Recension

TV

Orange is the new black

 

USA har flest fångar i världen, en majoritet av dessa är svarta och en växande andel av dem är kvinnor. I OITNB är huvudpersonen en vit medelklasskvinna som hamnar i fängelse efter att i unga år haft en relation med en knarksmugglare. TV-serien är baserad på en bok där författaren har mycket gemensamt med huvudpersonen, bland annat namnet, Piper. Serien är förvånansvärt lättsam och humoristisk, det är lättsmält underhållning kryddad med mänsklig tragedi. Sidokaraktärerna får representera stereotypa fördomar om afroamerikaner, asiater, ryssar och latinos. Piper får representera det goda och oförstörda som kämpar för att inte dras ner till samma nivå som sina medfångar. Skaparen av serien har sagt att det behövs en vit huvudperson för att nå ut till den stora (vita) publiken. Ett påstående som dumförklarar vita, och totalt bortser från den stora icke-vita publiken.

RECENSION

Bok

Fem papperslösa kvinnors historier

Amalia Alvarez

Seriefrämjandet (boken är en del av projektet Tusen serier)

 

De flesta serieböcker som släpps i Sverige är gjorda av svensktalande personer med medborgarskap i Sverige och översättningar till andra språk än svenska råder det stor brist på. I Fem papperslösa kvinnors historier skildrar Amalia Alvarez verkliga historier om misshandel, krig, sexuellt utnyttjande och ett liv på flykt. Här återberättas kvinnornas egna historier efter att de av olika anledningar har flytt till Sverige.

Alvarez använder sig parallellt av både spanska, engelska och svenska. Hon tecknar detaljerade bilder, vilket resulterar i en lättillgänglig bok om livsavgörande öden. Det är ett mycket personligt verk som ger ett brett och ärligt perspektiv på hur det är att fly till Sverige och leva som gömd.

Det system som långt fler än dessa fem kvinnor lever i framträder klart och tydligt i berättelserna. Vi får läsa om Saras kamp att överleva på sin flykt till Sverige, om Luz Maria som efter Migrationsverkets bestämmelser separeras från sin tvååriga dotter och om X som måste ha sex med sin arbetsgivare för att få lön och med sin hyresvärd för att få bor kvar.

Om du någon gång har tvekat över hur katastrofalt det nuvarande migrationssystemet påverkar papperslösa, kommer den här boken få dig att bli säker på din sak.

RECENSION

Film

Enjoy Poverty

Renzo Martens

Konstnären Renzo Martens har gjort en film där han tagit på sig rollen att personifiera västvärldens goda intentioner när det gäller att bekämpa fattigdom i Afrika, i detta fallet Kongo. Martens vill hjälpa fattiga att profitera sig på sin fattigdom, istället för att hjälporganisationer ska göra det. Han gör det för att visa det vidrigt cyniska i denna handling, hur västvärlden gjort fattigdom till en handelsvara som man kan tjäna pengar på genom bistånd och hjälporganisationer. Merparten av biståndspengarna går tillbaka till givarländerna och hjälporganisationerna drivs som företag. Från första scenen i filmen visar Martens hur detta förtryck tar sig i uttryck genom att själv agera ut det. Hans budskap är rakt och enkelt, ingenting kommer att förändras så det är lika bra att njuta av fattigdomen. Ett knytnävsslag i alla välmenande västerlänningars mage, men även de fattigas i Kongo. Cynismen vet inga gränser. Vilket just därför gör den genial, den lyckas fånga hur motbjudande kapitalismen verkligen är.

RECENSION

Dokumentär

Atletico Husby

Fernando Illezca och Tobias Olofsson.

 

Atletico Husby var fotbollslaget som var på väg upp, men som tappade allt när lagets favorit, som kallades Romario, mördades. Vi får följa dem som blev kvar och hur laget kämpar emot saknadens sorg och ägarnas vinstintressen. Men främst får vi följa Navid och hans dotter. Fotot är vackert och det finns många fina scener. Filmaren har sagt att han vill skapa en motbild av människor i förorten. Om det inte vore för den typiska modellen som SVT använder för dokumentärfilm med pianoklink och berättarröst hade den kunnat lyckas. Och kanske om den mediabild och omvärld som filmen vänder sig emot visades. För att få med den dynamik som finns där, fast utanför bild. Nu blir det ännu en förortsbild av hopplöshet och maktlöshet som inte visar på någon väg framåt.

RECENSION

Böcker

Av kött och blod

Henrik Johansson

Federativs förlag

Prekariatet – den nya farliga klassen

Guy Standing

Daidalos förlag

 

Henrik Johanssons debutroman Av kött och blod är en unik berättelse om vardagens klasskonflikter mellan restaurangarbetare och ledning. Det som gör den speciell är inte bara den lekfulla formen, hybriden mellan socialrealistisk arbetsplatsroman och fantasydeckare, utan också att den tar sin utgångspunkt i ett heterogent kollektivt subjekt. Det är befriande med en arbetarroman som inte fokuserar på den vite industriarbetarens vedermödor, utan som talar till oss som en brokig kämpande massa.

Handlingen utspelar sig på den lilla restaurangen Tempi Moderni, en arbetsplats med ständig underbemanning och jakt på ökad produktivitet. I inledningen får vi följa Eduardo som börjar sin praktik på restaurangen. Han är en av många i raden av praktikanter cheferna tagit in för att utföra gratisarbete. Ständigt försöker ledningen hitta nya sätt att utnyttja personalen. Men de möter motstånd i den solidaritet som finns mellan arbetskamraterna, som leker, saboterar, luras och snackar ihop sig. Förutom att bokenväcker tankar kring de olika villkoren för arbetsplatskamp beroende på bakgrund och privilegier, så väcker den idéer om hur gemenskaper skapas bortom olika skiktningar.

Det villkor Johansson i skönlitterär form skildrar; underbemanning, otrygga anställningar och ekonomisk oro, beskriver forskaren Guy Standing facklitterärt i sin högaktuella bok Prekariatet – den nya farliga klassen. Boken är ordentligt faktaspäckad, på gott och ont. Ibland gör den stora mängden information att boken blir pladdrig och torr, men de stilistiska bristerna kompenseras av att den är en av de mest träffsäkra analyserna av vår samtid. Jag får en känsla av att den blivit skriven i hast, som i feberyra, för att författaren varit så angelägen om att berätta för oss om sakernas tillstånd, om de förändringar vi ser idag på den globala arbetsmarknaden.

Allt fler människor blir överflödiga i den globala ekonomin, och de övriga konkurrerar om underbetalda jobb. Prekarisering är Standings benämning på dessa förändringar. Prekarisering definieras som en process där allt större delar av arbetsmarknaden blir osäkra där fler människor går mot ”ett liv i stunden, utan en trygg identitet”. Vi får allt svårare att få fast anställning, jobben blir allt skitigare, våra kroppar förväntas vara mer anpassningsbara och redo att underkasta sig vilken försörjning som helst. Vi har dessutom lärt oss att betrakta denna livsotrygghet som en naturlag, stressen och ångesten som vårt eget ansvar.

Standing utgår från Europa och Storbritannien i de flesta av sina beskrivningar, men vill genom sitt begrepp om prekariatet ringa in hela den globala otrygga klass som består av allt från tillfälligarbetare till arbetslösa, migranter, sluminvånare, bemanningsanställda och extraarbetande pensionärer. Denna nya klass kan enligt Standing lika gärna lockas av fascismen som av den sociala revolutionen.

Kapitlet om migration är kanske det mest intressanta. Migranterna är den mest utsatta och den snabbast växande delen av prekariatet. Aldrig har det funnits så många människor på flykt i världen, människor som korsar nationsgränser i hopp om ett bättre liv. Kapitalet tjänar på den globala orättvisan på så sätt att det skapas en reservarmé av illegala invandrare där klassisk arbetsplatskamp sällan ger utdelning. Standing exemplifierar med afrikanska migranter i Kalabrien som var anställda som billig arbetskraft på olika jordbruk kontrollerade av maffian. När finanskrisen slog till slutade maffian att betala ut löner. Arbetarna gjorde uppror. Som svar jämnades deras provisoriska bostäder till marken och många blev deporterade. Övriga blev beskjutna och misshandlade av medborgargarden påhejade av lokalbefolkningen.

Att neka medborgarskap har blivit ett av maktens starkaste vapen. Rasismen går som en röd tråd i prekariseringen; den är medveten och nödvändig för att upprätthålla systemet. Standing argumenterar för att migrationen idag kan betraktas som en process där medborgerliga rättigheter sakta avvecklas och vill återinföra begreppet denizen för att som beteckning för dagens varianter av migrantskap. De nomadiska illegala flyktingarna, bosättarna och gästarbetarna står alla står i kontrast till den fullvärdiga assimilerade medborgaren the citizen, som mer och mer blir ett privilegium för de vita och lyckosamma.

Båda dessa böcker skildrar på ett intressant sätt ett politiskt subjekt som står ganska långt från modernitetens manlige och vite industriarbetare med en relativt säker ställning. Efter välfärdsstatens proletariat kommer prekariatet. Jag lämnas med en förståelse av att det inte finns några guldår kvar att hoppas på från rasistiska nationalstater, och inga stabila arbetaridentiteter att återerövra. Nu gäller det att omvärdera och utmana gränserna för politiken och vad som är möjligt, för att kunna genomföra den sociala revolution som ligger som en vilande potential i denna ekonomiska och existentiella kris.

RECENSION

Bok

Förortshat

Johanna Langhorst

Ordfront förlag

 

”Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat samhälle?” frågar sig Johanna Langhorst i ett uppslag i Förortshat. Frågan är mer avslöjande än hon tror.

Sällan har jag läst en nyskriven bok som haft så stora problem att skildra icke-vita som jämlikar. Istället för att motverka rasismen ramlar hon själv i fällan.

I Langhorsts förort är alla icke-vita snälla och godhjärtade, om än lätt enfaldiga. De icke-vita i Langhorsts förort bryr sig inte om att ha det fint hemma (de är ju ifrån Somalia!). De ”traditionella svenskarna”, som Langhorst kallar dem, är snåla och deras barn vill inte dela med sig i sandlådan.

Den enda som lyckas bryta sig ur de infantila beskrivningarna av icke-vita är Nalin Pekgul, men bara när hon citeras. Äntligen får jag möta en rasifierad person som uttrycker åsikter, aktörskap och mångsidighet, istället för att reduceras till den ädle vilden i välviljans namn.

I ett besök hos en granne är författaren noga med att påpeka den ”enorma tv:n” som dessutom lämnas på under deras fika. Boken är full av den här sortens beskrivningar, som ropar ut: dessa personer är annorlunda, men de är lika bra ändå! Och däri ligger problemet. Den här är ännu en bok som diskuterar ”de andra” istället för att inkludera. Det här är ännu en bok som, måhända oavsiktligt, avskriver förortsbefolkningen som ett folk utan aktörskap, som behöver en inflyttad ”medlem av kultureliten” för att deras liv ska få politiskt värde.

Men det säger något om bokens förmodade mål. Nämligen att ge alla de södermalmsbor en läxa som fortfarande fnyser åt Langhorsts (forna) bostadsort. Boken kan säkert röra om deras världsuppfattning så pass att de vid nästa middagsbjudning ägnar ämnet några minuter mellan huvudrätt och dessert. Men förortsbefolkningen, som inte kan ringa sina journalistvänner så fort deras bostadsort ger dem bekymmer, får ännu en gång agera fond för medelklassens förverkligandeprojekt. Jag vill läsa en bok skriven av dem istället.

RECENSION

Bok

Bryt tystnaden! Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena

Leopard Förlag

 

Jag har svårt att ta mig igenom boken Bryt tystnaden! Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena. Det är inte för att den är dåligt skriven eller ointressant. Nej, jag klarar bara inte att ta till mig allt. Jag orkar inte ta till mig verkligheten.

Jag har hört många palestinier berätta om hur de behandlas vid vägspärrar, hur de blir kollektivt bestraffade, hur de arresteras, hur släktingar till dem skjutits ihjäl på väg till sjukhus eller affären – vittnesmål om vad ockupationen innebär för dem. I boken bekräftas alla historierna om och om igen. Men denna gång är det israeliska soldaterna själva som berättar. Det går inte att värja sig mot arméns ondska i deras historier. De vittnar om ett system präglat av omänsklighet, godtycklighet och förnedring. Om hur de på skoj skjutit på barn, eller hur de under en övning gått in i ett palestinskt hus på natten och föst in den skräckslagna familjen i ett rum. Om hur de sätter upp vägspärrar när de inte har något att göra, bara för att det är roligt.

De vittnande soldaterna, som många gånger inte hade lämnat tonåren när de tjänstgjorde, berättar om hur de under sin tid i armén förlorade sina egna värderingar. En ung kvinnlig soldat berättar om en händelse då hon stod i en vägspärr på Västbanken. En palestinier frågade varför han inte fick passera. Hon och hennes kollega tyckte att han var jobbig, satte på honom ögonbindel och handbojor. Där fick han sitta i fyra timmar. ”Herre Gud, det är en helt annan värld där med helt andra regler. I den världen är berättelsen oacceptabel, åtminstone för mig … där är den naturlig. Reglerna är så olika. Ingen förstår detta om de inte har varit där…”, säger hon.

Bilden av palestiniernas situation klarnar av alla vittnesmål. Inte bara av hur armén arbetar, utan också av den politik och människosyn som genomsyrar arbetet. En princip inom armén är att man ska arbeta förebyggande. Eftersom alla palestinier, män som kvinnor, anses utgöra ett hot mot israeliska soldater, kan alla handlingar mot dem rättfärdigas genom principen om förebyggande arbete. Det handlar om misshandel, riktade mord, massgripanden och skapande av skräck genom soldaternas blotta närvaro. ”De sköt faktiskt på vem som helst som rörde sig på gatan. Det slutade alltid med: ”Vi dödade sex terrorister idag.” Vem som helst som de sköt på gatan var ” terrorist”, berättar en soldat som tjänstgjorde i Rafah på Gazaremsan 2002–2003.

En annan soldat som tjänstgjort i Ramallah säger: ”Jag minns att vi många gånger grep människor bara för att jävlas, för att någon börjat knuffas vid vägspärren eller försökt komma runt den. Då satte vi handklovar på honom, lät honom sitta på betongblocken och torka resten av dagen. ’Ge fan i min vägspärr’ var budskapet”.

”Det fanns en hög med order om gripanden som undertecknats av bataljonschefen, färdiga förutom en ruta lämnad tom. Soldaterna skulle fylla i att personen gripits misstänkt för att störa ordningen”, berättar en soldat som tjänstgjorde i Nablus 2009.

Organisationen Breaking the silence bildades 2004 av ett sextiotal krigsveteraner. Organisationen vill avslöja sanningen om vardagen på de ockuperade områdena genom att samla in vittnesmål från soldater som gjort sin militärtjänstgöring där. Över 700 personer har intervjuats anonymt, och i boken finns vittnesmål från 145 av dem.

Breaking the silence lyckas väl med sitt uppdrag. Vittnesmålen ger en entydig och stark bild av vad ockupationen av Palestina innebär för befolkningen. Men kanske är bilden för otäck. Hur många kommer att orka ta till sig det som berättas? Om allt det vedervärdiga. Det som man egentligen inte vill veta.

För hur högt de än skriker och bryter tystnaden, krävs det att människor är beredda att lyssna. Tyvärr är det nog så att det i första hand är de som redan är intresserade av Palestina som överväger att ta sig igenom 371 sidors vittnesmål från israeliska soldater. Och jag tror inte att det räcker för att forma ett tillräckligt stort motstånd. Varken i Israel eller i Europa.

RECENSION

Bok

Att störa homogenitet

Anna Furumark red.

Nordic Academic Press

 

I denna bok samlas debattörer, forskare och yrkesutövare inom kultur- och kulturarvssektorn. Den handlar om islamofobi, antisemitism, antiziganism, funkofobi och antifeminsim, rörelser som alla vilar på föreställningar om ett homogent folk.

Föreställningar om det kulturellt rena utgör ju som bekant en stark grund för fascistiska rörelser såsom Sverigedemokraterna eller Jobbik i Ungern. Men man behöver inte gå till fascismen för att hitta försök till homogenitetskapande. I våra museers standardberättelser utgörs folkhemmet framförallt av vita, heterosexuella och funktionsdugliga svenskar, påpekar Anna Furumark, redaktör för boken. Men ett sådant homogent samhälle kräver utrensning. Britt-Inger Lundquist, etnolog och resande, beskriver hur romer och i synnerhet romska kvinnor har fått utstå allt från tvångssteriliseringar till tvångsaborter, tvångsomhändertagande av barn, utanförskap och förföljelse för att skapa det vita Sverige som egentligen aldrig funnits.

Ett annat sätt att skapa det homogena samhället är att osynliggöra funkisrörelsen. Margareta Persson, projektledare för ”Handikapphistoria i kulturarvet”, anlägger ett funktionshinderperspektiv på bland annat rösträtten och skolrätten. År 1842 infördes den allmänna folkskolan och skolplikt fick vi 1882. Det är den vanliga historieskrivningen. Men barn med funktionsnedsättningar ingår inte i denna skrivning: rörelsehindrade barn fick skolplikt så sent som 1962 och gravt utvecklingsstörda först 1968.

Hedi Bel Habib, författare och debattör, har visat att homogena länder har hög frekvens av dödligt våld: i Finland, där enbart 2,5 procent av befolkningen är utrikesfödda, begås till exempel tre gånger så många våldsbrott med dödlig utgång som i Schweiz, där 23 procent är utrikesfödda.

Författaren och religionshistorikern Mattias Gardell påpekar att de fascistiska tankegångarna stärks i en postpolitisk miljö där till exempel Stefan Löfvén kallar sitt politiska manifest för ”affärsplan”. För att förhindra fascismens framväxt krävs politiska projekt som visar på andra möjligheter.

Tyvärr lyckas inte antologin helt med att svara på frågan vad vi kan göra. Maktperspektivet haltar också: huvudbudskapet tycks vara att vi löser problemet med fascism och rasism genom mer kunskap om den diversifierade verkligheten. Ett annat minus är också bildspråket som är rörigt och oprofessionellt. Men flera av de enskilda texterna är bra, och det är en styrka att boken tar upp olika perspektiv.

RECENSION

Bok

Att bära sin egen kropp – en rapport

Cecilia Persson

Heidruns förlag

 

Kanske är det så att många författare där ute skriver ur arbetarperspektiv, lika avskalat, naket och skamlöst känsloladdat som Cecilia Persson. Men dem känner jag inte till och när jag läser hennes böcker är det med en konstant känsla av den sorts tacksamhet som man upplever när någon formulerat det man ofta försökt säga men inte kan sätta ord på.

Att bära sin egen kropp är en rapport från en arbetande kvinna, författarinnan själv som bland mycket annat jobbar som personlig assistent, om hennes vardag och tankar. Den refererar till städerskan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, men också till poesi, i första hand av Gunnar Ekelöf, ”som får tiden att stå stilla och vibrera.” Och den gestaltar ett drama, ett samtal, mellan Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och författarinnan. Och hennes egen poesi kommer fram mellan raka, politiska betraktelser av samtiden. I vilken hylla på biblioteket ska en sådan här bok stå?

Det är en bok om klass och kön som inte låtsas att Sverige är hela världen. Perspektivet från skurhinken är numera oftast ett immigrantperspektiv, vilket i sig gör det relevant för en antirasistiskt intresserad läsare, men boken väjer inte heller för otympliga globala frågor som sällan tas upp eftersom de förstör stämningen. Frågor som är för stora helt enkelt, för hopplösa. ”Vi vet vad som sker och ändå låter vi det ske. Hur är detta möjligt? Hur kan vi rättfärdiga våra välfärdsliv i den rika västvärlden när vi vet att fördelningen av de globala resurserna är skamlöst orättvisa?” Persson frågar rakt ut, vrider och vänder men i det skrivna finns ett driv, en ilska, som håller hopplösheten borta.

Det finns likheter mellan Att bära sin kropp och Kristian Lundgrens Yarden. Men i Perssons bok är det arbetarklasskvinnor som rapporterar från hela liv i servicetjänst. Hårda och underbetalda arbetsliv som knäcker människor men är osynliga för andra, inte för att de pågår långt ute i hamnområden utan för att de är så självklara pusselbitar på varje plan i ett kapitalistiskt samhälle.

”Någonting skaver med Majas liv och författarskap, den berättar om något som jag och andra måste begripa, om vi ska förstå vad klass och kön är. Vad arbete och liv gör med kvinnor som varje morgon hasar sig upp ur sängen och hör andras behov skrika så högt att det dränker utrymmet för de egna behoven.”

Finns det fler än jag som längtat efter att få läsa betraktelser ur det här perspektivet?

DIKT

Till mitt framtida barn, vem du nu än är, var du nu än väntar,

vill jag bara säga: håll huvudet högt.

Motstå lusten att huka dig, att vända bort ansiktet, att sänka blicken.

Tvätta inte bort din svärta, släta inte ut det som de inte vill ha, sök inte skuggan. Håll dig i solen.

Låt ditt hår växa.

Låt ditt hår växa tills någon säger ifrån. Låt det växa tills du en dag kommer hem bestört och skamfylld, låt det växa tills den dag du kommer hem och för första gången fått lära dig att skämmas för dig själv och de afrikanska rötter som spirar i dina hårsäckar.

Och när du svalt deras normer, när du skäms över ditt hår som trotsar tyngdlagen, som lever sitt eget liv bortanför deras regler om vad som räknas som acceptabelt självfall, när du förbannar det ursprung som besjälar dig och ger ditt svall dess omfång ska jag svara: ditt hår är så här stort för det tvingar dig att ta upp den fysiska plats som egentligen är din, det tvingar dig att kräva tillbaka det rum andra vill ta ifrån dig.

Kamma det försiktigt. Kamma det ömt. Linda håret varsamt om huvudet om natten. Låt det påminna dig om din rätt till utrymme, låt det påminna dig om vad de vill förvägra dig, låt det påminna dig om vad du har. Ta det i besittning.

Finns så många som vill göra dig liten. Motstå det.

Var stolt. Var stolt över ditt hår som växer som en gloria runt dig, som svävar bortanför deras förväntningar på konformism, som står emot deras koloniseringsiver.

Håll huvudet högt. Låt ditt hår vara fritt, låt det växa fritt och ohämmat, obehindrat såsom din svarta kropp, din brinnande själ. Låt dig inte tuktas. Var stolt.