Antirasisten: Shireen Abu Akleh

Shireen Abu Akleh sköts till döds av israelisk militär den 11 maj 2022, 51 år gammal. Hon var en palestinsk tv-journalist som arbetade för Al Jazeera. Född i Jerusalem, och dödad i Jenin, var Abu Akleh en viktig röst för många palestinier världen över och en förebild för än fler.

 

Hennes död kom som en stor chock världen över. Trots tydlig pressväst blev hon och en av hennes kollegor beskjutna under en räd i ett palestinskt flyktingläger. Två dagar senare, den 13 maj, attackerade israelisk polis även sörjande på Abu Aklehs begravningsmarsch, inklusive de män som bar kistan så att den nästan föll. Israels brutalitet saknar gränser och äger rum framför allas ögon.

 

Trots Israels försök att beskylla palestinier för skottet som dödade Abu Akleh, pekar både ögonvittnen och oberoende utredningar på Israel – och så småningom har till och med Israels försvarsmakt gått med på att det troligen var en israelisk kula som dödade henne. FN:s säkerhetsråd har begärt utredning av händelsen. USA (FBI) har sagt att de ska utreda hennes död. Journalistförbundet har anmält Israel för krigsbrott till Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och Abu Aklehs familj har lämnat in klagomål till densamma. Vad dessa utredningar och anmälningar leder till, kommer vara frukten av politisk strid.

 

Shireen Abu Akleh utbildade sig till journalist i Jordanien, och arbetade sedan som journalist på olika arbetsplatser innan hon började på Al Jazeera 1997. Hon var en av Al Jazeeras första fältjournalister. Betydelsen av hennes arbete är svår att beskriva i ord, men den palestinska forskaren och skribenten Rana Baker gjorde det väl med dessa ord:

 

”Shireens död är en av de mest smärtsamma förlusterna jag någonsin upplevt. Och det är inte bara jag. Det är så många av oss – en hel generation – som fick sin första aning om innebörden av att stå stadigt inför orättvisan genom henne. Vi såg upp till och beundrade henne, lärde oss av henne att formulera oss politiskt och för första gången diskutera vår svåra situation. Vi efterliknade henne, kopierade till och med hennes ton. Under åren av den andra intifadan – den första stora politiska händelsen som min generation upplevde – var det Shireen som hjälpte oss att förstå den och förstå den på ett sätt som var nyanserat och sofistikerat, men ändå empatiskt och kompromisslöst.

 

Vi minns intifadan genom Shireen. Orden hon använde var skarpa men ändå nära våra hjärtan. Hon berättade utan tillåtelse. Hon behövde det inte. Hon visste att vi alla gav det till henne. Hur kunde vi inte. Hon visste att inget annat tillstånd spelade någon roll. Hon använde språket, orden och inramningen av de människor hon älskade och som avgudade henne, de människor vars liv och berättelser hon berättade. Under den israeliska invasionen av Jenin 2002 hjälpte Shireen en kvinna att hitta sina barn i spillrorna. Kvinnan sa att även om Shireen var törstig så fortsatte hon. Det är inte bara Shireens empati och skarpa rapportering som vi kommer att sakna, utan också hur stora hon fick oss alla att känna oss när hon inte pratade med bosättarna – inklusive soldater – som aggressivt försökte avbryta hennes rapportering, men alltid om dem – och alltid med den nedlåtande tonen de väl förtjänade.”

 

Shireen Abu Akleh var en inspiration i livet, och hon kommer fortsätta vara en inspiration i döden. För varje skott ockupationsmakten skjuter, för varje människa som går förlorad, föds än mer ilska och kampvilja för rättvisa och frihet för det palestinska folket.

Antirasisten: Mary Ann Shadd Cary

”Vi har i flera år anordnat stormöten – vi har samtalat och beklagat oss över våra svårigheter och utmaningar, vi har antagit resolution efter resolution, men det verkar som om vi gjort lite framsteg när de kommer till våra mål. Vi borde göra mer och prata mindre.”

Detta skriver Mary Ann Shadd Cary, som svar på Frederick Douglass öppna fråga i tidningen Northern Star Newspaper, ledande abolitionstidning, om vad man skulle göra för att stärka kampen mot slaveriet och förbättra livet för svarta i USA. 

Mary Ann Shadd Cary var en ledande organisatör i abolitionsrörelsen. Hon föddes 1823 i Delaware, en delstat där slaveriet fortfarande var lagligt. Hennes föräldrar, och senare även hon, var aktiva i byggandet av den underjordiska järnvägen, ett omfattande nätverk av människor som skapade flyktvägar från södern till norr. Mary Ann Shadd Cary flyttade till Kanada där hon som en av de första svarta kvinnorna blev redaktör för tidningen The Provincial Freeman. Tidningen anses idag ha utgjort en central arena för skapandet av en kollektiv röst för de svarta kvinnorna i Kanada och USA.

Tidningen hade sitt säte i det som idag kallas Ontario, där många förslavade personer som flydde från USA till Kanada bosatte sig. 

Mary Ann Shadd Cary återvände till USA, där hon bland annat deltog i rekryteringen av svarta soldater till Union Army. Flera ledande abolitionister, som till exempel Harriet Truman, deltog i kriget bland annat genom att frita slavar. En av de mer kända fritagningarna genomfördes av Harriet Tubman den 1–2 juni 1863, där över 750 slavar fritogs, vid floden Combahee. 1974 ger aktionen namnet till den idag legendariska svarta lesbiska feministiska organisationen The Combahee River Collective, som bland annat kom att skriva ”Combahee River statement”, en text som av många ses som grunderna för det som idag kallas ”intersektionalitet”.

Mary Ann Shadd Cary utbildar sig senare till advokat och 1883 blir hon den andra svarta kvinnan som avslutar en juristutbildning. 

Hon dör i Washington, D.C. 1893.