Föreläsning av Sara Ahmed i Göteborg på Världskulturmuséet
Den stora trappan inne på Världskulturmuseet i Göteborg fylls stadigt på med människor. Sammanlagt är vi kanske 300 personer här som alla ska på en föreläsning med Sara Ahmed, professor i Race and Cultural Studies vid Goldsmith College, University of London. Det är första gången jag ska lyssna på henne, första gången jag håller i en av hennes böcker. Hittills har jag bara förstått att hon är en viktig röst inom den postkoloniala feminismen, men har aldrig tagit del av den själv.
Så börjar hon. Föreläsningen har titeln ”Diversity work as willful work”, vilket skulle kunna översättas med ”Mångfaldhetsarbete som kamp”. Viljestyrka eller den viljestarka, som ”willfull” kan översättas med, är nyckeln i Sara Ahmeds föredrag. Viljestyrkan synliggörs när den ställs mot normen som ger sken av konsensus och ett naturligt tillstånd. Därför förminskas och/eller avfärdas det viljestarka ofta som någonting jobbigt, obstinat och själviskt. Det bemöts och hanteras genom olika former av härskartekniker när det ifrågasätter det som inte får ifrågasättas. Viljestyrkan hotar med andra ord ordningen.
”När din uppgift är att ta bort nödvändigheten i din existens, blir din existens nödvändig för uppgiften.”
Sara Ahmed drar paralleller till perspektivet och begreppet ”the social body”, där samhället ses som en kropp, en enhet. De olika kroppsdelarna eller delarna i samhället fyller olika funktioner för att tillsammans bilda en friskkropp. Med en sådan samhällssyn blir konflikter och motstånd i olika delar av samhället sjukdomar som bör botas, eftersom de hotar enheten. Viljestyrkan kan därmed liknas vid en sjuk arm eller ett virus som infekterat kroppen. För att bli av med sjukdomen används olika förtryckande strategier.
Exempel på ”social bodies” som Ahmed tar upp är det kapitalistiska systemet och nationalstaten. Nationalstaten som en enhetlig kropp bygger på föreställningen om ett land, ett folk, en kultur, ett språk och en religion. De som skiljer sig från det enhetliga är bara välkomna så länge de anpassar sig. Det är därför ett västerländskt land med kristen och sekulär bakgrund exempelvis uppfattar slöjan som något av det mest provocerande och stötande man kan tänka sig. Slöjan, menar Ahmed, uppfattas som något envist och viljestarkt.
”Viljestyrka som diagnos eller som följden av en diagnos?”
Det faktum att samhället uppger sig vara enhetligt gör att de som inte upplever sig som en del av gemenskapen känner ännu större maktlöshet. Glappet mellan den officiella berättelsen om det demokratiska samhället och den vardagliga verkligheten för grupper som inte inkluderas i samhället upplevs som ett hån. Ju mer samhällsberättelsen uppger sig vara en väg av friheter och möjligheter, desto mer visar den sig vara ett hinder, en vägg för dem som vill något annat.
“Det är inte viljan i sig som blir en vägg, bakom väggen finns också en vilja”
Den som synliggör eller försöker avslöja väggen blir avvisad och avfärdad som ”den jobbiga” eller ”den tråkiga” och blir reducerad till den trotsiga.
Jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte ”tagit debatten” vid en familjemiddag eller reagerat på diskriminerande kommentarer på en förfest och blivit bemött med svar som ”Måste du vara så jävla PK?” eller ”Vi försöker bara ha lite trevligt här!”. Tröttsamt, till slut ger jag mig och sitter tyst till nästa gång. Tänker att jag borde ha varit mer pedagogisk, inte så känslostyrd. Ibland tänker jag till med den cyniska tanken: Vad tjänar det till? När jag väl suttit tyst, händer det emellanåt att även det provocerar, att jag krävs på medhåll: ”Varför säger du inget för? Varför så tyst? Tror du att du är bättre än oss eller? Kom igen, alla har fördomar!” eller något så enkelt som den retoriska frågan ”Eller hur?”. I dessa lägen har man sällan något egentligt alternativ om man inte vill skapa dålig stämning.
Slutligen visar Sara Ahmed det paradoxala som sker när organisationer ska ”rekrytera mångfald”, med andra ord fylla en kvot med någon som ska representera olika grupper. Paradoxen ligger i att samtidigt som man ska representera en viss grupp, så ska man integreras och smälta in i den rådande arbetsplatskulturen. Ens uppgift blir att i möjligaste mån minska avståndet mellan en själv och normen. Syftet blir att legitimera en segregerad arbetsplats, exempelvis genom ens namn eller utseende. Den här sortens rekrytering baseras därmed på en rasistisk föreställning om vem man är. På samma gång som arbetsplatsen erkänner att den är segregerad upprätthåller den ojämlikheten.
”Vilken vilja som helst uppfattas som en stark vilja om man inte förväntas ha en åsikt”
Sara Ahmed lyckas på ett skickligt sätt göra en annars snårig teori begriplig genom att ge exempel från vardagliga situationer. Hennes exempel är igenkännbara för alla som har avtäckt normen, antingen bara genom att vara den man är eller genom att man försökt förändra. Hon behandlar något som måste fortsätta synliggöras, nämligen frågan om maktens tolkningsföreträde.
Efter ett år av debatter om rasism i den svenska konsten och kulturen sätter den retoriska frågan, som ställs av en av paneldeltagarna, Ahmeds föreläsning i aktuellt ljus: Vem har privilegiet att tycka att ras inte spelar någon roll?