“Den största utmaningen för pedagogen är inte att diskutera om (ut)bildning kan eller inte kan, utan diskutera var den kan, hur den kan, med vem den kan; det är att erkänna de gränser som dess praxis inför. Utmaningen är att inse att pedagogens arbete inte är individuellt utan socialt och förekommer i den praktiken som hen är en del av. Det är att erkänna att (ut)bildning, även om den inte är nyckeln, är en oumbärlig spak för social förändring. Det är att erkänna att det finns möjliga politiska rum, institutionella rum som kan ockuperas av pedagoger vars dröm är att förändra den orättvisa verkligheten som de dagligen lever i, så att rättigheter kan erövras och inte fås som en gåva.”

– Paulo Freire

Det är ytterst angeläget och brådskande att idag komma ihåg vad Freires pedagogiska och samhällsförändrande arbete innebar. Giltigheten i Freires tankar är direkt kopplad till det faktum att ojämlikheterna och våldet han fördömde inte har försvunnit, i stället ser vi att ojämlikheterna och våldet intensifierats. Därför skulle jag här vilja göra en reflektion över hur viktigt det är att fortsätta kämpa för kritisk och frigörande (ut)bildning i det nuvarande chilenska sammanhanget.

Den feministiska folkbildaren Claudia Korol skriver att ”folkbildningen har fortsatt att vända upp och ner på sig själv” och fortsatt att vara i dialog med feministiska idéer. Det är där man gjort det personliga politiskt och etablerat kritiska perspektiv på kapitalismen och hur den hänger samman med patriarkala och heteronormativa relationer i samhället.

Freire förminskade inte de olika former av maktojämlikheter han såg – och synliggjorde – när han formulerade De förtrycktas pedagogik. När marxister beskyllde honom för att inte erkänna klasskampen som historiens motor, besvarade han kritiken med att han ansåg att det även fanns andra motorer. Freire underströk vikten av att inte begränsa sig till enbart klasskampen.

Samtidigt fick Freire kritik från feministiskt håll efter De förtrycktas pedagogik. I sin uppföljande bok Hoppets pedagogik går Freire i dialog med kritiken. Han tar på sig skulden för att ha använt ett ”machospråk” i boken och för att han rättfärdigat användandet av ”mannen” som den universella människan – vilket han i Hoppets pedagogik anser vara ett kolonialt förhållningssätt och oförenligt med en progressiv ståndpunkt.

I Chile har den folkliga och kritiska pedagogiken aldrig upphört att vara levande, ändra form och återuppstå i de sociala rörelserna. Studentrörelsen har under de senaste 30 åren fördömt det nyliberala utbildningssystemet i Chile. Det är ett privatiserat system som tjänar marknaden och ett arv från Pinochets diktatur. Systemet har gjort tusentals chilenare skuldsatta i årtionden, ökat klassklyftorna och främjat individualism och meritokrati.

Från och med år 2011 växte kritiken av utbildningssystem som reproducerar sexistiska makthierarkier och som i stora delar saknar sex- och samlevnadsundervisning. Det är ett skolsystem som därmed förnekar och osynliggör icke-normativa sexualiteter. Kritiken av det rådande utbildningssystemet har utgjort en av de stora sociala konflikterna i Chile. Det var bland annat denna mobilisering som ledde fram till det som i maj 2018 växte till en feministisk flodvåg med genomslag i hela landet.

Mapucheurfolket, dekoloniala feminister och andra som i årtionden kämpat mot ett kolonialt, rasistiskt och antifeministiskt utbildningsystem protesterade nu tillsammans mot den eurocentriska logiken som tycktes återskapa fiktionen av ett chilenskt samhälle vars ”utveckling” åstadkommits ”tack vare” landets koloniala historia och den rådande nyliberala ordningen, en logik som fram till idag osynliggjort och systematiskt våldfört sig på ursprungsbefolkningarna.

Med den kortfattade och ofullständiga reflektionen ovan vill jag förmedla något av komplexiteten i våra sociala och politiska krav och våra anspråk i ett system vi inte vill ha. Vi vill återigen centrera frågan om vad som är målet och meningen med utbildning.

Studenter och feminister upprepar övertygelsen att målet med utbildning inte är att lyckas med att komma in på arbetsmarknaden. Istället är målet att forma kritiska subjekt som är socialt engagerade och vill vara med och skapa en social förändring med sikte på att kollektivt bygga upp ett mer rättvist och ”levbart” samhälle för alla grupper. ”Tills det är värt att leva” är ett slagord från de pågående sociala protesterna i Chile, och om detta är vårt mål är det dags att vi frågar oss vilken roll utbildning har i byggandet av en levbar värld.

När vi tänker på Freires idéer om folkbildning ser vi att betydelsen av (ut)bildning sträcker sig bortom och utanför de formella rummen där utbildning äger rum. [Med formell utbildning avses den som sker i klassrummet, som utgår ifrån läroplaner, ger meritvärden etc, medan informell utbildning är de kunskaper och erfarenheter som erövras utanför det etablerade skolväsendet, reds. anm.] Den kritiska och feministiska pedagogiken behöver finnas både innanför och utanför den formella utbildningen. Vi behöver vara kritiskt medvetna om hur det nuvarande utbildningssystemet konstruerar en motsättning mellan informell och formell utbildning. Vi får inte bortse från hur stor betydelse revolutionär kritisk pedagogik kan ha i praktiken inom den formella utbildningen, på universiteten, eftersom de som studerar där har stor påverkan på andra människors liv och på världen.

Frånvaron av kritisk pedagogik inom utbildningssystemet bidrar till att rasistiska, sexistiska och klassdiskriminerande tankemönster reproduceras och till och med inkorporeras i pedagogernas arbete inom den formella utbildningen. Detta har blivit särskilt tydligt under den feministiska flodvågen 2018, när universitetsstudenter protesterade mot sina lärares sexistiska, rasistiska och klasshatiska språkbruk. Att förändra den formella utbildningen är nyckeln om vi på allvar vill ta itu med ett system som återskapar ojämlikheter.

Om vi frågar oss varför det idag så sällan finns kritiska, feministiska, intersektionella och revolutionära idéer inne i klassrummet och varför dessa kritiska och feministiska idéer som syftar till frigörelse stött på hinder i det formella utbildningssystemet, ser vi att dessa idéer ersatts av liberala och avpolitiserade perspektiv på makt och genus.

Vilka är rädda för de förtrycktas pedagogik? Vilka är rädda för människors kritiska tänkande och för ett feministiskt (ut)bildningssystem?

Freires tankar utmanar den rådande makten. Vi har sett hur religiösa konservativa från högern höjt sina röster mot Freires tankar i Brasilien. Ultrahögerorganisationer som till exempel Escola sem Partido har försökt förbjuda att Paulo Freires texter läses i skolor i Brasilien. En del tar sin utgångspunkt i en felaktigt framställd idé av vad ”genusperspektiv” är. I många länder i Latinamerika finns grupper som vill bojkotta likabehandlingsplaner och sex- och samlevnadsundervisning i skolor. Till dessa grupper hör extremhögern, men de innefattar även evangelister och katoliker eller civila rörelser såsom Padres objetores som finns i Chile och Colombia.

Rädslan hos dessa grupper kastar samtidigt ljus över de möjligheter som en kritisk, feministisk folkbildning kommer fortsätta att ha. Hoppets pedagogik är kanske mer brådskande idag än någonsin och skulle kunna ge näring till de sociala protester som just nu pågår i olika delar av världen. Den skulle kunna omvandla det djupa missnöjet till handlingar som skapar förändring och utrymmen där konstruktiva kritiska dialoger pågår, där vi möts och låter en bättre värld ta form, en mer levbar plats för alla.

Vi som kritiserar det chilenska utbildningssystemet anser, precis som Paulo Freire före oss, att utbildning ska vara en frigörande praktik, en medvetandegörande reflektion, och möjliggöra för människor att förändra de sammanhang och det samhälle de är en del av. De förtrycktas reflektioner kring sina erfarenheter blir då inte bara en övning som man intellektualiserar kring, utan en reflektion som leder till handling: agerande som i sin tur aldrig upphör att vara föremål för kritisk reflektion.

”Motståndet handlar inte bara om att stå ut, utan om att bygga upp något nytt” står det i en muralmålning av zapatisterna. Just att bygga något nytt är en enorm utmaning som vi möter i protesterna som idag är mer massiva än någonsin och möts med en brutal repression.

Hur går vi vidare från dystopierna som vi lever i till att bygga de utopier som vi önskar leva i? De omfattande protesterna har inneburit ett uppvaknande för ett folk som aldrig förr har intresserat sig för att förstå konstitutionen från Pinochets tid, som fortfarande styr vårt land. Folk som nu vill veta på vilket sätt nyliberalismen inverkat på lagstiftningen och på institutionerna i landet.

Jag skulle vilja avsluta med två slagord som översvämmar våra gator: ”De som endast har individuella ambitioner kommer aldrig att förstå sig på en kollektiv kamp” och ”Nyliberalismen föddes och kommer att dö i Chile.”

Översättning: Paula Aracena

Illustration: Alexandra Falagara