Att bryta tystnaden om de drunknade vid Europas gränser

TEMA Människor dör på Medelhavet i brist på säkra och lagliga vägar in i Europa. Organisationen Sea-Watch skriver om sitt arbete, hur de motarbetas av rasistisk politik och om att vi måste väsnas kring döden i Medelhavet.

TEXT: Mattea Weihe Översättning: Anna Remmets

Sedan Italien ledde den sista statsledda räddningsoperationen Mare nostrum fram till år 2014, har ingen regering gjort någon ansträngning att återuppta räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Det har varit små frivilligorganisationer, individer och aktivister som har tagit på sig uppdraget att rädda tusentals människor i nöd, samtidigt som de gång på gång har uppmanat myndigheterna att leva upp till sina skyldigheter. 

 

För nästan åtta år sedan seglade därför den lilla fiskebåten Sea-Watch 1 för första gången från Lampedusas hamn mot sitt operationsområde utanför den libyska kusten. Målet var tydligt: hitta båtar, rädda människor och sätta press på statliga myndigheter att ingripa. Genom att efterfråga statliga sjöräddningar och säkra, lagliga vägar in i Europeiska unionen ville aktivister från Sea-Watch få ett slut på döden i Medelhavet och göra den egna organisationen överflödig så snabbt som möjligt.

 

Eftersom lagen kräver att människor som räddas förs till närmaste säkra plats, har Italien blivit destinationen där skepp lägger till vid och överlevare landsätts. Med fortsatta ankomster i italienska hamnar och utan stöd från andra europeiska medlemsstater har mycket förändrats de senaste åren, men tyvärr bara till det sämre. Låt oss först se tillbaka några månader i tiden och sedan titta framåt och göra klart varför vi behöver bryta den dödliga tystnaden kring de tusentals människor som drunknar precis på vår tröskel. 

 

Före september 2022. Under månaderna före september blev räddningsfartyg kvarhållna i italienska hamnar. Anledningen? Helt enkelt att de saknade påhittade certifikat och att de hade för många räddade människor ombord. Genom att använda hamnstatskontroller efter varje landstigning försökte italienska myndigheter hindra icke-statliga organisationer från att rädda människor i havet och försäkra sig om att ingen nådde det europeiska fastlandet levande. Efter att klagomål på dessa godtyckliga kontroller lämnats in blev det äntligen en period av lättnad: Europadomstolen dömde till organisationernas fördel. Hamnstatskontroller kan inte längre användas godtyckligt för att hindra icke-statliga organisationer från att göra sitt arbete. Denna dom borde ha givit säkerhet åt de civila räddningsfartygen, men …

 

September 2022. … en månad efter domen ankom Sea-Watch 3, det tredje fartyget som drevs av Sea-Watch, till hamnen i Reggio Calabria. 22 besättningsmedlemmar hade framgångsrikt genomfört 10 räddningsoperationer på bara några dagar. På däcket på det 50 meter långa skeppet fanns 428 överlevare som sökte efter en säkrare och bättre framtid. Besättningen var glad och ivrig att ta igen en del sömn och ladda batterierna efter ytterligare en operation – en plan som de italienska myndigheterna allt för gärna omintetgjorde. 

 

21 september dök ett antal italienska myndighetspersoner upp för att genomföra ytterligare en hamnstatskontroll. Återigen bestämde de sig för att beslagta fartyget och tvinga det att ligga kvar i Reggio Calabrias hamn, och ignorerade därmed Europadomstolens dom medan man hittade på fler anledningar att kvarhålla. Plötsligt blev det väldigt tydligt: Sea-Watch 3 kommer inte rädda någon i framtiden, oavsett hur många klagomål som lämnas in. 

 

Oktober 2022. En månad efter att Sea-Watch 3 blivit kvarhållet bestämde sig Italien för att välja en ny premiärminister: Giorgia Meloni, ledare för det nyfascistiska partiet Fratelli d’Italia. Tillsammans med den tidigare premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia och före detta inrikesministern Matteo Salvinis Lega föddes en allians av Mussolininostalgiker och extremhögerpolitiker hängivna att bekämpa migrationen. Deras mål? Att till varje pris hindra människor att invandra till Europa. Tillsammans gick de in för en ny nivå av eskalering i en ständigt pågående debatt som inte påminde om något annat än den som drevs av Salvini under 2019. 

 

December 2022. Georgia Melonis allians lanserade en ny propagandalag som siktade på att hindra civila räddningsoperationer i centrala Medelhavet. Med denna lag står räddningsorganisationer inför stränga straff om de inte omedelbart ger sig av och vänder norrut efter en första räddning, oavsett om det finns andra nödställda i området eller inte – de facto en order att låta människor drunkna till sjöss som går emot varje kaptens plikt att rädda, som är fastslagen i internationell lag. Om den nya italienska propagandalagen inte åtlyds väntar administrativa sanktioner på upp till 50 000 euro, kvarhållning och konfiskering av fartyget.

 

Mars 2023. Bara månader efter att den nya italienska lagen kommit på plats mötte räddningsfartyg redan konsekvenserna. Trots att de var redo att bedriva räddningsarbete var de fast i hamnen utan möjlighet att agera på potentiella tragedier. När en båt med ungefär 200 människor ombord lämnade Turkiet i hopp om en bättre framtid i Europeiska unionen, blev konsekvenserna av Italiens stränga migrationspolicy och den dödliga passiviteten hos europeiska myndigheter tydliga: kort innan den nådde det italienska fastlandet blev det omöjligt för båten att manövrera i det dåliga vädret, och den kapsejsade i vågor mer än två meter höga. 79 överlevare räddades, medan endast 74 kroppar återfanns och åtskilliga människor förblev saknade. 

 

Trots att italienska myndigheter kände till den nödställda båten såg de inget behov av att initiera en tillräcklig räddningsoperation i tid och vägrar än idag att ta ansvar för katastrofen. I stället för att sörja de döda och be deras familjer om förlåtelse för sitt misslyckande, efterlyste Meloni hårdare tag mot smugglare i centrala Medelhavet och ignorerade det faktum att det var oförmågan hos de italienska myndigheterna att bistå med hjälp och den egna politiska viljan som lät dessa människor drunkna. 

 

Bara två veckor efter skeppsbrottet vid Crotones kust vägrade italienska myndigheter återigen att genomföra en räddningsoperation. Denna gång förliste en båt med omkring 50 människor ombord trots att myndigheterna känt till den i mer än ett dygn. Med räddningsfartyg fast i hamnen, oförmögna att hjälpa till, uppmanade icke-statliga organisationer gång på gång myndigheterna att ingripa och till slut skicka en båt – utan framgång. Konsekvensen av deras passivitet? När båten kapsejsade räddades 17 överlevare medan 30 personer förblivit saknade. Dessa skeppsbrott är ett direkt resultat av en gränspolicy hos EU som tvingar ut människor på allt längre och farligare rutter. De är ett resultat av myndigheternas ovillighet att ingripa, av rasism inom europeiska regeringar, och den politiska viljan att låta människor drunkna på Medelhavet i avskräckande syfte. Det värsta av allt? Dessa skeppsbrott kommer inte att vara de sista. 

 

26 141 människor har i skrivande stund, i mars 2023, dött eller försvunnit i Medelhavet sedan 2014. Det är en siffra som består av bröder, systrar, mödrar, barn, vänner och familjer. Bara under detta års få månader har 383 människor förlorat livet. Europeiska unionens och berörda myndigheters respons på de liv som förlorats är inte lagliga och säkra vägar. Det är murar, taggtråd och stängsel. När Europeiska unionen har institutionaliserat sitt våld mot människor som migrerar vid dess yttre gränser återstår bara en fråga: Vad ska vi, civilsamhället, göra nu? 

 

Väsnas! Att väsnas om det rasistiska tillståndet vid Europeiska unionens yttre gränser är det enda sättet att få till stånd politisk förändring. Vi måste förena oss, stärka varandra, och stå upp i solidaritet. Vi måste stå upp mot skrämselförsök, kämpa emot och överkomma spärrarna. Vi måste kräva rättvisa, hålla dem som har ansvaret ansvariga, och propagera för förändring. Låt oss vara så högljudda och rasande att våra röster bryter cirkeln av tystnad kring döden i Medelhavet.

 

Breaking the silence about the drowning at the European borders

TEMA People die in the Mediterranean Sea due to lack of safe and legal entry routes into Europe. Here the organization Sea-Watch writes about its work, how they are opposed by racist politics and how all of us need to make noise about the death in the the Mediterranean Sea.

TEXT: Mattea Weihe Översättning: Anna Remmets

While Italy operated the last state-led rescue operation Mare Nostrum until the year 2014, no government has made any effort to resume rescue operations in the central Mediterranean since then. It has been small NGOs, individuals and activists who have taken on the task of rescuing thousands of people in distress, while repeatedly calling on the authorities to fulfill their duty. Thus, almost eight years ago, on June 20, 2015, the small fishing boat Sea-Watch 1 left the port of Lampedusa for the first time to sail to its area of operation off the Libyan coast. The goal was clear: finding boats, rescuing people, and urging state authorities to intervene. By calling for state-run sea rescue and safe, legal entry routes into the European Union, activists from Sea-Watch wanted to put an end to the dying in the Mediterranean, making the own organization obsolete as quickly as possible. 

 

As it is required by law to take people to the nearest safe place, Italy has been the destination for ships to dock and disembark survivors. With continuous arrivals in Italian ports and no support from other European member states, much has changed in recent years, but unfortunately only for the worst. Let’s first look back at the past few months to then look forward and make clear why we need to break the deadly silence about the drowning of thousands of people right at our doorstep.

 

September 2022. For months before, rescue ships were detained in Italian ports. The reason? Simply because they lacked imaginary certificates, which do not even exist, and because they had too many rescued people on board. By using port state controls after every disembarkation in port, Italian authorities aimed to prevent NGOs from rescuing people at sea, ensuring that no one reached the European mainland alive. After a complaint against these arbitrary port state controls was filed, there was finally a moment of relief: the European Court of Justice ruled in favor of the NGOs. Port state controls can no longer be used arbitrarily against NGOs in the future to detain ships and prevent them from doing their work. A ruling that should have brought clear security for the civil fleet of rescue ships…

 

…A month after the ruling, in September 2022, the Sea-Watch 3, the third vessel operated by Sea-Watch since 2015, entered the port of Reggio Calabria. 22 crew members successfully conducted ten rescue operations within a few days only. On the deck of the 50-meter-long ship were 428 survivors looking for a safer and better future. The crew was happy and eager to catch up on some sleep to recharge the batteries for yet another operation – A plan that the Italian authorities were all too happy to cross. On September 21, several Italian officials showed up on the pier and conducted yet another port state control. Once again, they decide to detain the ship and forced it to remain in the port of Reggio Calabria, ignoring the ruling of the European Court of Justice and inventing more imaginary reasons for the detention. Suddenly it became clear very quickly: the Sea-Watch 3 will not rescue anyone in the future, no matter how many complaints are filed.

 

October 2022. A month after the Sea-Watch 3 being detained, Italy decided to elect a new prime minister: Giorgia Meloni, head of the neo-fascist party “Fratelli d’Italia”. Together with the Forza Italia around ex-prime minister Silvio Berlusconi and ex-interior minister Matteo Salvini’s Lega, an alliance of Mussolini nostalgics and far-right politicians dedicated to fighting migration was born. Their goal? Stopping people from migrating to Europe at any cost. Together, they entered a new level of escalation in a never-ending debate reminding of nothing else than that of former Interior Minister Matteo Salvini in 2019.

 

December 2022. Giorgia Meloni’s alliance launched a new propaganda law aimed at hindering civil sea rescue operations in the central Mediterranean. Under the law, rescue organizations will face harsh penalties if they do not immediately leave to head north after an initial rescue, whether there are other distress cases in the area or not – a de facto order to let people drown at sea that violates every captain’s duty to rescue, which is enshrined in international law. In the case of non-compliance with Italy’s new propaganda law, administrative sanctions ranging from fines up to €50,000, detention of the vessel, to seizure and confiscation of the ship were imposed.  

 

March 2023. Months after the new Italian law came into force, rescue ships were already facing the consequences. Although they were ready to rescue, they found themselves stuck in port, unable to respond to potential tragedies. When a boat with about 200 people on board left Turkey, hoping to find a better future in the European Union, the consequences of Italy’s harsh migration policy and the deadly inaction of European authorities became crystal clear: Shortly before reaching the Italian mainland, the boat was unable to maneuver through the bad weather and capsized in waves more than two meters high. 79 survivors were rescued, while only 74 bodies were found, leaving several people still missing. Although the Italian authorities knew about the boat in distress, they did not see the need to initiate an adequate rescue operation in time and to this day refuse to take responsibility for the disaster. Instead of mourning the dead and asking their families for forgiveness for their failure to do so, Meloni called for tougher measures against smugglers in the central Mediterranean, ignoring the fact that it was the inability of the Italian authorities to provide assistance and the own political will to let those people drown.

 

Just two weeks after the shipwreck off the coast of Crotone, Italian authorities again refused to launch a rescue operation for a boat with about 50 people on board, despite knowing about it for more than 24 hours. With rescue ships stuck in ports and unable to help, the NGOs repeatedly called on the authorities to intervene and finally send a boat – without success. The consequence of their inaction? The boat capsized. 17 survivors were rescued, while 30 people remain missing. These shipwrecks are the direct result of an EU border policy that forces people onto ever longer and more dangerous routes. They are the result of the authorities’ unwillingness to intervene, of racism within European governments, and the political will to let people drown in the Mediterranean as a deterrent. The worst thing? These shipwrecks will not be the last.

 

26,141 people have died or are missing in the Mediterranean Sea since 2014. A number that is made up of brothers, sisters, mothers, children, friends, and families. In the few months of this year alone, 383 people have lost their lives. The response of the European Union and the relevant authorities to the lives that were lost is not legal and safe escape routes. It is walls, barbed wire and fences. When the European Union has institutionalized its violence against people on the move at its externalized borders only one question remains: What should we, as civil society, do now? 

 

Noise! Making noise about the racist conditions at the external borders of the European Union is the only way to bring about political change. We must unite, strengthen each other, and stand in solidarity. We must stand up to intimidation, fight back and overcome barriers. We must demand justice, hold the ones responsible accountable, and advocate for change. Let’s be so loud and outraged that our voices break the silent circle of the dying in the central Mediterranean. 

 

Rapport från Trieste – om migration, gränsvåld och solidaritet

ARTIKLAR Journalisten Alessia Manzi rapporterar från Trieste i Italien dit migranter kommer efter långa och svåra resor kantade av umbäranden och våld.

TEXT: Alessia Manzi, Översättning: Anna Remmets

”I Grekland bröt polisen armarna och benen på kvinnor och barn. Jag såg män återvända nakna till den turkiska gränsen.”, säger Mohammed, 27, som kom till Europa från Pakistan för en och en halv månad sedan. ”Min resa varade åtta i månader. Jag svalt i tio dagar i den iranska öknen. Sedan spenderade jag vintern i Turkiet eftersom det var omöjligt att korsa gränsen. Visste du att tjugo människor dog när de försökte korsa gränsen?” säger han medan han vandrar bland de höga träden som växer bland hyddorna som kring scouthostelet Alpe Adria i Campo Sacro, i närheten av Trieste, där migranterna väntar på att bli skickade till andra delar av Italien. ”I Pakistan var jag professionell cricketspelare. Jag försökte även i Brescia, men utan papper är det svårt att göra någonting”, fortsätter Mohammed och hälsar på en grupp pojkar som är sysselsatta med en fotbollsmatch framför hostelets kök.

”Jag brukade fundera på att åka till Tyskland, men sedan bestämde jag mig för att stanna i Italien. Jag önskar bara att det fanns mer respekt för människor”, säger Mohammed på väg till lunchen. Från vägen ner mot Campo Sacro-berget till Triestes centrum ser man havet. Vädret är klart och det känns som om vi redan är i Koper i Slovenien. Man tänker knappt på att det finns en gräns. ”Det finns människor som har väntat på gatan på att få en sängplats i mer än en månad. Situationen har redan rapporterats åtta gånger till prefekturen och till UNHCR”, berättar Davide P., medarbetare på ICS (Consorzio Italiano di Solidarietà) medan han öppnar mottagningscentret som ligger ett stenkast från Triestes järnvägsstation och Piazza Libertà. Numera är det en mötesplats för migranter som anländer från Balkanrutten.

Centret återöppnades förra augusti efter att ha varit stängt under två år och erbjuder en sängplats för tre nätter på roterande basis, dusch, en måltid och juridisk och social information. ”Den här platsen stängdes på grund av ett uppenbart politiskt beslut. Vid den här tiden började migranter olagligt skickas tillbaka till Slovenien, vilket också påverkade asylsökande i Italien”, förklarar Gianfranco Schiavone, ICS:s ordförande. 

När de når den slovenska gränsen avvisas migranterna och trängs ut ur Europeiska Unionen. ”Sedan bröts kedjan i januari 2021 när ett beslut i Roms domstol förklarade den praktiken olaglig, även om den fortfarande är aktiv i Frankrike”, säger Schiavone. ”Centret återöppnades, och de böter borgmästaren ville ge migranterna för att hålla dem borta från gatan har också upphört”, tillägger han. ”Böter till dem som inte är registrerade i Italien, familjer som separeras av gränspolisen. Detta är vad som händer längs gränsen”, säger Maddalena Avon, jurist. ”Vi försöker bygga en mer human atmosfär. Vi har kulturella tolkar med oss, och vi har ett vackert utbyte med dem som kommer hit. Men vi vet att sådana här situationer inte borde uppstå”, avslutar Davide.

I århundraden har Trieste varit en vägkorsning för människor och kulturer som har kommit till staden med de vita byggnaderna och sin något stränga framtoning. De senaste tre åren har dock Trieste blivit en samlingsplats för migranter som anländer framförallt från Balkanrutten. Det är denna väg kantad av hinder som migranterna kallar ”spelet” eftersom de om de blir avvisade blir tvungna att vända tillbaka och försöka korsa gränsen på nytt. Trieste är den första staden efter rutten där migranter finner ett välkomnande sammanhang långt ifrån våldet de utsatts i Kroatien eller vid den grekiskturkiska gränsen. Migranterna kommer i huvudsak från Afghanistan, Kurdistan, Iran och Irak. Här finns också migranter från Indien, Pakistan och Medelhavsrutten. De från Mellanöstern är ofta transitmigranter som stannar i Trieste bara en eller två nätter och sedan fortsätter sin resa mot franskitalienska gränsen.

Därifrån fortsätter resan till skandinaviska länder eller Tyskland, eller så förblir migranterna fast i norra Frankrike, i slumkvarteren mellan Calais och Dunkirk där de väntar på att nå Storbritannien. Enligt den senaste ICS-rapporten från 2021 anlände 6 489 människor till Trieste under 2021. Den senaste datan från ICS visar närvaron av 2 009 under sommaren, 1 500 under månaderna innan. ”Dessa siffror är alltid underskattade”, lägger Davide P. till, ”för alla människor spåras inte.” 

I jämförelse med 2021 har migranterna ökat med åtminstone 400 eftersom fler anländer under sommarmånaderna. I den här staden, som vetter mot Adriatiska havet och svalkas av sjöbrisen, föddes dessutom 2002 ett system av vitt spridd gästvänlighet som Italien fortfarande excellerar i idag. ”Att vi är där vi är idag beror på en blandning av saker, såsom politiskt ointresse och en politisk strategi för att skapa oro kring dessa människors ankomst. Inrikesministern säger offentligt att det inte finns tillräckligt med plats för att rymma alla”, förklarar ICS:s ordförande Gianfranco Schiavone. ”Om folk skulle omplaceras över det italienska territoriet skulle servicen räcka åt dem som befinner sig i transit eller ännu inte kommit till mottagningen. Självklart behöver vi överväga att dagcentret kan övertas av institutionerna och inte längre drivas av föreningar”, säger Schiavone. ”Temperaturerna kommer att sjunka, och om inte prefekturen hittar en lösning kommer människor att uppleva stora svårigheter”, avslutar han.

Solen har nästan gått ner över Piazza Della Libertà och en lång kö med människor väntar på sin tur att äta bröd och kyckling medan kvällstrafiken väller in över gatorna. ”Jag minns inte hur länge jag blev kvar mitt i skogen, liggandes med ansiktet mot marken. Den kroatiska polisen stoppade mig nära den slovenska gränsen under kanske tre eller fyra timmar. Jag var väldigt rädd.” Hejar är trettiofem år och lämnade för en månad sedan sin by i Bakur i den turkiska delen av norra Kurdistan för att fly Erdogans förföljelse av det kurdiska folket. 

”Polisen sa att jag kunde gå, men några meter från dem hörde jag ett pistolskott och kände smärta i ansiktet. En kula snuddade vid mig och bröt näsbenet”, säger Hejar och fortsätter med ett förfärat ansiktsuttryck: ”Jag ropade på hjälp i en by i närheten och någon ringde en ambulans. När jag kom till sjukhuset tog läkaren emot mitt vittnesmål och sydde ihop mitt sår utan bedövning. Jag bad om smärtstillande men han svarade att det inte fanns någon medicin.”

På bänken på torget vid Triestes centralstation där han sitter suckar mannen djupt och rör vid ögonbindeln som en av volontärerna som hjälper migranterna där varje kväll har gett honom tidigare. ”Jag vet inte om jag vill till Belgien eller om jag vill stanna i Italien, men för närvarande vill jag inte fördöma något. Min familj stannade kvar i Kurdistan. Jag vill inte att något ska hända med dem”, säger Hejar. Kring stationen vimlar det av människor, men inga korsar Piazza dell’Unità. Det finns en organisation, Linea D’’Ombra, grundad av Lorena Fornasir och hennes man Gian Andrea Franchi, som hjälper migranter som anländer till Trieste från Balkanrutten. De fortsätter lägga om sår på människor som stannar där efter månader och ibland år på resande fot. ”Vi är här eftersom det är viktigt att vi hanterar migrationen från Mellanöstern, Bangladesh, Pakistan och Nepal. Länder där stormakternas intressen skapat förödelse,”, säger Gian Andrea Franchi som står bredvid sin fru som är upptagen med att desinfektera skärsåret på en pakistansk pojkes arm. ”Vi blev också anmälda för att ha hjälpt och bidragit till olaglig invandring förra året”, fortsätter Franchi, ”men kort efter lades anklagelsen ner eftersom det inte fanns någon grund. Självklart var det inte trevligt att ha polisen i huset klockan fem på morgonen. Jag ville nästan att det skulle bli rättegång. Då skulle det åtminstone ha blivit debatt”, säger han.

”Det var gränsvåldet som drev mig hit. Om någon inte berättar deras historier fortsätter de att vara icke-människor. Att vårda fötter är en politisk gest, inte en uppoffring eller något feminint. Det är en politisk praktik som går ut på omsorg om den andra. Det är ett liv av motstånd.” säger Lorena och ler. ”För oss är det här mitt i världen, där människor från hela världen möts”, lägger hon till och ger en sötsak till en liten flicka som reser med sin familj från Rojhilat i iranska Kurdistan. ”Vi har varit här varje dag i nästan tre år. Vi har tagit hand om tusentals människor. Vi tror att situationen för oss i framtiden, med tanke på läget i Italien, inte kommer vara bra, men skickar de i väg oss kommer vi göra motstånd.

”Det är ett omöjligt system”: Varför gränserna som upprätthåller det globala apartheidsystemet måste falla

Abolition Gränser skapades för att säkerställa en rasistisk, kapitalistisk och kolonial världsordning, och för att upprätthålla hierarkier mellan människors värde och tillgång till frihet, rättigheter och resurser. Men det omfattande, organiserade och dödliga våld som används för att upprätthålla dem gör dem också ohållbara. Medan aktivister och kritiska forskare tidigare diskuterat hur gränser kan göras mer ”öppna” eller mer rättvisa, hörs nu allt fler tala om behovet av att avskaffa dem. I denna text talar Julia Suárez-Krabbe, forskare inom rasism, mänskliga rättigheter och avkolonisering vid Roskilde universitet, och Stanley ”Steve” Edward, migrantaktivist inom Freedom of Movements och Silent University, om vad som krävs för att avskaffa gränser, och om de koloniala och kapitalistiska strukturer som gränserna vilar på.

TEXT: Julia Suárez-Krabbe, Stanley ”Steve” Edward, och Annika Lindberg Översättning: Annika Lindberg


Annika: Hur ser ni på gränsernas funktion och möjligheten att avskaffa dem?

Julia: Gränser är viktiga byggstenar i det globala apartheidsystemet. Med ”apartheid” menas ett juridiskt system som tillämpar rasism. Begreppet ”global apartheid” beskriver ett världsomspännande system som organiseras kring rasism, och som begränsar tillgången till rörelsefrihet, land och resurser för specifika grupper som tidigare varit koloniserade. Rasism genomsyrar också den imperialistiska och kapitalistiska exploateringen av människor och av naturen och är därför direkt kopplat till klimatförändringarna. ”Det globala nord” syftar på de institutioner och människor som återskapar och tjänar på denna exploatering och som upprätthåller global apartheid. Att förändra systemet genom reformer är omöjligt eftersom det bygger på exploatering av människor och av naturen.

Stanley: Jag tror inte det är möjligt att avskaffa gränser så länge vi tänker att förändringen ska komma inifrån rådande koloniala och kapitalistiska strukturerna. När vi talar om gränser måste vi förstå vår egen positionering i relation till de här strukturerna. Jag talar utifrån min erfarenhet som migrant vars land är format av kolonialismen, och utifrån min erfarenhet är det uppenbart att gränserna är del av ett system som är odemokratiskt, omoraliskt, och motverkar mänskliga rättigheter. Men jag har ofta stött på vita akademiker, hjälparbetare och aktivister som kallar sig experter på migration, som insisterar på att Europa respekterar mänskliga rättigheter, och som försöker utbilda mig i demokrati. Så länge de förnekar att det ”demokratiska” system de talar om bygger på exploatering och förtryck kan vi inte förändra det i grunden. 

Annika: Så löften om individuella rättigheter och reformer av gränserna är ett sätt för systemet att rättfärdiga rådande orättvisor, snarare än att förändra dem?

Julia: Precis, att utlova reformer är ett sätt att avväpna motståndsrörelser och förhindra att de kräver verklig förändring. Mänskliga rättigheter sägs gälla för alla, men vi vet att de systematiskt åsidosätts för människor i det globala syd. De kan användas för att rädda några liv, och det är viktigt i sig, men systemet med individuella rättigheter kommer aldrig att garantera alla människor rättigheter, värdighet och frihet.

Stanley: Vi kan ta slaveriets avskaffande som exempel. Först när de som utvecklat systemet insåg att det inte längre var ekonomiskt och moraliskt hållbart gick de med på att avskaffa det – men inte förrän de byggt ett nytt system som tillät dem att fortsätta exploatera och förtrycka. Så historiskt har vi sett hur makthavare har utnyttjat motståndskamper (såsom kampen mot slaveriet) och gett intryck av att de hörsammat deras krav genom att ge folk mer rättigheter, samtidigt som de strukturella orättvisorna fortsätter. Människor som drabbas av gränsernas våld har också länge kämpat för att de ska avskaffas, men vi fortsätter förvägras de rättigheter som utlovats oss.

Julia: Det är en viktig poäng. Det finns en risk att diskussionen om hur vi kan avskaffa systemet frånkopplas frihetsrörelserna. Slaveriet avskaffades tack vare förslavade människors kamp för frihet, och kampen för att avskaffa gränser drivs av dem som drabbas av dem med stöd av aktivister. Vi kan inte föreställa oss en värld utan gränser utan dessa frihetskamper. Kamper mot förtryck förblir svaga om de inte har något de strävar mot, en gemensam dröm som driver dem framåt. Men vi får inte heller glömma att även om systemet hittar sätt att återskapas, faller det också sönder inifrån – eftersom det är ett omöjligt system, det vill säga, det ger sken av att vara det enda sättet att organisera världen på men det ruttnar inifrån. När systemet faller sönder leder det till mer våld och förtryck eftersom de som tjänar på det försöker skydda sig mot detta sönderfall.

Annika: Just det, andra apartheidsystem har till slut blivit ohållbara på grund av det omfattande våld och förtryck som krävts för att upprätthålla dem. Men för att avskaffa gränser måste vi alltså föreställa oss en värld bortom den som nu faller sönder. På vilka sätt hindrar gränserna oss från att föreställa oss en värld utan dem?

Julia: Många människor upplever gränserna mellan länder, mellan människor och mellan kunskap som naturliga. Nationalstatens gränser framställs som naturbestämda, även om de inte alltid varit där och därför inte behöver vara där. Men många förnekar att gränser är påhittade, vilket gör det omöjligt att föreställa sig att de kan avskaffas.

Stanley: Gränser är inte bara fysiska, de finns också inom oss, i form av internaliserad kolonialism eller kolonisationen av medvetandet. Aimé Césaire talade om att kolonisering avhumaniserar alla, eftersom du för att kolonisera andra måste utöva våld, inte bara mot andra utan också mot dig själv. Men kolonisatörerna förnekar allt våld och all förstörelse som upprätthållandet av gränser orsakat – för medborgare och icke-medborgare – och de lär sig själva och sina barn tro att systemet är det enda möjliga. Därför är det viktigt att avkolonisera utbildningssystemet, kulturen och det juridiska systemet i det globala nord samtidigt som vi arbetar för social och politisk rättvisa för dem som drabbas av gränser.

Julia: Gränskontroller handlar också om att kontrollera kunskap, vem som kan säga vad, vem som anses vara ”expert”, vad som är rationellt, emotionellt och så vidare. Vi ser just nu hur politiker skärper dessa kontroller genom att attackera akademiker i Danmark, Ungern, Storbritannien, Frankrike och på flera andra håll, i försök att begränsa vilka analyser och vilka alternativ som kan formuleras. Den kunskap om avkolonisering som just nu sprids från det globala syd utmanar rådande idéer om hur världen bör organiseras i väst. Men denna kunskap om alternativ avfärdas ofta som farlig, våldsam och omstörtande av dem som försvarar det rådande systemet. Det är ett sätt att ta fokus från systemets inneboende våld.

Stanley: Samtidigt kan deras krig mot kunskap inte hindra oss från att utveckla den. I stället gör det att vi utvecklar den vidare, precis som att människor alltid hittar nya sätt att korsa gränser, oavsett hur förtryckande deras gränskontroller är.

Annika: Hur återfinner vi kunskapen om alternativ? 

Julia: Gränser separerar oss från varandra, från samhället, från oss själva – vilket också var Césaires poäng – och från en annan framtid. Att avskaffa gränser handlar inte om att riva ner dem utan att återfå kontakten som gränserna förstört. Därför måste vi fråga oss vad som ska ske efter att vi avskaffat gränserna. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själva och till varandra. Vi måste komma ihåg att kolonisatören inte alltid har varit en kolonisatör. I Europa har det har alltid funnits en mängd olika folk, kunskaper och sätt att leva som har blivit förtryckta och förföljda, men som fortfarande finns här. Men vi har lärt oss att glömma stora delar av vår egen historia och att vi har varit – och därför kan vara – mer än en avhumaniserad kolonisatör. De som vill förändra systemet, även vita personer, måste ta ansvar och fråga sig vad som får dem att avhumanisera, och hur de kan förändra det. Detta kräver ödmjukhet. Det handlar inte om att gå tillbaka till det förflutna utan om att hitta andra sätt att förstå sig ”själva” och ”andra”, om att länka oss samman igen.

Stanley: Att avskaffa gränserna för medborgarskap, och erkänna att det inte är ett privilegium utan en rättighet för alla människor, är ett första steg. Och att bygga vidare på den mångfald av kunskap, folk, och sätt att leva som återfinns i andra samhällen än i väst för att hitta alternativ till de rådande, förtryckande strukturerna. Folk i väst måste också själva kräva förändring, och vi får inte upprepa våra historiska misstag där förtryckta grupper har kastat bort sin tid på att tala om förändringar samtidigt som strukturerna upprätthålls.


Julia: När vi pratar om alternativ är det också oerhört viktigt att det inte handlar om att komma på ett ”recept” på hur världen ska förändras. Det handlar till exempel inte om att bara följa socialistiska regler, eller om enskilda, fetischiserade ledare. I arbetet för förändring är det viktigt att vi minns vilka vi är, hur systemet blev såhär, och vad allt våld och all förföljelse, tortyr och död under häxförföljelserna och koloniseringen gjorde med oss och med våra förfäder här i Europa. Vi vet att våld har djupgående effekter på människor och påverkas oss i generationer. Att minnas är att samlas i en gemenskap som sträcker sig över generationer, och att återknyta till den kunskap som förts vidare av häxor, shamaner, mamos, helare, taitas, abuelos och abuelas. Förändringen sker här och nu: medan den värld vi lever i faller samman, försöker fler och fler människor återbygga de här relationerna och skapa en värld som ger liv och värdighet. Till exempel finns idéer om att ”o-utveckla det globala nord”, det vill säga avskaffa den imperialistiska livsstil som bygger på exploatering av människor och av naturen. Eller zapatiströrelsen, som arbetar för att förena kamper för en värld ”som rymmer många olika världar”.

Migrationskontrollens maskineri

EU & migration

TEXT: Maja Sager och Nazanin Sepehri

Under de senaste sex åren har EU hållit en lång rad stort uppblåsta presskonferenser där de presenterat sina nya idéer på migrationsområdet. I september 2020 var det dags igen. Förslaget på ny migrationspakt innebär ännu en uppskruvning av den våldsamhet och paradoxala logik som länge präglat EU:s migrationspolitik. Förslagen presenteras närmast som opolitiska. Förmedlade med budskapet att ”ingen kommer bli nöjd” suggereras en bild av att det är en strategi som ligger i något slags neutral mitt. Det är det nyliberala mantrat och lögnen ”there is no alternative” som iscensätts här. Ett spektakel med kluven tunga som säger att det bara är extremhögern som på riktigt hotar migranters liv och trygghet, men samtidigt säger att “vi” måste “försvara våra gränser” och att tro något annat är ansvarslöst och naivt. Bakom just detta spektakel har högerregeringar, liberala regeringar och socialdemokratiska regeringar tillsammans byggt upp den sjuka maskin som idag verkar på, bortom och innanför EU:s gränser. 

I det här temat vänder vi därför blicken mot EU, och zoomar in några aspekter av den gränspolitik som formar unionen. Vi vill belysa hur systemen för gränspolitik och gränskontroll är uppbyggda. Hur allt fler regelverk och system – teknologiska, juridiska, militära och ekonomiska – kopplas samman och samspelar. Men vi vill också dröja kvar vid de där sakerna som ofta sägs, men som ändå behöver upprepas. Om våldet och rasismen i migrationskontrollens alla delar, även dem som förefaller vardagliga, som business as usual. Att vissa liv görs icke-sörjbara med hjälp av de redskap och tankebanor som gränskontrollen innebär. Att dagens gränsdynamik och migrationsmönster direkt speglar västs koloniala historia och globala krig. 

Temat börjar med ett reportage om EU:s teknologiska murar. I samtal med Panayota Maniou, politisk rådgivare i Europaparlamentet, och forskaren Amin Parsa beskriver Nazanin Sepehri bygget av EU:s övervakningssystem och hur migranter används som försökskaniner i utvecklingen av teknologiska kontrollmekanismer. Parallellt med denna utveckling har budgeten för EU:s gränspolis, Frontex, exploderat och på ett uppslag visar vi den utvecklingen visuellt. 

Vad innebär militariserad gränskontroll i praktiken? I aktivisten Anna Bartfais gripande text om Melilla, den spanska enklaven i Marocko, beskrivs gränsernas våldsamma verklighet, och vilken funktion de fyller för ekonomin. Det följs av en del ur ett tal av Mehdi Bendkia från SQI Syd om hur desperat läge det är i kampen för flyktingars, särskilt hbtqi-flyktingars, rättigheter. Om hur trötta vi är på likgiltigheten från resten av samhället inför allt det våld som flyktingar utsätts för i Sverige. 

Att förflytta gränser utanför det egna territoriet kallas att ”externalisera” gränser. Det är något EU är mycket förtjusta i. Forskaren Leonie Jegen påminner oss om att visumpolitiken är den första externaliseringen av gränserna och ger oss oss en inramning av EU:s ”nygamla” migrationspolitik och dess uppkomst i Schengenavtalet. Därefter ger forskaren Shahram Khosravi oss ett exempel från nutidens svenska visumpolitiska vardag: i en krönika om hur resonemangen bakom ett avslag på en visumansökan landar i att en kvinna straffas för att vara ogift, barnlös, och arbetslös. 

Men samtidigt som stora och historiska krafter gör så många berättelser om migration till berättelser om repression, finns också motstånd i olika former. Vi avslutar temadelen med två historier om att bygga alternativ. Först ut intervjuar forskarna Maria Persdotter och Andrea Iossa före detta borgmästaren och aktivisten Domenico ”Mimmo” Lucano. Vi får höra hur Lucano skapade en alternativ modell för mottagande som byggde på solidaritet och medmänsklighet. Trots det höga pris han fått betala för det skulle han göra om allt igen. Sist får vi i ett fotoreportage besöka ett jordbrukskooperativ. En berättelse om några människor som skapat ett alternativ till den logik av exploatering och prekaritet som migrationsvillkoren försöker pressa in dem i.

 

Illustration: Kollektivet Feministisk Tryk