”I Grekland bröt polisen armarna och benen på kvinnor och barn. Jag såg män återvända nakna till den turkiska gränsen.”, säger Mohammed, 27, som kom till Europa från Pakistan för en och en halv månad sedan. ”Min resa varade åtta i månader. Jag svalt i tio dagar i den iranska öknen. Sedan spenderade jag vintern i Turkiet eftersom det var omöjligt att korsa gränsen. Visste du att tjugo människor dog när de försökte korsa gränsen?” säger han medan han vandrar bland de höga träden som växer bland hyddorna som kring scouthostelet Alpe Adria i Campo Sacro, i närheten av Trieste, där migranterna väntar på att bli skickade till andra delar av Italien. ”I Pakistan var jag professionell cricketspelare. Jag försökte även i Brescia, men utan papper är det svårt att göra någonting”, fortsätter Mohammed och hälsar på en grupp pojkar som är sysselsatta med en fotbollsmatch framför hostelets kök.

”Jag brukade fundera på att åka till Tyskland, men sedan bestämde jag mig för att stanna i Italien. Jag önskar bara att det fanns mer respekt för människor”, säger Mohammed på väg till lunchen. Från vägen ner mot Campo Sacro-berget till Triestes centrum ser man havet. Vädret är klart och det känns som om vi redan är i Koper i Slovenien. Man tänker knappt på att det finns en gräns. ”Det finns människor som har väntat på gatan på att få en sängplats i mer än en månad. Situationen har redan rapporterats åtta gånger till prefekturen och till UNHCR”, berättar Davide P., medarbetare på ICS (Consorzio Italiano di Solidarietà) medan han öppnar mottagningscentret som ligger ett stenkast från Triestes järnvägsstation och Piazza Libertà. Numera är det en mötesplats för migranter som anländer från Balkanrutten.

Centret återöppnades förra augusti efter att ha varit stängt under två år och erbjuder en sängplats för tre nätter på roterande basis, dusch, en måltid och juridisk och social information. ”Den här platsen stängdes på grund av ett uppenbart politiskt beslut. Vid den här tiden började migranter olagligt skickas tillbaka till Slovenien, vilket också påverkade asylsökande i Italien”, förklarar Gianfranco Schiavone, ICS:s ordförande. 

När de når den slovenska gränsen avvisas migranterna och trängs ut ur Europeiska Unionen. ”Sedan bröts kedjan i januari 2021 när ett beslut i Roms domstol förklarade den praktiken olaglig, även om den fortfarande är aktiv i Frankrike”, säger Schiavone. ”Centret återöppnades, och de böter borgmästaren ville ge migranterna för att hålla dem borta från gatan har också upphört”, tillägger han. ”Böter till dem som inte är registrerade i Italien, familjer som separeras av gränspolisen. Detta är vad som händer längs gränsen”, säger Maddalena Avon, jurist. ”Vi försöker bygga en mer human atmosfär. Vi har kulturella tolkar med oss, och vi har ett vackert utbyte med dem som kommer hit. Men vi vet att sådana här situationer inte borde uppstå”, avslutar Davide.

I århundraden har Trieste varit en vägkorsning för människor och kulturer som har kommit till staden med de vita byggnaderna och sin något stränga framtoning. De senaste tre åren har dock Trieste blivit en samlingsplats för migranter som anländer framförallt från Balkanrutten. Det är denna väg kantad av hinder som migranterna kallar ”spelet” eftersom de om de blir avvisade blir tvungna att vända tillbaka och försöka korsa gränsen på nytt. Trieste är den första staden efter rutten där migranter finner ett välkomnande sammanhang långt ifrån våldet de utsatts i Kroatien eller vid den grekiskturkiska gränsen. Migranterna kommer i huvudsak från Afghanistan, Kurdistan, Iran och Irak. Här finns också migranter från Indien, Pakistan och Medelhavsrutten. De från Mellanöstern är ofta transitmigranter som stannar i Trieste bara en eller två nätter och sedan fortsätter sin resa mot franskitalienska gränsen.

Därifrån fortsätter resan till skandinaviska länder eller Tyskland, eller så förblir migranterna fast i norra Frankrike, i slumkvarteren mellan Calais och Dunkirk där de väntar på att nå Storbritannien. Enligt den senaste ICS-rapporten från 2021 anlände 6 489 människor till Trieste under 2021. Den senaste datan från ICS visar närvaron av 2 009 under sommaren, 1 500 under månaderna innan. ”Dessa siffror är alltid underskattade”, lägger Davide P. till, ”för alla människor spåras inte.” 

I jämförelse med 2021 har migranterna ökat med åtminstone 400 eftersom fler anländer under sommarmånaderna. I den här staden, som vetter mot Adriatiska havet och svalkas av sjöbrisen, föddes dessutom 2002 ett system av vitt spridd gästvänlighet som Italien fortfarande excellerar i idag. ”Att vi är där vi är idag beror på en blandning av saker, såsom politiskt ointresse och en politisk strategi för att skapa oro kring dessa människors ankomst. Inrikesministern säger offentligt att det inte finns tillräckligt med plats för att rymma alla”, förklarar ICS:s ordförande Gianfranco Schiavone. ”Om folk skulle omplaceras över det italienska territoriet skulle servicen räcka åt dem som befinner sig i transit eller ännu inte kommit till mottagningen. Självklart behöver vi överväga att dagcentret kan övertas av institutionerna och inte längre drivas av föreningar”, säger Schiavone. ”Temperaturerna kommer att sjunka, och om inte prefekturen hittar en lösning kommer människor att uppleva stora svårigheter”, avslutar han.

Solen har nästan gått ner över Piazza Della Libertà och en lång kö med människor väntar på sin tur att äta bröd och kyckling medan kvällstrafiken väller in över gatorna. ”Jag minns inte hur länge jag blev kvar mitt i skogen, liggandes med ansiktet mot marken. Den kroatiska polisen stoppade mig nära den slovenska gränsen under kanske tre eller fyra timmar. Jag var väldigt rädd.” Hejar är trettiofem år och lämnade för en månad sedan sin by i Bakur i den turkiska delen av norra Kurdistan för att fly Erdogans förföljelse av det kurdiska folket. 

”Polisen sa att jag kunde gå, men några meter från dem hörde jag ett pistolskott och kände smärta i ansiktet. En kula snuddade vid mig och bröt näsbenet”, säger Hejar och fortsätter med ett förfärat ansiktsuttryck: ”Jag ropade på hjälp i en by i närheten och någon ringde en ambulans. När jag kom till sjukhuset tog läkaren emot mitt vittnesmål och sydde ihop mitt sår utan bedövning. Jag bad om smärtstillande men han svarade att det inte fanns någon medicin.”

På bänken på torget vid Triestes centralstation där han sitter suckar mannen djupt och rör vid ögonbindeln som en av volontärerna som hjälper migranterna där varje kväll har gett honom tidigare. ”Jag vet inte om jag vill till Belgien eller om jag vill stanna i Italien, men för närvarande vill jag inte fördöma något. Min familj stannade kvar i Kurdistan. Jag vill inte att något ska hända med dem”, säger Hejar. Kring stationen vimlar det av människor, men inga korsar Piazza dell’Unità. Det finns en organisation, Linea D’’Ombra, grundad av Lorena Fornasir och hennes man Gian Andrea Franchi, som hjälper migranter som anländer till Trieste från Balkanrutten. De fortsätter lägga om sår på människor som stannar där efter månader och ibland år på resande fot. ”Vi är här eftersom det är viktigt att vi hanterar migrationen från Mellanöstern, Bangladesh, Pakistan och Nepal. Länder där stormakternas intressen skapat förödelse,”, säger Gian Andrea Franchi som står bredvid sin fru som är upptagen med att desinfektera skärsåret på en pakistansk pojkes arm. ”Vi blev också anmälda för att ha hjälpt och bidragit till olaglig invandring förra året”, fortsätter Franchi, ”men kort efter lades anklagelsen ner eftersom det inte fanns någon grund. Självklart var det inte trevligt att ha polisen i huset klockan fem på morgonen. Jag ville nästan att det skulle bli rättegång. Då skulle det åtminstone ha blivit debatt”, säger han.

”Det var gränsvåldet som drev mig hit. Om någon inte berättar deras historier fortsätter de att vara icke-människor. Att vårda fötter är en politisk gest, inte en uppoffring eller något feminint. Det är en politisk praktik som går ut på omsorg om den andra. Det är ett liv av motstånd.” säger Lorena och ler. ”För oss är det här mitt i världen, där människor från hela världen möts”, lägger hon till och ger en sötsak till en liten flicka som reser med sin familj från Rojhilat i iranska Kurdistan. ”Vi har varit här varje dag i nästan tre år. Vi har tagit hand om tusentals människor. Vi tror att situationen för oss i framtiden, med tanke på läget i Italien, inte kommer vara bra, men skickar de i väg oss kommer vi göra motstånd.

City Plaza var ett av många hotell i Aten som hade stängts och övergivits på grund av effekterna av 2008 års finanskris när ett dussin grekiska aktivister i april 2016 bestämde sig för att ockupera området för att inhysa migranter. Hotellet blev Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza.

Aktivisterna tillhörde till stor del vänstergrupperna i DIKTYO (Nätverk för sociala och politiska rättigheter) och Syrizas ungdomsförbund, och hade sedan länge arbetat med social rättvisa. Sida vid sida med dem deltog ett hundratal migranter som på grund av att de saknade stöd från samhällets institutioner hade slagit läger i månader på Viktoriatorget, en av de huvudsakliga samlingsplatserna och provisoriska tältlägren för nyanlända migranter i Aten. Under de kommande tre och ett halvt åren skulle sjuvåningsbyggnaden på Acharnongatan i hjärtat av den grekiska huvudstaden komma att bli hem och tillflyktsort för mer än 2 000 människor på genomresa som väntade på att fortsätta sin resa från Aten till andra europeiska länder.

Grekland är ankomstland för migranter från Asien (framförallt från Syrien, Palestina, Afghanistan, Iran, Irak, Kurdistan och Pakistan) som kommer till de grekiska öarna i nordöstra delen av Egeiska havet genom att korsa den smala kanalen som skiljer Turkiet från Grekland. Efter att ha blivit omplacerade till fastlandet brukade de fortsätta sin resa till Central- och Nordeuropa längs den så kallade Balkanrutten. I och med stängningen av gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien i mars 2016 har dock mer än 60 000 människor förblivit strandade i Grekland och fått hitta tillfälliga boplatser på gatorna och torgen i storstäderna. 

City Plaza föddes ur det akuta behovet att tillhandahålla säkra boenden till människor som bodde på gatan och visa motstånd mot migrationspolitiken, och det var inte det enda initiativet. I det atenska kvarteret Exarcheia – huvudkvarter för anarkister och andra vänsterpersoner, och en no-go zone för fascister och polisen – fanns det 2017 runt tjugo migrantboenden.

I sina 126 rum kunde City Plaza härbärgera runt 400 människor, mest familjer. Sårbara personer prioriterades, liksom personer som hade möjlighet att bidra logistiskt till projektet (till exempel tolkar, översättare och kockar). Sängar och rum tilldelades på ett sätt som skulle upprätthålla mångfald och undvika intern splittring och konflikter.

City Plaza var ett självdrivet projekt där beslut fattades kollektivt genom tre nivåer av sammanträden som var öppna för alla som var involverade i projektet. Funktionsområden och väsentliga aktiviteter i boendet (bar, kök, reception, säkerhet och städning) organiserades i skift. 

Utan något stöd från institutionerna lyckades City Plaza med att förändra betydelsen av ”migrantmottagande” genom att röra sig bort från det avhumaniserande ramverket hos de institutionella flyktinglägren och hotspotsen. City Plazas invånare samarbetade och deltog i ett experiment med samboende mellan människor av olika ursprung och bakgrunder.

Genom fler än 800 000 serverade måltider, 100 000 timmar av aktiv tjänstgöring och 5 100 timmar av utbildningsaktiviteter representerade City Plaza ett experiment av samexistens som gick bortom att möta behovet av tillfälliga boenden. City Plazas invånare möttes som en familj som underifrån och inte utan svårigheter utmanade statens och institutionernas makt samtidigt som de försökte överbrygga avståndet mellan vi och dem.

Vi var också en del av denna familj, då vi under mer än ett år bodde på City Plaza, för att göra fältarbete till en doktorsavhandling och genomföra ett fotografiskt projekt om livet på det ockuperade hotellet, men framförallt med avsikten att stödja ett politiskt projekt vi uppfattade som oerhört viktigt. Under den tid vi tillbringade på City Plaza hade vi privilegiet att lära känna dess invånare, dela tankar och livshistorier, och i vissa fall genomföra intervjuer, från vilka utdrag av det som rapporterats presenteras här. 

På City Plaza vävdes orden ”hem” och ”familj” samman och kom ibland att nästan betyda samma sak. Vi hörde ofta boende på det ockuperade hotellet säga ”City Plaza är mitt hem, min familj”. Medan detta kan verka som en överdrift för en utomstående, åt människorna på City Plaza, lagade mat, städade och skötte det gemensamma utrymmet, tillsammans, som en stor familj. Trots den avancerade organiseringen saknades dock väsentligheter såsom värme och varmt vatten, och menyn bestod till stor del av samma saker trots ansträngningarna och kreativiteten hos de många internationella kockarna från Syrien, Chile, Grekland, Palestina och Iran … Därmed väcks frågan: Hur kan en sådan plats kallas för ett ”hem”?

Svaret antyds av en av City Plazas invånare, som hävdade i en intervju i maj 2018 att ”även om flyktingar är fast i Grekland, har människor värdighet här. City Plaza är en speciell plats. Det är viktigt att den finns och förblir öppen. Varför? Därför att människor här har självständighet och privatliv. Det är så viktigt för familjer. Och det är mer som finns här som du inte hittar i [flykting]lägren … Det känns som hemma. Hemma är inte en plats, utan en känsla. City Plaza är hemma”.

I sin artikel om boendeutrymmen som politiska i marginaliserade och segregerade kontexter, definierar bell hooks, Julie Eizenberg och Hank Koning hemmet som en ”tillflyktsort av samhörighet där det dagliga livet som utspelar sig i husen binder oss samman – trots politik och maktstrukturer förenas vi i våra olikheter”.

På samma sätt var skapandet av ett gemensamt hem som en politisk nödvändighet, som transcenderar ras, klass, kön och nationalitet en vision i skapandet av City Plazas konstitutionerande slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (”vi bor tillsammans, vi kämpar tillsammans”). Därmed representerade City Plaza inte bara en tillflyktsort och en säker plats för asylsökande, utan också ett utrymme där de fick sina rättigheter tillvaratagna och blev stärkta.

Det var verkligen en stark känsla av tillhörighet som band City Plazas invånare till projektet. Detta är lättare att förstå när det ockuperade utrymmet jämförs med dem ”utanför”. Å ena sidan finns där en ”fientlig” miljö: stadens, som kännetecknas av stillaståendet hos en till synes ändlös väntan. Detta tillstånd kännetecknar den dagliga tillvaron för migranter, tillsammans med den begränsning som utgörs av policyer vars syfte är att hålla dem inlåsta i flyktingläger avsiktligt byggda långt ifrån stadskärnan, som bara medborgare har rätt till. Å andra sidan fanns City Plaza: beläget i centrala Aten, som stod emot de utegångsförbud och identifikationskrav som vanligtvis påtvingas i de officiella lägren, och där varje familj hade sitt eget rum. Med ett säkert och privat boende, och konstant stöd från aktivisterna, kunde människor finna värdighet. De kunde äta anständiga mål mat tre gånger om dagen, ha ett jobb, och få medicinsk behandling ifall de skulle bli sjuka. Men framförallt kunde människorna på City Plaza samarbeta på olika nivåer i styrandet och utvecklandet av projektet och därmed bli aktiva subjekt som överskred statliga och kulturella gränser samtidigt som de trotsade migrationspolicyer som ålagts dem uppifrån.

Idén om City Plaza som ett hem lyckades lindra oron och osäkerheten som orsakats av de avvisningar och den exkludering som präglar många migranters dagliga liv i Aten. Hotellets arkitektur med sina gemensamma utrymmen och hundra privata rum, spelade en avgörande roll i processen att göra sig hemmastadda i exil. Baren, köket, matsalen, gården, takterrassen och utrymmena för kvinnor och barn bidrog alla till att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.

Till exempel samlades folk i baren för att prata, dricka kaffe, spela kort, såväl som att delta i veckosammanträdena och ta beslut gällande organiseringen av platsen. Invånare möttes i köket för att laga mat och förbereda måltider, och spenderade där mellan tre och fyra timmar i skift medan de lärde känns varandra och skapade band. Korridorerna var inte bara passager utan också platser där City Plazas invånare kunde mötas, tack vare det faktum att dörrarna till rummen ofta lämnades öppna.

Slutligen hade barnen, som utgjort 40 procent av City Plazas invånare, hela hotellets utrymme till sitt förfogande att leka i under de vuxnas vaksamma blick, som också tog hand om andras barn. Till exempel hade Karima, en mamma som bodde på City Plaza med sina två söner Ifran och Iman, tio och fem år, ett arbete som tolk för en NGO (en icke-statlig internationell organisation) och kunde gå iväg till jobbet i vetskap om att hennes barn var säkra och deltog i fritids- och utbildningsaktiviteter i Barnutrymmet. 

City Plazas rum var utrymmen med många funktioner som kunde tjäna många olika syften: klassrum, lekrum för barn, mötesplatser enbart för kvinnor och förråd. I synnerhet var de ”hem” för invånarna på hotellet – en intim plats som tillät människor att ha privatliv. I en jämförelse mellan livet i flyktinglägren och på City Plaza sade en invånare: ”Nyligen besökte jag en vän och hennes familj i ett läger och påmindes om kontrasten mellan här och där. Det är så sorgligt att se barnen som bor i lägren, utan bra mat, i kylan, utan säkra och rena platser att leka på. Här kan min familj leva självständigt. Att ha vårt eget rum gör en sådan skillnad i det vardagliga livet. Jag kan sova om natten i vårt rum och veta att vi alla är säkra.”

Rummen var särskilt viktiga för att skapa en känsla av integritet och säkerhet. Detta hjälpte att skapa en miljö som liknade en hemmiljö, i motsats till de sterila utrymmen som präglar de dominansstrukturer som hooks, Eizenberg och Koning skriver om, såsom flyktingläger och hotspots. 

Särskilt i fallet med invånare som bodde på City Plaza under en lång tid, var rummen möblerade och dekorerade som små lägenheter, dit det till exempel var trivsamt att bjuda in gäster. En motståndshandling och kulturell praktik formad av det unika hos varje invånare kunskap och kulturella arv. En invånare berättar: ”Jag tycker om att bjuda in folk till mitt rum här … Det påminner mig om när jag var i [hemstaden] … Vi sitter ner, vi pratar, vi berättar historier från förr. Ibland lagar vi mat, men berätta inte det!” Hon skrattar; matlagning är inte tillåtet i rummen av säkerhetsskäl. ”Jag trivs här på Plaza, men resten … Det är för svårt. Ibland tänker jag att jag vill stanna på Plaza för alltid. Efter allt som hänt, resan … Jag vet att detta inte är mitt hem, men ibland känner jag att det är det … och jag vet inte vad som väntar mig efteråt.” Många gånger har det diskuterats om det fanns en risk att husockupationen skulle börja likna den humanitära inriktning som är typisk för NGO:er och statligt finansierade organisationer, som är toppstyrda och mer välgörenhetsliknande former av ”hjälp” där asylsökande ofta tilldelas rollen av passiva mottagare längst ner i stödkedjan. Till skillnad från dessa var ockupationen i första hand en plats för kamp. Sammanboendet var dock inte undantaget motsättningar och interna spänningar, till stor del knutna till den dagliga skötseln av utrymmen, invånarnas interaktioner, och könskonflikter.

I vissa fall adresserades dessa motsättningar aktivt i workshops och på möten, medan de i andra fall ansågs som oundvikliga interna hierarkier. I början av ockupationen var till exempel de grekiska aktivisterna innehavare av den sanna befogenheten att fatta beslut, liksom de mest väsentliga uppgifterna och ansvarsområdena – som att sköta byggnaden, hålla i donationer av saker och pengar och upprätthålla nätverket för politiskt stöd för projektet i Grekland och Europa. Men också kunskapen om området och den generella sociala och politiska kontexten. Situationen ändrades långsamt över tid: allteftersom månaderna gick visade en del av de invånare som bott i ockupationen under en längre tid villighet att delta i de centrala sammanträdena, vilket också innebar att fatta politiska och strategiska beslut för boendet. 

När de mottog vräkningsbrevet från byggnadens ägare efter nästan två år av ockupation, arbetade invånarna på City Plaza tillsammans fram en motståndsplan för att skydda sitt hem. Genom att göra det mobiliserade de för att aktivt skydda utrymmet och därmed sin rätt att stanna – på City Plaza, i Aten, i Grekland, i Europa 1 – och att skapa sig ett liv utan fruktan för repatriering eller ”omflyttning” till andra länder som skulle krossa de band de kämpat så hårt för att väva samman i en så svår tid i deras liv. Att dessa band fanns berodde på ihärdigheten hos City Plazas invånare, liksom deras beslutsamhet i kampen mot systemet, vars hegemoni de motsatte sig ända till slutet.

I och med valet av mitten – högerpartiet Ny Demokrati i både Aten och Grekland och ytterligare åtstramning av migrationspolitiken valde City Plaza i början av juli 2019 att avsluta ockupationen. Beslutet togs för att förhindra att de som fortfarande bodde i hotellet skulle bli vräkta med tvång och fängslade (såsom skedde med majoriteten av migranter i andra husockupationer i staden). Men de band som hade knutits mellan invånarna genom åren har visat sig starka. Ett dussin familjer bestämde sig för att fortsätta leva tillsammans och hyrde ett hus som sedan dess har blivit en mittpunkt för deras kamp. På samma sätt har andra invånare på City Plaza fortsatt sin kamp i andra delar av Europa. Precis som trädet växer ur de frön som burits av vinden, fortsätter City Plazas invånare idag sin kamp och lägger till nya saker i skapandet av sitt ”hem”. För ”hemma är inte en plats, det är en känsla” och för att citera bell hooks är det också en arena för motstånd.

Litteratur 

hooks, b. ”Homeplace (a site of resistance)”. Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics. 1990.

hooks, b., Eizenberg, J. och Koning, H. ”House, 20 June 1994”. Assemblage, nr 24, 1994.

 

Texten på engelska: http://tidskriftenmana.se/tema/hem/#post-1480

City Plaza was one of many hotels in Athens that had been closed and left abandoned due to the effects of the 2008 financial crisis when, in April 2016, a dozen Greek activists decided to occupy its premises to host migrants, turning it into the “Refugees Accommodation and Solidarity Space City Plaza”. The activists mostly belonged to the leftist groups DIKTYO (Network for Social and Political Rights) and Syriza’s Youth, and they had a long time social justice commitment. Alongside them participated a hundred migrants who, due to the lack of institutional support, had been camping for months in Viktoria square, one of the main gathering spots and makeshift tent settlements for newly arrived migrants in Athens. For the next three and a half years, the seven-storey building on Acharnon Street, in the heart of the Greek capital, became home and refuge for more than 2,000 people in transit while waiting to continue their journey from Athens to other European countries.

Greece is a country of first arrival for migrants from Asia (mainly from Syria, Palestine, Afghanistan, Iran, Iraq, Kurdistan, and Pakistan), who get to the Greek islands of the north-eastern Aegean Sea through crossing the narrow channel dividing Turkey from Greece. After being relocated to the mainland, they used to continue their journey to central and northern Europe along the so-called Balkan route. However, with the closure of the border between Greece and North Macedonia in March 2016, and the implementation of the EU-Turkey agreements, more than 60,000 people remained stranded in Greece, finding temporary shelters in the streets and squares in the main cities.

City Plaza was born out of the urgency to provide safe housing to people living in the streets and to express dissent towards migration policies, and it was not alone. In the Athenian neighbourhood of Exarcheia – headquarter of anarchists and leftists, and a no-go zone for fascists and police – there were in 2017 around 20 migrant squats.

In its 126 rooms, City Plaza was able to accommodate about 400 people, mostly families. The priority was given to vulnerable people, as well as to people who were able to give a logistical contribution to the project (for example, interpreters, translators, and cooks). Beds and rooms were allocated in order to maintain heterogeneity and avoid internal fragmentation and conflict. City Plaza was a self-managed project, in which decisions were made in a collegial way through three levels of assemblies, open to everyone involved in the project. Functional areas and vital activities of the squat (bar, kitchen, main desk, security, cleaning) were organised through shifts.

Without any institutional support, City Plaza managed to transform the meaning of “migrants reception”, going beyond the framework of dehumanisation imposed in institutional refugee camps and hotspots. City Plaza’s residents collaborated and took part in an experiment of cohabitation between people of different origins and backgrounds. Through more than 800,.000 meals served, 100,000 hours of active duty, and 5,.100 hours of educational activities, City Plaza represented an experiment of coexistence that went beyond meeting the need for temporary accommodation. City Plaza’s residents came together as a family that, from below and not without difficulty, challenged the powers of the state and institutions while also trying to overcome the divide between us and them. We too were part of that family, living for more than a year at City Plaza, to do field research for a doctoral thesis and to carry out a photographic project on life inside the squatted hotel, but above all with the intention of supporting a political project we understood as profoundly important. During the time we spent at City Plaza we had the privilege of getting to know its residents, sharing thoughts and life stories, and in some cases conducting interviews, from which the extracts reported here come.

At City Plaza the words “home” and “family” intertwined, at times almost taking on the same meaning. We often heard residents of the squatted hotel saying “City Plaza is my home, my family”. While this might seem like an overstatement to an outsider, people in City Plaza ate, cooked, cleaned, and managed the space together, like a big family. In spite of the advanced organisation, however, some basics such as heating or hot water still lacked, and the menu was mostly the same despite the efforts and creativity of the many international cooks, from Syria, Chile, Greece, Palestine, Iran… Thus, it begs the question: how can such a place be called “home”? The answer is suggested by one of City Plaza’s residents, who stated in an interview in May 2018 that “while refugees are trapped in Greece, people have dignity here. City Plaza is a special place. It’s important that it exists and stays open. Why? Because people here have independence and privacy. This is so important for families. And there is more that exists here that you won’t find in the [refugee] camps… It feels like home. Home is not a place, it’s a feeling. City Plaza is home”.

In their article concerning habitative spaces regarded as political in marginalised and segregated contexts, hooks, Eizenberg and Koning define the homeplace as a “shelter of sameness where the everyday life that takes place in houses binds us – in spite of politics and domination we are joined in our separateness” (1994, p. 22). Similarly, the construction of a common home as a political imperative transcending race, class, gender or nationality was envisioned in City Plaza’s constitutive slogan, ζούμε μαζί, αγωνιζόμαστε μαζί (we live together, we struggle together). Therefore, City Plaza not only represented a shelter and safe harbour for asylum seekers, but also a space for entitlement and empowerment.

Indeed, a strong sense of belonging bound City Plaza’s inhabitants to the project. This is more easily understood if the space of the squat is compared with the “outside” space. On the one hand there is a “hostile” environment: that of the city, characterised by the stillness of a seemingly endless waiting. This condition marks the daily routine of migrants alongside a spatiality governed by policies that want them locked up in refugee camps, intentionally built far from the city centre which is only a prerogative of citizens. On the other hand there was City Plaza: located in central Athens, subverting curfews and identification policies typically imposed in official camps, and where each family had its own room. With a safe and private living space, and the constant support of the activists, people could finally find dignity, they could eat decently three times per day, have a job, and get medical treatment in case of illness. But above all, in City Plaza people could collaborate at different levels in the management and development of the project, therefore becoming active subjects transcending state and cultural borders while defeating top-down-imposed migration policies.

The idea of City Plaza as a home managed to relieve concerns and insecurities caused by the rejection and exclusion that accompany many migrants’ everyday life in Athens. The architecture of the hotel with its common areas and a hundred private rooms, played a fundamental role in the process of home-making in displacement. The bar, kitchen, dining room, courtyard, rooftop, Women and Kids Spaces all contributed to create a sense of togetherness and community. For instance, people gathered in the bar to chat, drink coffee, play cards, as well as to participate in the weekly assemblies and take decisions regarding the squat’s management. Residents met in the kitchen to cook and prepare meals, spending between three and four hours per shift while getting to know each other and creating bonds. The corridors were not just passageways but also places where City Plaza’s residents could meet, thanks to the fact that the doors of the rooms were often left open. Finally, children, who represented 40 percent of the residents of City Plaza, had all the space in the hotel at their disposal to play under watchful gaze of the adults, who also took care of other people’s children. For example, Karima, a mother who lived at City Plaza with her two sons, Irfan and Iman, ten and five years old, had a job as an interpreter for an international NGO and could leave for work knowing that her children were safe and were attending recreational and educational activities in the Kids Space.

City Plaza’s rooms were multifaceted spaces, able to serve a variety of purposes: classrooms, playrooms for children, exclusive meeting places for women, and warehouses. Above all, they were “homes” for the residents of the squat – an intimate place that allowed people to have privacy. Comparing life in the camps to that in City Plaza a resident commented: “Recently, I visited a friend and her family in a camp and I was reminded of the contrast between here and there. It’s so sad to see children living in the camps, without good food, in the cold, with no safe or clean place to play. Here my family and I can live independently. Having our own room makes such a difference in our day to day life. I can sleep at night in our room knowing that we are all safe.” (Resident, February 2017).

The rooms had a specific importance in the production of personal privacy and safety. This helped to recreate an environment which came close to the domestic one, as opposed to the imposition of blueprint and sterile spaces enforced in the shape of domination structures (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 25) such as refugee camps and hotspots. Especially in the case of residents who lived in City Plaza for a long time, the rooms were furnished and decorated as tiny flats, where for instance it was pleasant to invite guests. An act of resistance and cultural practice shaped by the uniqueness of each of the residents’ knowledge and cultural heritage (hooks, Eizenberg and Koning, 1994, p. 24). “I like to invite friends here in my room… It reminds me of when I was in [her hometown] … We sit, we chat, we tell each other stories of before. Sometimes we cook, but don’t say it! [she laughs. Cooking is not allowed in the rooms for safety reasons] I like it here in Plaza, but the rest… It’s too difficult. Sometimes I think I want to stay in Plaza forever. After all that happened, the journey… I know it’s not my home here, but in some moments I feel like it [is]… and I don’t know what’s expecting me after.” (Resident, interview, May 2018).

Many times it had been discussed whether there was a risk that the migrant squat would shift towards the humanitarianism typical of NGOs and state-funded associations, that is a top-down and more charity-like kind of “help” where asylum seekers usually fill the role of passive recipients at the bottom of the support line. Unlike the former, the squat was first of all a space of struggle. However, the cohabitation was not exempt from contradictions and internal tensions, mostly related to the daily management of space, residents’ interactions, and gender issues. In some cases, these contrasts were actively addressed in workshops and assemblies, while in others they were acknowledged as inevitable internal hierarchies. For instance, in the beginning of the squats existence, Greek activists were the holders of the true decision-making power as well as the most relevant tasks and responsibilities – such as the maintenance of the building, raising donations of goods and money and keeping the network of political support for the project, in Greece and Europe – but also of knowledge of the territory and of the general social and political context. This situation slowly changed over time: as the months went by, some residents who had lived in the occupation for a longer period of time showed their willingness to participate in the core assembly, which meant also taking political and strategic decisions regarding the squat.

Upon receipt of the letter of eviction from the owner of the building, after almost two years of occupation, the inhabitants of City Plaza collaborated in the definition of a plan of resistance to protect their home. In doing so, they mobilised to actively protect the space of the former hotel and thus their affirmation of their right to stay – in City Plaza, in Athens, in Greece, in Europe – and to build a life without fearing repatriation or “relocation” to other countries, breaking up the bonds they struggled so much to weave in such a difficult moment in their lives. The existence of these ties was based on the tenacity of City Plaza’s residents as well as their determination in the struggle against the system, whose hegemony was opposed until the very end.

With the election of the centre-right party “New Democracy” in both Athens and Greece and a further tightening of migration policies, at the beginning of July 2019 City Plaza opted to end the squatting project. The decision was made in order to prevent people who still lived in the hotel from being forcibly evicted and imprisoned (as it happened to the majority of migrants residing in other squats in the city). But the bonds that had been established between the residents over the years have proven strong. A dozen families decided to continue living together and rented a house which has since then become a reference point for their struggle. Similarly, other City Plaza residents continue to this day with their struggle in other parts of Europe. Just like the tree grows from the seed carried by the wind, today City Plaza’s residents continue with their struggle while adding to the creation of their “home”. Because “home is not a place, it’s a feeling” and, putting it in bell hooks’ words, it is also a site of resistance (hooks, 1990).

References

hooks, b. (1990). Homeplace (a site of resistance). Yearning: Race, Gender, and Cultural Politics.

hooks, b., Eizenberg, J. and Koning, H. (1994). House, 20 June 1994. Assemblage, (24).