Inledning

Klimatet förändras och över hela världen ser vi bevis på detta – från torkor och skogsbränder i Sverige och USA, till översvämningar i Bangladesh och Tyskland. Forskare som talat med i princip en enda röst har gjort studier och bekräftar att de extrema förändringarna vi ser är framkallade av människan. Behovet av att uppmärksamma klimatförändringarna har blivit en av de enande frågorna i världen – oavsett om det är inom ramen för FN:s Framework Convention for Climate Change (UNFCCC) som nationalstater har skrivit på eller klimatstrejker och protester från vanliga medborgare. 

Ett försök att avskaffa användningen av fossila bränslen, vilka är huvudkällan till klimatförändringar, pågår. Det innebär att förändra våra transportsystem, reducera förflyttningen av varor över världen, konsumera mindre och annorlunda och bryta vårt beroende av produkter från fossila bränslen som plast.

Fokus ligger därmed på att minska vårt utsläpp av koldioxid så att vi kan bibehålla ett klimat som gör att det går att leva på jorden. Ett snävt fokus på utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar är dock otillräckligt. Våra ansträngningar att adressera klimatförändringarna måste ske i en kontext av historiska, nutida och framtida sociala och ekologiska relationer. Samtidigt som vi arbetar för att avskaffa fossila bränslen behöver vi avskaffa det orättvisa system av ojämn utveckling och rasistisk kapitalism som har uppstått jämte användningen av dessa. 

Om vi inte uppmärksammar detta kommer användandet av annat bränsle – energiövergången – enbart förstärka den sociala orättvisan och miljöorättvisan hos det nuvarande systemet. I denna artikel beskriver jag tre aspekter som behöver belysas i våra ansträngningar för att reducera koldioxidutsläpp och mildra de destruktiva klimatförändringar som förutspås. 

Klimaträttvisa är mer än att bekämpa klimatförändringar och koldioxidutsläpp 

Mänskliga varelser och vår strävan efter tillväxt har lett till fundamentala förändringar på planeten, inklusive förändringar i vädermönster, enorma förluster av djurarter samt vattenbrist. Detta narrativ är dock problematiskt eftersom det håller alla människor lika ansvariga. När vi tänker på klimatförändringar är det nödvändigt att ta i beaktande att

1. inte alla människor har bidragit till mänskligt framkallade klimatförändringar i samma grad 
2. inte alla människor kommer uppleva klimatförändringarna på samma sätt, då vissa kommer påverkas värre än andra, samt att
3. koldioxidutsläpp och klimatpåverkan är djupt sammanlänkade med befintliga mönster av social ojämlikhet.

Enligt nya studier av Stockholm Environmental Institute (2020) ansvarade de rikaste 10 procenten av världens befolkning för mer än hälften av koldioxidutsläppen i atmosfären mellan 1990 och 2015. Dessutom finns det en historisk aspekt av klimatskuld hos de länder som har släppt ut stora mängder, utan restriktioner, sedan industrialiseringens början. Eftersom en del växthusgaser kan bli kvar i atmosfären i upp till tusentals år behöver dessa tidigare utsläpp tas med i beräkningen. Det väcker den viktiga frågan om hur vi ska ta hänsyn till historiska utsläpp från högindustrialiserade länder. 

Ytterligare en aspekt av klimatskuld är det ekologiskt ojämlika utbytet som äger rum mellan länder när de handlar med varor. Till stor del räknar vi inte in de ekologiska resurser som tas i bruk (såsom vatten och energi) för produkter, och inte heller de sanna sociala kostnaderna för arbete och miljöförorening. 

Rörelsen Wretched of the Earth har arbetat för att rikta uppmärksamhet mot denna ojämlikhet i ansvaret för klimatförändringarna. Om vi faktiskt adresserade diskrepansen skulle det kunna ändra maktbalansen i de pågående förhandlingarna kring klimatförändringar – och ge ett övertag åt det globala syd över det globala nord, som tenderar att inneha de ekonomiska tillgångarna och den politiska makten. 

Vi går vidare från orsaker till konsekvenser. Klimatförändringarna kommer att påverka olika segment i befolkningen olika, det vet i. Det kan vara på nationsnivå där små öststater riskerar att förlora allt, eller på lokal nivå, där vi ser rasifierade mönster och klassmönster när det gäller vilka som påverkas mest i en stad, som vid orkanen Katrina i New Orleans 2005, och ner på en kroppslig nivå där kvinnor, äldre och barn troligen drabbas allvarligare av sjukdomar och hälsotillstånd relaterade till klimatförändringar. Som Oxfam noterar är de som påverkas mest de två grupper som har minst ansvar för klimatkrisen: världens idag fattigaste och mest sårbara människor – vilka redan kämpar mot klimatpåverkan – och framtida generationer som kommer att ärva en utarmad koldioxidbudget och ett ännu farligare klimat. 

Så vi behöver fokusera på klimaträttvisa och inte bara på klimatförändring. Det handlar inte bara om att avskaffa användningen av koldioxid utan också om de sociala och miljömässiga orättvisor som går hand i hand med det. Tyvärr finns det somliga som argumenterar för att vi bör lösa klimatfrågan först och sedan ta itu med ojämlikheten. Ett sådant agerande befäster dock privilegier och ignorerar det faktum att konsekvenserna av klimatförändringar redan är en realitet för många i världen. Det ensidiga fokuset på klimat kan till och med leda till lösningar som skapar fler möjligheter att göra affärer och utsätta lokalbefolkning och urfolk för risker, såsom REDD+ och inlagring av koldioxid. 

Röster från klimatförändringarna 

Det här leder till en annan aspekt som är väsentlig för vår acceptans för klimaträttvisa. Om det inte bara handlar om koldioxid behöver vi ge utrymme så att olika röster kan höras. Det innebär att gå bortom vetenskap och lagstiftare för att lyssna på lokala grupper och ursprungscommunities, men också att efterfråga kritisk självreflektion från klimatrörelserna. 

För att säkerställa klimaträttvisa måste klimatförhandlingar, klimatpolicyer och klimatplaner involvera dem som har levd erfarenhet av att hantera klimatförändringar. Diskussioner om anpassning och motstånd brister ofta när forskare och lagstiftare definierar vad som behövs i en lokal kontext utan att ta hänsyn till de komplexa sociala, kulturella, ekologiska och andliga relationerna mellan människorna som lever där men också med den icke-mänskliga naturen. De frånkänner människorna i de lokala grupperna agens och kunskap i en paternalistisk version av ”den vite mannens börda”. Att anamma ett bredare synsätt på klimaträttvisa är också att erkänna människors kamp för att försvara sitt territorium, sin identitet och sin miljö. 

Och för dem av oss som bedriver aktivism, demonstrerar och gör blockader finns också frågan om vems röst som blir hörd. Klimatrörelsens utrymmen kan vara exkluderande gentemot rasifierade kroppar och frågor vad gäller både form och fokus. Ett enkelt exempel är uteslutandet av Vanessa Nakate, en ugandisk klimataktivist, från fotografier vid ett ungdomsevenemang i Davos med Greta Thunberg. 

Lättheten med vilken vissa röster tystas och vissa kroppar osynliggörs är ett kvitto på en rasistisk kapitalism som klimatrörelserna inte har råd att reproducera. Ett annat exempel är hur klimatprotester och Black Lives Matter-protester väldigt sällan kombineras trots att vi behöver adressera båda frågorna. Klimatrörelser som Extinction Rebellion har också anklagats för att utestänga rasifierade, vilket förhindrar ett utbyte av erfarenheter och motstånd. 

I allt från individuella fördomar om rasifierade till strukturella hinder för engagemang misslyckas ofta klimaträttviserörelsen i det globala nord med att adressera miljörasism, och den lider dessutom av en brist på mångfald. Om vi menar allvar med klimaträttvisa behöver detta ändras. Att lägga ansvaret för att förändra klimatrörelsen på rasifierade personer är dock kolonialt och privilegierat och måste undvikas. En självreflekterande hållning till byggandet av en social rörelse är därför viktig. 

Radikala alternativ inom en abolitionistisk politik 

Så frågan är vilken systemförändring människor vill ha i stället för klimatförändring. För att ta oss an systemförändringar krävs det att vi blir politiska och engagerar oss i svåra samtal och handlingar som berör den koloniala, kapitalistiska, patriarkala och antropocentriska världsordningen. Att reducera vårt koldioxidavtryck är nödvändigt men att enbart fokusera på att avskaffa koldioxidutsläpp kan leda till falska lösningar som bara cementerar det hegemoniska systemet. 

Det är dags att ta klimaträttvisa på allvar. Transformativ systemförändring kräver radikala alternativ till det dominerande världsomspännande systemet. Dessa omfattar allt från initiativ med ett specifikt fokus såsom hållbart jordbruk, lokala vatten-, energi- och matprogram, solidariska ekonomier och delningsekonomier, arbetarkontroll över produktionsanläggningar, allmänna resurser, kunskapsdelning och fred och harmoni, till mer integrerade förändringar såsom de som prövats av zapatisterna i Chiapas och kurderna i Rojava. 

Alternativen innefattar också återuppväckandet av uråldriga traditioner och uppkomsten av nya världsåskådningar som återetablerar mänsklighetens plats i naturen, som en grund för mänsklig värdighet och jämlikhet. Vårt jobb är väva en väggbonad av alternativ för att skapa en värld som står emot social orättvisa och miljöorättvisa och bygga ett ”pluriversum” – en värld där många världar ryms. Utmaningen blir huruvida vi använder möjligheten att avskaffa fossila bränslen och koldioxidutsläpp till att också avskaffa klimatorättvisa och omfamna ett annat sätt att leva i världen. 

 

En kommentar om översättningen 

Skribenten använder i denna text ordet ”abolish” både om att avskaffa till exempel beroende av fossila bränslen och om att upphäva den ojämlikhet som präglar såväl klimatrörelsen som världen i stort och knyter därmed an till numrets tema abolitionism. Eftersom ordet på svenska ännu inte används i lika varierande sammanhang har det dock här översatts till ”avskaffa” och liknande beroende på kontext. 

Faktaruta: Miljörasism 

Miljörasism definieras av Fältbiologerna som ”politik och praktik som, medvetet eller oavsiktligt, påverkar individer, grupper eller samhällen olika beroende på etnicitet eller hudfärg”.

Faktaruta: REDD+

REDD+ är ett ramverk skapat av UNFCCC som en vägledning för aktiviteter inom skogssektorn för att reducera utsläpp från avskogning och skogsförstöring, samt för hållbar skogshantering och bevarandet av och förstärkningen av skogens kollager i utvecklingsländer. 

(https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/redd/what-is-redd) 

 

Lästips 

”Climate Justice Is Racial Justice Is Gender Justice”, Jacqui Patterson, The National Association for the Advancement of Colored People, 2017.

 

Jag vet inte var Strömsund ligger, mer än att det är i Sverige. Inte desto mindre har tanken på Strömsund varit en viktig del av mitt liv sedan första gången jag blev frihetsberövad i kriminalpolitikens mörkaste rum under mina mest formativa år. Under långa nätter i fängelset har mina tankar kretsat kring hur vi fångar skulle kunna få dem utanför murarna att förstå hur absurt det är att låsa in människor för att få dem att fungera bättre ute i samhället! ”Tjuvriksdagen” arrangerades i augusti 1966 i Strömsund, mot bakgrund av växande kritik mot fängelsets skadeverkningar och meningslöshet, och skapade momentum för organisering – något som förändrade kriminalpolitiken i Norden under trettio år, tills dagens cyniska kriminalpolitik träffade oss i nacken. Tjuvriksdagen lyckades slå det första hålet i den informationsmur som löper runt fängelset – och därifrån skapa organisering runt krav på både humanistiska reformer och mer revolutionära krav om att lägga ner de destruktiva bestraffningsinstitutionerna: Riv murarna!

I tjuvarnas riksdag klev för första gången fångar fram i offentligheten och berättade om villkoren på de slutna anstalterna, om den orimliga kriminalpolitiken – särskilt om de allt strängare straffen för narkotikabrott –, om fattigdom, förnedring, isolering, om att berövas nära relationer och familj, om ett liv i ovärdig och stigmatiserande förvaring utan annat mål än att under beteckningen ”rehabilitering” hålla en borta från samhället. Vittnesmålen i Strömsund ledde till stora rubriker i de största tidningarna och medierna i Norden – men också i Europa och USA. Tjuvriksdagen kom att ge upphov till den svenska organisationen Krum (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering), som i sin tur utgjorde inspirationen för två andra nordiska organisationer (och förkortningar): den danska KRIM (Foreningen for human kriminalpolitik, bildad 1967) och den norska KROM (Norsk forening for kriminalreform, 1968). Jag har haft förmånen att få arbeta i norska KROM under ett antal år, och har periodvis haft kontakt med danska KRIM i mitt nuvarande hemland – men svenska KRUM har jag inte haft kontakt med, eftersom organisationen upplöstes i början av 1980-talet.

Vanmaktens korridorer

Under en kort tid lyckades tjuvriksdagen sprida information om fängelset utanför murarna – och den utlöste mycket viktig energi och skapade mycket förståelse. KRUM, KRIM och KROM har, och har alltid haft, ett tydligt långsiktigt mål – som ges ett kraftfullt uttryck i parollen ”Riv fängelserna”. Samtidigt har organisationerna dagligen kämpat för reformer av fängelserna och stöttat fångarnas kamp inne i fängelserna med särskilt fokus på fängelsesystemets avhumaniserande sidor, inhumana strafformer och minskande rättigheter för fångarna. Men det är inte tillräckligt att riva de fysiska byggnaderna – det gäller att avskaffa de disciplineringsmetoder som ersatte de gamla bestraffningskolosserna, och för det krävs att maktförhållandena i samhället ändras.

Men idag– i cynismens tidevarv – är vi dessvärre i ett så mycket sämre läge, med ökande användning av fängelse och strängare straff. Dagens politiker vet allt om fängelsets skadeverkningar, men vill ändå att det ska vara som det är, eftersom de strävar efter kortsiktiga politiska vinster genom att vara tough–on–crime. Användningen av isolering som ett fängelseinternt straff ökar dramatiskt här i Danmark. Utifrån mina egna erfarenheter av isolering vet jag hur snabbt detta leder till nedsatt fysisk och psykisk hälsa genom kognitiv funktionsnedsättning, minnesproblem och synrubbningar som gör det svårare att koncentrera sig för att läsa, fysiskt obehag och smärtor, depression och ytterligare begränsningar i en redan pressad situation. För att förstå dagens syn på fängelse och straff behövs en historisk tillbakablick.

Riv Bastiljen

Då straffen under 1800-talet gradvis förändrades från fysisk bestraffning i avskräckningssyfte till tidsbestämd inspärrning på särskilda institutioner för isolering lyckades makthavarna dölja en del av den brutalitet och gammaltestamentliga vedergällningstanke som den nya humanistiska och demokratiska andan reagerat mot. Reformerna av straffsystemet drevs fram av demokratiska revolutioner och tankar om frihet som uppstod i anslutning till de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det är inte av en slump som den franska revolutionen 1789 utlöstes av stormningen av tortyrfängelset Bastiljen – och att upprorsmakare för första gången lyckades riva både muren och fängelset. Tyvärr präglades den följande revolutionen av ett straffsystem med giljotin och terror – och vi fick en första illustration av att det inte räcker att riva fängelset – utan att det krävs samhällsförändringar som avskaffar straffet

Reformer i riktning mot något som liknar ett sammanhållet straffsystem kan vi hitta i den starkt humanistiskt präglade religiösa rörelsen Kväkarna (Vännernas samfund) och deras förslag på fängelsereformer under 1800-talet. Kväkarna reagerade mot bestraffande våld som har sin grund i det brutala Gamla testamentet, och förespråkade ett fängelsesystem med annan religiös grund: de så kallade Pennsylvaniafängelserna. Det var i den här typen av fängelser som bruket av isolering infördes i straffsystemet. Deras välmenande reform kom endast att skapa ett nytt monster!

Den nyligen avlidne professorn i rättssociologi, aktionsforskaren och KROM-aktivisten Thomas Mathiesen, har utvecklat teorin och metoden bakom fängelseabolitionismen och utgjort en inspirationskälla för viktiga abolitionistiska aktivister såsom Angela Y. Davies, men också för fängelseorganisering och -motstånd i Storbritannien, Italien och Tyskland. Mathiesen var under hela sitt värv noggrann med att framhålla att kampen för avskaffande av fängelset också kräver en kamp för ett annat samhälle. I en rad böcker har Mathiesen formulerat de erfarenheter KrumKromKrim gjort genom att skapa samarbete mellan fångar, aktivister och samhällsengagerade forskare. Solidaritet med fångkampen och arbetet för fängelsereformer är ett viktigt steg i kampen för ett annat samhälle, annars riskerar man att endast bana väg för nya disciplineringsmetoder när man river Bastiljen.

Mathiesens bok Det ofärdiga från 1971 och The Politics of Abolition från 1974 innehåller några av grundtankarna som möjliggjort att KROM:s fängelseabolitionism överlevt under mer än femtio års kamp. En social rörelse måste alltid ha både kortsiktiga reformistiska målsättningar och det långsiktiga revolutionära målet för ögonen, annars blir den fångad i systemet: repressivt tolererad eller utdefinierad som irrelevant. Grundtanken i Det ofärdiga – att alternativet ligger i själva processen i att utveckla det nya, och inte i dess förverkligande – innebär att den revolutionära vänsterns intresse för ändlösa diskussioner om vem som sitter på den mest korrekta teorin kan övervinnas och vi kan se att många problem och oenigheter kan lösas genom vardaglig praxis och politisk handling.

Fångkamp och solidaritet

Fångaktioner och fångstrejker är en hörnsten i KrumKromKrims verksamhet. Svenska Krum blev en viktig politisk kraft genom sitt samarbete med fångarnas organisering och motstånd – men detta gjorde samtidigt organisationen sårbar när myndigheterna bjöd hårt motstånd och subtila metoder för att splittra fångarnas organisering och motstånd. I Norge var KROM både en fångorganisation och en organisation med kopplingar till universiteten – och detta gjorde den på gott och ont mindre sårbar för myndigheternas motdrag mot fångorganisering. Samtidigt har en del av fångorganisationen burits av den samarbetande organisationen SON – Straffades organisation i Norge. Många goda krafter bidrog till att bilda KROM 1968 och professor Thomas Mathiesens fängelse- och aktionsforskning har bidragit till att organisationen fortfarande är verksam 53 år senare. Mathiesen utvecklade aktionsforskningen till högsta internationella nivå och uppmärksammade alltid vad som hände med de utstötta på gatan och i institutionerna: under KROM:s arbete mot lösdriverilagstiftningen på 1960- och 1970-talen, under de sammandrabbningar och den sociala oron som på 1980- och 1990-talen slogs ner med polisvåld och samtida rasprofilering och nya fiendebilder i kriminalpolitiken.

Kriminaliserad självmedicinering

Första gången KROM lyckades i sin kamp mot straffet var 1970 när man i samarbete med narkotikapolitiska aktionsgrupper bidrog till avskaffandet av lösdriverilagens kriminalisering av offentlig alkoholberusning. Detta var Norges tydligaste klasslagstiftning i vilken samhällets utstötta, de med alkoholproblem, utan bostad och arbete blev internerade i tvångsarbetsfängelser upp till två år för ”behandling”. Och nästa gång de påträffades berusade skickades de tillbaka för ny ”behandling”.

Under många år har det förts en kamp för avkriminalisering av liknande klasslagstiftning om andra former av berusning. Statens insatser mot den demoniserade ”narkotikan” har sprängt alla gränser för användningen av straff och skapat en enorm polisinsats och strafförföljelse av de svagaste och mest utslagna grupperna i Norge. 2021 var det nära att man fick igenom avkriminalisering av eget bruk av narkotika i Norge, på samma sätt som med avskaffandet av lösdriverilagen, men socialdemokraterna svek till slut sin samhälleliga uppgift och stöttade i stället de mest reaktionära straffivrande politikerna. Kampen för avskaffande av bestraffning för användning av berusningsmedel visar därför hur viktigt det är för abolitionismens framgångar att försöka avskaffa straffet i dess helhet.

Den allomfattande narkotikakontrollen har försett fängelserna med ett nytt medel för att kontrollera fångarna, nämligen den mest primitiva tekniken för att identifiera de ”orena”. Urinprovet har blivit fängelsets grundläggande kontrollteknologi: att få fången att pissa ”rent” utgör ett fördummande och perverterat test av fångens moral och vilja att bli rehabiliterad.

På ett teoretiskt och ideologiskt plan innebär den så kallade differentieringsprincipen att fångbefolkningen ska behandlas som individer och att de som försöker lämna kriminaliteten ges belöningar, men i praktiken sker en mekaniskt implementerad diskriminering av de svagaste och mest sårbara fångarna – helt parallellt med ingripandepolisens förföljelse av de svagaste på gatan. Droganvändande fångar bestraffas och sätts i isolering på särskilda avdelningar för att ”skydda sig själva och omgivningen från spridande av narkotikan”. Med goda föresatser kan man alltid flytta gränserna för vilka ingrepp i människors liv och tillvaro som är möjliga. Narkotikapolitiken har skapat en renässans för straffapparatens kraftigaste medel – kontroll och isolering – och den så kallade drogbehandlingen har flyttat in i fängelserna. Differentieringsprincipen föreskriver den smala drogfria vägen tillbaka till friheten, men tar inte hänsyn till den skadliga effekt i form av intensifierad kontroll den för in i fängelset. De som kan anpassa sig till kraven får lättnader i straffet – alltså något som tidigare var en rättighet för alla. Men de som tvingas självmedicinera med illegala droger bestraffas internt i fängelset – utan rättssäkerhet.

Cynismens renässans i kriminalpolitiken

KrumKromKrim har varit ett upplysningsprojekt och har dokumenterat revorna i de skandinaviska ländernas så kallade välfärdsstater – som alltså visat sig innehålla en fördold kontrollstat med udden riktad mot samhällets utstötta och sårbara. Eftersom politikerna idag tagit steget in i den kriminalpolitiska cynismen är denna kontrollstat inte längre dold – mot bättre vetande om fängelsets skadeverkningar väljer de ändå att höja straffen, eftersom ökande repressalier är systembevarande och ger politiska fördelar i form av fler röster. Men: kravet på vedergällning kräver stöd i den allmänna opinionen – och nordisk kriminologisk forskning har visat att när folk får reda på vilka som straffas och varför är de inte så blodtörstiga och straffivrande som politikerna tror att de är. Att upprätthålla skrämselbilder är därför en förutsättning för cynismens kriminalpolitik, medan abolitionismen i stället måste använda motmakten i dokumentation och upplysning. 

Fängelseabolitionisternas imponerande insats på 1960- och 1970-talen innebar att det spreds ett visst tvivel om huruvida fängelset och straffskärpningar verkligen hade den påstådda effekten. Men, strafftanken var bara tillfälligtvis misskrediterad. Myndigheterna växlade snart spår och slog in på dagens väg med dramatisk utveckling av fängelsesystemet – där inget straff är för högt. Dessutom har idén om terapeutiska fängelser snabbt fått fotfäste i Norden, och från USA hämtas kognitiva program och kvasipsykologiska metoder som fångvaktarna får lära sig på dyra kurser. Programverksamhet i fängelset har blivit en lukrativ business, som sällan utsätts för någon kvalitetskontroll. Föreställningen att drogberoende människor kan återuppbyggas genom att tvingas in i isolering blev en gåva till fängelsesystemet. Moderna socialvetenskapliga tekniker inkluderades i fångvaktarnas vidareutbildning, och mycket av den kantiga och konfrontativa yrkesrollen kom att försvinna. Maktanvändningen kamouflerades i stället bakom inlärd empati och psykologiserande från fångvaktarnas sida – vilka saknar gränser för hur ingripande och manipulerande de kan vara i relation till människor i en utsatt och maktlös situation.

Fängelseabolitionism genom reform och revolution

För politiker har kriminalpolitiken den fina fördelen att den framförallt drabbar människor som deras kärnväljare inte tycker om och känner sig otrygga av. Detta skapar utrymme för förenklande utspel som bara migrationspolitiken kan konkurrera med. Och om man lyckas koppla samman utlänningar med kriminalitet blir det politisk bingo. Historien ger otaliga exempel på hur politiker kan öka sin popularitet genom skarpa utspel mot de föraktade och utropa oss till samhällets fiender. Nordiska politiker, även på vissa delar av vänstersidan, har kommit att ansluta sig till en internationell utveckling mot en allt mer högerpopulistisk kriminalpolitik. Det handlar numera inte om att presentera lösningsförslag för verkliga problem, utan i stället om att ta fram förslag som kan få genomslag i den medieburna konkurrensen. Därför måste vi stärka fängelseabolitionismen, inte bara för fångarnas skull, utan för hela samhällets, genom att verka både för fängelsereformer och för den nödvändiga sociala revolutionen.

 

 

Annika: Hur ser ni på gränsernas funktion och möjligheten att avskaffa dem?

Julia: Gränser är viktiga byggstenar i det globala apartheidsystemet. Med ”apartheid” menas ett juridiskt system som tillämpar rasism. Begreppet ”global apartheid” beskriver ett världsomspännande system som organiseras kring rasism, och som begränsar tillgången till rörelsefrihet, land och resurser för specifika grupper som tidigare varit koloniserade. Rasism genomsyrar också den imperialistiska och kapitalistiska exploateringen av människor och av naturen och är därför direkt kopplat till klimatförändringarna. ”Det globala nord” syftar på de institutioner och människor som återskapar och tjänar på denna exploatering och som upprätthåller global apartheid. Att förändra systemet genom reformer är omöjligt eftersom det bygger på exploatering av människor och av naturen.

Stanley: Jag tror inte det är möjligt att avskaffa gränser så länge vi tänker att förändringen ska komma inifrån rådande koloniala och kapitalistiska strukturerna. När vi talar om gränser måste vi förstå vår egen positionering i relation till de här strukturerna. Jag talar utifrån min erfarenhet som migrant vars land är format av kolonialismen, och utifrån min erfarenhet är det uppenbart att gränserna är del av ett system som är odemokratiskt, omoraliskt, och motverkar mänskliga rättigheter. Men jag har ofta stött på vita akademiker, hjälparbetare och aktivister som kallar sig experter på migration, som insisterar på att Europa respekterar mänskliga rättigheter, och som försöker utbilda mig i demokrati. Så länge de förnekar att det ”demokratiska” system de talar om bygger på exploatering och förtryck kan vi inte förändra det i grunden. 

Annika: Så löften om individuella rättigheter och reformer av gränserna är ett sätt för systemet att rättfärdiga rådande orättvisor, snarare än att förändra dem?

Julia: Precis, att utlova reformer är ett sätt att avväpna motståndsrörelser och förhindra att de kräver verklig förändring. Mänskliga rättigheter sägs gälla för alla, men vi vet att de systematiskt åsidosätts för människor i det globala syd. De kan användas för att rädda några liv, och det är viktigt i sig, men systemet med individuella rättigheter kommer aldrig att garantera alla människor rättigheter, värdighet och frihet.

Stanley: Vi kan ta slaveriets avskaffande som exempel. Först när de som utvecklat systemet insåg att det inte längre var ekonomiskt och moraliskt hållbart gick de med på att avskaffa det – men inte förrän de byggt ett nytt system som tillät dem att fortsätta exploatera och förtrycka. Så historiskt har vi sett hur makthavare har utnyttjat motståndskamper (såsom kampen mot slaveriet) och gett intryck av att de hörsammat deras krav genom att ge folk mer rättigheter, samtidigt som de strukturella orättvisorna fortsätter. Människor som drabbas av gränsernas våld har också länge kämpat för att de ska avskaffas, men vi fortsätter förvägras de rättigheter som utlovats oss.

Julia: Det är en viktig poäng. Det finns en risk att diskussionen om hur vi kan avskaffa systemet frånkopplas frihetsrörelserna. Slaveriet avskaffades tack vare förslavade människors kamp för frihet, och kampen för att avskaffa gränser drivs av dem som drabbas av dem med stöd av aktivister. Vi kan inte föreställa oss en värld utan gränser utan dessa frihetskamper. Kamper mot förtryck förblir svaga om de inte har något de strävar mot, en gemensam dröm som driver dem framåt. Men vi får inte heller glömma att även om systemet hittar sätt att återskapas, faller det också sönder inifrån – eftersom det är ett omöjligt system, det vill säga, det ger sken av att vara det enda sättet att organisera världen på men det ruttnar inifrån. När systemet faller sönder leder det till mer våld och förtryck eftersom de som tjänar på det försöker skydda sig mot detta sönderfall.

Annika: Just det, andra apartheidsystem har till slut blivit ohållbara på grund av det omfattande våld och förtryck som krävts för att upprätthålla dem. Men för att avskaffa gränser måste vi alltså föreställa oss en värld bortom den som nu faller sönder. På vilka sätt hindrar gränserna oss från att föreställa oss en värld utan dem?

Julia: Många människor upplever gränserna mellan länder, mellan människor och mellan kunskap som naturliga. Nationalstatens gränser framställs som naturbestämda, även om de inte alltid varit där och därför inte behöver vara där. Men många förnekar att gränser är påhittade, vilket gör det omöjligt att föreställa sig att de kan avskaffas.

Stanley: Gränser är inte bara fysiska, de finns också inom oss, i form av internaliserad kolonialism eller kolonisationen av medvetandet. Aimé Césaire talade om att kolonisering avhumaniserar alla, eftersom du för att kolonisera andra måste utöva våld, inte bara mot andra utan också mot dig själv. Men kolonisatörerna förnekar allt våld och all förstörelse som upprätthållandet av gränser orsakat – för medborgare och icke-medborgare – och de lär sig själva och sina barn tro att systemet är det enda möjliga. Därför är det viktigt att avkolonisera utbildningssystemet, kulturen och det juridiska systemet i det globala nord samtidigt som vi arbetar för social och politisk rättvisa för dem som drabbas av gränser.

Julia: Gränskontroller handlar också om att kontrollera kunskap, vem som kan säga vad, vem som anses vara ”expert”, vad som är rationellt, emotionellt och så vidare. Vi ser just nu hur politiker skärper dessa kontroller genom att attackera akademiker i Danmark, Ungern, Storbritannien, Frankrike och på flera andra håll, i försök att begränsa vilka analyser och vilka alternativ som kan formuleras. Den kunskap om avkolonisering som just nu sprids från det globala syd utmanar rådande idéer om hur världen bör organiseras i väst. Men denna kunskap om alternativ avfärdas ofta som farlig, våldsam och omstörtande av dem som försvarar det rådande systemet. Det är ett sätt att ta fokus från systemets inneboende våld.

Stanley: Samtidigt kan deras krig mot kunskap inte hindra oss från att utveckla den. I stället gör det att vi utvecklar den vidare, precis som att människor alltid hittar nya sätt att korsa gränser, oavsett hur förtryckande deras gränskontroller är.

Annika: Hur återfinner vi kunskapen om alternativ? 

Julia: Gränser separerar oss från varandra, från samhället, från oss själva – vilket också var Césaires poäng – och från en annan framtid. Att avskaffa gränser handlar inte om att riva ner dem utan att återfå kontakten som gränserna förstört. Därför måste vi fråga oss vad som ska ske efter att vi avskaffat gränserna. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själva och till varandra. Vi måste komma ihåg att kolonisatören inte alltid har varit en kolonisatör. I Europa har det har alltid funnits en mängd olika folk, kunskaper och sätt att leva som har blivit förtryckta och förföljda, men som fortfarande finns här. Men vi har lärt oss att glömma stora delar av vår egen historia och att vi har varit – och därför kan vara – mer än en avhumaniserad kolonisatör. De som vill förändra systemet, även vita personer, måste ta ansvar och fråga sig vad som får dem att avhumanisera, och hur de kan förändra det. Detta kräver ödmjukhet. Det handlar inte om att gå tillbaka till det förflutna utan om att hitta andra sätt att förstå sig ”själva” och ”andra”, om att länka oss samman igen.

Stanley: Att avskaffa gränserna för medborgarskap, och erkänna att det inte är ett privilegium utan en rättighet för alla människor, är ett första steg. Och att bygga vidare på den mångfald av kunskap, folk, och sätt att leva som återfinns i andra samhällen än i väst för att hitta alternativ till de rådande, förtryckande strukturerna. Folk i väst måste också själva kräva förändring, och vi får inte upprepa våra historiska misstag där förtryckta grupper har kastat bort sin tid på att tala om förändringar samtidigt som strukturerna upprätthålls.

Julia: När vi pratar om alternativ är det också oerhört viktigt att det inte handlar om att komma på ett ”recept” på hur världen ska förändras. Det handlar till exempel inte om att bara följa socialistiska regler, eller om enskilda, fetischiserade ledare. I arbetet för förändring är det viktigt att vi minns vilka vi är, hur systemet blev såhär, och vad allt våld och all förföljelse, tortyr och död under häxförföljelserna och koloniseringen gjorde med oss och med våra förfäder här i Europa. Vi vet att våld har djupgående effekter på människor och påverkas oss i generationer. Att minnas är att samlas i en gemenskap som sträcker sig över generationer, och att återknyta till den kunskap som förts vidare av häxor, shamaner, mamos, helare, taitas, abuelos och abuelas. Förändringen sker här och nu: medan den värld vi lever i faller samman, försöker fler och fler människor återbygga de här relationerna och skapa en värld som ger liv och värdighet. Till exempel finns idéer om att ”o-utveckla det globala nord”, det vill säga avskaffa den imperialistiska livsstil som bygger på exploatering av människor och av naturen. Eller zapatiströrelsen, som arbetar för att förena kamper för en värld ”som rymmer många olika världar”.

Det ska sägas direkt: abolitionism är en politisk plattform för att adressera sammanflätade problem som kräver inget mindre än nya föreställningar om, och ombyggnad av, allting och alla sociala och strukturella förhållanden som utgör faror för våra liv.

Det är en tradition av kollektivt motstånd som ställer frågorna: Vad är det som gör människors liv sårbara och vad krävs för att göra något åt det? Svaret är: ”Vi behöver ändra allt” – ”allt” i bemärkelsen att omkonfigurera allt vi har, för att kunna säkerställa jämlika, rättvisa och säkra liv för alla.

Rörelsen för slaveriets abolitionism i USA dateras till 1800-talet – åtminstone av historiker som kanske inte räknar varje individuell motståndshandling mot slaveriet till samma rörelse.

Rörelsen för slaveriets abolitionism kämpade för frihet för alla förslavade människor. Idag kan det vara lätt att se på slaveriet som en absolut ondska i det förflutna och tycka att dess abolitionism var en självklarhet. Men slaveriet och dess efterverkningar förblir på många sätt grunden till den globala ekonomiska ordning som den amerikanska historiken Cedric Robinson kallade racial capitalism. Denna förståelse pekar bland annat på slaveriets globala spridning som ett avhumaniserande ekonomiskt projekt de flesta nationalstater – och inte bara USA – drog fördel av. 

Konceptet påminner oss också, som den amerikanska geografiprofessorn tillika legendariska abolitionism-aktivisten Ruth Wilson Gilmore uttrycker det, om att ”kapitalismen kräver ojämlikhet och befäster den i rasismen”. Att förstå sambandet mellan kapitalism och rasism gör det tydligt att den abolitionistiska rörelsen i sina ursprungliga kontexter redan från början var ett projekt som handlade om både omedelbar och fullständig frigörelse av förslavade människor, och om ett internationalistiskt projekt för att förändra världen i dess helhet – med förhoppningen att skapa en ny och mer jämlik sådan.

Abolitionistisk politik idag 

Dagens abolitionistiska rörelse – som ett sätt att göra politik – behåller denna dubbla vision. Det vill säga att fokusera på specifika och konkreta kamper och samtidigt inse att endast en gränsöverskridande och internationalistisk politisk horisont kan adressera den sårbarhet vi delar.Den nutida abolitionistiska rörelsen har rötter över hela världen (ja, även i de nordiska länderna) och berör olika politiska och sociala frågor såsom polisabolitionism, abolitionism av dödsstraff, fängelsesystemet, skuldsättning, klimatorättvisa, gränser och alla andra organiserade former av våld.

 De mest omdebatterade och centrala projekten i den nutida abolitionistiska rörelsen är fängelse- och polisabolitionism – avskaffandet av fängelse- och polissystemet, straff och övervakning, genom skapandet av varaktiga och alternativa system. Vid en första anblick kan sådana projekt verka chockerande, överraskande och orealistiska. Man kan reagera med att fråga: 

”Är abolitionister så naiva att de inte förstår att människor ständigt skadar varandra? Och upplever inte de känslan av att vilja straffa någon som skadar dem? Förstår de inte att det är på grund av sådana grundläggande faktum som vi behöver ett system för att gripa och straffa dem som gör andra illa?” Självklart, det krävs en särskild sorts geni för att missa sådana uppenbara poänger. Och nej, abolitionister missar dem inte. 

 Till att börja med: abolitionister talar om skada och social skada i stället för kriminalitet. Kriminalitet är en komplicerad, politisk kategori som varken är tydlig eller rättvisande. Kriminalitet är en politisk kategori, inte något naturligt givet. Vad som ansågs vara en straffbar handling igår kan betraktas som en skyddad rättighet idag, och vad som betraktas som en lagstadgad skyldighet vid en tid kan ses som en avskyvärd handling vid en annan. 

Dessutom täcker inte kriminalitet det språk vi behöver för att tala om de situationer där vi skadar varandra. Kriminalitet adresserar bara i en begränsad bemärkelse den skada som åsamkas en person av en annan. Dagens ramverk för brott och straff i världen tar inte hänsyn till de olika behoven och önskningarna hos brottsoffer eller förövare, och inte heller kan det erkänna eller åtgärda de större konsekvenser som destruktiva våldsamma beteenden och straff har för familjer, grupper och samhällen.

Kriminalitetsdiskurserna isolerar varje skada från den större sociala kontext som orsakat den och också påverkas av den. Till exempel kan problemet med mord på kvinnor inte lösas genom att låsa in en enskild mördare. 

Inte heller adresserar straff den bredare sociala påverkan och otrygghet som kvinnomord orsakar bortom platsen för den ursprungliga skadan. På så vis är synen på världen genom kriminalitetens och straffets vokabulär reducerande. ”Skada” och ”social skada” är ett mer omfattande sätt att tala om våldets komplexitet. 

Abolitionister påpekar att straff, snarare än att göra oss trygga faktiskt har del i att skapa otrygghet för många människor. Att hålla ”kriminella” i fängelse skapar inte trygghet utan förflyttar skada bort från offentligheten och in bakom fängelsets murar och galler.

Straffets enda funktion är att tillfälligt hindra en individ från att göra skada utanför fängelset. Skadan som ägde rum i samhället fortsätter ofta inne i fängelset. Det finns inte heller någon anledning att tro att man genom att straffa någon med fängelse på något meningsfullt sätt skulle hindra en annan person från att åsamka andra människor samma skada. Det garanterar heller inte ens att samma person inte skulle begå samma handling igen när strafftiden väl löpt ut. Enligt Kriminalvården begår 30 procent nya brott inom tre år efter frisläppandet.

Att förstå detta som frågor för polis och rättsväsende, i stället för att reparera de sociala skador som orsakas av våldsamma handlingar, gömmer undan och raderar centrala frågeställningar kring skadliga beteenden och reproducerar synen på dem som en konflikt mellan individ och stat. Frågan som hellre borde ställas är med Ruth Wilson Gilmores ord: Under vilka sociala omständigheter är människor mer benägna att skada varandra? Och vad behöver ändras?

Enligt ett abolitionistiskt synsätt är det som förhindrar en lösning på det uppenbara faktum att människor skadar varandra – förr eller senare, på något sätt – det organiserade våldet i form av fängelse, polis och straff. 

”Lusten att straffa någon som har gjort dig illa är en verklig känsla. Men det samhälle vi vill skapa kommer inte uppstå ur ett bättre system för straff. Snarare är det bestraffning som leder människor till slutsatsen att det bästa sättet att hantera problem är att döda det.” Ruth Wilson Gilmore (red. övers.) 

 En abolitionistisk vision ställer frågan vilka andra sätt det finns att hålla människor ansvariga, som inte förlitar sig på straff men samtidigt adresserar all skada som en våldsam handling orsakar.

Abolitionism är ett projekt som ifrågasätter idéer som tagits för givna. Det handlar om att avvisa föreställningen om att saker måste fortsätta vara som de är eftersom vi inte vill eller har tid att tänka annorlunda. Eller som den norske abolitionisten Thomas Mathiesen skulle säga: det handlar om att adressera den maktlöshet som manifesteras i passivitet, upprepning av det välbekanta och okunskap om de egna intressena, om orsaken till problem och om hållbara alternativ. 

Abolitionism är att kreativt föreställa sig alternativ till de begränsade och skadliga praktiker och lösningar som idag används för att motverka social skada. Abolitionism är inte ett negativt projekt som handlar om att nedmontera allt och sitta på dess ruiner och hoppas på ett mirakel. Det handlar i stället om att säkerställa att vi har det vi behöver för att kunna garantera frånvaron av omständigheter, institutioner och ekonomiska strukturer som orsakar snarare än motverkar skada. 

De lösningar som abolitionism tillhandahåller är specifika för varje kontext. När det gäller skada på individuell nivå är det oftast fattigdom, osäkra familjeförhållanden, psykisk ohälsa, brist på framtidsutsikter och social exkludering som får människor att använda destruktiva lösningar i sina sociala interaktioner. Beträffande miljöförstöring behöver skalan på lösningen vara transnationell och förändra de globala ekonomiska system som förlitar sig på exploatering (av mänskligt arbete och av miljön). Vad gäller gränser pekar en abolitionistisk vision på den historia av exploatering, apartheid och kolonialism som gav upphov till ett globalt system där människors rörelsefrihet begränsas, och begär inget mindre än att föreställningen om våra politiska och sociala arrangemang som utgår från nationella identiteter och nationalstater ska ändras.

Att förändra allt och föreställa sig allt förändrat är helt klart inte en lätt uppgift. I denna uppmaning att på ett kreativt sätt förändra och återuppbygga allt är abolitionism ett internationalistiskt politiskt projekt som omfattar ett flertal sammanlänkade kriser: klimat, virus, statligt våld, statens negligering av migranter och fattiga etc. Genom att se till specifika behov och lösningar hos varje gemenskap och kontext, omfattar abolitionism praktiska lokala steg tillsammans med en större strategi för framtiden.

Om att introducera ”abolitionism” i det svenska språket 

Trots att de nordiska länderna har haft framträdande kritiska röster i den kriminalpolitiska debatten, i synnerhet genom gestalter som professor Thomas Mathiesen, som har varit en källa till inspiration för abolitionistiska pionjärer som Angela Y. Davis, har inte en abolitionistisk begreppsapparat, som ett sätt att göra politik, blivit översatt i någon större skala till det svenska språket. Därför är det vår förhoppning att detta nummer kommer bidra till att introducera termen ”abolitionism” i den svenska vokabulären, med dess tillhörande konnotationer, föreställningar, historia, politik och akademiska kunskap. 

I detta nummer kan du läsa om rörelsen för fängelseabolitionism i de skandinaviska länderna, debatten om polisabolitionism i Norge, abolitionism av gränser, och om lokala visioner för att skapa trygghet utan att använda statligt våld, och en minnestext om Thomas Mathiesen – en pionjär inom fängelseabolitionism. Den här listan är på intet sätt fullständig och täcker inte alla aspekter av abolitionism, men vi tror att den öppnar för en bra start.