Hundraåriga fördomar om afrikaner som “naturliga” och européer som “disciplinerade” tycks styra rollfördelningen inom svensk elitfotboll. Det menar sociologistudenten Elias Bergstrand som i en C-uppsats har analyserat startelvorna i allsvenskan under 2012.

Han har undersökt på vilka positioner spelare med olika kulturell bakgrund återfinns. Slutsatsen är att centrala, spelfördelande positioner som innermittfältare och mittbackar i högre grad tilldelas spelare med svensk eller europeisk bakgrund, medan spelare med afrikansk eller sydamerikansk bakgrund oftare återfinns som yttermittfältare och anfallare.

– Det verkar finnas en stereotyp bild av vilka egenskaper spelare med utländsk bakgrund har, och vilka egenskaper spelare med svensk bakgrund har, säger Elias Bergstrand.

Exakt hur skillnaderna i undersökningen ska förklaras är inte självklart. Men bilden av olika spelartyper från olika kulturer stämmer väl med rasistiska tankemönster från kolonialtiden, menar Elias Bergstrand. Under 1800- och tidigt 1900-tal beskrevs ofta de “vilda och naturliga” afrikanerna som väsensskilda från de civiliserade, intellektuella och strukturerade européerna. Och denna kontrast användes för att rättfärdiga de europeiska stormakternas ofta brutala styre över folken i kolonierna.

Tidigare idrottsforskning i USA och England har visat att dessa schabloner finns kvar inom både europeisk och amerikansk fotboll, och präglar hur tränare och ledare ser på sina spelare.

– Svarta spelare framställs som naturliga atleter: bra på att dribbla, snabba och tekniska, men sämre på disciplin och laganda, säger Elias Bergstrand.

– Vita spelare anses ha en större mental förmåga. Mer kämparanda, bättre på att underordna sig kollektivet. Man kan räkna med att de alltid gör sitt bästa, säger han.

Den tydligaste tendensen i undersökningen fanns bland svenska spelare med invandrarbakgrund från Afrika, Sydamerika och övriga tredje världen. Här återfanns bara 7 av 40 spelare på de centrala positionerna innermittfältare, innerback och målvakt. En överväldigande majoritet av spelarna med bakgrund i Afrika och Sydamerika var anfallare eller yttermittfältare.

– Spelare på de här positionerna blir ofta stjärnor och får rubriker. Men de tillskrivs speciella egenskaper, säger Elias Bergstrand.

– Som anfallare väntas man gå på instinkt. Men på de centrala positionerna krävs mer strategi, positionsspel och lagorienterade egenskaper. Det stämmer med stereotyperna av vilka egenskaper svenska spelare och spelare med utländsk bakgrund skulle ha, säger Elias Bergstrand.

När tränare inom engelsk fotboll har fått rangordna positioner i tidigare forskning har de också lyft fram de centrala spelarna som viktigast:

– Många tränare resonerar kring att det är viktigt att bygga ett lag bakifrån. Att det är viktigt att centrallinjen sitter, säger Elias Bergstrand.

Elias Bergstrand betonar att undersökningen har sina begränsningar. Antalet spelare som undersökts är begränsat och indelningen i centrala och icke-centrala positioner är inte helt självklar i ett dynamiskt spel som fotboll, där spelare ofta rör sig över hela planen. Men han menar att det ändå finns ett tydligt mönster.

– Det går alltid att peka på enskilda spelare som inte passar in i den här mallen. Och det skulle krävas mer forskning för att säkert slå fast hur det ser ut. Men tendensen i min undersökning är tydlig: det finns stereotyper inom fotbollen som styr vilka positioner spelare hamnar på, säger Elias Bergstrand.

En tanke som förs fram i uppsatsen är att fördomar präglar synen på spelare tidigt inom ungdomsfotbollen.

– Det är svårt att som tränare veta vad en tioåring är bra på. Då är det lätt att ta till stereotyper när man placerar ungdomarna på fotbollsplanen, säger Elias Bergstrand.

Jesper Fundberg, idrottsforskare och doktor i etnologi vid Malmö högskola, har i många år forskat om integration inom idrotten, bland annat på uppdrag av Riksidrottsförbundet. Han betonar att herrfotbollen är en de mest mångkulturella idrotterna i Sverige och har en hög andel utövare med invandrarbakgrund. Men han bekräftar också bilden av en uppdelning i olika roller. Tränare, ledare och de viktigaste strategerna på planen är till allra största delen vita européer.

Förklaringen är historisk, menar Jesper Fundberg. Han beskriver hur det koloniala tankegodset präglar oss än idag.

– Den vita kroppen förknippas med tanke, rationalitet och taktik. Den svarta kroppen står för muskler och snabbhet. Kontroll sköts av vita, arbete sköts av svarta.

Kolonialismens idéer är cementerade i våra hjärnor i form av normer och förväntningar, menar Jesper Fundberg. Han talar om en hierarki av invandrargrupper där européer och vita amerikaner har högst status och svarta är längst ned på skalan.

– Och forskarvärlden är inte ett dugg bättre. När forskare till exempel försöker förklara varför östafrikanska löpare är så överlägsna söker man förklaringen i fysiologi, vävnader.

– Men ingen skulle komma på att försöka förklara varför till exempel cykling domineras helt av vita med att vita har speciellt bra gener för cykling. Här söker vi istället förklaringen i kulturella faktorer.

Att tänka utanför boxen är svårt. Som människor vill vi gärna leva upp till de förväntningar och normer som finns omkring oss i samhället, menar Jesper Fundberg. Det leder till att vi bidrar till att sprida fördomarna. Men kanske går det sakta framåt.

– Det var inte länge sedan det var omöjligt att tänka sig att en svart spelare skulle dominera inom golf. Eller damtennis. De fördomarna har krossats idag, säger Jesper Fundberg.

 

FAKTA: Undersökningen

Forskning om så kallad “stacking” har tidigare gjorts inom amerikansk fotboll och brittisk fotboll. Där har man kunnat konstatera att spelare med olika etnicitet och kulturell bakgrund har varit överrepresenterade på olika positioner på fotbollsplanen.

305 spelare är med i undersökningen, som är en C-uppsats i sociologi vid Lunds universitet. Sociologistudenten Elias Bergstrand delade in positionerna i startelvorna i “centrala” och “icke-centrala”. Innermittfältare, mittbackar och målvakt klassificerades som centrala positioner, medan yttermittfältare, ytterbackar och anfallare klassificerades som icke-centrala. Uppdelningen har använts tidigare av engelska forskare. En grundtanke är att spelarna på centrala positioner har mer bollinnehav och spelar en viktig roll som strateger och spelfördelare.

Därefter delades spelarna in i olika kategorier utifrån bakgrund.

Spelare fostrade i svenska klubbar:

1) Svenska spelare med svensk, nordisk och västeuropeisk bakgrund

2) Svenska spelare med öst- och sydeuropeisk bakgrund

3) Svenska spelare med bakgrund i Afrika, Sydamerika och övriga världen

Importspelare:

4) Spelare från Norden och Västeuropa

5) Spelare från Öst- och Sydeuropa

6) Spelare från Afrika, Sydamerika och övriga världen

Den 14 juli avgick Asylstafetten från Möllevångstorget i Malmö med 300 personer som vandrade den första sträckan till Lund. Det var pirrigt och otroligt stort. “Vägen har varit målet” skrev Leandro Mulinari, en av de drivande bakom stafetten, på sin Facebookstatus väl framme i Stockholm efter den långa vandringen.

Efter ett halvårs planeringsarbete och en månads marsch nådde stafetten vandringens slutmål Stockholm. Men två månader efter hemkomsten planerar man för fullt inför kommande föreläsningar och aktioner. ”Vi fortsätter, för ingenting har ju ändrats egentligen. Vi vill ändra asylpolitiken”, säger Abbas Ahmadi, en av arrangörerna.

Nyhetsmorgon, som först hade bokat in Asylstafetten till sitt morgonprat, avbokade inslaget samma dag, eller rättare sagt inne i studion, med förklaringen att programmet blivit fullbokat. För många av de aktiva var det ganska självklart: TV4 hade ställt in när man insåg att Asylstafetten inte var så mysigt och gulligt som morgonprogrammet först hade trott.

De drivande unga människorna i stafetten kräver nämligen inte bara sin rätt, utan vill även ställa de ansvariga till svars. De går längre än att bara kritisera den svenska flyktingpolitiken – de kritiserar den svenska vapenexporten och visar på kopplingarna mellan krigen i deras hemländer och den svenska ekonomin. I likhet med flera andra av de aktiva i Asylstafetten talar Abbas Ahmadi om just vikten av att visa på det sambandet och hur svenska myndigheter leker med människors liv som om de vore leksaker. ”Det är som en cirkel. Sverige är del av problemet och är också ansvarig för att vi tvingats fly. Sverige säljer vapen till Saudiarabien, som säljer till talibanerna som sen dödar folk i Afghanistan. Sverige måste ta ansvar för sin del, för att folk dödas och för att folk tvingas fly. Sverige tjänar pengar på krig.”

Alireza Hasanzada fyller på kring medias vinkling av Asylstafetten och hur många viktiga frågor inte ens tagits upp i de olika nyhetsinslagen. ”Media skrev bara att vi har gått från Malmö till Stockholm. Sen frågade de hur vi mådde, om vi var trötta och hade ont i benen. Vad hände med att lyssna på varför vi gick stafetten? Det viktiga och allvarliga som vi hade att säga fick alldeles för lite utrymme.”

Många tankar har väckts kring stafetten, både bland dem som följt vandringen och bland dem som har drivit den. Framför allt mot slutet av stafetten började allt fler ungdomar reflektera över vandringen, alla möten och de fotavtryck som de lämnade efter sig.

Under stafettens gång har flera av deltagarna skrivit texter som i sin tur har publicerats både på nätet och i olika tidningar. Många har kommit över sin skräck för att stå på scen och tala inför en publik. En sak har flera av de drivande varit eniga om: Asylstafetten är ett litet steg i det stora hela. Det finns fortfarande massor som måste göras för att stafettens krav ska vinna gehör. Trots det är det viktigt att understryka att Asylstafetten numera är en rörelse att räkna med. Baharan Kazemi beskrev Asylstafetten som ”sommarens mest inspirerande aktion”1 och menade att deltagarna lyckats organisera sig bättre än många av dem som varit aktiva inom asylrörelsen under flera år.

I slutet av september anordnades en cykelstafett från Malmö till Migrationsverkets förvar i Åstorp. Tankarna på aktionen kom till under vandringen när Ali Ahmadi, initiativtagare till Asylstafetten, spånade på framtida asylrättsaktioner. ”Vi kan inte sluta här, vi måste fortsätta tills vårt mål om en human flyktingpolitik faktiskt blir verklighet. Det betyder bland annat ett Sverige där det inte finns några papperslösa. För vissa kan det vara något som är svårt att tro eller se framför sig. Men för mig och många andra är det ett mål som vi kämpar för, som vi vet kommer bli vår framtid just för att vår kamp växer sig starkare. Vi har aldrig varit så många som vi är nu.” Han fortsätter att tala om alla de organisationer som ställt sig bakom stafetten och som numera även ser asylrättsfrågor som en del av deras kamp.

Just samarbetet över organisationsgränser har varit en av de stora bedrifterna under stafetten: över 60 organisationer har ställt sig bakom kampanjen och flera av dem har varit drivande i att planera mottagande, organisera boende och laga mat. Asylstafetten har visat att det inte finns något som heter ”flyktingfråga” eller ”ungdomsfråga”. Det handlar om strukturell rasism och ekonomiska intressen som påverkar alla i samhället. Med över 5 900 gilla markeringar på Facebook har Asylstafettens sida visat sig vara en viktig portal inom asylrättsfrågor på nätet. Nyheterna sprider sig numera blixtsnabbt och framför allt brett. Asylstafettens vandring kanske slutade den 16 augusti, men kampen fortsätter. ”Vi vill att folk ska känna och förstå det andra ansiktet av flyktingpolitiken. Det ansiktet som vi har bemötts av men som inte syns i media. Det riktiga ansiktet som gömmer sig bakom alla fina beskrivningar”, säger Abbas Ahmadi, när han reflekterar över det som han kallar asylpolitikens dubbla ansikte. ”Det är därför vi inte kommer sluta. Det finns mycket kvar att göra.”

Asylstafetten har bland annat beskrivits som en kraftsamling – en styrkemanifestation. Det beundransvärda i det hela är att själva kärngruppen har bestått av sex–sju personer. Som Alireza Ahmadi, en av de aktiva, sa framme i Stockholm: ”Jag tror att en person kan vara som ett samhälle. Du har din familj, dina vänner, människorna omkring dig. Tala med dem, berätta om flyktingars situation i Sverige. Ni har makten att ändra det dåliga till något bra.”

En av de främsta lärdomarna av Asylstafetten är behovet av utopier. Vi ska inte låta något stå i vägen för våra drömmar eller våra idéer. För ett år sedan var det väldigt få som trodde på Ali Ahmadi när han kom med förslaget om en vandring från Malmö till Stockholm. Men hans dröm är nu en del av vår historia, med resultatet att tusentals engagerats över hela Sverige.

För att återgå till frågan som många av de aktiva bakom Asylstafetten ställde sig i slutskedet av vandringen: Kommer stafetten att göra något avtryck? De som själva har vandrat och varit aktiva vet svaret på den frågan. Asylstafetten finns och kommer att fortsätta finnas. Stafetten har blivit en folkrörelse med ett enormt kontaktnät. Den är ett hav som rör sig med full kraft. Och detta är bara början.

De första nödropen kom förra året på sommaren. Asylgruppen i Malmö larmade om att något höll på att hända. Tillvaron hade blivit osäker för deras utvisningshotade kamrater. Polisen verkade ha span på tonåringar. Det viskades om angivare. Antalet till synes meningslösa cykel- och biljettkontroller drog iväg. Följden blev fler gripanden, mer rädsla och större isolering.

Några månader senare kopplade en uppmärksam journalist på tidskriften RePublic ihop det som hände i Malmö med REVA, gränspolisens och Migrationsverkets projekt för att få fart på verkställandet av utvisningar. REVA hade kommit till på regeringens uppdrag och handlade egentligen inte så mycket om att jaga utlänningar på måfå som att förbättra rutinerna för att ”verkställa”, det vill säga deportera personer som blivit kvar i Sverige i åratal efter utvisningsbeslut.

REVA spred sig till fler delar av landet, och den stora rädslan följde med.

Vi i flyktingrörelsen märkte att folk uteblev från rådgivningsträffarna och ungdomar höll sig hemma från skolan. Människor med psykiska problem till följd av sina upplevelser i hemlandet eller under flykten var ännu stirrigare än vanligt. Men de vågade inte ta sig till doktorn.

Ändå var det inte medkänsla med utvisningshotade flyktingar som väckte den stora opinionen. Det var att polisen gick efter utseende och gav sig på vissa kategorier. ”Nio av tio som grips är oskyldiga”, ropade en tidningsrubrik.

Jag gladde mig åt alla reaktioner mot REVA. Det var stort att tusentals människor upprördes av polisens rasprofilering. Samtidigt retade jag mig på talet om oskyldiga. Var i så fall de papperslösa skyldiga?

Är Farroukh skyldig? Ja, till att ha rymt från sin man som misshandlade henne. Hon är skyldig till att ha gift om sig och fått ett barn. Hon borde ta sitt rättmätiga straff, 30 piskrapp. Eller borde hon kanske stenas? Farroukhs grabb är född i Sverige. Han har fyllt sju och går i ettan. Han är skyldig till att vara oäkting.

Är Ali skyldig? Ja, till att hans pappa dödades när beväpnade män intog deras by. Mamma och Ali kom undan men sedan började de nya befälhavarna tvångsrekrytera grabbarna. Ali rymde. Han är skyldig till att ha jobbat svart i Iran. Han har rest in illegalt i Italien och sedan Frankrike. Nu är han skyldig att resa tillbaka till Italien, fast han redan fått så mycket stryk där. Själv känner sig Ali mest skyldig för att han lämnade mamma. Det är därför han skär sig.

Är Merete skyldig? Ja, hon är journalist och skrev om korruption i Etiopien, det ska man inte göra. Merete var inte hjältemodig. Hon väntade inte tills polisen grep henne. Nu är hon skyldig att resa tillbaka till Etiopien.

Ramos är verkligen skyldig. Han är lastbilschaufför och vägrade ta med en del grejer i bilen som andra ville pracka på honom. Han ville inte ha problem så han lånade pengar för att sticka till Europa. Här blev han lurad på lönen. Ramos är skyldig jättemycket. De säger att han kan gå till polisen i hemlandet. Men där är polisen detsamma som ligorna. Ramos kör lastbil här istället.

Där har ni dem, de skyldiga som polisen borde ha tagit istället för att ge sig på oskyldiga i tunnelbanan.

Men vi som har papper är skyldiga dem en del vi också. Vi köper vår billiga vardagsmat som Ramos fixat fram. Vi låter Merete städa svart istället för att vara journalist, vi låter Farroukh diska för 30 kronor i timmen.

I våras, när protesterna pågick som bäst, tänkte jag surt att de där som är upprörda över att oskyldiga stoppas i tunnelbanan, de är väl nöjda om bara de skyldiga drabbas! De är väl nöjda om Ramos inte vågar ta strid för att få ut sin lön! Då kan vi andra fortsätta att leva på dem.

Jag hade fel. Visserligen blåste REVA-debatten över när gränspolisen lovat sluta härja i tunnelbanan. Men något hade hänt, folk var inte nöjda. Många verkade ha fått upp ögonen för att det faktiskt finns marginaliserade grupper även i Sverige, och att deras situation inte kan lösas bara genom att de kastas ut så att andra slipper se dem.

Nu kräver den ena organisationen efter den andra frizoner för papperslösa. Skatteverket kritiseras för att ha lämnat ut uppgifter om papperslösa. Jag minns rubrikerna för några år sedan när det avslöjades att Skatteverket normalt inte lämnar ut uppgifter. Nu är perspektivet det motsatta. Insikten att papperslösa har mänskliga rättigheter har slagit rot. Tiggare får ansikten och papperslösa demonstrerar. Det blir allt mindre självklart att papperslös måste vara lika med fredlös.

Det är inte ens självklart att reglerad invandring måste skötas med tvångsdeportationer.

Så, var står vi nu? REVA finns kvar, bortglömt av de flesta, men desto mer påtagligt för de papperslösa. Kampen för att stoppa tvångsdeportationer och skapa frizoner för papperslösa har kommit igång och kommer att fortsätta.

Men det räcker inte. Målet för flyktingaktivister och antirasister kan inte vara att de ”skyldiga” får stanna i Sverige – som en papperslös underklass. Det är nödvändigt att också fortsätta kampen för asylrätt och en öppen invandringspolitik.

Föreläsning av Sara Ahmed i Göteborg på Världskulturmuséet

Den stora trappan inne på Världskulturmuseet i Göteborg fylls stadigt på med människor. Sammanlagt är vi kanske 300 personer här som alla ska på en föreläsning med Sara Ahmed, professor i Race and Cultural Studies vid Goldsmith College, University of London. Det är första gången jag ska lyssna på henne, första gången jag håller i en av hennes böcker. Hittills har jag bara förstått att hon är en viktig röst inom den postkoloniala feminismen, men har aldrig tagit del av den själv.

Så börjar hon. Föreläsningen har titeln ”Diversity work as willful work”, vilket skulle kunna översättas med ”Mångfaldhetsarbete som kamp”. Viljestyrka eller den viljestarka, som ”willfull” kan översättas med, är nyckeln i Sara Ahmeds föredrag. Viljestyrkan synliggörs när den ställs mot normen som ger sken av konsensus och ett naturligt tillstånd. Därför förminskas och/eller avfärdas det viljestarka ofta som någonting jobbigt, obstinat och själviskt. Det bemöts och hanteras genom olika former av härskartekniker när det ifrågasätter det som inte får ifrågasättas. Viljestyrkan hotar med andra ord ordningen.

”När din uppgift är att ta bort nödvändigheten i din existens, blir din existens nödvändig för uppgiften.”

Sara Ahmed drar paralleller till perspektivet och begreppet ”the social body”, där samhället ses som en kropp, en enhet. De olika kroppsdelarna eller delarna i samhället fyller olika funktioner för att tillsammans bilda en friskkropp. Med en sådan samhällssyn blir konflikter och motstånd i olika delar av samhället sjukdomar som bör botas, eftersom de hotar enheten. Viljestyrkan kan därmed liknas vid en sjuk arm eller ett virus som infekterat kroppen. För att bli av med sjukdomen används olika förtryckande strategier.

Exempel på ”social bodies” som Ahmed tar upp är det kapitalistiska systemet och nationalstaten. Nationalstaten som en enhetlig kropp bygger på föreställningen om ett land, ett folk, en kultur, ett språk och en religion. De som skiljer sig från det enhetliga är bara välkomna så länge de anpassar sig. Det är därför ett västerländskt land med kristen och sekulär bakgrund exempelvis uppfattar slöjan som något av det mest provocerande och stötande man kan tänka sig. Slöjan, menar Ahmed, uppfattas som något envist och viljestarkt.

”Viljestyrka som diagnos eller som följden av en diagnos?”

Det faktum att samhället uppger sig vara enhetligt gör att de som inte upplever sig som en del av gemenskapen känner ännu större maktlöshet. Glappet mellan den officiella berättelsen om det demokratiska samhället och den vardagliga verkligheten för grupper som inte inkluderas i samhället upplevs som ett hån. Ju mer samhällsberättelsen uppger sig vara en väg av friheter och möjligheter, desto mer visar den sig vara ett hinder, en vägg för dem som vill något annat.

“Det är inte viljan i sig som blir en vägg, bakom väggen finns också en vilja”

Den som synliggör eller försöker avslöja väggen blir avvisad och avfärdad som ”den jobbiga” eller ”den tråkiga” och blir reducerad till den trotsiga.

Jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte ”tagit debatten” vid en familjemiddag eller reagerat på diskriminerande kommentarer på en förfest och blivit bemött med svar som ”Måste du vara så jävla PK?” eller ”Vi försöker bara ha lite trevligt här!”. Tröttsamt, till slut ger jag mig och sitter tyst till nästa gång. Tänker att jag borde ha varit mer pedagogisk, inte så känslostyrd. Ibland tänker jag till med den cyniska tanken: Vad tjänar det till? När jag väl suttit tyst, händer det emellanåt att även det provocerar, att jag krävs på medhåll: ”Varför säger du inget för? Varför så tyst? Tror du att du är bättre än oss eller? Kom igen, alla har fördomar!” eller något så enkelt som den retoriska frågan ”Eller hur?”. I dessa lägen har man sällan något egentligt alternativ om man inte vill skapa dålig stämning.

Slutligen visar Sara Ahmed det paradoxala som sker när organisationer ska ”rekrytera mångfald”, med andra ord fylla en kvot med någon som ska representera olika grupper. Paradoxen ligger i att samtidigt som man ska representera en viss grupp, så ska man integreras och smälta in i den rådande arbetsplatskulturen. Ens uppgift blir att i möjligaste mån minska avståndet mellan en själv och normen. Syftet blir att legitimera en segregerad arbetsplats, exempelvis genom ens namn eller utseende. Den här sortens rekrytering baseras därmed på en rasistisk föreställning om vem man är. På samma gång som arbetsplatsen erkänner att den är segregerad upprätthåller den ojämlikheten.

”Vilken vilja som helst uppfattas som en stark vilja om man inte förväntas ha en åsikt”

Sara Ahmed lyckas på ett skickligt sätt göra en annars snårig teori begriplig genom att ge exempel från vardagliga situationer. Hennes exempel är igenkännbara för alla som har avtäckt normen, antingen bara genom att vara den man är eller genom att man försökt förändra. Hon behandlar något som måste fortsätta synliggöras, nämligen frågan om maktens tolkningsföreträde.

Efter ett år av debatter om rasism i den svenska konsten och kulturen sätter den retoriska frågan, som ställs av en av paneldeltagarna, Ahmeds föreläsning i aktuellt ljus: Vem har privilegiet att tycka att ras inte spelar någon roll?

DEBATT

Under mitten av april utspelade sig det som missvisande kommit att kallas för Omar Mustafa-affären. Missvisande för att det låter som en enskild och isolerad händelse. Men affären visade på något mycket större, nämligen på ett paradigmskifte där främlingsfientligheten alltmer kommit att normaliseras i den svenska mediala och politiska debatten. Det är den främlingsfientliga och orientalistiska syn som visade sig i den svenska debatten under denna affär som jag vänder mig emot i den här artikeln, inte de enskilda turerna kring Omar Mustafa eller hans person. För de argument och åsikter som kom fram är mycket större och mer problematiska än hur Socialdemokraterna väljer sina förtroendevalda. Det förra är alla antirasisters problem, det senare är det inte.

 

Främlingsfientliga åsikter blir utbredda och normaliserade när det bredare politiska spektrumet tar till sig av Sverigedemokraternas tankevärld. För att dra en parallell till Danmark, som Sverige mer och mer börjar ta efter, slog Dansk Folkepartis invandrarkritiska idéer igenom på bred front när Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering 2001–2009 gjorde dem till sina egna. Främlingsfientligheten normaliserades när ledarsidorna på de stora danska tidningarna började tala om ”västerländska demokratiska idéer och civilisation” och en ”islamisk antidemokratisk civilisation”. Dessa idéer om en tudelad värld kom senare att anammas av de danska socialdemokraterna och det bredare danska politiska spektrumet. Normaliseringen av en främlingsfientlig tankevärld var ett faktum. Bara ett fåtal partier, som socialliberala Radikale-Venstre och partiet Enhetslistan på yttersta vänsterkanten, stod för ett alternativt synsätt. Dessa möttes av hård kritik, inte bara av Dansk Folkeparti, utan även av den så kallade politiska mitten.

 

Det som hände i Sverige under våren påminner om den danska utvecklingen, en sorts rörelse mot Sverigedemokraternas världsbild. I denna världsbild är världen indelad i olika civilisationer som antas vara statiska. Framförallt är det som kallas för den muslimska civilisationen (som om den vore en enda statiskt enhet!) – mycket förenklad, generaliserande och onyanserad. En bild som fick ny livskraft på 90-talet genom teoretikern Samuel Huntington och som delas av både framstående politiker i Sverige och i andra länder.

 

Huntington formulerade i sin hårt kritiserade bok Civilisationernas kamp en syn på världen som indelad i olika civilisationer som står i motsatsförhållande och kamp mot varandra: ”den kristna civilisationen” och ”den islamiska civilisationen” (i singularis). Synsättet går hand i hand med koloniala tankar om moralisk överlägsenhet i ”väst” och ”ett civilisatoriskt uppdrag”, i form av en skyldighet att sprida demokrati. Huntington mötte stark kritik av andra forskare som menade att det varken går att tala om ”en” kristen värld eller ”en” muslimsk värld, som om de vore monolitiska storheter och på det statiska sättet som Huntington tillsammans med andra forskare som Bernard Lewis med flera felaktigt gör. Inom såväl kristna som muslimska länder finns det en stor pluralism, varierande grad av religiositet, kamp mellan demokratiska och auktoritära krafter, och konflikt mellan progressiv politik och konservativa krafter.

 

Detta kan verka väldigt grundläggande, men faktum är att Huntingtons idéer hade ett enormt inflytande på politiken. Både Bush-administrationen och politiska bedömare och journalister var starkt influerade av Huntingtons idéer, givetvis inte enbart i USA, utan även i länder som Sverige och Danmark. Anhängarna av Huntingtons världssyn som rymmer alltifrån nationalistiska grupperingar till konservativa analytiker, fick vatten på sin kvarn efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Det talades om ”korståg” och kampen mellan gott och ont fördes av ”den kristna västerländska civilisationen” och ”den islamiska civilisationen”. I förlängningen har detta lett till att man befäst en dikotomisk, tvådelad syn på världen och att man legitimerat rasistiska bilder och generaliserande föreställningar. Särskilt lockande verkar det vara att använda kvinnor och jämställdhet som argument. I praktisk politik rättfärdigade man invasionen i Afghanistan med argumentet att de afghanska kvinnorna skulle räddas från de talibanska fundamentalisterna (som USA för övrigt stött under den sovjetiska invasionen). Intressant nog var talibanernas kvinnoförtryck inte aktuellt innan dess och det är heller inte aktuellt att stödja Saudiarabiens kvinnorättsaktivister då landet för tillfället är en politisk bundsförvant.

 

Med detta sagt vill jag betona att även relativt moderata och pragmatiska grupper, till exempel Muslimska brödraskapet i Egypten, är starkt konservativa i de flesta politiska frågor, inte minst jämställdhet. Vidare är dess ledarskikt långt ifrån övertygade demokrater. Tvärtom har Muslimska brödraskapet i Egypten visat auktoritära tendenser. Mursi styrde landet med järnhand och markerade inte mot de brutala övergreppen mot landets minoriteter. Brödraskapets auktoritära styre resulterade i en kupp iscensatt av en annan auktoritär kraft, armén. Men att låta Muslimska brödraskapet representera hela området av länder med muslimsk majoritet eller alla troende politiskt aktiva muslimer är lika fel som att låta George Bush och den amerikanska kristna högern representera länder med kristen majoritet och alla troende politiskt aktiva kristna. Det lägger även ett skynke över sekulära makthavares övergrepp om vi inte kan se bortom religion som exempelvis den egyptiska militärens ”oskuldstester” på kvinnor och Assads blodbad. Det är även viktigt att påminna om att kampen för demokrati har gamla rötter iMellanöstern och Nordafrika. Ett exempel på denna långvariga kamp är den konstitutionella revolutionen i Iran 1905–1907, som visar att diskussionen om demokrati inte är ny i Mellanöstern eller unik för länder med kristen majoritet.

 

Det är mycket bekymrande och farligt när representanter för partier som kallar sig antirasistiska börjar ta efter den tankevärld som Huntington står för. När socialdemokrater som Carina Hägg och Nalin Pekgül börjar tala om ”islamism” som en monolitisk och statisk enhet eller om ett ”vi” som måste beskydda ”de muslimska kvinnorna” så befästs generaliserande och stereotypa bilder av muslimer. Denna ytterst nedlåtande attityd som inte förmår se att kvinnor i och med rötter i muslimska länder har olika viljor hämtar näring ur en världsbild de delar med Huntington. Och inte minst postkoloniala feminister har kritiserat deras perspektiv. Bland annat riktar sig kritiken mot att muslimska kvinnor framstår som passiva offer som behöver beskydd av upplysta kvinnor i ”väst”. Då bortser man från den kvinnokamp som bedrivits i regionen i över ett sekel, det vill säga från det aktörskap kvinnor i och från muslimska länder ständigt visar i feministisk handling.

Kritiker kan fråga sig om detta betyder att kvinnor inte bör visa solidaritet över nationsgränserna och om postkolonial feminism innebär värderelativism. Givetvis betyder det inte att vi ska avstå från att visa solidaritet och systerskap över nationsgränserna och självklart finns det universella värden. Det betyder bara att vi ska ha förståelse för sammanhanget. Det finns flera feminismer, inte en feminism. Vi bör visa ödmjukhet och förståelse inför det faktum att olika kvinnorörelser prioriterar olika frågor. Feministiska och antirasistiska krafter bör förmå att tillämpa ett kontextualiserat perspektiv.

Problemet med Häggs och Pekgüls inlägg, utöver att de gör sig till språkrör för en hel grupp, är att de generaliserande talar om ”muslimska kvinnor” som om de vore en homogen massa. Vidare har de en kolonial ingång à la Huntington där de verkar tro att ”muslimska kvinnor” sitter och väntar på deras beskydd. Deras blindhet för olika sammanhang, det faktum att de inte ser att kvinnor från regionen skiljer sig åt sinsemellan beroende på bland annat klass, utbildningsnivå och nationalitet, leder också till reducerande stereotypa bilder.

Jag inledde denna artikel med att uttrycka min oro för orientalism och främlingsfientlighet i den svenska debatten och att dra paralleller till den danska debatten efter valet 2001. Den svenska mediala och politiska diskursen börjar mer och mer likna den i Danmark och rasismen har börjat normaliseras även i Sverige. Jag vill ändå understryka att den antirasistiska rörelsen har bättre förutsättningar i Sverige, men för att den antirasistiska kampen ska lyckas måste svenska partier som kallar sig antirasistiska ta bladet från munnen. Med andra ord räcker det inte att vara emot Sverigedemokraterna om man samtidigt delar världsbild med Huntington.

Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik, forskare vid Mångkulturellt centrum och lärare vid Södertörns högskola:

De viktigaste antirasistiska frågorna i Sverige just nu och inför framtiden handlar om att än mer (fortsätta att) börja tala om ras och vithet på ett både explicit och konstruktivt sätt och därmed flytta fokus från migrationsaspekten och besattheten vid “invandrarna” till frågor som rör dagens och framtidens svenskhet. Om att utveckla indikatorer för att mäta hur rassegregationen och rassegmenteringen ser ut i Sverige efter förebild från hur vi redan gör statistik utifrån kön och klass, samt att med inspiration från den engelsktalande världen försöka utveckla svenska ras- och vithetsstudier som ett eget forskningsområde. Det handlar med andra ord om att både börja använda nya begrepp och att byta perspektiv samt att skapa ny kunskap. Just nu står nämligen den antirasistiska rörelsen i Sverige och stampar på samma plats på grund av arvet efter 1900-talet: det handlar i praktiken mer om antifascism än om antirasism, det handlar alltför ofta egentligen om en vänster-högerkonflikt av det gamla slaget än om frågor som rör rasdiskriminering. Och den svenska antirasismen bygger framför allt på en färgblind och utopisk vithet som går tillbaka till 68-rörelsen, och som helt enkelt inte längre är gångbar.

Baharan Kazemi,styrelseledamot i Flyktinggruppernas riksråd, FARR:

– Jag engagerar mig i asylrätten, eftersom det är ett område där man kan ställa konkreta krav, juridiskt och politiskt. Det är ett sammanhang där de som drabbas mest av politiken också själva gör motstånd, där vi antirasister känner oss enade, oavsett ursprung.

Nivån på rasism i ett samhälle kan kanske mätas genom bemötandet av dem som inte anses höra till. Om de tillåts drunkna på havet som utgör gränsen mellan samhället och icke-samhället, om de deporteras drogade och med handfängsel till ett land där de riskerar dödsstraff, då är de inte så mycket värda för samhället. Den antirasistiska kampen är inte vunnen bara för att man skapar ett värdigt flyktingmottagande. Men jag skulle säga att flyktingpolitiken är som en barometer över nivån av rasism i samhället och därför är den viktig.

Hanna Thomé, antidiskrimineringskommunalråd i Malmö (V):

Rasism påverkar hela människans liv. Kampen mot rasism handlar om erkännande och synlighet men också om omfördelning av resurser. En antirasism utan klassperspektiv blir mest fina ord.

Anders Neergaard, universitetslektor och docent i sociologi vid Linköpings universitet:

Den myriad av former av exkludering och underordning som rasifierade människor utsätts för i arbetslivet. Jag tror att en antirasistisk kamp samtidigt måste jobba med representation (att rasifierade finns företrädda i organisationer), erkännande (att vi tydliggör hur språkbruk, bilder och lagstiftning osynliggör eller förnedrar) och omfördelning (att resurser omfördelas till rasifierade grupper). Det är ett nödvändigt men svårt projekt, speciellt om det utvecklas parallellt med en kamp mot klass- och kvinnoförtryck.

Shora Esmailian, journalist och författare aktuell med boken Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld:

32,8 miljoner människor tvingades fly från sina hem 2012, 98 procent på grund av klimat- eller väderrelaterade händelser – och problemen kommer bara öka. Men trots att väst är skyldig till en majoritet av utsläppen erkänns dessa människor inte som flyktingar.

På 1990-talet låg den genomsnittliga utsläppstillväxten på en procent om året; sedan millennieskiftet ligger den på drygt tre. De tio varmaste åren som har uppmätts ligger alla efter 1998 – och det blir bara värre. 2011 års första sex månader genererade fler naturkatastrofer och extrema väderhändelser än de flesta hela år före 2006.

Den rika delen av världen släpper ut mest fossila bränslen per capita och har gjort det historiskt. De som drabbas är människor i världens periferi – just de som har minst skuld till den globala uppvärmningen. Den för närvarande viktigaste antirasistiska frågan tycker jag är den om klimatet, eftersom den globala uppvärmningen ställer alla ojämlikheter på sin spets och förstärker dem: klassklyftor, ojämställdhet mellan könen, rasism.

Vår tids nya flyktingar – klimatflyktingar – är överrepresenterade i de senaste årens statistik. 30 miljoner som tvingats på flykt förra året – vare sig de flytt katastrofer i den rika delen av världen eller i den fattiga, oavsett om de har korsat en nationsgräns eller ej – är de facto klimatflyktingar. Utan juridiskt erkännande och med de allt högre murar västvärlden reser måste de hamna i fokus i den antirasistiska kampen.

 

Mattias Gardell är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Han forskar i spänningsfältet religion–politik–rasism:

Som forskare ser jag vikten av att etablera ett Centrum för rasismstudier. Det finns en ny generation duktiga forskare från olika discipliner men ingen mötesplats som möjliggör en bas för rejäla studier av frågor som hatbrottslighet, diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden och i migrationspolitiken, som på allvar kan samla kunskaper kring antisemitism, antiziganism, afrofobi och islamofobi och som också förmår ta sig an teoretiskt viktiga frågor som exempelvis reproduktionen av rasistiska ordningar som inte bygger på föreställningar kring biologisk ras, det vill säga det fenomen vi kan kalla en “rasism utan raser”.

 

Britta Abotsi, journalist:

Jag vill inte peka ut en antirasistisk fråga som viktigare än någon annan. Jag tror att det kan vara farligt att jämföra rasismens olika ansikten. Det är nödvändigt att vi arbetar mot den rasism som får fruktansvärda konsekvenser som död och misshandel, men också att vi arbetar mot den rasism som bara genom det som kan tyckas vara ett oskyldigt språkbruk spär på en ordning och struktur som främjar rasism. Allt hänger på något vis samman och det hoppas och vill jag att Mana ska vara en hjälp för oss alla att se.

 

Jesper Klemedsson – bildjournalist:

De landvinningar som ursprungsrörelserna gjort på den latinamerikanska kontinenten – framförallt i den andinska regionen – är inte bara den viktigaste antirasistiska frågan för mig utan också bland det mest underrapporterade här hemma. Det är en rörelse som tillsammans med gräsrötter och andra sektorer av samhället inte bara lyft frågan om rasism högt upp på dagordningen utan också på allvar lyckats utmana den privata makten i sina respektive länder. Det är människor som sällan syns och få hör talas om, men vilkas drömmar och kamp inspirerar till handling.

 

Despina Tzimoula, universitetslektor vid Malmö högskola:

Jag tycker egentligen att alla antirasistiska frågor är otroligt viktiga. Det jag ser som en stor utmaning är att antirasismen inte blir för bekväm av sig utan att frågorna hela tiden omdefinieras och omformuleras i takt med att nya utmaningar visar sig. Små eller stora vinster får inte innebära en tillbakalutad tillfredsställelse utan en tillfredsställelse som ger kraft till vidare aktivism.

 

Jallow Momodou, Afrosvenskarnas riksförbund:

Den viktigaste antirasistisk frågan för mig idag är hur det har skapats en samhällsstruktur som möjliggör, normaliserar och legitimerar afrofobiska yttranden i vardagen. Yttranden som möts med en bred tystnad och ett osynliggörande i samhället.

 

Stefan Jonsson.

 

Paulina de los Reyes.

KRÖNIKA

Det händer sällan att någon blir osäker på min könstillhörighet. Jag får skylla mig själv. Jag har frivilligt odlat långt hår och utvecklat intressen för klänningar och kosmetika. Jag har valt att vara kvinna enligt konventionens regler. Jag är också asiat. Det har jag inte valt men det syns ändå, både med och utan smink.

Jag är alltså en asiatisk kvinna.

Googlar ”Asiatiska kvinnor” och första rubriken är Asian Girls for Dating. Asiatiska kvinnor marknadsförs som världens vackraste kvinnor.

Och varför sura över det nu då, ta det som en komplimang!”, säger någon som aldrig blivit objektifierad i hela sitt liv.

På Flashback Forum publiceras långa trådar med tips och erfarenheter i ämnet ”asiatförhållanden”. Diskussionen handlar om den asiatiska kvinnans olika för- och nackdelar med extra fokus på hennes kropp. Hon är exotisk. Hon är feminin. Hon är tillgiven. Hon har platt bakhuvud. Hon är bra i köket. Hon är bra i sängen. Hon är blyg. Hon är artig. Hon är lättfotad. Hon är smal. Hon utnyttjar ensamma män. Hon har inget val. Hon är ett u-landsprojekt. Hon är trång. Hon är vig.

Artiklar beskriver hur asiatiska kvinnor diskrimineras och misshandlas. Ordet ”fruimport” förekommer frekvent, likaså ”sexturism”.

Jag blir sjukt trött, slår igen laptopen och funderar på hur svårt det egentligen är att bli eremit eller om jag ska lyda uppmaningen att flytta tillbaka dit jag kommer från och bli en totalt oexotisk figur men samtidigt också en alien som inte kan säga mer än tack och hej på sitt modersmål.

Nej, det blir nog ingen flytt. Istället händer det oundvikliga att jag trots allt måste ta mig utanför min dörr och plötsligt finns Du bara där. Du kan stå bakom mig i en kö på Konsum eller sitta mittemot mig på tunnelbanan. Jag känner igen Din blick direkt. Det är ingen vanlig ”Jag-tycker-du-är-het-blick”. Nej, det är snarare en ”Jag-är-smått-fascinerad-av-rasbiologi-men-jag-vet-inte-alltid-om-det-själv-blick”. Den blicken kan vara vass och desperat eller likna ett sockerspeedat barns ögon första gången på zoo. Jag vänder mig bort men i ögonvrån ser jag hur Du fortsätter söka min blick i tunnelbanetågets mörka fönster.

Okej jag vet! I’m playing safe! Just Du kanske är annorlunda.

Din första fråga skulle säkert aldrig vara ”Var kommer du från för land då?” efter att du häpet konstaterat att jag talar svenska.

Du skulle aldrig ge mig en lapp där det står att ”Jag vill inte ta i dig ens med tång” när jag försökt läsa i stället för att le mot Dig.

Du skulle aldrig demonstrativt föra ner din hand innanför dina byxor.

Och om Du mot förmodan ändå skulle göra något av de två sistnämnda sakerna så behöver det inte bero på att jag är asiatisk kvinna. Nej, det är inte bra att noja i onödan! Det beror säkert bara på att jag är kvinna i största allmänhet.

Ändå är min blick fastfrusen i golvet samtidigt som jag inte kan stoppa min hjärna som oundvikligt tänker att Du tänker något i stil med:

“Kines? Japan? Eller fillipino? Det är skitsvårt att se skillnad! De ser ju nästan likadana ut. Undrar om ryktet stämmer att asian chicks skulle va extra små som oskulder. I porrfilm ligger de ju faktiskt och gråter som små flickor. Har hört att asiattjejer ofta får frågor om vad de kostar från främmande gubbar på stan. Det är fördjävligt men man kan ju inte komma ifrån att de ser horiga ut när de har så där små jeansshorts och högklackat på sig. Vad förväntar de sig då liksom? Det är klart att de får en massa äckel efter sig. Det är tragiskt att sådana snuskhumrar gör att folk ser ner på alla män som hookar upp med asiatiskor. Man kan ju inte hjälpa om man gillar ett visst utseende. Jag hade själv gärna testat en sån.”

Det har blivit min metod att undvika vissa blickar från män. Jag vet att inget förändras till det bättre av att titta bort. Det är bara ett slags skydd och en konsekvens av att vi lever i en värld i vilken det finns hudfärgs- och könshierarkier.

Jag och Du på tunnelbanan kommer aldrig att se på varandra som jämlikar och det är synd.

Jag trycker upp volymen i mina hörlurar och spelar En Vogues ”Free your mind” men det är för oss båda.

Why oh why must it be this way?

Before you can read me you gotta

Learn how to see me, I said

Free your mind and the rest will follow

Be color blind, don’t be so shallow.”

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDET

Det har gått en tid sedan den 18 september då Pavlos Fyssas mördades av en anhängare till det nynazistiska partiet Gyllene gryning i polisens närvaro. Den spontana vågen av ursinne mot dådet upphävde nationsgränserna och förde med sig solidaritetsbudskap från hela världen. Men skulle verkligen en ung antifascist behöva offras för att skapa mobilisering i ett land som låtit det kriminella gänget bakom Gyllene gryning bli en del av parlamentet?

Pavlos var en antifascistisk rapartist med artistnamnet Killah P. Han var känd på den grekiska hiphopscenen för sina texter men också för sitt aktiva engagemang kring frågor som praktisk solidaritet och ekonomiskt stöd åt behövande. Han var bland annat initiativtagare till “Hip hop for a reason”-konserter, som har velat medvetandegöra unga om solidaritet genom musik.

Pavlos är inte inte det enda offret. Nazisterna ligger bakom åtminstone fyra mord på invandrare sedan 2011 och hundratals brutala attacker. Vi talar om fler än 400 officiellt registrerade fall under de senaste 16 månaderna. De faktiska siffrorna är säkerligen mycket högre eftersom immigranter har fog för sin rädsla för polisen: de riskerar att fängslas då det är känt att delar av polisen samarbetar med Gyllene gryning. De militanta delarna av partiet har under de senaste tre åren attackerat antifascister och aktivister från den anarkistiska rörelsen och vänstern under konserter och demonstrationer, i ockuperade hus och andra samlingspunkter, till och med på gatan.

Hoten mot aktivister har inte upphört ens efter mordet på Pavlos, medan Läkare i världen rapporterat att brutala attacker mot immigranter som kan kopplas till nazister också har förekommit.

Det sociala trycket tvingade rättsapparaten att utreda Gyllene grynings verksamhet på djupet, samtidigt som de flesta politiker och massmedier ändrade sin inställning till partiet som fram till nyligen behandlades välvilligt, trots att Gyllene gryning har agerat som en stat i staten som tolkat regeringens invandringslagar på sitt eget brutala sätt.

Även om Högsta domstolens beslut den 28 september splittrade själva kärnan i Gyllene gryning genom att gripa dess ledare, flera viktiga ministrar, medlemmar i ledande roller och några poliser som kunde kopplas till den “kriminella organisationen” så verkar ingen ha kommit på tanken att undersöka partiets relationer till andra intressenter och storkapitalister. Man talar inte heller om det tiotal andra liknande nazistgrupperingar i landet som verkar i det fördolda. Regeringen verkar på det här sättet ha hittat tillfredsställande lösningar på problemet samtidigt som dess nolltoleranspolitik öppnar för fortsatt förtryck av vänsteraktivister. Allt i ett land som samtidigt faller sönder, socialt och ekonomiskt. Här behövs fortsatt kritisk analys, särskilt som det har kommit fram att den nationella säkerhetstjänsten länge känt till Gyllene grynings aktiviteter.

Den antifascistiska rörelsen har visat sin potential. Pavlos kom genom sin bortgång närmare sin dröm. Att få folk att tänka över, förstå och ta sikte mot uppbyggnaden av en mera rättvis och jämlik verklighet. Men behovet av fortsatt kamp och vaksamhet är stort. Vår kamp mot rasism och fascism måste vara en kamp mot de strukturella orsakerna som ger upphov till problemen, inte en oändlig kamp mot några av dess konsekvenser.