N-ordet. Könsord. Utfrysning. Sparkar. Puttar. Klotter. Dag ut och dag in, i sju års tid.

– Varje dag talade de om för mig hur värdelös jag var. Det känns som att jag inte har fått lämna min barndom på ett bra sätt. Som att jag har kastats in i vuxenlivet.

Det finns ett lugn i Rebeccas röst när hon talar och hennes blick är stadig. Ljudet från espressomaskinen och sorlet från de övriga gästerna inne på kaféet verkar inte störa henne när hon berättar om de dagliga trakasserierna som förföljde henne under hela skolgången.
Med en förälder med rötter i Kenya var Rebecca den enda bruna personen på skolan i Svedala. Från första klass och ända upp i högstadiet genomsyrades hennes vardag av kränkningar.

I takt med att hon blev äldre kom trakasserierna att bli grövre och på högstadiet övergick det i fysiska angrepp. Det var i den vevan som barn- och ungdomspsykiatrin rådde Rebecca att byta skola, eftersom man ansåg att hon tagit för mycket skada av mobbningen och att skolan inte klarade av att förändra situationen.

– Efter sjuan sa jag till min pappa att jag inte tänkte fortsätta på skolan. Han ville först inte att jag skulle byta, för han ville inte att mobbarna skulle vinna.

Det slutade med att familjen lämnade Svedala och flyttade till Malmö. Där skulle Rebecca för första gången få vara i en skolmiljö där hon inte utmärkte sig och där ingen gjorde någon affär av hennes ursprung. Men den känslomässiga skadan var redan skedd. Rebecca utvecklade ångest och led av magont och panikattacker. Det förföljde henne hela gymnasiet.

– Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag hade vant mig vid det dåliga och var rädd att någonting skulle hända igen. Jag inbillade mig att jag var konstant observerad och att de andra på skolan tyckte illa om mig.

Sedan dag ett har Rebeccas pappa varit i kontakt med skolan och informerat dem om trakasserierna. När skolan inte agerade mot diskrimineringen anmälde pappan dem till DO. Men inte heller hos myndigheten vars uppgift det är att se till att lagstiftningen efterlevs fick Rebecca något gehör. Efter två års utredande valde DO att avsluta ärendet med motiveringen att det inte skulle gå att driva ärendet med framgång i domstol.

– Det var ren katastrof. Inte nog med vad hon hade fått stå ut med i form av rasism och trakasserier. DO:s beslut kom som en kalldusch. Det var nästan lika illa som trakasserierna i sig, berättar pappan.

Han har i sin tur kämpat för sina barns rättigheter i fjorton års tid. Det började när Rebeccas äldre bror gick på samma skola och utsattes för liknande rasism. För brodern kulminerade trakasserierna med att han på högstadiet misshandlades på skolgården. Pappan polisanmälde händelsen och den unga misshandlaren dömdes i Ystad tingsrätt. Någon upprättelse från skolan fick brodern aldrig. När DO väl hade utrett hans ärende hade händelserna hunnit preskriberas.

Att brodern och Rebecca fick sina ärenden utredda av DO är samtidigt mer än vad de flesta som anmäler trakasserier får. Under de senaste fem åren har DO utrett endast en femtedel av alla anmälningar som rör etnisk diskriminering i skolan. I slutet av november 2016 hade DO inlett utredning på endast 8 av 109 anmälningar. Detta trots att diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i en debattartikel i Norrköpings Tidningar så sent som den 13 september 2016 motsägelsefullt proklamerat att myndigheten utreder ”så gott som alla anmälningar” som rör trakasserier i skolan. Uttalandet i sig var ett svar på kritik om att myndigheten inte fullföljer sitt tillsynsansvar rörande sexuella trakasserier.

Antalet anmälningar om diskriminering i skolan ökar årligen och etnisk diskriminering utgör omkring en tredjedel av ärendena. Detta sker samtidigt som rasismen får ett allt större fäste i Sverige med mest högerextremt våld av länderna i Västeuropa och allt fler anmälda hatbrott kopplade till rasism och främlingsfientlighet. Enligt statistik från Brå var nästan 70 procent av hatbrotten som anmäldes 2015 rasistiskt motiverade.

DO har de senaste åren kritiserats från olika håll för att vara allt för passiva. I en debattartikel i Sydsvenskan från den 8 december 2015 beskriver den tidigare medarbetaren Johan Lilly Gyberg DO:s tillsynsarbete som ”skyltfönsterpolitik”, eftersom han anser att myndigheten ställer för låga krav på verksamheterna de granskar.
I Rebeccas fall innebar DO:s tillsynsarbete att det betraktades som gott nog när skolan visade upp värdedokument och likabehandlingsplaner. Trots att dokumenten tillkommit efter påtryckningar från Rebeccas pappa – och efter att hon slutat på skolan.

– DO lät sig imponeras av det. De tyckte att skolan gjort vad de kunde, så de åkte hem och avskrev ärendet. De nöjde sig med vad Svedala kommun berättade, säger pappan.

Några som däremot inte nöjde sig var juristerna Johanna Ingemarsson och Karin Henrikz på antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering (MmD). Det var nämligen dit som Rebecca och hennes pappa vände sig när DO avslutade ärendet. MmD kom inte bara att göra en annan analys än DO, de skulle också visa att myndigheten hade fel. Ärendet gick visst att driva med framgång i domstol. I november 2016 dömde tingsrätten till Rebeccas fördel och Svedala kommun tvingas nu betala ett skadestånd på 22 000 kronor.

– Det är inte pengarna som är det viktiga, utan att hon äntligen har fått rätt. Hennes upplevelse är inte påhitt som kommunen ibland har trott. Det är verklighet, säger pappan.

Det är det andra fallet som Malmö mot Diskriminering drivit i domstol och vunnit efter att DO bedömt det som osannolikt. Byrån är kritisk till DO:s agerande vad gäller skolärenden i stort och menar att personer som diskrimineras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning har särskilt svårt att få upprättelse eftersom ärendet landar på DO:s bord.

– Trakasseriärenden med koppling till diskrimineringsgrund hamnar hos DO och inte Skolinspektionen och DO gör ingenting. Är du utsatt för rasism har du alltså mindre möjlighet att få hjälp av staten än om du blir mobbad för att du är ”ful”, säger Johanna Ingemarsson.

Den slutsatsen är de inte ensamma om att dra. Även den svenska regeringen underkänner DO:s kompetens. Den 14 december presenterades en utredning i vilken regeringen föreslår att ansvaret för diskriminering i skolan ska falla under skollagen och därmed bli Skolinspektionens ansvarsområde. Syftet med det är att stärka arbetet mot diskriminering. Utredningen vill också se att DO utreder fler ärenden.

I dag utreds 10 procent av alla anmälningar totalt.
DO har själv tidigare framfört att diskrimineringslagen inte är anpassad till barn och Agneta Broberg föreslog i en skrivelse att regeringen skulle tänka över om lagen egentligen ska tillämpas vid trakasserier mellan barn. I samband med det upphörde DO på eget bevåg att driva process i skolrelaterade ärenden.

MmD ser positivt på utredningsförslaget att DO ska utreda fler ärenden. I genomsnitt har byrån och DO lika många domstolsprocesser igång per år. Skillnaden är att DO är en statlig myndighet och MmD har nio anställda.
– Jag upplever att det finns en atmosfär på DO av att tolka lagstiftningen så milt som möjligt och avsluta så många ärenden som möjligt, säger Karin Henrikz.

På MmD ser man DO:s passivitet i skolärenden som en risk eftersom en utredning som inte leder till någonting kan uppfattas av skolorna som att de inte gjort något fel. Att det blir ett sätt att legitimera diskriminering eftersom många av skolorna kan se ett nerlagt ärende som en friande dom.

– Det är jätteproblematiskt. Det är inte många drabbade som orkar stå på sig och vända sig till en jurist eller en byrå i stället. Speciellt inte när en svensk myndighet i stort sett sagt att skolan har rätt, säger Johanna Ingemarsson.

När Rebeccas ärende kom in till MmD bedömde man direkt att det fanns goda förutsättningar att ta ärendet till domstol. De menar att även det som storebrodern varit med om hade varit ett solklart fall för rätten.

– Där fanns misshandel och polisanmälningar. Det hade funnits mycket att ta på. Men det sjabblade DO bort.

Att DO i november 2016 hade utrett så få som 8 av 109 ärenden rörande etnisk diskriminering i skolan är initialt förvånande för Rickard Appelberg, chef för rättsenheten samhällsliv och utbildningsväsende på DO.

– Det låter extremt lite. Presumtionen är att det ska gå till utredning.

När han en stund senare har studerat siffrorna med egna ögon ser han däremot inte längre något skäl till självkritik. I stället framhåller han att 40 procent av alla anmälningar som utretts under 2016 handlar om diskriminering i skolan, något som skulle indikera att skolärenden är prioriterade. Att det fortfarande är ytterst få av dessa som rör rasism, undviker Rickard Appelberg att förklara.

– Så här… vi är 80 personer på myndigheten. Skolinspektionen är 300 plus och sitter i hela Sverige. De har bara skolan. Vi har skolan och allt annat också.

Rickard Appelberg välkomnar regeringens förslag att låta Skolinspektionen ta över diskrimineringsärenden, något som kommer dröja till tidigast juli 2018. Till dess är det business as usual, det vill säga inte mycket alls.

Så vad i består egentligen skyddet för unga som drabbas av rasism i skolan? När myndigheten vars uppgift det är att se till att diskrimineringslagen följs inte bemödar sig att utreda anmälningar faller ansvaret tungt på de utsatta att själva söka rättvisa. Något som utöver ekonomisk kapacitet är känslomässigt krävande för, i det här fallet, unga människor och deras anhöriga.

För Rebeccas del går livet nu vidare. 19 år gammal är hon på väg att lämna tonåren och med sig bär hon sina sår, vissa mer svårläkta än andra.

– Jag kan inte lita på människor. Jag känner att jag måste vara försiktig.

Hon säger att n-ordet inte berör henne längre. Men att de kränkningar hon fått utstå under uppväxten påverkar hennes självbild. Hon vet inte om tankar som ”borde jag se ut på ett annat sätt” någonsin kommer att gå bort. Samtidigt säger hon att hon är starkare i dag än någonsin tidigare.

– Det är en traumatisk upplevelse jag alltid kommer att leva med. Men det konsumerar inte längre mitt liv.