RECENSION

≈ [Ungefär lika med]
Regi: Farnaz Arbabi
Manus: Jonas Hassan Khemiri

≈ [Ungefär lika med] följer samma recept som Khemiris tidigare pjäser. Enkel men snygg scenografi, flera parallella historier som på ett eller annat sätt vävs samman, med komplexa karaktärer som är lätta att tycka om. Tempot är högt och det är ofta roligt på ett absurt sätt.

Pjäsen vill tala om det ekonomiska systemet, om ojämlikheten och om hur den gör pengar till en sådan central del i allas våra liv, oavsett om vi vill det eller inte. Vi får möta hemlöse Peter som tigger i tunnelbanan, Ivan som inte kan fatta att han får en helt ny oanvänd vinterjacka och Martina som börjar plocka pengar ur kassan på tobaksaffären där hon jobbar.

Efter pausen får alla vi som känner oss oroliga för vår ekonomiska situation räcka upp handen. Jag och min kompis gör det. Inte så många andra. Pjäsen vill visa, och den säger det rakt ut, att fattigdomen inte är vacker. Den är inte ädel och den gör ingen fri. Men allt är också så snyggt. Kulisserna, skådisarna, publiken. Kanske är det därför jag inte blir lika berörd som jag egentligen borde bli. Eller så handlar det om att jag helt enkelt inte varit så pank som de pratar om på scenen, eller om att jag försöker förtränga att jag mycket väl snart kan bli det.

Jag vill, men jag känner inte riktigt lika starkt för karaktärerna som jag gjort i Hassen Khemiris tidigare pjäser. Jag hade önskat att de vore färre och att var och en i stället hade fått mer utrymme. Vissa bikaraktärer hade kunnat skippas, allt behöver inte knytas ihop på slutet. Ett slut som i min smak dessutom blir kort och melodramatiskt.

Trots dessa invändningar är ≈ [Ungefär lika med], i regissören Farnaz Arabis tappning, modern teater på en helt egen nivå. Alla skådespelare lyser, ingen nämnd ingen glömd. Den starkaste scenen för mig är när Andrejs mamma inte kan njuta av champagnen han köpt för att fira sin examenförrän hon får veta att det egentligen bara är mousserande vin som kostade 65 kr. Strax efter får vi lära oss att det tar 32 000 år att betala av en skuld på en trillion dollar, förutsatt att man betalar en dollar i sekunden. Och att det runtom i världens skatteparadis finns ungefär 21 trillioner dollar undanstoppade.

Jag antar att pjäsen vill vara radikal ­- den ekonomiska ojämlikheten är ohållbar och fattigdomen skapar lidande och stress. Några lösningsförslag presenteras dock inte och kanske är det inte heller teaterns uppgift, men det gör att pjäsen inte blir lika besvärande. Och jag undrar hur pjäsen uppfattas av dem som inte ville krossa kapitalismen redan innan de såg den.

 

RECENSION’

Böcker

Tolerans – 29 röster mot rasism (Hydra förlag) Redaktörer: Elcim Yilmaz, Krister Insulander och Donald Boström.

 Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010–2014 (Natur & Kultur) Redaktörer: Lawen Mohtadi och Devrim Mavi

Det finns troligen mycket intressant som kan sägas om svensk modern historia vid en tillbakablick på perioden 2000–2014. Men jag undrar om inte debatten om rasism och antirasism kommer att ha en central plats i en framtida historieskrivning.

Statsvetaren Jan Jämte menar i sin avhandling om de svenska antirasistiska rörelsernas historia att den fjärde och sista största mobiliseringen mot rasismen i Sverige kulminerade i bildandet av organisationen Centrum mot rasism (cirka 2003). Det var också i samband med Alliansens valtriumf 2006 och indragningen av stödet till organisationen som denna kraftsamling ebbade ut.

Ett tag surfade denna fjärde våg av antirasism vidare på den debattvåg som forskare bakom Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering gav impuls till runt 2005–2006. Sverige präglas av strukturell diskriminering och institutionell rasism, sade expertutredarna och samlade stöd i huvudsakligen kritisk forskning. Utredningen stoppades bort i en dammig och mörk hylla på regeringskansliet. Utredaren blev misshandlad på öppen gata.

I valet 2006 fick Sverigedemokraterna (SD) knappa 3 procent i riksdagsvalet och nära 300 mandat i kommuner och landsting. I valet 2010 tog sig partiet med 5,7 procent in i riksdagen och än fler lokala politiska församlingar. Onekligen satte valet 2010 fart på debatten om svensk rasism och antirasistiska strategier, denna gång bland en bredare krets än the usual suspects i akademin. Två nyutkomna volymer samlar delar av denna debatt och markerar också på olika sätt en mobilisering mot SD inför valet 2014.

Tolerans – 29 röster mot rasism som redigerats av två medie- och managementkonsulter och en fotograf har syftet att ”manifestera att vi i Sverige står upp mot rasism oavsett vad den kallar sig” med målet att försvara ”ett tolerant samhälle”. Flera av texterna är tidigare publicerade debattartiklar och krönikor. Några få är nyskrivna av bland andra integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och Carin Jämtin (S). En bred politisk samling av ställningstaganden mot rasism, kryddad med vardagsberättelser och allmänna reflektioner, gör boken till en konventionell moralisk vädjan till allmänheten att ”tolerera” alla människor. Redaktörerna menar att texterna visar ”att antirasism inte handlar om höger eller vänster” utan ”om oss alla”.

Den huvudsakliga kritiken mot denna konventionella antirasism som hävdar en form av icke-politisk tillhörighet och framför en moralisk appell för det mycket tveksamma målet ”tolerans”, är att den i hög grad är en liberal politisk ståndpunkt. Om än en mycket urvattnad sådan. Den liberala antirasismen är, bland annat med tanke på SD:s framgångar i valet 2014, en återvändsgränd.

Starkare och skarpare texter har samlats i Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010–2014, i redaktion av Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Boken samlar texter under sex teman: SD i riksdagen, Utöya, Reva, rasstereotyper, antiziganismen och protesterna och ger så en fragmentarisk bild av de senaste årens skildringar och debatter om hur rasismen gestaltar sig.

Agendan är inte lika tydlig. Liksom för toleransbokens redaktörer är det manifestationen i Kärrtorp 2013 som inspirerat, samt demonstrationer, aktioner och manifestationer runt om i landet mot rasistiska och nazistiska partiers kampanjer.

Antologierna ger en bra bild av antirasistisk debatt de senaste åren. De visar att SD har väckt mångas intresse för diskussioner om rasism. Men vissa av de mer emotionellt kraftfulla texterna ser jag också som ett försök att ta itu med den fortsatt utbredda förnekelsen att rasismen är en strukturell företeelse. Kanske kan en del av dessa texter citeras i framtida historieskrivning av svensk politik och perioden då allt fler började se och frukta rasismen på allvar.

Det böckerna får mig att tänka på är vilken antirasism vi vill ha nu när en ny våg formas. Om texterna är centrala stämmer Jan Jämtes ord att det senaste decenniets antirasism kan ses som ”reaktiva, kortvariga emotionella utbrott”. Jag hoppas på något mer. En kraftigare antirasism med en konkret och tydlig politisk agenda, med målet att fördela makt och resurser jämlikt och med kraft att mobilisera en stor folkrörelse för att bekämpa rasism i samhällets alla hörn. Jag börjar redan tänka på vilka texter denna kraftsamling kräver.

Föreställ dig en äldre, vit heteroman med bister min i en pompös vit peruk och ämbetsdräkt. Föreställ dig att han säger åt en lesbisk svart kvinna att hon, trots sina samkönade relationer och erfarenheter, inte är homosexuell ”äkta lesbisk”. Föreställ dig att detta accepteras som en juridiskt godtagbar anledning för att utvisa denna lesbiska svarta kvinna till Nigeria där hon riskerar att fängslas eller dödas.

Du behöver inte föreställa dig: det är på riktigt.

Aderonke Apata flydde från religiös förföljelse och homofobiska attacker i Nigeria för nästan tio år sedan. När hon försökte att börja på ny kula i Storbritannien, blev hon upptäckt och fängslades i nästan ett år under vidriga förhållanden på förvaret Yarl’s wood. Förhållandena där är så usla att många förvarstagna asylsökande och migranter blir självmordsbenägna. Andra börjar tänka att det vore bättre att återvända till de länder som de har flytt ifrån.

I samband med att någon söker asyl för att undkomma Nigerias extrema nya lag som gör homosexualitet till ett brott, avslöjas omfattningen av Storbritanniens institutionaliserade homofobi. Extremt opassande utfrågningar tvingar asylsökande personer att avslöja intima detaljer kring åtrå, sexuella beteenden och tidigare relationer. De obekväma vittnesmål som dessa kränkande intervjuer resulterar i används sedan mot asylsökande hbtq-personer. Eventuella motsägelsefulla detaljer, bisexualitet, relationsproblem, internaliserad rädsla inför att vara homosexuell, svårigheter att komma ut eller valet att stanna kvar i garderoben framställs sedan som bevis motasylsökandes “påståenden” om att de är hbtq.

Över en kvarts miljon människor har undertecknat protestlistor som kräver att Storbritanniens inrikesminister Theresa May gör något åt problemen. En utredning har beställts, men hbtq-personers liv är i fara. Risken är fortfarande överhängande att Aderonke utvisas i denna bristfälliga och homofobiska process.

Vid sidan av framgångarna för brittiska Ukip och franska Front National i valet till Europaparlamentet i maj, var det Dansk folkeparti som utgjorde den tredje ”framgångssagan” för extremhögern. Med 26,6 procent av rösterna är de det extremhögerparti som fick högst andel av rösterna i sitt land och det enda i Skandinavien som fick flest av sitt lands mandat i EU-parlamentet (fyra av tretton).

Danmark, som traditionellt ses som ett frisinnat land, som alltid hamnar högt på rankningar över västvärldens lyckligaste länder, som får beröm för sin välfärd och jämställdhet och tidigare har setts som vänligt inställt till flyktingar, har uppenbarligen genomgått stora förändringar. Förr när jag berättade för folk att jag var uppvuxen i Danmark brukade de fråga mig om den offentliga sektorn och den kostnadsfria utbildningen. Numera frågar de mig om rasismen. En svart kollega berättade till och med för mig nyligen att han alltid har varit lite rädd för att besöka Danmark.

När mina föräldrar kom till Danmark på 1980-talet som politiska flyktingar, såg det sociala klimatet annorlunda ut. De fick boende, bidrag till möbler, gratis undervisning i danska och tillgång till vuxenutbildning. Även om samhället präglades av okunnighet kring utländska kulturer – min mor fick regelbundet höra kommentarer som ”du har bara två barn, jag trodde att sådana som ni hade massor av barn” – var inställningen gentemot invandrare definitivt mer välvillig än fientlig.

Men under de senaste decennierna har den danska extremhögern utvecklats snabbt och dess framgångar i EU-valet är inte helt oväntade. Det här är landet som stod för Muhammedteckningarna 2006 och nyligen skapade rubriker med sitt förbud mot halalkött, ett förbud som motiverades med argument om djurens välfärd, trots anklagelser om grymma förhållanden inom landets grisindustri.

År 2011 samarbetade jag med den Londonbaserade tankesmedjan Demos kring en studie av Dansk folkeparti. Vid det laget var partiet redan Europas mest framgångsrika högerextrema parti, stödparti till koalitionsregeringen i egenskap av Danmarks tredje största parti. I en enkätundersökning svarade 500 av deras Facebookvänner att motstånd mot invandring, anti-islamism och försvar av välfärdssystemet var de främsta orsakerna till att stödja partiet. Dansk folkeparti har inte bara gjort dessa frågor till sina utan dessutom bedrivit en mycket effektiv PR-kampanj. Trots anklagelser om att en del av partiets medlemmar också var medlemmar i våldsbejakande nazistiska grupper (vilket bekräftades i intervjuerna som vi genomförde), har Dansk folkeparti lyckats positionera sig som ett icke-rasistiskt parti, som endast kritiserar integrationspolitiken och EU:s dominans.

Under våra intervjuer med högerextrema grupperingar var följdverkningarna av Dansk folkepartis metoder uppenbara. Till och med de minsta extremistgrupperna var duktiga på PR. En av deras ledare, som ansåg att alla icke-danskar skulle utrotas (vilket jag antog innefattade mig själv), skickade ett sms till mig efter vår intervju för att säga att det hade varit ett nöje att träffa mig.

Och denna hållning av ”icke-rasistisk integration” har uppenbarligen påverkat den danska mentaliteten. En dansk kille sa nyligen till mig – vilket jag tolkade som ett försök till raggningsreplik – att jag var ”politikernas ideala, eftertraktade typ av invandrare”.

Förutom att framställa sitt anti-islamistiska budskap som liberalt, som ett försvar för yttrandefrihet och i synnerhet jämställdhet, har Dansk folkeparti positionerat sig som partiet som kämpar för ”vanliga” danskar. Den av partiets ledare som suttit längst, Pia Kjærsgaard, som tidigare arbetat inom vården, kallades “Mamma Pia”. Hon sågs som motsatsen till elitpolitiker från medelklassen. Landet tycks längta efter den romatiserade jämlika politik som det en gångs ansågs ha.

Till sist har Danmark, precis som resten av Europa, utsatts för stora nedskärningar på senare år och i egenskap av ett land som tidigare prisades för sin välfärd verkar befolkningen känna att de har mer att förlora än andra. Det lilla landets rädsla för globalisering verkar vara lika mycket en rädsla för nyliberalism som för mångkultur, men tyvärr utgör det senare en mycket enklare syndabock.

Men ingen av dessa förklaringar får avleda uppmärksamheten från vad partiets seger betyder. Under de år som partiet stödde koalitionsregeringen, var dess politiska genomslag enormt. Andelen asylansökningar som godkändes sjönk från 60 procent till miniminivån i FN:s flyktingkonvention; vistelsetiden som krävdes för medborgarskap höjdes från tre till sju år; “naturaliserade” medborgare tvingades att bo i Danmark i 28 år innan de fick återförenas med sin make/maka och det gjordes försök att återinföra gränskontroller mellan Danmark och Tyskland respektive Sverige, i vilket innebar ett brott mot Schengenavtalet. De extrema migrationslagarna anklagades till och med för att bryta mot de mänskliga rättigheterna av Danmarks institut för mänskliga rättigheter. Självklart har framgångarna också betydelse för det danska civilsamhället.

Bilden av Danmark som ett rasistiskt land saknar inte helt grund. Trots alla Dansk folkepartis försök att ompositionera sig, har partiet rasistiska och till och med nazistiska rötter. Dess inflytande i Danmark och EU är skrämmande och måste tas på allvar.

Är Sverige på väg tillbaka till 1990-talets nivåer av högerextremt våld? Kanske är det vår tids korta historiska minne som gör att många i Sverige tror att terrorism är ett fenomen som uppstod den 11 september 2001. Oroväckande nog är det bara ett fåtal som minns den fruktansvärda tid som Sverige gick igenom på 1990-talet.

På 1990-talet utgjorde ”kostymnazisterna” i Sverigedemokraterna (SD) – efterföljarna till nynazistiska Bevara Sverige Svenskt – en av bitarna i ett pussel som i övrigt utgjordes av öppet våldsbejakande organisationer som Riksfronten, Stormnätverket, Nationalsocialistisk Front (NSF) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

I dag kan man i stort se samma mönster, med en avgörande skillnad. Sverigedemokraterna, som sedan 2005 leds av Jimmie Åkesson, ses inte längre som hemmahörande i samhällets ytterkanter. Genom att ta avstånd från sina nynazistiska rötter samtidigt som partiet håller fast vid sin traditionella xenofobi och antimuslimska rasism har SD skapat sig en ny image som ett migrationskritiskt parti, liknande Dansk folkeparti. Med 20 ledamöter i riskdagen tenderar partiet att provocera snarare än att öppet försvara våld.

SD:s satsning på den parlamentariska vägen till makt har haft konsekvenser både för den svenska politiska kulturen i allmänhet och för politikens utkanter, där högerextremismen har blivit mer fragmenterad och mer våldsam till följd av SD:s framgångar. En del tidigare SD-medlemmar har gått över till Svenskarnas parti, SvP. Andra rörelser på högerkanten är Swedish defence league och Svenska motståndsrörelsen, SMR, som de senaste två åren stått för en hot- och våldskampanj riktad mot antifascister och till och med framstående socialdemokrater.

Lyckligtvis har Sverige ännu inte återgått till den bombkampanj och terror som extremhögern stod för under 1990-talet. Men en växande antirasistisk, antifascistisk rörelse riktar strålkastarljuset mot något som många av offren uppfattar som en tidig form av terror. Alla varningstecknen finns där – Peter Mangs skjutningar i Malmö, attacker mot asylmottagningar, rasistiska och homofobiska incidenter, ett ökat antal attacker mot moskéer och judiska gravplatser. En rad personer längs med hela den politiska skalan har också utsatts för attentat. Mona Sahlin utsätts regelbundet för hot på gatan av nynazister som kallar henne ”förrädare”. I januari i år misshandlades en 16-åring medlem av SDU, som hade uttryckt sitt stöd för invandring offentligt, av två män med rakade huvuden. I Finspång hittade en kvinna en yxa som var fastkilad i hennes dörr intill en Davidsstjärna och det ditklottrade meddelandet ”Försvinn”. I september 2013 attackerades en afrosvensk man på en gångbro i Malmö och antirasisten Showan Shattak och fyra andra misshandlades efter årets 8 mars-demonstration i Malmö.

När man ser på dagens Sverige genom 1990-talets lins infinner sig en oroväckande känsla av déjà vu. På 1990-talet samlade fascister på sig vapen och sprängämnen, skapade kontakter i Europa och övriga världen, och vissa reste utomlands för att agera legosoldater. I dag stoltserar både Svenskarnas parti och Nordisk ungdom med sina kopplingar till Gyllene gryning, vars grekiska politiska ledare just nu sitter i fängelse för att ha startat en brottslig organisation, samt för vapenbrott. Det är känt att minst fyra svenska nynazister kämpar med den ukrainska insatsstyrkan Azod, vars flagga innehåller nazistiska symboler och vars mål är en fascistisk diktatur i Ukraina. Svenska Ukrainafrivilliga stoltserar med sin insats för att ”skapa ett fascistvänligt Ukraina” och därmed ”säkra framtiden för våra vita barn”.

På 1990-talet var Sverige internationellt känt som en av världens största producenter av rasistiskt material och vit makt-musik. I dag är sociala medier den främsta kanalen för samma typ av hat.  Statens Medieråd rapporterade 2013 att de sju mest lästa högerextrema sajterna i Sverige har 145 000 unika besökare per dag, sju gånger fler besökare än alla riksdagens politiska partier sammanlagt.

Blinda fläckar, samhällets normer och strukturell rasism

Men var står underrättelsetjänsten och polisen i allt det här? På 1990-talet fick Sverige kritik från den antifascistiska tidskriften Searchlight för lathet inför det fascistiska hotet. Searchlight hävdade att Sverige var det enda landet i Europa där terrorister fick polistillstånd för att hålla torgmöten. Samhällets normer var onekligen alltför toleranta mot nynazismen. Inom socialpolitiken sågs högerextrema skinnskallar som offer som behövde föras tillbaka in i mittfåran med hjälp av ”positiv nationalism”. Medan problemet med organiserad fascism i Sverige bagatelliserades, beskylldes antirasister ofta för att göra saker värre genom att ”stämpla” och ”stigmatisera”. Stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och grundade 1995, må vara hyllad i dag, men under sina första år stämplades den som splittrande. Ur Expos synvinkel på 1990-talet var polisen en del av problemet genom sitt systematiska misslyckande med att skydda medborgarna från högerextremt våld.

Har sakernas tillstånd förändrats i någon större omfattning? Svaret från Sveriges växande antirasistiska, antifascistiska rörelse blir ett rungande nej. Även utifrån går det att konstatera att inget tydligt brott med det förflutna har gjorts, utan att kulturella normer med en övertolerans mot fascism på många sätt har fortsatt. Men det som verkar annorlunda i dag är uppsvinget för aktivism mot strukturell rasism inom polisen, och myndigheternas defensiva respons. Tydligen ses de som synliggör rasism eller kräver reformer inom polisen som ett hot.

Ett antal fall har avslöjat strukturell rasism inom polisväsendet och kopplingar görs mellan rasprofilering, polisens misslyckande med att komma tillrätta med rasistiskt våld och en större institutionell brist på respekt för minoriteters medborgerliga rättigheter. Först handlade det om kontroversen kring Operation Reva. Sedan dog en 69-årig man i häktet i maj 2013 efter att ha blivit skjuten i huvudet i sitt hem av poliser i Husby. I september 2013 avslöjades Skånepolisens så kallade romregister som innehöll namnen på över 000 romer varav många var barn. I november samma år publicerade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, sin officiella utredning om registret där det slogs fast att det var baserat på brottslighet, inte etnicitet och att registrets ursprungliga, legitima syfte var att förebygga brott.

SIN:s slutsatser visar på en sluten tankeprocess och en stark tendens bland makthavare i Sverige att förneka att strukturell rasism existerar. SIN-utredarna utgick ifrån den farliga och stereotypa idén att det i sig var legitimt att sammanställa en databas över romer. Sedan bagatelliserade de farorna med att hantera data som grundar sig på rasistiska fördomar, för att legitimera ett system av rasprofilering som både är självbevarande och smittsamt. Ett register som började med insamling av data över romer som inte nödvändigtvis dömts för något brott, men bara misstänktes för brottsligt samröre, ledde till insamlandet av allt mer data över icke-romer vars enda brott var samröre med romer, antigen genom giftermål eller andra ”sociala relationer”. Detta understryker att romer i Sverige ses som en ”misstänkt grupp”. Medan regeringen till en början accepterade SIN:s slutsatser, finns en strimma av hopp i det faktum att JO har uttryckt sitt missnöje med SIN och att en ny utredning verkar sannolik.

Det går att se ett samband mellan 1990-talets fullständiga misslyckande med att lagföra våldsamma fascister och myndigheternas svaga system för att hantera hatbrott i dag. Under 1990-talet behandlades rasism som bidragande faktor vid våldsbrott allt för ofta utifrån förövarens perspektiv. Sociala problem och avsaknad av en positiv identitet sågs som förmildrande omständigheter kring brottet. I dag må vi ha gjort framsteg i bemärkelsen att rasistiska våldsdåd behandlas som hatbrott av polisen. Men allt för ofta sammanfaller domen vid hatbrott inte med det faktiska brott som har begåtts. Det tycks definitivt vara fallet när det gäller attacken på gångbron i Malmö, som polisen tydligt betecknade som ett rasistiskt hatbrott. Ändå lades åtalet för själva hatbrottet ner. När det gäller det livshotande knivdådet mot Showan Shattak, har antirasister hävdat att ”nazisterna uppenbarligen hade letat efter möjliga offer hela kvällen” och att om polisen hade agerat mer proaktivt hade de kunna förebygga mordförsöket.

Säkerhetspolisen Säpo tycks se terrorism som en utländsk import. Arun Kundnani konstaterar att detta är västerländska underrättelsetjänsters främsta reflexartade respons. De betraktar terrorism som en extern ideologisk skapelse med rötterna i en främmande kultur, som placeras i en ”i grunden vänligt sinnad västerländsk kulturell miljö”. När Säpo i februari fick frågan från Expressen varför de inte följde fascister som reste till Ukraina blev svaret att ”Säkerhetspolisen intresserar sig endast för svenskar som reser för att delta i terrorrelaterad verksamhet i andra länder (exempelvis al-Qaida-inspirerade grupper i Syrien).”

Samtidigt växer antifascismen inte bara bland aktivister på gatan, utan som grundvärdering hos samhällets breda lagrer. Feministiskt initiativ fick fem procent av de svenska rösterna till EU-parlamentet med sin paroll ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. FI red på en våg av antirasistiska aktiviteter, inte bara bland unga idealistiska antifascister utan även bland yrkesverksamma och inom offentlig sektor. Varje gång SD har försökt att besöka skolor och andra offentliga verksamheter har de mött motstånd. När SvP meddelade att de tänkte hålla en första maj-demonstration i Jönköping slöt hela staden upp bakom motrörelsen. Och i samband med Jimmie Åkessons valturnéer under året har tusentals personer i hela landet samlats på gatorna för att bokstavligen vända ryggen åt partiledaren.

Partiskhet och förvrängningar

Vad har då regeringens svar på denna uppgång i antifascistisk aktivitet varit? Den antirasistiska mobiliseringen på gatorna växer. I brist på polisskydd är många, särskilt ungdomar, måna om att försvara antirasistiska värderingar och bryta mot normen som tolererar rasism. De försvarar det offentliga rummet, är kritiska mot polisens sätt att förhålla sig till nynazister och anklagar dem för passivitet gentemot rasistiskt våld. Samhället blir allt mer polariserat. Och justitiedepartementets svar är framför allt ett handlingsprogram som konstigt nog ignorerar evidensbaserade förhållningssätt och istället ser vänsterextremt, högerextremt och islamistiskt våld som del av samma fenomen.

Trots att Sverige endast har upplevt ett fall av dödlig islamistisk terror – självmordsbombarens attack mot centrala Stockholm december 2010 då förövaren dog och två personer skadades – har underrättelsetjänsten inte gjort någon hemlighet av det faktum att deras enda fokus är radikaliseringen av unga muslimer, vilket konstateras ovan. Justitiedepartementets nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism från 2011 kan vid en första anblick verka mer balanserad och därmed mindre ideologisk. Men vid en närmare läsning uppenbarar sig en strukturell partiskhet utifrån departementets val att se så kallade autonoma rörelser, vit makt och islamism som jämställda hot. Därefter blir fördomarna mot unga tydliga, då vi får veta, helt utan belägg, att sympatisörer både till höger och vänster har en liknande åldersprofil där ”anti-demokratiska attityder” får ”ett visst fotfäste bland vissa grupper av unga”. I resten av rapporten behandlas vänstern (orättvist) som det klart allvarligaste hotet. Högerextremismen begränsas till vit makt-rörelsen, samtidigt som anti-jihadister och andra nynazistiska och fascistiska trender, inte minst SD, utelämnas, och utvärderas som ett hot på nedgång som härstammar från en liten subkultur ”alltför svagt för att utmana vårt demokratiska systems grundläggande funktioner”. Samtidigt analyseras de autonoma inte som en rörelse men som en ”miljö” som är fientligt till ”marknadsekonomin”.

På så sätt inkluderas en rad aktiviteter på vänsterkanten i en allomfattande definition av autonom våldsextremism. Alla vänstersympatisörer blev därmed potentiella våldsextremister, från anarkister till fredsaktivister, från miljökämpar till djurrättsaktivister, från de som stödde antiglobaliseringsrörelser till de som kämpande emot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” (det vill säga feminister) eller de som hyste ”anti-amerikanska känslor” eller ”starkt negativa attityder gentemot Israel”. Rapportförfattarna antydde att det var sådana ”autonoma” aktioner som var det största hotet mot demokratin i Sverige, eftersom våldet som utfördes av unga vänsteraktivister (till skillnad från högerextrema) var planerat och den autonoma rörelsen hade både ”intention och kapacitet” att störa samhällsordningen, inrikta sig på företagare och entreprenörer samt hota demokratiskt valda politiker, främst från SD. Regeringens 15 punkter för att motarbeta högerextremism riktar sig främst mot ungdomar. Det tycks inte möjligt att någon som är äldre än 25-årsåldern skulle kunna vara ideologiskt driven eller extremist.

Sedan 2011 har Birgitta Ohlsson (FP), EU- och demokratiminister och en av rapporternas medförfattare, fortsatt sitt korståg mot unga människor, samtidigt som hon försökt att verka mer balanserad genom att modifiera sin tidigare analys av hotet från högerextremister. Hennes departement fick en del kritik efter en utredning bestående av femton experter på extremism. När slutsatserna publicerades i december 2013 under titeln När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism, tog tre av experterna avstånd. I en artikel på DN debatt påpekade Expos chefredaktör Daniel Poohl, forskaren Helene Lööw och Toleransprojektets grundare Christer Mattsson att de hade varit kritiska mot utredarnas förhållningssätt men att deras kritik inte hade tagits med i slutrapporten. Bland annat hade de alla vänt sig mot att olika former av extremism buntats ihop och påpekat att det inte bara gör dig blind för det som är specifikt för vänster-, höger- respektive islamistisk terrorism men också hindrar dig från att utveckla rätt verktyg för att motverka varje form av extremism för sig.

Poohl har framfört ytterligare tvivel kring rapportens rekommendationer till mig, för det första dess smala definition av politiskt våld, som oroar honom. Attentat mot asylmottagningar ökar i Sverige, men dessa och andra fall av rasistiskt våld behandlas inte som politiskt motiverade, säger han. Det betyder att rasistiska dåd som genomförs av vanliga medborgare utesluts från regeringens antiextrema ramverk. Rapportens fokus på unga människor var också djupt problematisk, menar Poohl, eftersom det bortser ifrån att fascismens ideologiska motorer i Sverige framför allt är äldre vita män. Han anser att samhällets farligaste ålderskategori bland männen är de som är över 50 år och upplever att de förlorar sina privilegier. Många av rapportens rekommendationer kretsade kring socialt arbete, där kommuner förväntades göra mycket av det förebyggande arbetet gentemot ungdomar. Men att lösningen på extremism skulle vara att bygga ut socialtjänstens befintliga arbetssätt, som används för att motverka sociala problem som drogberoende, alkoholism och psykosociala svårigheter, är en problematisk tanke, menar Poohl. ”Det bortser från hela frågan om ideologi som en faktor i våldsextremism”, säger Daniel Poohl. ”Just nu spelar ideologi roll. Den pragmatiska delen av den högerextrema rörelsen förespråkar inte våld, men en rad intellektuella propagerar för dess ideologi. Om du inte förstår den här skillnaden (att det inte bara handlar om att komma tillrätta med sociala problem), kan du inte vara effektiv.” Utifrån sett är förslagen om insatser från socialtjänsten förvånansvärt lika förhållningssättet hos det svenska Exit-programmet.

Harmoniseringen av statens och mediernas förhållningssätt

Hur är det då med svenska antifascister? Med tanke på att ministern vill att europeiska antiradikaliseringsprogram ska omfatta vänstern är det inte så långsökt att föreställa sig ett scenario där antifascister beskrivs i samma termer som nynazister, det vill säga som offer för en destruktiv subkultur, den här gången antirasistisk. Då skulle de erbjudas ett Exit-program med kognitiva behandlingar och tankeförändrande processer för att utforska deras missnöje och inte deras ideologi. Men än så länge finns det få tecken på att departementet ser antirasister som offer, tvärtom tyder allt på att främst rättsväsendets och polisens attityd mot antifascistiska manifestationer blir allt hårdare. Medierna intar också en strikt hållning där antifascistiska protester betecknas som exempel på vänsterextremism och fakta snedvrids. Uppenbarligen väljer medierna vinklingar som speglar regeringens inställning till att motverka extremism.

Redan i december 2013 syntes tecknen på en allt hårdare attityd från medierna i form av Sveriges Radios beslut att inte spela Kartellen och Timbuktus låt Svarta duvor & vissna liljor okommenterad, på grund av sin textrad om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Redan innan dess hade en händelse på Södermalm i november 2013, då en 60-årig kvinna kastade en gräddtårta på Jimmie Åkesson, mötts av en oproportionerlig, nästan hysterisk respons, då en del tidningar beskrev kvinnans motståndshandling som ett betydande hot mot demokratin. Politiker på vänsterkanten uppmanades upprepade gånger att ta avstånd från kvinnans agerande. Förtroendevalda började att tala om att våldet inte begränsades till fascister utan spreds ”över det politiska spektrat” och jämförde dåd som nynazisters misshandel av en 16-årig flicka med att en härdad, vuxen politiker vars kännetecken var rasistisk provokation fick en tårta i ansiktet. Detta skulle vara komiskt, om det inte vore för statens historiska misslyckande när det gäller högerextrem terror.

En månad senare blev relationen mellan medierna och delar av den antifascistiska rörelsen än mer spänd. Den fascistiska attacken mot en fredlig demonstration i Kärrtorp i december 2013 beskrevs av Sveriges Television och flera ledande tidningar som ett gängbråk, ett slagsmål mellan två lika våldsamma grupper. En av de militanta antifascister som var på plats, som av rättsliga skäl här endast kallas Joel, knivskar en av fascisterna i ryggen och dömdes senare till sju års fängelse för mordförsök. Endast ett fåtal i Sverige har betecknat Joels agerande som legitimt självförsvar. Däremot har många kritiserat rätten, som vägrade att acceptera fascisternas provokation som ett argument för ett lindrigare straff. Och den hårda domen mot Joel har jämförts med de milda straff (i många fall endast månader i fängelse eller samhällstjänst) som tilldelats de nynazister som initierade våldet.

Sannolikheten för att antifascisterna ska få Exit-behandlingen verkar alltså liten. Samtidigt kan den svenska staten knappast visa sitt stöd för antirasistisk kritik som tydligt pekar ut staten själv som medskyldig till högerextremismens tillväxt.

Not: Liz Fekete tackar Lotta Holmberg för hjälp med research, Natacha López för läsning av ett tidigare utkast och till Paul Lappalainen för tålamod med att svara på frågor. Denna text är en förkortad version av en rapport skriven publicerad på brittiska Institute of Race Relations hemsida: www.irr.org.uk.

 

”Livmodern är inte ett kärl som passivt hyser liv. Livmodern är en muskel som kapitalismen behöver för att reproducera sig. Kapitalet vill ha makten över alla produktionsmedel, inklusive livmodern. Kvinnokroppen är kapitalismens yttersta frontlinje” – Melina Sanchez, aborträttsaktivist i organisationen ”Seamos libres” som hjälper kvinnor göra säkra illegala aborter med misoprostol.

Paula Giddings skriver att det kanske minst kända sättet att bedriva motstånd mot slavsamhället i USA var de unga kvinnornas olika strategier för att slippa föda fram fler barn till världen. Kvinnorna skyddade varandra genom att låna ut redskap som kunde fungera som vapen mot våldtäkter, de äldre kvinnorna assisterade de yngre med preventivmedel och utförde aborter i hemlighet. Slavägarna som annars belönade gravida kvinnor med ledighet från arbetet blev upprört förvånade över bristen på nyfödda. De förslavade kvinnornas vägran att bli mödrar slog hårt mot slavägarnas ekonomi som hade räknat med en ny generation förslavade. Denna reproduktionens protest fick följder för hela slavsamhället som ekonomiskt system. I slavsamhället ville slavägaren återskapa arbetskraften. I andra samhällssystem har makthavare istället sett fattiga människors barnafödande som ett hot. Den härskande klassen har målat upp de förtryckta som myllrande hotfulla horder, som är farliga just för att de förökar sig så fort. Inte minst i den islamofobiska diskursen blir barnafödandet ett slagfält; vi minns Sverigedemokraternas reklamfilm där slöjbeklädda kvinnor med barnvagnar målas upp som ett varsel om den stundande apokalypsen. Och i dagens ekonomiska frihandelszoner kan kvinnliga arbetare bli påtvingade preventivmedel för att undvika graviditet, vilket skulle utgöra en störning i produktionen. Ett annat exempel på hur reproduktionen politiseras togs upp på en FN- konferens om klimatfrågan. Där diskuterades ett förslag som innebar tvångsinförande av preventivmedel för att handskas med ”befolkningsexplosionen” i det globala syd. Forskarna Maria Mies och Vandana Shiva som har granskat UNFPA-rapporter visar att de politiska insatserna mot överbefolkning är riktade uteslutande mot kvinnor. Indirekt beskylls de fattiga svarta kvinnorna för att föda för många barn. De reduceras till siffror och äggledare. Metoderna för befolkningskontroll fungerar i sin tur som en form av utpressning och tvingas på som villkor för bistånd och lån.

Den största delen av jordklotet är idag inbegripet i kapitalets varulogik vars främsta syfte är att ackumulera mervärde och göra lönearbetet till det dominerande sättet att organisera både produktion och reproduktion, samtidigt som allt fler av världens befolkning utestängs från den formella ekonomin. Kapitalismen har genomgått stora omstruktureringar de senaste fyrtio åren och antagit en global karaktär. Den kännetecknas av outsourcing av industrier och underleverantörer, koncentration av kapital i samband med världsomfattande kriser, migration och prekära anställningsformer. Alla mänskliga aktiviteter tilldelas ett abstrakt värde på en marknad. I linje med detta ser vi hur kolonialismen byter form, kanoner ersätts av tvingande avtal och skuldsättning. Rasismen syns tydligt i vilka kroppar som utför vilket arbete på vilken plats, samt vem som räknas värdig en bostad, ett medborgarskap och ett gott liv. Den som inte kan eller vill ta plats i varuekonomin lämnas utanför. Denna förändrade globala kapitalism får också konsekvenser för familjebildning och sexualitet. I denna kamp är de rasistiska och patriarkala strukturerna sammanflätade i kapitalets logik och har betydelse för hur reproduktionen organiseras. Globala strider där (liv)modern är central gäller frågor om arbete, den globala omsorgskedjan och surrogatmödraskap.

Arbetets rasistiska ekonomi. I historieskrivningen om arbetarrörelsen har den vita manliga industriarbetaren varit normen för vad som förstås som det politiska subjektet arbetarklass. Många marxistiska analyser har tidigare utelämnat analyser av hur arbetarklassen könas och rasifieras. En postkolonial feminist och forskare som har analyserat hur den globala kapitalistiska ekonomin är avhängig svarta kvinnors produktiva och reproduktiva arbete är Chandra Mohanty, professor i genus- och kvinnostudier. Hon har belyst hur tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning. Kapitalackumulationen, den ständiga jakten på tillväxt och på områden att expropriera är djupt beroende av rasifierade kvinnors arbeten, och lika beroende av att detta inte erkänns som viktigt för ekonomin. Tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning som kan belysa och förklara kapitalismens exploaterings- och dominansprocesser. Chandra Mohanty beskriver hur både det praktiska och emotionella hemarbetet, som till stor del utförs av kvinnor, har en avgörande roll för att upprätthålla den kapitalistiska herraväldet. Mohanty vill införa ”kvinnoarbete” som analyskategori vilket enligt henne skulle åskådliggöra klasskonfliktens könsdimension och rasifieringsprocesser. Hon skriver: ”Det handlar inte om de jobb som kvinnor utför, eller de yrken kvinnor råkar vara koncentrerade till– utan om hur vissa yrken och sysslor ideologiskt konstrueras utifrån olika föreställningar om femininitet, huslighet, (hetero)sexualitet samt utifrån rasmässiga och kulturella stereotyper”. Mohanty menar alltså att för att kunna göra en feministisk analys är det av allra största vikt att titta på hur kapitalet utnyttjar specifika platser för särskilda produktions- och ackumulationsändamål och då samtidigt transformerar dessa platser och människor. Men också att det är lika väsentligt att se hur köns- och rasförtryck i sin tur organiseras inom kapitalismen för att kunna bygga en radikal global social rörelse. I detta är det otillräckligt att endast erkänna det reproduktiva arbetets värde och höja hemarbetets status, utan uppgiften är att förgöra fundamentet som leder till denna arbetsdelning.

Den andra modern. Ett angeläget fenomen som belyser denna könade och rasiferade arbetsdelning är den globala omsorgskedjan. Att ta hand om andras barn har blivit ett jobb som globaliserats, känsloarbete och omvårdnad en hårdvaluta. Forskaren Rhacel Salazar Parreñas diskuterar den globala omsorgskedjan och dess maktrelationer i sin artikel ”Migrant filipina domestic workers and the international division of reproductive labor”. Hon har gjort en fallstudie av migrerade filippinska kvinnor i bland annat USA som sköter hushållsarbete och barnpassning åt välbärgade familjer. Den migrerade kvinnan får en speciell roll i den vita familjen, hon är både dess ryggrad men blir samtidigt aldrig inkluderad. Det tycks som hon befinner sig i ett slags mellanrum, både ekonomiskt och existentiellt. Den globala omsorgskedjan härrör ur ett behov av lågavlönad arbetskraft för omsorgs- och servicearbete i de postindustriella länderna. Parreñas konstaterar att det har skett en feminisering av både lönearbetet och migrantarbetarkåren. Hon ser en trend i att fler och fler av de filippinska medborgare som väljer att arbetskraftsmigrera är kvinnor. Parreñas menar med utgångspunkt i sin fallstudie i Filipinerna att det kan urskiljas en internationell arbetsdelning av reproduktivt arbete, och att denna är tredelad. Högst upp i hierarkin står medelklasskvinnorna i det västerländska samhället som har ekonomin till att köpa hushållsnära tjänster, vilka används för att de själva ska kunna lönearbeta utanför hushållet på samma villkor som männen. I mitten av hierarkin hittar vi migrantarbetarna från Filippinerna. De själva anställer andra kvinnor för att sköta det hushåll de har lämnat efter sig. Migrantkvinnorna hamnar enligt Parreñas i en komplex klassposition då de både exploateras och exploaterar. Längst ned i hierarkin finns de filippinska kvinnor som inte har råd att emigrera utan som är kvar och tar hand om de migrerade kvinnornas barn. Denna globala omsorgskedja är viktig att belysa för att diskutera frågor kring koloniala strukturer i organisering av barnomsorg, och även frågan om kvinnors exploatering av andra kvinnor.

Att föda den andres barn. En annan viktig diskussion som berör livmoderns, rasismens och kapitalets samverkan är den om surrogatmödraskapet. Postkoloniala feminister har hävdat att en större problematisering behövs kring hur kvinnor i före detta koloniserade länder ses som en naturresurs som ständigt står till de rikare familjernas förfogande. Genusvetaren Amrita Pandes har studerat den indiska surrogatindustrin genom att tillbringa nio månader på en surrogatklinik i staden Anand i Indien. Hon djupintervjuade 42 surrogatmödrar, varav många hade blivit tvingade av sina män. Enligt Pandes styrs de gravida surrogatmödrarna i detalj av det beställande paret, de får inte röra sig fritt och måste underkasta sig mediciniska kontroller vid vilken tidpunkt som helst. Det största påbudet är dock att kvinnorna absolut inte får knyta an till barnet. Här kan kärleken och omsorgen till ett barn mycket väl bli en protesthandling, en känslokugge i ett rationellt maskineri. Att graviditeten inte endast är en kroppslig och psykologisk process, utan en högst politiskt, blir uppenbart i studiet av surrogatmödraskapet. Enligt Pandre finns det nu 3000 surrogatkliniker i Indien, och det är en industri som växer i rasande fart. Livmodern formas till en eftertraktad och billig vara. För att tala med Mohanty: ”Som aldrig förr utnyttjas kvinnors kroppar och arbete för att underblåsa globala drömmar, begär och ideologier om framgång och ett lyckligt liv” Surrogatmödraskap såväl som migrerade kvinnors omsorgsarbete och deras relation till den rasistiska ekonomin är komplexa och verkar befinna sig i en dans som rör sig mellan intimitet och alienation. Det väcker frågan när moderlig kärlek understödjer ett värdeproducerande arbete och när det fungerar ett motstånd mot detsamma. Vilka strategier och vapen kommer att hjälpa en global antirasistisk feministisk rörelse vinna kriget över livmödrarna och modersarbetet?

På sin 85-årsdag öppnar den välbärgade, förmodat judiska, tandläkarfrun Miriam en dörr till det förflutna som tidigare varit stängd för alla utom henne själv. Hon heter inte Miriam och hon är inte judinna. Miriam är rom men hon har under hela sitt vuxna liv dolt sitt ursprung, både för sin familj i Nässjö och för det trångsynta samhälle dit hon anlände efter krigsslutet 1945. Malika, som hon egentligen heter, överlevde den så kallade Zigenarnatten 1944 i Auschwitz då minst 3 000 romer mördades, genom att anta en redan död judisk flickas identitet. I Ravensbrück börjar hon sedan ljuga om sina romska rötter när de andra fångarnas hånfulla kommentarer om ”zigenare” får henne att förstå att hon alltid kommer att stå längst ner i hierarkin var hon än befinner sig. Minsta lilla misstag kan kosta henne livet.

Hemligheten byggs på då Malika anländer till Jönköping. Hennes framtid hänger på att hon lyckas utrota sitt sanna jag och bli den värdiga judiska flicka som en vänlig, men i grunden fördomsfull medelklassfamilj, tror att de tagit hand om. På ytan blir Malikas liv en framgångssaga. Hon gifter sig med tandläkaren Olof och tillsammans med honom och hans son bildar hon en ny familj. Lyckan borde vara total men Malikas rädsla skapar sår som aldrig läker. De djupaste såren som ständigt öppnas upp är saknaden efter Didi, lillebrodern som mördades i ett av Doktor Mengeles experiment, och efter kusinen Anoschka som slogs ihjäl för att hon vägrade klä av sig vid ankomsten till Auschwitz. Malikas liv blir till sist bara ett tomt skal där hennes egen starka personlighet ofta skaver under den konventionella ytan. Hon vågar aldrig ventilera sin sorg och tystnaden har sitt pris.

Samhället som Malika så desperat försöker anpassa sig till genom att släta ut sig själv, lider också av en önskan att uppvisa en fläckfri fasad. Den felfria kuliss som femtiotalets Sverige visade upp för omvärlden, dolde i själva verket både kraftiga klasskillnader och rasism, ofta riktad mot den grupp i samhället som kallades ”tattare”, nu på egen begäran omdöpt till resandefolket. Många resande fanns med bland dem som fick skallarna mätta av rasbiologer och ett stort antal tvångssteriliserades. År 1948 utbröt våldsamma förföljelser, de så kallade tattarkravallerna, i Jönköping. Kravallerna ledde till att stadens resandefolk attackerades i sina hem av rasister som fick medhåll i lokala tidningar. Det ansågs allmänt att ”tattarna” fick skylla sig själva eftersom de påstods ägna sig åt kriminell verksamhet. Flera familjer blev dömda till fängelsestraff eller böter för att de försökt försvara sina hem mot inkräktare. Malika, som råkar befinna sig på fel plats under kravallerna, angrips av en grupp unga män och hon förstår genast signalerna. Inte ens i Sverige kunde hon någonsin avslöja sitt ursprung. Hennes liv i det svenska ”paradiset” hänger på en mycket skör tråd.

Maj-Gull Axelsson bygger upp och plockar efter hand hål i en välkonstruerad fasad som döljer skrämmande många brister, genom de revor som uppstår skymtar ett Folkhemssverige som långt ifrån är någon nostalgisk dröm. Framför de välskötta hemmen står bilar och arbetarnas semestrar blir längre, men bakom ytan döljer sig klasskillnader, rasism och kvinnoförakt.  Skildringen av Malikas liv som flykting i Jönköping och Nässjö varvas med bilder från koncentrationslägren och den rangordning som även där placerade romerna längst ner på skalan. Speciellt starka är de avsnitt som berör Didis öde som försökskanin hos tyska nazistdoktorn Mengele och Malikas livslånga längtan efter honom. Jag heter inte Miriam är en skickligt uppbyggd roman som ger en god insikt i romernas situation och i det hyckleri som låg inbäddat i den svenska femtiotalsidyllen. En nyttig historielektion som också tydligt speglar vår egen tid där polisen fortfarande upprättar etniskt grundade register över romer och så kallade ”kringresande”.

Jag har rötter i quechuakulturen som fått näring från indiankulturerna som utvecklats under mer än 000 år längs Andernas bergskedjor i Sydamerika. De flesta av dessa kulturer kretsade kring jorden, genom att ha jordbruket som basnäring. Detta uttrycktes också i deras kosmovision, sättet att förstå och förklara relationerna mellan alla varelser i kosmos, inklusive relationerna människor emellan. En filosofi som kretsade kring Moder jord, Pachamama, den gudomliga helheten som omfattar allt och alla. En inkluderande och livgivande moder som i sin tur har viktiga döttrar som också är mödrar. Men förutom dessa gudomliga mödrar, hade inkafolket – staten som quechuafolket byggde upp – en ursprungsberättelse där urmödrar som Mama Ocllo och Mama Wako ingår.

Dessa modersgestalter hade tydliga samhälleliga uppgifter och ett värde i sig även utan att relateras till sina barn, till skillnad från till exempel kristendomens modersgestalt Maria, som finns i berättelsen främst för sonens skull.

Ännu idag förekommer i Anderna bland ursprungsfolk att man kallar kvinnor som man respekterar och älskar för ”mödrar”. Även om de inte är ens egen mor eller biologiska mödrar alls. Detta gör man även i organisationssammanhang inom ursprungsfolksrörelsen. Därför har jag undrat om inte de mäktiga urmödrarna och ledare kallades ”mödrar” främst av respekt. Det är alltså denna moderskapsorienterade kultur jag formats av. Därför, var det svårt för mig att ta till mig feminismens kritiska syn på moderskapet då jag som 16-åring på 70-talet kom i kontakt med feminismen, en ideologi som utgick från moderskapet som en av de huvudsakliga grunderna för kvinnors underordning i samhället.

Men om man inser att feminismen som ideologi växte fram inom ramen för modernitetens tanketradition blir det lättare att förstå dess komplicerade relation till moderskapet. Moderniteten som samhällsordning bygger på bland annat filosofen Descartes uppdelning av världen i oförenliga och hierarkiska motsatspar. Enligt denna ordning sattes kultur över natur, tanke över kropp, logik över känslor och mannen över kvinnan. Upplysningsfilosoferna byggde vidare på detta så att även individen kom att hamna överlägsen kollektivet, något som sedan blev grunden till de individbaserade rättigheter vi har idag.

Men förutom modernitetens ideologiska bagage betungades den västerländska tanketraditionen av kristendomen. Enligt denna är mannen avbild av gud, skapelsens krona och planetens centrum med rätt att kuva och exploatera naturen bortom alla gränser. Feminismen kritiserade visserligen att kvinnan hamnade i en underordnad plats i förhållande till mannen och så småningom även de patriarkala religiösa grunderna men ifrågasatte inte alltid uppdelningen eller krävde upprättelse för andra diskriminerade delar, bland dem naturen.

När den moderna industriella kapitalismen växte fram stärktes idealet om den autonoma rationellt tänkande individen som står över det kroppsliga och naturen samt över kollektivet. Denna produktions- och målinriktade individ tog avstånd från känslomässiga band och kroppsliga naturdrifter som skulle kunna riskera att hämma produktionen och konsumtionen. Samtidigt likställdes personliga framgångar och självförverkligande med produktions- och konsumtionsrelaterade framgångar.

Därför är det kanske inte konstigt att även feminismen som föddes i denna kulturella och historiska kontext klassificerade moderskapet som något som hör till den underordnade naturen och därför tog avstånd även från det. Själva Simone de Beauvoir lär ha sagt att moderskapet kunde utgöra ett hinder för den personliga och intellektuella utvecklingen. Detta underlättades nog av att feminismen som ideologisk strömning växte fram främst bland de kvinnor som kunde avstå från både moderskap och kroppsarbete eftersom det var andra kvinnor som fick producera och tillaga deras mat, tillverka deras kläder och utföra tjänster åt dem. Inklusive amma och ta hand om deras barn.

Detta förklarar också delvis varför feminismen under lång tid sågs som något som främst tilltalade kvinnorna från de övre klasserna. Småbrukarkvinnorna på landsbygden och arbetarkvinnorna i städerna kunde inte undgå sin kroppslighet eftersom de arbetade med kroppen och de kunde inte, eller ville inte, heller avstå från ett ofta mångfaldigt moderskap. Hos de indianska mödrarna och mödrarna till afroättlingar handlade det också om att de såg både på moderskapet och kroppsligheten utifrån andra kulturella perspektiv än de hegemoniska ideologierna har. Till exempel kunde försvaret av en egen tolkning av moderskap vara ett sätt att uttrycka kulturellt motstånd och återupprätta en del av rasifierade kvinnors värde i en verklighet och kultur som annars berövade dem allt värde.

Den koloniala invasionen innebar förutom folkmord, förslavning och plundring en total omställning av den sociala ordningen hos urfolkssamhällena, inklusive de aspekter av kosmovisionen som beskrivits tidigare. Andligt utövande ansågs vara ”hedniska riter” eller ”djävulsdyrkan” och allt som varit heligt, inklusive Moder jord och andra heliga mödrar blev nedklassade. De europeiska inkräktarna var påverkade av en extremt kvinnohatande kultur uttryckt i bland annat häxbränning. Därför innebar invasionen även införandet av en patriarkal och kvinnofientlig kultur. Moderskapsidealet som tvingades på kolonierna var den kristna Maria, kvinnan som blev gravid utan att ”befläckas” och blev sedan den självuppoffrande och sörjande modern. Detta vid sidan av urmodern, synderskan Eva som bestraffades med ett smärtsamt moderskap, skam över sina kroppsdelar samt att behöva arbeta i sitt anletes svett.

I samma veva skapades rasismen för att rättfärdiga övergreppen mot urfolkssamhällena och de förslavade afrikanska människor som forslades dit. De koloniserade och förslavade kvinnorna och männen kategoriserades som lägre stående då de var ”närmare” naturen, mindre logiska, mer känslosamma, och så vidare. Den globala koloniala plundringen började, och kapitalismen växte fram och gynnade så småningom Europas industrialisering.

Men våra mormödrar var inte bara offer utan gjorde motstånd, något som det inte talas högt om. Några flydde upp i bergen och blev andliga motståndsledare som ville återupprätta de förlorade världarna. Andra utförde massiva abortkampanjer för att undvika föda barn till tvångsgruvarbete.

Ytterligare andra ledde väpnade uppror i kvinnoarméer eller blandade trupper, ibland tillsammans med sina män och ibland trots männens förbud. De såg till att även barn och gamla deltog i försvaret av territorier och levnadsformer. Dessa kvinnoarméer blev kända bland annat för att de kastrerade tillfångatagna koloniala soldater som hämnd för alla sexuella övergrepp som kvinnor utsatts för, samt belägrade städer där kolonisatörerna bodde. Även de förslavade afroättlingkvinnorna var ihärdiga motståndskämpar och de som lyckades fly från slaveriet var med och byggde fristäder. Idag är det deras döttrar som för deras kamp vidare.

Med en alltmer utarmad och feminiserad landsbygd – eftersom männen migrerar till lönearbeten – vars produktion osynliggörs av nationalekonomin som sällan räknar med den i ländernas bruttonationalprodukt, organiserar sig kvinnor för sina rättigheter och i försvar av sin jord. De hävdar till exempel att reproduktion och produktion är sammanflätade i deras verklighet. Dessa feminister kritiserar och problematiserar den västerländska feminismens grunder som ofta även är normerande för feminister i Syd, i städernas eurocentriska feministorganisationer, eftersom dessa inte brytt sig om att lära av de koloniserade kulturernas perspektiv. Enligt dessa avkoloniserade perspektiv är vissa typer av feminism alltför nära besläktade med antropocentrism (människan i centrum) och etnocentrism/eurocentrism (den egna kulturen i centrum). De kämpar för en uppvärdering av de förfördelade sidorna vid uppdelningen mellan människa och värld. Det vill säga en uppvärdering av naturen, kroppen, känslor, själ, inklusive de koloniserade kulturerna och de rasifierade kropparna.

De vill återupprätta kvinnovärdet, men inte utifrån det borgerliga västerländska kvinnoidealet synonymt med utseendefixering, svaghet, sysslolöshet och konsumtionsfixering. De vill inte heller anamma det västerländska moderskapsidealet, med individualiserade självuppoffrande mödrar, utan försvarar kvinnor och mödrar från de kapitalistiska aggressioner som offrar dem på girighetens och patriarkatets altare. Dessa nya feminismer eftersträvar att återupprätta den starka kollektivistiska traditionen. De skapar ofta även andliga band till Pachamama/Moder jord och ser kvinnonaturen som mer besläktad med henne, men fyller även kvinnonatur med innehåll som innebär en större förpliktelse i kampen för Moder jords försvar.

Därför använder de ibland sina kroppar som sköld för att hindra de nykoloniala invasionerna i form av regnskogsskövling, oljeborrningar, gruvprospekteringar, dammbyggen, med mera. Några exempel på detta är Sarayakukvinnorna i Ecuadors Amazonas som stått emot oljexploatering i mer än tolv år, eller systrarna Quintreman som tillsammans med andra kvinnor spjärnade emot kraftverksdammsbyggen i Bio-Bio-floden i Chile. Eller kvinnorna i Kimsacocha och Intag i Ecuador som övermannat både paramilitärer och poliser trots att kvinnor anses vara ”bräckliga”. Men inte minst kvinnorna i Cajamarca, Peru, och bland dem Maxima Acuña som trots misshandel, hot och rättsliga åtgärder lyckats sätta stopp för gruvkomplexet Conga.

Dessa kvinnorörelser försvarar de kollektiva territorierna som de ser som kroppar. Kroppar där vattnet, jorden, skogen, fröna, heliga platser och väsen hotas av företagens markföroreningar och jakt efter mineraler, olja eller biologisk mångfald att patentera. Därför hörs allt oftare parollen: ”Försvara våra kroppar som våra territorier, försvara våra territorier som våra kroppar”. Aktivisterna har erfarenhet av att intrången i territorierna slår hårdast mot dem som kvinnor, ansvariga för familjens hälsa, matförsörjning, etc. Men även av att det är kvinnorna som blir utsatta för olje- eller gruvarbetarnas machokultur när dessa kommer utan sina familjer, tjänar mycket pengar och banar väg för prostitution.

Men många av dessa kvinnorörelser och avkoloniserade feminismer kämpar även för rätten att bestämma över sina kroppar, antigen för att låta bli att bli mödrar eller för att bli mödrar. Att inse detta är viktigt då den västerländska feminismen oftast fokuserat enbart på rätten att inte få barn. Utan att tänka på att stater parallellt med att de förvägrar vita kvinnor och mestizkvinnor från medel- eller överklassen rätten till abort ibland satsar på att tvångssterilisera svarta eller indianer. Den västerländska feminismen har också missat att det är en feministisk fråga att kämpa mot att lantarbetarkvinnor inom jordbruksexportföretag steriliseras när de utsätts för gifter. Därför bör moderskap i denna kontext ses som en rättighetsfråga och ett politiskt kampverktyg.

Dessa kvinnors kamp har på sistone fått stöd från en del av städernas feministrörelser men även stöd av miljörörelsen. Ur dessa möten av ömsesidig inspiration och lärdom har även reflektioner kring nya typer av samhällen växt fram. Samhällen som inser att det är ohållbart att se Moder jords gåvor endast som oändliga ”resurser”. Man är överens om att detta inte kan ske inom ramarna för kapitalismen men är även tveksam till socialismen som visserligen förespråkar social jämlikhet men är likväl antropocentrisk och svag i sin tillväxtkritik. Därför har samtalen ibland kallats för reflektioner kring Det goda livets paradigm. Det vill säga samhällsmodeller som ser det värdefulla i livet i andra termer än materiellt välstånd, som hushåller med jordens gåvor och ser denna som ett gemensamt hem. Inte det borgerliga individbaserade ”hemmet” utan kollektiva samhälleliga hem där ekonomi används i sin ursprungliga betydelse: ”hushållning av hemmets resurser”. I dessa samhällen vill man uppmuntra en omvårdnadens kultur, där inte bara mödrarna vårdar utan vi alla vårdar allt liv. Antingen det handlar om att vårda vattnet, grödorna, den bördiga marken, djuren, barnen, de funktionsnedsatta, gamla, män och kvinnor eller de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män.

– Jag kommer att få se ett självständigt Grönland under min livstid. Jag ger det 20 år. Det finns folk i Nuuk som kallar det en omöjlig dröm, men det beror på att de inte är i dialog med befolkningen, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon står i solen utanför familjens bostad i Ilulissat. Staden, som har mindre än 5 000 invånare, är Grönlands tredje största och ligger norr om Polcirkeln. Här är hundslädar fortfarande ett viktigt transportmedel och i fjorden flyter isberg från en kalvande glaciär.

Julia Edel Hardenberg är klädd i sälskinnskamiker, stickad tröja och en blå anorak. Håret är mörkt och ögonen bruna.

På Konstakademin i Köpenhamn uppfattades hon som exotisk och typiskt grönländsk.

Men här, på hemmaplan, avslöjar längden hennes danska gener och när hon reste runt i landet blev hon tagen för amerikan på grund av sin dyra jacka.

Identitet är komplext. Ingen vet det bättre än grönländarna. Den koloniala historien har satt spår överallt. I arkitekturen, i samhällsstrukturen, i matkulturen och, inte minst, i befolkningen. Julie Edel Hardenberg är själv ett resultat av sitt lands historia.

– Min far är dansk. Det var många unga män som kom hit och arbetade på 70-talet. Han var lång och blond. Min mamma var liten och mörk. Det uppstod romantik och jag blev till, säger Julie Edel Hardenberg.

Hon växte upp med sin grönländska familj, men den biologiska faderns bakgrund har bidragit till intresset för Grönlands koloniala arv. Som konstnär har hon vänt och vridit på frågan om identitet.

– Vi är ju ingen koloni längre, men våra sinnen är fortfarande kolonialiserade. Det största hindret för att vi ska komma vidare är oss själva. Vi måste dekolonialiseras och börja tänka självständigt, säger Julie Edel Hardenberg.

Själv sökte hon sig till konsten för att hon kände en stark hunger efter kunskap. I skolan var hon understimulerad och uppfattades ofta som besvärlig. Hon spanade i smyg på de äldre konsteleverna och tyckte att de mest intressanta tankarna kom från stadens musiker och konstnärer.

– Konstskolan i Nuuk blev en språngbräda för mig. Jag var intresserad av filosofi och estetik och fortsatte mina studier i Finland och i Köpenhamn, säger hon.

I den akademiska världen fick hon upp ögonen för postkoloniala teorier. Tankegångar, som inte bara berörda avlägsna länder i Afrika, utan även de strukturer som hon själv vuxit upp under.

2005 deltog hon i en utställning på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn och väckte uppmärksamhet med verket ”Rigsfællesskabspause”.

Julie Edel Hardenberg hade låtit sy upp tvångströjor av grönländska och danska flaggor som en kommentar till det danska begreppet ”riksgemenskapen”, som beskriver relationen mellan Danmark och de nu delvis självstyrande regionerna Färöarna och Grönland.

– Riksgemenskapen är något man blir strypt i. Det är ju ingen riktig gemenskap, säger hon.

I senare konstverk har hon fokuserat på den egna kulturen. I fotoboken ”Den stille mangfoldighed” visar hon ett modernt Grönland, präglat av globaliseringen. Bilderna kommer från olika delar av landet och visar mångfalden i den grönländska befolkningen. Där finns invånare med inuitdrag, men också rödhåriga, mörkhyade och blonda grönländare.

För Julie Edel Hardenberg är språket avgörande för den grönländska identiteten. Sedan självstyret infördes på Grönland 2009 är grönländskan det officiella språket och en rad initiativ har tagits för att stärka språkets ställning.

Ändå är danskan fortfarande ett viktigt, om inte nödvändigt, språk för alla som vill ta sig fram i samhället. Den dansktalande minoriteten utgör cirka tio procent av befolkningen, men den är överrepresenterad på maktposter.

2008 gav Julie Edel Hardenberg sig i kast med ett konstprojekt som kom att gå ut över hennes privatliv. Under sex månader vägrade hon att prata annat än grönländska. Familjen bodde då i huvudstaden Nuuk, där en stor del av den danskspråkiga minoriteten är bosatt. Reaktionerna från omgivningen blev starka. Många blev upprörda och flera vänner tog illa vid sig.

– Det finns en grupp som känner sig utsatt. De kräver tvåspråkighet, att grönländare också ska förstå danska. Men i så fall måste den tvåspråkigheten även gå åt andra hållet och så är det inte idag. Vi har en dansktalande elit som styr utvecklingen.

Många grönländare har förlorat sitt modersmål till förmån för danskan. Samma sak var nära att hända Julies dotter, trots föräldrarnas medvetenhet.

I den tvåspråkiga familjen talade Julie grönländska och pappan danska, men eftersom majoriteten av barnen på förskolan, och stora delar av föräldrarnas umgänge, talade danska blev resultatet ändå att flickan stegvis övergick till att tala danska.

– När vi märkte vad som höll på att hända bestämde vi oss för att gå över till grönländska i hela familjen. Nu är hennes grönländska till 90 procent korrekt. Jag är den enda i familjen som talar det fullständigt, så jag rättar och rättar.

Julie Edel Hardenberg har ofta fått höra att hon ”går för långt” eller ”är för mycket”. Kanske är det för att omgivningen har svårt att skilja mellan konstnären Julie och privatpersonen Julie. Eller så är frågan om nationalism, språk och identitet bara mycket känslig.

Själv är hon inte ens säker på att hon hanterar frågan rätt. Kanske är hon precis lika präglad av kolonialismen som alla andra. Kanske går hon också i andras spår i stället för att trampa upp egna.

Klart är att hennes konst framför allt har visats och diskuterats utanför Grönland. De utställningar hon har gjort på Grönland har hon själv tagit initiativ till. Och vad är då meningen?

– Jag är ju egentligen inte en provokatör. Jag är det äldsta barnet. Jag vill skapa ordning, ta ansvar. Jag har försökt sluta med postkolonialism, eftersom det är alldeles för jobbigt. Samtidigt kan jag åtminstone säga till mig själv att jag har handlat.

FAKTA/Julie Edel Hardenberg
Född:  1971
Uppväxt: Med sin grönländska mamma i Nuuk.
Bor: Med sin familj i Ilulissat, Grönland.
Utbildning: Konststudier Finland, Norge och Danmark.
Viktiga verk: ”Rigsfællesskabspause”, tvångströjor sydda av grönländska och danska flaggor.
Böcker: Fem stycken, bland annat fotoboken ”Den stille mangfoldighed” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.