Vinklade nyheter

För ens inresyn är det lätt att återkalla mängder av bilder av människor i Afrika som sitter på marken utan att få komma till tals. Arga muslimer i hotfulla grupper, vapen i händerna. Gråtande kvinnor i hijab. Lika lätt är det att minnas leende västerlänningar som startar företag och projekt och medievant pratar hela artikeln igenom i positiva och framtidsinriktade ordalag. Eller allvarliga västerlänningar som analyserar omvärlden och kräver förändring. Ser inte journalisterna själva att verkligheten förvanskas när den sortens stereotyp rapportering står oemotsagd?

Ylva Brune, numera pensionerad forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, säger att området inte är väl studerat. Det går inte att säga att ”det är till 95 procent såhär”, men mönstret är tydligt. Hon säger att den svenska journalistkårens sammansättning förvisso är en katastrof i ett mångkulturellt samhälle, men när det gäller nyhetsvärdering finns större, bakomliggande orsaker till att det ser ut som det gör. Men vi börjar med att reda ut begreppen.

Nyhetsrapportering handlar om att informera om viktiga händelser som allmänheten har intresse av att få kännedom om. Man gör en värdering och ett urval av det material som finns att tillgå: nyheter från stora nyhetsbyråer som AP och Reuters med flera, polisrapporter, tips från allmänheten, pressmeddelanden och så vidare. Händelserna bedöms utifrån olika kriterier eller, som flera journalister och nyhetschefer jag pratar med säger, en erfarenhetsbaserad känsla av att något är en bra nyhet eller inte. Men en grundläggande faktor är platsen för händelsen i förhållande till platsen för nyhetskonsumtionen.

– Man brukar tala om närhet, säger Svenska Dagbladets nyhetschef Petter Forslund.

Men vad är nära? Talar vi om kulturell, geografisk eller klassbaserad närhet? Nära vem? Erik Fichtelius skriver i sin bok Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler från 1997: ”Det som händer i vår geografiska närhet är en större nyhet än det som händer längre bort. Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet. För en indisk radiolyssnare är en tågolycka utanför Calcutta med tjugo dödsoffer en större nyhet än en färjekatastrof i Östersjön med flera hundra döda. Detta inte för att värdera människoliv olika, utan som ett konstaterande av hur nyhetsvärderingen faktiskt fungerar.”

Men hur fungerar ekvationerna i Sverige 2014? Här är drygt 20 procent av invånarna av utländsk härkomst, enligt Statistiska Centralbyrån. Och då räknas bara utrikesfödda och personer med två utrikesfödda föräldrar. Jag tittar in på Svenska Dagbladets hemsida och kollar på bilderna och ser bara vita människor hela vägen ner till kulturdelen.

Varför är alla på bilderna vita?

Petter Forslund blir märkbart illa berörd av min iakttagelse, och säger att det inte finns något egenvärde i homogenitet för Svenska Dagbladets räkning.

– Det ska vara intressant, relevant och korrekt, säger han och menar att man inte vill hamna i att ha en dominans av en viss grupp, såsom män i kostym.

– Men det är ett komplext läge. Företagsledningar består oftast av män.

Men det viktigaste som hände idag hände vita människor?      

Petter Forslund säger att det blir missvisande att se en enskild dags rapportering som representativ för Svenska Dagbladets urval.

Massmedieforskaren Ylva Brune säger att det är meningslöst att fråga nyhetschefer om varför nyhetsvärderingen ser ut som den gör.

– Man följer ett gammaldags mönster och har de stora nyhetsbyråernas material att tillgå. Reuters, AP och de andra. Klassiska västbaserade nyhetsbyråer.

Hon menar att det varken är journalisterna eller nyhetscheferna som är huvudansvariga för hur mediernas bevakning ser ut. Den bakomliggande strukturen för hur nyheter hämtas in och distribueras har varit densamma sedan nyhetsrapporteringens barndom, vilket gör systemet svårt att förändra. Ramarna är satta.

Nanjala Nyabola doktorerar i juridik vid Harvarduniversitetet. Hon har gjort sig ett namn som skarp skribent bland annat i The Guardian och Al-Jazira i frågor som rör västvärldens bevakning av Afrika. Hon talar om en kunskapshierarki baserad på ras. Vita reportrar får göra analyser ”ovanifrån” om problem som redan debatterats länge i lokal press av sakkunniga. Nyligen skrev hon i Al-Jazira om The Guardians obehagliga sätt att analysera konflikten i södra Sudan stick i stäv med de analyser som lokala medier gjort. Hon ställer sig frågan hur det kommer sig att okunniga reportrar, endast för att de är vita, får bli auktoriteter i globala frågor där de lokala diskussionerna sker på språk de inte behärskar.

Varför ser rapporteringen ut på det här sättet?

– Som jag ser det är det främst av två skäl, säger Ylva Brune. Det första är att västerländsk media domineras av vita människor. Delvis beror det på ekonomiska faktorer: det är dyrt att utbilda sig till journalist. Det andra skälet är att exempelvis Afrika ses som farligt och exotiskt. Det attraherar en typ av journalister som i första hand är ute efter adrenalin. Problemet är att det också får konsekvenser i vilken typ av historier som de väljer att berätta. De skriver till exempel sällan om kvinnorättsrörelser.

Vem är det som väljer de här reportrarna?

– Jag tror att reportrarna i stora drag väljer sig själva. Man har en förförståelse av Afrika som en farlig plats. En förförståelse som är byggd på historiska myter och nutida vanföreställningar om vardagen i Afrika. Jag säger inte att det inte finns farliga platser i Afrika, men majoriteten av kontinenten bebos av vanliga människor som lever vanliga, tråkiga liv. Den typ av rapportering som vi ser i västvärlden leder till att vi inte förstår afrikaner som människor, utan som övermänskliga varelser som till vardags överlever outhärdligt svåra situationer, eller som endemiskt våldsamma och korrupta människor.

Brunes bild av hur nyheter blir till vänder på begreppen och ifrågasätter mediernas legitimitet. På samma sätt som utlandskorrespondenter ofta råkar befinna sig på våldsamma platser handlar ”nyheter” ofta om att hitta en nyhetsvinkel på något man gärna vill skriva om.

– I praktiken skriver man inte om det som är viktigt.

Ylva Brune säger att medierna förvisso eftersträvar att skriva sant, men att undersökningar om nyhetsvärdering visar att de flesta händelser som lyfts fram är tvivelaktiga ur nyhetsperspektiv. Snarare verkar det fungera så att man vill skriva om något som ligger i tiden eller i skribentens eller tidningens intresse. Kanske vill man skriva om romska kvinnor. Kanske gör denna grupp något som knappast hade varit intressant i sig men som innebär en nyhetshake. En romsk expert får komma till tals och journalisten ställer frågor på ett sådant sätt att en konflikt vaskas fram. De kvalitéer som gör händelsen till en spännande nyhet finns här inte hos själva händelsen, utan får tillsättas det ämne som man av någon anledning vill rapportera om.

Nihal Ragab är politisk aktivist och kulturstudent. Hon kommer från Kairo i Egypten, men är bosatt i Sverige sedan ett par år tillbaka. Hon har tagit del av vad som hänt i hemlandet genom engelskspråkig press, genom egyptiska medier och genom att åka tillbaka och delta i demonstrationer. Frågor från omgivningen i Sverige avslöjar vad människor hon möter känner till om Egypten. Hon berättar att hon ogärna talar om var hon kommer ifrån för att slippa hantera människors fördomar.

– Jag ogillar oftast bilden som andra ger av Egypten. Frågorna handlar ofta om mäns våld och sexualitet. Man kopplar ihop det med islam och fundamentalism. Sällan finns ambitionen att förstå vad som ligger bakom sexuella trakasserier, våldsamma politiska utspel och upplopp. Folk verkar tänka att det är ett muslimskt land och då är det sådär. Men bilderna av fundamentalister, revolutionärer och folk i allmänhet är förenklade.

Som exempel nämner Nihal Ragab hur medierna gillar att rapportera om våldsamma sammandrabbningar mellan fotbollsrörelsen Ultras och regeringstrogna. Om fängslade och misshandlade revolutionärer och om sexuella övergrepp. Däremot är det tyst om alla de rörelser som växte fram under den så kallade arabiska våren och allt det humanitära och opinionsbildande arbete de gör så länge inget våld förekommer.

– Vi har problem med sexuella övergrepp och trakasserier, det är sant, ofta är mediehistorierna sanna i någon mån, men det är som om islamsk fundamentalism skulle vara hela förklaringen. Man nämner inte de ekonomiska orsakerna och den feministiska backlash som kommit i spåren av ett mera jämställt samhälle: manligheten i Egypten är i kris i och med att ekonomin har kraschat, samtidigt som kvinnor i allt större utsträckning går ut, arbetar och tar mer plats i offentligheten.

En annan företeelse som enligt Nihal Ragab konsekvent missförstås av västerländska och svenska medier är giftermål, som enbart tolkas som en förtryckande praktik. Men ett sådant synsätt blundar för att giftermålen kan ha andra betydelser. De är centrala delar av en komplicerad samhällsuppbyggnad på det juridiska såväl som det sociala planet. Hon menar också att det är ett sätt att ha roligt och nämner forskaren Asef Bayat och hans term ”nöjets politik”. Han skriver om hur förtryckande regimer alltid attackerat just nöjen, och då i synnerhet ungdom som vill roa sig, som en viktig del i en strategi för att bevara kontroll och makt. Sett i det ljuset fungerar äktenskapet för många som en förevändning för att festa, en frizon.

Ylva Brune, som bland annat forskat om hur stereotyper används i nyhetsmedier, talar om hur västvärlden beskriver andra länder som efterblivna. Att den figuren är så stark att man ibland får för sig att datera hur långt efter andra länder är:

– ”Turkiet befinner sig 200 år bakåt i tiden.”

– Det är en fantasi som går ut på att samhällen genomgår en linjär utveckling, liknande vår. Man hänger upp sig på hur högteknologiska länder är och ser det som ett mått som hänger ihop med hur moderna, sekulariserade och jämställda de här länderna är. Men så fungerar det inte. Om man tittar på Gulfländerna till exempel så ser vi att det kan förekomma en teknologisk utveckling i religiöst styrda länder.

Om Nihal Ragab under sina två år i Sverige tvingats hantera en flod av medierapportering om det land hon växte upp i, har Luis Cono, som är koordinator på kulturcentret Tryckeriet i Malmö, en helt motsatt erfarenhet.

Sydsvenskan skriver aldrig om Chile, säger han.

Det kanske inte riktigt är sant, Pinochet nämns ibland och för några år sedan blev den stora jordbävningen omskriven även i Sverige, men Luis Conos spontana kommentar handlar snarare om hans intryck av vad som intresserar svenska, medier än om vad som skrivs.

Under några år på 1990-talet var Luis Cono i Chile för att studera journalistik. Han menar att det är samma sak där och förklarar enkelt:

– Man är inte intresserad av demokrati. Medierna styrs av dem som har makt. Det handlar om ekonomiska intressen och samhället reagerar utifrån den information som ges.

Han ställer en vit kopp framför sig på bordet.

– Den är grön, säger han.

– Nej, den är vit, rättar han sig själv, men om man informerar om att den är grön tillräckligt många gånger så kommer folk att börja säga att den är grön.

Han är uppgiven när det gäller de stora mediekanalerna och menar att man inte kan ändra makten. Men man kan välja. Han pekar på hur många alternativa medier som finns numera, alltifrån Facebook till oberoende nyhetsmedier.

– Om vi bara sitter hemma och konsumerar de allmänna medierna blir det deppigt, säger han.

Doktoranden och Al-Jazira-skribenten Nanjala Nyabola hänvisar också till internet. För alternativa perspektiv på Afrika tipsar hon om pambazuka.org och africasacountry.com. Ylva Brune har i princip slutat läsa tidningar.

– Jag lyssnar på P1. Det tror jag man kan säga är den bästa svenska nyhetskanalen.

Handlar det om public service-uppdraget?

– Ja precis. Till skillnad från privatägda medier så försöker man rapportera på ett rättvisande sätt. Man anställer folk från olika delar av världen. Man kollar: I vår region är femton procent av utländsk härkomst, då bör nyhetsbevakningen spegla det. Och sedan kontrollerar man hur det blev. Det är viktigt, annars blir det ingen förändring. Vinsten är att man får in fler perspektiv.

Ändå är ju även public service-redaktionerna hänvisade till de stora nyhetsbyråernas omvärldsbevakning. Följden blir att medierna sammantaget gestaltar världens maktstrukturer på ett oerhört tydligt sätt. Uppgivenheten kring de stora nyhetsmediernas förmåga att beskriva världens händelser ur något annat än ett kolonialt, västcentrerat perspektiv är påtaglig hos alla jag träffat. Ylva Brune skriver i en SOU från 2006, Mediernas vi och dom, om ”den dagliga dos” rasistiska stereotypa skildringar av grupper och platser som vi får oss till livs genom dagstidningarna. Vad gör det med människors världsbilder? Vi kan bara gissa oss till svaret.

Europa i mina ögon

Jag har levt som papperslös i elva länder och långa perioder utan grundläggande behov tillgodosedda som mat, kläder och boende. Ibland har jag bott på gatan. Jag har inte haft de rättigheter eller möjligheter varje människa bör ha. Mitt liv har varit som ett djurs. Äta. Sova. Äta. Sova. Livet har varit svårt för mig och ett tag var allt svart. Det är många som har varit i samma situation eller ännu värre situationer.

När jag var i Iran hade jag ingen frihet. Då tänkte jag på Europa och min bild var att Europa är demokratiskt. Jag trodde att jag skulle slippa rasism och fascism där. Att jag skulle kunna leva i fred. Med den bilden i mitt huvud riskerade jag livet för att komma till Europa. Många dör på vägen. Det första landet jag kom till var Grekland, och där fastnade jag i två år. Det var jättesvårt att leva som papperslös. Under första månaden sov jag i parker, men jag var glad för jag träffade många i samma situation. Vi var i Aten, men vi bestämde oss för att försöka ta oss vidare via Patras till Italien. I Patras bodde vi utan rent vatten och elektricitet. För att ta oss till Italien försökte smugglarna smuggla in oss i lastbilar fulla med kött. De var iskalla för att köttet inte skulle bli dåligt. Människor dog av kylan. Gränspoliserna slog dem som de hittade; slog dem blodiga och slängde dem i fängelse för att sedan deportera dem tillbaka till Aten. I Grekland har man inte rätt till vård och boende som papperslös och gränspolisen kan göra vad som helst. Inför dem är man totalt rättslös. Min bild av Europa förändrades efter den upplevelsen, men jag tänkte att det kanske bara var så i Grekland. Det kändes hopplöst, men jag kämpade. Jag sökte andra flyktvägar. Jag blev fängslad i flera av länderna jag kom till. I fängelset i ett av länderna fick jag ont i njurarna. Då sattes jag i isoleringscell för att jag skrek för mycket. När jag frågade efter medicin fick jag bara sömntabletter. I Österrike blev jag gripen i gränskontrollen, som sade att jag var illegal utan pass och papper. De behandlade mig mycket dåligt. Efter tre dagar i häktet tog de mig till domstolen i staden Boden, som slog fast att jag var illegal flykting. Jag fick bo i transitboende. Där bodde över tvåtusen människor, både barn och vuxna. De som var sjuka fick ingen hjälp. Många led av psykiska problem. Det fanns inte tillräckligt med mat. Barnen fick inte gå i skola. Runt boendet fanns en stor mur. Vissa hade varit i detta boende över ett år utan att få veta någonting om sin framtid. En kompis till mig bad om att få gå i skolan och fick svaret ”många vill gå i skola, inte bara du”.

När jag upplevt detta i Österrike ville jag inte stanna där, men de tvingade mig att söka asyl och de tog mina fingeravtryck. När jag sedan kom till Sverige sökte jag asyl och berättade om njurarna. Det tog två månader innan Migrationsverket meddelade att mina fingeravtryck fanns i Österrike. Under dessa månader träffade jag läkare, fick medicin och fick till och med en tid för operation. Under denna period var jag jätteglad. Nu blev jag ett Dublinärende, vilket betyder att mitt asylfall skulle behandlas i Österrike eftersom det var det första Schengenland jag blivit registrerad i. Efter det hade läkaren plötsligt inte tid att träffa mig längre. När jag frågade boendets personal efter medicin sade de: ”Vi vet inte varför, men läkaren har inte skrivit något recept.” Jag slutade då att få medicin. Jag hade en god man, men när han fick reda på att jag var ett Dublinärende sade han att han inte kunde hjälpa mig. Han visade sig vara rasist och jobbade mot mig. Han sade till Migrationsverket att jag hatade Sverige och svenskarna. Han hotade att ringa polisen om jag inte samarbetade och frivilligt åkte till Österrike. Jag blev rädd för att polisen skulle komma på natten till boendet, och jag vågade inte sova i mitt rum på grund av rädslan för att bli deporterad till Österrike. Jag hade det väldigt svårt psykiskt. De andra pojkarna på boendet hade en bra relation till sina gode män. När jag sade detta till min god man sade han: ”De andras gode män gör fel. Du måste lyssna på mig, det är jag som bestämmer över dig. Du är barn och kan inte välja. Du ska samarbeta och flytta till Österrike.” Jag fick senare veta att han varit god man till åtta personer, och att alla åtta blivit utvisade till Afghanistan. Under denna period kunde jag inte sova och var mycket orolig för framtiden. Jag började skada mig själv för att hitta lugn. Jag visste att jag inte skulle få hjälp med mina njurar i Österrike. Jag bad Migrationsverket om att få hjälp med operationen före deportationen. De sade då: ”Vi kan inte hjälpa dig med det, vi följer våra regler. Vår uppgift är bara att utvisa dig.”

Sommaren 2013 ändrades Dublinförordningen för ensamkommande minderåriga och jag fick permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag fick till slut min operation, och började då må bättre psykiskt också. Jag bestämde mig för att vara med i Asylstafetten för att berätta min historia. Det hjälpte mig mycket att höra om andras upplevelser och dela med mig av mina egna. Innan hade jag allt i hjärtat. En viktig sak i mitt liv är att jag nu förstår vilka svårigheter flyktingar upplever i Europa. Hade jag stannat i Iran hade jag aldrig vetat hur rasistiskt Europa är. Det finns idag tusentals människor som upplever ännu värre saker än det jag upplevt. I Europa.

Till dig som är rasist, eller till dig som inte bryr dig. Tänk dig in i min situation, och tänk dig att det skulle hända dig. Vi ska inte vara tysta längre. Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi kämpa för en gränslös värld, mot rasism.