I Imperial Leather använder Anne McClintock bland annat psykoanalytiska teorier. Hon visar i sin analys att bilder och berättelser om kolonialismen ofta pekar på att det fanns ambivalenta känslor. Kolonialmakterna utgick ifrån en känsla av att ha rätt att utvidga sina territorier, besätta, stjäla och ”upptäcka” men samtidigt menar McClintock att bilder från den tiden visar att dessa känslor också väckte ett slags skräck i dem själva, en rädsla för gränslöshet, för att slukas av det nya. Idéer om befolkningen, särskilt kvinnor, i koloniserade områden som farliga, som kannibaler, kan tolkas som en spegling av kolonialmakternas egen våldsamhet och gränslöshet. McClintock skriver ju i sammanhanget av den brittiska kolonialismen men går det att se liknande mönster i Sveriges kolonisering av Sápmi? Mana har bett Elin Anna Labba, journalist och ledare av det samiska författarcentret Tjállegoahte, att tänka på hur dessa processer och bilder har sett – och ser – ut i Sverige.
Vad skulle vara motsvarigheten?
Sverige har för det första aldrig godtagit bilden av sig själv som en kolonialstat och jag tänker att det delvis handlar om just rädslan för att vara den som besätter och stjäl. Det Sverige har gjort i Sápmi och med det samiska folket stämmer inte överens med den svenska självbilden. För att upprätthålla sin egen självbild är det enklare att låta bli att tala om sin koloniala bakgrundsberättelse. Sverige har fjärmat sig från det samiska under så lång tid att det finns en väldig beröringsskräck och osäkerhet i hur man ska närma sig Sápmi.
Jag tänker att den samiska motsvarigheten till den farliga kannibalen är noaidin, eller schamanen, som var en symbol för den samiska tron. Hela den samiska religionen upplevdes ju som skräckinjagande. I vissa lokalsamhällen höll man sig ända in på 1900-talet på avstånd från samer på grund av rädslan för de främmande människornas andliga kraft. Det finns berättelser om hur fastboende kastade aska efter flyttande samer för att inte drabbas av trolldom. Det finns också olika historiska berättelser på samma tema, som Snöfrid, en samisk kvinna som gifte sig med den norske kungen. Enligt sägnerna var alla övertygade om att hon hade förtrollat honom. Hon framställdes som en gränslös, farlig kvinna som han borde ha hållit sig ifrån.
Den samiska musiken och poesin som fann uttryck genom jojken var ju också ett av de yttersta uttrycken för det farliga. Att förbjuda jojken var definitivt ett sätt att kontrollera och tämja något som upplevdes gränslöst. Jojken stämplades som djävulens sång. Över hela Sápmi har kyrkan har gått oerhört hårt åt allt som varit kopplat till religionen: trummor, jojk, språk. När människor inte längre har ett eget språk och uttryckssätt kan man tämja dem. I dag kämpar Sápmi för att återerövra jojken och för att få tillbaka sin egen berättelse och uttrycksförmåga.
Jag kan absolut känna igen de här ambivalenta bilderna och känslorna. Det samiska får ta plats i Sverige så länge det håller sig armlängds avstånd, är dekorativt och intressant – och inte utmanar den svenska självbilden.
I en annan text av McClintock, som vi delvis publicerar i det här numret, analyserar hon hur det som raderats ur den officiella historieskrivningen kommer tillbaka och hemsöker platser, bilder och berättelser. Hon analyserar en flygbild tagen av konstnären Fazal Sheikh över ett landområde varifrån israeliska staten tvångsförflyttat beduiner. I dag är den berättelsen officiellt bortträngd, och områdena är täckta av militära baser, men på flygbilderna syns spåren av beduinernas bosättningar vagt i form av bland annat rester av boningar och åkrar, och mörka ringar i marken där djurhagar upprättats en gång i tiden. McClintock talar om ”spöklandskap” när hon försöker beskriva det vi ser när beduinernas liv och närvaro, trots den officiella historieskrivningens försök att glömma, gör sig påminda i landskapet. Vilka spöklandskap har Sverige? Vilka liv och berättelser har trängts undan och hur fortsätter de ändå att hemsöka bilden av Sverige?
Sápmi är fullt av spöklandskap, eftersom koloniseringen av de samiska landområdena har varit så omfattande. Där jag bor om somrarna kan de äldre fortfarande peka på de uppdämda sjöarna och visa exakt var de gamla boplatserna låg. Vi har gruvor som skär av gamla flyttleder och betesmarker som försvinner in i skogsbrukets kalhyggen. Det som alltid varit de samiska spöklandskapens problem är att de är så tysta. En kultur som haft som största vision att inte lämna några spår efter sig får det svårt i ett samhälle där allt handlar om vilka avtryck man har lämnat. Har man inte lämnat spår har man inga rättigheter. I dag pågår rättsprocesser där en del är att vi ska visa våra spöklandskap som ett led i att bevisa samernas rättigheter.
Samer har också tvångsförflyttats över Sápmi, på grund av antingen gränsstängningar eller industrialisering. I Sverige tvingades en stor del av den renskötande befolkningen i de nordligaste samebyarna flytta söderut för exakt 100 år sedan. Deras gamla boplatser ute vid havet står fortfarande öde. Man kan hitta små delar av grytor, någon slipsten och de övergivna árranstenarna runt eldplatserna, men det finns ingen skyltning eller information om vad det är för slags lämningar. Rengärdena och vegetationsskillnaderna som blir när renar har betat syns på flygbilder, på samma sätt som beduinernas bosättningar. På ett ännu grymmare sätt har stora delar stängts för den samiska befolkningen på Kolahalvön. De kan inte ens besöka sina hemtrakter för att det har blivit militärområden. Älvarna är öppna för sportfiske men inte för dem som har levt där. Som same betraktar man inte den historien som mindre samisk bara för att den ligger i Ryssland. För oss är det ett land som har skurits sönder.
Tyvärr hemsöker nog berättelserna inte Sverige överhuvudtaget. De flesta i Sverige har ingen aning om de här landskapen och jag tror tyvärr att det kommer ta väldigt lång tid att nå fram till en medvetenhet om hur markerna skriker ut såren för ett helt folk som tvingats lämna dem.
Själva titeln för boken Imperial Leather hänvisar bland annat till ett tvålmärke, och McClintock lyfter upp vissa produkter såsom tvål, vitt bomullstyg och speglar, som ett slags fetischer i det koloniala projektet – så kallad varurasism. Ser du det slags varurasism, eller kommersiell rasism, i Sverige?
Jag tycker den varurasismen syns mycket i lokalsamhällena i Sverige. Ta Kiruna som exempel, där man har en omfattande turism och ett kommunalråd som satsat på att sälja Kiruna med hjälp av det samiska men delvis går till val på att arbeta mot samebyarna. Motståndet mot skoterförbud i renskötselområden var en viktig valfråga i de senaste lokalvalen i Kiruna. Samma sak sker i Jokkmokk där man använder det samiska i kommunens profilering men kommunledningen samtidigt vill ha en gruva i Gállok som skulle skära av samebyns marker totalt.
Jag tycker också att det här märks på nationell nivå. Det samiska är intressant så länge det rör sig om konst, litteratur, musik, dräkter, slöjd, så länge det håller sig på en estetiskt vacker nivå och inte blir för politiskt. I Sápmi är det många som upplever att det är okej att samerna finns så länge man inte kräver sin rätt. Man får finnas i egenskap av sin kolt, sin musik, men det får inte kosta för mycket för Sverige.
Hur har samiska samhällen och organisationer svarat på dessa fenomen och processer? Kan du ge exempel på några former av motstånd du ser i förhållande till de myter, bilder och berättelser (eller avsaknad av berättelser) som byggts kring Sveriges kolonisering av Sápmi?
Internt reagerar man i Sápmi oerhört hårt på all form av exploaterande turism och jag tror det finns en strävan mot att ta makten över berättelsen om sig själv. Det är därför det kan komma till synes hårda reaktioner på småsaker som att Måns Zelmerlöw har gjort ett tv-program i kolt. Det finns en trötthet över svenskar som inte har kunskap om det samiska och bara använder det som en attiralj eller plojig grej. Inte minst eftersom det inte sällan är enda gången det samiska figurerar i medierna överhuvudtaget. Det finns en otrolig smärta i den svenska koloniseringen av Sápmi som kommer till uttryck i dagens motstånd mot mytbilden av det samiska.
Många författare, konstnärer, artister och samiska kulturarbetare svarar genom att skapa nyanser av Sápmi och försöka ge en nutida berättelse. För inte så många veckor sedan läste jag till exempel en recension i Dagens Nyheter av konstnären Britta Marakatt Labbas sommarprat där recensenten skriver om den ”urgamla” samiska kulturen. Det är spännande, och rätt obegripligt, att det som är annorlunda än det svenska, vad det svenska nu än är, upplevs som urgammalt. Det visar inte på något annat än ett enormt avstånd till Sápmi och allt som sker i den samiska kulturen i dag.
Jag tror att många unga samer längtar efter ett Sverige där man inte hela tiden behöver påvisa kolonialism, eller rasism för den delen. Det tar mycket kraft från andra frågor som vi skulle behöva lägga all energi på. Som att få tillbaka språken som försvann i Sveriges kamp för att alla skulle bli svensktalande svenskar. I brist på politisk grogrund i Sverige hämtar man mycket kraft ur den urfolkrörelse som finns över hela världen. Det är en global rörelse och att den stärker Sápmi, det är jag helt övertygad om.
I januari 2020 debuterar Elin Anna Labba som författare med boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, som ges ut på Norstedts förlag.
Foto: Marja Helander
