I kölvattnet av mordet på George Floyd i USA 2020 sköljde vågen av Black Lives Matter och Defund the Police över Norge, liksom stora delar av resten av världen. Det offentliga samtalet dominerades dels av en lätt arrogant attityd om att ”ämnet visst är viktigt, men USA är inte Norge”, dels av en förskjutning mot diskussionen om så kallad vardagsrasism som identitetspolitiskt språkbruk och de svårigheter som utländska namn kan föra med sig på arbetsmarknaden. Samtidigt fylldes gatorna av de största, mest ungdomliga och mest blandade demonstrationer vi sett på många år. Avståndet mellan journalistisk-akademisk uppfattning och levd erfarenhet var synbart stort, eftersom ungdomarna vågade omfamna BLM som sin sak trots att medierapporteringen var skeptisk. 

Så, kan BLM och Defund the Police ha en plats i Norge? Kriminologerna Tatanya Valland och Per Jørgen Ystehede hävdar att den amerikanska defund-debatten inte bara kan överföras till, utan faktiskt är mer relevant för, Norge. De skriver: ”Vi har en välfärdsstat att luta oss mot. Välfärdsstaten har resurser att ta tag i de uppgifter som handlar om sociala problem, som vi idag har satt samhällets våldsmakt till att hantera.” En nyckel till förståelse för problemet med polisiärt övervåld och rasism ligger i en annan av Norges mest omdiskuterade politiska frågor under det senaste året: regeringens föreslagna narkotikareform, som mötte ett nederlag i somras. Baserat på Portugalmodellen skulle reformen flytta narkotikaproblem från kriminalpolitiken till hälsopolitiken, genom att exempelvis avkriminalisera mindre användardoser.

Innan vi tittar närmare på sambanden mellan debatterna om narkotika respektive BLM och Defund the Police kan det vara värt att nämna strukturell rasism och vad socialantropologen Thomas Hylland Eriksen påpekade i Morgenbladet 2020: strukturell rasism är ”förankrad i praktiken, mentaliteten och institutionerna i det dagliga livet. Det är alltså inte en egenskap hos individer, utan ett förkroppsligat sätt att se världen på”. Det som är relevant här är inte att det finns rasister inom polisen i Norge. Visst gör det det, som i de flesta samhällsinstitutioner, men problemet är större än så.

Ett exempel på hur strukturell rasism tar sig uttryck i Norge är polisens arbete mot cannabis. Cannabis är den i särklass mest beslagtagna illegala drogen i Norge, främst genom beslag av små mängder som varit avsedda för eget bruk. Användare och småsäljare utsätts för omfattande kontroll, medan stora beslag och gripanden av dem i toppen endast sker i undantagsfall. Det är väl dokumenterat inom kriminologin att brottsstatistiken inom narkotikafältet nästan uteslutande speglar polisens egna prioriteringar. Så när rasifierade ungdomar på den östra sidan av ett klassdelat Oslo oftare kontrolleras och arresteras för cannabis medan användningen ökar mest på den välmående, företrädesvis vita, västra sidan, förklaras detta av Oslopolisens förebyggande enhet som att i väster ”[har vi] ett nära samarbete med ungdomar därifrån och med skolorna” samtidigt som fattigdom framhävs som en förklaring till överkontroll när det gäller den östra sidan (NRK 9 juli 2018).

Härifrån är inte hoppet långt till diskussioner om gäng och gängkriminalitet, där eufemismer och anspelningar – likt USA:s dogwhistle-politik – ersätter mer explicit rasistiska uttalanden. Huvudpoängen är den samma: ”Vi” är otrygga på grund av (fattiga) invandrarungdomar, och de måste kontrolleras. Inte bara på grund av gängkriminalitet; unga svarta och bruna män är också potentiellt illegala invandrare eller radikaliserade islamister och motståndare till yttrandefriheten. De är redan alltid skyldiga.

Varför ser polisen ungdomarnas cannabisanvändning med ögon som kräver helt olika insatser beroende på vilken grupp de tillhör, och hur kan det jämföras med polisens rasism i USA? Trots en brokig och delvis underberättad historia – norsk rasism, såsom inblandning i såväl slavhandel som förtryck mot judar, hålls vanligtvis nedtystad – delar Norge inte USA:s historiska segregation och förtryck baserad på etnicitet och hudfärg. Ändå är strukturella förutsättningar i form av institutioner och maktrelationer i stort sett lika mellan länderna, och i både Norge och USA är polisens funktion att upprätthålla klassmässig status quo. Rasismen inom polisen bygger således på ett fundament av klasskonflikt. Hudfärg och etnicitet blir en synlig form av klasstillhörighet och kontrollskadorna – som diskriminering, marginalisering, stigmatisering och kriminalisering – som följer av polisens verkställande av narkotikalagstiftningen förstärker degraderingen av dem som utsätts, och underbygger på så vis den systematiska rasismen i det norska polisväsendet.

Samma tankesätt och mekanismer ligger till grund för kategoriseringen av varje ansamling av rasifierade ungdomar som ”gäng”. Kontrollen av de här ”gängen” grundas i misstankar om användning eller förvaring av illegala droger. Senterpartiets ledare kallade med sin egen tydliga dogwhistle-signal den föreslagna narkotikareformen för ”en present till gängen” (VG 15 februari 2021). Om droger avkriminaliseras för egen användning i linje med drogreformen undergrävs nämligen även denna del av polisens stigmatiserande och marginaliserande ”verktygslåda”.

Andra är också bekymrade över ”mörkhyade gäng”. Danmark har Paludans Stram Kurs och Norge har Stopp islamiseringen av Norge (Sian). De senare bränner också Koranen, använder en rasistisk retorik och besöker minoritetstäta områden i sällskap av massivt polisbeskydd. Yttrandefriheten är stark i Norge. Likväl har Sians rasistiska provokationer, i kombination med polisens aktiva repression av meningsmotståndare, lite att göra med legitim kritik av religion eller en önskan att delta i den offentliga debatten. Det är heller inte svårt att förstå hur de som utsätts för överkontrollering och trakasserier kan koppla dessa upplevelser till rasistiska organisationers trakasserier och polisens beskyddande av dem.

Polisdirektören Benedicte Bjørnland beskriver minoritetsungdomars reaktioner på rasistiska och antimuslimska organisationers provokationer som baserade på bristande förståelse för både yttrandefriheten och polisens roll, och insinuerar att BLM-rörelsen leder till våld mot polisen (NRK 11 september 2020). Ett sådant uttalande är inte bara en klassisk förstärkning av en vi-mot-dem-världsbild, utan härstammar också från gamla rasistiska bilder av ociviliserade svarta och bruna horder. White man’s burden.

Poliskontroll baserad på misstänkt bruk och innehav av droger har blivit det enklaste sättet att hålla ”problemet” med invandrarungdomar i schack. Dock har riksåklagaren nyligen begärt en fullständig genomgång av rannsakningspraxis i narkotikafall, efter att en video av en ung pojke som klätts av på gatan av polisen blivit viral. Poliskontrollen har således inte nödvändigtvis följt juridiska former i sin önskan om en viss samhällsordning. Ständigt upplevd kontroll befäster och förstärker utanförskap, stigmatisering och, i extremfallet, radikalisering. Utmaningar relaterade till ”invandrarungdomar”, ”gängproblem” och ”integration” är politiska, sociala och ekonomiska och måste lösas med sådana verktyg snarare än polisiära.

Avkriminalisering skulle kunna kväva det nära sambandet mellan cannabisanvändning och brottslighet. Istället för ytterligare kriminalisering av utsatta miljöer, skulle problematisk droganvändning fångas upp av hjälpapparaten. Polisen är i vilket fall inte en instans som kan hantera vare sig problematisk eller icke-problematisk användning. Kriminologen Hedda Giertsen påpekar att ”narkotikapolitik baserad på kontroll, leder till att stora resurser går till polis och fängelser, på bekostnad av hälso- och sociala tjänster. Kontrollpolitiken undergräver sitt ursprungliga mål om att förbättra människors hälsa”.

Utöver de direkta konsekvenserna av narkotikabekämpningen ser vi att polisens urvalsfunktion – vem som kontrolleras, vad som blir reaktionerna – fortplantar sig vidare genom rättsväsendet och fängelserna. Domstolarna ser oftare narkotikatilltalade från den etniska majoritetsbefolkningen som i behov av hjälp, medan minoriteter betraktas som organiserade brottslingar. Även inom fängelsets murar ser vi att unga, marginaliserade män är överrepresenterade. Redan för ett decennium sedan drog Giertsen slutsatsen att ”vi straffar fattigdom och nöd”.

Sedan dess har det blivit allt tydligare att vi även straffar minoritetsursprung i sig. De sociala och yrkesmässiga konsekvenserna av ett brottsregister reproducerar socioekonomiska utmaningar och kriminalisering i en självförstärkande cirkel som ”bekräftar” underliggande fördomar och ”rättfärdigar” en systematisk rasism. ”Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter”, skriver rättssociologerna Ida Nafstad och Amin Parsa i fjolårets brandfackla i den svenska debatten (Sydsvenskan 18 juli 2020).

”Så länge kriminaliseringen och nuvarande straffram upprätthålls kommer polisen fortfarande att kunna kontrollera, gripa, genomsöka och beslagta narkotika, arrestera och åtala. Oavsett hur mycket hjälpinsatser man skapar omkring den, kommer kontrollapparaten att använda det här alternativet”, hävdar Giertsen. Att tillåta polisen att behålla dessa möjligheter cementerar en systematisk klassbaserad rasism. Som välfärdsstat har vi inget att vinna på detta. Allt fler argumenterar för legalisering och strikt reglering av illegala droger för att ta bort grunden för den illegala marknaden, men även den avkriminalisering som Narkotikareformkommittén föreslår skulle kunna råda bot på situationen genom att ta bort ett av de mest trubbiga – och rasistiska – verktygen från polisens verktygslåda. Ett verktyg de, enligt riksåklagaren, kanske egentligen aldrig har haft lov att använda.

Narkotikareformen dödades dels av Arbeiderpartiets strategiska flirt med Senterpartiet inför höstens riksdagsval, dels av den privata organisationen Norsk narkotikapolitiforenings beblandning med polismyndigheten. Bland annat genom läckor från Narkotikareformkommitténs arbete fick polisen sätta premissen för debatten som följde, och när denna samhällsaktör som ansvarar för att bevara status quo blir en politisk aktör som får eller tar definitionsmakten, får vi varken reform eller revolution. Det politiska efterspelet tar nu formen av Justitiedepartementets aviserade utredning av ovan nämnda beblandning, civilsamhällets krav på motverkande av profilering, och en aviserad om-match om reformen. Under tiden lämnas den institutionaliserade systematiska rasismen orörd.

Själva begreppet defund the police har missuppfattats som både irrationellt och utopiskt. Narkotikareformdebatten pekar dock på verkliga utmaningar med systematisk rasism i det norska samhället, samtidigt som vi kan föreställa oss de möjligheter en minskning av polisens handlingsutrymme och ansvar skulle kunna medföra. Detta är varken utopiskt att föreställa sig eller orealistiskt att uppnå.