What’s up? Come closer so I can touch you motherf*****s. I love you motherf*****s.
Moor Mother, eller Camae Ayewa som hon egent- ligen heter, börjar sitt uppträdande på Clandestino- festivalen med att uppmana publiken att närma sig den redan intima lilla scenen. När inte ens det räcker hoppar hon in i publiken, kommer så nära och vrålar i min mobilkamera att jag tappar den i golvet.
Denna mångsidiga artist, aktivist och poet från Philadelphia är bokstavligen in your face. Men hennes musik tränger djupt in genom huden.
– Varje gång jag gör en sång är jag full av kärlek. Det är kärleken till att berätta en historia. Genom att framföra den aktiverar den mig, för det är ju vad ljud gör, att tänka ”det här är viktigt, detta har hänt, detta är allvarligt, detta gör mig upprörd”.
Foto: Zlatana Knezevic
Att Moor Mothers historier är kopplade till det antirasistiska kulturarvet anas redan med artist- namnet som associerar till Queen Mother Moore, en afroamerikansk medborgarrättsledare. Som exempel kan också nämnas Thank you Dear Sister Assata/Angela Speaks, ett album där de antirasistiska aktivisterna och före detta medlemmarna i USA:s kommunistiska parti Assata Shakur och Angela Davis hörs tala. Men ljudklippen, berättelserna och rösterna i hennes ljudarkiv är mer mångskiftande än så.
– Ljud för mig är sin egen händelse så det jag gör med ljud genom att sätta ihop olika händelser till- sammans är att jag berättar en hel historia. Det är så många olika perspektiv och skikt av livet inom ett stön, inom ett skrik. Jag försöker ta in allt det.
På Pustervik i Göteborg spelar hon låtarna från Fetish Bones, en skiva som ofta återkommer till det grymma rasistiska våldet: mot den protesterande aktivisten, de rasifierade flickorna och unga männen. Jag får en association till Billie Holidays ”Strange Fruit”. Men hon låter så annorlunda med sin experimentella stil och influenserna från hip- hop, noise, electro med mera. Låten ”Tell Me About It” avslutas med en skrikande gospelröst som bak- grundsljud samtidigt som Moor Mothers ylande läte sakta ebbar ut.
Everything ain’t okay. Why we gonna die this way? Why we gonna die this way? Aaaain’t okay.
Hon faller ner på knä som av utmattning. Men Moor Mother är inte en artist som ger sig.
– Mitt arv är inte kvinnor som har kuvat sig.
Mitt arv är kvinnor som har kämpat för sina rättigheter eller som skriker att de har ont. I en dikt säger jag ”Vi var aldrig tysta”. Vi är inte tysta. Men ingen lyssnar. Nu räcker det.
Förutom sin genreöverskridande musik är hon en ”tidsresenär” som låter det förflutna flyta ihop med nuet och framtiden. Det gör hennes ljudarkiv levande, något som kommer fram när vi pratar afrofuturism.
– En stor del av afrikansk historia, oavsett om det är afroamerikansk eller afrobrasiliansk, har utraderats. Och i exemplen på representationer av framtiden – vi är inte inkluderade i dem. Så det handlar också om att ta makten och skriva fram den framtid som du vill se.
Fetish Bones finns även som en poesibok som hon uppträder med. Hit hör den brutala och hjärtskärande ”This Week”, spoken word-poesi ur en lärares perspektiv. Förhoppning möter tragedi.
See you next week little girl … I saw you this week getting murdered
Det är i nuet framtiden formas. De som tar del av hennes ljudarkiv kan ta aktiv ställning till hur den ska se ut. Eller som Moor Mother säger:
The end has already happened. The future is now. Itisnowuptoyou.
Inför intervjun med Zako, Yehia Zakaria, ber jag honom att välja en plats i Malmö som har betydelse för honom. Vi möts på Möllan, platsen där han växte upp. Det är ramadan så vi vill inte sitta på café. I stället får jag följa med rapparen, sångaren och poeten till hans andra favoritplats, studion. Bland det första jag ser när jag kommer in är ett av Michael Jacksons vinylomslag uppsatt på en vägg.
Foto: Zlatana Knezevic
– Michael Jackson är en stor inspiratör när det kommer till just sång. Han ändrade världen också. Han satte fotspår, många tog efter honom. Jag har jättemånga inspiratörer när det kommer till rap men jag lyssnar faktiskt på all sorts musik så jag influeras av olika stilar.
Även Zako vill skapa social förändring med hjälp av musik. Den ”mysiga lilla studion” är bara en av platserna där hans rapverser, poesi och sånger blir till.
– Det är det jag ser varje dag, det är det jag hör, vad jag känner, det är allt jag upplever.
För Zako som sjunger utifrån det han ser är det ”mångkulturella” Malmö viktigt.
– Jag tror att Malmö, staden i sig, är väldigt speciell. För att allting ligger så nära men ändå finns det klasskillnader.
Viktigt är också budskapet och att vända sig till ungdomarna.
– Jag känner att vi behöver positiva förebilder. Ungdomarna formas av det de ser. Så för att för- söka ge dem positiva alternativ är det viktigt att vi alla kämpar tillsammans och på ett förebyggande sätt, och att vi alla gör vårt för att lyfta upp varandra. Och jag gör det genom poesin, musiken, genom att prata med dem. Alla har sitt sätt.
Det gäller också att nå ut så att ungdomarna hör det. Zako menar att rap som musikgenre har särskild betydelse i det fallet. Med budskapet i låten ”Krigare” visar Zako konsten att stärka lyssnaren genom att tilltala hen som en ”krigare” och ändå uppmana till icke-våld. ”Krigare” har nämligen en annan betydelse.
– Det är en som kämpar i motgångar. Det är nå- gon som inte ger upp trots svåra hinder i livet, ändå kämpar sig igenom allting. Vi har det alla tufft på ett eller annat sätt och vi alla har våra strider, speciellt våra inre strider. Det handlar om att försöka övervinna dem, de känslorna då du känner dig som lägst. För att ta dig upp. Du krigar, du är en krigare. Och det handlar om krigare i form av kärlek, självklart.
Jag frågar vem han ser som mottagare av videon.
– Historien handlar om grabbarna som råkar ta fel väg på grund av utsatthet, hopplöshet, utanförskap. Men vilka är de som blir drabbade? Det är allihop. Speciellt mamman.
I dikten ”Minns du?” tar han upp minnet av skammen att visa upp sin egen mamma. Vi lyssnar på den.
För hon var beslöjad
Ni vet med sjal
Vacker
Mitt ljus i dimman
O Wallahi
jag är muslim
Men jag och min systers blod rinner rött precis som du och din
Och blod har runnit. I dikten radar han upp namn på rasismens mordoffer och skadade i Sverige. ”Listan är för lång” för att rymmas i en dikt – dikten om de många intrycken som lett till den rasifierade poetens krossade föreställningar om lika villkor. Jag frågar om synen på musiken res- pektive poesin.
– Man dras till budskapet, man dras till melodin också och till beatet. Poesin är mer naket, det är rakt, det är klart. Så människor kanske vässar öronen lite extra där. Jag tror att vissa berörs mer av det ena och andra av det andra, av musiken.
Det är inte roligt att sätta på en dikt och lyssna på den om och om igen i högtalarna, men med en låt kan du göra det hur många gånger som helst om du tycker om den.
Budskapet förstärks genom repetition. Och refrängen ”Krigare, du är en krigare” repeteras om och om igen i huvudet långt efter att jag har lämnat Malmö.
Under perioden som jag försöker få till en intervju med Sofia Jannok är hon på resande fot i USA, Norge och Sverige. Även när jag intervjuar henne är hon i rörelse. Vi pratar på telefon medan Sofia är ute och kör bil. Jag är nyfiken på ljudklippen som hörs på skivan Orda och i videorna till ”This Is My Land” och ”We Are Still Here”.
Foto: Sotarn.
Jannok förklarar att det rör sig om den inspelade rättegången i Gällivare tingsrätt 2015, efter samebyn Girjas stämning av staten för att få tillbaka rättigheter till sina förfäders marker. Samebyn vann målet, men staten har överklagat till hovrätten som tar upp förhandlingarna igen i november.
På ljudklippen hörs en mörk röst med ett stelt och formellt tonläge. Rösten är Hans Forsells som företrädde staten i målet och som senare blev an- mäld till DO för ”rasbiologiskt språkbruk”. Sofias lugna och behagliga röst låter som en kontrast.
– Det här handlar om koloniseringen. Det är därför statens röst är med på de här låtarna, på skivan, för att det ska vara tydligt att det är stats- makten som är mottagare och den koloniala strukturen som håller folk under förtryck fortfarande. Det är det strukturella förtrycket som jag ifrågasätter och är starkt emot – 2017, att det fortfarande förekommer.
Låten ”This is My Land” är ”en ståndpunkt mot rasism av alla dess slag,”, menar Jannok. Men verserna har även urfolks-, hbtq- och miljöfokus.
– Jag tänker att det är som en deklaration. Jag skrev den dagen efter senaste riksdagsvalet, där ett rasistiskt parti blev ett av de största. Då ville jag skriva en låt som var en motpol till den typen av rasism och utifrån ett urfolksperspektiv, något som hörs allt för sällan.
Jag ville säga att jag som urfolkskvinna inte godtar att det förhållandevis unga etablissemanget tar sig rätten att avvisa någon från det land som samma etablissemang stulit från mitt folk.
Låten inleds med marschtrummor som för tankarna till västerländsk krigsföring. I videon sätter hon ner en samisk flagga i jorden.
– Ingen kan äga mark. Den är sin egen. Det är så jag vuxit upp. Vi tillhör markerna. Men om någon kan äga mark, då har samer lika stor äganderätt som någon annan.
Liknande subversiva strategier där hon vänder upp och ner på saker, ger dem en ny mening genom att låta dem framträda i ett nytt sammanhang, hörs i hennes kreativa cover av Mikael Wiehes ”Det här är ditt land”. Låten skrevs från början av Woody Guthrie 1940 i USA. Den gjordes om av Pete Seeger som la till en vers utifrån ett urfolksperspektiv efter samtal med en hövding.
Hon blev inspirerad att göra något liknande i Sverige. Vi pratar om vilken roll det spelar vem som sjunger.
– Det är det som var min poäng när jag valde den låten. För det blir ett helt annat budskap när jag sjunger den än när Mikael Wiehe sjunger den.
För när Sofia sjunger ”Det här är ditt land men också mitt land” reclaimar hon landet även som sitt. Under uppträdandet på Skansen på Sveriges nationaldag valde Jannok dessutom att inleda covern med låten ”Čuđit”, vars engelska titel är ”Colonizer”.
– Wiehe har ju vävt in svenska ortsnamn och jag bytte ut några av de ortsnamnen till samiska platser. En reaktion från SVT var: ”Måste du byta ut de där namnen? Ingen känner till dem.” Och då svarade jag ”Jo, men det här är också Sverige”. Det är intressant att det perspektivet är den första reaktionen hos många.
Valet att sjunga på samiska, engelska eller svenska görs på ett medvetet sätt, som en del av strategin och alltefter vem hon väljer att vända sig till.
Att sjunga på svenska är ingen självklarhet för Sofia, som berättar hur majoritetsspråket har använts för att assimilera samerna i det Sverige som hennes pappa fick växa upp i. Men det händer lätt att folk ”hör” hennes musik fel för att den ofta klingar på samiska.
– Bara för att jag gör musik på samiska eller från Sápmi är det många som säger att det är folkmusik och traditionellt. Men det är faktiskt nyskriven pop.
För henne är musiken en gränslös kraft som förenar.
– Musik når känslor på ett mer direkt sätt – känslorna, själen och hjärtat – innan den passerar förståndet och logiken. Det hör inte ihop med vilket språk du använder. Det hör inte ihop med vad du har för bakgrund. Det finns inga gränser inom musiken. De grupperingar vi har skapat – musiken har inget med det att göra. Det är en enorm kraft i det.
Bland de intervjuade producerar bandet Feministas Acidas minst ord. De använder ljud som verktyg för att stötta, lyfta och ibland förstärka andras ord och aktioner. En bandmedlem minns kampanjen Ni Una Menos 2016 och hur ett folktomt Sergels torg förvandlades när de och arrangörerna intog torget och formade en stor cirkel som alla tågade runt i med banderoller och till sambarytmer.
Under protesten mot nazisternas marsch i augusti 2014 i centrala Stockholm spelade de i takt med slagorden ”Inga nazister på våra gator”:
– Och så blev det som att deras slagord och musiken gick ihop. Alltså att man också kan betona slagord, sådana saker. Det var jättehäftigt.
Av den anledningen definieras de utifrån de sammanhang där de spelar. ”De vi är hos” blir ”de vi är”. Acidas är ett av tre band i föreningen Rrriotsamba i Stockholm. De beskriver sig själva som ett ”separatistiskt intersektionellt feministiskt band” vars kamper mot rasism, sexism, kapitalism och klassamhälle går in i varandra.
Foto: Henrik Pettersson
Aktionerna som nämnts här är bara ett urval av många minnen som de sex närvarande medlemmarna delar med sig av när jag träffar dem i deras replokal. I bakgrunden hörs hårdrocksmusik från en annan replokal. På ena sidan av rummet står slagverksinstrumenten och på den andra hänger regnbågsfärgat pynt. Vi sitter som i en cirkel och frågorna besvaras i rundor. Det är viktigt för dem att alla gör sig hörda. Därför händer det ofta under intervjun att svar från medlemmar som inte kan närvara läses upp.
– Förutom att vi stödjer antirasistiska aktioner så har vi ingen hierarkisk uppbyggnad i bandet. Jag syftar på att vi inte har någon ledare utan vi turas om att vara repansvariga. Var och en känner efter vad vi ska köra. Så blir det mer jämlikt och det tycker jag ingår i antirasism.
De önskar prata som bandmedlemmar och vill inte bli citerade med namn för att kollekti- vet ska framträda. Det andra sättet de gör sig hörda på är förstås musiken.
– Det kan vara svårt att hitta ett sätt att vara aktivist på. Nej men att du måste vara bra på att prata, till exempel, och jag kan känna att jag inte är bra på det eller att jag vill vara med men på ett annat sätt. Och det kan bli så himla skönt att kommunicera med musik och det kan jag känna har verkligen varit en anledning, för mig i alla fall, att kunna höras på det sättet.
En annan bandmedlem tillägger:
– Men just det här att ”nej, nu kan du inte skita i det, nu måste du lyssna”. Det är så många situationer som man har varit med om när ingen lyssnar på en och man försöker göra sig hörd men det går inte. Men så kommer vi med våra instrument och det går liksom inte att undvika. En tar platsen och gör sig hörd.
Acidas är också ett band som peppar, som en tredje medlem påpekar:
– Ja, och sedan tänker jag också att det är väldigt många som vill höra oss. Det är ju jätteroligt. Om du blir peppad när du hör oss spela; det är ju minst lika mycket om inte mer vårt syfte att peppa dem som är med i kampen, som vill förändra, som är på samma sida, alltså där vi kan förenas. Att också ge glädje och pepp och styrka. Jag tänker att en får jättemycket styrka av att spela men också av att höra.
Gruppen minns 1 maj, när en kvinna slängde ifrån sig sina kryckor och började dansa framför dem. Känslan av att vara en del av något större, en del av aktivismen men också ett musikaliskt nätverk av slagverksband. De nämner det transnationella nätverket Rythms of Resistance som vissa av bandets rytmer, till exempel afoxén, kommer från.
Nätverket har i sin tur hämtat inspiration från den afrobrasilianska medborgarrättsrörelsen i Bahia.
Jag undrar hur rytmerna återklingar en kamp som också är tung.
– Det finns en rytm som är Acidasrytmen. Men för mig är den i alla fall schuuu! Alltså, det är både någon sorts begravningståg och samtidigt en j***a … alltså, det är så mycket dramatik i den! Sedan finns ju rytmer som är mer samba. Det finns olika saker att hämta i de olika rytmerna.
Foto: Mustis Persson
När jag själv provar att spela förstår jag vad de menar. Vi står i en cirkel med var sitt instrument. Först börjar vi med sambarytmen och sedan övergår vi till Acidasrytmen. När vi har kommit till Acidasrytmen har jag slappnat av tillräckligt för att lyfta blicken från surdon. Jag möts av ett leende. Vackra, självsäkra och mäktiga står de där och spelar. Nästan som i trans försvinner vi i rytmen som om det inte finns något annat, som om musklerna aldrig har varit spända. Acidasrytmen är lika tung som den antirasistiska kampen.
– Man kan komma och vara med om man vill!
Upprymd och förändrad lämnar jag lokalen. Men jag vet att jag kommer tillbaka.