Samtidigt som vi arbetar för att avskaffa fossila bränslen behöver vi avskaffa det orättvisa system av ojämn utveckling och rasistisk kapitalism som har uppstått jämte användningen av dessa. 

Om vi inte uppmärksammar detta kommer användandet av annat bränsle – energiövergången – enbart förstärka den sociala orättvisan och miljöorättvisan hos det nuvarande systemet. I denna artikel beskriver jag tre aspekter som behöver belysas i våra ansträngningar för att reducera koldioxidutsläpp och mildra de destruktiva klimatförändringar som förutspås. 

Klimaträttvisa är mer än att bekämpa klimatförändringar och koldioxidutsläpp 

Mänskliga varelser och vår strävan efter tillväxt har lett till fundamentala förändringar på planeten, inklusive förändringar i vädermönster, enorma förluster av djurarter samt vattenbrist. Detta narrativ är dock problematiskt eftersom det håller alla människor lika ansvariga. När vi tänker på klimatförändringar är det nödvändigt att ta i beaktande att

  1. inte alla människor har bidragit till mänskligt framkallade klimatförändringar i samma grad 
  2. inte alla människor kommer uppleva klimatförändringarna på samma sätt, då vissa kommer påverkas värre än andra, samt att
  3. koldioxidutsläpp och klimatpåverkan är djupt sammanlänkade med befintliga mönster av social ojämlikhet.

Enligt nya studier av Stockholm Environmental Institute (2020) ansvarade de rikaste 10 procenten av världens befolkning för mer än hälften av koldioxidutsläppen i atmosfären mellan 1990 och 2015. Dessutom finns det en historisk aspekt av klimatskuld hos de länder som har släppt ut stora mängder, utan restriktioner, sedan industrialiseringens början. Eftersom en del växthusgaser kan bli kvar i atmosfären i upp till tusentals år behöver dessa tidigare utsläpp tas med i beräkningen. Det väcker den viktiga frågan om hur vi ska ta hänsyn till historiska utsläpp från högindustrialiserade länder. 

Ytterligare en aspekt av klimatskuld är det ekologiskt ojämlika utbytet som äger rum mellan länder när de handlar med varor. Till stor del räknar vi inte in de ekologiska resurser som tas i bruk (såsom vatten och energi) för produkter, och inte heller de sanna sociala kostnaderna för arbete och miljöförorening. 

Rörelsen Wretched of the Earth har arbetat för att rikta uppmärksamhet mot denna ojämlikhet i ansvaret för klimatförändringarna. Om vi faktiskt adresserade diskrepansen skulle det kunna ändra maktbalansen i de pågående förhandlingarna kring klimatförändringar – och ge ett övertag åt det globala syd över det globala nord, som tenderar att inneha de ekonomiska tillgångarna och den politiska makten. 

Vi går vidare från orsaker till konsekvenser. Klimatförändringarna kommer att påverka olika segment i befolkningen olika, det vet i. Det kan vara på nationsnivå där små öststater riskerar att förlora allt, eller på lokal nivå, där vi ser rasifierade mönster och klassmönster när det gäller vilka som påverkas mest i en stad, som vid orkanen Katrina i New Orleans 2005, och ner på en kroppslig nivå där kvinnor, äldre och barn troligen drabbas allvarligare av sjukdomar och hälsotillstånd relaterade till klimatförändringar. Som Oxfam noterar är de som påverkas mest de två grupper som har minst ansvar för klimatkrisen: världens idag fattigaste och mest sårbara människor – vilka redan kämpar mot klimatpåverkan – och framtida generationer som kommer att ärva en utarmad koldioxidbudget och ett ännu farligare klimat. 

Så vi behöver fokusera på klimaträttvisa och inte bara på klimatförändring. Det handlar inte bara om att avskaffa användningen av koldioxid utan också om de sociala och miljömässiga orättvisor som går hand i hand med det. Tyvärr finns det somliga som argumenterar för att vi bör lösa klimatfrågan först och sedan ta itu med ojämlikheten. Ett sådant agerande befäster dock privilegier och ignorerar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar redan är en realitet för många i världen. Det ensidiga fokuset på klimat kan till och med leda till lösningar som skapar fler möjligheter att göra affärer och utsätta lokalbefolkning och urfolk för risker, såsom REDD+ och inlagring av koldioxid. 

Röster från klimatförändringarna 

Det här leder till en annan aspekt som är väsentlig för vår acceptans för klimaträttvisa. Om det inte bara handlar om koldioxid behöver vi ge utrymme så att olika röster kan höras. Det innebär att gå bortom vetenskap och lagstiftare för att lyssna på lokala grupper och ursprungscommunities, men också att efterfråga kritisk självreflektion från klimatrörelserna. 

För att säkerställa klimaträttvisa måste klimatförhandlingar, klimatpolicyer och klimatplaner involvera dem som har levd erfarenhet av att hantera klimatförändringar. Diskussioner om anpassning och motstånd brister ofta när forskare och lagstiftare definierar vad som behövs i en lokal kontext utan att ta hänsyn till de komplexa sociala, kulturella, ekologiska och andliga relationerna mellan människorna som lever där men också med den icke-mänskliga naturen. De frånkänner människorna i de lokala grupperna agens och kunskap i en paternalistisk version av ”den vite mannens börda”. Att anamma ett bredare synsätt på klimaträttvisa är också att erkänna människors kamp för att försvara sitt territorium, sin identitet och sin miljö. 

Och för dem av oss som bedriver aktivism, demonstrerar och gör blockader finns också frågan om vems röst som blir hörd. Klimatrörelsens utrymmen kan vara exkluderande gentemot rasifierade kroppar och frågor vad gäller både form och fokus. Ett enkelt exempel är uteslutandet av Vanessa Nakate, en ugandisk klimataktivist, från fotografier vid ett ungdomsevenemang i Davos med Greta Thunberg. 

Lättheten med vilken vissa röster tystas och vissa kroppar osynliggörs är ett kvitto på en rasistisk kapitalism som klimatrörelserna inte har råd att reproducera. Ett annat exempel är hur klimatprotester och Black Lives Matter-protester väldigt sällan kombineras trots att vi behöver adressera båda frågorna. Klimatrörelser som Extinction Rebellion har också anklagats för att utestänga rasifierade, vilket förhindrar ett utbyte av erfarenheter och motstånd. 

I allt från individuella fördomar om rasifierade till strukturella hinder för engagemang misslyckas ofta klimaträttviserörelsen i det globala nord med att adressera miljörasism, och den lider dessutom av en brist på mångfald. Om vi menar allvar med klimaträttvisa behöver detta ändras. Att lägga ansvaret för att förändra klimatrörelsen på rasifierade personer är dock kolonialt och privilegierat och måste undvikas. En självreflekterande hållning till byggandet av en social rörelse är därför viktig. 

Radikala alternativ inom en abolitionistisk politik 

Så frågan är vilken systemförändring människor vill ha i stället för klimatförändring. För att ta oss an systemförändringar krävs det att vi blir politiska och engagerar oss i svåra samtal och handlingar som berör den koloniala, kapitalistiska, patriarkala och antropocentriska världsordningen. Att reducera vårt koldioxidavtryck är nödvändigt men att enbart fokusera på att avskaffa koldioxidutsläpp kan leda till falska lösningar som bara cementerar det hegemoniska systemet. 

Det är dags att ta klimaträttvisa på allvar. Transformativ systemförändring kräver radikala alternativ till det dominerande världsomspännande systemet. Dessa omfattar allt från initiativ med ett specifikt fokus såsom hållbart jordbruk, lokala vatten-, energi- och matprogram, solidariska ekonomier och delningsekonomier, arbetarkontroll över produktionsanläggningar, allmänna resurser, kunskapsdelning och fred och harmoni, till mer integrerade förändringar såsom de som prövats av zapatisterna i Chiapas och kurderna i Rojava. 

Alternativen innefattar också återuppväckandet av uråldriga traditioner och uppkomsten av nya världsåskådningar som återetablerar mänsklighetens plats i naturen, som en grund för mänsklig värdighet och jämlikhet. Vårt jobb är väva en väggbonad av alternativ för att skapa en värld som står emot social orättvisa och miljöorättvisa och bygga ett ”pluriversum” – en värld där många världar ryms. Utmaningen blir huruvida vi använder möjligheten att avskaffa fossila bränslen och koldioxidutsläpp till att också avskaffa klimatorättvisa och omfamna ett annat sätt att leva i världen. 

 

En kommentar om översättningen 

Skribenten använder i denna text ordet ”abolish” både om att avskaffa till exempel beroende av fossila bränslen och om att upphäva den ojämlikhet som präglar såväl klimatrörelsen som världen i stort och knyter därmed an till numrets tema abolitionism. Eftersom ordet på svenska ännu inte används i lika varierande sammanhang har det dock här översatts till ”avskaffa” och liknande beroende på kontext. 

Faktaruta: Miljörasism 

Miljörasism definieras av Fältbiologerna som ”politik och praktik som, medvetet eller oavsiktligt, påverkar individer, grupper eller samhällen olika beroende på etnicitet eller hudfärg”.

Faktaruta: REDD+

REDD+ är ett ramverk skapat av UNFCCC som en vägledning för aktiviteter inom skogssektorn för att reducera utsläpp från avskogning och skogsförstöring, samt för hållbar skogshantering och bevarandet av och förstärkningen av skogens kollager i utvecklingsländer. 

(https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/redd/what-is-redd) 

 

Lästips 

”Climate Justice Is Racial Justice Is Gender Justice”, Jacqui Patterson, The National Association for the Advancement of Colored People, 2017.

”Det är ett omöjligt system”: Varför gränserna som upprätthåller det globala apartheidsystemet måste falla

Abolition Gränser skapades för att säkerställa en rasistisk, kapitalistisk och kolonial världsordning, och för att upprätthålla hierarkier mellan människors värde och tillgång till frihet, rättigheter och resurser. Men det omfattande, organiserade och dödliga våld som används för att upprätthålla dem gör dem också ohållbara. Medan aktivister och kritiska forskare tidigare diskuterat hur gränser kan göras mer ”öppna” eller mer rättvisa, hörs nu allt fler tala om behovet av att avskaffa dem. I denna text talar Julia Suárez-Krabbe, forskare inom rasism, mänskliga rättigheter och avkolonisering vid Roskilde universitet, och Stanley ”Steve” Edward, migrantaktivist inom Freedom of Movements och Silent University, om vad som krävs för att avskaffa gränser, och om de koloniala och kapitalistiska strukturer som gränserna vilar på.

TEXT: Julia Suárez-Krabbe, Stanley ”Steve” Edward, och Annika Lindberg Översättning: Annika Lindberg


Annika: Hur ser ni på gränsernas funktion och möjligheten att avskaffa dem?

Julia: Gränser är viktiga byggstenar i det globala apartheidsystemet. Med ”apartheid” menas ett juridiskt system som tillämpar rasism. Begreppet ”global apartheid” beskriver ett världsomspännande system som organiseras kring rasism, och som begränsar tillgången till rörelsefrihet, land och resurser för specifika grupper som tidigare varit koloniserade. Rasism genomsyrar också den imperialistiska och kapitalistiska exploateringen av människor och av naturen och är därför direkt kopplat till klimatförändringarna. ”Det globala nord” syftar på de institutioner och människor som återskapar och tjänar på denna exploatering och som upprätthåller global apartheid. Att förändra systemet genom reformer är omöjligt eftersom det bygger på exploatering av människor och av naturen.

Stanley: Jag tror inte det är möjligt att avskaffa gränser så länge vi tänker att förändringen ska komma inifrån rådande koloniala och kapitalistiska strukturerna. När vi talar om gränser måste vi förstå vår egen positionering i relation till de här strukturerna. Jag talar utifrån min erfarenhet som migrant vars land är format av kolonialismen, och utifrån min erfarenhet är det uppenbart att gränserna är del av ett system som är odemokratiskt, omoraliskt, och motverkar mänskliga rättigheter. Men jag har ofta stött på vita akademiker, hjälparbetare och aktivister som kallar sig experter på migration, som insisterar på att Europa respekterar mänskliga rättigheter, och som försöker utbilda mig i demokrati. Så länge de förnekar att det ”demokratiska” system de talar om bygger på exploatering och förtryck kan vi inte förändra det i grunden. 

Annika: Så löften om individuella rättigheter och reformer av gränserna är ett sätt för systemet att rättfärdiga rådande orättvisor, snarare än att förändra dem?

Julia: Precis, att utlova reformer är ett sätt att avväpna motståndsrörelser och förhindra att de kräver verklig förändring. Mänskliga rättigheter sägs gälla för alla, men vi vet att de systematiskt åsidosätts för människor i det globala syd. De kan användas för att rädda några liv, och det är viktigt i sig, men systemet med individuella rättigheter kommer aldrig att garantera alla människor rättigheter, värdighet och frihet.

Stanley: Vi kan ta slaveriets avskaffande som exempel. Först när de som utvecklat systemet insåg att det inte längre var ekonomiskt och moraliskt hållbart gick de med på att avskaffa det – men inte förrän de byggt ett nytt system som tillät dem att fortsätta exploatera och förtrycka. Så historiskt har vi sett hur makthavare har utnyttjat motståndskamper (såsom kampen mot slaveriet) och gett intryck av att de hörsammat deras krav genom att ge folk mer rättigheter, samtidigt som de strukturella orättvisorna fortsätter. Människor som drabbas av gränsernas våld har också länge kämpat för att de ska avskaffas, men vi fortsätter förvägras de rättigheter som utlovats oss.

Julia: Det är en viktig poäng. Det finns en risk att diskussionen om hur vi kan avskaffa systemet frånkopplas frihetsrörelserna. Slaveriet avskaffades tack vare förslavade människors kamp för frihet, och kampen för att avskaffa gränser drivs av dem som drabbas av dem med stöd av aktivister. Vi kan inte föreställa oss en värld utan gränser utan dessa frihetskamper. Kamper mot förtryck förblir svaga om de inte har något de strävar mot, en gemensam dröm som driver dem framåt. Men vi får inte heller glömma att även om systemet hittar sätt att återskapas, faller det också sönder inifrån – eftersom det är ett omöjligt system, det vill säga, det ger sken av att vara det enda sättet att organisera världen på men det ruttnar inifrån. När systemet faller sönder leder det till mer våld och förtryck eftersom de som tjänar på det försöker skydda sig mot detta sönderfall.

Annika: Just det, andra apartheidsystem har till slut blivit ohållbara på grund av det omfattande våld och förtryck som krävts för att upprätthålla dem. Men för att avskaffa gränser måste vi alltså föreställa oss en värld bortom den som nu faller sönder. På vilka sätt hindrar gränserna oss från att föreställa oss en värld utan dem?

Julia: Många människor upplever gränserna mellan länder, mellan människor och mellan kunskap som naturliga. Nationalstatens gränser framställs som naturbestämda, även om de inte alltid varit där och därför inte behöver vara där. Men många förnekar att gränser är påhittade, vilket gör det omöjligt att föreställa sig att de kan avskaffas.

Stanley: Gränser är inte bara fysiska, de finns också inom oss, i form av internaliserad kolonialism eller kolonisationen av medvetandet. Aimé Césaire talade om att kolonisering avhumaniserar alla, eftersom du för att kolonisera andra måste utöva våld, inte bara mot andra utan också mot dig själv. Men kolonisatörerna förnekar allt våld och all förstörelse som upprätthållandet av gränser orsakat – för medborgare och icke-medborgare – och de lär sig själva och sina barn tro att systemet är det enda möjliga. Därför är det viktigt att avkolonisera utbildningssystemet, kulturen och det juridiska systemet i det globala nord samtidigt som vi arbetar för social och politisk rättvisa för dem som drabbas av gränser.

Julia: Gränskontroller handlar också om att kontrollera kunskap, vem som kan säga vad, vem som anses vara ”expert”, vad som är rationellt, emotionellt och så vidare. Vi ser just nu hur politiker skärper dessa kontroller genom att attackera akademiker i Danmark, Ungern, Storbritannien, Frankrike och på flera andra håll, i försök att begränsa vilka analyser och vilka alternativ som kan formuleras. Den kunskap om avkolonisering som just nu sprids från det globala syd utmanar rådande idéer om hur världen bör organiseras i väst. Men denna kunskap om alternativ avfärdas ofta som farlig, våldsam och omstörtande av dem som försvarar det rådande systemet. Det är ett sätt att ta fokus från systemets inneboende våld.

Stanley: Samtidigt kan deras krig mot kunskap inte hindra oss från att utveckla den. I stället gör det att vi utvecklar den vidare, precis som att människor alltid hittar nya sätt att korsa gränser, oavsett hur förtryckande deras gränskontroller är.

Annika: Hur återfinner vi kunskapen om alternativ? 

Julia: Gränser separerar oss från varandra, från samhället, från oss själva – vilket också var Césaires poäng – och från en annan framtid. Att avskaffa gränser handlar inte om att riva ner dem utan att återfå kontakten som gränserna förstört. Därför måste vi fråga oss vad som ska ske efter att vi avskaffat gränserna. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själva och till varandra. Vi måste komma ihåg att kolonisatören inte alltid har varit en kolonisatör. I Europa har det har alltid funnits en mängd olika folk, kunskaper och sätt att leva som har blivit förtryckta och förföljda, men som fortfarande finns här. Men vi har lärt oss att glömma stora delar av vår egen historia och att vi har varit – och därför kan vara – mer än en avhumaniserad kolonisatör. De som vill förändra systemet, även vita personer, måste ta ansvar och fråga sig vad som får dem att avhumanisera, och hur de kan förändra det. Detta kräver ödmjukhet. Det handlar inte om att gå tillbaka till det förflutna utan om att hitta andra sätt att förstå sig ”själva” och ”andra”, om att länka oss samman igen.

Stanley: Att avskaffa gränserna för medborgarskap, och erkänna att det inte är ett privilegium utan en rättighet för alla människor, är ett första steg. Och att bygga vidare på den mångfald av kunskap, folk, och sätt att leva som återfinns i andra samhällen än i väst för att hitta alternativ till de rådande, förtryckande strukturerna. Folk i väst måste också själva kräva förändring, och vi får inte upprepa våra historiska misstag där förtryckta grupper har kastat bort sin tid på att tala om förändringar samtidigt som strukturerna upprätthålls.


Julia: När vi pratar om alternativ är det också oerhört viktigt att det inte handlar om att komma på ett ”recept” på hur världen ska förändras. Det handlar till exempel inte om att bara följa socialistiska regler, eller om enskilda, fetischiserade ledare. I arbetet för förändring är det viktigt att vi minns vilka vi är, hur systemet blev såhär, och vad allt våld och all förföljelse, tortyr och död under häxförföljelserna och koloniseringen gjorde med oss och med våra förfäder här i Europa. Vi vet att våld har djupgående effekter på människor och påverkas oss i generationer. Att minnas är att samlas i en gemenskap som sträcker sig över generationer, och att återknyta till den kunskap som förts vidare av häxor, shamaner, mamos, helare, taitas, abuelos och abuelas. Förändringen sker här och nu: medan den värld vi lever i faller samman, försöker fler och fler människor återbygga de här relationerna och skapa en värld som ger liv och värdighet. Till exempel finns idéer om att ”o-utveckla det globala nord”, det vill säga avskaffa den imperialistiska livsstil som bygger på exploatering av människor och av naturen. Eller zapatiströrelsen, som arbetar för att förena kamper för en värld ”som rymmer många olika världar”.

Fågelsång

ARTIKLAR Inspirerad av Athena Farrokhzad senaste diktsamling "I rörelse" och Emtithal Mahmouds diktsamling "Sisters' entrance".

TEXT: Mariama Jobe

1. Två män diskuterar på Snälltåget mot Malmö om flyktingar som kommer till Sverige och inte jobbar för att bli en del av samhället. Min migrän dunkar, jag ska framträda om några timmar, skriver på en uppsats på laptoppen och försöker lära mig vilka strider som är värda att ta. Jag säger inget men vill säga till de att det tagit mig hela mitt liv att integrera i Sverige fastän jag är född här. Att det inte spelar roll vart du kommer ifrån när den plats du bor på inte låter dig höra till. Vilket också gör mig till en flykting? Eller i alla fall sökande.

2. Tiden har kommit för evakueringsboendet att tömmas, de flesta skickas i bussar till kallare platser i Sverige. Arbetarna och de boende står vid dörrarna och tar farväl av varandra på svenska, på arabiska, på engelska, på ryska, på farsi, på somaliska, på tigrinja, på språk vi inte förstår men inte behöver förstå. Alla förstår sig på desperation. Efter att vi har gett föräldrarna instruktioner för avfärden (och till de utan några föräldrar) står det klart för de alla att man inte får ta med sig bagage som tar upp för mycket plats. Men hur ber man en pappa att lämna kvar en rosa liten cykel med stödhjul som han burit runt på i flera månader för sin dotter. Så jag kliver på bussen efter att ha sagt hejdå, packar om bland väskorna, trycker in cykeln, ber chauffören att vänta fast jag vet att han har ett pressat schema. Cykelns plinga plingar till, alla skrattar, alla gråter, alla vinkar när bussen åker iväg. Flyktingvågen i Sverige tar mig nästan under vatten. Med knutna nävar säger vi Assalamu alaikum till varandra, må frid vara med dig. Men migration allt är förutom fridfullt i en värld full av gränser, hav och passkontroller.

3. Alla fåglar måste vila vingarna. Även silvertärnan, som flyger mellan 15 000 och 20 000 kilometer under en resa som tar två till tre månader, kommer ned på jorden. Människor, fåglar, vi behöver alla ett uppehåll(stillstånd).

4. Människor flyr från diktaturer till demokratier. Sedan visar det sig att demokratierna säljer vapen till diktaturerna de flytt från. Ingen plats är säker.

5. 2016, flyktingboenden i hela Sverige brinner, nazisterna härjar, polissirener, ambulanser och brandbilar kör mellan olika adresser under flera månaders tid. De boende frågar mig om det är tryggt här, jag tittar ned i golvet, säger ja, ja Sverige är tryggt. Men min näsa växer ut, som en trädocka som inte får lov att ljuga. Det är förvisso en vit lögn, men det spelar roll eftersom vi är bruna och svarta kroppar i ett vitt Sverige som inte vill veta av oss.

6. Ett hav av paraplyn reser sig på medborgarplatsen i Stockholm, statsministern talar om öppna armar och ett öppet Sverige. Skyltar där det står welcome refugees står emot regnet i folks händer. Kort efter sittstrejkar asylsökande barnfamiljer från Afghanistan vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm som inte vill eller kan återvända. Olika namninsamlingar skapas på Facebook varje dag, vart fjärde år röstar vi, men de som inte har en röst i Sverige, de får inget mandat i riksdagen. Sedan migrerar SD mot en vågmästarroll och mänskliga rättigheter i Sverige blir ingenting mer än en tolkningsfråga.

7. Alan Kurdi hittas på en strand i Turkiet 2015. Han ligger på mage, ansiktet vänt ifrån kameran. Och hela världen vänder kinden. Han blir tre år. Det tar runt tre veckor innan människor slutar bry sig och återgår till det vanliga igen.

8. Gambia kallas för den leende kusten, känt för sina så kallade paradisstränder (och sexturism) samt det vibrerande folk som alltid förmår att le. Mitt lands leende vänds upp och ned varje gång dess unga bestämmer sig för att ta bakvägen till Europa. De migrerar till väst och integreras till Medelhavets botten, eller maffior i Libyen, eller slavläger, eller flyktingläger, eller Italien, eller Grekland, eller Tyskland, eller ända upp till Sverige. Men de flesta dör på vägen, i jakt på den europeiska drömmen, åh de dör i sömnen. Och du undrar varför jag alltid bär svart?

9. Ordet papperslösa får mig att vilja vrida min hy ut och in. Det får mig att vilja radera mitt personnummer. Det får mig att vilja klippa mitt pass i små pappersbitar. Det är bara papper. Trots det betyder papper så ofattbart mycket.

10. Under min tid som anställd på ett evakueringsboende sätter jag mig ned i ett av de stora köken, plockar fram mitt ritblock, pennor, kritor och målarfärg. Vid spisen lagar de pitabröd, hummus, ris och sånt som påminner de om hemma. En av de boende sätter sig bredvid mig och ritar en prinsessa, någon annan ritar det hus som de behövde överge, den tredje ritar träd och den fjärde ritar solar. På en kort stund fylls köket utav människor som saknar papper, timme efter timme river jag av bladen från mitt anteckningsblock och ger de till någon som vill rita. Vi ritar på bägge sidorna av pappret och tar pauser när teet är färdigt. Ett andrum. Vi andas in, vi andas ut, vi går ut och in i köket, vi migrerar och emigrerar. Sådan är människans natur, hon var aldrig menad att förbli kvar på ett enda ställe, därför fick hon ben, hon är ständigt i rörelse, från en plats till en annan.

 

Foto: James Beheshti (skulptur av Ann Hirsch och Jeremy Angier). Läs om konstverket här.

Koloniala bulldozers

ARTIKLAR I Kathputli-kvarteren i New Delhi har konstnärer bott i generationer. De passar inte in i det koloniala stadsbygget. Tove Grönroos har besökt kvarteren innan och efter att de rivits.

TEXT: Tove Grönroos

I början av 1970-talet reser författaren Salman Rushdie runt i Indien. I Delhi bor han en period i det som kallas ”Kathputli-kvarteren” (Kathputli colony). I denna informellt byggda stadsdel, av myndigheterna benämnd ”jhuggi-jhompri” (”slum”), slås Rushdie av magin i den politiska motpol som platsen utgör i staden. Några år senare ges boken Midnattsbarnen ut, i vilken stadsdelen blir en viktig del. Boken vinner Booker-priset och blir känd världen över. Få utanför Delhi vet nog att den plats, och de händelser, som beskrivs i boken, faktiskt fanns och har hänt på riktigt.

Den plats som Rushdie beskriver fanns fortfarande kvar när jag nästan ett halvt sekel senare, i oktober 2017, besökte Delhi. Området där Kathputli-kvarteren låg, i östra New Delhi, började ockuperas redan på 1950- och 1960-talet, och somliga av de ursprungliga ockupanterna bodde fortfarande kvar, med barn och barnbarn, när jag först kom dit. Ockupanterna var kringresande cirkusartister, dockmakare, magiker, ormtjusare och akrobater, majoriteten med ursprung i Rajasthan, vilket senare gav platsen sitt namn. ”Kathputli” är hindi för en typ av marionettdockor från just Rajasthan.

Jag gick in i området via huvudgatan Shadipur Road: basaren. Basaren var områdets affärsgata och halspulsåder. Människor stod och satt utanför och inne i affärerna som låg ett par steg upp från gatan för att skyddas vid de årliga monsunregnen. Området påminde mer om en by än en stadsdel i en megastad som Delhi. Privat och offentligt tycktes glida ihop. Den västerländska åtskillnaden mellan stad och landsbygd delvis upplöst. Getter stod på en upphöjd veranda, en man grillade kött framför sin affär, det såldes marionettdockor och allehanda vardagsföremål från de små affärsfönstren i folks hem. Föga anade jag att området bara några dagar senare skulle vara totalt utsuddat.

Illustration: Tove Grönroos.

När artisterna började ockupera området var det bara våtmarker i utkanten av dåvarande Delhi, en stad som sedan dess vuxit till en av världens största. Vid ockupationens början bodde artisterna i temporära tygstrukturer vilka senare ersattes av mer permanenta byggnader i plåt och tegel. Byggnaderna i stadsdelen byggdes upp gradvis, som ett lapptäcke, och skapade en tätt bebyggd stadsdel mer lik Old Delhi (Shahjahanabad) än kolonisatörernas modernistiskt planerade områden, med sin tydliga separering mellan privat och offentligt, arbete och fritid. Denna typ av informella stadsdelar har alltid varit svåra att kontrollera, vilket har drivit myndigheterna att på olika sätt försöka få dem att försvinna. På grund av en stor bostadsbrist för låginkomsttagare, i kombination med kraftig inflyttning av flyktingar och människor från landsbygden, har informell bebyggelse ändå alltid vuxit fram i glappen.

I och med britternas kolonisering av landet importerades en, för Indien, ny form av stadsplanering, som tydligast manifesteras i New Delhi eller till exempel Chandigarh. Denna modernistiska stadsplanering är tydligt präglad av europeiska och nordamerikanska ideal i sin uppdelning mellan bostad, arbete och offentlighet. Bostäder i ett kvarter, affärer i ett annat och mellan dessa skulle man ta sig med bil eller flanera i vidsträckta parker. I den förkoloniala staden, däremot, finns inte denna uppdelning. Snarare levde, arbetade och socialiserade människorna, och gör det fortfarande, i stadsdelar som Old Delhi, i och omkring samma byggnader. Denna idé om separering lever vidare även sedan Indien blivit självständigt. På så vis kan vi, genom stadsplaneringen, se att de västerländska idealen fortsätter att diktera landets utveckling även efter dess självständighet 1947.

Den världskände marionettspelaren Puran Bhatt bodde i Kathputli-kvarteren och kämpade mot rivningen. Här illustrerad med den klassiska marionettdocka som gav området dess namn: Kathputli. Illustration: Tove Grönroos.

Under nödåren (1975–1977) rivs Kathputli-kvarteren för första gången. Detta är under en tid när myndigheterna genomför en försköningsräd och tvångsförflyttar männi skor i informellt byggda stadsdelar till områden utanför staden för att på så sätt kunna transformera staden utifrån västerländska ideal. Det genomförs också tvångssteriliseringar på invånarna, vilka rättfärdigas med att dessa fattiga människor inte har råd att få fler barn och i utbyte mot steriliseringar får de rätten till någonstans att bo. De bytte sina kroppar mot ett hem. Efter nödåren flyttade artisterna tillbaka till den då rivna stadsdelen. De satte upp tält där och etablerade återigen det som vid mitt besök var Kathputlikvarteren. De skapade ett industrikooperativ och kallade sig Bhole Bisre Kalakar (vilket betyder ungefär ”de sedan länge glömda artisternas kommitté”). Kommittén hade storartade planer och anlitade arkitekter för att utforma sin stadsdel som de kallade Andandgram, ”konstnärsby”. Flera gånger var de nära att få rättigheterna till marken och att de inte fick dem kan antagligen förklaras med att denna arkitektur helt enkelt inte passade in i den postkoloniala idén om hur en stad ska se ut.

I den senaste planen från 2007; ”Master Plan for Delhi 2021”, en översiktsplan som bestämmer vilken typ av bebyggelse och infrastruktur som får finnas i en stad, lever de modernistiska idealen kvar. Alla områden benämnda ”slum” ska rivas och ersättas med höghus. 2009 bestäms att Kathputli-kvarteren ska bli det första området att rivas. I dokumentären Tomorrow We Disappear från 2014 beskrivs den kamp som invånarna i området fört mot myndigheterna, för att kunna behålla marken och sina bostäder, för att kunna fortsätta att utöva sina traditionella hantverk och kulturella praktiker. Majoriteten av invånarna, cirka 2 800 familjer (runt 14 000 av de 15 000 personer som bodde i området), har visserligen blivit lovade bostäder i de nya husen men motsatte sig trots det bygget eftersom de ville etablera sin konstnärsby och eftersom de nya bostäderna inte är anpassade efter deras behov.

När jag kom dit åtta år efter att beslutet tagits, att stadsdelen ska rivas, stod husen ändå kvar. Att de ännu inte rivits berodde på den kamp som invånarna fört mot myndig­ heterna, och som erhållit mycket medial uppmärksamhet, vilket gjort att de fått stort stöd av allmänheten. På så sätt hade det varit svårt för myndigheterna, både att få med sig invånarna i processen och att gå in och riva utan att utmålas som skurkar. Myndigheterna hade nämligen velat få proces-sen att framstå som demokratisk och inkluderande.

Tre dagar efter mitt besök i kolonin skickade en indisk bekant en nyhetsartikel till mig där det framgick att myndigheterna just gått in och med hjälp av bulldozrar demolerat hela området. Hela ingreppet krävde polisiära insatser och media förbjöds att närvara. Nio år efter att beslutet om demoleringen tagits bestämde sig alltså myndigheterna plötsligt för att genomföra rivningen.

Jag åkte tillbaka en vecka senare. Det hade varit flera dagar med intensiv smog och vi var avrådda från att gå ut, eller i alla fall bära munskydd om vi gjorde det. En tung, rödgul dimma låg över Delhi och doften av eld var mer intensiv än vanligt, vilket förstärkte domedagskänslan som följde mig på väg dit. Jag tog metron en extra station för att från ovan kunna se hur mycket skada som gjorts; metron går precis bredvid området.

Hela området hade rivits, kvar fanns nu bara ett hav av tegelstenar och ett fåtal motståndskraftiga rester av väggar. Människor gick runt i tegelhavet och samlade stenar till nya bosättningar och tjänstemän cirkulerade i gula bygghjälmar. De hårt kämpande invånarna i Kathputli-kvarteren hade slutligen fått ge vika för auktoriteterna. Det hela påminde mig om en scen i Midnattsbarnen där Rushdie beskriver den förra demoleringen som skedde under de fasansfulla nödåren: ”Vid dagens slut hade slummen… raderats från jordens yta.”

Jag gick in där, bara tio dagar tidigare, basaren ledde en in bland de tätt placerade två- och trevåningshusen. Ett litet fuchsiafärgat hindutempel hade blottats på sitt innehåll och lämnats kvar. Tre unga män kom fram till mig och ville prata. En magiker, en student och Arjun, en trumtillverkare, som var den som var bäst på engelska. De hade alla tvingats till de temporära bostäderna, fem kilometer bort i Anand Parbat och tre mil bort i Narela, och var tillbaka för att titta och prata med de människor som inte fått temporära bostäder utan tvingats bosätta sig på gatan utanför den rivna stadsdelen. Arjun berättade att det varit tufft för många för att rivningen skedde oväntat, även om myndigheterna hävdat att de gick ut med information några dagar innan, mitt under högsäsong vilket påverkar invånarnas ekonomi. Han sa att han själv klarade sig men hans vänner hade det väldigt tufft. Stadsdelen var nämligen en viktig plats för kunder att ta kontakt med invånarna inför till exempel bröllop och fester när de brukar anställas. Det var också en viktig plats för kollektiva minnen och en gemensam identitet.

Nu kommer områdets småskaliga struktur med intima alléer, halvoffentliga innergårdar, takterrasser för sommarsömn och verkstäder och affärer, ersättas med cirka sjutton våningar höga, modernistiska byggnadsblock. Myndigheterna kallar processen en ”in situ-rehabilitering”. ”Rehabilitering” innebär i detta fallet att de kommer få bostäder i de nya byggnaderna som ska byggas på tomten i stället för att flytta ockupanterna till stadens utkanter, som man gjorde förr.

Ett exemplar av marionettdockan som området Kathputli namngetts efter. Foto: Tove Grönroos.

Problemet är att de nya bostäderna inte är anpassade till mer än brukarnas basala behov, såsom välisolerade lägenheter, badrum och elektricitet. Alla som bott i kolonin kommer tilldelas lika stora lägenheter, trots att familjekonstellationerna är oerhört varierade. I kolonin bodde familjemedlemmar ofta nära varandra i små kluster med gemensamma ytor för matlagning, hantverksarbete, barnpassning och socialisering mellan husen, vilket skapade semipublika ytor, ofta i angränsning till de smala alléer (galis) som sling­ rade förbi husen. Basaren var en viktig mötesplats där människor från olika delar av området, och således från olika kaster, stammar och grupper, möttes. I det nya höghus­ området med modernistisk separering mellan privat och offentligt kommer viktiga nätverk att lösas upp, vilket kommer påverka de boendes möjligheter att fortsätta sina hantverk. Det kommer också att innebära en upplösning av människors­ levnadsmönster. I Kathputli-kvarteren har man levt nära släktingar, kunnat bygga ut sitt hus vid behov, haft verkstäder att dela med andra och haft plats att förvara de ibland över två meter höga marionettdockorna. I de små lägenheterna i höghusen finns inte dessa möjligheter. Dess­utom kommer familjer splittras upp och bo i olika byggnader.

Staden har i utbyte mot bostäder för låginkomsttagare, det vill säga Kathputli-kvarterens invånare, gett byggherren marken. Det är dock oklart hur dessa kontrakt ser ut och om stadsdelens invånare i längden kommer ha råd att bo där och samtidigt kunna utöva sina nuvarande yrken. Kanske kommer de tvingas från sina yrken, som magiker, dockmakare och akrobater, för att kunna ha råd. Kanske kommer de tvingas flytta från sina lägenheter och på nytt hitta en plats att försöka skapa det konstnärssamhälle de drömt om på.

Ett alternativt scenario hade kunnat vara att utforma byggnaderna utifrån inhemska traditioner och levnadsmönster i stället för att tvinga in invånarna i västerländska ideal. Det höghusen gör blir här inget annat än en fortsättning på kolonialismens assimileringsförsök. Auktoriteterna ställer här västerländska praktiker, konstnärliga uttryck och arkitektur, över invånarnas behov. Detta sker genom processer som ska framstå som inkluderande men som, vid en närmare iakttagelse, inte kan tolkas som något annat än svepskäl för att få genomföra en stadsomvandling som bygger mer på marknadslogik och global kapitalism, än på att tillhandahålla väl utformade bostäder till några av stadens mest utsatta invånare.

Tove Grönroos är arkitekt och konstvetare. Läs hela hennes uppsats om Kathputli-kvarteren här.

Illustrationer: Tove Grönroos.

En ny humanism

ARTIKLAR Under sommaren fick Göteborg besök av professor Paul Gilroy. Med en rad radikala böcker bakom sig, såsom There Ain’t no Black in the Union Jack och The Black Atlantic, har hans forskning varit ovärderlig för antirasistiska och postkoloniala analyser såväl inom som utanför akademin. Manas reporter Majsa Allelin träffade honom för en intervju.

TEXT: Majsa Allelin

Den 15 juni satt ett sjuttiotal personer på Litteraturhuset i Göteborg för att lyssna på den för många betydelsefulla kulturforskaren professor Paul Gilroy. I sin föreläsning The Challenges of an Offshore Humanism diskuterade Gilroy det senaste årets migrationshändelser – då fler än vad omvärlden hade kunnat ana har varit och är på flykt – och förutsättningarna för solidaritet i nyliberalismens tidevarv. När dessa människor i nöd beskrivs i termer av siffror, eller som en ”svärm” likt insekter (Gilroy citerar David Camerons uttalande), eller ännu värre: som bärare av krisen, ser Gilroy hoppet i den ”banala godheten”, som ett sätt att låta humanismen segra. Han exemplifierar med räddningsaktionerna på Medelhavet. Häri ser han möjligheten till nya band som kan knytas mellan människor, om än utifrån ett, till en början, ojämlikt förhållande, där en räddar och en annan blir räddad. I anslutning till hans vistelse i Sverige fick jag möjligheten att samtala med honom för att vidare diskutera de teman som berördes i föreläsningen.

Majsa Allelin (MA): Å ena sidan har vi en tilltagande fascism runt om i samhället och i världen, å andra sidan har vi det att stora delar av samhället propagerar för ett slags nyliberal mångkulturalism, som på många sätt hindrar den verkliga antirasistiska rörelsen vars föremål måste vara den strukturella rasismen. Tror du att det går att förena antirasismen och den liberala hållningen? Är det strategiskt viktigt i dagsläget? Och hur ser situationen ut i Storbritannien?

Paul Gilroy (PG): Jag tror att det som just nu pågår i England är en situation där det i våra svarta områden, särskilt bland den unga befolkningen, finns en utbredd uppfattning om att de är ansvariga för sina egna öden. Det är som att de också gillar den känslan. De tycker om det förhållande till en själv som nyliberalismen har att erbjuda. Det är ungefär som den där känslan när du är på gymmet eller något liknande; din kropp blir din uppgift, som Bauman sa för några år sedan. Så ditt öde blir din uppgift, och det är ditt förkroppsligade liv, men det handlar också om ditt personliga ansvar. Det här tror jag är ett fult knep, att låta folk tro att de har ödet i sina egna händer, men samtidigt är det en väldigt populär tanke … Jag är väldigt fientligt inställd till det här synsättet … Jag tror vi håller på att förlora den här kampen. Kanske har ni den här med, föreställningen om entreprenörskap, föreställningen om personlig frihet, den här typen av nyliberalt förhållningssätt till en själv. Inte minst är det en väldigt populär inställning i invandrargrupper, av uppenbara anledningar. Kommer du ihåg OS i London för fyra år sedan? Då pågick en intensiv debatt om på vilket sätt vår nation representerade oss. En av de viktigaste frontfigurerna för den nya multikulturalismen i Storbritannien var en ung atlet med blandad etnisk familjebakgrund, Jessica Enes Hill, som på bara ett ögonblick blev rekryterad till att vara ambassadör för ett stort hälsoföretag. Och vad sysslade företaget med? De sålde privat sjukvård! Multikultiskillnader har ett starkt värde i den nyliberala transformationen av välfärdsstaten, och det som händer nu är att folk verkligen tar till sig det, det känner jag är riktigt deprimerande. Argumentet för detta är ett slags ”kapitalistisk realism”, och med det menar man att det inte finns några alternativ. Folk blir verkligen förvånade när man påminner dem om att vi historiskt sett haft andra sätt att ordna samhället på.

MA: Tror du att den här synen på en själv har att göra med en förlust av politisk makt?

PG: Jo, på vissa sätt tror jag det, men det har också att göra med livsområden där människor erfar makt. Du vet, det är lite som intagna män, möjligen kvinnor med, som bygger sina muskler på gymmet hela dagarna, som ett sätt att hantera livet och tiden. I takt med att våra communitys blir till ett slags fängelser och fängelser till ett slags communitys, för att låna ett uttryck från Loïc Wacquant. Om människor känner sig inlåsta på sina egna områden kommer de ju ändå vilja utöva makt över det de kan ha kontroll över; det kan vara den öppning till omvärlden som en dator erbjuder, det kan vara kontrollen över den egna kroppen, den kroppsliga, eller den fysiska existensen genom att exempelvis bygga muskler, eller så kanske det sker genom att misshandla ens partner eller barnen. Man letar efter ett läge där man får känna frihet och makt.

MA: Hur tror du den här situationen påverkar de antirasistiska formuleringarna och strategierna?

PG: Ja, alltså, det som är intressant här är att med idén om en själv som det fria jaget kommer också en typ av postrasial syn på jaget. Du vet, vi har ju svarta konservativa som hävdar: ”Nej jag är inte svart, jag är en individ! Jag är en man som själv kontrollerar sitt öde, och det här att försöka placera mig som en rastyp är bara anakronistiskt – det kanske betydde något förr men det fångar inte min existens i världen i dag!”

Jag frågar Gilroy om hur han ser på att enskilda individer lyfts fram som goda exempel och på så sätt legitimerar ett system som framhåller individer och inte kollektiv.

Han håller med om att tendensen finns, men vill också betona de enskilda individernas egen entusiasm.

PG: Jag skulle vilja gå förbi det lite… Det jag vill säga är att människor i våra mångetniska områden verkligen hyser en entusiasm för nyliberala idéer om ett postrasialt liv, eftersom ett postrasialt liv är ett liv utan rasism, vilket är väldigt tilltalande. Idén om att vara en som har kommando över sitt eget öde är på flera nivåer – fenomenologiskt, erfarenhetsmässigt, psykosocialt – väldigt kraftfull och attraktiv. Att det inte skulle finnas några strukturer som hindrar dig, begränsar dig, beskär ditt liv. Och denna idé är inte bara utbredd bland de privilegierade, många förtryckta grupper finner det vara en av de mest tilltalande bilder som livet har att erbjuda.

MA: Då blir jag lite nyfiken på hur du tänker om akademins roll i detta. I går nämnde du ju spänningen mellan att å ena sidan vara en akademiker, å andra sidan en intellektuell. Universitetet är ju en plats som premierar individen för dess ”enskilda” prestationer samtidigt som det är en plats som är förknippad med frigörelse och som fungerar som en plattform för att förändra samhället. Är akademin en plats för förändring?

PG: Jag kan tänka mig att situationen för minoriteter här liknar den i England … Jag skulle till exempel bli förvånad om dessa människor gick kurser i black studies. Generellt sett tror jag att de vill ha en examen och sedan tjäna pengar. Jag bor i närheten av universitetet i London, och där på Handelshögskolan går det nästan bara svarta som vill bli entreprenörer. Alltså, jag vill inte argumentera mot akademins frigörande potential, men mindre bemedlade grupper kommer antagligen inte ta en massa lån för att plugga på universitetet för a
tt sedan lära sig bli kritiska till världen, de har en kritik av samhället redan som det är! Och du förstår, deras kritik av omvärlden impliceras redan genom deras studieval: att i framtiden bli så rik och privilegierad som möjligt, att öka 
sina livschanser. Därför väljer de flesta att studera ekonomi, marknadsföring, IT och liknande. Samtidigt har vi ju en rörelse, du vet, som ifrågasätter och säger: Varför är inte min professor svart? Varför är min kursplan så vit? Och så vidare, vilket såklart är bra grejer, men jag tror att de som ställer dessa frågor till viss del missar poängen … Jag tror att denna rörelse sysslar med ett slags lyxproblem; det funkar på Oxford men tilltalar inte de fattigare studenterna, som verkligen fått kämpa för att ha ett mainstreamliv. Den senare gruppen vill ha sådant som associeras till kändisskap, glamour, makt och pengar … pengar, vulgära pengar, det är vad de vill ha … ja men Zlatans bil, typ! Det är en bra symbol för den nyliberala tidsandan. Att då försöka erbjuda de människorna någon sorts terapeutisk utbildning, baserat på ett antagande om en viss marginaliserad identitet, är därför att missa poängen enligt mig. Det gör mig ledsen att tro så, men kanske är deras strävan efter mainstream deras sätt att förändra världen på?

MA: Hur är dina egna erfarenheter av att vara akademiker och arbeta med dessa frågor? Hur förhåller du dig till frågorna?

PG: Uppenbarligen vill jag se detta falla. Jag är en utopist så till den grad att jag tror att det är vårt uppdrag att spekulera om hur världen kan bli bättre. Jag är inte i en situation där jag är låst av en kapitalistisk realismlogik, det hoppas jag i alla fall inte. Jag tror att det är vårt jobb att göra världen bättre, och det är det vi försöker göra. Det handlar om att skapa förutsättningar och nya alternativ som, enligt min mening, är förbundna med en kritik av kolonialismen och imperialismen, en kritik av slaveriet, eftersom dessa – likt andra historiska händelser – innebär ett ansvar och en plikt nu. Ett ansvar som jag värderar högt. Som akademiker är jag verkligen priviligierad,
 i att jag ens får vara där och arbeta där. Men innebär det att
 jag blivit tagen på allvar av mina kollegor genom åren? Nej, självklart inte. Om man skriver om dessa frågor utifrån en postkolonial kritik, om man kritiserar och försöker göra omskrivningar av den dominerande antropologin, kritiserar denna politik, sociologi, historia, denna filosofi, denna konsthistoria, om man försöker sätta ihop dessa trådar för att förstå hur kolonialismen verkat och verkar i världen, kommer folk hävda att du inte har rätt att tala om dem, att du inte är en seriös forskare. Hur raskritisk du är skulle jag säga motsvarar hur oseriös du uppfattas som… Så ja, det har jag fått hantera i mitt liv en hel del.

MA: Har detta att göra med det ökade sofisteri du nämnde i din föreläsning? (I sin föreläsning nämnde Gilroy att det finns en hållning inom akademin som kan beskrivas som pedantisk, nitisk och möjligen introvert på så sätt att man sysslar med ordklyveri, eller som det så uttrycksfullt heter: ”en tvist om påvens skägg”.) Och kan man kalla det för ”skepticism”?

PG: Ja, det är en sorts skepticism, och kanske är den kopplad till de psykologiska och erfarenhetsmässiga försöken att låta något vara stabilt i en värld där du översköljs av intryck varje gång du går in på datorn. Kanske är det ett sätt att hålla en armlängds avstånd, att denna extrema skepticism eller distansen eller vad man ska kalla det, är ett svar på pressen att hänga med … Jag vet inte riktigt, jag undrar. Kampen mot allt detta innebär att vi måste engagera oss i den nya humanismen på något sätt, vilket jag tror skeptikerna inte vill kännas vid, de missar liksom ett steg: kritiken av den rasistiska ordningen, som ju trots allt är den inneboende räddningen för humaniora. Det här är med andra ord inte bara en uppgift för minoriteter. Man måste börja se humaniora och samhällsvetenskapen på ett annorlunda sätt. Detta gäller förvisso även hjärtkirurger, biologer, medicinsk vetenskap och andra naturvetenskapliga områden! Det är såklart en väldigt stor uppgift vi har framför oss, men vi har också mycket material, många intellektuella från den koloniserade världen, från antikoloniala kamper, från den svarta politiska världen,
 som har arbetat med frågorna i hundratals år nu.

Det får mig att tänka på de senaste årens debatter om den så kallade identitetspolitiken, om politiskt tolkningsföreträde och sanningsanspråk. Jag frågar därför Gilroy om man kan förstå den nya humanismen som en ny typ av universalism, men möts av ett ganska bestämt och mer problematiserande svar.

PG: Jag försöker att inte använda begreppet ”universalism”… I en av mina böcker, förklarar jag detta mer ingående. Som [Aimé] Césaire säger behöver vi en ny typ av humanism att omfamna världen med, och det är vår huvuduppgift att arbeta för det. På så sätt kan vi skapa ny historia och nya begär och omorganisera och omforma människan, i ljuset av en antirasistisk kritik.

MA: Så det är snarare ett historiskt begrepp?

PG: Jag tror det. Dessutom tror jag att folk generellt ser på universalism som motsatsen till partikularism, medan någon som Senghor skulle säga att universalism och partikularism inte är varandras motsatser i den här världen, de är inte antagonistiskt konfigurerade. Vi är universella och partikulära på en och samma gång.

MA: Okej, slutligen, vilken fråga anser du är den viktigaste som vi står inför just nu?

PG: Åh, jag är ju en europé. Jag vill rädda Europa från sig själv och kom tillbaka hit för att jag vill se att Europa ombildas. Jag skulle kunna ha ett riktigt privilegierat liv på något elituniversitet i USA, där jag tidigare var verksam, men jag ville komma tillbaka till ombildandet och transformationen till ett Europa där vi inte behöver vara fobiska eller känna att vi förlorat något… antar att det är det jag försöker diskutera i min bok Postcolonial Melancholia … Jag ville rädda Europa från dess postkoloniala melankoli och jag vill fortfarande göra det.

Det är därför jag är här.