Under de senaste veckorna har den danska regeringen infört en rad nya lagar, hjälppaket och omställningar av vardagen, i syfte att hindra spridningen av covid-19 samt för att ”hålla igång ekonomin”. Bankerna har fått hjälp, företag (inklusive de som inte betalat skatt) har fått hjälp, till och med vissa anställda och bidragstagare har fått hjälp.

En av omställningarna i vardagslivet är ajourneringen av det som kallas ”grundlovsceremonier.” Att delta i en ”grundlovsceremoni” är det sista steget mot att få medborgarskap i Danmark. I denna ritual är du skyldig att a) underteckna ett dokument där du lovar att följa grundlagen, b) vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) visa respekt för danska värderingar. Hur visar man respekt för danska värderingar? Jo, genom att skaka hand med en regeringsanställd – naken handflata mot naken handflata, inga handskar är tillåtna, som noggrant beskrivs i förordningen. Men vad har en handskakning att göra med någonting? Svaret är, tyvärr, att idén om att vara ”dansk” definieras genom vem som är utesluten, alltså vem som inte är dansk. Efter decennier av ökad antimuslimsk rasism har ”respekt för danska värderingar” kommit att innebära att avstå från att utöva sin religion, om religionen är islam, eftersom vissa muslimer inte vill skaka hand med människor av annat kön än sitt eget. Att skaka regeringstjänstemäns eller någon annans hand har naturligtvis aldrig tidigare betraktats som en särskild del av Danmarks kultur.

”Handskakningslagen” antogs av parlamentet i december 2018. Vissa kommuner har försökt kringgå denna uteslutande praxis genom att ha både manliga och kvinnliga regeringstjänstemän närvarande, med sina nakna handflator redo. Men trots dessa kommuners praxis har motståndet mot lagen idag nästan totalt fallit i glömska inom den offentliga diskussionen. År 2018 antog parlamentet också det ökända ”maskeringsförbudet”, som i själva verket var ett burkaförbud – ytterligare ett bevis på den enorma ökningen av antimuslimsk rasism i Danmark. Förbudet kriminaliserar också antifascister och andra aktivister som täcker sina ansikten vid demonstrationer – två flugor i en smäll för danska regeringen. Dessutom lägger burkaförbudet ännu en icke-värdering till listan över danska värderingar: att en nyckeldel i att vara dansk är att blotta sitt ansikte.

Under tiden jag skriver den här texten ökar antalet personer med covid-19 för varje minut. Den danska regeringen har inte varit långsam med att reagera på pandemin. Men hur en regering reagerar i kristid, och vem som anses vara värd att skydda, blottar också vilka staten är mer än villig att offra. I sådana tider blir det avgörande vem som anses inneha danska värderingar och vem som inte gör det. Därför är ajourneringen av ”grundlovsceremonier” så avgörande. 

Den skenbarligen exceptionellt viktiga danska handskakningen betraktas nu som en hälsofara (hur kommer danskarna att överleva denna kris om de inte kan röra varandras händer?). Men i stället för att förkasta den groteskt absurda ritualen har regeringen valt att förneka människor deras rätt till medborgarskap under hela pandemin. I en tid då det är allt viktigare att ha medborgarskap, eftersom regeringen dessutom beslutat att stänga gränserna (av politiska skäl, inte för folkhälsans skull, vilket upprepade gånger har gjorts klart av den danska folkhälsomyndigheten). Den underliggande logiken är smärtsamt tydlig: vi, danskarna, skulle hellre vidstå antimuslimsk rasistisk lagstiftning än ge individer medborgarskap utan handskakning. 

En annan dansk kärnvärdering, ”värdet” att visa sitt ansikte, har också blivit en hälsorisk. Nu när alla täcker ansiktet med masker för att skydda sig själva är burkaförbudet oroväckande frånvarande i mainstreammedia i Danmark. Faktum är att alla vill täcka sina ansikten till den grad att det är brist på masker, som i många andra länder i EU. Det verkar som om danskarna, som bor i ett land där det är vinter upp till sex månader om året, och som under denna tid klär sig i halsdukar, hattar och cykelhjälmar, inte bryr sig om att barlägga sina ansikten trots allt. Det vill säga ända tills syftet med obligatorisk ansiktsexponering är att marginalisera muslimer. 

Sammanfattningsvis upprätthålls, under covid-19-pandemin, de stränga ”värderingarna” kring handskakning och att blotta sitt ansikte för vissa grupper av människor (de uteslutna), men inte för andra (medborgare och icke-muslimer). I slutändan avslöjar dessa två fall att det som räknas som danskt beror på vilken kropp man pratar om. Den enda slutsatsen som bör dras av detta är att nationen och nationalstaten i grunden är byggda för att utesluta – vilket diskrediterar berättelsen om den välvilliga välfärdsstaten.

Under den pågående pandemin är exempel som exponerar Danmarks uteslutande karaktär mer synliga. I flyktinglägren är människor instängda i förhållanden som strider mot rekommendationerna för att främja folkhälsan, eftersom social distansering är en omöjlighet. ”Goda danska företag” var några av de första som fick ekonomisk hjälp av staten, medan arbetare med osäkra villkor fortfarande väntar. Hur hanterar du att ha coronaviruset om du inte har papper? Uteslutning har alltid spelat en nyckelroll i hur nationen identifierar sig. Nu blev det än mer dödligt.

 

Fakta: Den 16 april beslutade danska regeringen att tillfälligt undanta handskakning som krav för medborgarskap. Det kommer att återupptas efter Covid-19 pandemins slut. 

Andrea: Kan du berätta om din forskning?

Erik: Forskningsprojektet handlade om det svenska majoritetssamhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare med huvudfokus på tidsperioden 2014 till 2016.

Själva projektet utgick ifrån huvudsakligen två utgångspunkter: 1) Det skulle inte handla om människorna som tiggde, utan om människorna som reagerar på mötet med människor som tigger, och tiggandet som socialt och geografiskt fenomen. 2) Det skulle inte handla om ”romer”; det var inte romer, romsk kultur eller rasism mot romer som skulle studeras i huvudsak – det var tiggandet som skulle vara utgångspunkten. Syftet med de här utgångspunkterna var att diskursen om ”tiggeriet” i Sverige, redan när jag började med det här arbetet 2014, hade börjat etableras som en stridsfråga om ”romer” framför om ”utfattiga människor som också är romer”. Jag hade en misstanke om att själva frågan hade börjat rasifieras till att båda sidor var besatta av frågan om etnicitet, och på det sättet inte fann några konstruktiva lösningar på de aktuella människornas fattigdom och bidrog till att reproducera den strukturella rasismen som gruppen är utsatt för.

Redan från början var jag intresserad av både den subjektiva rasismen (som ”vardagsrasism”, privata uppfattningar, individuella hatiska handlingar) och den strukturella (hur rasism också är en materiell struktur med vissa historiska och geografiska villkor som [re]producerar människor i sociala hierarkier beroende på härkomst, påbrå och hudfärg), och hur de två dimensionerna syntes mig komma samman i den svenska ”tiggerifrågan”. Det historiska perspektivet visade att det som nu drabbar tiggande rumänska och bulgariska romer i Sverige har uppenbara likheter med tidigare historisk behandling av människor som tigger, oavsett identifierad etnicitet och land. Det gällde såväl politiken som diskursen om människorna som tigger. Med andra ord räcker det inte att förstå den historiska och paneuropeiska rasismen mot romer för att förstå vad det är som nu händer: vi måste förstå samhällens historiska behandling av utfattiga människor, och hur den behandlingen hänger ihop med rasistiska strukturer.

Två perspektiv blev väldigt viktiga för mig: det historiska och det psykoanalytiska.

I korthet kan man säga att tiggandet historiskt sett alltid verkar ha varit belagt med moralisk ambivalens, med en slagsida mot aversion och förakt. Under kapitalismen blev det en tydlig slagsida mot fördömande och repression, men det fanns redan spår av det i medeltiden och mot antikens dagar. Det finns en grundläggande konflikt kring rätten till egendom som tiggandet alltid aktualiserar. Samtidigt måste klassamhällen försöka harmonisera existensen av ekonomisk ojämlikhet genom att förmana till social sammanhållning.

Gällande psykoanalysen utgick jag främst från den slovenske filosofen Slavoj Žižeks läsning av psykoanalytikern Jacques Lacan. Varför psykoanalys? En anledning var min avsikt att komma närmare orsakerna till det brutala och sadistiska våld tiggande EU-medborgare blir utsatta för sedan flera år tillbaka av människor över hela landet, orsaker som sträcker sig längre än en intetsägande hänvisning till ”rasism” som såväl orsak som verkan. Det rasistiska hatet måste ju få sin näring någonstans ifrån, för att kunna mobiliseras till en energi som leder till handling. Det var också påtagligt att själva fenomenet tiggande väckte starka känslor i alla befolkningslager. Känslor som var starkt kopplade till ångest och i sin tur kunde transformeras till avsky, förakt, hat, skuldkänslor, skamkänslor, rädsla, medlidande, medkännande, solidaritet och kärlek.

De känslorna menar jag har en gemensam nämnare och utgångspunkt i den ångest som ett typiskt möte med en tiggande gest tenderar att framkalla. Ångest kan förvandlas till både hat och medkänsla, beroende på hur man lyckas göra den tiggande människan begriplig som ett objekt för antingen antipati (avsky) eller sympati. Dimensionen att den tiggande människan inte bara är en tiggande främling på stan, utan dessutom en utländsk tiggande främling på stan, gör att aversionen mot en tiggande person här också blir rasistiskt laddad med förstärkta känslor.

För att återknyta till det som är kontextuellt specifikt med Sverige på 2010-talet: Jag har identifierat en övergripande ideologi i talet och politiken kring ”tiggarna”. Den ideologin handlar om Sverige som en plats som har utrotat fattigdom, där jämlikhet och solidaritet råder, och där tiggande inte hör hemma. Samtidigt, givet denna identitet av moralisk exceptionalism, hör inte heller explicita tiggeriförbud hemma i denna föreställning om Sverige.

Själva förbudet har därför blivit en symbol som människor i Sverige engagerar sig otroligt mycket i, på grund av dess symbolvärde i sig själv, men också för att det är lätt att vara ”för” eller ”emot” och lätt att skapa en konfliktlinje mellan ”goda” och ”onda”, alternativt ”realister” och ”godhetsknarkare”. Att frågan har stannat där reducerar också politiken till symbolpolitik om huruvida man ska vara snäll eller dum mot romer i stället för att handla om hur det svenska välfärdssamhället idag fungerar utestängande mot dem som har det sämst ställt inte bara i EU utan också i Sverige. Och det bromsar in diskussionen om hur det svenska offentliga skulle kunna bekämpa fattigdomen som EU-medborgarna befinner sig i. I stället hänvisas nu bara till Lagen med stor L, utan att det påpekas hur Lagen i sig inte ger heller svenska medborgare ovillkorlig rätt till tak över huvudet eller att svenska medborgare idag kan bli utförsäkrade och förlora rätten till försörjningsstöd, vilket leder till en social position inte allt för långt bort från ”tiggarens”.

A: Du skriver hur du ville undvika att din avhandling skulle handla om rasismen mot romer, samtidigt som det är en faktor som påverkar den enskildas reaktion och den samhälleliga diskursen. Kan du utveckla det?

Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur rasismen fungerar strukturellt i de materiella förhållanden och sociala hierarkier som reproducerar ojämlikhet och hur rasismen fungerar som en laddad föreställningsvärld som uppfattas av den enskildas (o)medvetande. De två dimensionerna av rasism får näring av, förstärker och reproducerar varandra. Exemplet med tiggande ”romer” (alla som tigger är inte romer och alla som är romer tigger inte) i Sverige är en bra fallstudie för att se hur rasismens olika sidor kan fungera. Det gäller att inte tänka ”vad kom först, hönan eller ägget?” utan att se hönan och ägget som beståndsdelar av samma fenomen.

Romer har varit förföljda, diskriminerade, negligerade, trakasserade och mördade i Europa (och Sverige) i över ett halvt årtusende. I ett klassamhälle där resurser fördelas ojämlikt måste några hamna underst, och där kommer rasismen in, i hur romers ”annorlundaskap” i förhållande till majoritetsbefolkningen historiskt förstärktes av att bli konstant utstötta. Så när det sker politisk-ekonomiska och sociala omvälvningar, när människor slås ut från tidigare försörjningssystem (vilket är pushfaktorn till att börja tigga), brukar det vara de människor som står längst ned i den sociala hierarkin som slås ut först. Därför borde det finnas en tendens till att olika typer av minoriteter i samhällen är överrepresenterade i att tigga.

A: Hur resonerar du kring motstånd och politiska krav?
”Motståndet” kommer mycket av empatins andra mynt: sympatin i stället för antipatin. Det går ju att betrakta motståndet mot det symboliska ”tiggeriförbudet” från olika befolkningsskikt och aktörer som en viktig ”sista utpost”. Även om jag menar att själva förbudet varken gör från eller till i det långa loppet (det är fattigdomsbekämpning som gör att människor får pengar och slutar vara fattiga, inte ”acceptans” eller ”tolerans” för utfattigas praktiker), gör förbudet en fruktansvärd situation än mer helvetisk. På samma sätt tycker jag att det går att säga att det ”inte löser någonting” att till exempel skänka en tjuga någon gång, och att det samtidigt är en del av en motståndshandling. Det gäller ju ändå att hålla ställningarna för föreställningarna om människovärdet och det finns något utopiskt i mikroögonblicket av att tillfälligt hjälpa sin nästa, oavsett handlingens fortsatta konsekvenser.

I övrigt står den påtagliga solidariteten att finna hos församlingarna, volontärnätverk och vissa sociala rörelser. Privata insamlingar, gruppinsamlingar, motstånd vid avhysningar, framskaffande av nya sovplatser, att hjälpa människor med tolkhjälp, polisanmälningar och besök på myndighetskontor, och så vidare. Privatpersoner över hela landet har öppnat sina hem för enskilda individer och familjer. Även de kommunala representanter som försöker göra sitt bästa för att läsa lagarna välvilligt med målet att etablera någon typ av provisoriska lösningar får lov att räknas med här. Emellertid har civilsamhället fått dra ett enormt lass, eftersom staten och det offentliga har instruerats att sluta sig för gruppen. Det är obehagligt att se en utveckling mot att det ses som positivt att civilsamhället tar ansvar för att finna härbärgeslösningar som sedan kommunerna sponsrar, på villkoret att de inte kostar för mycket och att de inte är för generösa. Därför finns en risk att civilsamhället dras in i det nyliberala statsmaskineriet till att bli något slags pervers blandning av socialnyliberal ordning, där mer och mer av välfärden ska bedrivas av ideella krafter med visst statligt stöd.

Jag tror det kan vara fruktbart att i stället för att peka på ”EU-migranternas” olikhet peka på deras likhet med andra människor i majoritetssamhället. Det är ju faktiskt så, att det svenska välfärdssamhället och statsapparaten reproducerar de tiggandes stora fattigdom och marginalisering genom att behandla dem ”likvärdigt”. Det finns såklart totala skillnader i att svenska medborgarskapet garanterar avgiftsfri grundutbildning och viss subventionerad vård, likväl ser vi nu den stadigt växande andelen hemlösa, fattigpensionärer och långtidssjukskrivna som blir utestängda från den sociala omsorgen. Välfärdsstaten byggdes inte bara av arbetarrörelsens solidaritet utan också av egenintresset: att gemensamt forma en moralisk ekonomi där alla skulle ha samma-lika sociala trygghet. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att fungera, men jag tror att det kan vara värt att pröva att formulera ett politiskt krav på en ny moralisk ekonomi av rättigheter och skyldigheter, där de tiggande EU-medborgarna, fattigpensionärerna, gig-arbetarna, svart- och slavarbetarna, de hemlösa och de sjukskrivna utgör ett gemensamt politiskt subjekt, tillsammans med allierade.

 

ILLUSTRATION: Amanda Casanellas

Aphinya sitter på buss 4A. Vid en tidpunkt på sträckan mellan Valby och Frederiksberg sätter sig en kvinna på sätet bredvid henne. När kvinnan vänder sig om och ser upp på Aphinyas ansikte rycker hon med en arg min förskräckt tillbaka. Kvinnan drar demonstrativt upp sin halsduk för att täcka den nedre delen av ansiktet. Omedelbart ger Aphinya henne ett lugnande leende, med vad hjälper det, för i kvinnans ögon är skadan redan skedd – hon hade haft oturen att sätta sig bredvid en asiat. Så fort hon såg Aphinyas ansikte var det inte en medmänniska hon såg, utan en vandrande, tickande virusinfekterad bomb som när som helst kunde detonera. Aphinya är lättad över att hennes dotter inte var med. För hur skulle hon förklara för sitt barn att en kvinna i ren avsky och skräck vänder sig om för att hon anser att de är orena på grund av deras etniska härkomst. Och vad hade hänt om kvinnan inte bara nöjt sig med att reagera med avsky utan även med våld – något som Aphinya tidigare hade upplevt.

Aphinyas upplevelser är tyvärr något som vi med asiatisk härkomst känner till allt för väl.

Elisabeth blev inte förvånad över att det var hennes vita pojkvän som hämtade hennes mamma vid flygplatsen på Kastrup, eftersom hon själv kände sig osäker på hur människor skulle reagera på att en människa med östasiatiskt utseende reste in mot staden. Laura blev inte heller förvånad över att en kvinna med barnvagn undvek att stå bakom henne i kön på Netto. Vi kan fortsätta berätta om vita danskars kraftfulla reaktioner i det offentliga rummet, men vi vill använda dessa berättelser här för att peka på den mer grundläggande rasistiska dynamiken som händelserna bygger på, och som kommer att intensifieras under den pågående krisen. När vita danskar blir upprörda och förvånade över de reaktioner som asiater för närvarande tvingas möta i det offentliga rummet säger de något om den lyckliga blindheten de dagligen går runt med.

Det som beskrivs i nyheterna och de många fallen av verbala övergrepp som människor med asiatiskt ursprung möter är en del av en lång rasistisk historia. Så trots att historierna är upprörande och något som man inte trodde hände i Danmark blir vi med sydost- och östasiatiska utseenden inte förvånade över att människor inte vill vara i närheten av oss i tunnelbanan eller att de blir rädda av att se oss ute. Vi är alla tre konstant medvetna om hur vi uppfattas i världen, för vi påminns om det varje dag. Ofta på subtila sätt under rådande omständigheter, men ändå varje dag. Coronaviruset belyser helt enkelt en konstant, systematisk del av vårt samhälle: rasismen.

Anti-asiatisk rasism i historien och idag
Den irrationella och rasistiskt grundade rädsla som för närvarande möter asiater i Danmark blir särskilt tydlig när vi jämför vilka det är som identifieras som farliga smittbärare med vilka som faktiskt har fört infektionen till landet. Vi har ännu inte hört berättelserna om de fyrtioåriga vita medelklassmän med skidsolbränna och solglasögon som blir trakasserade för att de spridit corona. Eller italienarna, för den delen. Men att corona i väst framförallt spridits av vita, välmående turister spelar ingen roll när rasismens mekanismer är i gång.

Över hela västvärlden har människor av sydost- och östasiatisk härkomst attackerats och frysts ute, många har också av medpassagerare blivit utkastade från kollektivtrafiken. I USA har omständigheterna lett till att amerikaner av asiatisk härkomst börjat hamstra skjutvapen av rädsla för rasistiska övergrepp. När amerikanska asiater av rädsla tillskansar sig vapen sker det inte i ett historiskt vakuum. Under hundratals år har asiatiska människor framställts som orena, och de rasistiska bilderna som länkar oss till coronaviruset bygger på föreställningen om det som kallas för yellow peril – ”den gula faran”. Att färgen gul förknippas med människor av asiatisk härkomst kan härledas ända tillbaka till 1758, när den svenska naturforskaren Carl von Linné kategoriserade mänskligheten i tre grupper, var och en med sina distinkta färger, han tilldelade till slut asiaterna färgen luridus, som han också använde för att beskriva giftiga växter, och vars namn grovt kan översätta till ”obehagligt blekgul”.

Begreppet ”gul fara” har ständigt utvecklats och tagit sig nya former i takt med historien. Denna föreställning är i grunden sammankopplad med idén om den ”asiatiska massan” som kommer att utrota väst och den vita rasen. På 1800-talet användes rädslan för asiater av den tyske kejsaren Wilhelm II vid hans försök att kolonisera Kina. Idén om den gula faran dyker upp igen vid ett pestutbrott i San Francisco 1904. Här tvingades människor med asiatisk härkomst befinna sig inomhus, medan vita medborgare fritt kunde ströva på gatorna. sarsepidemins utbrott 2003 ledde till en massiv diskriminering av asiaterna såväl på gatorna som av hyresvärdar, på arbetsmarknaden och inom offentliga institutioner. Den litterära världen och filmvärlden är fulla av exempel på kulturella framställningar som skildrar asiater som orena.

Under den globala koronapandemin vi befinner oss mitt i har konsekvenserna av dessa rasistiska stereotyperna redan tagit sig många olika uttryck. Den 14 februari hamnade en sextonårig pojke på sjukhus efter att ha utsatts för ett våldsamt övergrepp på sin skola, då man anklagade honom för att ha corona. Den 24 februari utsattes den singaporianska Jonathan Mok för ett våldsamt övergrepp på en gata i London, då en grupp män skrek ”vi vill inte ha ditt coronavirus i vårt land”. Den 26 februari nekades en man av kinesisk härkomst tillträde till en bensinstation i Italien. Han attackerades med flaskor av människor som skrek att coronaviruset var hans fel. Den 12 mars slogs en man i huvudet med en spade medan han stod med sin tioårige son och väntade på bussen i New York. En amerikansk förening har skapat en webbplats för att samla in och ge en översikt över rasistiska incidenter, och på bara fem dagar lämnades 150 rapporter in.

TV 2 bidrar till stereotypiseringen av asiater
I Danmark har flera medier berättat om rasistiska attacker riktade mot asiater, men nu har de rasistiska stereotyperna som vi känner från historien hittat till de rikstäckande medierna.
Torsdagen den 19 mars publicerade den danska kreativa byrån Benjamin Creative en animationsvideo som förklarade corona för barn genom att berätta om dess ursprung och konsekvenser för särskilt äldre. I början av videon kan man se en karikerad asiatisk person som slickar på en fladdermus, medan en oskyldig barnberättarröst i bakgrunden nämner att corona kommer från Kina. Det är ett obestridligt faktum att coronaviruset började i Kina. Men Benjamin Creative lyckades inte förmedla detta sakligt. Benjamin Creative verkade helt enkelt behöva en rasistisk karaktär, ritad i bästa ”gula faran”-stil med onda ögon och giriga miner, för att förmedla information om corona till barn.

Informationen om sjukdomens ursprung är inte heller alltid relevant. När Trump kallade corona för ”det ”kinesiska viruset” är det värt att komma ihåg att svininfluensan spred sig till 1,4 miljarder människor och tog livet av cirka 280 000 människor, då var det ingen som hänvisade till det som ”den amerikanska svininfluensan” eller gjorde en poäng av sjukdomens ursprung i USA.

Videon från Benjamin Creative fick stort genomslag och nådde många hem när TV 2 Nyheder senare publicerade den i en artikel med rubriken ”Sju bra tips om hur du pratar med
dina barn om corona”. Videon och dess rasistiska innehåll ledde till många arga reaktioner och kommentarer från människor på sociala medier, många vände sig direkt till TV 2 för att få en förklaring. Svaret från Benjamin Creative och TV 2 var ganska lika: det var en informationsvideo som var avsedd att med humor sprida information om corona till barn. Här kan man fråga sig: Humoristiskt för vilka barn? De rikstäckande medierna var ovilliga att erkänna att de hade begått ett fel.

”Om fria eller oberoende medier skulle ta bort innehåll varje gång individer eller grupper av någon anledning känner sig kränkta, skulle samma medier inte längre vara fria eller oberoende. TV 2 tar inte bort denna tecknad film. Varken helt eller delvis”, skrev TV 2 Nyheder till flera läsare.

Enligt TV 2 är det inte deras ansvar att videon kan tolkas som rasistisk eller stötande när avsikten enligt dem var en annan. Därmed läggs ytterligare ett kapitel till den långa sagan om kränkthet vs yttrandefrihet.

Det vore klädsamt om medierna i denna kris skulle ta det sociala ansvaret och överväga att inte basera sina föreställningar om smitta på rasistiska stereotyper av asiater. Skulle man kunna föreställa sig en verklighet där media deltar i en dialog om blinda fläckar, och om hur man kan upplysa barn om corona utan rasistiska stereotyper? Medias frihet och oberoende borde inte bygga på att man anser sig ha rätten att publicera och producera rasistiska stereotyper.

Den pågående hälsokrisen har långtgående konsekvenser på samhällsnivå: det finns behov av nyanserad mediatäckning som riktar sig till hela befolkningen. Rom byggdes inte på en dag – detsamma gäller för ett samhälle där våldsamma rasistiska incidenter inte inträffar. De manifesterar sig inte ur det blå, de dyker upp för att de är rotade i rasistiska föreställningar om asiater som odlats och utvecklats genom historien. Men den historien måste få ett slut, om vi normaliserar rasistiska stereotyper accepterar vi också normaliseringen av det våld som asiater nu upplever i global skala.

De omständigheter vi befinner oss i sätter alla under våldsam press, och gör det än mer nödvändigt att vi alla möter varandra med empati, generositet och förståelse för hur denna akuta situation påverkar oss på olika sätt. Det så kallade sociala ansvaret, som staten ständigt vädjar till, vilket innebär att vi måste se längre än vår egen näsa räcker, måste också innebära att vi alla arbetar för att sprida information som inte bidrar till dehumanisering av minoriteter i samhället. Detta borde innebära att vi inte behandlar vissa medborgare som motbjudande, explosiva bärare av virus, och får dem att känna sig ännu mer ensamma i denna redan isolerade tid.

ILLUSTRATION: Lisa Wool-Rim Sjöblom

Det går mot kväll en gråmulen februaridag som ska gå till historien. För ett par timmar sedan röstade riksdagens socialutskott ja till en total översyn av svensk hiv-politik. Översynen inkluderar den omtvistade informationsplikten i smittskyddslagen: kravet att informera en partner om sjukdomen före sex. För den lilla gruppen av organisationsrepresentanter, aktivister och politiker som nu sluter upp för ett lågmält mingel i RFSL:s lokaler i centrala Stockholm markerar dagen ett efterlängtat slut på över trettio års kamp. 

Många här inne har följt frågan sedan aidsutbrottet och paniken under 1980-talet till vår tid, när hiv inte längre betraktas som ett förstadium till aids utan mer som en kronisk sjukdom. En sjukdom som inte kan överföras om personen som har den står under fungerande medicinsk behandling.

Det har varit en lång väg kantad av svårigheter och hårt motstånd. En väg där det varit omöjligt att få beslutsfattare att uppmärksamma konsekvenser av den förda politiken. Men nu,      en gråmulen februaridag, firas att den kamp som så många fört till slut gett resultat: fördelandet av ansvaret för en sjukdom till ett land och inte en minoritet.     

”Idag tänker jag på att ingen smitta överfördes till någon av Mehdi Tayebs tillfälliga kontakter”, säger Andreas Berglöf stillsamt till mingelpubliken. Han syftar på när Sverige fick sin första mediala ”hiv-man”. Det var inledningen på en lång kriminaliseringsvåg, en av den svenska hiv-politikens mest tydliga konsekvenser, med rättegångar och stora rubriker. En våg som Berglöf mer än de flesta andra sett resultatet av.

En inblick i Sveriges hiv-politiska historia
I det tidigt prövade fallet av smittspridning från 1998, det som Berglöf nu påminner oss om, skakades Sverige under några veckor av myndigheternas jakt på Mehdi Tayeb. Historierna om hans hänsynslösa framfart i Stockholms nattliv engagerade hela landet och löpsedlarna stod i brand. Ett monster med allt mörkare anletsdrag, framställd som allt mer främmande, tog form. Han beskrevs som en man med flera identiteter som likt ett vandrande virus sökte upp och förförde unga aningslösa kvinnor, men också män, ibland med våld. 102 kvinnor och två män rapporterade att de haft oskyddat sex med Tayeb. Med uppspärrade ögon, förstärkta av det svartvita rastret i tidningspapperet, stirrade han mot oss just när landet börjat tro att aidspaniken var över och medicinerna skulle rädda oss. Tayeb drog från landet före rättegången, men skräcken som slagit rot hos allmänhet och myndigheter stannade kvar, liksom de förstärkta associationerna till ansvarslöshet och hänsynslöshet från en sjukdom som hela tiden förknippats med särskilda ”riskgrupper”. Det förfrämligande som låg över den mediahysteri som följde i Tayebs spår blev snart del av en formel. ”Hiv-man” blev begreppet som fyllde en ny formel med rasism och idéer om en sjukdom som inte hör hemma ”här”.

Fallet blottade också något annat, som återkommit i de rättsfall som följde i spåren av Tayeb. Något som utgör kärnan i det Andreas Berglöf sätter fingret på när han påpekar att ingen av hans offer fick hiv: hur chockerande självklart det var, och har fortsatt vara, för människor att ha sex utan en tanke på risken att smittas av en sjukdom.

”Trots att en epidemi är något som kräver allas ansvar har staten genom åren varit tydlig med att man ansett att de som lever med hiv är de som har det främsta, närmast ensidiga ansvaret för det hiv-preventiva arbetet”, avslutar Andreas Berglöf.

George Svéd, en av få som ingick i Aidsdelegationen som representant för RFSL under panikens 1980-tal, försökte förgäves förmå delegationens ledamöter att hålla en mer sansad linje mot dem som snabbt ville bomma igen de så kallade aidsbordellerna – det fåtal existerande mötesplatser för offentligt sex för män som har sex med män. 

”Vår erfarenhet då av de få klubbar som fanns var att vi förmedlade viktig kunskap till dem om hur man bedriver säkrare sex”, berättar Svéd.

När polisen hittade använda kondomer på klubbarna såg de bevis för att sex förekom och propagerade för stängning. För George Svéd och många omkring honom som arbetade intensivt för att nå ut med information till homosexuella män om risker innebar en använd kondom i stället ett bevis för att människor förstått att man nu måste ha säkrare sex, att man insett risken. Men för politikerna var det inget värt: 

”Visst, det är lätt att vara efterklok. Tiden innebar panik, ingen hade svaren och inget botemedel fanns”, fortsätter Svéd. 

”Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur utvecklingen sett ut om vi lyckats förmedla det perspektiv vi idag äntligen hamnat i: en sjukdom som hiv måste alla dela. Alla, eller båda parter, måste ta 100 procent ansvar vardera, inte 50. Framförallt kan aldrig en part bära allt ansvar.” 

Förbudet mot bastuklubbar röstades igenom på rekordtid. Innan någon i landet fått vetskap om en subkultur var den borta. 

Tystnaden bryts
För tio år sedan mötte jag själv i arbetet med min reportagebok Det sjuka ett tiotal av de människor som hängts ut i media som hiv-män och hiv-kvinnor. Det var komplicerade fall med skilda bakgrunder men en gemensam nämnare, att deras liv raserats den dag tystnaden brutits. En tystnad om en sjukdom de alla på olika sätt blivit intalade att hålla fram tills      någon anmält dem. Här var Charles som deporterades, utvisades på livstid, från barn och hiv-mediciner i hemlandet Sverige. I sitt forna hemland i Västafrika befann han sig nu utan möjlighet till amnesti. Han hade haft oskyddat sex med två kvinnor, och för detta blev han deporterad. Han önskade allt ogjort, var ångerfull. Ingen fick läsa om att hans dörr sprayats ner med ”Hiv-man, stick hem”. Ingen fick läsa om vilka effekter utvisningen haft för honom och hans närstående. Ingen hänsyn fanns att beakta i domen.

Här fanns också Lillemor som hukade i sitt radhus. Utanför den välskötta trädgårdshäcken i den lilla småstaden stod människor och stirrade för att få en skymt av ”hiv-kvinnan”. Hon som dömts till fotboja efter att ha anmälts av sin före detta man som känt till hennes sjukdom men långt efter skilsmässan ändå valde att anmäla henne. Hon förlorade vårdnaden om sina barn och hängdes ut i media. Hon var också ångerfull, hade svårt att greppa det som hänt men mot tystnaden fanns inget som mildrade. 

Charles och Lillemors fall var komplexa, men det land som framträdde bakom dem syntes desto tydligare. Ett land där en sjukdom som hiv anses onaturlig. Ett land som utvisar en människa för att markera att hiv är något främmande, något som inte hör hemma här. I resonemangen från domare och rättegångsprotokoll beskrevs människor som monster, med beteenden som samhället måste skyddas från och kontrollera. Framförallt framträdde kravet på bestraffning av en människa som kanske betett sig ignorant, men följt de instruktioner som samhället enats kring: var tyst om din sjukdom, den är onaturlig. 

”Ett viktigt steg är idag taget” säger vänsterpartisten Karin Rågsjö som länge arbetat för en förändring av den svenska hiv-politiken och som ledamot i socialutskottet varit med och röstat fram det historiska beslutet. ”Nu återstår att ta itu med tystnaden, eller ”förhållningssättet” som hon kallar det.     

”Vi ser ännu tendenser till att människor fortsätter vara okunniga, oinsatta, till och med kvar i 80-talets panikstämning.”

Det är över nu. Det kommer knappast fler hiv-män, de människor med liv som rasat samman får ingen upprättelse. Nu återstår i stället frågan om dagens historiska beslut räcker hela vägen mot en verklig uppgörelse av det tvådelade samhälle som vuxit fram: ett samhälle, en politik byggd på dem som vet och därmed får bära allt ansvar och dem som inte har en susning. Hindren är åtminstone undanröjda.      

Jag tycker inte om att prata om hat. Jag tycker inte om att minnas avståndstagandet och hatet, tungt som den längtan efter min död som jag sett i så många vita människors ögon från det ögonblick jag kunnat se. Det som ekade i tidningar och filmer och heliga bilder och serietidningar och Amos ’n Andys radioprogram. Jag hade inga verktyg för att dissekera det, inget språk för att benämna det.

Tunnelbanan till Harlem. Jag greppar om min mors ärm, hennes händer fulla med shoppingkassar, juletidstunga. Den våta lukten av vinterkläder, tågets krängande. Min mor får syn på en lucka, trycker ner min lilla vinterklädda kropp på sätet. På min ena sida läser en man en tidning. På min andra sida stirrar en kvinna i pälshatt på mig. Hennes mun rycker till när hon stirrar och sedan vänds hennes blick nedåt, drar min med sig. Hennes läderklädda hand plockar vid linjen där mina nya blåa vinterbyxor och hennes glänsande pälskappa möts. Hon drar sin kappa närmare sig. Jag tittar. Jag ser inte vad detta fruktansvärda är som hon ser på sätet mellan oss – troligen en kackerlacka. Men hon har visat mig sin avsky. Det måste vara något väldigt dåligt eftersom hon ser ut så där, så jag drar också min overall närmare mig bort från det. När jag tittar upp stirrar kvinnan fortfarande på mig, hennes näsborrar och ögon är enorma. Och plötsligt inser jag att det är inget som krälar på sätet mellan oss; det är mig hon inte vill att hennes kappa ska röra. Pälsen sveper framför mitt ansikte när hon ställer sig upp med en rysning och håller i sig i en takstropp i det framrusande tåget. Som en unge som är född och uppvuxen i New York glider jag snabbt åt sidan för att ge min mor plats att sitta. Inga ord har yttrats. Jag är rädd att säga något till min mor eftersom jag inte vet vad jag har gjort. Jag tittar på sidan av mina vinterbyxor, i hemlighet. Är det någonting på dem? Det är något som pågår här som jag inte förstår, men jag kommer aldrig att glömma det. Hennes ögon. De uppspärrade näsborrarna. Hatet.