Novell | MANA

Till min älskade,

igår åt jag på Max. Dressing rann nerför mina händer, hud smörjd med persikofärgat fett. Det värsta jag visste var att pumpa dressing. Värkande armar som fyllde patron efter patron, ﬁngrar som spände sig för mycket, för ryckigt, för länge, tryckte ner locken med våld. Doften stannade kvar länge. Kväljande, kvävande.

När jag jobbade på Max handlade allt om att använda så lite tid som möjligt. Vi slet upp pommes ur fritösen innan timern hann gå av, sprang för att vara snabbare i driven, vilade i frysrummet under stulna ögonblick. Vi var sjutton, arton, nitton. När Max öppnade på vår ort blev vi anställda för att alla av oss behövde jobb och ingen av oss kunde hävstånga sig in någon annanstans. Sedan blev vi andras hävstång in. Vi växte upp i samma område och delade cykelsträckan till jobbet. Stadskärnan passerades på en blinkning, förbi tomma villagator, genom ett döende industriområde. Vår restaurang var en av E4:ans många avfarter, en hållplats för dem som sedan lämnade oss.

Jag vet inte hur länge jag sparade pengar till Vietnamresan, men jag minns det som en självklarhet. Det var så man gjorde, det var så jag gjorde.

Vi sa hej till varandra på Hanois ﬂygplats efter åtta år. Jag var elva år senast, en tvååring gången innan det, nu nästan nitton. Välkomstkommittén hade blivit mindre till antalet för varje besök. Några hann dö, andra ﬂyttade långt bort och vissa orkade bara inte hålla kontakten.

Jag var lite ätstörd och värmen tryckte mot min kropp. Kläderna som jag hade packat med mig var obarmhärtiga, vägrade att gömma mig. Under middagarna satt jag oftast tyst, benen tunga mot marmorgolvet. Varje måltid upprepade sig själv. De äldre som hela tiden la ner mer mat i min skål medan de förundrades över hur bred benstomme man ﬁck av att leva i väst.

Som barn var det genom lekarna som jag sjönk in i mormors by. Vi var många som sprang i vågor över risfälten och jag var alltid klumpigast men ﬁck vara med ändå. En gång smet vi över till andra sidan bron där en myllrande stad väntade på oss. Vi tryckte i oss bánh rán med ﬂottiga ﬁngrar och trängde ihop oss på en moped för att komma hem. En bybo skjutsade tre barn genom mörkret, jag satt mellan hennes fötter och världen öppnade sig till doften av bensin. När jag ﬁck ont i magen smörjde varsamma händer bort smärtan med tigerbalsam och efter måltiderna vilade jag med huvudet i någons knä.

Vi ﬁrade min nittonde födelsedag på stranden. Ingen badade, men under bananbladstak fanns hängmattorna. Det var så många nya barn, många små barn, jag var inte längre ett barn. Senast jag ﬁrade min födelsedag i Vietnam levde både mormor och morfar. Hela släkten samlades och jag ﬁck ett ansikte på många för första gången, även om jag snabbt glömde deras konturer. Men nu fyllde jag nitton och skar upp tårtan med en trång strupe, klämd av något, kanske saknad. Min favoritkusin tittade på mig med sina snälla ögon, hennes ögon var de samma som förut, och vi satt bredvid varandra. Hon retades med mig och la ibland handen fjäderlätt på min axel. Vi kunde inte låta bli, vi bröt ut i ett stegrande skratt. Hon sa äntligen nu känner jag äntligen igen dig.

Jenny

Ursprungligen publicerad i Kontext https://www.kontextpress.se/livet/sommarlovsbrev-fran-den-vietnamesiska-diasporan/). Versionen som föreligger här innehåller några få justeringar.

Jag är så trött.

Jag lär dem hur man ber i templet jag lär dem deras matte jag lär dem stretcha när de har ont. Jag lär dem att vara medkänsliga jag lär dem att visa respekt jag lär dem att komma igång med läxor jag lär dem att de inte är vita jag lär dem om konsekvenserna jag lär dem att säga ifrån. Jag lär dem om deras historia jag lär dem om hinduism jag lär dem om deras kulturarv jag lär dem att kämpa på. Jag lär dem att laga alu mattar jag lär dem hur man äter vattnig rasam från ett bananblad. Jag lär dem att de är svenska jag lär dem att de är indiska jag lär dem att simma i motström. Jag är så trött.

Jag läser av när de är ledsna jag drar ur svar jag tjatar jag tjatar gud vad jag tjatar. Jag läser deras inlämningar jag läser alla mejl från skolan jag tjatar gud vad jag tjatar. Jag läser polisrapporten när den kommer jag läser domen när den faller. Jag är så trött.

Jag mejlar rektorn jag mejlar läraren jag mejlar CSN jag mejlar de andra föräldrarna så att barnen kan ha sin klassresa jag säljer ljus jag säljer kakor jag säljer min själ och pratar svenska när jag inte vill. Jag mejlar DO för att klaga på trakasserier från polisen jag mejlar deras pappa för att tigga pengar för utgifter jag mejlar en möjlig pianolärare. Jag är så trött.

Jag låter dem gråta jag låter dem ignorera mig jag låter dem hata jag låter dem skämmas över mig jag låter dem prata över mig när jag har något viktigt att säga. Jag låter dem ignorera mig jag låter deras ilska rinna över mig.

Jag tar dem till Indien jag tar dem till templet jag tar dem till deras morfar och tvingar dem att hjälpa till. Jag tar dem till New York jag tar dem till dansföreställningen i Husby eller Norsborg jag tar dem till fotbollsträning jag tar dem med mig i mitt hjärta. Jag tar dem motvilligt till diwali-festen. Jag tar dem till sjukhuset när de har ont jag hämtar medicinen jag bokar återbesök jag väntar i väntrummet när de vill prata ostört och undrar varför de kallar in en läkare till.

Jag betalar deras mobilabonnemang jag betalar deras vinterjackor jag betalar deras SL-kort jag förhandlar nya avtal med operatören jag betalar deras terapi jag betalar deras bh:ar ibland har jag betalat för deras knark. Jag är så trött.

Jag flätar håret innan hon somnar jag flätar mitt jag flätar samman och upprepar våra historier inbakat utbakat fiskbensflätor av våra berättelser. Jag flätar ihop mina tarmar så att gråten inte sipprar ut. Jag är så trött.

Jag väntar på dem sent på kvällen med hjärtat i munnen och synen full med bilder på våldtagna flickor och sönderslagna pojkar jag väntar på deras samtal jag väntar på deras betyg jag väntar på den dag de kan klara sig själva jag väntar på att de ska äta mer protein. Jag är så trött.

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. De vet inte vem de är.

Men jag är så trött.

Jag släpper in dig i mitt kön jag släpper in dig i min identitet jag släpper in dig i mina rädslor. Jag släpper in dig i mitt hem jag släpper in dig i min familj. Jag är så trött.

Jag lär dig om mitt kulturarv jag lär dig om våra traditioner jag lär dig hur det är att vara kvinna jag lär dig hur det är att vara brun jag beundrar dig när du säger ifrån.

Jag ger dig mitt tålamod jag ger dig din tystnad jag ger dig middag jag ger dig stånd jag ger dig utlösning jag ger dig mig.

Jag lyssnar på din dag jag lyssnar på din frustration jag lyssnar på hur du vill träffa mig mer. Jag lyssnar på din musik jag lyssnar på din kritik. Jag lyssnar på din vithet som pratar. Jag är så trött.

Jag läser av din frustration jag läser av din ilska jag läser av din irritation och tjatar tills du säger gud vad du är tjatig. Jag är så trött.

Jag såras av din tystnad jag såras av dina missuppfattningar jag såras av dina jämförelser jag såras av dina förväntningar som jag inte kan uppfylla. Jag såras av dina barn jag såras av din familj och bjuder in dem för mer. Jag såras av din vithet och ber om mer. Jag är så trött.

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. Han väntar fortfarande på dig.

Men jag är så trött.

Jag tar hand om din förvirring jag tar hand om din hälsa jag tar hand om matlagning. Jag är så trött.

Jag lyssnar på dina sagor jag lyssnar på ditt råd jag lyssnar på din åldrande kropp när du försöker ta dig ur sängen. Jag lyssnar på din hjärtesorg när du pratar om min döda mor. Jag lyssnar till läkarna när de säger att du är frisk jag lyssnar på dig när du säger att du är färdig med livet och redo att dö.

Och du har inte gjort tillräckligt, viskar tröttheten. Han känner sig ensam.

Men jag är så trött.

De hör mig när jag säger att jag älskar dem. De hör mig när jag säger I got your back . De hör mig när jag säger förlåt och när jag är ledsen. De äter mina tårtor.

De känner att jag är deras hjälte de känner min kärlek när jag skriver mina mejl de känner min ilska och ber om förlåtelse.

De äter protein med mig.

Men inte så ofta.

Han känner min kärlek när jag låter honom hålla om mig på natten han känner min närvaro när jag övertalar honom att jag finns han känner min hand fiska upp honom från under vattnet när han är ledsen.

Men inte så ofta.

Han känner min kärlek när jag kommer till barndomshemmet han känner min omsorg när jag hjälper honom med en tarmsköljning han är tacksam när jag sitter med honom på balkongen och pratar om min döda mor för att han är för svag för att komma hemifrån.

Men inte så ofta.

Tröttheten är närvarande. Han tar mig från bakom mina ögon och försöker trycka ut tårar tills mitt blinkande är för långsamt för att hålla dem tillbaka. Tröttheten är ett monster som river ut mina tarmar. Plötsligt våldsamt och blodigt. Han lever inom mig under långa perioder och bestämmer sig för att komma fram när jag äntligen är ensam.

Du är så grinig, säger tröttheten. Grinig och tjatig. Jag bjuder varken på medkänsla eller kärlek eller förlåtelse.

Men, föreslår tröttheten. Om du låter mig svepa över dig och slutar kämpa emot mig jag kan hålla om dig i min famn som är kall i början men blir varm. Jag ska blåsa på dina ögonlock som en vind som doftar syren. Jag ska lugna monstret i dina tarmar om du låter mig sakta ner ditt hjärta.

Jag har ingen medkänsla. Jag ÄR bara. Jag saknar charm jag saknar hyfs. Jag finns så att du kan uppfylla ditt öde. Jag har en biroll i livet som är ditt. Men min närvaro är nödvändig för dig. Jag inspirerar dig varken till tillit eller ömhet. Bara trötthet.

Jag lär dig vila jag lär dig uppskatta jag lär dig lita jag lär dig sitta ner. Jag är trötthet.

Jag känner din ilska jag känner din sorg jag känner när du är överväldigad. Jag ser dig försöka gråta jag ser dig sova jag ser dig rulla runt mitt i natten när sömnen är långt bort. Jag ser när du stretchar i badrummet för att det kliar i alla leder kl 3 på morgonen. Jag är trötthet.

Och jag grät. Jag grät av sorg jag grät för dem jag har lämnat jag grät för att jag är otillräcklig. Jag grät och grät så att tarmflätorna släppte. Jag grät och jag drunknade.

Sov nu.