Den 14 juli avgick Asylstafetten från Möllevångstorget i Malmö med 300 personer som vandrade den första sträckan till Lund. Det var pirrigt och otroligt stort. “Vägen har varit målet” skrev Leandro Mulinari, en av de drivande bakom stafetten, på sin Facebookstatus väl framme i Stockholm efter den långa vandringen.
Efter ett halvårs planeringsarbete och en månads marsch nådde stafetten vandringens slutmål Stockholm. Men två månader efter hemkomsten planerar man för fullt inför kommande föreläsningar och aktioner. ”Vi fortsätter, för ingenting har ju ändrats egentligen. Vi vill ändra asylpolitiken”, säger Abbas Ahmadi, en av arrangörerna.
Nyhetsmorgon, som först hade bokat in Asylstafetten till sitt morgonprat, avbokade inslaget samma dag, eller rättare sagt inne i studion, med förklaringen att programmet blivit fullbokat. För många av de aktiva var det ganska självklart: TV4 hade ställt in när man insåg att Asylstafetten inte var så mysigt och gulligt som morgonprogrammet först hade trott.
De drivande unga människorna i stafetten kräver nämligen inte bara sin rätt, utan vill även ställa de ansvariga till svars. De går längre än att bara kritisera den svenska flyktingpolitiken – de kritiserar den svenska vapenexporten och visar på kopplingarna mellan krigen i deras hemländer och den svenska ekonomin. I likhet med flera andra av de aktiva i Asylstafetten talar Abbas Ahmadi om just vikten av att visa på det sambandet och hur svenska myndigheter leker med människors liv som om de vore leksaker. ”Det är som en cirkel. Sverige är del av problemet och är också ansvarig för att vi tvingats fly. Sverige säljer vapen till Saudiarabien, som säljer till talibanerna som sen dödar folk i Afghanistan. Sverige måste ta ansvar för sin del, för att folk dödas och för att folk tvingas fly. Sverige tjänar pengar på krig.”
Alireza Hasanzada fyller på kring medias vinkling av Asylstafetten och hur många viktiga frågor inte ens tagits upp i de olika nyhetsinslagen. ”Media skrev bara att vi har gått från Malmö till Stockholm. Sen frågade de hur vi mådde, om vi var trötta och hade ont i benen. Vad hände med att lyssna på varför vi gick stafetten? Det viktiga och allvarliga som vi hade att säga fick alldeles för lite utrymme.”
Många tankar har väckts kring stafetten, både bland dem som följt vandringen och bland dem som har drivit den. Framför allt mot slutet av stafetten började allt fler ungdomar reflektera över vandringen, alla möten och de fotavtryck som de lämnade efter sig.
Under stafettens gång har flera av deltagarna skrivit texter som i sin tur har publicerats både på nätet och i olika tidningar. Många har kommit över sin skräck för att stå på scen och tala inför en publik. En sak har flera av de drivande varit eniga om: Asylstafetten är ett litet steg i det stora hela. Det finns fortfarande massor som måste göras för att stafettens krav ska vinna gehör. Trots det är det viktigt att understryka att Asylstafetten numera är en rörelse att räkna med. Baharan Kazemi beskrev Asylstafetten som ”sommarens mest inspirerande aktion”1 och menade att deltagarna lyckats organisera sig bättre än många av dem som varit aktiva inom asylrörelsen under flera år.
I slutet av september anordnades en cykelstafett från Malmö till Migrationsverkets förvar i Åstorp. Tankarna på aktionen kom till under vandringen när Ali Ahmadi, initiativtagare till Asylstafetten, spånade på framtida asylrättsaktioner. ”Vi kan inte sluta här, vi måste fortsätta tills vårt mål om en human flyktingpolitik faktiskt blir verklighet. Det betyder bland annat ett Sverige där det inte finns några papperslösa. För vissa kan det vara något som är svårt att tro eller se framför sig. Men för mig och många andra är det ett mål som vi kämpar för, som vi vet kommer bli vår framtid just för att vår kamp växer sig starkare. Vi har aldrig varit så många som vi är nu.” Han fortsätter att tala om alla de organisationer som ställt sig bakom stafetten och som numera även ser asylrättsfrågor som en del av deras kamp.
Just samarbetet över organisationsgränser har varit en av de stora bedrifterna under stafetten: över 60 organisationer har ställt sig bakom kampanjen och flera av dem har varit drivande i att planera mottagande, organisera boende och laga mat. Asylstafetten har visat att det inte finns något som heter ”flyktingfråga” eller ”ungdomsfråga”. Det handlar om strukturell rasism och ekonomiska intressen som påverkar alla i samhället. Med över 5 900 gilla markeringar på Facebook har Asylstafettens sida visat sig vara en viktig portal inom asylrättsfrågor på nätet. Nyheterna sprider sig numera blixtsnabbt och framför allt brett. Asylstafettens vandring kanske slutade den 16 augusti, men kampen fortsätter. ”Vi vill att folk ska känna och förstå det andra ansiktet av flyktingpolitiken. Det ansiktet som vi har bemötts av men som inte syns i media. Det riktiga ansiktet som gömmer sig bakom alla fina beskrivningar”, säger Abbas Ahmadi, när han reflekterar över det som han kallar asylpolitikens dubbla ansikte. ”Det är därför vi inte kommer sluta. Det finns mycket kvar att göra.”
Asylstafetten har bland annat beskrivits som en kraftsamling – en styrkemanifestation. Det beundransvärda i det hela är att själva kärngruppen har bestått av sex–sju personer. Som Alireza Ahmadi, en av de aktiva, sa framme i Stockholm: ”Jag tror att en person kan vara som ett samhälle. Du har din familj, dina vänner, människorna omkring dig. Tala med dem, berätta om flyktingars situation i Sverige. Ni har makten att ändra det dåliga till något bra.”
En av de främsta lärdomarna av Asylstafetten är behovet av utopier. Vi ska inte låta något stå i vägen för våra drömmar eller våra idéer. För ett år sedan var det väldigt få som trodde på Ali Ahmadi när han kom med förslaget om en vandring från Malmö till Stockholm. Men hans dröm är nu en del av vår historia, med resultatet att tusentals engagerats över hela Sverige.
För att återgå till frågan som många av de aktiva bakom Asylstafetten ställde sig i slutskedet av vandringen: Kommer stafetten att göra något avtryck? De som själva har vandrat och varit aktiva vet svaret på den frågan. Asylstafetten finns och kommer att fortsätta finnas. Stafetten har blivit en folkrörelse med ett enormt kontaktnät. Den är ett hav som rör sig med full kraft. Och detta är bara början.