När det finska blir främmande

Finnarna har gått från att vara en fara för ”den svenska rasens renhet” till att bli en del av en nordisk vithet tillsammans med svenskar. Men hur gick detta egentligen till?

Fram till 1809 var Sverige och Finland en enda stormakt. Man sökte erövra både nära angränsande kungariken i Europa och grunda kolonier likt andra kolonialmakter. När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 ledde det till vad som kan tolkas som en kollektiv sorg över Sveriges forna stormaktstid. Det svenska samhället försökte skriva om den egna historien så att den bättre passade den nya politiska och geografiska verkligheten. Arkeologer, etnologer, språkvetare och historiker började nysta fram en historia om Sverige där Finland inte existerade.

Enligt idéhistoriken Lina Spjut, som undersökt hur finnar och finskhet representerats i svenska skolböcker fram till vår tid, används begreppet ”ras” om finnar redan under 1860-talet. Det framgår dock  av sökningar bland digitaliserade svenska tidningar att det fram till 1860-talet var näst intill obefintligt att beskriva finnarna som en främmande ras i svenska nyheter. Enligt idéhistorikern Pia Laskar, som fokuserar på rasbiologen Gustaf Retzius resa till Finland under 1870-talets senare hälft, gjorde han sin resa i syfte att svara på den tyske anatomen Rudolf Virchow. Enligt Virchow var finnarna blonda och blåögda, något som Retzius inte kunde gå med på.

Sverige kom att under 1800-talets senare hälft alltmer fokusera på vad som kommit att kallas för en ”’försvenskningsprocess” där finsktalande och samer var ett återkommande fokus. Särskilt under 1880-talet och framåt blev retoriken kring den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen alltmer hätsk. Vid den här tiden skilde man inte på tornedalingar och andra finsktalande utan klumpade ihop dem i folkräkningar.

Bland annat inrättas de första helsvenska skolorna i Tornedalen 1888. År 1899 grundades Tornedalens folkhögskola i Matarengi som hade till syfte att stärka det svenska språket och den svenska kulturens ställning i Tornedalen.

När Finlands sak plötsligt blev Sveriges

1900-talets första årtionde inleds med fortsatta satsningar på att försvenska den finsktalande befolkningen i Tornedalen. Vad som skiljer arbetsstugorna i Tornedalen från övriga är att de aktivt var en del i försvenskningsprocessen. Enbart svenska fick talas i skolan.

En viktig aktör i utformningen av denna försvenskningsprocess var biskop Olof Bergqvist. För honom var finsktalande en ”bildbar ras” och kunde därmed civiliseras. Liknande tankegångar fanns hos Albert Carlgren. Han var verkställande ledamot i Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor 1906–1933 och menade att även om de finsktalande i Norrbotten levde i fattigdom på grund av sin ras kunde de räddas genom att lära sig det svenska språket. 

Andra delar av det svenska samhället hyste negativa tankar om finnarna. Journalisten Christian Catomeris har exempelvis visat hur den svenska polisens attityder gentemot finnarna såg ut under 1900-talets början. Man ansåg att de finnar som kommit till Stockholm vid den här tiden utgjorde det ”sämsta element, som från främmande land tillföres till Sverige”. Herman Lundborg gick i de rasbiologiska spåren som redan stakats ut av hans föregångare Gustaf Retzius och hävdade även att äktenskap mellan finnar och svenskar var en rasblandning.

1917 hände något väldigt viktigt i en tid när större delen av det svenska samhället såg finnarna som en främmande ras – Finland blev självständigt. Ännu större betydelse fick dock andra världskriget. Parollen om att ”Finlands sak är vår” kommer från den frivilligrörelse som grundades i Sverige när Sovjet invaderade Finland 1939. En känd del från denna historia är de 70 000 finska krigsbarn som kom från Finland till Sverige under vinterkriget (1939–1940) och fortsättningskriget (1941–1944) i olika omgångar. Vid den här tiden var plötsligt svenska familjer redo att släppa in finska barn i sina hem. Detta kan ses som en del i en större förskjutning av svenskarnas syn på finnarna och finskhet, även om beskrivningen av finnar som en främmande ras levde kvar i svenska skolböcker till sent 1960-tal.

 

Från rasfrämling till invandrare

Det är allmänt känt att många kom från Finland till Sverige för att arbeta under efterkrigstiden men direkt efter 1945 var det fortfarande krav på att den som reste in till Sverige redan skulle ha arbetstillstånd för att få inträde i landet. Först efter 1954, då den nordiska gemenskapen bildades så som vi känner den idag, blev det möjligt att resa mellan Finland och Sverige oavsett ärende. Den nordiska gemenskapen var grundad i tanken om en gemensam passunion och en gemensam arbetsmarknad. På så vis gjorde man direkt skillnad på så kallad inomnordisk och utomnordisk invandring.

Bland de icke-nordiska länder som svensk industri tog emot arbetskraft från fanns Turkiet, Grekland och Italien. Oftast beskrivs invandringen från dessa länder och från Finland som likartad då många arbetsplatser hade anställda från flera av dessa länder samtidigt. Samtidigt finns det mycket som tyder på att Sverige värderade arbetskraft från Finland något högre. Till detta hör behandlingen vid gränsen, där turkiska, grekiska och italienska arbetare fick genomgå en avlusningsprocess. Processen innebar att de fick sina kläder brända, passerade en hälsokontroll och blev påtvingade en dusch av gränspersonalen. 

En liknande behandling finns inte att hitta i det sverigefinska kollektiva minnet. Fram till den här perioden var avlusning en vanlig process vid de svenska gränserna oavsett varifrån du kom. Att alla invandrare vid den här tiden inte behövde genomgå samma process kan tolkas som att gränsdragningarna kring vad som ansågs vara främmande och orent började skifta. 

Dessutom finns inledningen till ett erkännande av det finska språket i en del svenska dokument från riksdagsnivå på 1980-talet. Men då handlar det främst om att det är ett nordiskt språk som borde få en helt annan status än andra minoriteters språk. I övrigt skedde det inskränkningar i språkfrågorna. Från 1985 skulle enbart de barn som växte upp med språket i hemmet få rätt till modersmålsundervisning. För samer, romer och tornedalingar återfick man de gamla bestämmelserna kring modersmålsundervisning 1987.

1980-talet var även en period då den gemensamma svenska och finska historien plötsligt fick större plats i det allmänna medvetandet. Detta skedde bland annat via seminarier som senare publicerades i bokform. Även mer populärvetenskapliga verk kom att lyfta fram den gemensamma historien på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt var det mycket svårare att bara se finskan som ett minoritetsspråk bland andra och den finska minoriteten som främlingar.

 

Invandrare blir ett kodord för icke-vit

Om 1980-talet bjöd på några mindre erkännanden av den sverigefinska minoriteten så är det under 1990-talet som ett skifte i dess position i samhället verkligen blir synligt. Nu etableras den definition av invandraren som icke-vit vi idag tar för givet. Kulturgeografen Alen Pred och etnologen Åke Daun har på var sitt håll noterat detta skifte under 1990-talet. 

Extra tydligt blir detta skifte om vi ser till att den högerextrema vit makt-miljön vid den här tiden har Sverigefinnar i sina led. Från mer extrema grupper som Nationalsocialistisk Front till högerpopulistiska partier som Ny demokrati återfinns en viss sverigefinsk representation. Att en finsk bakgrund inte ledde till några kontroverser i dessa miljöer kan tolkas som att rasgränserna flyttat på sig. 

År 2000 blev Sverigefinnar erkända som en nationell minoritet. Även om det betytt mycket för minoritetens status i det svenska samhället är det osäkert om det är den största orsaken till att vi nu inkluderas i den svenska vitheten. 1990-talet hade redan sett ett skifte i var gränsdragningen mellan ”svensk” och ”invandrare” skulle gå. Sedan år 2000 har den gränsdragningen blivit allt mer självklar i offentliga diskurser. 

Antologin Finnjävlar från 2017 är intressant i det här sammanhanget. Flera antologier som publicerats om Sverigefinnar tenderar att fokusera på språkfrågor och etnicitet. I Finnjävlar finns bidrag som lyfter frågor som rör vita privilegier och hur den sverigefinska minoriteten kommit att ingå i den svenska vitheten. Maziar Farzin beskriver i sitt bidrag till antologin att Sverigefinnar numera har möjligheten att ingå i den vita gemenskapen. 

Denna text skrapar bara på ytan av vad som påverkat skiftet från 1800-talets början till vår tid. Men att undersöka hur vi Sverigefinnar fått en plats i den svenska vitheten är också att synliggöra samhällets strukturer kring vem som får vara en del av Sverige och vilka som inte får det.

På nittiotalet kallade vi oss för svartskallar. Därefter började vi använda ordet blatte om oss själva. Sedan några år tillbaka är det rasifierad som gäller. Eller?

Själv vägrar jag att kalla mig för rasifierad för att benämna skillnaden mellan mig själv och människor som passerar som vita i denna värld. Vitifierade människor rasifieras i samma utsträckning som jag – vilket jag här prövar att belysa genom att kalla dem just vitiferade istället för bara vita – och jag vill inte vara den som återigen bär bördan av rasbegreppet. Faktum är att jag upplever det som våldsamt när vitifierade människor kallar mig för rasifierad, och jag vill med all kraft som språket kan mobilisera skicka det ordet tillbaka till dem.

Rasifiering är enkelt uttryckt en social process som innebär att en viss befolkningsgrupp kategoriseras utifrån ras. Även andra saker, såsom städer och yrken, kan rasifieras och på så vis fyllas med mening kopplad till ras. Själv är jag litteraturvetare och undersöker hur fiktiva kroppar görs meningsfulla som vita och icke-vita i böcker, eller med andra ord hur de rasifieras genom litterär gestaltning. Att rasifiera innebär alltså att tillskriva någonting betydelser som har med ras att göra, på samma sätt som att köna innebär att fylla det med mening kopplad till kön.

Jag har inget emot ordet ras i sig. Tvärtom är jag, som adopterad och icke-vitifierad, beroende av det för att beskriva det förtryck jag utsätts för i Sverige idag. Jag är medveten om att det finns andra icke-vitifierade människor som vänder sig mot bruket av ordet, och jag tror att vi helt enkelt måste acceptera att alla som utsätts för rasism inte har samma erfarenheter och därmed inte heller samma språk för att förstå dessa erfarenheter. Jag har heller inget emot att göra om substantivet ras till ett verb, som när man säger ”att rasifiera”. Tvärtom är det nödvändigt för att visa på att ras är något som görs i en ständigt pågående process människor emellan.

Det jag vänder mig emot är att så länge bara icke-vitifierade människor omtalas som rasifierade så osynliggörs skapandet av vithet. Vit är ingenting man föds till, det är någonting man blir, bland annat genom att ens kropp tillskrivs betydelser kopplade till ras. Författaren Toni Morrison har uppmanat antirasistiska forskare att inte endast studera rasism i relation till den underprivilegierade situationen, utan också i relation till den privilegierade. Kritiska vithetsstudier undersöker hur vithet skapas inom olika områden, och det går inte att bortse ifrån att ras är ett nödvändigt begrepp för att förstå även vitifierade människors kroppslighet i en kolonial värld.

Berättelsen om den vita rasen formulerades på 1800-talet i den ariska myten om ett ädelt folk som emigrerade från Indien till Europa och grundade en vit kultur i det antika Grekland. Det är ingen tillfällighet att den här myten bygger på föreställningar om härstamning snarare än kroppsliga kännemärken, eftersom vitheten är en flykt undan kroppen. Vitifierade människor anses i en rasistisk förståelse av världen äga större vilja, framåtanda och självbehärskning än andra, och de kan på så vis överskrida den egna kroppen och frigöra sig från rasbegreppet. Denna maktlogik vill jag inte medverka till genom att uteslutande benämna mig själv och andra som utsätts för rasism som rasifierade. Alla människor som lever i en kolonial värld rasifieras, vitifierade såväl som icke-vitifierade, men på skilda sätt och med olika konsekvenser.

Nu förstår jag emellertid att den rasifiering som drabbar icke-vitifierade människor på ett så markant sätt skiljer sig från den som vitifierade inbegrips i att ett särskilt ord för denna process är nödvändigt. Vid sidan av den betydelse av ordet rasifiera som jag förespråkar, vilken omfattar alla mänskliga kroppar och vilken har likhet med ordet köna, erkänner jag en annan innebörd i ordet såsom det används på svenska idag. Denna andra betydelse omfattar endast icke-vitifierade kroppar och betecknar en objektifierande process. Som sådant har detta andra rasifieringsord mer likheter med ordet sexualisera än med ordet köna.

Kanske kan vi låta dessa båda rasifieringsord, det ena med dragning åt att köna och det andra med dragning åt att sexualisera, finnas sida vid sida? För att tydliggöra skillnaden skulle vi kunna tala om omarkerad respektive markerad rasifiering, där den omarkerade rasifieringen omfattar vitifierade och den markerade omfattar icke-vitifierade – eller med andra ord omarkerat och markerat rasifierade människor. På så vis skulle ett vetenskapligt begrepp kunna fungera sida vid sida med en aktivistisk term, och båda skulle kunna fyllas med ett politiskt innehåll i Sverige idag.

Lästips:
Dyer, Richard: White (1997)
Morrison, Toni: Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin (1993)

Denna slutgiltiga version av Svenssons text publicerades på Manas hemsida 2015. Samtidigt publicerades en äldre version av texten genom ett redaktionellt misstag i den tryckta utgåvan 2-3/2014.