DEBATT
Under mitten av april utspelade sig det som missvisande kommit att kallas för Omar Mustafa-affären. Missvisande för att det låter som en enskild och isolerad händelse. Men affären visade på något mycket större, nämligen på ett paradigmskifte där främlingsfientligheten alltmer kommit att normaliseras i den svenska mediala och politiska debatten. Det är den främlingsfientliga och orientalistiska syn som visade sig i den svenska debatten under denna affär som jag vänder mig emot i den här artikeln, inte de enskilda turerna kring Omar Mustafa eller hans person. För de argument och åsikter som kom fram är mycket större och mer problematiska än hur Socialdemokraterna väljer sina förtroendevalda. Det förra är alla antirasisters problem, det senare är det inte.
Främlingsfientliga åsikter blir utbredda och normaliserade när det bredare politiska spektrumet tar till sig av Sverigedemokraternas tankevärld. För att dra en parallell till Danmark, som Sverige mer och mer börjar ta efter, slog Dansk Folkepartis invandrarkritiska idéer igenom på bred front när Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering 2001–2009 gjorde dem till sina egna. Främlingsfientligheten normaliserades när ledarsidorna på de stora danska tidningarna började tala om ”västerländska demokratiska idéer och civilisation” och en ”islamisk antidemokratisk civilisation”. Dessa idéer om en tudelad värld kom senare att anammas av de danska socialdemokraterna och det bredare danska politiska spektrumet. Normaliseringen av en främlingsfientlig tankevärld var ett faktum. Bara ett fåtal partier, som socialliberala Radikale-Venstre och partiet Enhetslistan på yttersta vänsterkanten, stod för ett alternativt synsätt. Dessa möttes av hård kritik, inte bara av Dansk Folkeparti, utan även av den så kallade politiska mitten.
Det som hände i Sverige under våren påminner om den danska utvecklingen, en sorts rörelse mot Sverigedemokraternas världsbild. I denna världsbild är världen indelad i olika civilisationer som antas vara statiska. Framförallt är det som kallas för den muslimska civilisationen (som om den vore en enda statiskt enhet!) – mycket förenklad, generaliserande och onyanserad. En bild som fick ny livskraft på 90-talet genom teoretikern Samuel Huntington och som delas av både framstående politiker i Sverige och i andra länder.
Huntington formulerade i sin hårt kritiserade bok Civilisationernas kamp en syn på världen som indelad i olika civilisationer som står i motsatsförhållande och kamp mot varandra: ”den kristna civilisationen” och ”den islamiska civilisationen” (i singularis). Synsättet går hand i hand med koloniala tankar om moralisk överlägsenhet i ”väst” och ”ett civilisatoriskt uppdrag”, i form av en skyldighet att sprida demokrati. Huntington mötte stark kritik av andra forskare som menade att det varken går att tala om ”en” kristen värld eller ”en” muslimsk värld, som om de vore monolitiska storheter och på det statiska sättet som Huntington tillsammans med andra forskare som Bernard Lewis med flera felaktigt gör. Inom såväl kristna som muslimska länder finns det en stor pluralism, varierande grad av religiositet, kamp mellan demokratiska och auktoritära krafter, och konflikt mellan progressiv politik och konservativa krafter.
Detta kan verka väldigt grundläggande, men faktum är att Huntingtons idéer hade ett enormt inflytande på politiken. Både Bush-administrationen och politiska bedömare och journalister var starkt influerade av Huntingtons idéer, givetvis inte enbart i USA, utan även i länder som Sverige och Danmark. Anhängarna av Huntingtons världssyn som rymmer alltifrån nationalistiska grupperingar till konservativa analytiker, fick vatten på sin kvarn efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Det talades om ”korståg” och kampen mellan gott och ont fördes av ”den kristna västerländska civilisationen” och ”den islamiska civilisationen”. I förlängningen har detta lett till att man befäst en dikotomisk, tvådelad syn på världen och att man legitimerat rasistiska bilder och generaliserande föreställningar. Särskilt lockande verkar det vara att använda kvinnor och jämställdhet som argument. I praktisk politik rättfärdigade man invasionen i Afghanistan med argumentet att de afghanska kvinnorna skulle räddas från de talibanska fundamentalisterna (som USA för övrigt stött under den sovjetiska invasionen). Intressant nog var talibanernas kvinnoförtryck inte aktuellt innan dess och det är heller inte aktuellt att stödja Saudiarabiens kvinnorättsaktivister då landet för tillfället är en politisk bundsförvant.
Med detta sagt vill jag betona att även relativt moderata och pragmatiska grupper, till exempel Muslimska brödraskapet i Egypten, är starkt konservativa i de flesta politiska frågor, inte minst jämställdhet. Vidare är dess ledarskikt långt ifrån övertygade demokrater. Tvärtom har Muslimska brödraskapet i Egypten visat auktoritära tendenser. Mursi styrde landet med järnhand och markerade inte mot de brutala övergreppen mot landets minoriteter. Brödraskapets auktoritära styre resulterade i en kupp iscensatt av en annan auktoritär kraft, armén. Men att låta Muslimska brödraskapet representera hela området av länder med muslimsk majoritet eller alla troende politiskt aktiva muslimer är lika fel som att låta George Bush och den amerikanska kristna högern representera länder med kristen majoritet och alla troende politiskt aktiva kristna. Det lägger även ett skynke över sekulära makthavares övergrepp om vi inte kan se bortom religion som exempelvis den egyptiska militärens ”oskuldstester” på kvinnor och Assads blodbad. Det är även viktigt att påminna om att kampen för demokrati har gamla rötter iMellanöstern och Nordafrika. Ett exempel på denna långvariga kamp är den konstitutionella revolutionen i Iran 1905–1907, som visar att diskussionen om demokrati inte är ny i Mellanöstern eller unik för länder med kristen majoritet.
Det är mycket bekymrande och farligt när representanter för partier som kallar sig antirasistiska börjar ta efter den tankevärld som Huntington står för. När socialdemokrater som Carina Hägg och Nalin Pekgül börjar tala om ”islamism” som en monolitisk och statisk enhet eller om ett ”vi” som måste beskydda ”de muslimska kvinnorna” så befästs generaliserande och stereotypa bilder av muslimer. Denna ytterst nedlåtande attityd som inte förmår se att kvinnor i och med rötter i muslimska länder har olika viljor hämtar näring ur en världsbild de delar med Huntington. Och inte minst postkoloniala feminister har kritiserat deras perspektiv. Bland annat riktar sig kritiken mot att muslimska kvinnor framstår som passiva offer som behöver beskydd av upplysta kvinnor i ”väst”. Då bortser man från den kvinnokamp som bedrivits i regionen i över ett sekel, det vill säga från det aktörskap kvinnor i och från muslimska länder ständigt visar i feministisk handling.
Kritiker kan fråga sig om detta betyder att kvinnor inte bör visa solidaritet över nationsgränserna och om postkolonial feminism innebär värderelativism. Givetvis betyder det inte att vi ska avstå från att visa solidaritet och systerskap över nationsgränserna och självklart finns det universella värden. Det betyder bara att vi ska ha förståelse för sammanhanget. Det finns flera feminismer, inte en feminism. Vi bör visa ödmjukhet och förståelse inför det faktum att olika kvinnorörelser prioriterar olika frågor. Feministiska och antirasistiska krafter bör förmå att tillämpa ett kontextualiserat perspektiv.
Problemet med Häggs och Pekgüls inlägg, utöver att de gör sig till språkrör för en hel grupp, är att de generaliserande talar om ”muslimska kvinnor” som om de vore en homogen massa. Vidare har de en kolonial ingång à la Huntington där de verkar tro att ”muslimska kvinnor” sitter och väntar på deras beskydd. Deras blindhet för olika sammanhang, det faktum att de inte ser att kvinnor från regionen skiljer sig åt sinsemellan beroende på bland annat klass, utbildningsnivå och nationalitet, leder också till reducerande stereotypa bilder.
Jag inledde denna artikel med att uttrycka min oro för orientalism och främlingsfientlighet i den svenska debatten och att dra paralleller till den danska debatten efter valet 2001. Den svenska mediala och politiska diskursen börjar mer och mer likna den i Danmark och rasismen har börjat normaliseras även i Sverige. Jag vill ändå understryka att den antirasistiska rörelsen har bättre förutsättningar i Sverige, men för att den antirasistiska kampen ska lyckas måste svenska partier som kallar sig antirasistiska ta bladet från munnen. Med andra ord räcker det inte att vara emot Sverigedemokraterna om man samtidigt delar världsbild med Huntington.