I en redan mager Natodebatt har en antirasistisk analys, med sin grund i en förståelse av alliansens koloniala och imperialistiska historia, lyst med sin frånvaro. Fokus har i stort legat på frågor om svensk säkerhet och självständighet, vilket avspeglar sig i de tunna leden när det ska mobiliseras demonstrationer mot Nato. Men ända sedan alliansens grundande har det globala syd behandlats paternalistiskt, som en uppsättning resurser att slå vakt om, och som en plattform för utplacering av militärbaser i kraftmätningen mot västs fiender. Samtidigt har Natoländerna gjort allt för att styra det globala syd politiskt mot egna intressen. Det är tydligt att ett motstånd mot Nato måste ta som utgångspunkt en solidaritet med folket i det globala syd, och att en solidaritet med det globala syds folk i sin tur måste innehålla ett motstånd mot Nato.
Natos grundande och fascismen
Nato bildades 1949 av USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Storbritannien, Nederländerna, Norge och Portugal. Syftet med alliansen var enligt dess förste generalsekreterare Hastings Ismay att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Vid Natos grundande var flera av medlemsstaterna aktiva kolonialmakter, inte minst Portugal som dessutom ända fram till mitten av 1970-talet var en fascistisk stat under diktatorn António de Oliveira Salazar och hans regim Estado Novo.
Fascistisk närvaro utgjorde inga problem för Nato. Ämnat att reducera vänsterns inflytande i Europa och på så sätt ”hålla Sovjetunionen ute och amerikanerna inne” så var det praxis för Nato att tillsammans med CIA och Västunionen rekrytera före detta högt uppsatta fascister till hemliga nätverk kallade ”Stay-behind”, eller ”Operation Gladio” som nätverket hette i Italien. Om detta kan man läsa i Natos hemliga arméer (2016) av Daniele Ganser och Mats Deland. Att man valde att rekrytera fascister förklaras av att de var de starkast ideologiskt drivna att föra ett våldsamt krig mot de radikala falangerna av vänstern.
Stay-behind utförde spionage, lönnmord och regelrätta terrorattentat mot vänstergrupper i en rad europeiska länder, och även ”falsk flagg”-operationer där attentat tillskrevs vänstergrupper för att svartmåla dem. Strategin var att skapa motsättning och radikalisering för att på så sätt framkalla krav på en stark stat som tog hårdare tag. Även i Sverige startades ett Stay-behind-nätverk av socialdemokraten Tage Erlander och adelsmannen, juristen och företagsledaren Alvar Lindencrona, som gav gruppen namnet Lindencronas kommitté. Gruppens medlemmar rekryterades av Säpo och skickades för att utbildas i gerillakrigföring i England och USA.
Redan här kan man börja ifrågasätta bilden av Nato som en ”neutral” allians, eller en så kallad försvarsallians. Natos agerande och ursprung är av ideologisk art, och inom Europa visade sig detta som ett internt krig mot vänstern där allianser med fascister inte var dem främmande.
Som den karibiske författaren och grundaren av négrituderörelsen Aime Cesaire förklarar så är fascism ”koloniala procedurer, applicerade på Europa”. Att en organisation med fascistisk aktivitet i Europa också har kopplingar till koloniala förehavanden i Afrika är därför inte oväntat.
Nato och Afrika historiskt
Under 1950- och 1960-talen började de antikoloniala motståndsrörelserna ta fart. I exempelvis Angola, Guinea-Bissau och Moçambique fördes ett krig mot kolonialmakten och fasciststaten Portugal. Portugal var ett fattigt land med västeuropeiska mått och behövde hjälp från övriga Natoländer för att kunna föra sitt krig mot befrielserörelserna. Amílcar Cabral, som ledde kampen i Guinea-Bissau, konstaterade att Portugal var ”det mest underutvecklade landet i Västeuropa” och ”skulle aldrig ha kunnat starta tre koloniala krig i Afrika utan Natos hjälp, Natos vapen, Natos flygplan och bomber”. Han beskrev även att man fann US-amerikanska, tyska och brittiska vapen hos de portugisiska soldaterna som håll på att återta territorierna i Guinea-Bissau. Hela det vita globala nord tycktes vara involverat i att slå tillbaka den antikoloniala befrielse- och självständighetskampen, och Nato var ett konkret verktyg i denna samverkan.
Att Cabral – precis som Kongos Patrice Lumumba innan honom och Burkina Fasos Thomas Sankara efter honom – mördades när de avgörande stegen mot självständighet hade tagits, med risk för att en för väst olycksbådande tendens skulle spridas över kontinenten, talar sitt tydliga språk. Morden på de antikoloniala ledarna involverar ofta en lönnmordstaktik höljd i dunkel, där man utnyttjar splittringar inom motståndsrörelsernas egna led, men där ansvaret i många fall kan härledas till kolonialmakternas regeringar och inte sällan CIA, en vanlig samarbetspart för Nato. Detta pekade bland annat Kwame Nkrumah på i sin bok Neo-Colonialism, The Last Stage of Imperialism (1965).
I bland annat Eritrea, Etiopien, Marocko och Libyen fann Nato och USA en lämplig militärstrategisk utpost för placering av en rad militärbaser, vilket i princip omvandlade hela området till en sfär för Natos militära operationer och till stor del riktat mot Sovjetunionen. Detta skedde på 1950-talet, då större delen av Afrika var koloniserat och övriga var hårt pressade av Natoländerna, vilket berövade den afrikanska befolkningen möjligheten att påverka utplaceringen av dessa militärbaser. I sin bok How Europe Underdeveloped Africa (1972) visar den guyanska författaren Walter Rodney hur Nato skyddat kapitalistiska intressen på Afrikas bekostnad. Utplaceringen av militärbaser och annekteringen av Afrika för geopolitiska syften var ännu ett sätt på vilket Afrika tvingades delta i sin egen exploatering, menar Rodney.
Idag – Africom, Afghanistan, Libyen och Sahel
50 år framåt i tiden är Walter Rodneys analys inte mindre träffsäker. Vid Natotoppmötet i Madrid 2022 och i ett tillhörande strategidokument utnämner Nato Afrika och Mellanöstern till ”Natos södra grannskap”, vilket får ett eko i Africoms befälhavare Stephen J. Townsend när han kallar hela den afrikanska kontinenten för ”Natos södra flygel”. Africom är USA:s Afrikakommando, som täcker ett militärgeografiskt intresseområde och lyder under USA:s försvarsdepartement. Det bildades 2007 när Nato, efter operationerna i Irak och Afghanistan, befann sig i en expansionsfas och behövde ett särskilt befäl för de 42 afrikanska stater som tidigare sorterade under det Natoledda Europakommandot (Eucom). Insikten om den afrikanska kontinentens ökade strategiska vikt blev ett tydligt incitament för USA att finansiera Africom, som idag har militärbaser i drygt 60 procent av de afrikanska länderna.
Ett exempel på Africoms nykoloniala praktik är att man tränar upp och samtidigt bygger strategiska allianser med afrikanska soldater för att kunna utöva inflytande över ländernas försvar och linjera dem med US-amerikanska intressen. Flera av de kupper som ägt rum i exempelvis Västafrika det senaste decenniet har utförts av militära ledare som tränats av Afrikakommandot. Africom är nära lierad med och delvis en produkt av Nato, och om syftet sägs vara ”kriget mot terrorismen” så handlar det i själva verket om att förhindra att viktiga naturtillgångar och geografiska områden hamnar i händerna på ”fientliga makter”.
De senaste decennierna har Natos interventioner i Afghanistan (2003), Libyen (2011) och Sahelregionen bidragit till ökad otrygghet och misär. Attacken mot World Trade Center blev första gången ett Natoland åberopade artikel 5, som fastställer att alla Natoländer har en plikt att bidra militärt om ett av medlemsländerna utsätts för en väpnad attack. Det blev starten på ett två decennier långt angreppskrig mot ett av världens fattigaste länder. Idag är andelen afghaner som lever med osäker tillgång till mat 92 procent, jämfört med 62 procent innan kriget, och andelen afghanska barn under fem år som lider av akut undernäring har stigit till 50 procent, jämfört med 9 procent innan kriget, enligt siffror från Brown University.
Libyen, i sin tur, gick från att ha varit högst rankat av alla afrikanska länder enligt FN:s Human Development Index till ett land plågat av våld och en återkomst av slavmarknader, som för att sluta en ond cirkel av rasistiskt våld som Nato fört med sig. När Libyen hade bombats till spillror av Nato skedde en allmän destabilisering som fick återverkningar i Sahelregionen, där grupper kopplade till Isis och al-Qaida som hade stridit i Libyen kunde omgruppera. Med Natos hjälp startade Frankrike sitt ”krig mot terrorismen” i form av Operation Berkhane, där bland andra Sverige deltog med en helikopterinsatsstyrka på 150 soldater. Operationen pågick mellan 2014 och 2022 och ledde inte till något annat än ett försämrat säkerhetsläge och ökat våld, med terrorister som avancerade och tog allt större territorier. ”Kriget mot terrorismen” kom av lokalbefolkningarna att i sig upplevas som ett slags terror, så till den grad att Malis och Burkina Fasos befolkningar reste krav på att deras regeringar skulle kasta ut fransk militär, vilket skedde i Mali februari 2022 och i Burkina Faso februari 2023. Den nykoloniala dynamiken hade blivit glasklar för dessa länders folk: Frankrikes och Natos trupper legitimerade sin egen närvaro genom en situation som förblev instabil och våldsam. Så länge det fanns ett hot om terror fanns det behov av trupper, och på vissa håll, exempelvis i Mali, anklagades franska trupper för att träna och beväpna terrorister i området. I dagsläget är Burkina Faso på plats 4 på Global Terrorism Index, efter att ha varit på 113. Mali har flyttat från 41 till 7.
Ett antirasistiskt Natomotstånd
Den rasistiska logik som fått råda sedan Natos grundande är: stabilitet här genom krig där. Precis som Rodney påpekade för 50 år sedan tvingas afrikanska länder delta i sin egen exploatering genom att de görs om till geopolitiskt strategiska områden, kluster av militärbaser samt allmänna intressesfärer på grund av mineralreserver och andra strategiska marknadstillgångar. Och att människor flyr, dör och får sina samhällen söndertrasade är ett pris man uppenbarligen är villig att betala för att se till att rätt intressen dominerar dessa geopolitiskt strategiska områden. I Europa, när fienden är intern och av ideologisk art, använder man i stället hemliga nätverk som utför operationer med hög precision, som exemplet med Stay-behind visar.
Synen på och behandlingen av det globala syd som en uppsättning strategiska råvaror att slå vakt om och som en ”bakgård” för militär expansion, är en tydlig fortsättning på det globala nords koloniala och rasistiska historia. Afrikas folk har inte rätt till sina egna länder, historier eller allianser eller sin egen politik. Deras länder ses i stället som resursrika plattformar för Nato och relaterade organisationer såsom Africom att utöva det som det globala nord med USA i spetsen har som sitt främsta verktyg för att vidmakthålla sin dominans globalt: militärt våld. Militär närvaro är inte bara beredskap och försvar, det är också övervakning, social kontroll och ”preventiva interventioner” mot vad man definierat som fientliga krafter under det förmätet hycklande syftet ”kriget mot terrorism”.
Den antirasistiska rörelsen måste kliva in och ta tydligt ställning mot Nato som det våldsamma militära uttrycket för det vita globala nords imperialistiska system. I en debatt som till stor del rör sig kring utrikespolitisk pragmatism gällande svensk säkerhet och självständighet måste antirasister komma in och centrera jordens fördömda: de exploaterade, fördrivna och osynliggjorda.