Under de senaste veckorna har den danska regeringen infört en rad nya lagar, hjälppaket och omställningar av vardagen, i syfte att hindra spridningen av covid-19 samt för att ”hålla igång ekonomin”. Bankerna har fått hjälp, företag (inklusive de som inte betalat skatt) har fått hjälp, till och med vissa anställda och bidragstagare har fått hjälp.

En av omställningarna i vardagslivet är ajourneringen av det som kallas ”grundlovsceremonier.” Att delta i en ”grundlovsceremoni” är det sista steget mot att få medborgarskap i Danmark. I denna ritual är du skyldig att a) underteckna ett dokument där du lovar att följa grundlagen, b) vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) visa respekt för danska värderingar. Hur visar man respekt för danska värderingar? Jo, genom att skaka hand med en regeringsanställd – naken handflata mot naken handflata, inga handskar är tillåtna, som noggrant beskrivs i förordningen. Men vad har en handskakning att göra med någonting? Svaret är, tyvärr, att idén om att vara ”dansk” definieras genom vem som är utesluten, alltså vem som inte är dansk. Efter decennier av ökad antimuslimsk rasism har ”respekt för danska värderingar” kommit att innebära att avstå från att utöva sin religion, om religionen är islam, eftersom vissa muslimer inte vill skaka hand med människor av annat kön än sitt eget. Att skaka regeringstjänstemäns eller någon annans hand har naturligtvis aldrig tidigare betraktats som en särskild del av Danmarks kultur.

”Handskakningslagen” antogs av parlamentet i december 2018. Vissa kommuner har försökt kringgå denna uteslutande praxis genom att ha både manliga och kvinnliga regeringstjänstemän närvarande, med sina nakna handflator redo. Men trots dessa kommuners praxis har motståndet mot lagen idag nästan totalt fallit i glömska inom den offentliga diskussionen. År 2018 antog parlamentet också det ökända ”maskeringsförbudet”, som i själva verket var ett burkaförbud – ytterligare ett bevis på den enorma ökningen av antimuslimsk rasism i Danmark. Förbudet kriminaliserar också antifascister och andra aktivister som täcker sina ansikten vid demonstrationer – två flugor i en smäll för danska regeringen. Dessutom lägger burkaförbudet ännu en icke-värdering till listan över danska värderingar: att en nyckeldel i att vara dansk är att blotta sitt ansikte.

Under tiden jag skriver den här texten ökar antalet personer med covid-19 för varje minut. Den danska regeringen har inte varit långsam med att reagera på pandemin. Men hur en regering reagerar i kristid, och vem som anses vara värd att skydda, blottar också vilka staten är mer än villig att offra. I sådana tider blir det avgörande vem som anses inneha danska värderingar och vem som inte gör det. Därför är ajourneringen av ”grundlovsceremonier” så avgörande. 

Den skenbarligen exceptionellt viktiga danska handskakningen betraktas nu som en hälsofara (hur kommer danskarna att överleva denna kris om de inte kan röra varandras händer?). Men i stället för att förkasta den groteskt absurda ritualen har regeringen valt att förneka människor deras rätt till medborgarskap under hela pandemin. I en tid då det är allt viktigare att ha medborgarskap, eftersom regeringen dessutom beslutat att stänga gränserna (av politiska skäl, inte för folkhälsans skull, vilket upprepade gånger har gjorts klart av den danska folkhälsomyndigheten). Den underliggande logiken är smärtsamt tydlig: vi, danskarna, skulle hellre vidstå antimuslimsk rasistisk lagstiftning än ge individer medborgarskap utan handskakning. 

En annan dansk kärnvärdering, ”värdet” att visa sitt ansikte, har också blivit en hälsorisk. Nu när alla täcker ansiktet med masker för att skydda sig själva är burkaförbudet oroväckande frånvarande i mainstreammedia i Danmark. Faktum är att alla vill täcka sina ansikten till den grad att det är brist på masker, som i många andra länder i EU. Det verkar som om danskarna, som bor i ett land där det är vinter upp till sex månader om året, och som under denna tid klär sig i halsdukar, hattar och cykelhjälmar, inte bryr sig om att barlägga sina ansikten trots allt. Det vill säga ända tills syftet med obligatorisk ansiktsexponering är att marginalisera muslimer. 

Sammanfattningsvis upprätthålls, under covid-19-pandemin, de stränga ”värderingarna” kring handskakning och att blotta sitt ansikte för vissa grupper av människor (de uteslutna), men inte för andra (medborgare och icke-muslimer). I slutändan avslöjar dessa två fall att det som räknas som danskt beror på vilken kropp man pratar om. Den enda slutsatsen som bör dras av detta är att nationen och nationalstaten i grunden är byggda för att utesluta – vilket diskrediterar berättelsen om den välvilliga välfärdsstaten.

Under den pågående pandemin är exempel som exponerar Danmarks uteslutande karaktär mer synliga. I flyktinglägren är människor instängda i förhållanden som strider mot rekommendationerna för att främja folkhälsan, eftersom social distansering är en omöjlighet. ”Goda danska företag” var några av de första som fick ekonomisk hjälp av staten, medan arbetare med osäkra villkor fortfarande väntar. Hur hanterar du att ha coronaviruset om du inte har papper? Uteslutning har alltid spelat en nyckelroll i hur nationen identifierar sig. Nu blev det än mer dödligt.

 

Fakta: Den 16 april beslutade danska regeringen att tillfälligt undanta handskakning som krav för medborgarskap. Det kommer att återupptas efter Covid-19 pandemins slut.