KOMMENTAR PÅ TIDSKRIFTEN ARKIVS SPECIALNUMMER PLATSKAMP.

I början av sommaren släppte den samhällsvetenskapliga tidskriften Arkiv ett specialnummer med temat platskamp. I samband med släppet anordnades två välbesökta panelsamtal under en eftermiddag på Södertörns högskola med medverkande redaktörer och författare, liksom personer som arbetar mer praktiskt med närliggande frågor.

Numrets texter rör sig kring vad de tre redaktörerna Magnus Dahlstedt, Lisa Kings och Nazem Tahvilzadeh kallar ”ett av de mest angelägna samtalsämnena inom samtida politisk debatt – förorten”. Även om förorten som tema behandlats under lång tid i såväl internationell som svensk forskning och debatt, hävdar redaktörerna att det finns skäl att återaktualisera frågan. Inte bara för att segregationen fortsätter att intensifieras, utan också för att vi kan skönja nya konfliktytor och möjligheter. ”Det är därför viktigt att närmare undersöka förorten, inte bara som objekt, som en fysisk realitet, i vilket hänseende vi nu må tänka kring den, utan också som just en skådeplats för politisk kamp”, skriver redaktörerna.

Denna urbana plats, som närmast kan förstås som ett symboliskt objekt, laddat med otaliga konnotationer och föreställningar, blir inte sällan föremål för politisk dragkamp och signalpolitik. Förorten får ofta statuera exempel för lyckade och misslyckade satsningar och nästan alltid utpekas som orsaken till samhällets sociala problem. Polisen talar numera om 61 utsatta områden, där 23 definieras som extra utsatta. I den politiska retoriken benämns platserna som ”utanförskapsområden” och ”no-go-zoner”. Trots att mindre än 5 procent av den svenska befolkningen bor i förorter förläggs många ekonomiska, politiska och sociala problem hit, vilket avleder oss från att se större, strukturella orsakssamband. På så sätt laddas förorten med fantasier – med ”drömmar och mardrömmar”, som redaktörerna skriver.

Samtidigt är det också en plats där vardagen fortgår för invånarna som i vilken annan del av staden som helst. Människor måste hinna med bussen, handla mat på vägen hem, försöker få ihop läxor, jobb och familjeliv. Bristen på materiellt erkännande, såsom urholkandet av offentliga resurser och service – om det så är nedläggning av fritidsgårdar, borttagande av bankomater, hot om att lägga ner stadsdelsbibliotek, avveckling av extra stöd i skolan eller utförsäljning av allmännyttiga bostäder – försvårar dock dessa alldagliga göromål och fråntar människor möjligheten att leva utan oro och stress.

Vad kommunicerar denna materiella brist, eller det ständiga hotet om brist i nyliberalismens tidevarv, som också måste förstås i samspel med de stigmatiserande beteckningarna (så som ”utanförskapsområden” eller ”no-go-zon”), om inte ett kollektivt misskännande? Vad förmedlas om inte slutsatsen att man är samhällets besvärliga, eller rentav oönskade utväxt?

Det återkommande misskännandet, som inte minst sanktioneras medialt, har visat sig skapa en destruktiv internalisering bland de boende. Den ekonomiska och politiska bristen, det materiella fråntagandet och det sociala misskännandet har för många människor resulterat i dåliga, eller förenklade självbilder. I synnerhet hos förortens unga killar. ”Han ska beckna eller bli som Zlatan”, som artisten Cherrie sjunger. Eller som en av panelisterna, Atusa Rezai, utvecklingsstrateg vid Upplands-Bro kommun, beskriver det: denna internalisering kan i värsta fall resultera i ett självhat.

På ett liknande sätt framhåller René León Rosales, en av författarna som också deltog i panelen, hur segregationen inte bara innebär ojämlik fördelning av ekonomiska resurser; den skapar också en viss fördelning av känslostrukturer och därmed även särskilda lärandeprocesser. Vem kan man tillåtas bli om man redan på förhand stämplas som besvärlig eller oönskad? ”How does it feel to be a problem?” (”Hur känns det att vara ett problem?”), som sociologen och civilrättsaktivisten W.E.B Du Bois frågade sig själv år 1903, som svart i det amerikanska apartheidsamhället.

Det finns anledning att uppehålla sig vid segregationens dialektiska processer. Hur situationen skapar förutsättningar för förändringsarbete samt den samspelande rörelse som sker mellan struktur och aktör, mellan politik och praktik, mellan materiella och mentala processer.

För även om man tidigt får lära sig att staden, eller kanske till och med nationen, inte är till för mig (vilket bland annat det låga valdeltagandet kan tas som uttryck för) skapar dessa särskilda lärandeprocesser också nya förståelseramar och sammanhang. Från en ”påtvingad positionalitet”, som författarna René León Rosales och Aleksandra Ålund kallar det (i artikeln ”Aktivism som platskamp”), har vi på senare år kunnat vittna om en mobilisering och ett motstånd som skapar nya, produktiva kulturer och subjektspositioner som går bortom den tilldelade identiteten.

Exempel på denna kollektiva, transcendentala identitetsformering – med andra ord en identitetsformering som utmanar och överskrider de tidigare tillskrivna positionerna – är bland annat Pantrarna – för upprustning av förorten som verkade i Biskopsgården, i Göteborg. Likaså Megafonen i bland annat Husby, Stockholm, liksom Alby är inte till salu som mobiliserade mot utförsäljningarna på Albyberget, Stockholm. Även nätverket Förorten mot våld, och deras senaste kampanj om att uppmärksamma skjutningarna som en nationell kris och inte en kris specifikt för de boende i området kan tas som exempel på denna dialektiska rörelse.

Segregationen måste, som många redan påtalat, alltid förstås som en relationell process som ständigt formas och omformas. Ur de våldsamma fantasierna om vad förorten är föds nya drömmar om en bättre värld, ett nytt kollektivt medvetandegörande som, enligt León Rosales och Ålund, bland annat skapar subjektspositionen ”aktivist i den nyliberala staden”. Det ekonomiska och politiska förtrycket föder med andra ord sitt eget motstånd.

Ur den mobilisering som tagit och tar plats i våra svenska förorter har aktörer med förankring och legitimitet i sina respektive närområden utvecklats. För den formella politiken och lokala förvaltningen, men också statliga myndigheter som Delmos (Delegationen mot segregation), har detta inneburit nya samverkansprocesser. Som en av panelisterna, Karen Austin, utredare vid Delmos, framhöll behövs det människor som ”jobbar inifrån”. I ett läge där de ekonomiska klyftorna växer, den polisiära repressionen ökar och tilltron till den formella politiken följaktligen är låg, har antalet medborgardialoger och samverkansprojekt ökat. Man kan förstå denna utveckling som ett komplement till, eller en åtgärd mot, den representativa demokratins misslyckanden.

För att förstå denna framväxande tendens, dessa nya förhandlingar, har Nazem Tahvilzadeh och Lisa Kings studerat föreningen Megafonens arbete i Husby och hur deras deltagande och möjligheter att påverka ett specifikt kommunalt utvecklingsprojekt sett ut. Resultaten visar att föreningen fick påverka bostadsområdets utveckling men under snäva premisser. När Megafonen framfört kritik, eller motsatt sig formen för medverkan, skapades ett så kallat kaos från de formella instansernas sida. Megafonen kom att beskrivas som ett våldsbejakande och extremt nätverk i det offentliga samtalet och det planerade samarbetet och finansieringen upphävdes (mer om detta går att läsa i Tahvilzadehs och Kings artikel ”Att göra kaos”).

Det är inte första gången dialogprocesser och samverkansprojekt slutar i besvikelse, snarare verkar det höra till regeln. Så hur kan misslyckade samarbeten förebyggas? När och hur skapas fungerande allianser? I Lisa Kings artikel, ”Betydelsen av brobyggare”, diskuteras vikten av professionella nyckelpersoner från etablerade civilsamhällesorganisationer samt hur de enskilda personerna på ett avgörande sätt fungerat som stöd för de icke-etablerade förortsorganisationerna. Återigen behöver vi alltså beakta relationen mellan strukturella villkor och aktörers autonomi och handlingsmönster om vi vill förstå samhälleliga transformationsprocesser.

Det dilemma som lämnades ouppklarat denna eftermiddag – och som tillhör motståndets tidlösa dilemma – handlade om huruvida och hur långt man kan arbeta i, och med, de etablerade strukturerna. Är det möjligt att arbeta ”inifrån systemet”, i syfte att öppna fler dörrar? Panelen var oenig, för här finns inga på förhand givna svar. Som jag ser det måste motståndet, i sin breda bemärkelse, utformas som medvetna och konkreta strategier utifrån de faktiska villkor som råder. Utan att förlora sikte på politiska visioner vill jag, i enlighet med den hållning som kom att prägla The Black Panther Partys organisering, slå ett slag för motståndets pragmatism, före sentimental principfasthet. Alltså, låt oss vägledas av drömmar, men inte av fantasier. Vad kan vi rent konkret göra och hur gör vi det mest effektivt?

Majsa Allelin är doktorand vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, och har tidigare varit aktiv i föreningen Pantrarna – för upprustning av förorten.