Nytt nummer ute! Tema: Svarta röster & rörelser

Temat innehåller:


“Svart i Sverige” Finns det en afro-europeisk identitet? Judith Kiros intervjuar Lena Sawyer och Michael McEachrane.

“Afrofobirapporten – vad hände sedan?” Samson Beshir reflekterar över rapporten, och framförallt över vad som inte har hänt sedan den kom.

“Att tala till oss själva” Ylva Habel och Mariam Kanyama om svart organisering och livet som svart kvinna i Sverige.

“Black girl, Black girl, Turn your shit down. Sexuell terrorism mot svarta flickor” Mekhatanash Kheperthaki McGuire om att använda en hiphop-feministisk pedagogik i byggandet av gemenskaper för svarta flickor på deras egna villkor.

“Egentligen vill vi bara vara ett par sköna killar” Mahmoud Abdalla intervjuar Francine Agbodjalou om politisk scenkonst.

 

2014_2-3

Ledare TEMA Svarta Röster & rörelser

Vi får läsa om den nyskrivna antologin Afro-Nordic Landscape, där Judith Kiros möter både redaktören Michael McEachrane och docenten Lena Sawyer för att reflektera kring den afrosvenska identiteten, och dess potential liksom dens problematik i identitetsskapande och som politisk position.

Mahmoud Abdalla möter den hyllade skådisen Francine Agbodjalou, för att prata om teater, möjligheterna till att göra politisk konst, mångfaldens gräns och drömmen om att bara få flumma.

I kölvattnet av Afrofobirapporten redogör rapportens medförfattare Samson Beshir, vad som hänt, eller kanske snarare vad som inte hänt, sen rapporten publicerades i februari 2014.

Men det ges också utrymme för vemod, sorg och frustration. Föreställningen om att svarta, och särskilt kvinnor, ska vara starka och tåla, tåls att utmanas. En rörelse som inte ger utrymme för andra känslor än kamp, som inte kan rymma och ta hand om sårbarhet eller till och med hopplöshet kommer inte frigöra oss. Att leva i en rasistisk värld tär, och vi måste få prata om det också. I ett förtroligt samtal mellan Ylva Habel och Mariam Carlsson Kanyama vecklas diskussionen ut, som egentligen skulle handla om organisering, till just det. En liten sorgesång. Men också något annat, något mer hoppfullt.

För trots allt finns det ju även det, hopp alltså. Efter afrofobirapporten, initiativ såsom Baker Karim’s Black is the new Black på Svenska Filminstitutet, lösa fikaträffar för svarta i Stockholm liksom Malmö och Umeå, börjar det ändå hända saker. Det rör på sig. Inte för att en fikaträff är en revolution, inte för att det egentligen förändrar våra allra mest skriande behov som grupp: bostäder, arbete, resursfördelning. Men för att det är en möjligheter för svarta att träffas, att umgås, att börja se och formulera sig som delar av en grupp, en grupp som måste organisera sig och kräva förändring. Det kan låta löjligt, men Sverige är inte USA. De flesta av oss svarta som bor i Sverige kommer ifrån Afrika, eller har föräldrar ifrån kontinenten. Vi har inte vant oss att se oss som Svarta, som gruppen Svarta; vi identifierar oss mer med diverse hemland, klaner, stammar. Vi ser oftare skillnaderna oss emellan, för de är stora, kontinenten är stor, det enda som förenar oss är kanske den sits vi befinner oss i här: halva medborgare, ihopklumpade, med en gemensam förnimmelse av något.

Därför är jag allra gladast över Afrosvenska Akademin, ett initiativ startat av Afrosvenskarna i Stockholm, som låter unga svarta svenskar träffas, utbilda sig och lära sig om allt; om historia, om organisering, om rasism, om motstånd. Flera dagar i veckan träffas dem, efter skola och jobb, tillbringar otaliga timmar ihop, helt frivilligt för att lyssna, läsa, diskutera. Och göra.

Det är just görandet vi måste fortsätta med.

Svart i Sverige

Vad innebär det att vara svart i Sverige? Det är en fråga jag ständigt återvänder till, en fråga jag har burit med mig sedan jag först fick frågan: ”Var kommer du ifrån?” Det är en fråga jag inte har kunnat besvara, som jag förmodligen aldrig kommer att kunna besvara – för sådana frågor har en tendens att alltid utvecklas, att bli större och mer komplexa – men när jag läser om den afronordiska diasporan i boken ”Afro-Nordic Landscapes” börjar jag upptäcka mönster, ord, verktyg. Jag börjar förstå hur svarthet skapas, och vad det betyder på en plats där tillhörighet till nationen och nationsbygget signalleras genom vit hy och rakt hår.

Det betyder att man är malplacerad.

I förordet till ”Afro-Nordic Landscapes” skriver Paul Gilroy, professor i litteraturvetenskap, om motståndet vithetskritisk antirasism möter i de nordiska länderna: ”Den som drar kritisk uppmärksamhet till rasismens effekter kan hållas ansvarig för sakerna de klagar på”. Gilroy menar att den som kommer med meddelandet om hur samhället fungerar blir ”mer främmande” i sin roll som budbärare. Jag återkommer till den meningen när jag läser boken, och när jag lägger den ifrån mig – för dess implikationer är allvarliga. Vad jag ser i den är nämligen detta: de nordiska länderna ser sig själva som antirasistiska, som fria från en kolonial och rasistisk historia. Att då artikulera sin erfarenhet av det svenska samhället, ur en svart svensk position, är att artikulera fel sätt att vara svensk på. Jag tänker på en kommentar jag ofta får, när jag uttalar mig om rasism mot svarta i Sverige: ”Men åk hem till Afrika om du inte gillar det!” I kort: du hör inte hemma här – problemet med rasism är ett främmande problem, som du tog med dig hit. Om du inte var här skulle rasismen inte heller vara här.

Jag är svensk på fel sätt, jag är svensk på ett svart sätt. När folk säger: ”Men glöm inte rasismen mot svenskar!” tänker de inte på mig, på att jag också (hur man nu väljer att definiera det) är ”svensk”. Jag är inte en organisk (naturlig) del av nationen jag föddes i – jag är någonting som förflyttades hit, och som lika snabbt kan försvinna igen.

Ändå behövs vi här, som en mörk spegel. I sin artikel redogör Kristin Lófsdóttir för hur svarthet under 1900-talet användes på Island – en stat som under den perioden i princip inte hade en svart befolkning – för att konstruera en ”isländsk” vithet som knöt an till en vidare, europeisk vithetskonstruktion. Vi skapas av Europa, vi utnyttjas av Europa, för att vita personer ska kunna förstå sig själva som ”rätt” placerade.

När jag får tag i Lena Sawyer, docent och forskare i svart svenskhet, har hon precis fått ”Afro-Nordic Landscapes” på posten.

– Jag tycker att boken är jätteviktig, säger Lena. Den är viktig för oss svarta som bor i Sverige, då den stärker och stöttar vår problematik. Sedan är det ju en akademisk bok på engelska, som då öppnar upp en ny kommunikation – den kommunicerar med andra forskare, och annan forskning.

Jag frågar henne varför hon tror att boken publicerades på ett brittiskt förlag, och inte här i Sverige. Lenas svar är omedelbart.

– För att förlag drivs av vinstintresse, och den här boken är dyr. Det finns inte heller många afrosvenskar i universitetsvärlden som kan köpa in boken.

Lenas ingång i det vi kan kalla för afrosvenskhet var till en början personlig.

– När jag var på den akademiska banan handlade det mest om frågor om identitet. Jag kommer ursprungligen från USA och har en svensk mamma, och drevs av att förstå den här tanken på Sverige som exceptionellt, som ståendes utanför rasismen, och solidariskt. Min forskning om afrosvenskheten var till att börja med ganska fokuserad på just exceptionalismen, solidariteten och rasismen, och hur de samverkade.

Vad har kommit fram i forskningen, undrar jag?

– En nedbrytning av myten och fantasibilden av Norden som en plats som inte har rasistiska föreställningar. Den myten lever fortfarande kvar. Det har varit några tuffa år i Sverige, med SD och debatterna om Lilla hjärtat och rasistiska kulturuttryck, men vi har fått så mycket nya texter och analyser.

Lena återgår till boken, tar upp kapitlen som är skrivna som mejlkonversationer mellan olika svarta personer.

– Den dialogsektionen var så viktig, för det finns så många intellektuella utanför universiteten – och det har så mycket att göra just med rasismen.

Jag frågar Lena hur debatten kring en afrosvensk identitet eller identitetsformation har sett ut under de senaste åren, och hon låter hoppfull.

– Runt år 2000 var det spännande saker på gång med, men det var inte lika många aktörer, inte lika många som gjorde saker. Nu finns det ett större erkännande, man började publicera texter och debattinlägg utifrån en stark afrosvensk positionering. Det har varit en lång kamp, folk har kämpat jättelänge, men idag är jag optimistisk. Det finns mer utrymme. Samtidigt är det tufft att leva som en afrosvensk person i Sverige, även om man är priviligierad. Det är tufft men också viktigt.

Flera av mina vänner, berättar jag, känner sig obekväma med termen ”afrosvensk” – de känner att det raderar det specifika i deras egna etnicitet, samt utgår ifrån ett kolonialistiskt tänk där kontinenten Afrika är ”homogen”, ett land. Att det raderar olikhet mellan personer av afrikansk härkomst.

– Det är dubbelheten med klassificering, håller Lena med. Man går med på en raskategorisering. Men samtidigt så tänker jag att den finns en styrka i att politiskt ta tillbaka det begreppet. Det finns givetvis andra saker som spelar roll, andra identiteter: migration, papper, ens status. De här sakerna positionerar oss gentemot varandra, men termen gör också att vi kan gå ihop. Det är den där balansen, mellan att förena och generalisera. Därför bör man använda termen med en medvetenhet om hur makt kan manifestera sig inom den egna gruppen.

– Intersektionalitet är viktigt. Spänningarna som kommer med kategoriseringen är viktiga att lyfta. Vems perspektiv är det vi visar? Det är så i alla politiska mobiliseringar – när det gäller feminismen, exempelvis, kan man ju se hur vissa termer reproducerar och nedtystar vissa olikheter. Vilka driver det här? Och vilka omfattas inte av en afrosvensk mobilisering? Afrofobi har så många olika uttryck, och var man fokuserar behöver diskuteras. Vi har alla blindheter.

Jag frågar Lena vad som är det viktiga i att prata om just afrosvenskheten, och hur den knyter an till en internationell afrikansk diaspora.

– Många som är aktiva i en afrodiasporisk rörelse drivs av just det här med svartheten som en erfarenhet man har förenar oss internt, inom landet, men också ute i världen. Man kan känna sig bekräftad när man träffar svarta från exempelvis USA, men man måste också vara öppen för skillnaderna. Det finns en fara i att tappa det specifika i det svenska, för vi är inte precis som i USA eller England här i Sverige – vi måste hitta ett språk som är svenskt för att beskriva det vi utsätts för, hitta ett språk som utgår från den svenska kontexten.

När jag pratar med Michael McEachrane, ansvarig redaktör för boken, håller han med Lena om hur begreppet ”afrosvensk” bör användas och förstås.

– Jag tror att de som motsätter sig begreppet misstänker att detta är ett sätt att homogenisera folk, att essentialisera folk, att säga att vi alla är likadana bara för att vi har något slags afrikanskt ursprung eller härkomst, och att det spelar i händerna på ett förlegat rastänkande. Men min respons till det är att det vore ett fruktansvärt misstag att se det på det viset: om man tittar på den afrosvenska demografin är vi en väldigt disparat grupp, till skillnad från afroamerikaner, som har en gemensam historia som går tillbaka till slaveriet.

– Däremot, fortsätter Michael, finns det en anledning till att tala om oss som afrosvenskar – som en politisk term. Att associeras till svarthet, om man exempelvis är blandad, har en viss social betydelse i samhället. Utifrån de betydelserna som det har i samhället kan det vara både politiskt gångbart och viktigt att tala om sig själv som afrosvensk. Då kan man också skriva in sig själv i ett internationellt sammanhang, där man inser att det här med att vara svart – det har haft och har en viss betydelse, och det finns många beröringspunkter mellan att vara svart i Sverige, i England, i USA, i Latinamerika, i Australien. Det finns många traditioner av motstånd som man kan och bör koppla sig till. Sedan finns det också många skillnader, såklart, men termen tillåter oss att politisera vår egen position.

I boken lyfter Michael och många av de andra artikelförfattarna termen ”nordisk exceptionalism” som ett återkommande problem i den antirasistiska debatten.

– Tanken om att man står utanför ett kolonialt arv är rätt utmärkande för de nordiska länderna. Man har en självbild om att frågor om ras, hudfärg och vithet inte är relevanta här: de må vara det för de stora före detta kolonialmakterna, men vi behöver inte diskutera det.

I somras föreslog den borgerliga regeringen att man ska ta bort ordet ”ras” helt från svensk lagstiftning. För mig var det ett tydligt uttryck för en ideologisk kamp om språket och politiken som kan föras: att den historiska och ideologiska konstruktionen ”ras” fortfarande påverkar folks liv och livsutrymmen idag blir då omöjligt att prata om; att rasism tar sig uttryck i en ojämn fördelning av makt och resurser blir omöjligt att åtgärda. Jag säger till Michael: de ville ta ifrån oss språket med vilket vi kan formulera vårt förtryck.

– Istället för rasdiskriminering så ska man då prata om etnisk diskriminering, hudfärg eller liknande. Det skulle innebära till exempel att det skulle vara svårt att prata om hudfärgsdiskriminering mot ostasiater, som ibland har ljusare hudfärg än vad vita har. När vi talar om ras så menar vi ju inte bara hudfärg, utan andra utseendemässiga skillnader: om man inte ska tala om hudfärg bokstavligen så måste vi tala om ras i termer av liknelser. Då kan man ju lika gärna tala om ras, och placera in problematiken i ett historiskt perspektiv – och det är viktigt att markera kontinuiteten mellan dagens situation och ett kolonialt arv, säger Michael.

Angående det ideologiska projekt lagförslaget är en del av säger Michael omedelbart:

– Det där beskedet kom ju väldigt lägligt – nu när debatten om rasifiering har exploderat i år. Det är ett sätt att försöka underminera den debatten, att ta luften ur den, att säga att vi ska överhuvudtaget inte ska tala om ras inom politik och i den offentliga sfären eller inom lagstiftningen.

Samtidigt: när jag läser ”Afro-Nordic Landscapes” känner jag mig, likt Lena, hoppfull. Vi må vara utspridda, isolerade, motarbetade. Men vi är här. Vi är kvar. Och tillsammans arbetar vi fram ett gemensamt språk – ett språk som kan talas i en transnationell konversation om svarthet, solidaritet och den afrikanska diasporans varande i världen.

Afrofobirapporten – vad hände sen?

Två månader senare kom ett besked som länge efterfrågats av det afrosvenska civilsamhället: Ullenhag beställde en kartläggning och kunskapsöversikt över afrofobin i Sverige. I samband med beställningen tillkännagav han att det saknas en samlad kunskap i ämnet och att genom en ökad kunskap skapas möjligheter att bekämpa den rasism som drabbar afrosvenskar. Att det ska krävas skarp kritik från ett FN-organ för att Sveriges regering ska komma till en så grundläggande insikt säger en del om hur antirasism har bedrivits i våra politiska instanser.

Då kommer vi till frågan, vad hände med Afrofobirapporten? Hur har möjligheten den skulle utgöra för att bekämpa den rasism som drabbar afrosvenskar förvaltats?

Svaret på den frågan är dessvärre, inte alls, åtminstone inte av departementet och regeringen som beställde den. Under de sju månader som varade mellan det att rapporten överlämnades och regeringen avträdde togs inga beslut till åtgärder utifrån rapporten. Detta trots att den redogör för distinkta skillnader i levnadsvillkor, som att män födda i Afrikas horn har 19 procent lägre lön än män födda i Sverige trots samma utbildningsnivå. Siffran kan jämföras med det standardiserade lönegapet mellan kvinnor och män som ligger strax under 10 procent till männens fördel. Mönstret återkommer genomgående i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och andra välfärds- och jämlikhets indikatorer.

För en regering som tar rasdiskriminering på allvar skulle dessa siffror väcka en insikt av frågans akuta tillstånd. Dessvärre har så inte varit fallet, de uppenbara skillnaderna i levnadsvillkor som går längs rasmässiga linjer har inte ens varit ett ämne som ingått i den offentliga debatten. Det är ett talande exempel på hur åsidosättandet av ras som en betydelsefull faktor i bland annat diskrimineringslagstiftningen är en kontraproduktiv inställning.

I den offentliga debatten som har följt efter rapporten har rubrikerna och fokusen istället i princip uteslutande varit på de ökande hatbrotten. Dessa brott förtjänar uppmärksamhet och är också ett utfall av hur föreställningar om ras fortfarande är gångbara i dagens Sverige. Det problematiska är orsaken till varför frågan om hatbrotten har fått ett visst genomslag medan de strukturella och ökande skillnaderna i levnadsvillkor inte har fått det.

Vid en översyn av det offentliga samtalet i såväl liberala som vänstermedier är det svårt att dra en annan slutsats än att fokus på hatbrott, till skillnad mot de ökande skillnaderna i levnadsvillkor som går längs rasmässiga linjer, ryms inom narrativet av ett antirasistiskt Sverige. Det upprätthåller en självbild av Sverige där rasism enbart kommer till uttryck i isolerade händelser och rasismens agenter kan begränsas till Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och andra mer eller mindre perifera delar av befolkningen. Det kräver inget bortom ett avståndstagande av hatbrott och de som begår dem. Allra minst kräver det en genomgående granskning av rasmässiga maktstrukturer.

För att se det absurda i det förhållningssättet kan ett tankeexperiment göras. Föreställ er en verklighet där jämställdhetspolitik inte funnits. En verklighet där politiker och massmedier begränsar könsmaktsordningens agenter till män som misshandlar kvinnor och bär på uttalat kvinnofientliga åsikter. Vilka samhällsåtgärder skulle en sådan förhållning motivera? Toleranskampanjer där män lägger upp ”rör inte min kompis”-dekaler, släpper ballonger mot kvinnovåld, startar upp kvinnliga bandylag för att integrera kvinnor in i manssamhället och uppmanar oss till att prata om kvinnofientlighet i fikarummen? Kan dylika åtgärder betraktas som goda insatser för att komma till bukt med patriarkala maktstrukturer?

Ungefär så har bekämpandet av rasmaktordningen sett ut. Den styvmoderliga behandlingen av Afrofobirapporten är inte unik. Statliga offentliga utredningar har också behandlats på liknande sätt, även av en socialdemokratiskt ledd regering. Jag tänker på Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige, (SOU 2005:56), och den omfattande utredningen om makt och strukturell diskriminering som sammanfattades med Integrationens svarta bok, (SOU 2006:79). Detta är alltså inte uteslutande ett borgerligt fenomen.

En förklaring till den styvmoderliga behandlingen kan sammanfattas med två ord; politisk (o)vilja. Våra makthavares agerande hittills visar en påfallande otillräcklig beslutsamhet att komma till bukt med rasdiskriminering. Frederick Douglass ord gör sig påminda här; makt avträds inte för annat än makt. Bristen på politisk vilja speglar alltså maktrelationerna i samhället och vilken maktposition afrosvenskar har.

Samtidigt ska det sägas att det finns en motkraft som gradvis håller på att bli starkare. I dessa kretsar har Afrofobirapporten använts flitigt. Till exempel hade Rummet en veckas tema om rapporten, afrosvenska radio- och tv-journalister uppmärksammade den, ett flertal organisationer hade den som underlag när de utformade projekt och riksdagsledamöter dito när de utformade motioner.

I Malmö har det afrosvenska civilsamhället, genom att referera till Afrofobirapporten, verkat för att Malmö stad ska påbörja en förstudie om att bland annat inrätta ett kunskapscenter om afrofobi. Likaså har rekommendationen om en omfattande kunskapsinsats mot rasism från Afrosvenskarnas Riksförbunds alternativrapport till CERD letat sig fram hela vägen till regeringsförklaringen.

Att den nya regeringen har deklarerat att den ska arbeta mot afrofobi är välkommet. Det är för tidigt att bedöma om det är en läpparnas bekännelse eller om effektiva riktade åtgärder kommer att vidtas. Något som dock är säkert är att vi som vill se riktade åtgärder förverkligas, inte kan luta oss tillbaks och förlita oss på regeringens goda vilja. Tvärtom måste vi fortsätta vårt arbete med en oförminskad takt och påminna oss om den enkla men ack så sanna devisen; utan kamp finns det inga framsteg.

Att tala till oss själva

Mariam skriver:

Hej Ylva,

Vad kul det känns att få ha det här samtalet med dig.

Så här en vecka efter valet så är vi nog inte de enda som funderar på hur vi bör organisera oss som antirasister i framtiden. Bevisligen är det något som inte har fungerat.

För några år sedan var jag aktiv i organisationen Jämlikhet för Afrosvenskar (JAS). Vi arbetade väldigt praktiskt, anordnade bland annat black history week i Malmö, hade regelbundna möten, drev studiecirklar med ABF och liknande. Vi bjöd även in föreläsare till Malmö/Lund området (där vi var verksamma) för att lyfta frågan om anti-black racism. Precis innan jag flyttade från Skåne var JAS även väldigt aktiva i protesterna mot Lunds universitet med anledning av den så kallade slavauktionen.

Nu upplever jag att jag hamnat ganska långt ifrån den sortens aktivism. Dels kan det bero på att jag vuxit ur den typen av organisering, men jag tror även att det handlar om en viss leda med hur afrosvensk organisering ser ut.

Rasismen i Sverige har tack och lov blivit något som nu diskuteras i media. Svarta människor, och även andra rasifierade, har ju äntligen börjat äga den här diskussionen i det offentliga rummet. Samtidigt känner jag att det kommit med en slagsida; antirasistisk aktivism har även blivit synonymt med att just äga denna debatt i media. Som en konsekvens har också debatthysterin brutit ut, allt ska diskuteras, alla debatter ska tas. Ett av problemen med den här typen av medial diskussion är att vi inte längre talar till varandra utan till den vita och icke-svarta klassen som förvägrar oss rätten att vara subjekt i våra egna berättelser.

Det har resulterat i, tror jag, att annan mer ”osynlig” antirasistisk verksamhet har fått lida. Jag kan inte heller låta bli att tänka att ägandet av diskussionen om sig själv i media är något som främst medelklassen kan uppehålla sig vid.

I och med att hotet från de organiserade fascisterna har blivit allt större har jag även omvärderat min inställning att svarta antirasister tjänar mest på att organisera sig separatistiskt i första hand. Jag tror mycket på att dra lärdom av hur afrodiasporiska grupper har organiserat sig under liknande förhållanden. Bland annat för att jag tror det finns en poäng att se över hur vi som antirasister (såväl svarta som icke-svarta) kan praktisera solidaritet.

Vad tänker du om det här?

Ylva skriver:
Hej Mariam,
Förlåt att jag tar sådan tid på mig. En av de främsta anledningarna är att jag är så arg och ledsen över det politiska läget. Är otröstlig, och vet inte vad jag ska prioritera när jag väl börjar skriva. Vill fräääsa åt precis allt, men måste ju hushålla.

Ja, det är intressant att få diskutera detta i lugn och ro. Eller ro och ro, förresten? Aldrig har jag väl varit så förfärad och paralyserad av det politiska läget som nu. Valresultatet var visserligen väntat, men det känns ändå svårt att se siffrorna på vilket starkt parlamentariskt stöd nynazismen har fått i Sverige. Utvecklingen har gått fort, och har fått ordentlig hjälp av alla de nyliberaler som vägrar se högerpopulism, fascism och nazism som farliga. Ingenting tycks kunna få dem att lyssna. Deras politiska likgiltighet skrämmer mig ofta betydligt mer än övertygade rasister, som Sverigedemokrater och Svenskarnas Parti.

Liberala skribenter och debattörer, som ofta är de mest synliga i vardagsrasismen, vägrar hårdnackat att ta något ansvar för att bekämpa rasismen i samhället. Istället har de bidragit starkt till normaliseringen av den – och nu har vi faktiskt dem att ”tacka” för en ansenlig del av SD:s valframgångar. Dem och public service, borde jag tillägga. Radio och TV har, med några få undantag, skämt ut sig genom sin föregivet ”neutrala” hållning till rasismens snabba normalisering. Och som jag ofta tjatar om nuförtiden: vi är med och betalar för det!

Det jag har sett av antirasistisk organisering under det senaste året har gjort mig otroligt pessimistisk, eftersom den i stora stycken har använts som politisk språngbräda av aktörer som egentligen mest önskar sig individuell framgång. Det har varit ett hackande nedåt i rasmaktsordningen utan like – i den nyliberala solidaritetens namn. Och där hamnar svarta längst ned, naturligtvis. De enda som klarar sig är de som avstår från att solidarisera sig med andra svarta, och begränsar sig till att bara tala generellt om ”rasism” och ”mångfald”.

Det som är mest skrämmande just nu i Sverige, är att det faktiskt inte ses som möjligt att vara solidarisk med svarta människor. Utifrån samhällets perspektiv är vi en ärelös grupp som det inte går att kränka. Om vi försöker tala om vårt människovärde, ses detta som ytterst löjligt, och slås skonlöst ned av skribenter som faktiskt helt saknar inblick i, och intresse för våra livsvillkor. Att vi svarta skulle få föra vår egen talan om rasism mot oss, om rättvisefrågor och om den kulturella och politiska representation av oss, ses också som något otroligt fånigt. Afrosvenskarnas Riksförbund har t.ex. systematiskt förlöjligats i medieoffentligheten under många år. Men flera generationer av unga svarta, kritiskt tänkande människor har tröttnat på de här villkoren, och det gör mig glad.

Men i pressen skapar vita liberala skribenter en enad front mot all postkolonial kritik. Det är genant att se, och jag vet inte hur många gånger jag har känt djup skam över det så kallade ”debattläget” (fan ta ”debatt”!). Att de gång på gång visar sig reaktionära, rasistiska och obildade är inget som besvärar dem eller deras tidningsredaktioner nämnvärt. De ser sig uppenbarligen som helt förträffliga! Det är helt otroligt att de helt utan eftertanke skadar och alienerar sin potentiella läsekrets. Om de inte förstår något annat, så borde de i alla fall begripa detta: it’s bad for business. Dum kapitalism.

Ett eget exempel på just pressen: när jag försökte få in en debattartikel i DN försommaren 2011 om den svarta tonåring som blivit utsatt för rätt grov rasistisk mobbning av sina vita klasskamrater, så blev det blankt nej. Att tidningarnas debattsektioner väljer vad de vill publicera är naturligtvis inget att yvas över. Men den här redaktören skrattade mig rakt i örat (i telefon), när jag stillsamt påpekade att det kunde vara ett problem att svarta kritiker inte fick komma till tals i den här frågan. Samma sommar undvek DN att skriva att en 11-årig flicka som kastades av tåget var svart. Hennes äldre syster (som hade biljetterna) befann sig på toaletten när konduktören kom. Och hen slängde flickan av tåget utan prut. Det var ingenting vi behövde tala om, enligt DN. I deras minimala notis framgick endast att en flicka utan biljett slängts av tåget.

Ett annat exempel från samma år: under det att debatten om filmen Play tagit fart, kontaktade Jonas Hassen Khemiri mig och frågade om inte jag kunde skriva ett inlägg utifrån mitt perspektiv som filmvetenskaplig, postkolonial forskare. Han hade dessutom redan sonderat terrängen, och sade att DN nog kunde vara intresserade. Jag var rätt skeptisk, men skrev ändå ett debattinlägg. Naturligtvis var inte heller den redaktören intresserad, utan tyckte att ”tillräckligt” redan hade skrivits om filmen. Vi den här tiden (december 2011) var jag landets enda svarta film- och medieforskare. Så jag tror att jag kunde ha sagt något som hade varit relevant i den här diskussionen. Men inför en helvit pseudo-meritokratisk ordning står du dig som svart ganska slätt, oavsett vilket kunskapsområde du har. Vita ”kan själva” som Josefin Adolfsson kritiskt skrev i sin FLM-artikel ”Ett år av rasistiskt tänkande” (2012). Försökte se om någon annan var intresserad av debattinlägget, och skickade det till ca fem andra tidningar. Ingen av dem bemödade sig ens med att svara. Senare fick jag höra att många svarta intellektuella i Sverige som ville skriva kritiskt om Play hade mötts av samma kompakta tystnad. Efter de här vändorna av vit vägran har jag knappt velat ödsla kraft på att få in debattinlägg – trots allt är forskare rätt hårt lastade av annat arbete. Har sedan dess bara skrivit i pressen i ett fåtal fall då jag direkt har blivit ombedd att göra det.

I övrigt har jag rätt begränsad erfarenhet av antirasistisk aktivism. Under de senaste åren har jag försök att bidra i någon mån till att föra samtal om att mobilisera motstånd och motargument mot vårt rasistiska samhälle. Men det är svårt, för gemene en vill faktiskt inte lyssna på vad svarta kvinnor säger. Det går en intressant skiljelinje mellan hur min argumentation i text och tal behandlas. Texter som jag har skrivit i t.ex. Bang och Under strecket har fått ett varmt mottagande; har även fått positiv respons på föreläsningar och panelsamtal.

Men så fort jag försöker argumentera för något i en vardaglig situation, som på möten, i samarbeten osv, så görs det oftast väldigt klart för mig att jag ingenting har att tillföra, och att ytterst få ens orkar höra mig tala till punkt. Upprepade gånger har det mesta jag försökt säga ögonblickligen blivit ned-debatterat, främst av unga vuxna som har mycket bråttom. Så under det senaste året fått lära mig att svarta kvinnor faktiskt inte har bra idéer, utan ska hålla sig på sin plats längst ned i rasmaktsordningen. För mig finns faktiskt bara ett diskussionssammanhang som har fortsatt att fungera under lång tid, och det är i redaktionsgruppen kring Slut. Där ger alla deltagare varandra massor med utrymme och intresse.

Men tillbaka till mobilisering och organisering. I dagsläget känner jag mig ganska uppgiven. Det är knappt att jag längre kan uppbåda kraft att formulera argument om vårt människovärde, om vår trygghet, vår hälsa – vår överlevnad. Till vilken nytta? Inga argument räcker ju till, eftersom liberala debattörer och skribenter faktiskt inte lyssnar. Ett exempel kunde ses nyligen, då Judith Kiros mycket pedagogiska och tydliga resonemang i DN (publicerad 17/8) blev bemött med gutturala skrän från vita debattörer. De hade inte ens allmänbildning och publicistisk hyfs nog att begripa de mest grundläggande delarna av hennes argument om vad antirasism och postkolonialt tänkande handlar om. Jag skämdes något så fruktansvärt! Och, ska det tilläggas: vi är med och betalar skatt till ett presstöd som nästan bara ger utrymme åt dessa pseudo-skribenter.

Även om vi nu på pappret har en röd-grön regering, så är jag rädd att nyliberalismens och populismens vita separatism kommer att fortsätta råda ett bra tag till. Men om inga argument om mångfald blir bindande, så kan vi faktiskt dra fram skattebetalarargumentet. Det är nämligen helt oförsvarbart att marginaliserade grupper i samhället ska betala samma skatt som andra, men knappt alls få någon politisk och medial representationen. Och vi behöver inte bara räkna huvuden i Riksdagen, i TV-program, redaktionsrum, i filmutbud och på teatrar för att se detta. I somras släpptes det en rapport som visade att rasifierade och migranter i Europa bidrar med mer skattepengar än de får tillbaka av samhället. Samtidigt underhåller samhället de rasistiska fantasierna om vad vi ”kostar”.

Mariam skriver:

Hej,

jag tycker att det är väldigt viktigt att de upplevelser du har haft får utrymme i det här samtalet om organisering. För det första utgör dina upplevelser en stor del av vad det innebär att vara svart antirasist och kvinna i dagens politiska läge, för det andra är det så många som går igenom liknande saker.

Tack för att du delar med dig!! Den här iden att man ska hålla käften som svart kvinna och liksom ”take one for the (black male) team” är gravt misogyn!!!

Jag tror att vi, även svarta kvinnor, alltför ofta underskattar den otroligt psykiska påfrestningen det innebär att befinna sig längst ner i rasmaktsordningen. I SAFE (Svart feministiskt forum) har vi diskuterat just detta; förväntan på den svarta kvinnan att hon ska vara superstark. Inte för att hon vill, utan för att hon måste. Ibland är till och med ”den starka kvinnan” synonym med hur en ”riktig” svart kvinna bör vara. Särskilt för den svarta kvinnan i ”den Nya världen” tror jag att den föreställningen orsakar mycket smärta, utöver att den förvägrar svarta kvinnor rätten att vara människor fullt ut.

Där finns även en brist på solidaritet i praktiken. En utmaning för svarta organiserade kvinnor tror jag är att lära sig att ta hand om varandra. Överlag är inte kvinnor bra på det, eftersom att vi, till stor utsträckning, socialiseras av patriarkatet att konkurrera om män. Att ta hand om sig själv, och andra svarta kvinnor, blir en direkt motståndshandling och därför provocerande.

På sista tiden har jag även funderat mer över just de filosofiska och psykologiska effekterna av den rasism som svarta människor utsätts för. Bland annat har jag närmat mig svart existentialism, via Lewis Gordon. Han resonerar mycket om parallellerna mellan svart befrielse och terapi, och det revolutionärt antirasistiska i att som avhumaniserad äga sin egen berättelse.

Du har helt rätt att inga intellektuella argument biter på varken de liberala debattörerna, eller den vita vänstern. Det är så tydligt att det som upprör vitheten är att tilltalet förändrats på senare tid i ”debatten”. Det blir svårare för den svenska vitheten att bibehålla den där självbilden i och med vittnesmål som till exempel instagram-kontot Svart kvinna.

Det här att börja tala till oss själva, istället för den vita blicken, tror jag är avgörande för att orka fortsätta. Helst vill jag undvika att spilla tecken alls på dessa perifiera människor, men alla Åsa Lindeborgar och Erik Helmersons är helt och hållet irrelevanta. Steve Biko skrev väldigt bra om att nedprioritera dialog med vitheten: While it may be relevant now to talk about black in relation to white, we must not make this our preoccupation, for it can be a negative exercise. As we proceed further towards the achievements of our goals let us talk more about ourselves and our struggle and less about whites.

Samtidigt så är representationen i mediala sammanhang som du säger en fråga om lika rättigheter. Varför skulle vi gå med på bekosta verksamheter som systematiskt förnedrar oss? Jag tycker att det låter som en utmärkt ide att eventuellt driva en kampanj för att vi ska sluta avlöna de medier som förvägrar oss rätten att äga våra egna berättelser.

“Black girl, Black girl, turn your shit down”. Att använda en hiphop-feministisk pedagogik för att förstå den sexuella terrorismen mot svarta flickor.

I den video M.I.A. laddade upp på Youtube som ett svar på skandalen hon skapat jämfördes hennes fuck you-gest med de sexualiserade, svarta flickkroppar Madonna tog med sig in på scenen under samma show:

Det finns en rad, en bakgrundsbild med 10-15 cheerleaders. Unga, svarta kvinnor som vi – eller ja, Madonna alltså – rekryterade från en närliggande high school i Indianapolis. Alla var yngre än 16 år. De bar cheerleader-klädsel, höfterna rullade, benen var särade i en väldigt sexuellt utmanande position. Och så använder de mig som syndabock för att klargöra var gränserna går för stötande beteende i USA. Jag menar, är mitt finger stötande, eller är en underårig, svart flicka med benen brett isär stötande familjeunderhållning?

 M.I.A. kritiserade inte den institutionella och sociala sexualiseringen av rasifierade kroppar. Inte heller kritiserade hon det faktum att det finns en allmän kulturell acceptans när det gäller att konstruera underåriga som sexuellt medvetna. Istället ställde hon den svarta flick-kroppen i motsats till sitt eget ”stärkande”, ”punk-rockiga” långfinger i en fajt om vad som faktiskt borde fördömas och censureras.

Jag menar att M.I.A. genom sitt agerande är delaktig i terrorismen mot svarta flickors kroppar. Hennes sång, Boom Skit, visar att hon förstår hur rasifierade kvinnor tystas. Ändå tycker jag att hennes svars-video på Youtube visar att hon också förmår agera destruktivt och oansvarigt när det gäller frågan om svarta flickors situation. I videon tog M.I.A. billiga poänger på svarta flickors bekostnad. Den här processen är ofta närvarande i hiphop-sammanhang; rappare som ser sig själva som profeministiska deltar ofta själva i destruktiva processer när det gäller just svarta flickor. Det är oansvarigt och fel av M.I.A. att sätta sig själv i en position av moralisk överlägsenhet; hon representerar själv den del av hiphopen och vårt samhälle som gör våld på svarta kvinnors barndom.

En utforskning av hiphop-feminism utan att analysera konstruktionen av svart kvinnlig barndom är begränsad och fruktlös. För de som faktiskt kulturellt upprätthåller och lever hiphopen är förhandlingar kring utrymme, gemenskap, kränkning och kreativitet, liksom hyper-synlighet, ständigt närvarande. I den här texten argumenterar jag för en särskild hiphopfeministisk pedagogik som kan motstå och bekämpa den kulturella ”grooming” som svarta flickor utsätts för.

Det våld och de massförsvinnanden som drabbar svarta flickor, liksom den industri bestående av svarta män som avhumaniserar och demoniserar dem, är en etablerad del av vår kultur som normaliserats i vårt kollektiva medvetande. Om någon vill komma undan med ett brott – begå det mot en svart flicka!

Under det nordamerikanska slaveriet skapade vita, manliga slavägare rigida biologiska och sociala distinktioner mellan sina egna fruar och afrikanska kvinnor i syfte att rättfärdiga sin inhumana behandling av de senare. Vita medel- och överklasskvinnor påstods vara renläriga, goda och underdåniga varelser i behov av skydd från vita män. Afrikanska slavkvinnor tolkades istället som sexuellt framfusiga i behov av övervakning och kontroll från vita män. Våldtäkt, prygling och hot sågs som tillåtna medel för att bryta ner de vita männens afrikanska kvinnoslavar (Jones, 2012).     

Adilia James är en författare som tagit aktivt ställning för svarta flickors rätt att utvecklas i skyddade rum. James argumenterar, liksom andra feministiska intellektuella, för en förändring av språkbruket kring sexuellt våld. Hon hävdar att det vore mer rättvisande att tala i termer av sexuell terrorism (liksom exempelvis Jones 2012). Det här skiftet i terminologi är viktigt för att det illustrerar allvaret i effekterna av sexuellt våld på människors liv och psyken. Genom att jämföra med politisk terrorism erkänner man det sexuella förtrycket av kvinnor som samhället allt för länge accepterat i tysthet (Jones 2012). Särskilt svarta kvinnor måste förhålla sig till sexuell terrorism från ung ålder. Som svart kvinnlig sexualitet konstruerats historiskt är det inte konstigt att svarta flickor ständigt möter rasism, rasistiskt präglad sexism och klassförakt i sin vardag. Den verklighet som Ruth Nicole Brown (2009) beskrivit som ”bekymmerslös flickbarndom” kan egentligen aldrig upplevas om en sådan inte skapats speciellt för en. Svarta flickor tvingas ständigt att istället vara både barn och kvinnor.

Jag reflekterar ofta över den förhandling som svarta flickor dagligen måste ta till och de sätt på vilka vi tystar dem när de rör sig i miljöer av sexuell terrorism. Den här tystnaden kommer sig också av att vi lever med eller i närheten av våra förtryckare. Det finns inga skyddsnät för oss. Jag tänker på hur ung jag var när människor började berättade för mig att jag måste hålla ihop benen när jag sitter ner, bära täckande byxor, inte vara ensam med män jag vuxit upp med, hur jag borde klä mig kring män. Bara genom att leva i vår barnkropp kan ge upphov till sexuella inviter och attacker. Vi måste ständigt ta ansvar för att vår kropp inte tar för stor plats eller bli för synlig; vi måste ständigt skanna av vår kropp och mäns blickar på den. Vi måste ständigt förhålla oss till omgivningens förväntningar och samtidigt ta ansvar för samhällets perversioner. Jag känner personligt ansvar för varenda gång en man spanat in min kropp, till och med innan jag var stor nog att förstå detta med kvinnlighet, det som ger män tillgång till min person. Vi är barn och samtidigt kvinnor – vare sig vi vill eller inte. Att förhandla mäns sexuella begär och de perversioner som patriarkatet producerar, parallellt med de destruktiva föreställningarna om värde och dygd som skapats historiskt genom vit överhöghet och slaveri – det är svarta flickors verklighet och vardag.

Ett exempel på detta är James (2012) studie av den sexuella terrorism som svarta flickor upplever i skolan. Det här är en viktig analys därför att den pekar på den roll som statens institutioner spelar i att upprätthålla och återskapa det våld som präglar många svarta flickors uppväxt. I en enkätstudie som James analyserat svarade 81 procent av kvinnorna att de upplevt sexuella trakasserier. När det gällde svarta flickor visade studien att de i än högre utsträckning än vita och latinamerikanska flickor drabbats av sådant som att någon dragit i deras kläder på ett sexuellt sätt, eller att de tvingats att kyssa någon. Studien visar att sexuellt aggressiva handlingar av typen oönskad beröring liknar ett slags ”grooming”-process.

Grooming syftar, enligt Oxford Dictionary, till systematiserade handlingar, scenarier och miljöer som förgripare placerar sina offer i, i syfte att trivialisera övergreppen och förbereda offren för fler och grymmare övergrepp. Grooming kan stoppas om någon intervenerar. Jag har själv erfarenhet som skolvakt i offentliga skolor och i den rollen skulle vuxna kunna ingripa genom att sätta gränser och skydda barn, exempelvis genom att involvera den bredare vuxenvärlden. Men för svarta flickor ser det ofta annorlunda ut.

James berättar i sin studie om LaShonda Davis, en svart flicka från Forsyth i Georgia, USA, vars fall togs upp av landets högsta domstol. När LaShonda Davis gick i femman blev hon sexuellt trakasserad av en klasskamrat, en pojke som retade, följde efter och tafsade på henne. Skolan misskötte händelsen och LaShonda Davis skrev i desperation ett självmordsbrev som hennes mamma hittade. Föräldrarna stämde skolan och 1999 kom domen i HD: skoldistriktet var skyldig att ersätta offret eftersom lärare och övrig skolpersonal inte ingripit, trots upprepade propåer från såväl LaShonda Davis som hennes föräldrar. Fallet illustrerar att svarta flickors upplevelser inte tas på allvar och att det finns ett behov av att skapa trygga rum där flickor kan återhämta sig från det dagliga institutionella trauma som drabbar dem. Vi måste därför skifta fokus här, och börja diskutera fram en praxis för faktiska, fysiska rum för svarta flickor.

I sin bok Black Girlhood Celebration: Toward a Hip Hop Feminist Pedgogy diskuterar Ruth Nicole Brown (2009) just detta. Hon menar att svart flickbarndom inte är direkt kopplad till ålder, fysisk mognad eller egentligen någon stabil identitetskategori. Istället definieras svart flickbarndom av det oklara gränstillståndet mellan att vara barn och kvinna, och de motstridiga och förvirrande erfarenheter detta tillstånd skapar. Svarta flickor förnekas möjligheten att på ett tryggt och odramatiskt sätt kliva in i vuxenblivandet. Till detta kommer det faktum att våra familjer ofta inte kan erbjuda privilegiet att låta oss slippa undan vuxenansvar. Ett sådant vuxenansvar är just att tvingas förhålla sig till en sexualiserad uppmärksamhet och den sexuella terrorism som jag nämnt tidigare.

Själva det språk vi normalt sett använder för att diskutera svarta flickors barndom döljer detta, eftersom det förutsätter ett slags sann och ren barndom som leder in i respektabel kvinnlighet; det är ett språk som gör våld på de erfarenheter och sammanhang som svarta flickor lever med och i. Brown (2004) hävdar att vi saknar ett språk för att beskriva vad det innebär att arbeta med svarta flickor på ett sätt som inte handlar om att kontrollera deras kroppar och/eller söka forma dem som vita, medelklassiga flicksubjekt. I användandet av hiphopfeminism för att skapa utrymmen för svarta flickor att återhämta sig från och hantera sexuell terrorism öppnas också möjligheten att hitta nyanserna i vårt förhållande till hiphop, menar Brown. I sådana rum får vi tillfälle att diskutera hiphopkultur utan att känna den rovgiriga vita blicken på våra kroppar – den blick som patologiserar och fixerar svarta flickor vid fenomen de ännu inte kan greppa. I sammanhang som snarare skapats för att hjälpa eller förbättra svarta flickor uppstår känslor av förfrämligande. Sådana rum är inte till för oss. Det är i sådana sammanhang som den vita överhögheten begär rasifierade kroppar för mångfaldsprojekt utan att någonsin söka engagera dem på ett relevant sätt. Svarta flickor tillåts aldrig kontrollera de rum de förväntas befinna sig i under sådana omständigheter; de ska underordna sig olika typer av åtgärdsprogram, utan att få någonting beständigt tillbaka (Brown 2009). I detta finns varken läkning eller sanning.

Apropå sanning: det finns andra tystnader att ta ställning till. År 2012 gjorde Black Women’s Blueprint [en amerikansk intresseorganisation för kvinnor med afrikanskt ursprung, översättarens kommentar] en serie enkätundersökningar och forskade kring frågan om sexuell terrorism mot svarta kvinnor. De kom fram till att cirka 60 procent av svarta kvinnor i USA upplevt sexuellt våld innan 18 års ålder. Mycket av det våld som riktas mot oss som svarta kvinnor sker alltså under våra formativa år; vi bär med oss det som en del av vår barndom och vårt vuxenblivande. Det är till övervägande del våra egna communities som utövar denna terrorism. Är vi beredda att på riktigt ta in kunskapen kring vilka det är som skadar våra svarta flickor? Och om vi är det – skyddar vi då bäst våra flickor genom att rensa ut dessa våldsverkare från våra gemenskaper och våra hem (Axtell 2012)?  Svarta flickor lär sig ett slags etniskt baserad solidaritet, som tvingar dem att undertrycka sina egna behov för att kunna skydda svarta män. Rädslan för att rapportera övergrepp är i grunden en rädsla att förråda sin grupp. Och ärligt talat – hur skulle vi kunna misstolka signalerna? För att ta ett välbekant exempel: sångaren R. Kelly har en väldokumenterad historia av övergrepp mot svarta flickor. Men i medierapporteringen har hans beteende förvrängts, och ibland framställts som något som exempelvis skulle hylla vaginan (Aran 2013). Skönskrivningen av hans övergrepp mot svarta flickor är ett exempel på hur nedtystandet av erfarenheter av våld går till. Jag minns själv hur jag i mellanstadieåldern satt med min mamma i en frisörsalong och väntade medan hon klippte håret. De svarta kvinnorna i salongen pratade om den så kallade sex-inspelningen med R. Kelly; alla höll de med varandra om att flickan som deltog på inspelningen såg allt för ung ut. ”Hon ser inte ut att ha fyllt 15”, sa kvinnorna, men tillade att ”hon visste vad hon gjorde – man har inte sex med en vuxen man”; ”hon är lätt på foten – någon borde banka lite vett i henne och lära henne att inte försöka spela vuxen”; ”hon fick vad hon förtjänade – jag skulle pissa på henne jag med, om hon lät mig”; ”jag är bara glad att det inte är min unge”. Aldrig för har jag sett min mor så äcklad. Hon protesterade mot skambeläggandet av den våldtagna flickan och skrek att R. Kelly ju gifte sig med Aaliyah när hon var 15; ”det spelar ingen roll hur hon ser ut eller hur hon uppfostrats – han är en vuxen man som har sex med ett barn!” Ingen av kvinnorna tog mammas sida. Där, på skönhetssalongen, bland tjugotalet svarta kvinnor, stod hon själv och försvarade flickorna mot förövaren.

Jag delar med mig av den här anekdoten för att visa på mina egna erfarenheter av den community-baserade kulturella underlåtenheten mot svarta flickor som drabbats av svarta mäns våld. Jag minns hur många flickor som liksom jag ständigt räknade med guidning kring kvinnlighet och skam. Nedtystning är något vi lärt oss, något som blivit nödvändigt för att vi inte utkräver ansvar från de människor som förgriper sig på våra flickor. Sällan förväntar vi oss heller att dessa flickor ska hålla oss ansvariga för att vi offrar dem för vår gemenskap.

Att lyssna på och gå i dialog med hiphopen ger oss inblick i de sociala signaler som svarta flickor plockar upp – signaler som kan vara diffusa och verka både farliga och lockande. Vi behöver alltså rum för svarta flickor att uttrycka sina känslor, smärtor, trauman och förmågor, och i dessa rum måste vuxna finnas som kan förstå hiphop och använda sig av en feministisk pedagogik. Vi behöver bygga denna pedagogik på vår förbindelse till musiken vi lyssnar på, som talar till oss. Musiken har en förmåga att syntetisera de nyansrika gränsvärldar som flickbarndom innebär, och att artikulera våra förbindelser till samma processer av trauma. Att på ett verkligt och meningsfullt sätt samtala med svarta flickor innebär att ta del av erfarenheter av våld, men dessa erfarenheter delas då i ett sammanhang av tillit. Att bygga arenor och gemenskaper för svarta flickor på deras villkor kan därför skapa fristäder för sanning.

 

Litteratur

Aran, I. (2013–12–02). R. Kelly’s ‘Black Panties’ is a magnificent ode to pussy.

Axtell, B. (2012–04–25). Black women, sexual assault and the art of resistance.

American Association of University Women Educational Foundation (2001). Hostile hallways: Bullying,  teasing, and sexual harassment in school.

Black Women’s Blueprint. (2012). The truth commission on black women and sexual violence.

Brown, R. N. (2009). Black girlhood celebration: Toward a hip hop feminist pedagogy.

Collins, P.H. (2000). Black feminist thought: Knowledge, consciousness, and the politics of empowerment.

DeRogatis, J. (2013–07–11). Timeline: The life and career of R Kelly.

James, A. (2012). Wish to live: The hip hop feminism pedagogy reader.

Egentligen vill vi bara vara ett par sköna killar

Efter utsålt hus 2014 på anrika Turteatern, stod det klart att REVENGE* bara var början på Francines Agbodjalous erövringståg över det allt för anemiska svenska scenkonstlandskapet.

Jag mötte upp henne över en kaffe för att höra hennes tankar kring konstnärligt arbete, flummighet och varför att få vara en skön kille är den ultimata nivån av frihet.

 

 Vad inspirerade dig till att sätta upp REVENGE?

– För mig var det inte så mycket en fråga om inspiration som en agenda. En agenda där jag tar tolkningsföreträdet och makten att lyfta frågor som sällan diskuteras. Som klass och skapandet av ras. Med den föreställningen hade jag en tydlig idé om vad jag ville uppnå, sedan hur exakt jag skulle gå tillväga hade jag ingen aning om. Så jag föll tillbaka på det traditionella greppet: “Jag måste göra research. Det är så man gör scenkonst, man gör research”. Jag kom i kontakt med en grupp i Tensta, med främst unga muslimska svarta tjejer, och tanken var då att de skulle bli min researchgrupp. Men i det mötet insåg jag att okej, jag är inte från Stockholm. Jag är från Småland. Jag är inte från orten, jag pratar ett annat språk, jag rör mig i ett kulturlandskap. Även om jag identifierade mig med dem, så var det inte säkert att de identifierade sig med mig. Jag kände att jag var på väg att begå ett övertramp som jag tror många vita gör, när de åker ut till förorten i syfte att finna “inspiration”. Jag bestämde att det här inte får bli mitt sätt att arbeta, men insåg samtidigt hur pass mycket man måste avprogrammera sin konstnärliga praktik från vita verktyg och mallar. Varför ska jag behöva göra research, jag vill ju göra en föreställning om klass och ras? Jag har redan erfarenheterna för att ta utrymmet och säga vad jag vill. Istället för research valde jag att spela in en satirisk kortfilm om upplevelsen, en sorts fejkdokumentation av mitt “researcharbete” ute i förorten. I filmen rör jag mig i Tensta samtidigt som jag gestaltar en form av vithet som är van att ta alla rum i besittning.

 

Har du alltid varit intresserad av teater?

– Jag tänker mig att jag rör mig inom ett bredare område än teaternormen, där jag jobbar mer tvärkonstnärligt, performence-orienterat och subkulturellt kopplat. En queer scenkonst där man på något sätt rör sig både inom och utanför etablissemanget.

 

Vad skulle du säga är de stora skillnaderna mellan att jobba med frigrupper och å andra sidan på större etablerade scener?

– Det rör sig mer pengar på institutionsteatrarna, fast på bekostnad av kreativitet.

 

Men trots det är det där många vill röra sig. Du bär inte själv på sådana aspirationer?

– Nja. Jag tror det där är en kapitalistisk idé, där man strävar efter att vara i majoritet eller sätta ett högt ekonomiskt värde på det man skapar. Jag tror snarare på att omfördela och bredda resurserna så att fler berättelser kan berättas, även utanför de stora scenerna.

 

Men som ett resultat av den skeva resursfördelningen, besitter ju institutionsteatrarna en starkt normerande makt. Borde inte det då vara ett mål att ta över dessa institutioner, av det skälet?

 

– Kanske, men vi måste skapa alternativa scener. För vad spelar det för roll om någon blir teaterchef på en teater i tre år, och drar en viss publik dit? Stället får massa kredd för att de jobbar med mångfald när det egentligen inte utgör något beständigt. Istället för att tänka att man jobbar mot ett strukturellt förtryck, så gör man det enkelt för sig och säger att man jobbar för mångfald, och då kan man bestämma lite själv vilka kriterierna är.

– Just nu skapar vi konst i vita hus. Och visst, vi kan vara där men det är fortfarande inte vårt hus. Exempelvis REDLINE/LADIES FIRST föreställningen som var på Dramaten: Jag var där och det var helt otroligt. För det som skedde var en klassförskjutning, eftersom de som vanligtvis har tillträde till det rummet inte var där den kvällen. Så vill man överta den normerande makten i en institution krävs det att man byter ut allt.

 

Och det är så du arbetar?

– Ja, det är så jag tänker. Jag vill bara ta bort allt. Där snackar vi politik! Jag försöker hitta olika strategier för hur jag arbetar där jag bibehåller en tydlig politisk agenda. I tidigare projekt som FOXY DANCE DANCE* fanns det en klar politisk dimension, och just nu håller jag på med en scenkonstkonstellation under namnet THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE. Gruppen består av ett gäng rasifierade konstnärer där vi tillsammans arbetar kring den vita blicken och våra erfarenheter om vad den gjort med våra kroppar. Det handlar inte bara om terapi utan snarare en blandning av att befinna sig i ens upplevelser av förtryck och hitta verktygen för att hantera det.

– Jag märker att jag låter lite flummig när jag pratar om det, men det är faktiskt så vi jobbar.

 

Just flummighet är ett intressant privilegium, vilket man ofta förnekas när man som icke-vit vill uttrycka sig konstnärligt, eller i det offentliga. Rätten att kunna tveka, utforska eller att inte alltid ha färdiga idéer. Att man inte, ens på sociala medier, tillåts skriva i affekt utan att omedelbart avkrävas en konkretisering.

– Ja, ibland när man arbetar, får en idé, så känns det som om man måste skriva en avhandling och göra ett helt undersökningsarbete. Man måste ha underlag för alla ens planer, ja för allt! Det är ett visst passivt, byråkratiskt förtryck som man gärna slipper. Ibland vill jag bara svara “Men skit i det du. Jag vet att det blir bra!”.

– Med THE NON-WHITE ARTISTIC EXPERIENCE vill vi skapa en konstplattform med en intersektionell feministisk agenda, där ett av målen är att kunna uppnå samma status i sina utövanden som vita konstnärer. Ett erkännande av andra metoder än de vita. Och med det menar jag inte nödvändigtvis ickeeuropeiska, utan samtida ickevita uttryck i en svensk kontext. För det vi egentligen vill är att bara vara ett par sköna killar.

– Jag föreställer mig att det måste vara den ultimata nivån av frihet, i varje fall som arbetsmetod. Man blir ständigt bekräftad för allt det man gör, och just därför gör man det. Man kan obehindrat gå från ett område till ett annat.

 

Det finns en väldigt stark självbild av politisk radikalism i Sverige. Exempelvis den breda uppfattningen att svenska samhället är “världens mest jämställda och antirasistiska” som frodas oavsett motbevis. Är den självbilden lika stark inom konstlivet?

– Det är väldigt brett. Inom det fria scenkonstlivet till exempel förekommer det mer politisk konst. Samtidigt finns det en stark tradition av att tala om klasskampen på ett sätt som inte riktigt har moderniserats. Klassförtrycket idag ser annorlunda ut, där en majoritet vit underklass har ersatts med grupper som till exempel nyanlända flyktingar där hudfärg spelar en större roll. Men idag är ett kulturliv som pratar om en kamp och ett klassförtryck som de inte riktigt är med och blir utsatta för.

 

Det har inträffat en förskjutning och man har misslyckats med att hänga med?

– Man har inte hängt med, och man är kanske inte intresserad av att ge upp tolkningsföreträdet? För om du väljer att arbeta med politisk scenkonst där du skildrar en viss kontext, då blir det lätt en problematisk situation om det senare uppdagas “Ja, men okej du är kanske inte den mest förtryckta i detta?”. Det är därför det är så viktigt med en intersektionell analys, där man sätter sig själv i perspektiv. Det är nog folk väldigt ovana vid. En annan problematisk aspekt av att tala om ett klassförtryck man inte själv drabbas av är att det kan lätt bli romantiskt. Som medelklass är det lättare att högljutt deklarera “Jag är emot kapitalet” och liknande, eftersom man inte löper samma risk att förlora sina klassprivilegier. Och omvänt: när man vet hur mycket man förlorar på att bli läst som fattig, då blir det inget man ger upp så himla lätt.

 

Du nämnde att du är från Småland. Hur var det att växa upp som svart tjej i en svensk småstad.

– Det var ensamt, men samtidigt är det problematiskt med igenkänning. Man görs till en invandrad kropp, och med det slussas man ihop med andra invandrare. Det är något man lär sig att jobba mot, den ihopklumpningen. En annan aspekt är man inte vill bli förknippad med sin svarthet på grund av vad de andra vita gjorde med en. Jag minns att i sjuan flyttade det dit en kille från Ghana, och jag är från Togo. Hans namn var Francis och såklart höll alla på med “Francine och Francis, Francine och Francis”. Men idag resonerar jag annorlunda. Vad händer när man slutar undvika att klumpas ihop, och istället till exempel börjar hänga i TRYCK (en ideell förening för svarta kulturarbetare i Sverige, red anm.)? Och känna den glädjen? Vilket i sin tur hjälper en syna den vita blicken och vad den gör med en.

– Jag jobbar mycket med att försöka sätta tillbaka ett konstnärligt värde i uttrycksfullheten hos den moderna svarta kroppen och svart femininitet. Förra året arbetade jag med dansprojektet FOXY DANCE DANCE som handlar om dans- och musikstilen Bounce. Stilen är ursprungligen från New Orleans och innehåller mycket rumpskak och twerking. Där har vi moderna svarta kroppar som uttrycker sig. Varför anses inte det lika mycket värt som vilket annat konstnärligt uttryck?

– I FOXY DANCE DANCE iscensattes den typen av dans och femininitet, fri från den vita blickens sexualiserande och exotiserande inverkan. Användandet av rumpan exempelvis är en lågstatusmarkör när man sätter det i relation till den vita moderna dansen eller den klassiska baletten där rumpan är obefintlig. Man tränar för att höfterna ska vara inåtvridna. Man tränar bort den del som så många andra grupper använder i dans.

 

 

FAKTA:

*REVENGE:

Revenge är en monologföreställning av och med Francine Agbodjalou. Den sattes upp i våren 2014 där varje föreställning följdes av samtal om icke-vita erfarenheter och antirasistiska metoder mellan Agbodjalou och en för kvällen inbjuden gäst, modererade av Alle Eriksson.

*FOXY DANCE DANCE:

Ett performanceverk av och med Francine Agbodjalou, tillsammans med scenkonstkollektivet Kvalitetsteatern. Den har bl a visats på kulturfestivalen Alternativet.