Jag har levt som papperslös i elva länder och långa perioder utan grundläggande behov tillgodosedda som mat, kläder och boende. Ibland har jag bott på gatan. Jag har inte haft de rättigheter eller möjligheter varje människa bör ha. Mitt liv har varit som ett djurs. Äta. Sova. Äta. Sova. Livet har varit svårt för mig och ett tag var allt svart. Det är många som har varit i samma situation eller ännu värre situationer.

När jag var i Iran hade jag ingen frihet. Då tänkte jag på Europa och min bild var att Europa är demokratiskt. Jag trodde att jag skulle slippa rasism och fascism där. Att jag skulle kunna leva i fred. Med den bilden i mitt huvud riskerade jag livet för att komma till Europa. Många dör på vägen. Det första landet jag kom till var Grekland, och där fastnade jag i två år. Det var jättesvårt att leva som papperslös. Under första månaden sov jag i parker, men jag var glad för jag träffade många i samma situation. Vi var i Aten, men vi bestämde oss för att försöka ta oss vidare via Patras till Italien. I Patras bodde vi utan rent vatten och elektricitet. För att ta oss till Italien försökte smugglarna smuggla in oss i lastbilar fulla med kött. De var iskalla för att köttet inte skulle bli dåligt. Människor dog av kylan. Gränspoliserna slog dem som de hittade; slog dem blodiga och slängde dem i fängelse för att sedan deportera dem tillbaka till Aten. I Grekland har man inte rätt till vård och boende som papperslös och gränspolisen kan göra vad som helst. Inför dem är man totalt rättslös. Min bild av Europa förändrades efter den upplevelsen, men jag tänkte att det kanske bara var så i Grekland. Det kändes hopplöst, men jag kämpade. Jag sökte andra flyktvägar. Jag blev fängslad i flera av länderna jag kom till. I fängelset i ett av länderna fick jag ont i njurarna. Då sattes jag i isoleringscell för att jag skrek för mycket. När jag frågade efter medicin fick jag bara sömntabletter. I Österrike blev jag gripen i gränskontrollen, som sade att jag var illegal utan pass och papper. De behandlade mig mycket dåligt. Efter tre dagar i häktet tog de mig till domstolen i staden Boden, som slog fast att jag var illegal flykting. Jag fick bo i transitboende. Där bodde över tvåtusen människor, både barn och vuxna. De som var sjuka fick ingen hjälp. Många led av psykiska problem. Det fanns inte tillräckligt med mat. Barnen fick inte gå i skola. Runt boendet fanns en stor mur. Vissa hade varit i detta boende över ett år utan att få veta någonting om sin framtid. En kompis till mig bad om att få gå i skolan och fick svaret ”många vill gå i skola, inte bara du”.

När jag upplevt detta i Österrike ville jag inte stanna där, men de tvingade mig att söka asyl och de tog mina fingeravtryck. När jag sedan kom till Sverige sökte jag asyl och berättade om njurarna. Det tog två månader innan Migrationsverket meddelade att mina fingeravtryck fanns i Österrike. Under dessa månader träffade jag läkare, fick medicin och fick till och med en tid för operation. Under denna period var jag jätteglad. Nu blev jag ett Dublinärende, vilket betyder att mitt asylfall skulle behandlas i Österrike eftersom det var det första Schengenland jag blivit registrerad i. Efter det hade läkaren plötsligt inte tid att träffa mig längre. När jag frågade boendets personal efter medicin sade de: ”Vi vet inte varför, men läkaren har inte skrivit något recept.” Jag slutade då att få medicin. Jag hade en god man, men när han fick reda på att jag var ett Dublinärende sade han att han inte kunde hjälpa mig. Han visade sig vara rasist och jobbade mot mig. Han sade till Migrationsverket att jag hatade Sverige och svenskarna. Han hotade att ringa polisen om jag inte samarbetade och frivilligt åkte till Österrike. Jag blev rädd för att polisen skulle komma på natten till boendet, och jag vågade inte sova i mitt rum på grund av rädslan för att bli deporterad till Österrike. Jag hade det väldigt svårt psykiskt. De andra pojkarna på boendet hade en bra relation till sina gode män. När jag sade detta till min god man sade han: ”De andras gode män gör fel. Du måste lyssna på mig, det är jag som bestämmer över dig. Du är barn och kan inte välja. Du ska samarbeta och flytta till Österrike.” Jag fick senare veta att han varit god man till åtta personer, och att alla åtta blivit utvisade till Afghanistan. Under denna period kunde jag inte sova och var mycket orolig för framtiden. Jag började skada mig själv för att hitta lugn. Jag visste att jag inte skulle få hjälp med mina njurar i Österrike. Jag bad Migrationsverket om att få hjälp med operationen före deportationen. De sade då: ”Vi kan inte hjälpa dig med det, vi följer våra regler. Vår uppgift är bara att utvisa dig.”

Sommaren 2013 ändrades Dublinförordningen för ensamkommande minderåriga och jag fick permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag fick till slut min operation, och började då må bättre psykiskt också. Jag bestämde mig för att vara med i Asylstafetten för att berätta min historia. Det hjälpte mig mycket att höra om andras upplevelser och dela med mig av mina egna. Innan hade jag allt i hjärtat. En viktig sak i mitt liv är att jag nu förstår vilka svårigheter flyktingar upplever i Europa. Hade jag stannat i Iran hade jag aldrig vetat hur rasistiskt Europa är. Det finns idag tusentals människor som upplever ännu värre saker än det jag upplevt. I Europa.

Till dig som är rasist, eller till dig som inte bryr dig. Tänk dig in i min situation, och tänk dig att det skulle hända dig. Vi ska inte vara tysta längre. Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi kämpa för en gränslös värld, mot rasism.