Thomas Mathiesen var forskare och aktivist. Han hade ett stort engagemang för social rättvisa och reformer av straffrättssystemet, särskilt fängelsesystemet. Han introducerade termen ”fängelsesabolitionism” och försvarade visionen om en värld utan, eller med ett minimum av, fängslanden. I sin bok Kan fängelset försvaras från 1990 plockar han isär motiveringen bakom fängelser bit för bit tills fängelsesystemet står där avklätt alla rättfärdiganden. Mathiesen drar slutsatsen att fängelserna gör situationen de är tänkta att åtgärda värre, eller i bästa fall bevarar status quo. 

Under hela sin karriär ägnade sig Mathiesen åt forskning som skulle kunna påverka samhället, forskning som skulle kunna förbättra samhället och minska svårigheterna för samhällets ”svaga”. Som han själv skriver identifierade han sig med ”de politiska initiativ som strävar efter att begränsa och upphäva exploatering och förtryck”.

Mathiesen var också engagerad i andra kamper, varav många finns beskrivna i hans självbiografi Cadenza (2017). De som hade störst inverkan var kampen mot exploateringen av Sápmi på 1970- och 1980-talen, och mot Schengenavtalet med dess ökade övervakning och ”Fort Europa” som följd. 

Han engagerade sig i kampen mot polisens repression mot aktivister i form av godtyckliga arresteringar, böter, fängelse och våld, både i 1980-talets Oslo och i samband med demonstrationerna i Göteborg vid George W. Bushs besök 2001.

Mathiesens primära engagemang kom dock genom hela hans karriär att förbli kritiken mot det inhumana i rätts- och fängelsesystemet, både akademiskt och politiskt. Det sistnämnda kanaliserades huvudsakligen genom KROM (Norsk forening for kriminalreform), som han var med och grundade och som han satt i styrelsen för fram till sin bortgång. KROM beskriver sig som ”en förening utan politisk och religiös tillhörighet som arbetar för en human kriminalpolitik. KROM strävar efter att avskaffa det nuvarande reaktiva systemet och förhindra utvecklingen av nya fängelseliknande system”.

Åtskilliga slag har vunnits i kampen för mer humana fängelser även om huvudmålet att avskaffa systemet verkar vara längre bort än någonsin. Men målet är hursomhelst inte övergivet. En av KROM’s prestationer är dess nära samarbete med fångar i kampen för deras rättigheter och intressen. Fångar har en permanent plats i KROM’s styrelse och får permission från fängelset för att medverka i den årliga konferensen och på styrelsemöten. Genom åren har KROM varit en viktig motmakt och kritisk röst i den offentliga debatten om kriminalitet och rättvisa, och arbetet fortsätter. 

Thomas Mathiesen var dessutom en aktiv deltagare i liknande europeiska organisationer – The European Group for the Study of Deviance and Social Control, samt den brittiskbaserade NGO Statewatch vars vision är ”ett Europa präglat av demokrati och mångfald, ett samhälle med grundläggande civila friheter och individuella och politiska rättigheter, fri rörlighet och fria informationsflöden, och lika rättigheter för alla.

Mathiesens arbete kom att bli en källa till inspiration för fängelsesabolitionism även internationellt. En av dem som inspirerades var professorn och medborgarrättsaktivisten Angela Y. Davis som så sent som häromåret i en föreläsning hänvisade till Mathiesen och hans viktiga bidrag till en värld utan fängelser. 

Som ett direkt resultat av sin aktivism kunde Mathiesen utveckla förfinade teoretiska perspektiv på motstånd och på utmanande av samhällets maktstrukturer – såsom koncepten makt och motmakt, den dolda disciplineringen och den politiska aktionsteorin om det ofärdiga. 

Abolitionism kan i korthet sägas handla om att bygga icke-förtryckande alternativ utanför straff- och rättssystemet. Det handlar inte om att skapa ett totalt nytt system, utan om alternativ baserade på sina egna premisser, och som kan konkurrera med det gamla systemet, vilket Mathiesen förklarar i teorin om de ofärdiga. Den dolda disciplineringen beskriver och analyserar egenskaperna och metoderna som används för att tysta och disciplinera politiskt motstånd och hur detta görs i det dolda. Mathiesen beskrev i boken Silently Silenced. Essays on the Creation of Acquiescence in Modern Society från 2004 hur den dolda disciplineringen också påverkar forskning och forskare: ”Djupt inuti akademiska arbetsplatser över hela landet finns strukturella krafter – framförallt maktrelationer – som tystar människor”. De dolda sätten att disciplinera förbises ofta i jämförelse med de högljudda sätten. Den dolda disciplineringens relation till kriminalpolitiken och dess kritiker var en central problematik för Mathiesen. Dessa teoretiska koncept identifierar hur makten agerar när den utmanas, men också hur motmakt möjliggörs och hur en kamp kan föras för verkliga alternativ genom utvecklandet av strategier för att bemöta maktens repressiva ansikten.

Mathiesens insikter, teorier och aktivism är fortfarande i allra högsta grad relevanta, på vissa sätt mer än någonsin – tyvärr, ska tilläggas, eftersom den utveckling han varnade för redan på 1970-talet pågår för fullt nu. Vi syftar på en ökning av både straffande attityder och åtgärder i samhället, och en tendens att försöka tysta akademin. Ett aktuellt exempel på det sistnämnda är den danska regeringens attack på vad den kallar ”politisk forskning”. Mathiesens teorier förser oss dock med de nödvändiga verktygen för att inte bara förstå vad som pågår, utan också skapa motrörelser. 

I motsats till den samtida trenden att delegitimisera forskning som formulerar kritik mot rådande maktstrukturer, argumenterade han för nödvändigheten av aktivistisk forskning för såväl teoribildningens som den politiska handlingens intressen. Som han skrev i The Politics of Abolition (1974): aktivism och teori bör sammanfogas – ”teori involverar alltid praktik, precis som praktik alltid involverar teori”.

Thomas Mathiesens osvikliga mod att utmana maktstrukturer och social ojämlikhet gör honom till en förebild för aktivister både utanför och inom akademin, som kämpar för en bättre värld och ett slut på förtryck, exploatering och stigmatisering. 

Vi hedrar Mathiesens minne genom att följa i hans fotspår som skapare av forskning och aktivism för social förändring. För att kunna ta kampen där makten finns behöver vi förstå dess natur – därför kommer vi behöva Mathiesens vägledning en lång tid framöver.

 

Lästips 

Mathiesen, Thomas (1965/2012) The Defense of the Weak: A Sociological Study of a Norwegian Correctional Institution. Oxon: Routledge.

Mathiesen, Thomas (1990) Prison on Trial. Sage Publications Ltd.

Mathiesen, Thomas (1992) Det uferdige: Tekster om opprør og undertrykkelse. Oslo: Pax Forlag A/S.

Mathiesen, Thomas (2004) Silently Silenced: Essays on the Creation of Acquiescence in Modern Society. Winchester: Waterside Press.

Mathiesen, Thomas (2015) The Politics of Abolition Revisited. Oxon: Routledge.

Mathiesen, Thomas (2017) Cadenza: A Professional Autobiography. London: EG Press Limited.

Under sommaren 2020 skedde en enorm organisering under namnet Black Lives Matter. Tusentals demonstrationer och aktioner arrangerades över hela världen, bland annat i Sverige. I samband med denna explosionsartade massmobilisering populariserades även den så kallade Prison abolition-rörelsen (eller Police abolition-rörelsen). 

I grund och botten kräver rörelsen ett avskaffande av fängelsesystemet samt det rådande systemet för polisiär verksamhet. Inga fängelser, inga poliser – att låsa in en människa i en cell är alltid omänskligt, och polisen förstås som statens våldsapparat. Detta krav på avskaffande i stället för reform, bottnar i sin tur i en förståelse av det rådande fängelse- och polissystemet som klasspolitik och rasism, oumbärliga delar av det kapitalistiska och hierarkiska samhället vi lever i. 

Den som förespråkar fängelse- och polissystemet som ett nödvändigt ont för att hantera brottsliga gärningar eller farliga individer har mycket att bevisa – så sent som i början av oktober 2021 släpptes en av de mest robusta metastudierna någonsin om nyttan av fängelser. Metastudien, som har granskat och sammanställt 116 vetenskapliga studier, konstaterar att det är ett ”kriminologiskt faktum” att fängelser inte påverkar risken för återfall i brott, eller ökar risken för återfall något (Petrich, Pratt, Jonson & Cullen 2021). Bortsett från den regelrätta tortyr som fängelser utgör, bidrar de inte ens till säkerhet – studien visar att det är möjligt att de snarare bidrar till större osäkerhet genom ökad risk för återfall.

Vilka alternativ till fängelser finns då? Hur kan ett alternativt rättssystem se ut, som inte i sig är våldsamt och inte låser in människor i burar? Hur kan ett sådant system se ut och tillämpas i Sverige? Frågorna besvaras enklast genom att studera de exempel som har funnits historiskt, men även de som existerar idag.  

I norra och östra Syrien (Rojava) har det regionala självstyret implementerat ett omfattande system för rättsskipning som bygger på frivillighet och konsensus. Självstyret har upprättat försoningskommittéer som alternativ till det mer traditionella och hierarkiska domstolssystem som vi förknippar med staten. Detta på grund av domstolarnas oförmåga eller ovilja att lösa konflikter. Försoningskommittéerna institutionaliserades först i samband med den syriska revolutionen 2011 och Assad-regimens faktiska abdikering i norra Syrien, men försoningskommittéer har existerat sedan 1990-talet och konkurrerat med statens rättsväsende, som alltid har betraktat kommittéerna som ett hot mot statens monopol på rättsskipning (Knapp, Flach & Ayboğa 2016).

Försoningskommittéerna är självorganiserade kommittéer som har upprättats i hela Rojava. De existerar på bostadsnivå, kvartersnivå samt distriktsnivå, och de utgör grundbulten i rättssystemet i Rojava. Medlemmarna i kommittéerna väljs i regel av invånarna i respektive bostadsområde, kvarter och distrikt, med en könskvotering på 40 procent. Vid sidan av detta system av försoningskommittéer existerar det ett parallellt system av försoningskommittéer som har organiserats av kvinnor och för kvinnor. De hanterar ärenden där det förekommer patriarkalt våld och kommittéernas medlemmar utgörs av enbart kvinnor (Kakaee 2020b).

Processen i försoningskommittéerna är inte nedskriva i lag eller annan författning, men det finns vissa vägledande principer och regler som har bestämts verbalt och genom praktik över tid. När en konflikt uppstår eller ett brott har begåtts brukar försoningskommittéerna vanligtvis bjuda in båda parterna för dialog. Kommittéerna genomför även hembesök för att prata enskilt med parterna, och de hör även eventuella vittnen. Enligt Xelid Ehme, en av medlemmarna i försoningskommittén i staden Dêrîk, är det kommittéernas ansvar att:

medla i personliga eller civila konflikter mellan två eller fler parter. För att vi ska kunna nå en lösning som accepteras av alla inblandade måste kommittémedlemmarna höra alla sidorna i en konflikt och försöka hitta en lösning. I stället för att bestämma och vidta en viss åtgärd föreslår kommittén en lösning. Om lösningen accepteras skrivs den vanligen ner och undertecknas av alla parter. (Rojava Information Center 2019)

Enligt Aytan Dayika Medya, en tidigare medlem i försoningskommittén i Turkiet-ockuperade staden Serê Kaniyê, sysslar inte kommittéerna enbart med medling eller konfliktlösning, utan även lokalt säkerhetsarbete, med mera:

Vi började vårt arbete i början av revolutionen, år 2012–2013. Vi arbetade väldigt mycket i början. Kommittén arbetar inte bara med försoning – vi arbetade med försvar, lokal säkerhet, vi skyddade vårt folk och vår stad. Alla de som inte var överens med varandra förde vi samman. Vi vill bygga en anda av brödraskap och fred i samhället. Om det uppstår ett problem, så tar vi hänsyn till båda sidorna i konflikten – inte bara i stora ärenden som detta [40-årig konflikt mellan två klaner innefattande blodshämnd, övers. anm.] utan vanligare ärenden också. Till exempel, om det finns en konflikt angående att bygga ett hus, eller en konflikt om pengar. (Rojava Information Center 2019)

Syftet är alltså inte att döma den ena sidan i en konflikt, utan att uppnå försoning mellan parterna genom dialog och konsensus, vilket endast är möjligt genom att höra parterna och förstå deras klagomål, behov och krav. Om ett brott har begåtts mot en annan person syftar processen till att få den som har begått gärningen att förstå skadan och orättvisan som den har orsakat en person, genom dialog i stället för bestraffning. Försoningskommittéerna är inte behöriga att döma en person till fängelse, och de kan inte påtvinga en person någon annan bestraffning eller åtgärd. I ärenden där det förekommer patriarkalt våld är utbildning en vanlig åtgärd. Utbildningen kan pågå tills utbildaren bedömer att personen i fråga har utvecklats. Parallellt vidtas andra nödvändiga åtgärder av de lokala kvinnoorganisationerna – den våldsutsatta får stöd av andra kvinnor, hon får en plats att bo på i de lokala kvinnohusen, samtidigt som hon skyddas av de lokala kvinnostyrkorna (Kakaee 2020a). 

En försoningsprocess hos försoningskommittéerna kan ta olika lång tid beroende på ärendet, men det är inte ovanligt att försoning i större ärenden pågår i ett par år. Om ett ärende inte löses på bostadsnivån, som är den första nivån, går ärendet till försoningskommittén på kvartersnivå. Om ärendet inte löses på kvartersnivå kan ärendet skickas till försoningskommittén på distriktsnivå, som är den högsta nivån. Enligt statistik från 2016 från Mesopotamia Law School i Qamişlo, Rojava, löstes 90 procent av alla ärenden som skickades till försoningskommittéerna. De vanligaste typerna av ärenden som skickas till kommittéerna är skuldärenden, köp och försäljning av egendom, arvsfrågor och våld i nära relation (Duman 2017). Det är väldigt ovanligt att ett ärende inte löses inom systemet av försoningskommittéer men det förekommer att parterna i en konflikt inte försonas. I sådana fall kan ärendet skickas till domstolssystemet, som kan bestämma en viss åtgärd eller sanktion. Att ta ett ärende till domstol betraktas däremot inte som en optimal lösning: 

Eftersom den formella lagen inte alltid är rätt, den kan inte täcka allt … Vi interagerar med vårt lokalsamhälle, och vi känner att vår närvaro genom försoningskommittén har ett värde. Inte bara i Serê Kaniyê, utan även utanför Serê Kaniyê, vi åker ut i samhället och arbetar med folk. Vi är inte nöjda med bara lagen. (Rojava Information Center 2019)

Som vi kan se är det alltså fullt möjligt att implementera ett alternativt rättssystem som inte tar fängelser och bestraffning som sin utgångspunkt, och som i stället bygger på konsensus och dialog. Kan ett alternativt rättssystem som liknar systemet i Rojava införas i Sverige? De lokala förutsättningarna ser olika ut i olika delar av Sverige, men även om revolutionen skulle utlysas idag och det svenska rättssystem så som vi känner det skulle avskaffas imorgon, så är det generella svaret på frågan sannolikt nej. Idén om ett alternativt rättssystem tar sin utgångspunkt i mellanmänskliga relationer och interaktioner. Det kan därför inte utan vidare införas i en kapitalistisk kontext där vi lever som atomiserade individer, helt frånkopplade våra grannar, våra bostadsområden och det lokala sociala livet. I ett sådant samhälle är det snarare fullt logiskt med ett straffsystem som enbart syftar till att straffa – utan sociala hänsyn till den som straffas, den som har blivit utsatt för ett brott, parternas familjer, eller samhället vi lever i.

Ett alternativt rättssystem har potential att behandla personer som faktiska människor. Det kan bara uppstå i den lokala kontexten och i det lokala sociala livet. Försoningskommittéer, eller alternativa system för rättsskipning, måste precis som alla andra sociala och politiska institutioner vi vill skapa byggas lokalt och parallellt till statens institutioner – de måste utmana statens monopol på alla områden. Vi behöver lokala politiska råd där vi fattar våra egna beslut. Lokala matkooperativ där vi producerar och distribuerar mat enligt ekologiska principer. Lokal förnybar energiproduktion anpassad efter lokala behov. Lokala bibliotek där du exempelvis kan låna verktyg, i stället för att köpa en borrmaskin som du använder en gång om året. Lokala kvinnohus där kvinnor kan stötta och skydda varandra, i stället för att riskera att stänga ned sin verksamhet om kommun eller stat drar in sitt bidrag. I denna lokala kontext kan även lokala försoningskommittéer byggas. Ett alternativt system för rättsskipning som bygger på konsensus och som kan uppnå riktig rättvisa – skräddarsydd efter individerna och den lokala kontextens förutsättningar och behov. Lärdomen från Rojava är alltså inte enbart hur vi kan avskaffa och ersätta hierarkisk rättsskipning som enbart syftar till att straffa. Lärdomen är framförallt att revolutionen börjar med våra grannar, ett steg i taget. 

Duman, Yasin, ”Peacebuilding in a conflict setting. Peace and reconciliation committees in de facto Rojava autonomy in Syria”, Journal of Peacebuilding & Development, vol. 12, nr 1, 2017.

Kakaee, Miran, ”Democratic confederalist approaches to addressing patriarchal violence within the justice system”, Capitalism Nature Socialism, vol. 31, nr 4, 2020 (a).

Kakaee, Miran, Imagining the Commune. Democratic Confederalist Approaches to Law and Conflict Resolution, GUPEA, Göteborg, 2020 (b).

Knapp, Michael; Flach, Anja och Ayboğa, Ercan, Revolution in Rojava. Democratic Autonomy and Women’s Liberation in Syrian Kurdistan, Pluto Press, London, 2016.

Petrich, Damon M.; Pratt, Travis C.; Jonson, Cheryl Lero och Cullen, Francis T., “Custodial sanctions and reoffending. A meta-analytic review’, Crime and Justice (före tryck), 2021. 

Rojava Information Center. Intervjuer genomförda, transkriberade och översatta av Rojava Information Center, 2019. 

 

Jag vet inte var Strömsund ligger, mer än att det är i Sverige. Inte desto mindre har tanken på Strömsund varit en viktig del av mitt liv sedan första gången jag blev frihetsberövad i kriminalpolitikens mörkaste rum under mina mest formativa år. Under långa nätter i fängelset har mina tankar kretsat kring hur vi fångar skulle kunna få dem utanför murarna att förstå hur absurt det är att låsa in människor för att få dem att fungera bättre ute i samhället! ”Tjuvriksdagen” arrangerades i augusti 1966 i Strömsund, mot bakgrund av växande kritik mot fängelsets skadeverkningar och meningslöshet, och skapade momentum för organisering – något som förändrade kriminalpolitiken i Norden under trettio år, tills dagens cyniska kriminalpolitik träffade oss i nacken. Tjuvriksdagen lyckades slå det första hålet i den informationsmur som löper runt fängelset – och därifrån skapa organisering runt krav på både humanistiska reformer och mer revolutionära krav om att lägga ner de destruktiva bestraffningsinstitutionerna: Riv murarna!

I tjuvarnas riksdag klev för första gången fångar fram i offentligheten och berättade om villkoren på de slutna anstalterna, om den orimliga kriminalpolitiken – särskilt om de allt strängare straffen för narkotikabrott –, om fattigdom, förnedring, isolering, om att berövas nära relationer och familj, om ett liv i ovärdig och stigmatiserande förvaring utan annat mål än att under beteckningen ”rehabilitering” hålla en borta från samhället. Vittnesmålen i Strömsund ledde till stora rubriker i de största tidningarna och medierna i Norden – men också i Europa och USA. Tjuvriksdagen kom att ge upphov till den svenska organisationen Krum (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering), som i sin tur utgjorde inspirationen för två andra nordiska organisationer (och förkortningar): den danska KRIM (Foreningen for human kriminalpolitik, bildad 1967) och den norska KROM (Norsk forening for kriminalreform, 1968). Jag har haft förmånen att få arbeta i norska KROM under ett antal år, och har periodvis haft kontakt med danska KRIM i mitt nuvarande hemland – men svenska KRUM har jag inte haft kontakt med, eftersom organisationen upplöstes i början av 1980-talet.

Vanmaktens korridorer

Under en kort tid lyckades tjuvriksdagen sprida information om fängelset utanför murarna – och den utlöste mycket viktig energi och skapade mycket förståelse. KRUM, KRIM och KROM har, och har alltid haft, ett tydligt långsiktigt mål – som ges ett kraftfullt uttryck i parollen ”Riv fängelserna”. Samtidigt har organisationerna dagligen kämpat för reformer av fängelserna och stöttat fångarnas kamp inne i fängelserna med särskilt fokus på fängelsesystemets avhumaniserande sidor, inhumana strafformer och minskande rättigheter för fångarna. Men det är inte tillräckligt att riva de fysiska byggnaderna – det gäller att avskaffa de disciplineringsmetoder som ersatte de gamla bestraffningskolosserna, och för det krävs att maktförhållandena i samhället ändras.

Men idag– i cynismens tidevarv – är vi dessvärre i ett så mycket sämre läge, med ökande användning av fängelse och strängare straff. Dagens politiker vet allt om fängelsets skadeverkningar, men vill ändå att det ska vara som det är, eftersom de strävar efter kortsiktiga politiska vinster genom att vara tough–on–crime. Användningen av isolering som ett fängelseinternt straff ökar dramatiskt här i Danmark. Utifrån mina egna erfarenheter av isolering vet jag hur snabbt detta leder till nedsatt fysisk och psykisk hälsa genom kognitiv funktionsnedsättning, minnesproblem och synrubbningar som gör det svårare att koncentrera sig för att läsa, fysiskt obehag och smärtor, depression och ytterligare begränsningar i en redan pressad situation. För att förstå dagens syn på fängelse och straff behövs en historisk tillbakablick.

Riv Bastiljen

Då straffen under 1800-talet gradvis förändrades från fysisk bestraffning i avskräckningssyfte till tidsbestämd inspärrning på särskilda institutioner för isolering lyckades makthavarna dölja en del av den brutalitet och gammaltestamentliga vedergällningstanke som den nya humanistiska och demokratiska andan reagerat mot. Reformerna av straffsystemet drevs fram av demokratiska revolutioner och tankar om frihet som uppstod i anslutning till de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det är inte av en slump som den franska revolutionen 1789 utlöstes av stormningen av tortyrfängelset Bastiljen – och att upprorsmakare för första gången lyckades riva både muren och fängelset. Tyvärr präglades den följande revolutionen av ett straffsystem med giljotin och terror – och vi fick en första illustration av att det inte räcker att riva fängelset – utan att det krävs samhällsförändringar som avskaffar straffet

Reformer i riktning mot något som liknar ett sammanhållet straffsystem kan vi hitta i den starkt humanistiskt präglade religiösa rörelsen Kväkarna (Vännernas samfund) och deras förslag på fängelsereformer under 1800-talet. Kväkarna reagerade mot bestraffande våld som har sin grund i det brutala Gamla testamentet, och förespråkade ett fängelsesystem med annan religiös grund: de så kallade Pennsylvaniafängelserna. Det var i den här typen av fängelser som bruket av isolering infördes i straffsystemet. Deras välmenande reform kom endast att skapa ett nytt monster!

Den nyligen avlidne professorn i rättssociologi, aktionsforskaren och KROM-aktivisten Thomas Mathiesen, har utvecklat teorin och metoden bakom fängelseabolitionismen och utgjort en inspirationskälla för viktiga abolitionistiska aktivister såsom Angela Y. Davies, men också för fängelseorganisering och -motstånd i Storbritannien, Italien och Tyskland. Mathiesen var under hela sitt värv noggrann med att framhålla att kampen för avskaffande av fängelset också kräver en kamp för ett annat samhälle. I en rad böcker har Mathiesen formulerat de erfarenheter KrumKromKrim gjort genom att skapa samarbete mellan fångar, aktivister och samhällsengagerade forskare. Solidaritet med fångkampen och arbetet för fängelsereformer är ett viktigt steg i kampen för ett annat samhälle, annars riskerar man att endast bana väg för nya disciplineringsmetoder när man river Bastiljen.

Mathiesens bok Det ofärdiga från 1971 och The Politics of Abolition från 1974 innehåller några av grundtankarna som möjliggjort att KROM:s fängelseabolitionism överlevt under mer än femtio års kamp. En social rörelse måste alltid ha både kortsiktiga reformistiska målsättningar och det långsiktiga revolutionära målet för ögonen, annars blir den fångad i systemet: repressivt tolererad eller utdefinierad som irrelevant. Grundtanken i Det ofärdiga – att alternativet ligger i själva processen i att utveckla det nya, och inte i dess förverkligande – innebär att den revolutionära vänsterns intresse för ändlösa diskussioner om vem som sitter på den mest korrekta teorin kan övervinnas och vi kan se att många problem och oenigheter kan lösas genom vardaglig praxis och politisk handling.

Fångkamp och solidaritet

Fångaktioner och fångstrejker är en hörnsten i KrumKromKrims verksamhet. Svenska Krum blev en viktig politisk kraft genom sitt samarbete med fångarnas organisering och motstånd – men detta gjorde samtidigt organisationen sårbar när myndigheterna bjöd hårt motstånd och subtila metoder för att splittra fångarnas organisering och motstånd. I Norge var KROM både en fångorganisation och en organisation med kopplingar till universiteten – och detta gjorde den på gott och ont mindre sårbar för myndigheternas motdrag mot fångorganisering. Samtidigt har en del av fångorganisationen burits av den samarbetande organisationen SON – Straffades organisation i Norge. Många goda krafter bidrog till att bilda KROM 1968 och professor Thomas Mathiesens fängelse- och aktionsforskning har bidragit till att organisationen fortfarande är verksam 53 år senare. Mathiesen utvecklade aktionsforskningen till högsta internationella nivå och uppmärksammade alltid vad som hände med de utstötta på gatan och i institutionerna: under KROM:s arbete mot lösdriverilagstiftningen på 1960- och 1970-talen, under de sammandrabbningar och den sociala oron som på 1980- och 1990-talen slogs ner med polisvåld och samtida rasprofilering och nya fiendebilder i kriminalpolitiken.

Kriminaliserad självmedicinering

Första gången KROM lyckades i sin kamp mot straffet var 1970 när man i samarbete med narkotikapolitiska aktionsgrupper bidrog till avskaffandet av lösdriverilagens kriminalisering av offentlig alkoholberusning. Detta var Norges tydligaste klasslagstiftning i vilken samhällets utstötta, de med alkoholproblem, utan bostad och arbete blev internerade i tvångsarbetsfängelser upp till två år för ”behandling”. Och nästa gång de påträffades berusade skickades de tillbaka för ny ”behandling”.

Under många år har det förts en kamp för avkriminalisering av liknande klasslagstiftning om andra former av berusning. Statens insatser mot den demoniserade ”narkotikan” har sprängt alla gränser för användningen av straff och skapat en enorm polisinsats och strafförföljelse av de svagaste och mest utslagna grupperna i Norge. 2021 var det nära att man fick igenom avkriminalisering av eget bruk av narkotika i Norge, på samma sätt som med avskaffandet av lösdriverilagen, men socialdemokraterna svek till slut sin samhälleliga uppgift och stöttade i stället de mest reaktionära straffivrande politikerna. Kampen för avskaffande av bestraffning för användning av berusningsmedel visar därför hur viktigt det är för abolitionismens framgångar att försöka avskaffa straffet i dess helhet.

Den allomfattande narkotikakontrollen har försett fängelserna med ett nytt medel för att kontrollera fångarna, nämligen den mest primitiva tekniken för att identifiera de ”orena”. Urinprovet har blivit fängelsets grundläggande kontrollteknologi: att få fången att pissa ”rent” utgör ett fördummande och perverterat test av fångens moral och vilja att bli rehabiliterad.

På ett teoretiskt och ideologiskt plan innebär den så kallade differentieringsprincipen att fångbefolkningen ska behandlas som individer och att de som försöker lämna kriminaliteten ges belöningar, men i praktiken sker en mekaniskt implementerad diskriminering av de svagaste och mest sårbara fångarna – helt parallellt med ingripandepolisens förföljelse av de svagaste på gatan. Droganvändande fångar bestraffas och sätts i isolering på särskilda avdelningar för att ”skydda sig själva och omgivningen från spridande av narkotikan”. Med goda föresatser kan man alltid flytta gränserna för vilka ingrepp i människors liv och tillvaro som är möjliga. Narkotikapolitiken har skapat en renässans för straffapparatens kraftigaste medel – kontroll och isolering – och den så kallade drogbehandlingen har flyttat in i fängelserna. Differentieringsprincipen föreskriver den smala drogfria vägen tillbaka till friheten, men tar inte hänsyn till den skadliga effekt i form av intensifierad kontroll den för in i fängelset. De som kan anpassa sig till kraven får lättnader i straffet – alltså något som tidigare var en rättighet för alla. Men de som tvingas självmedicinera med illegala droger bestraffas internt i fängelset – utan rättssäkerhet.

Cynismens renässans i kriminalpolitiken

KrumKromKrim har varit ett upplysningsprojekt och har dokumenterat revorna i de skandinaviska ländernas så kallade välfärdsstater – som alltså visat sig innehålla en fördold kontrollstat med udden riktad mot samhällets utstötta och sårbara. Eftersom politikerna idag tagit steget in i den kriminalpolitiska cynismen är denna kontrollstat inte längre dold – mot bättre vetande om fängelsets skadeverkningar väljer de ändå att höja straffen, eftersom ökande repressalier är systembevarande och ger politiska fördelar i form av fler röster. Men: kravet på vedergällning kräver stöd i den allmänna opinionen – och nordisk kriminologisk forskning har visat att när folk får reda på vilka som straffas och varför är de inte så blodtörstiga och straffivrande som politikerna tror att de är. Att upprätthålla skrämselbilder är därför en förutsättning för cynismens kriminalpolitik, medan abolitionismen i stället måste använda motmakten i dokumentation och upplysning. 

Fängelseabolitionisternas imponerande insats på 1960- och 1970-talen innebar att det spreds ett visst tvivel om huruvida fängelset och straffskärpningar verkligen hade den påstådda effekten. Men, strafftanken var bara tillfälligtvis misskrediterad. Myndigheterna växlade snart spår och slog in på dagens väg med dramatisk utveckling av fängelsesystemet – där inget straff är för högt. Dessutom har idén om terapeutiska fängelser snabbt fått fotfäste i Norden, och från USA hämtas kognitiva program och kvasipsykologiska metoder som fångvaktarna får lära sig på dyra kurser. Programverksamhet i fängelset har blivit en lukrativ business, som sällan utsätts för någon kvalitetskontroll. Föreställningen att drogberoende människor kan återuppbyggas genom att tvingas in i isolering blev en gåva till fängelsesystemet. Moderna socialvetenskapliga tekniker inkluderades i fångvaktarnas vidareutbildning, och mycket av den kantiga och konfrontativa yrkesrollen kom att försvinna. Maktanvändningen kamouflerades i stället bakom inlärd empati och psykologiserande från fångvaktarnas sida – vilka saknar gränser för hur ingripande och manipulerande de kan vara i relation till människor i en utsatt och maktlös situation.

Fängelseabolitionism genom reform och revolution

För politiker har kriminalpolitiken den fina fördelen att den framförallt drabbar människor som deras kärnväljare inte tycker om och känner sig otrygga av. Detta skapar utrymme för förenklande utspel som bara migrationspolitiken kan konkurrera med. Och om man lyckas koppla samman utlänningar med kriminalitet blir det politisk bingo. Historien ger otaliga exempel på hur politiker kan öka sin popularitet genom skarpa utspel mot de föraktade och utropa oss till samhällets fiender. Nordiska politiker, även på vissa delar av vänstersidan, har kommit att ansluta sig till en internationell utveckling mot en allt mer högerpopulistisk kriminalpolitik. Det handlar numera inte om att presentera lösningsförslag för verkliga problem, utan i stället om att ta fram förslag som kan få genomslag i den medieburna konkurrensen. Därför måste vi stärka fängelseabolitionismen, inte bara för fångarnas skull, utan för hela samhällets, genom att verka både för fängelsereformer och för den nödvändiga sociala revolutionen.